2 Den dag, på hvilken jag skrifver detta, är inristad i hvarje finskt hjerta. I dag för trettiotre år sedan uppgick en ny stjerna i Finlands vår. Finska vetenskapssocieteten firar dagen med sin årsfest. Finska hjertan fira den med sina varma, sina tacksama böner.
3 Med två eller tre afbrott af storm och starka regn, har April månad smålett som en tärna under parasollen. Solsken och mild luft ha lockat hela verlden ut i det fria; aldrig har det stormiga Helsingfors varit mera lugnt. Mycket hastigt försvann slädföret, och isarna, som denna vinter aldrig varit starka, blefvo tidigt osäkra. Hade Finland exporterat is – och det är skada att en så ymnig vara skall, lik ett kapital utan ränta, uppäta sig sjelf – så hade skörden i år misslyckats. Några personer ha fallit in, några åkt in, men, så vidt jag känner, har man denna vår att beklaga förlusten af ett mindre antal menniskolif än vanligt. En af påskdagarne såg man i närheten af Skatuddens kasern en fattig gumma falla in, under ett envist försök att passera isen. Tre matroser af sjöekipaget hastade till hennes hjelp; isen brast också under dem, och blott med mycken fara och ansträngning kommo alla fyra på det torra. – Vi ha således, som jag för två månader sedan förutsade, en tidig vår. Sedan stormen i går och i förrgår äro båda hamnarna öppna; dess ännu icke smultna isar inspärras af fästningen; denna gång gick det raskt och flinkt. Hafvet blånar i fjerran, och den saltgröna vågen bryter sig med vacker glans mot det isbälte, som delvis stänger farleden mellan Mjölö och Melko. Flere fartyg kryssa utanföre. Törhända äro de Lübecksfarare, hvilkas parasoller och siden med otålighet väntas af damerna. Salutorget med sin dagliga marknad liknar på vissa punkter en grönskande äng; den ena blomsterparterren invid den andra bjudes till salu och sprides med snabbhet; boklådor och handelsbodar äro förvandlade till orangerier. Det är en ny trafik; ännu för få år sedan visste man knappt af någon blomsterhandel, och nu ser man hvarje kojas fönster prydda med löfkojor.
4 Helsotillståndet har under månaden vacklat. En högst svårartad, sällsynt och, som man befarade, smittosam halssjukdom uppskrämde mången, men synes ha stadnat vid några få fall. Kopporna ha upphört, sharlakansfebern har skördat flera offer, kikhostan några; influensan har gifvit med sig, frossorna begynna. En elakartad boskapssjuka har härjat åtskilliga egendomar i Nylands och Åbo län; man har hyst allvarsama farhågor för dess spridande. Törhända ha bekymren i detta afseende varit öfverdrifna.
5 Vid universitetet har varit verksamt och lugnt. Den lediga adjunkturen i philosophin har ansökts af Rektor Holsti, Docenten Cleve och Licentiaten Crusell. Docenten Alcenius befinner sig, enligt sednaste underrättelser, i Berlin. Två studenter hafva under månaden aflidit, den ena i fattiga omständigheter. Med anledning häraf erinrar jag mig en ganska vacker och nyttig åtgärd, som nyligen vidtagits af akademiska föreningen i Lund. Föreningens restauratör är nemligen förpligtad att tillhandagå sjuke studenter med tjenlig mat och, derest de äro medellöse, lemna denna mat på kredit, mot det att hvarje afdelning går i borgen för sina sjuke. När man vet huru mången medellös yngling vore i behof deraf – ty kamraters vänskap förmår icke alltid fylla de materiela behofven – så ligger den tanke nära, att akademiska läseföreningen möjligen kunde egna en dylik vård åt sjuke studenter också här.
