1 Gammalt folk ha för sed – och de hafva haft det i alla tider – att berömma de förflutna dagar i bredd med de nuvarande, så att den tid som nu är kommer att stå i skuggan. »Annorlunda»,konsekvensändrat/normaliserat säga de, »var det i vår ungdom; då funnos ännu flit, dygd, enkla seder, glädje och allt godt. Men denna tiden är anstucken af ett ondt i alla sina lemmar och fogningar, verlden blir allt värre och ledsamare, och lycklig den som får lägga sitt trötta hufvud till hvila från allt detta onda, förvända och bråksama väsende!»
2 Det är den eviga enformiga visan, som ålderdomen ständigt upprepar för ungdomen och som denna ungdom i|64 2| sin tur upprepar när den en dag märker att dess hår börjar gråna. »Allt blir sämre och sämre»,konsekvensändrat/normaliserat låter Homerus sin Nestor utropa för nu vidpass tretusende år sedan; »menniskorna blifva vekliga och svaga, aldrig får jag numera bland dödliga se sådana män som i min ungdomsdagar.» Hade nu verlden fortfarande försämrats på dessa tretusende år, så måste visserligen enhvar förundra sig att hon ännu kan bestå i sin ofantliga skralhet. Men för att bekänna sanningen, så tror ej mången numera på det gamla ropet om tidernas försämring, man börjar inse, att vi väl stå efter våra fäder i enkelhet och kanske äfven i dygder, men att denna tiden i flera afseenden bör skatta sig lyckligare än förfädernas tid. Visserligen äger vår tid långt mindre nöd, fattigdom, sjukdom, fanatism, okunnighet, och å andra sidan vida mera timlig bergning, lycka, beqvämlighet och kunskaper, än fordna tider, och de gamle göra orätt uti att misskänna alla dessa företräden. Men i en sak ha de gamle rätt: vår tid är fattig på glädje, fattigare än månget mörkare och stormigare tidehvarf. Hvaraf kommer det?
3 Ja vår tid är icke glad. Utomlands klagas att karnavalerna förlora lif och färg, att ingen rätt glädje trifves i sällskapskretsarna, att folknöjena efterhand råka i förgätenhet än här, än der. Och vi här i vårt gömda finska land, vi som inga karnavaler äge, men det oaktadt ännu för femtio, ja för trettio och tjugu år sedan ägde så många trefliga samqväm, så många glada lekar och öfverhufvud så mycken verklig och uppriktig glädje hvarhelst man råkades, ha vi icke skäl till alldeles samma klagan öfver en aftynande glädtighet, en brist på sann och enkel lefnadslust, en brist som inga konstlade nöjen kunna maskera och som år från år blir allt märkbarare? Låtom oss engång vara uppriktiga och fråga: hvad är vårt sällskapslif? Huru sällan finner man der en glädje som icke är forcerad och huru ofta deremot en tomhet som kommer man vet icke hvaraf och hvarifrån, men som hvarochen känner tryckande och som hvarochen önskar fylla med något, – detta något, som man på tusen upptänkeliga sätt efterletar utan att finna det! Våra förfäder och mormödrar minnas ännu en tid, då i all sällskaplig sammanvaro rådde en enkelhet, hvilken man nuförtiden skulle försmå som urmodig, men hvilken ägde en trefnad och en hjertlighet, som man skulle skatta sig lycklig att återvinna. De dagar åter som närmast föregingo vår tid och från hvilka våra fäder och mödrar inbergat sina ungdomsminnen, ha mycket nog på sitt samvete, men ingen skall säga om dem, att icke vett, qvickhet och glädje, ett återsken från den tredje Gustafs glada och glänsande hof, dåförtiden gjorde sällskapslifvet vida mera intresseradtoriginal: intesseradt och underhållande, än nu. I stället för gammaldags enkelhet har nu kommit lyx och engelsk comfort, i stället för quickhet, vett, smak och lefnadston har kommit en nonchalance, som gränsar till vårdlöshet, en jargon, som är ingenting mindre än noble, ehuru den vill ge sig ut för att vara det, en smäktande lefnadströtthet, som åtminstone är uppriktig utan att vilja vara det, med ett ord, i stället för den fordna lifliga sällskapstonen ser man nuförtiden en allmän och bråksam sträfvan att – som en utmärkt förf. riktigt anmärkt – »oupphörligt nöta sitt eget ingenting mot andras ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Fåfängt söker man att med hvarjehanda tillställningar fylla den ihåliga gapande tomhet, som uppslukar ungdomens yra fröjd och de mogna årens lugnare tillfredsställelse; glädjen liknar lyckan, den kommer alltid okallad och halkar dem ur händerna, hvilka söka den ifrigast.
