Till en Vän

Lästext

Notisen/artikeln ingår i HT 5/11 1842:|87 2|

Till en Vän.

1 Kära Bror!

2 Menniskan lefver icke allenast af solsken och vackert väder, icke af blommornas fägring och doft, icke af sommarvindens skämtande flägtar, icke af skogarnas höga alfvar – nej icke af allt detta, hon fordrar ännu någonting annat, och derföre tackar jag dig för de böcker, hvilka din godhet skickade mig. Jag vill nu härmedelst skicka dig åtskilliga tankar och reflexioner, hvilka under läsningen dykat upp ur min själ, och beder jag, att du håller dem tillgodo. Skulle jag här synas dig mer an vanligt vriden och confus, så anklaga icke mig utan snarare mitt ämne, ty jag ämnar denna gång prata med dig om ingenting mer och ingenting mindre än om Qvinnan och Kärleken. Du studsar kanske och tanker i ditt sinne, att jag är vorden galen; jag vill äfven uppriktigt for dig bekänna, att mitt förstånd denna gång krupit i en mörk säck, af hvars många vinklar och vrår det knappt förmått belysa den allra minsta. Men, min broder, da man läst Fru Carléns »Rosen på Tistelön»,konsekvensändrat/normaliserat Hwassers »Om Äktenskapet»,konsekvensändrat/normaliserat J. W. S:s »Fyra Giftermål»,konsekvensändrat/normaliserat Fredrika Bremers »Morgonväkter»,konsekvensändrat/normaliserat hvad kan man då skrifva om annat än Qinnan? Men man har något svårt, skall jag säga dig, att tala om henne, utan att ej tillika nämna något litet om Mannen, hvarföre jag icke helt och hållet kan förbigå en så vigtig artikel i vår Herres hushållning. Men lemnom alla företal och nu till saken. Kasta dina blickar vidt och bredt kring Naturens och Andens rike, och du skall finna, att lifvet der hufvudsakligast går i två stora rikningar; den ena nämligen ifrån ett oändligt och obegränsadt till ett ändligt och begränsadt samt tvärtom, dock så, att det oändliga icke försvinner i det ändliga, lika så litet som detta i det oändliga, ty då skulle allt verkligt lif upphöra. Menniskoanden på det förra sättet bestämd ock potentierad kallas Man, på det sednare Qvinna. Mannen är född för att lefva i det stora och oändliga (stat, vetenskap och konst), qvinnan blott för det lilla och inskränkta (Familjen). Men mannen må i sin spher stå huru högt och verka huru vidsträckt som helst, hans Ande har dock ingen ro, ingen ro, innan han begränsas och omslutes af en qvinnas famn, liksom det oroligt svallande hafvet omslutes af landets grönskande stränder. På samma sätt är qvinnan, då hon i sin spher lefver ensam , qvald och betryckt, – och liksom blommans högsta fröjd är att få öppna sin knopp emot solen och ljuset, så är det äfven qvinnosjälens djupaste längtan, att få öppna sin famn emot det oändliga, emot mannen. Detta och endast detta utgör hennes lifs ändamål och lycka. Men mannen är, såsom Apostelen säqer, »icke till för qvinnans skull, utan för Guds skull, qvinnan är mannens men mannen är Guds».konsekvensändrat/normaliserat Derföre är det icke hans hufvudsak, att blott lefva för qvinnan, han måste slita sig bort från hennes omfamning, för att i stat, vetenskap och konst gifva sin skärf åt mensklighetens stora sak, och endast i den mon han der uppför sig som en man, i den mon är han också värd en qvinnas kärlek. I den förchristna tiden lefde mannen endast i det stora, han var endast statsmedborgare. Familjen var för honom blott småsak, en leksak. Qvinnan var då endast hans egendom, visserligen ofta hans dyrbaraste, men dock blott en egendom, hvilken han utan särdeles svårighet kunde föryttra åt en annan. Derföre älskade hon äfven i mannen mera slägtet, mindre individen, ty hennes dåvarande ställning var ingalunda egnad, att hos henne uppamma något individuell tycke. Att undantag i detta afseende funnits, är visserligen sanning, men jag talar här blott om den allmännna regeln. Christendomen kom och gjorde äfven i detta afseende en förändring i det bestående. Genom den uppgick för menniskoanden medvetandet af Individens oändliga värde framför det som rätt och yttre sed objectivt bestående. De utsigter i en oändlig verld, hvilka christendomen för densamma öppnade, voro i synnerhet lockande för qvinnan, hvarföre hon äfven i den kamp, som det odödliga hos|87 3| individen nu kom att föra mot den yttre verlden, med samma mod ock ståndaktighet som mannen gick Martyrdödens plågor till möte. Med sin egen blod emanciperade hon sig så, ifrån att vara mannens egendom, till en fri person, och nu uppstod ett vida högre och ädlare förhållande emellan man och qvinna än tillförene. Det höga och oändliga lugn, naturens eget lugn, den ljufva, milda och undergifna blick, detta, hvilket utgjort hufvuddraqen i den antika qvinnans anlete,*Ännu i våra dagar hafva Fruntimren vid 13, 14 och 15 års ålder detta antika lynne, ehuru det i de derpå följanden åren träder tillbaka för det romantiska. Ins:s Anm.konsekvensändrat/normaliserat hade hos den romantiska fått ett lifligare uttryck och en högre färg af det hos henne vaknade sjelfmedvetandet, hvarigenom hon nu eqde ett hjerta, hvilket hon sjelf och ingen annan kunde bortskänka. Nu först kunde hos henne uibilda sig ett tycke för det individuella hos mannen, och dennes ära och hederskänsla fordrade, att icke äga en qvinna genom något annat, än hennes hjertas fria samtycke. Så uppstodo medeltidens chevalereska förhållanden, hvilka, om de också sedermera utbildade sig till en karikatur, dock aldrig saknade en flägt af högre syftning. Detta förhållanden äro visserligen redan afsomnade, men gå ännu i vara dagar igen och spöka i underbara former. Ty man behöfver nu icke, för att vinna en dams bifall, gå ut på äfventyr mot jättar och troll – åt sådant har man ända sedan Don Quixotes tider skrattat – nej man är nu å ömse sidor vida förståndigare, man behöfver blott dansa väl, kläda sig väl, prata väl, med ett ord man behöfver blott kurtisera, ock man eröfrar en qvinnas hierta.**Häremot reservere vi oss, på en stor del af våra älskvärda, läsarinnors vägnar. Red:s Anm.konsekvensändrat/normaliserat Kurtisen är ett ytterst tråkigt capitel i menniskoslägtets historia och vill jag om den endast nämna, att den vanligen är byggd endast på förställning, fåfänga och lättsinnighet. Någon gnista af uppriktighet, alfvar och högre intresse tillåter den icke. Dit har nu det christna förhållandet emellan man och qvinna reducerat sig.