6 De literära soireerna äro uppskjutna för denna termin, men icke öfvergifna. Hr Leduc har härtills gifvit tre seancer öfver fransyska språket och literaturen; åhörarnes antal har de sednare gångerna ökats och utgjort, förutom studenter, omkring 100 personer, hvaribland nära hälften fruntimmer. – I Literatursällskapets årsberättelse finner ni bekräftelsen på min förra uppgift om den beklagliga medellöshet, som hotar att förlama denna inrättnings för landet och dess intressen så dyrbara verksamhet. Ännu ett år sådant som det sist förflutna, och Finska Literatursällskapet skall, förutom sina långsamt realiserade boklager, icke äga en kopek i forråd för kommande behofver. Det är en oförsigtighet, det kan ej nekas, att sålunda placera en institution på ögonblickets vacklande botten, utan all räntebärande grundfond, och för sakens bästa önskade man att det kunnat vara annorlunda. Men när nu engång så är, när sällskapet med ett storartadt förtroende säger till landsmän: vårt kapital, det är Kalevala, det är Kanteletar, det är alla de verk, i hvilka vi räddat forntiden; vår ränta, det är den frukt som dessa skrifter bära för literaturen, för nationen sjelf; – då vore det väl sällsamt och sorgligt, om ingenstädes funnes en Wilckes vilja och förmåga att motsvara detta förtroende. ADAM WILCKE, död 1847, var en obemärkt man i Wiborg. Hade han, som tusende andra, sofvit bort sin fosterlandskärlek och sin efterverld, så hade nu hans egendom varit utan gagn förskingrad, hans minne hade förgått med klockljuden öfver hans graf. Men han testamenterade frukten af sin lefnads mödor, 11 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, åt finska literatursällskapet i Wiborg, hans lefnad bär fortfarande rika frukter, och hans namn välsignas af en tacksam efterverld. Var då Adam Wilcke den ende finske man, som hade både hand och hjerta för sitt fäderneslands literatur?
7 Tvenne literära företeelser, hvaribland den ena af högt intresse, äro snart att förvänta. Samtidigt utkommer i bokhandeln och uppföres på Helsingfors’ scen ett fem akters skådespel af Berndtson: »Ur lifvets strid». Pjesen spelar under 1808 års krig, näst före och efter slaget vid Lappo, och bland här uppträdande personligheter finner man hjelten von Döbeln. – Den 1 Maj eller strax derefter utkommer en ny poetisk kalender, »Fjäriln», utgifven af Dr Berndtson.
8 I musik är att nämna en långfredagskonsert med en storartad komposition af Mendelsohn. Att på sex dagar inöfva ett så stort stycke, bevisar icke blott en outtröttlig, för intet ryggande välvilja hos både ledare och amatörer; det bevisar derjemte, att Hr Pacius förstått att utveckla alla här befintliga resurser på ett sätt som med rätta kan kallas förvånande. Otroliga svårigheter – särdeles i instrumentalpartierna, sålänge Helsingfors ej har ett stående kapell – ha dervid varit att öfvervinna. Konserten var icke så talrikt besökt, som man kunnat vänta. Balladen och dryckesvisan ur Hr Pacii opera – jag spärrar detta namn, emedan musikhäftet bär i titeln ett annat – äro utkomna af stentrycket. Båda sångerna äro hållna i populär stil och skola säkert med intresse emottagas.