4 Se vi bort från de sigsåkallande bildade kretsarna till den lägre medelklassen och till de stora massorna af folket, så finne vi, hvad man knappt skulle vänta, att en rätt lefvande lefnadslust äfven här blir allt sällsyntare eller åtminstone gömmer sig på botten af folklynnet, i stället att söka sin ro i sådana små fester, som fordom voro oskiljaktiga från hvarje större högtid under året. En och hvar lärer utan tvifvel ha märkt, huruledes folkfester, folklekar, folknöjen af alla slag under sednaste tvenne årtionden varit i ständigt aftagande; och frågar man hvad som kommit i stället, så stadnar man i bryderi om svaret. Den som erinrar sig, hvilket lif det ännu för tjugu år sedan var i julstugor och kring majstänger, märker lätt, att en annan tid och en annan ungdom trädt på skådeplatsen sedan dess. Här och der, det är sannt, ser man ännu quarlefvor af de gamla lekarna och den gamla yra munterheten, men den dag är sannolikt ej långt borta, då allt detta gammaldagskram lemnat rum för tidens allmänna surmulenhet, äfven det. Hvem kan utgrunda hvad sedan kommer i stället? I Nyland dansar man ju redan françaiser i bondstugorna.
5 Mången tror kanhända att litet munterhet mer eller mindre i det stora hela är något så temligen likgiltigt. Men tyvärr är menniskan icke så hel och hållen en machin, som en och annan väl hade lust att förmoda. Blott litet glädje dertill, och den fattige är nöjd med sitt barkbröd, den förmögne lär sig att sätta något värde på lifvet; men den förutan taga bekymren ut sin rätt hos den ena och lefnadsmättheten hos den andra. Hvarken den enskilda menniskan eller folket hafva rätt trefnad utan att då och då vederquicka sig med någon sann och hjertlig glädje; – så må man då icke anse det för en likgiltig sak, om det befinnes, att det okonstlade och hjertliga nöjet flytt ur menniskors sammanvaro både i högre och lägre kretsar. Tvärtom är det ett betänkligt tecken, ett beklagligt förhållande, hvilket man bör söka förklara, för att undersöka möjligheten af dess afhjelpande.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/8 1845:|65 1|
III. Hvarföre vår tid ej är glad.
(Slut från föregående N:o.)
6 Men ett förhållande, hvilket, liksom detta, icke inträffar på en ort och i ett land allenast, utan i det närmaste liktidligt på alla orter och hos alla folk, ett sådant förhållande kan ej vara tillfälligt, utan måste äga sin rot och grund i tidens eget väsende. Det måste vara en allmän farsot i folklynnena, öfvergående, men härjande och uppkommen af orsaker, hvilka för alla länder och alla folk äro gemensama.
7 Ja, vår tid är icke glad emedan den icke är hel, emedan den är en söndrad, brusten och i brokiga spillror splittrad tid, sammanflickad af de förgångna dagars öfverlefvor, hvilka oupphörligt falla åtskils, emedan de icke mera sammanhållas af en lefvande ande och emedan inom dem rör sig en främmande själ, som ännu icke hunnit skapa sig en gestalt och en kropp efter sitt behof och sitt sätt att vara. Sådana tider – ty de hafva funnits före vår – skåda ständigt bort mot aflägsna mål och hafva ingen ro i ögonblickets lilla lust, emedan de icke känna sig hemma der och emedan de dragas af en längtan, den de icke förstå. Sådana tider kasta sig i sin oro öfver hvarjehanda slags verksamhet, uppgöra stora planer och utföra stora värf, men äro aldrig tillfredsställda med hvad de gjort och söka ständigt nya banor för sitt omättliga verksamhetsbegär. Huru skulle en sådan tid hafva ro att vara glad?
8 Vår tid är vidare fattig på glädje, emedan den är fattig på tro, emedan den förlorat den fasta orubbliga förtröstan på allt hvad den föregående tiden ansåg heligt och dyrbart: religion, kyrka, konungamakt, stat, ja frihet och menniskovärde; – allt detta har smädelsen smutsat, otron betviflat, klokheten velat omforma så ifrigt och så länge, att de heliga orden för menniskornas öron förslöats, afnötts och blifvit lika dessa tusende alldagliga vid hvilka man fäster endast den vigt omständigheterna gifva dem. En sådan tid är ett redlöst skepp på villande våg; de som från däcket skåda färdens vådor hafva ej mod att le, och de, hvilka i de gömda hyttor innantill i farkosten vilselösa med den kringdrifvas, erfara tillräckligt af vågornas kastningar för att deraf känna en hemlig olust. Icke utan skäl har man sagt att endast barnet har förmåga att rätt hjertligt le; barnet lefver helt och hållet i tro och af tro, och derföre kan vår tid ej vara glad, emedan den ej mera kan vara barn.
