1 Då tidningar olyckligtvis aldrig kunna göra alla i lag, så har det händt, att äfven det blad som läsaren nu håller i sin hand omöjligen kunnat skrifva alla till viljes t. ex. i theaterkritik. Det är naturligt och förtjenar knappt nämnas. Men hvad som ej är ur vägen att erinra, är det, att någon konstkritik, som förtjenar detta namn, ej ännu exsisterar eller kan existera i vårt land. Poesin är den enda, som stundom hugnas med motiverade omdömen; deremot få musiken, måleriet och theatern vanligen nöja sig med mer eller mindre knapphändiga notiser.
2 Orsaken härtill är visserligen i första rummet den, att de, som i vårt land skrifva, icke äga de konststudier och den erfarenhet, som erfordras; i andra rummet den, att här saknas en organ för egentlig konstkritik, ty nästan alla våra tidningar äro så små och så upptagna af brokiga ämnen, att föga plats blir öfrig för artiklar åt detta håll. Men den verkliga och i grunden enda orsaken är konstens egen låga ståndpunkt härintills i allmänna tankesättet, – något som dock påtagligen går framåt och förr eller sednare skall förskaffa sig ett eget gebit i tryckpressen.
3 Man kan ej heller neka, att ju flera goda tecken visat sig de sednare åren. Literaturbladet och Morgonbladet ha åt detta håll haft flera artiklar af förtjenst. Att dessa ämnen ej väckt den uppmärksamhet de förtjenat, torde få tillskrifvas ett mindre populärt framställningssätt. När man skrifver en ny sak för en ny publik, får man akta sig att skrifva långt och lärdt. Literaturbladet har vunnit i vana att popularisera; Morgonbladet har under året tigit. Dessa båda blad äro likväl de, hvilka genom sin ställning och sina tendenser äro de närmaste att i landet föra konstkritikens talan.
4 Våra läsare torde ha märkt, att Hfors Tidn. med någon förkärlek omfattat den dramatiska konsten, och vi önska gerna dermed fortfara, under förbehåll att man ej af oss fordrar en detaljerad och fullständig kritik, som förljudes redan af detta blads trånga utrymme. När vi utan anspråk, så godt vi kunna och i förbidan på bättre, följa scenens företeelser i Helsingfors, anse vi detta som en skyldig gärd af aktning åt en konst, hvilken, rätt behandlad, utgör ett af de mäktigaste bildningsmedel.
5 Hr Stjernströms theater har, alltsedan dess första uppträdande här, varit värderad för dess sceniska talenter, för dess raskhet och lif i framställningen och för dess vanligen lyckliga fördelning af rollerna. Hvad man hufvudsakligen anmärkt deremot, har varit valet af pjeser, dess Repertoir.
6 Der har sin riktighet, att mången af Hr Stjernströms föregångare gifvit anledning till samma klander. Det har likaledes sin riktighet, att publiken ej får bevara det omöjliga, att en repertoir af ständigt stora pjeser vore en orimlighet, att ingen theater kan härda ut dermed och att sjelfva den sceniska framställningen i hög grad lider af ständigt nya rollers inläsande par force utan möjlighet för skådespelaren att tänka sig in i dem, komma i dem till klarhet och gifva dem så som de böra gifvas.
7 Att derföre vänta en repertoir af idel nytt, idel stora saker, kan aldrig vara meningen. Hvad man begär, det är goda pjeser. Goda? ... Ja väl goda, qvicka, sanna pjeser af alla genrer, och vi hoppas man skall förstå oss utan att begära ett kapitel i esthetiken. Goda pjeser äro de som tillfredsställa, när de tala till hjertat, och som icke såra, när de tala till löjet. För öfrigt må stycket vara nytt eller gammalt, inhemskt eller utländskt, dess värde beror icke deraf. Men deremot beror publikens smak, dess sedliga och esthetiska omdöme, oändligt mycket af de åsigter, som under en följd af år inplantas från scenen. Vi ha ofta sagt förut, och vi skola säga det så länge vår röst kan höras: bort med det usla och lättfärdiga, det får icke blifva ton hos Helsingfors publik, såsom det har blifvit ton hos hufvudstäder af vida större dimensioner!
