Notisen/artikeln ingår i HT 10/1 1862:|7 1|

Revy den 9 Januari.

1 Nästan alla blad ha drömt sina nyårsdrömmar, mer eller mindre dimdunkliga, mer eller mindre framtidsdigra. Allmänna Tidningen har genom mångårig öfning uppnått en märkbar virtuositet uti att med ganska vackra ord omsäga ständigt samma ottesångstext: förhoppningar och illusioner, en historisk utveckling, ett lugnt framskridande, kärlek till fosterlandet, arbete för dess väl, lugn förtröstan, förtroende till monarken och styrelsen, vördnad för lagarna, dygd och redbarhet. Denna gång tilläggas några få ord om utskottet och landtdagslöftet.

2 Allt detta är utom all fråga väl och riktigt sagdt, men också allt i den gamla tonen af allmän fras. Det är som vore man rädd att dagens frågor bitas, ifall man vidrör dem, och derföre går man sirligt omkring och talar om huru allting borde vara. Oss synes, som borde äfven landets officiela blad hafva i dessa frågor ett öppet ord och ingalunda anse sin värdighet förnärmad af att lugnt och frimodigt uttala regeringens åsigter, tolka dess mening, rätta missförstånd och förtydliga hvad som kan vara för mängden oklart. Den tid, hoppas vi, är lyckligen öfverstånden, när ett omyndigt folk under helig tystnad afbidade orakelspråk ifrån höjderna och då det officiela bladet, när det upplät sin inspirerade mun, fann nödigt begagna så tjocka färger, som gällde det att rödmåla en herrgårdsgrind. Det officiela bladet vet nu – vi tvifla icke derpå – att det talar till åhörare, som sjelfva äga en tanke, ett omdöme, och det har inför denna publik en ganska vigtig mission att uppfylla. Det vet också, att sjelfständiga öfvertygelser, öppna och värdiga diskussioner ganska väl låta förlika sig med skyldig vördnad och kärlek för landets monark, med förtroende för styrelsen och aktning för lagarna, ja att dessa känslor – isynnerhet förtroendet – endast kunna befästas genom yttrandefrihet å båda sidor. Vi tillhöra icke dem, hvilka glädja sig åt det officiela ordets vanmakt, som varit en oundviklig följd af andra meningars undertryckande. Vi anse tvärtom styrelsen i ett konstitutionelt samhälle fullt berättigad att lägga sitt ord i opinionernas vågskål till all den kraft och verkan det kan förtjena, och detta kan endast ske derigenom att de officiela bladen, Allmänna Tidningen och Julkisia Sanomia, ingå, der nödigt är, på de större dagfrågornas område. Och på det att detta må kunna ske med nödig frihet – på det att afslutade officiela fakta icke må förblandas med sådana, som ännu kunna vara underkastade diskussion – torde blifva nödigt, att styrelsens organer, såsom annorstädes brukas, uppdraga en bestämd gräns mellan deras officiela och icke-officiela (officiösa) afdelningar.

3 – Ur samma konstitutionela synpunkt förtjenar hr senator Gripenbergs nyligen lästa replik till H:fors Dagblad en aktningsfull uppmärksamhet. Sannolikt finnas de, som ur den härtills rådande synpunkten af byråkratins ofelbarhet och oantastelighet anse ett dylikt genmäle öfverflödigt. Men vi kunna försäkra dem som det tro, att detta vädjande till allmänheten endast stadgat den aktning senator G. i det allmänna åtnjuter. Om det konstitutionela lifvet skall blifva en sanning, om yttranderätten skall blifva mer än en klingande fras, så måste alla tjenstemän, från ministern och senatorn ända ned till länsmannen och brofogden, finna sig uti att deras embetsåtgärder blifva föremål för offentlig granskning. Är klandret fullkomligt obefogadt, står det dem fritt att sätta sig deröfver; fordrar det svar, skola de alltid vinna på en öppen förklaring. Denna granskning kan synas ny och förmäten i ett land, der ända till senaste tider sjelfva länsmannen, som sagdt, har ansett sig stå upphöjd öfver all offentlig kritik; men den är icke desto mindre en nödvändig kontroll, af hvilken ingen redbar förtjenst har något att frukta och som endast de kunna sky, hvilka af vana eller fåfänga identifiera sig sjelfva med majestätets helgade person. Det är dock tid att icke belasta statsöfverhufvudet med ansvaret för alla underlydandes handlingssätt. I ett konstitutionelt land finnes ingen annan oansvarig person, än monarken sjelf.

4 – I Finlands Allm. Tidn. fortgår som bäst en serie af upplysningar rörande sedligheten och barnavården bland landets allmoge, hemtade ur medicinalstyrelsens berättelser för åren 1857–1860. Dessa upplysningar (af U C?) förtjena en synnerlig uppmärksamhet och borde påkalla verksama åtgärder. Man häpnar öfver den vanvård, som kostar detta folkfattiga land så otaliga offer af lif och helsa; och likväl har detta ämne redan i ett halft sekel varit ett stående kapitel för allmänna betraktelser. Hvad hafva de uträttat? Några välmenta råd, några reglementariska föreskrifter, allt palliativer. För detta vidtutbredda, annars obotliga onda finnes dock ingen annan bot, än en verklig folkupplysning.

5 Undecumque.