3 (Forts. följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 9/11 1842:|88 2|

Till en Vän.

(Forts. fr. föreg. N:o.)

4 Nekom dock icke, att äfven ett hedniskt, ett antikt förhållande ännu äger rum så tillvida, att man å båda sidor, antingen fritt eller tvunget, köper och säljer sig åt hvarandra. Man gör ett rikt, ett brillant parti, något, som kunde kallas kärlek, kommer icke i fråga. Vanligast är det qvinnan, som härvid är offret. Förhållandet blir dock icke såsom i »Wikingens» dagar, hvilken om den mö, som han i Walland röfvat, sjunger: »I tre dagar gret hon och så blef hon nöjd.» Nej i vår tid inträffar motsatsen. Ty antingen äktenskapet uppstått af kärlek, (uppkommen genom kurtis), eller blott af ett seende på yttre fördel, så består man dock hvarandra de såkallade smekmånaderna, hvilka räcka längre eller kortare tid, men hvilka ofta efterträdas af ledsnad, tråk och svikna förhoppningar. Det kan då stundom inträffa, att endera parten, eller ock begge, för hvad som inom äktenskapet brister, i hemlighet söka ersättning på extra vägar. Så har i vår på galenskap så rika tid »Det går an theorien» »qvinnans emancipation» (hvilken hon denna gång icke med blod utan med bläck vill genomdrifva) uppkommit, och härtill kan man äfven i vissa afseenden räkna kärleksromanen. Jag förbigår att nämna något om de förra; det är endast några lyten hos de sednare, hvilka jag nu för dig vill försöka att uppdaga.