8 Hr Stjernström började sin sommarsejour i Helsingfors den 31 Maj för en publik, som kan sägas stå med ena foten på vagnssteget. Tiden strax före midsommar, då den finska publiken tågar ut, den österländska tågar in och den första grönskan har ett så oemotståndligt behag, är väl den för theatern mest ogynnsama på hela året. Hr Stjernström var beredd derpå och har ej räknat på mera. Och likväl bortskänkte han åt denna otacksama, flyende, förströdda sommarpublik sjelfva glanseffekterna, perlorna af den nya repertoir han inöfvat i Wiborg och Åbo, likasom ville han säga till publiken som han behöfver och till recensenterna som han afskyr: der ha'n I, ären I nöjda nu, mina herrar repertoirslukare!
9 Hr Stjernström, som började sin sejour med den vackra uppoffringen af första spektaklet till förmån för Björneborgarne, har härtills under endast 8 spektakler gifvit 7 för det mesta stora stycken och deribland 6 som för Helsingfors publik varit alldeles nya. Läkaren gick två gånger, Erik XIV två gånger, Hofvet i Biberack två gånger, Örfilarne, Gamle Målaren, Chevalier de maison rouge, Marie Tudor hvardera en gång. Nionde spektaklet och åttonde pjesen lärer nästa måndag blifva Farinelli.
10 Denna repertoir under en tid af knappa tre veckor måste man obetingadt erkänna som god, ja lysande för en liten scen, helst utförandet i de flesta fall lemnat föga öfrigt att önska. Det vore en orättvisa, en otacksamhet att misskänna sådana sträfvanden, och må Hr Stjernström taga detta med nöje gifna erkännande som ett bevis, att de illa anskrifne recensenterne icke klandrat hans förra repertoir quand même, blott för att klandra. Det ges visserligen ett annat slags erkännande, på hvilket Hr Stjernström – och hvilken theaterföreståndare som helst – utan tvifvel sätter ett vida högre värde, nemligen det som uttalar sig i en rad af fulla hus. Äfven detta skall ej uteblifva, vi äro derom fullt öfvertygade. Dessa stora, mödosamt inöfvade stycken, hvilka nu, under theaterns siesta, knappt gifva ett eller två goda hus, äro icke derföre bortkastade. De skola återupptagas på hösten som nya och vinna en förtjent uppmärksamhet.
11 Hr Stjernströms afsigt är att strax efter midsommar, jemte sin theater, hvila ett par eller tre veckor och sedan i medlet af Juli åter börja, med förstärkning af Hrr Strandbergs, Wallins, Uddmans och Fru Strandbergs värderade talenter från Stockholms lyriska scen, hvilka då några veckor framåt blifva här välkomna gäster och medverka i operetter och andra sångpjeser. Derefter spelar Hr Stjernström för den återvändande inhemska publiken i Helsingfors till medlet af Oktober, reser derpå till Wiborg, återvänder hit vid nyårstiden, spelar till omkring slutet af Mars, reser derpå till Åbo, säger sedan Finland farväl, begagnar sin inöfvade repertoir under ett års resor i Sverige och upplöser sin theater sommaren 1854. Bland nya stycken, som inöfvas för hösten, nämnes det i Stockholm välbekanta vackra sagospelet »Urdur eller Neckens dotter».
12 Tvenne företeelser af särskildt intresse för en finsk publik ha timat under den korta sejouren i Juni. Ett nytt originalstycke, »Gamle Målaren» har gått öfver scenen, och ehuru emot genren åtskilligt är att anmärka, vore det orätt att icke erkänna verkliga framsteg hos förf., som tillförene är bekant genom »Tjugu kopek silfver» och »Gamla hushållerskan». Den andra företeelsen förtjenar att nämnas redan för sin sällsynthet; det är anblicken af en ung landsman, som öfvergifvit andra banor, för att egna sitt lif åt scenens slippriga tiljor.