9 Konstföreningens exposition fortfar att vara ganska besökt, ett nytt bevis emot förslaget att anställa en sådan endast hvart tredje år. Bland härvarande artister tillåter jag mig nämna Hr Godenhjelm, som, förutom ritskolan och privata elever, har full sysselsättning med beställda arbeten.|34 3| Bland dessa är Hr G:s nu exponerade altartafla, Christus på korset, beställd för Janakkala kyrka. En annan dito, föreställande Christus i örtagården och beställd för Metsäpirtti kyrka, är under arbete. En tredje, likaså af Hr Godenhjelms hand och föreställande Christus på korset, är bestämd till Kangasniemi kyrka. De äro från 3½ till 6 fot höga med motsvarande bredd och priset på hvarje 300 rubel silfver. – I sammanhang härmed bör jag nämna en intressant industri. Målaren härstädes Hr Källström, – äfven i andra afseenden utmärkt genom den här i landet sällsynta utveckling han förstått att gifva sitt yrke – har redan en följd af år, under brist på andra arbeten vintertid, låtit måla rullgardiner, utmärkta både i teckning och val af ämnen framför andra arbeten af samma slag. Men detta arbete var tidspillande, och priset i följd deraf icke nog lågt att underbjuda utländska. Hr Källström har derföre begagnat sina tekniska insigter till att inrätta en kolossal press för gardiners tryckande på samma sätt som i lithografi, med den skilnad, att ritningen här icke göres på sten, utan på en stor skifva af zink. Denna method, som veterligen icke annorstädes begagnas i så stor skala, lofvar att blifva högst fördelaktig. I stället att förut 5 à 6 dagar åtgått till en gardin, kunna nu, efter gjorda förberedelser, 15 à 20 tryckas om dagen. Ett afdrag är utställdt vid Konstföreningens exposition. Trycket är rent och jemnt; methoden, ännu i sin början, skall utan tvifvel mycket fullkomnas, och nästa vinter producera den vackraste vara i ton och färg.
10 Efter tre veckors interregnum öppnades theatern åter den 22 April. Alla theatervänner ditströmmade nu med dubbelt intresse. Man gladde sig åt bekantskapen med ett theatersällskap, hvilket i visst afseende kan anses som stående i Finland, och som föregåtts af ett rykte mera fördelaktigt än något. Skäl nog att helsa en sådan theater med den allmännaste välvilja, hvilken, jag är derom öfvertygad skall fortfara oförändrad, såframt den motsvaras. Hr Stjernström har vid sitt första uppträdande vädjat till en bildad publik. Den bildade publiken i Helsingfors inser nog, att Hr Stjernströms theater, med fyra eller fem undantag, består af nybörjare, isynnerhet på fruntimmerssidan, och att allt hvad man hos dessa kan erkänna är anlagen och den goda viljan.tillagt av utgivaren Men Hr Stjernström har äfven vädjat till billiga fordringar, och Helsingfors publik skall derföre ej af nybörjare fordra mästerverk; den skall med välvilligt intresse följa deras framsteg och undertiden veta att uppskatta de verkliga, de utbildade talenter Hr Stjernström har att disponera, i främsta rummet honom sjelf. Å sin sida, jag är viss derpå, skall Hr Stjernström konsiderera egenheterna hos en finsk publik, – jag menar ständigt en bildad –, hvilken, mindre theatervan än den Stockholmska, dock hyllar sina åsigter om konsten och, med all vänskap för kupletterna, icke söker pjesers hela värde uti dem. Så skall, med ömsesidiga eftergifter, en varaktig belåtenhet blifva frukten af Hr Stjernströms bemödanden. Jag säger med afsigt en varaktig, ty Hr Stjernströms ställning i Finland är olik alla hans företrädares deruti, att den bygger på en framtid, och de verkliga vännerna af hans theater äro icke de, som med illa motiverad beundran smickra för ögonblicket allt, för att sedan, efter mättad förtjusning, lemna allt i sticket; de äro fastmera de, som, med aktning för både konst och konstnärer, ständigt lika skänka förtjensten dess erkännande och sanningen dess skyldiga tribut.
11 Nästa gång torde jag hafva något mer att berätta er om våren. Ty vårens ande genomgår icke blott den stumma naturen, fjärdarnas vågor och lundens knoppar; den röjer sig varm i lifvets kretsar. Är icke hela det gamla finska folket, i trots af sin ålder, en vårlig knopp på mensklighetens stora stam? Ja det är ungt, dess krafter vexa, men stilla, betänksamt, fredligt, inåtvändt, som sökte det ständigt målet inom sig. Och derföre, låtom oss aldrig misströsta, låtomoriginal: låsom oss hoppas, såsom man hoppas allt af våren! Au revoir.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 14.
29 April. Våren. Isarna. Sjukdomarna. Universitetet. F. Literatursällskapet. Hr Berndtsons pjes. Musik. Hr Godenhjelm. Hr Källström. Hr Stjernströms theater.