5 I dessa romaner är det vanligen den romantiska kärleken, tycket för det individuella, som beskrifves och firas, och ändknuten på intrigen utgöres antingen af bröllop och glädje eller skilsmässa och tårar. Någon större och djupare sida af lifvet, någon högre och renare flamma förekommer icke. Deremot utgör kurtisen en af de vigtigaste häfstänger, i synnerhet om romanen flutit ur ett fruntimmers penna. Så t. ex. hos Fru »Flygare-Carlen» och Friherrinnan Knorring. Att dessa Förf. hvar på sitt vis äga en obestridlig talang, vill jag gerna medgifva, men deras romaner lida dock af en ganska inskränkt och oklar blick öfver lifvet. Så framställes mannen vanligen af dem endast såsom älskare, utan att i denna roll de egenskaper, hvilka stå i sammanhag med hans egenteliga bestämmelse att i sin mon lefva och verka för menskligheten, på något skarpare sätt framskymta. Visserligen är det sannt, att de, i mannens väsende söka inlägga något dylikt element, men då detta synes vara der icke för sin egen skuld, utan endast för kurtisen, så blir det äfven derföre af ganska ringa betydenhet. Sålunda vända de opp och ner på det verkelig förhållandet, göra mannen till för qvinnans skull och icke qvinnan för mannens. Derföre kan man äfven om samtlige hjeltarna i deras romaner med J. W. S. säga: »De duga till allt utom mannens egentliga bestämmelse.» På denna synes äfven romanhjeltinnorna allsicke reflectera, utan det är endast det rent af tillfälliga och individuella, som de hos honom älska. Men de inse ej, att de med denna kärlek i grunden älska icke mannen, utan endast sig sjelfva. Skulle man kunna fråga en sådan hjeltinna, hvad hon hos den eller den älskar, så skall hon stadna i stort bryderi för svaret. Hon skall icke med Estella i Ramido Marinesco kunna svara »Ej skäl jag vet, ej orsak»,konsekvensändrat/normaliserat ty en sådan naivité och naturlig oskuld har hos henne gifvit rum åt en konstlad och tillgjord. Har den nya kärleksromanen förmått framställa något skönare och högre förhållande emellan man och qvinna än den gamla Homerus i sjette Rhapsodien af Iliaden? Svårligen. Men om man kunde fråga Andromache, hvad hon hos Hector älskade, så var öfvertygad, att hon skulle svara: »Jag ser Hector stå främst bland mina landsmän i striden, jag ser honom med kraft och mod försvara sin fädernestad och ensam drifva hela härar af fiender på flykten, jag ser alla vända sig till och lita på honom, och derföre älskar jag honom af allt mitt hjerta.»