13 Hr Starck är en af de förste Finnar, som beträdt scenen i afsigt att vid den knyta sin framtid. Detta beslut fordrar onekligen mod, ty man bryter icke nya vägar, utan att ju många och berghöga hinder resa sig deremot; det fordrar ihärdighet, ty militärlifvet får icke dömas efter paraden och skådespelareyrket icke efter hjelterollerna. Men framför allt fordrar det en lefvande försakande, outtröttlig kärlek för den sak, åt hvilken man egnar sig, en kärlek, för hvilken inga|49 3| motgångar kännas för tunga, inga framgångar för berusande. Han är en af de förste, säger man, och de förste äro stridens enfans perdus, bestämda att stupa i vallgrafvarna för att bereda en brygga åt efterkommande. Väl möjligt, ty nornorna skifta stridens lotter, men nödvändigt är det icke. Att en landsman med anlag och energi skall, genom studier och praktik, blifva en god skådespelare, deri ligger ingenting orimligt. Det betänkliga som här möter nybörjaren är icke publiken, ty den är en mild domare, icke kritiken, ty den är ett godt barn, icke klakörerna, icke intrigerna det betänkliga är bristen på en theaterskola, en skola af scenisk bildning och smak, bestämd att från första början rätta och leda. Der en sådan skola icke finnes har debutanten alltid denna brist att åberopa till sitt försvar, och man måste döma honom derefter. Han måste studera sin konst genom dess praktik uppå scenen från början, välja sig de bästa mönster han kan och icke förödmjukad af små roller, der han, utan att nedtyngas af medvetandet om en stor risk, frimodigt genomgår de förbisedda första lektionerna i att gå och stå, i tal och gester. Ty det är falskt att anse sig ha genomgått denna skola derföre att man länge med framgång uppträdt på sällskapstheatrar. Tvärtom äro dessa små skådebanor, derigenom att de icke egnas åt konsten, utan at nöjet, derigenom att de sakna kritik och att deras publik så gerna applåderar goda vänner, en farlig skola för nybörjaren, som derifrån ofta medför en falsk method och missförstådda begrepp om egen förmåga.
14 Detta är icke om, utan med anledning af Hr Starcks uppträdande. Vi veta tillfyllest att uppskatta de svårigheter äfven han har att bekämpa och hoppas att, jemte många Hr Starcks vänner framdeles hafva goda nyheter att berätta om detta första försök. Visst är att det af landsmän följes med välvilligt deltagande.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Revy af Theatern.
1 Då tidningar olyckligtvis aldrig kunna göra alla i lag, så har det händt, att äfven det blad som läsaren nu håller i sin hand omöjligen kunnat skrifva alla till viljes t. ex. i theaterkritik. Det är naturligt och förtjenar knappt nämnas. Men hvad som ej är ur vägen att erinra, är det, att någon konstkritik, som förtjenar detta namn, ej ännu exsisterar eller kan existera i vårt land. Poesin är den enda, som stundom hugnas med motiverade omdömen; deremot få musiken, måleriet och theatern vanligen nöja sig med mer eller mindre knapphändiga notiser.
2 Orsaken härtill är visserligen i första rummet den, att de, som i vårt land skrifva, icke äga de konststudier och den erfarenhet, som erfordras; i andra rummet den, att här saknas en organ för egentlig konstkritik, ty nästan alla våra tidningar äro så små och så upptagna af brokiga ämnen, att föga plats blir öfrig för artiklar åt detta håll. Men den verkliga och i grunden enda orsaken är konstens egen låga ståndpunkt härintills i allmänna tankesättet, – något som dock påtagligen går framåt och förr eller sednare skall förskaffa sig ett eget gebit i tryckpressen.
3 Man kan ej heller neka, att ju flera goda tecken visat sig de sednare åren. Literaturbladet och Morgonbladet ha åt detta håll haft flera artiklar af förtjenst. Att dessa ämnen ej väckt den uppmärksamhet de förtjenat, torde få tillskrifvas ett mindre populärt framställningssätt. När man skrifver en ny sak för en ny publik, får man akta sig att skrifva långt och lärdt. Literaturbladet har vunnit i vana att popularisera; Morgonbladet har under året tigit. Dessa båda blad äro likväl de, hvilka genom sin ställning och sina tendenser äro de närmaste att i landet föra konstkritikens talan.