1851 April 29.
1 Min fröken!
2 Den dag, på hvilken jag skrifver detta, är inristad i hvarje finskt hjerta. I dag för trettiotre år sedan uppgick en ny stjerna i Finlands vår. Finska vetenskapssocieteten firar dagen med sin årsfest. Finska hjertan fira den med sina varma, sina tacksama böner.
3 Med två eller tre afbrott af storm och starka regn, har April månad smålett som en tärna under parasollen. Solsken och mild luft ha lockat hela verlden ut i det fria; aldrig har det stormiga Helsingfors varit mera lugnt. Mycket hastigt försvann slädföret, och isarna, som denna vinter aldrig varit starka, blefvo tidigt osäkra. Hade Finland exporterat is – och det är skada att en så ymnig vara skall, lik ett kapital utan ränta, uppäta sig sjelf – så hade skörden i år misslyckats. Några personer ha fallit in, några åkt in, men, så vidt jag känner, har man denna vår att beklaga förlusten af ett mindre antal menniskolif än vanligt. En af påskdagarne såg man i närheten af Skatuddens kasern en fattig gumma falla in, under ett envist försök att passera isen. Tre matroser af sjöekipaget hastade till hennes hjelp; isen brast också under dem, och blott med mycken fara och ansträngning kommo alla fyra på det torra. – Vi ha således, som jag för två månader sedan förutsade, en tidig vår. Sedan stormen i går och i förrgår äro båda hamnarna öppna; dess ännu icke smultna isar inspärras af fästningen; denna gång gick det raskt och flinkt. Hafvet blånar i fjerran, och den saltgröna vågen bryter sig med vacker glans mot det isbälte, som delvis stänger farleden mellan Mjölö och Melko. Flere fartyg kryssa utanföre. Törhända äro de Lübecksfarare, hvilkas parasoller och siden med otålighet väntas af damerna. Salutorget med sin dagliga marknad liknar på vissa punkter en grönskande äng; den ena blomsterparterren invid den andra bjudes till salu och sprides med snabbhet; boklådor och handelsbodar äro förvandlade till orangerier. Det är en ny trafik; ännu för få år sedan visste man knappt af någon blomsterhandel, och nu ser man hvarje kojas fönster prydda med löfkojor.
4 Helsotillståndet har under månaden vacklat. En högst svårartad, sällsynt och, som man befarade, smittosam halssjukdom uppskrämde mången, men synes ha stadnat vid några få fall. Kopporna ha upphört, sharlakansfebern har skördat flera offer, kikhostan några; influensan har gifvit med sig, frossorna begynna. En elakartad boskapssjuka har härjat åtskilliga egendomar i Nylands och Åbo län; man har hyst allvarsama farhågor för dess spridande. Törhända ha bekymren i detta afseende varit öfverdrifna.
5 Vid universitetet har varit verksamt och lugnt. Den lediga adjunkturen i philosophin har ansökts af Rektor Holsti, Docenten Cleve och Licentiaten Crusell. Docenten Alcenius befinner sig, enligt sednaste underrättelser, i Berlin. Två studenter hafva under månaden aflidit, den ena i fattiga omständigheter. Med anledning häraf erinrar jag mig en ganska vacker och nyttig åtgärd, som nyligen vidtagits af akademiska föreningen i Lund. Föreningens restauratör är nemligen förpligtad att tillhandagå sjuke studenter med tjenlig mat och, derest de äro medellöse, lemna denna mat på kredit, mot det att hvarje afdelning går i borgen för sina sjuke. När man vet huru mången medellös yngling vore i behof deraf – ty kamraters vänskap förmår icke alltid fylla de materiela behofven – så ligger den tanke nära, att akademiska läseföreningen möjligen kunde egna en dylik vård åt sjuke studenter också här.