6 Vi se så, att Andromache drogs till Hector af det substantiella och allmänna hos honom, icke blott af hans stolta gång, strålande hjelm och blänkande rustning. Våra romanförfattarinnor deremot synas mäta mannens värde efter en måttstock, som icke så noga kan bestämmas. Ty om du, efter att hafva genomläst »Sandsparalellerna» af Frih. K., ger dig att utransaka, hvarföre grefvinnan Mathildas kärlek föll på Herman och icke på Alarik, så skall du, då du ej är ett fruntimmer, hvad denna sak beträffar, stadna i ett ogenomträngeligt mörker. Ty du skall finna en vida större portion af karl, (således af älskvärdhet) hos Alarik än hos Herman, hvars manligt ingenting annat är, än en förbildad qvinnas inbillning och dröm om mannen. Det kan visserligen synas dig, som uti ett sådant påstående låge för mycken både orättvisa och djerfhet, men jag kan icke hjelpa, att deri dock ligger sanning. På samma sätt hos Fru Flygare-Carlen. Kan du t. ex. säga mig, hvad som i Löjtnant Arves person drog Gabriellas hjerta i »Rosen på Tistelön» från Rosenberg, åt hvilken hon förut skänkt detsamma, till den förre? Du skall äfven här finna, att den mera gynnade här större spår af ett fruntimmers fantasie än den andra, hvarföre det manliga i sannare drag framträder hos Kapten Rosenberg än hos Löjtnant Arnman, till hvilken »Tistelöns ros» hufvudsakligast synes blifvit dragen af en fin, välsittande blå sourtut, som uppenbarligen gjorde ett starkt intryck på henne. Derföre måste den stackars Rosenberg, hvilken stod för hennes fantasie klädd i Birgers åt honom för stora, alsicke passande rock, lemna plats i hennes hjerta åt den hygglige Jakt-Löjtnanten. – Huru oändligt mycket skönare och djupare är icke ett dylikt förhållande tecknadt i Runebergs Hanna! Visserligen kunde man tycka, att äfven på henne en småsak gjort intryck, då hon säger:

»Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen,

Syntes han mulen och tvär, som man blir då man växer vid boken?

Nej, med sin spensliga rock kring lifvet och hatten i handen, Sprang han från kärran och lyste af fröjd, då han gjorde sin helsning.»

8 Hon säger så, och man kunde ha någon anledning, att förmoda henne vara af samma lätt antändliga art, som Rosen på Tistelön. Men hör, hon säger äfven:

»skrattar jag ofta,

Gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon,

Någon att sluta mig till i en alfvarsammare timme.

Ofta i lunderna här har jag vandrat allena och ofta

Sett det samma som nu, men hur annorlunda förklaradt!

Skön var verlden och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad

Öfver naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet.

Nu då ni talar, är det mig så, som skulle den tala,

Säga mig: flicka, så klar och så herrlig var jag ju ständigt,

Se och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom.»

10 Huru annorlunda är icke hennes tycke för den »främmande» har motiveradt! Af kärlek för sin hemnejds sköna|88 3| behag hade hon vändt ryggen åt den gamle Länsmannens rika håfvor, men den yttre naturen i all sin herrlighet var dock stum och kunde icke gifva ett svar på hennes hjertas djupaste frågor. Detta kunde han, den »unga studenten»,konsekvensändrat/normaliserat och derföre trängde sig hans bild i hennes hjerta. Den »spensliga rocken» och hvad dermed i sammanhang står, hade visserligen stuckit henne i ögonen, men hennes kärlek fastnade dock icke vid dessa små bestämningar såsom sådana, utan sökte bakom dem en verld, som ensam förmår åt naturens skönhet gifva sin sanna förklaring, och hennes tycke för det individuella adlades så af dennes kärlek till det stora och allmänna hos mannen.

11 (Forts. följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 16/11 1842:|90 1|

Till en Vän.

(Forts. fr. N:o 88.)

12 Denna sida af kärleken träder i den moderna kärleksromanen helt och hållet i skuggan, och lifvet i sin verkliga storhet undantränges der af det lilla och obetydliga i kurtisen. Ett eminent exempel härpå påminner jag mig ur romanen »Professorn och hans skyddslingar».konsekvensändrat/normaliserat Kommer du ihåg förhånandet emedan Fröken Borgensköld och Pastor Wallinder? Bemäldte Fröken framställes i romanen, såsom redan engång narrad på kärlekens utsida, och derföre äfven mera stålsatt för dess pilar. Dessutom vill hon äfven i andra afseenden passera för särdeles högstämd. Men, på det att Pastor Wallinder dock skulle göra ett starkare intryck på henne, är det ej tillräckligt, att han uppträder i den allvarsamma Prästdrägten, han måste äfven visa sig i en grön, välskuren jagtrock, och nu smalt isen kring hennes hjerta. Säg mig ej, att jag är en gnetare, som endast fäster mig vid småsaker, ty något annat, hvarvid man kunde fästa sig, finnes här ju icke. En rent af otäck kurtis och en ynkelig kärlek skall du finna i romanen »Illusionerna»,konsekvensändrat/normaliserat i förhållandet emellan Ottilia och Otto. Men jag lemnar allt exemplifierande – med det tillägget, att jag i sjelfva verket icke klandrar, att romanhjeltarne och hjeltinnorna äro gentilt och fashionabelt folk, endast det förargar mig, att de icke äro något mera – och jag hoppas, att du medger mig, att all romankärlek endast är en halmlåga, den der visserligen flammar högt och lyser grannt men nästa minut slocknande sjunker till stoftet.