4 Våra läsare torde ha märkt, att Hfors Tidn. med någon förkärlek omfattat den dramatiska konsten, och vi önska gerna dermed fortfara, under förbehåll att man ej af oss fordrar en detaljerad och fullständig kritik, som förljudes redan af detta blads trånga utrymme. När vi utan anspråk, så godt vi kunna och i förbidan på bättre, följa scenens företeelser i Helsingfors, anse vi detta som en skyldig gärd af aktning åt en konst, hvilken, rätt behandlad, utgör ett af de mäktigaste bildningsmedel.
5 Hr Stjernströms theater har, alltsedan dess första uppträdande här, varit värderad för dess sceniska talenter, för dess raskhet och lif i framställningen och för dess vanligen lyckliga fördelning af rollerna. Hvad man hufvudsakligen anmärkt deremot, har varit valet af pjeser, dess Repertoir.
6 Der har sin riktighet, att mången af Hr Stjernströms föregångare gifvit anledning till samma klander. Det har likaledes sin riktighet, att publiken ej får bevara det omöjliga, att en repertoir af ständigt stora pjeser vore en orimlighet, att ingen theater kan härda ut dermed och att sjelfva den sceniska framställningen i hög grad lider af ständigt nya rollers inläsande par force utan möjlighet för skådespelaren att tänka sig in i dem, komma i dem till klarhet och gifva dem så som de böra gifvas.
7 Att derföre vänta en repertoir af idel nytt, idel stora saker, kan aldrig vara meningen. Hvad man begär, det är goda pjeser. Goda? ... Ja väl goda, qvicka, sanna pjeser af alla genrer, och vi hoppas man skall förstå oss utan att begära ett kapitel i esthetiken. Goda pjeser äro de som tillfredsställa, när de tala till hjertat, och som icke såra, när de tala till löjet. För öfrigt må stycket vara nytt eller gammalt, inhemskt eller utländskt, dess värde beror icke deraf. Men deremot beror publikens smak, dess sedliga och esthetiska omdöme, oändligt mycket af de åsigter, som under en följd af år inplantas från scenen. Vi ha ofta sagt förut, och vi skola säga det så länge vår röst kan höras: bort med det usla och lättfärdiga, det får icke blifva ton hos Helsingfors publik, såsom det har blifvit ton hos hufvudstäder af vida större dimensioner!
8 Hr Stjernström började sin sommarsejour i Helsingfors den 31 Maj för en publik, som kan sägas stå med ena foten på vagnssteget. Tiden strax före midsommar, då den finska publiken tågar ut, den österländska tågar in och den första grönskan har ett så oemotståndligt behag, är väl den för theatern mest ogynnsama på hela året. Hr Stjernström var beredd derpå och har ej räknat på mera. Och likväl bortskänkte han åt denna otacksama, flyende, förströdda sommarpublik sjelfva glanseffekterna, perlorna af den nya repertoir han inöfvat i Wiborg och Åbo, likasom ville han säga till publiken som han behöfver och till recensenterna som han afskyr: der ha'n I, ären I nöjda nu, mina herrar repertoirslukare!
9 Hr Stjernström, som började sin sejour med den vackra uppoffringen af första spektaklet till förmån för Björneborgarne, har härtills under endast 8 spektakler gifvit 7 för det mesta stora stycken och deribland 6 som för Helsingfors publik varit alldeles nya. Läkaren gick två gånger, Erik XIV två gånger, Hofvet i Biberack två gånger, Örfilarne, Gamle Målaren, Chevalier de maison rouge, Marie Tudor hvardera en gång. Nionde spektaklet och åttonde pjesen lärer nästa måndag blifva Farinelli.
10 Denna repertoir under en tid af knappa tre veckor måste man obetingadt erkänna som god, ja lysande för en liten scen, helst utförandet i de flesta fall lemnat föga öfrigt att önska. Det vore en orättvisa, en otacksamhet att misskänna sådana sträfvanden, och må Hr Stjernström taga detta med nöje gifna erkännande som ett bevis, att de illa anskrifne recensenterne icke klandrat hans förra repertoir quand même, blott för att klandra. Det ges visserligen ett annat slags erkännande, på hvilket Hr Stjernström – och hvilken theaterföreståndare som helst – utan tvifvel sätter ett vida högre värde, nemligen det som uttalar sig i en rad af fulla hus. Äfven detta skall ej uteblifva, vi äro derom fullt öfvertygade. Dessa stora, mödosamt inöfvade stycken, hvilka nu, under theaterns siesta, knappt gifva ett eller två goda hus, äro icke derföre bortkastade. De skola återupptagas på hösten som nya och vinna en förtjent uppmärksamhet.