6 De literära soireerna äro uppskjutna för denna termin, men icke öfvergifna. Hr Leduc har härtills gifvit tre seancer öfver fransyska språket och literaturen; åhörarnes antal har de sednare gångerna ökats och utgjort, förutom studenter, omkring 100 personer, hvaribland nära hälften fruntimmer. – I Literatursällskapets årsberättelse finner ni bekräftelsen på min förra uppgift om den beklagliga medellöshet, som hotar att förlama denna inrättnings för landet och dess intressen så dyrbara verksamhet. Ännu ett år sådant som det sist förflutna, och Finska Literatursällskapet skall, förutom sina långsamt realiserade boklager, icke äga en kopek i forråd för kommande behofver. Det är en oförsigtighet, det kan ej nekas, att sålunda placera en institution på ögonblickets vacklande botten, utan all räntebärande grundfond, och för sakens bästa önskade man att det kunnat vara annorlunda. Men när nu engång så är, när sällskapet med ett storartadt förtroende säger till landsmän: vårt kapital, det är Kalevala, det är Kanteletar, det är alla de verk, i hvilka vi räddat forntiden; vår ränta, det är den frukt som dessa skrifter bära för literaturen, för nationen sjelf; – då vore det väl sällsamt och sorgligt, om ingenstädes funnes en Wilckes vilja och förmåga att motsvara detta förtroende. ADAM WILCKE, död 1847, var en obemärkt man i Wiborg. Hade han, som tusende andra, sofvit bort sin fosterlandskärlek och sin efterverld, så hade nu hans egendom varit utan gagn förskingrad, hans minne hade förgått med klockljuden öfver hans graf. Men han testamenterade frukten af sin lefnads mödor, 11 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver, åt finska literatursällskapet i Wiborg, hans lefnad bär fortfarande rika frukter, och hans namn välsignas af en tacksam efterverld. Var då Adam Wilcke den ende finske man, som hade både hand och hjerta för sitt fäderneslands literatur?
7 Tvenne literära företeelser, hvaribland den ena af högt intresse, äro snart att förvänta. Samtidigt utkommer i bokhandeln och uppföres på Helsingfors’ scen ett fem akters skådespel af Berndtson: »Ur lifvets strid». Pjesen spelar under 1808 års krig, näst före och efter slaget vid Lappo, och bland här uppträdande personligheter finner man hjelten von Döbeln. – Den 1 Maj eller strax derefter utkommer en ny poetisk kalender, »Fjäriln», utgifven af Dr Berndtson.
8 I musik är att nämna en långfredagskonsert med en storartad komposition af Mendelsohn. Att på sex dagar inöfva ett så stort stycke, bevisar icke blott en outtröttlig, för intet ryggande välvilja hos både ledare och amatörer; det bevisar derjemte, att Hr Pacius förstått att utveckla alla här befintliga resurser på ett sätt som med rätta kan kallas förvånande. Otroliga svårigheter – särdeles i instrumentalpartierna, sålänge Helsingfors ej har ett stående kapell – ha dervid varit att öfvervinna. Konserten var icke så talrikt besökt, som man kunnat vänta. Balladen och dryckesvisan ur Hr Pacii opera – jag spärrar detta namn, emedan musikhäftet bär i titeln ett annat – äro utkomna af stentrycket. Båda sångerna äro hållna i populär stil och skola säkert med intresse emottagas.