13 Det är beklagligt, att kärleken i denna luftiga form från lifvet öfvergått i romanen, och ännu beklagligare, om den från romanen åter öfvergår i lifvet. Ty då denna utgör en hufvudsaklig lecture för vår tids, isynnerhet qvinliga ungdom, så lemnar jag åt ditt eget skarpsinne att afgöra, huruvida icke den inskränkta, ytliga och skefva blick öfver lifvet, hvarpå kärleksromanen vanligen hvilar, skall småningom fortplanta sig på dem, och ifrån dem på oss stackars karlar, ifall vi icke låta järnet i vårt blod mera blifva rådande. Men, säger du, kärleksromanen framkallar dock och underhåller menskliga känslor, som böra utgöra ett mägtigt motgift mot de hedniska convenanspartierna, hvilka nödvändigt, förr eller sednare, måste skaffa »det går an theorien» ett allmännare gehör än hittills. Och dock, min broder, äro just dessa menskliga känslor, hvilka du säger kärleksromanen framkalla och underhålla, af den art, att äfven de måste gå den omförmäldta theorien till möte. Ty då uti det individuella tycke, hvilket derstädes framställes och firas, icke tycket för något verkeligen alfvarligare och högre ingår, så är det klart, att detta, lika så litet som den åt sig sjelf lemnade individen, skall i lifvets stormar förmå hålla sig uppe. I äktenskapet slocknar äfven derföre en sådan kärlek efter smekmånadernas slut, emedan de individuella bestämningar, hvaraf den hittils närt sig, icke räcka till, att i längden underhålla dess låga. Ty menniskoanden, så hos mannen som qvinnan, är af den underbara art, att den i längden icke af några blott individuella och tillfälliga bestämningar kan fängslas, utan den ledsnar alltid vid dem och längtar efter nya, så framt icke uti desamma en högre Ande lefver, under hvilken den subordinerar sig. Då någon sådan idé uti det individuella tycket icke förefinnes, så kan det lätt inträffa, att, i stället för den varma hängifvenhet åt hvarann, som i början af äktenskapet spelat hufvudrollen, nu köld och likgiltighet uppträda på scenen. Det trollglas, hvarigenom man hittills betraktat hvarandra, är nu borta, man kommer under fund med att man byggt och hållit förmycket på hvarann och man önskar hemligen i sitt hjerta, att man vore i tillfälle, att göra ett nytt val, ehuru man oftast skyr, att, äfven inför sig sjelf, tillstå sådant. Är icke äktenskapet på detta sätt moraliskt upphäfvet och ligger icke »det går an theorin» här mycket nära? Jo, den har länge, i denna form, lefvat tyst i menniskornas inre, innan Almqvist gaf den ord och ställde den i dagen. Och månne han icke har rätt, då han påstår, att ett äktenskap, utan inbördes tycke för hvarann, parterna emellan, är osedligt? Visserligen. Men han felar deruti, att han fattar det individuella tycket såsom ensamt utgörande grunden för|90 2| äktenskapet, ty kärleken i denna form är ingenting annat än egenkärlek, och äktenskapet är just upphäfningen af denna. Derföre hvilar det äfven på vexelverkan emellan en kärlek till slägtet för Individens skull (mannen), och en kärlek till individen för slägtets skull (qvinnan), hvilken vexelverkan har sin sanna grund i kärleken till Gud för Guds skull, emedan i honom slägte och individ i sin högsta potens sammanfalla. Då äktenskapet deremot endast är bygget på kärlek till yttre fördelar eller på kärlek till individen blott för dess egen skull, såsom i Romanen, så hyser det alltid inom sig fröet till sin egen upplösning, och en »Det går an theori» är alltid, hemligen eller uppenbarligen, dess påföljd. Emot denna, såsom theori betraktad, och emot hvad dermed i sammanhang står har Prof. Hwasser i sin bok: »Om Äktenskapet»,konsekvensändrat/normaliserat dragit i härnad. Då Förf. betraktat sitt ämne endast från vetenskapens ståndpunkt, så kan hans bok endast derifrån bedömmas, hvarföre jag icke kan inlåta mig i någon närmare relation om densamma, helst sådana sidor af kärleken derstädes komma under skärskådande, som i kärleksromanen icke äro synbara.