11 Hr Stjernströms afsigt är att strax efter midsommar, jemte sin theater, hvila ett par eller tre veckor och sedan i medlet af Juli åter börja, med förstärkning af Hrr Strandbergs, Wallins, Uddmans och Fru Strandbergs värderade talenter från Stockholms lyriska scen, hvilka då några veckor framåt blifva här välkomna gäster och medverka i operetter och andra sångpjeser. Derefter spelar Hr Stjernström för den återvändande inhemska publiken i Helsingfors till medlet af Oktober, reser derpå till Wiborg, återvänder hit vid nyårstiden, spelar till omkring slutet af Mars, reser derpå till Åbo, säger sedan Finland farväl, begagnar sin inöfvade repertoir under ett års resor i Sverige och upplöser sin theater sommaren 1854. Bland nya stycken, som inöfvas för hösten, nämnes det i Stockholm välbekanta vackra sagospelet »Urdur eller Neckens dotter».
12 Tvenne företeelser af särskildt intresse för en finsk publik ha timat under den korta sejouren i Juni. Ett nytt originalstycke, »Gamle Målaren» har gått öfver scenen, och ehuru emot genren åtskilligt är att anmärka, vore det orätt att icke erkänna verkliga framsteg hos förf., som tillförene är bekant genom »Tjugu kopek silfver» och »Gamla hushållerskan». Den andra företeelsen förtjenar att nämnas redan för sin sällsynthet; det är anblicken af en ung landsman, som öfvergifvit andra banor, för att egna sitt lif åt scenens slippriga tiljor.
13 Hr Starck är en af de förste Finnar, som beträdt scenen i afsigt att vid den knyta sin framtid. Detta beslut fordrar onekligen mod, ty man bryter icke nya vägar, utan att ju många och berghöga hinder resa sig deremot; det fordrar ihärdighet, ty militärlifvet får icke dömas efter paraden och skådespelareyrket icke efter hjelterollerna. Men framför allt fordrar det en lefvande försakande, outtröttlig kärlek för den sak, åt hvilken man egnar sig, en kärlek, för hvilken inga|49 3| motgångar kännas för tunga, inga framgångar för berusande. Han är en af de förste, säger man, och de förste äro stridens enfans perdus, bestämda att stupa i vallgrafvarna för att bereda en brygga åt efterkommande. Väl möjligt, ty nornorna skifta stridens lotter, men nödvändigt är det icke. Att en landsman med anlag och energi skall, genom studier och praktik, blifva en god skådespelare, deri ligger ingenting orimligt. Det betänkliga som här möter nybörjaren är icke publiken, ty den är en mild domare, icke kritiken, ty den är ett godt barn, icke klakörerna, icke intrigerna det betänkliga är bristen på en theaterskola, en skola af scenisk bildning och smak, bestämd att från första början rätta och leda. Der en sådan skola icke finnes har debutanten alltid denna brist att åberopa till sitt försvar, och man måste döma honom derefter. Han måste studera sin konst genom dess praktik uppå scenen från början, välja sig de bästa mönster han kan och icke förödmjukad af små roller, der han, utan att nedtyngas af medvetandet om en stor risk, frimodigt genomgår de förbisedda första lektionerna i att gå och stå, i tal och gester. Ty det är falskt att anse sig ha genomgått denna skola derföre att man länge med framgång uppträdt på sällskapstheatrar. Tvärtom äro dessa små skådebanor, derigenom att de icke egnas åt konsten, utan at nöjet, derigenom att de sakna kritik och att deras publik så gerna applåderar goda vänner, en farlig skola för nybörjaren, som derifrån ofta medför en falsk method och missförstådda begrepp om egen förmåga.
14 Detta är icke om, utan med anledning af Hr Starcks uppträdande. Vi veta tillfyllest att uppskatta de svårigheter äfven han har att bekämpa och hoppas att, jemte många Hr Starcks vänner framdeles hafva goda nyheter att berätta om detta första försök. Visst är att det af landsmän följes med välvilligt deltagande.