Notisen/artikeln ingår i HT 21/9 1859:|75 3|

Kreutzbergska Menageriet.

1 Hr G. Kreutzberg, som nu hvar eftermiddag kl. 5 serverar lejon, hyenor och björnar vid table d'hôte i gardesmanegen i Helsingfors, är en ung man om ett par och tjugu år, väl kraftigt byggd, men ingalunda med Simsons förmåga att gripa sådane gäster i kragen. Den blick, hvarmed han injagar en sådan fruktan hos öknens vilddjur, är snarare sorgset mild, än skarpt befallande. Kanske äger den just derföre en egen tjusningskraft. Hr K. uppträder inom jernburen i lätt drägt, med bara armar och beväpnad endast med en kort piske, hvilken likväl icke förfelar att skaffa honom gehör. Fyra eller fem lömska, banditlika hyenor, hvilka sinsemellan beständigt bitas, låta honom rycka tillbaka ur deras mun de sockerbitar han nyss förut gifvit dem, och taga till ersättning andra sockerbitar från deras herres läppar. En svart björn, så fromsint som en äkta nalle bör vara, reser sig med framtassarna mot sin herres skullra och sleker hans kind. Då instörta med höga språng ett ärevördigt lejon, som hedras med titeln le prince, och en ung lejonina, som erhållit det vackra namnet mademoiselle Pauline. De äro hungriga, de sluka med begärlighet några små munsbitar, hvarmed hr K. roar sig att servera sina gäster på tallrikar. Än mer: han inför midtibland dem ett lefvande lam, som helt tryggt springer omkring bland rofdjuren, och dessa vilda mördare våga icke röra det; – de betrakta det med blodtörstiga blickar, men lammet går fritt, och detta är kanske det sällsammaste af allt. Derpå befaller hr K. sin prins att hoppa öfver ett bräde, som han i tre omgångar flyttar allt högre. Det stolta lejonet känner sig förödmjukadt, det vägrar, det ryter, det drar sig tillsamman till språng, liksom tvekande om det icke hellre bör kasta sig öfver despoten, hvilken vågar behandla djurens kung som en slaf. Men en blick af hr Kreutzberg och (vi äro ledsna att säga det) en klatsch af hans piske besegrar dess motstånd, – lejonet lyder, språnget sker, brädet faller, en skenbar förvirring uppstår, hr K. öppnar dörren och lejonen rusa tillbaka i deras bur. Så ofta den unge djurtämjaren än varit ensam med rofdjuren, och så van han än måste vara att se dem lyda sin vink, så tyckes han likväl för hvarje gång med en viss känsla af lättnad tillsluta dörren efter lejonen. Han kan icke dölja för sig, att han ju likväl för hvarje gång sätter sitt lif på spel. En enda gest af fruktan, ett enda obevakadt ögonblick, och han vore förlorad, såsom mer än en före honom varit vid dylika tillfällen. Han sjelf har blifvit biten, hans unga fru har i flera månader legat sjuk af en hyenas bett (hyenorna äro de farligaste, ty man kan aldrig lita på dem). Och likväl fortsätter han dag ut och dag in detta vågspel. Det är också ett sätt att förtjena bröd och rikedom, men det torde väl icke mången afundas hr Kreuzberg.konsekvensändrat/normaliserat*)Madame Kreutzberg har de senare gångerna företagit samma vådliga experiment.

2 Hans djur äro alla väl skötta och vårdade. Ehuru man behöfver någon vana vid atmosferen i rummet, måste erkännas, att man sällan får se ett så snyggt hållet menageri. Här ser man dock endast en del af det stora menageriet, som förliden vinter visades uti Petersburg; andra brodren reser omkring med den öfriga delen. De stora rofdjuren tillvinna sig nästan uteslutande åskådarens intresse. Här finnes blott en lejonhane, 6 år gammal, han som sprang öfver brädet, men som derefter med verklig grandezza, med majestätiskt lugn möter den nyfikna hopens blickar. Deremot finnas ej mindre än fyra stora lejoninnor, och en af dem har tre 6 månader gamla ungar, födda i fångenskapen och nu vid pass af en jagthunds storlek. Denna familj är mycket nöjsam att påse. Än kastar sig lejoninnan på ryggen, indrager klorna och ger den ena eller andra ungen ett slag med sin mjuka tass; än lyftar hon en unge vid nacken; än slår hon omkull dem eller drager dem vid svansen; man tycker sig se en lekande katt, ehuru denna katt är så stor som en halfvuxen fåle. Den förhoppningsfulla ungdomen, som ämnar bli lejon med tiden, är ännu något klumsig och mottager med en viss vresighet modrens smekningar, under det att den mumlar ett entonigt a-um! a-um!

3 Här finnas ock tvenne stora, men ännu ej fullvuxna bengaliska kungstigrar, hvar i sin bur. Dessa kattungar låter hr Kreuzberg bli att mata från tallrik. De kunna aldrig tämjas. Hungriga som de äro före måltiden, betrakta de med vilda blodgiriga blickar åskådarne och de små barnen några steg utanför deras bur. Man ryser vid tanken på att ett par jernstänger kunde lossna i buren och någon af dessa fruktansvärda kattor, som mörda för nöjes skull och aldrig förtära sitt rof, innan de dödat allt lefvande i sin närhet, kunde med ett språng kasta sig öfver åskådarne. Lyckligtvis är något sådant ej att befara. Man ser dem gripa köttstycket, som instickes till dem med en jernklyka, och i hukande ställning hålla det mellan framtassarna, under ett dåft rytande och medan deras gnistrande ögon likasom speja om någon vill rycka deras byte ifrån dem. Några åskådare ha den oseden att dervid reta tigrarna med paraplyer och käppar. Det borde icke tillåtas, ty ehuru ingen fara gerna är möjlig, gör deras otämda raseri vid sådana utmaningar ett plågsamt intryck på åskådarinnor och barn med svagare nerver.

4 Två vackra leoparder, en jaguar och ett s. k. »okändt djur», hvilket icke är annat än en svartfläckig varietet|75 4| af panthern, fullända denna respektabla samling af skogens stormakter. Dessa potentater föra, näst hyenorna, mesta oväsendet med språng och rytande. Det är möjligt att de lida af köld, ehuru man har den försigtigheten att gifva dem uppvärmdt vatten. Giraffen får sådant om 14 grader. Han är en son af Sahara och ser ganska bedröfvad ut här i norden. Förevisaren berättar om honom, att »i fångenskapen kan han lefva i 10 år, men i sin frihet dör han egentligen aldrig»!konsekvensändrat/normaliserat

5 En vackert randad, välfödd och lunsig zebra betar fromt vid ändan af rummet. Ett par halfvuxna boaormar ligga i lådor, inlindade i filtar. Apor, schuppar m. fl. smådjur lyckas ej väcka synnerlig uppmärksamhet. En pelikan spatserar gravitetiskt mellan åskådarnes fötter. En mängd papegojor och en stackars karrikatyr af strutsen fullända samlingen. Ingen ser uppå dem. Alla äro upptagna af aristokratin uti samlingen. De längsta klorna och de hvassaste tänderna äro dock de, som vinna det största anseendet här i verlden.

 

 

1. *)Madame Kreutzberg har de senare gångerna företagit samma vådliga experiment.