14 (Slut följer).

Notisen/artikeln ingår i HT 19/11 1842:|91 1|

Till en Vän.

(Forts. och slut fr. föreg. N:o)

15 Såsom en kärleksroman deremot går J. W. S:s bok: »Fyra Giftermål»,konsekvensändrat/normaliserat fullkomligt in i mitt ämne, hvarföre jag äfven här vill upphålla mig vid densama. Äfven|91 2| dess hufvudsakliga syfte synes mig vara, att uppträda såsom en protest emot den romantiska kärleken, sådan den i vår tids romaner framställes och firas. Då dessa vanligen för oss upprulla taflor, hvarest vi se tvenne älskandes förhållande, då de sträfva att vinna hvarandra, så visar oss denna roman deras förhållande, då de redan för lifstiden äro knutna vid hvarandra. Vi finna här, att en kärlek, som är byggd blott på individuelt tycke, hvilar på lösan sand, och att individer, som blott älska hvarandra på det viset, i längden blifva ytterst tråkiga för hvarandra, emedan lifvets alfvar och höga ändamål, som genom en sådan kärlek äro laederade, vanligen pläga hämna sig på det viset. Så vissna rosorna på det band, som knutit Fredrik och Märtha vid hvarandra, och i deras ställe uppväxa törnen, hvassa törnen. – Det intressantaste i boken utgår dock från Linas person, hvilka är tecknad med lika djup psychologisk blick, som konstnärliga fingrar. Hennes ställning emellan Magnus och Fredrik är så sannt uppfattad och så lyckligt utförd, att den vanliga kärleksromanen icke har att uppvisa någon situation, som, i stort och högt intresse, dermed skulle kunna jemnföras. Hos Magnus uppträder lifvet i sitt sanna och verkliga alfvar, ehuru hans individualitet är genomträngd af en Jean Paulisk humor. Han är ingalunda någon utmärkt kurtisör, men han har dock något i sitt väsende, som alldrig underlåter, att anslå och imponera på fruntimmer. Fredriks karaktär deremot var af en vidare lösare sammansättning, men med den »blåa kappan»,konsekvensändrat/normaliserat den »stolta hållningen» och den »trotsiga blicken» var han likväl i besittning af allt det glitterguld, hvarmed en romanhjelte vanligen utstyres. Derföre blef äfven Linas hjerta icke tillslutet för honom. Men ju närmare han trädde henne, desto mer försvann den gloria, hvarmed hennes fantasie omgjutit honom, och då han formligen begär hennes kärlek, då hon ser Märthas bild, hvilken han tillförene framför hennes hade älskat, nu förjagad ur hans hjerta, då fann hon hans kärlek vara endast ett svagt rö, mot hvilket hon ej kunde stödja sig på lifvets ojemna bana. Nu upphörde lifvet för henne, att blott vara ett fantasispel, hon fann sin kärlek till Fredrik endast vara en synvilla, hvad hon hos honom egenteligen älskade och sökte, det fann hon icke der, hon fann det hos Magnus och derföre säger hon äfven åt den förra: »jag älskar dig icke, jag älskar Magnus, gå löftesbrytare, gå!». – Detta hennes afklädande af en romanhjeltinnas skimrande känslor och bubbleaktiga kärlek, den svala hängifvenhet och den ljuft fromma min, hvarmed hon kastar sig i armarna på Magnus, för att i honom omfamna en sida af sida af lifvet, som visserligen är mindre blänkande, men dock mera hög och stor, än den hon hittils omslutit med sin kärlek – allt detta är så djupt gripet ur qvinnans innersta väsende, att jag anser det onödig utgjuta mig i något ymnigare loftal deröfver. I stället att den äktenskapliga kärleken hos Fredrik och Märtha endast var en jemn växling emellan frossbrytningar och feberhetta, så blef den emellan Magnus och Lina en lifgifvande sommarvärme, full af svalka och skugga. Detta om »kärlek och kärlek». Det skall bli intressant att se, hvilka taflor de andra giftermålen, i en följande del af boken, komma att framställa. Wille man från konstens ståndpunkt ensamt bedömma närvarande första del, så kan man icke underlåta att anmärka, det boken betydligt vunnit intresse, om Förf. låtit sina idéer mera uppträda i lif och handling, mindre deremot i abstrakta räsonemanger. Men då det lif, som här möter en, är det vekliga lifvet, sedt både från sin alfvarsamma och lekande sida, och då det dessutom är tecknadt i sanna drag och med lefvande färger, så kommer läsaren alltid att derföre hos Förf. stadna i förbindelse.