9 Konstföreningens exposition fortfar att vara ganska besökt, ett nytt bevis emot förslaget att anställa en sådan endast hvart tredje år. Bland härvarande artister tillåter jag mig nämna Hr Godenhjelm, som, förutom ritskolan och privata elever, har full sysselsättning med beställda arbeten.|34 3| Bland dessa är Hr G:s nu exponerade altartafla, Christus på korset, beställd för Janakkala kyrka. En annan dito, föreställande Christus i örtagården och beställd för Metsäpirtti kyrka, är under arbete. En tredje, likaså af Hr Godenhjelms hand och föreställande Christus på korset, är bestämd till Kangasniemi kyrka. De äro från 3½ till 6 fot höga med motsvarande bredd och priset på hvarje 300 rubel silfver. – I sammanhang härmed bör jag nämna en intressant industri. Målaren härstädes Hr Källström, – äfven i andra afseenden utmärkt genom den här i landet sällsynta utveckling han förstått att gifva sitt yrke – har redan en följd af år, under brist på andra arbeten vintertid, låtit måla rullgardiner, utmärkta både i teckning och val af ämnen framför andra arbeten af samma slag. Men detta arbete var tidspillande, och priset i följd deraf icke nog lågt att underbjuda utländska. Hr Källström har derföre begagnat sina tekniska insigter till att inrätta en kolossal press för gardiners tryckande på samma sätt som i lithografi, med den skilnad, att ritningen här icke göres på sten, utan på en stor skifva af zink. Denna method, som veterligen icke annorstädes begagnas i så stor skala, lofvar att blifva högst fördelaktig. I stället att förut 5 à 6 dagar åtgått till en gardin, kunna nu, efter gjorda förberedelser, 15 à 20 tryckas om dagen. Ett afdrag är utställdt vid Konstföreningens exposition. Trycket är rent och jemnt; methoden, ännu i sin början, skall utan tvifvel mycket fullkomnas, och nästa vinter producera den vackraste vara i ton och färg.
10 Efter tre veckors interregnum öppnades theatern åter den 22 April. Alla theatervänner ditströmmade nu med dubbelt intresse. Man gladde sig åt bekantskapen med ett theatersällskap, hvilket i visst afseende kan anses som stående i Finland, och som föregåtts af ett rykte mera fördelaktigt än något. Skäl nog att helsa en sådan theater med den allmännaste välvilja, hvilken, jag är derom öfvertygad skall fortfara oförändrad, såframt den motsvaras. Hr Stjernström har vid sitt första uppträdande vädjat till en bildad publik. Den bildade publiken i Helsingfors inser nog, att Hr Stjernströms theater, med fyra eller fem undantag, består af nybörjare, isynnerhet på fruntimmerssidan, och att allt hvad man hos dessa kan erkänna är anlagen och den goda viljan.tillagt av utgivaren Men Hr Stjernström har äfven vädjat till billiga fordringar, och Helsingfors publik skall derföre ej af nybörjare fordra mästerverk; den skall med välvilligt intresse följa deras framsteg och undertiden veta att uppskatta de verkliga, de utbildade talenter Hr Stjernström har att disponera, i främsta rummet honom sjelf. Å sin sida, jag är viss derpå, skall Hr Stjernström konsiderera egenheterna hos en finsk publik, – jag menar ständigt en bildad –, hvilken, mindre theatervan än den Stockholmska, dock hyllar sina åsigter om konsten och, med all vänskap för kupletterna, icke söker pjesers hela värde uti dem. Så skall, med ömsesidiga eftergifter, en varaktig belåtenhet blifva frukten af Hr Stjernströms bemödanden. Jag säger med afsigt en varaktig, ty Hr Stjernströms ställning i Finland är olik alla hans företrädares deruti, att den bygger på en framtid, och de verkliga vännerna af hans theater äro icke de, som med illa motiverad beundran smickra för ögonblicket allt, för att sedan, efter mättad förtjusning, lemna allt i sticket; de äro fastmera de, som, med aktning för både konst och konstnärer, ständigt lika skänka förtjensten dess erkännande och sanningen dess skyldiga tribut.
11 Nästa gång torde jag hafva något mer att berätta er om våren. Ty vårens ande genomgår icke blott den stumma naturen, fjärdarnas vågor och lundens knoppar; den röjer sig varm i lifvets kretsar. Är icke hela det gamla finska folket, i trots af sin ålder, en vårlig knopp på mensklighetens stora stam? Ja det är ungt, dess krafter vexa, men stilla, betänksamt, fredligt, inåtvändt, som sökte det ständigt målet inom sig. Och derföre, låtom oss aldrig misströsta, låtomoriginal: låsom oss hoppas, såsom man hoppas allt af våren! Au revoir.