9 Slutligen lider vår tid så stor brist på verklig glädje, emedan den är försjunken i sina materiela beqvämligheter, emedan den jagas af ett omåttligt och omättligt njutningsbegär och emedan dess anspråk åt detta håll vuxit oerhördt. En stegrad förfining, ett länge fortsatt bruk af retmedel har framkallat detta tillstånd af slöhet och nerfsvaghet, som oundvikligen följer hvarje öfverretning. Dåsighet är rätta namnet för ett sådant trött sväfvande mellan sömn och vaka, under hvilket menniskan hvarken känner lust att lefva eller mod att dö. Likgiltighet för allt, för det verkligt sköna, ädla och sanna, för det af hjertat glada, likasom för det af hjertat goda, utmärker denna dåsighet, som är stor endast i sina anspråk och outtröttlig endast i bemödandet att tillfredsställa dem. För sådana lynnen flyr den sanna glädjen, som behöfver så litet, som städse kommer okallad, otvungen, och städse fordrar sinnets friskhet, viljans oförminskade spänstighet.
10 Ja vår tid är icke glad, och emedan orsaken dertill är att söka i tidens eget väsende, dess splittring, dess fattigdom på tro och dess begär efter materiela njutningar, så göra verldsförbättrarne bäst uti att tiga stilla och låta förhållandet rätta sig sjelft. Det slägte som nu lefver synes dömdt att i detta lifvet icke äga någon rätt ro, utan att med sina multnade lemningar bilda den brygga, öfver hvilken en ny tid intågar, klarare i sina syften, mera helgjuten i hela sin verksamhet och derföre mera böjd att tillegna sig äfven lifvets gladare sidor.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Getingartillagt av utgivaren
III. Hvarföre vår tid ej är glad.
1 Gammalt folk ha för sed – och de hafva haft det i alla tider – att berömma de förflutna dagar i bredd med de nuvarande, så att den tid som nu är kommer att stå i skuggan. »Annorlunda»,konsekvensändrat/normaliserat säga de, »var det i vår ungdom; då funnos ännu flit, dygd, enkla seder, glädje och allt godt. Men denna tiden är anstucken af ett ondt i alla sina lemmar och fogningar, verlden blir allt värre och ledsamare, och lycklig den som får lägga sitt trötta hufvud till hvila från allt detta onda, förvända och bråksama väsende!»
2 Det är den eviga enformiga visan, som ålderdomen ständigt upprepar för ungdomen och som denna ungdom i|64 2| sin tur upprepar när den en dag märker att dess hår börjar gråna. »Allt blir sämre och sämre»,konsekvensändrat/normaliserat låter Homerus sin Nestor utropa för nu vidpass tretusende år sedan; »menniskorna blifva vekliga och svaga, aldrig får jag numera bland dödliga se sådana män som i min ungdomsdagar.» Hade nu verlden fortfarande försämrats på dessa tretusende år, så måste visserligen enhvar förundra sig att hon ännu kan bestå i sin ofantliga skralhet. Men för att bekänna sanningen, så tror ej mången numera på det gamla ropet om tidernas försämring, man börjar inse, att vi väl stå efter våra fäder i enkelhet och kanske äfven i dygder, men att denna tiden i flera afseenden bör skatta sig lyckligare än förfädernas tid. Visserligen äger vår tid långt mindre nöd, fattigdom, sjukdom, fanatism, okunnighet, och å andra sidan vida mera timlig bergning, lycka, beqvämlighet och kunskaper, än fordna tider, och de gamle göra orätt uti att misskänna alla dessa företräden. Men i en sak ha de gamle rätt: vår tid är fattig på glädje, fattigare än månget mörkare och stormigare tidehvarf. Hvaraf kommer det?
3 Ja vår tid är icke glad. Utomlands klagas att karnavalerna förlora lif och färg, att ingen rätt glädje trifves i sällskapskretsarna, att folknöjena efterhand råka i förgätenhet än här, än der. Och vi här i vårt gömda finska land, vi som inga karnavaler äge, men det oaktadt ännu för femtio, ja för trettio och tjugu år sedan ägde så många trefliga samqväm, så många glada lekar och öfverhufvud så mycken verklig och uppriktig glädje hvarhelst man råkades, ha vi icke skäl till alldeles samma klagan öfver en aftynande glädtighet, en brist på sann och enkel lefnadslust, en brist som inga konstlade nöjen kunna maskera och som år från år blir allt märkbarare? Låtom oss engång vara uppriktiga och fråga: hvad är vårt sällskapslif? Huru sällan finner man der en glädje som icke är forcerad och huru ofta deremot en tomhet som kommer man vet icke hvaraf och hvarifrån, men som hvarochen känner tryckande och som hvarochen önskar fylla med något, – detta något, som man på tusen upptänkeliga sätt efterletar utan att finna det! Våra förfäder och mormödrar minnas ännu en tid, då i all sällskaplig sammanvaro rådde en enkelhet, hvilken man nuförtiden skulle försmå som urmodig, men hvilken ägde en trefnad och en hjertlighet, som man skulle skatta sig lycklig att återvinna. De dagar åter som närmast föregingo vår tid och från hvilka våra fäder och mödrar inbergat sina ungdomsminnen, ha mycket nog på sitt samvete, men ingen skall säga om dem, att icke vett, qvickhet och glädje, ett återsken från den tredje Gustafs glada och glänsande hof, dåförtiden gjorde sällskapslifvet vida mera intresseradtoriginal: intesseradt och underhållande, än nu. I stället för gammaldags enkelhet har nu kommit lyx och engelsk comfort, i stället för quickhet, vett, smak och lefnadston har kommit en nonchalance, som gränsar till vårdlöshet, en jargon, som är ingenting mindre än noble, ehuru den vill ge sig ut för att vara det, en smäktande lefnadströtthet, som åtminstone är uppriktig utan att vilja vara det, med ett ord, i stället för den fordna lifliga sällskapstonen ser man nuförtiden en allmän och bråksam sträfvan att – som en utmärkt förf. riktigt anmärkt – »oupphörligt nöta sitt eget ingenting mot andras ingenting».konsekvensändrat/normaliserat Fåfängt söker man att med hvarjehanda tillställningar fylla den ihåliga gapande tomhet, som uppslukar ungdomens yra fröjd och de mogna årens lugnare tillfredsställelse; glädjen liknar lyckan, den kommer alltid okallad och halkar dem ur händerna, hvilka söka den ifrigast.
4 Se vi bort från de sigsåkallande bildade kretsarna till den lägre medelklassen och till de stora massorna af folket, så finne vi, hvad man knappt skulle vänta, att en rätt lefvande lefnadslust äfven här blir allt sällsyntare eller åtminstone gömmer sig på botten af folklynnet, i stället att söka sin ro i sådana små fester, som fordom voro oskiljaktiga från hvarje större högtid under året. En och hvar lärer utan tvifvel ha märkt, huruledes folkfester, folklekar, folknöjen af alla slag under sednaste tvenne årtionden varit i ständigt aftagande; och frågar man hvad som kommit i stället, så stadnar man i bryderi om svaret. Den som erinrar sig, hvilket lif det ännu för tjugu år sedan var i julstugor och kring majstänger, märker lätt, att en annan tid och en annan ungdom trädt på skådeplatsen sedan dess. Här och der, det är sannt, ser man ännu quarlefvor af de gamla lekarna och den gamla yra munterheten, men den dag är sannolikt ej långt borta, då allt detta gammaldagskram lemnat rum för tidens allmänna surmulenhet, äfven det. Hvem kan utgrunda hvad sedan kommer i stället? I Nyland dansar man ju redan françaiser i bondstugorna.
5 Mången tror kanhända att litet munterhet mer eller mindre i det stora hela är något så temligen likgiltigt. Men tyvärr är menniskan icke så hel och hållen en machin, som en och annan väl hade lust att förmoda. Blott litet glädje dertill, och den fattige är nöjd med sitt barkbröd, den förmögne lär sig att sätta något värde på lifvet; men den förutan taga bekymren ut sin rätt hos den ena och lefnadsmättheten hos den andra. Hvarken den enskilda menniskan eller folket hafva rätt trefnad utan att då och då vederquicka sig med någon sann och hjertlig glädje; – så må man då icke anse det för en likgiltig sak, om det befinnes, att det okonstlade och hjertliga nöjet flytt ur menniskors sammanvaro både i högre och lägre kretsar. Tvärtom är det ett betänkligt tecken, ett beklagligt förhållande, hvilket man bör söka förklara, för att undersöka möjligheten af dess afhjelpande.
Notisen/artikeln ingår i HT 20/8 1845:|65 1|III. Hvarföre vår tid ej är glad.
(Slut från föregående N:o.)
6 Men ett förhållande, hvilket, liksom detta, icke inträffar på en ort och i ett land allenast, utan i det närmaste liktidligt på alla orter och hos alla folk, ett sådant förhållande kan ej vara tillfälligt, utan måste äga sin rot och grund i tidens eget väsende. Det måste vara en allmän farsot i folklynnena, öfvergående, men härjande och uppkommen af orsaker, hvilka för alla länder och alla folk äro gemensama.
7 Ja, vår tid är icke glad emedan den icke är hel, emedan den är en söndrad, brusten och i brokiga spillror splittrad tid, sammanflickad af de förgångna dagars öfverlefvor, hvilka oupphörligt falla åtskils, emedan de icke mera sammanhållas af en lefvande ande och emedan inom dem rör sig en främmande själ, som ännu icke hunnit skapa sig en gestalt och en kropp efter sitt behof och sitt sätt att vara. Sådana tider – ty de hafva funnits före vår – skåda ständigt bort mot aflägsna mål och hafva ingen ro i ögonblickets lilla lust, emedan de icke känna sig hemma der och emedan de dragas af en längtan, den de icke förstå. Sådana tider kasta sig i sin oro öfver hvarjehanda slags verksamhet, uppgöra stora planer och utföra stora värf, men äro aldrig tillfredsställda med hvad de gjort och söka ständigt nya banor för sitt omättliga verksamhetsbegär. Huru skulle en sådan tid hafva ro att vara glad?
8 Vår tid är vidare fattig på glädje, emedan den är fattig på tro, emedan den förlorat den fasta orubbliga förtröstan på allt hvad den föregående tiden ansåg heligt och dyrbart: religion, kyrka, konungamakt, stat, ja frihet och menniskovärde; – allt detta har smädelsen smutsat, otron betviflat, klokheten velat omforma så ifrigt och så länge, att de heliga orden för menniskornas öron förslöats, afnötts och blifvit lika dessa tusende alldagliga vid hvilka man fäster endast den vigt omständigheterna gifva dem. En sådan tid är ett redlöst skepp på villande våg; de som från däcket skåda färdens vådor hafva ej mod att le, och de, hvilka i de gömda hyttor innantill i farkosten vilselösa med den kringdrifvas, erfara tillräckligt af vågornas kastningar för att deraf känna en hemlig olust. Icke utan skäl har man sagt att endast barnet har förmåga att rätt hjertligt le; barnet lefver helt och hållet i tro och af tro, och derföre kan vår tid ej vara glad, emedan den ej mera kan vara barn.
9 Slutligen lider vår tid så stor brist på verklig glädje, emedan den är försjunken i sina materiela beqvämligheter, emedan den jagas af ett omåttligt och omättligt njutningsbegär och emedan dess anspråk åt detta håll vuxit oerhördt. En stegrad förfining, ett länge fortsatt bruk af retmedel har framkallat detta tillstånd af slöhet och nerfsvaghet, som oundvikligen följer hvarje öfverretning. Dåsighet är rätta namnet för ett sådant trött sväfvande mellan sömn och vaka, under hvilket menniskan hvarken känner lust att lefva eller mod att dö. Likgiltighet för allt, för det verkligt sköna, ädla och sanna, för det af hjertat glada, likasom för det af hjertat goda, utmärker denna dåsighet, som är stor endast i sina anspråk och outtröttlig endast i bemödandet att tillfredsställa dem. För sådana lynnen flyr den sanna glädjen, som behöfver så litet, som städse kommer okallad, otvungen, och städse fordrar sinnets friskhet, viljans oförminskade spänstighet.
10 Ja vår tid är icke glad, och emedan orsaken dertill är att söka i tidens eget väsende, dess splittring, dess fattigdom på tro och dess begär efter materiela njutningar, så göra verldsförbättrarne bäst uti att tiga stilla och låta förhållandet rätta sig sjelft. Det slägte som nu lefver synes dömdt att i detta lifvet icke äga någon rätt ro, utan att med sina multnade lemningar bilda den brygga, öfver hvilken en ny tid intågar, klarare i sina syften, mera helgjuten i hela sin verksamhet och derföre mera böjd att tillegna sig äfven lifvets gladare sidor.