16 Jag kommer nu till Fredrika Bremer och Morgonväkterna. För hennes Författarpenna tvingas man, att i allone göra en djup bugning. Hon betraktar lifvet från en så hög och upphöjd ståndpunkt, och har en så vidsträckt utsigt deröfver, att hon i detta afseende lemnar, icke allenast alla Sveriges qvinliga, utan äfven en stor del af dess manliga Förff. långt under sig. Och hvarföre har hon svingat sig så högt? Jo endast för att rätt teckna »hvardagslifvet»,konsekvensändrat/normaliserat hvarur hon förmår framtrolla taflor af så högt intresse och så sannt behag, att man verkeligen tror poesin inom detta område hafva sitt egentliga hemvist. Hvad är denna qvalmiga, af kärleksos, kurtis och essencer uppfyllda atmosphär som i Fru Flygare-Carlens och Frih. Knorrings romaner möter en, och hvaraf man endast blir yr i hufvudet, hvad är allt detta mot den rena och friska luft, den verld af frihet och trefnad, hvilken Fr. Br. grupperar omkring sin läsare? Treflighet, detta »lilla»,konsekvensändrat/normaliserat som Almqvist säger, »hvilket gör, att der det saknas, vi tycka något oändeligen stort vara borta»,konsekvensändrat/normaliserat just detta utgör grundelementet, som genomgår alla hennes romaner, men hvilket man hos de andra två Förff. saknar. Derföre älskar hon icke, att framställa kärleken, sådan den förekommer i »Illusionerna»,konsekvensändrat/normaliserat »Ståndsparalellerna»,konsekvensändrat/normaliserat »Kyrko invigningen i Hammarby»,konsekvensändrat/normaliserat »Rosen på Tistelön»,konsekvensändrat/normaliserat såsom en vild och förtärande låga, hvilken väl har värme, men så litet af ljus, att den ej förmår belysa de afgrunder af qval och elände, som den gömmer i bakgrunden – nej hos henne visar den sig, lik en mild och sval flamma, som kastar ett sken af ljuft behag äfven öfver den minsta småsak i lifvet. Man må icke häremot anföra Elisabeths kärlek i familjen H., Saras i Hemmet, ty af en sådan utspinner hon aldrig en hel roman, utan den får en plats ibland hennes taflor endast för att genom sin contrast gifva ett ökadt behag åt de andra. Men jag skulle ju tala om »Morgonväkterna». I denna bok har Förf. till undersökning upptagit en af tidens allravigtigaste frågor, och om hon äfven icke behandlar den med sådan philosofisk grundlighet och bindande bevisning, som saken fordrade, (hvilket allt länder hennes qvinlighet till mycken heder), så har hon dock derigenom, att hon emot Strauss' anfall försvarar tron på Guds fulla och omedelbara inkarnation i den historiske Christus, och den enskildta individens deraf följande odödlighet, angripit en af de ömtåligaste och svagaste punkter i det Straussiska systemet. Om man också medgifver, att Förf. icke lyckats i bevisningen, så har hon dock, såsom med fruntimmer vanligen är fallet, lyckats destomer i öfvertygandet. Men jag ämnade ju ingalunda skrifva någonting, som skulle hafva likheten af en recension; jag nämnde Morgonväkterna endast derföre, emedan jag i anledning af dem ville för dig framställa en stor och vigtig fråga. Är icke qvinnan det blomsterband, som binder mannen vid det skenbart lilla och obetydliga i lifvet, hvilket annars skulle tråka honom till döds, om icke hon förmådde deråt gifva ett oändligt intresse?

17 Härtill förmodar jag, att du obetingadt svarar ja. Men om hon, i likhet med Fr. Bremer, svingar sig opp på höjderna af tidens bildning och företager sig, att göra stora eröfringar inom Andens och det oändligas område,|91 3| för hvilket mannen ensam är född och hvarest han ensam bör herrska, skall han, som bör vara qvinnans hufvud, tillåta henne att dermed fortfara, eller bör han försöka jaga henne tillbaka? Alternativet är visserligen bra kinkigt; men om qvinnan, såsom Mamsell Bremer, gör det blott för att derifrån kasta en slöja af det djupaste behag öfver familje- och hvardagslifvet – ja då förtjenar hon det högsta loford, ty derifrån är ingen qvinnans emancipation att befara. Tvärtom är just denna Förf. att anses såsom en reaction ifrån qvinnans sida emot densamma. Men om hon vill intränga på mannens område, för att derifrån, liksom han, omedelbart verka för menskligheten i stort, då är det tid att vidtaga kraftiga åtgärder. Ty hvem skall då sluteligen föra spiran i hushållet och köket, detta conditio sine qua non för allt högre lif? Kan icke detta möjligen ännu blifva mannens öde? Skratta icke du åt mina farhågor, ty de äro verkligen icke helt och hållet gripna ur luften. Jag har alldrig kunnat låta bli, att med sneda ögon betrakta, huru man i vår tid sträfvar, att, genom såkallad bildning, hos qvinnan förstöra den fina instinkt, den ljusa och genomträngande blick, hvilken hon vanligen fått till faddergåva af naturen. Lockas hon icke derigenom ifrån sin egentliga krets in i en verld, der hon ändock alltid måste i grunden förblifva en fremling? Allt detta kan nu visserligen vara en fix idé, en inskränkthet hos mig, men om ett fruntimmer (Araminta May), i anledning af en vacker Löjtnants vackra mustach, med skäl kunde säga. »jag tycker icke om vackra karlar, ty vacker, det vill jag vara sjelf, en karl skall vara annat» – så tycker jag, att vi äfven från vår sida kunna säga; »lärda och bildade, det vilja vi sjelfva vara, en qvinna skall vara annat» Ja lefve Susanna i »Strid och Frid!» I bredd med henne faller en hel hop romanhjeltinnor till stoft, och jag önskar åt dig en sådan hustru, misstycker också icke, om du åt mlg gör detsamma. – Se så, nu har jag pratat till punkt och lemnar åt dig, att afgöra, huruvida jag blott från en svagt tillsluten säck eller från en fullkomligt ogenomskinlig och välkorkad glasflaska betraktat mitt ämne. Skrif snart till vännen

18 Philophrastus Pumponius.

 

 

  1. *Ännu i våra dagar hafva Fruntimren vid 13, 14 och 15 års ålder detta antika lynne, ehuru det i de derpå följanden åren träder tillbaka för det romantiska. Ins:s Anm.
  2. **Häremot reservere vi oss, på en stor del af våra älskvärda, läsarinnors vägnar. Red:s Anm.

Kommentar

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimil