Inledning

En sträng enhetspolitik och rigid byråkrati

4 När Finland anslöts till det ryska kejsardömet 1809 som ett autonomt storfurstendöme var förändringarna till en början tämligen ringa. Förvaltningen omorganiserades i en regeringskonselj (senare senat) och centrala ämbetsverk. En kommitté för finländska ärenden grundades i rikets huvudstad S:t Petersburg, medan en generalguvernör representerade kejsaren i Finland. Som lagarnas högsta övervakare i Finland fungerade en prokurator. Men gemene man kände knappast i högre grad av förändringarna, även om Finlands huvudstad samt dess förvaltningsorgan enligt ett kejserligt beslut av 1812 flyttades från Åbo till Helsingfors, liksom universitetet 1828 efter Åbo brand.5Beträffande storfurstendömet Finlands förvaltning 1809–1860 se t.ex. Tiihonen & Tiihonen, Suomen hallintohistoria 1984, s. 94–116, Tommila, Det autonoma Finlands födelse 1808–1819 2009, s. 139–177 och Osmonsalo, »Suomen historian käsikirja» 1949, s. 53–163.

5 Då hade redan en för storfurstendömet anmärkningsvärd händelse inträffat, nämligen att Nikolaj I efterträtt sin bror Alexander I år 1825. Denne hade vid lantdagen i Borgå 1809 garanterat Finlands gamla lagar och förordningar eller de facto en västerländsk samhällsordning med vissa medborgerliga rättigheter för folket. Ett undantag var dock Gamla Finlands anslutning till storfurstendömet 1812 som medförde en form av livegenskap för allmogen på donationsgodsen därstädes, en fråga som löstes först på 1860-talet.6Tommila, Det autonoma Finlands födelse 1808–1819 2009, s. 73 ff. och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 229–235.

6 Den nya storfursten Nikolaj I ämnade utfärda ett dekret enligt rysk modell uppgjort av generalguvernör A. A. Zakrevski där det finska folket ensidigt svor trohet till den nya kejsaren utan motsvarande försäkran från regentens sida. Men samma dag som trohetseden skulle avläggas i slutet av december 1825, utbröt det s.k. dekabristupproret i S:t Petersburg och den finländska ministerstatssekreteraren Robert Henrik Rehbinder passade på tillfället att för storfursten presentera en regentförsäkran som var så gott som identisk med den Alexander avlagt 1809. För att i den rådande turbulenta politiska situationen säkra lugn och ro i sitt storfurstendöme, såg sig den nye kejsaren tvungen att underteckna denna försäkran som garanterade Finlands religion, grundlagar och ständernas privilegier.7Olkkonen, »Modernisoituva suuriruhtinaskunta» 1988, s. 394 ff. och Osmonsalo, »Suomen historian käsikirja» 1949, s. 130 f.

7 Under Nikolaj I:s trettioåriga regering (1825–1855) blev kejsarmaktens grepp om samhället och dess undersåtar successivt allt hårdare, med två tydliga tidpunkter då greppet skärptes, nämligen de europeiska revolutionsåren 1830 och 1848. En slags mur för att skydda folket mot utländska influenser byggdes upp i syfte att förhindra oroligheter och samhällelig turbulens i storfurstendömet. Den tog sig uttryck i en allt strängare presscensur och i en allt mera reaktionär byråkrati. De makthavande strävade efter att kontrollera opinionsbildningen och förutom det tryckta ordet övervakades speciellt studenterna noggrant, t.ex. efter upproret i Polen 1830, dit det Finska Gardet sändes för att delta i kväsandet av oroligheterna. I Finland bibehölls lugnet och inga revolutionära tendenser förekom.8Osmonsalo, »Suomen historian käsikirja» 1949, s. 111–130 och Olkkonen, »Modernisoituva suuriruhtinaskunta» 1988, s. 397–403.

8 Den tidiga fennomanin, som tog sina första uttryck på 1830-talet och representerades av bl.a. J. V. Snellman, blev från och med 1840-talet föremål för de makthavandes intresse i form av repressiva åtgärder, främst censur. Samtidigt fanns det en annan försiktigare linje inom förvaltningen och de högre stånden, representerad av bl.a. Zacharias Topelius, som pläderade för lojalitet gentemot Ryssland. Den ryska lagkodifieringspolitiken, d.v.s. förenhetligande av lagstiftningen i alla områden inom imperiet med särställning, väckte dock småningom stor oro i Finland med dess egna lagar, fri- och rättigheter samt privilegier. Den ryska enhetspolitiken i Finland var emellertid i så måtto framgångsrik att inga större oroligheter uppstod i storfurstendömet, inte ens i samband med »det galna året» 1848, då revolutionens vindar blåste över Europa.9Olkkonen, »Modernisoituva suuriruhtinaskunta» 1988, s. 401 ff.

9 Men händelserna under revolutionsåret 1848 lämnade dock vissa spår i landet. De gav upphov till en studentaktivism som visserligen blev kortvarig eftersom reaktionens grepp skärptes. Denna radikalism medförde emellertid, särskilt inom studentnationerna, att en uppdelning mellan liberaler och s.k. konservativa för första gången kunde skönjas i det finländska samhället. Riktlinjerna för det liberala genombrottet på 1860-talet drogs de facto upp redan på 1840-talet, t.ex. i fråga om näringslagstiftningen, vilket Matti Peltonen påvisat.10Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. 180–209 och Peltonen, Aatelisto ja eliitin muodonmuutos 1992, s. 119 ff.

10 Som allmänt samhälleligt fenomen förknippas liberalismen med kritik och motstånd mot envälde, konservatism, feodalism, ståndssamhälle m.m. En grundtanke är den enskilda individens frihet och jämlikhet, vilket inom politiken tar sitt uttryck i framhävandet av yttrande-, tryck-, religions- o.a. friheter. På det ekonomiska området grundar sig liberalismen på näringsfrihet och frihandel enligt regeln om fritt utbud och fri efterfrågan. Som politisk filosofi var liberalismen förankrad i upplysningen, varur dess idéer utformades som motstånd mot restaurationen och den heliga alliansen i början av 1800-talet.11Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 16 f. och Juva, Suomen sivistyneistö uskonnollisen vapaamielisyyden murroksessa 1848–1869 1950, s. 10–20.

11 J. V. Snellman gick i sin tidning Saima till strid för liberala idéer samtidigt som han utvecklade sin nationalitetsuppfattning. Han utgick ifrån att pressen borde vara ett fritt opinionsforum, en slags oberoende statsmakt som för det gemensamma bästa »övervakade» statens och samhällets verksamhet. Den kritiska offentligheten att ifrågasätta och övervaka, var sålunda enligt Snellman tidningspressens viktigaste samhälleliga uppgift. Detta skulle ske genom en fri samhällsdebatt. Saimas innehåll var programmatiskt och ställningstagande vilket väckte myndigheternas misshag. Följaktligen indrogs tidningen på befallning av generalguvernören 1846.12Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 133–139, Rein, Johan Vilhelm Snellman. Förra delen 1806–1855 1895, s. 397–445 och Kinnunen, Sanan valtaa Kallaveden kaupungissa I 1982, s. 78–102. Som nämnts var A. I. Arwidsson en tidig företrädare för en kritisk tidningsoffentlighet och både han och Snellman hade kopplingar till pressen i Sverige: Arwidsson till Nya Extra Posten på 1820-talet och Snellman till Freja 1839–1840. Se även Jani Marjanen, »Gränserna för det offentliga samtalet i Finland 1809–1863» 2019, s. 129.

12 Liberalismen erhöll i Finland en nationalistisk karaktär och nationalismen kom att innebära ett slags förstadium till liberalismen. Rysslands inblandning i Krimkriget (1853–1856) gjorde att även storfurstendömet Finland blev föremål för krigshandlingar. Då väcktes även på sina håll förhoppningar om en återförening med det forna moderlandet Sverige.13Beträffande skandinavismen i Finland, se Runar Johansson, »Skandinavismen i Finland», 1930 och Mikko Juva, »Skandinavismens inverkan på de politiska strömningarna i Finland», 1957. Mera djupgående förändringar i de finländska medborgaropinionerna uppkom genom regentskiftet 1855 då Alexander II besteg tronen. Tronskiftet utgjorde den historiska förutsättningen för liberalismens genombrott i Finland. Den nye kejsaren var en romantiker, uppfostrad i konservativ anda. Han förstod dock att uppskatta den finländska ämbetsmannakårens lojalitet, vilken också betonades av Snellman, som i sitt nya forum Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning angrep de mest radikala skandinavisterna. Tronskiftet fick även andra, mera omedelbara verkningar. Den ultrakonservativa generalguvernören A. S. Menschikoff avskedades och efterträddes av den framstegsvänligare greve F. W. R. von Berg. Universitetet fick en ny kansler, men eftersom denne var minderårig sköttes ämbetet av greve Alexander Armfelt.14Enligt universitetets statuter fungerade tronföljaren som dess vicekansler. Inom universitetet spreds liberalismens tankar främst av professorn i ekonomisk rätt och nationalekonomi Axel Wilhelm Liljestrand, som bl.a. ivrade för handels- och näringsfrihet.15Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 145–150, 183–184, Klinge, »Landets hjärta – fosterlandets hopp» 1989, s. 538–549 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 17 f.

13 Till en början skiljde sig liberalismen och fennomanin inte särskilt mycket från varandra. Den äldre fennomanin var inte oberörd av liberala inslag. Man ansåg det möjligt att förena finskhetsprogrammet med såväl politiska som ekonomiska och sociala reformkrav. Ytterst handlade det om vilka idéer som skulle styra det fria medborgarsamhälle som föddes i och med ståndssamhällets begynnande upplösning. Liberalerna betonade legalismens princip uttryckt i konstitutionalism, medan fennomanerna såg språk- och nationalitetsfrågorna som det centrala och mest brådskande spörsmålet.16Krusius-Ahrenberg, Der Durchbruch des Nationalismus und Liberalismus im politischen Leben Finnlands 1856–1863 1934, s. 219–237 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 18 f.

14 Kraven på lantdagens sammankallande blev efter Krimkriget allt högljuddare. Många frågor som under decennier avgjorts administrativt med förordningar, ansågs nu av senaten kräva ständernas behandling. Generalguvernör von Berg avlät en skrivelse till kejsaren 1859 där han påpekade att ett flertal angelägenheter fordrade att lantdagen kallades samman. Senaten fick i uppdrag att utarbeta en lista över de frågor som behövde behandlas. På våren 1861 försökte Alexander II finna en lösning genom att enligt polsk modell sammankalla ett särskilt utskott med representanter för alla fyra stånd till ett möte i Helsingfors i januari följande år, det s.k. januariutskottet.17Krusius-Ahrenberg, Der Durchbruch des Nationalismus und Liberalismus im politischen Leben Finnlands 1856–1863 1934, s. 208–227, Osmonsalo, »Suomen historian käsikirja» 1949, s, 178–185, Klinge, Ylioppilaskunnan historia II 1978, s. 128–145 och Paasivirta, Suomi ja Eurooppa 1978, s. 222–225.

15 Januariutskottet sågs av liberalerna som ett hot mot den konstitutionella utvecklingen och möttes av en proteststorm som tog sig uttryck i en namninsamling för en ärnad adress till storfursten samt ett demonstrationståg i huvudstaden. Styrkan i protesterna skrämde generalguvernören och opinionerna lugnade sig först då Alexander II den 24 april 1861 utfärdade ett reskript vari han förklarade att avsikten med utskottet endast var att förbereda ärenden inför den kommande lantdagen. Kallelsen till densamma utfärdades slutligen sommaren 1863 och Finlands ständer kunde för första gången på över femtio år sammanträda i september samma år.18Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 19–24, 103–109, Klinge, Ylioppilaskunnan historia II 1978, s. 129–135 och Olkkonen, »Modernisoituva suuriruhtinaskunta» 1988, s. 488 f.

Tidningarna

16 Under det nittonde seklet, närmare bestämt perioden före 1860, genomgick den finländska tidningspressen en kraftig utveckling till en pluralistisk flertidningspress. Tidningen utvecklades under samma tid mot en egen specifik publikationsform och började småningom särskilja sig från tidskrifterna.19En tidning karaktäriseras av följande kännetecken: den utges regelbundet och dess utgivning är fortgående (kontinuitet), den är offentlig och når den läsande allmänheten (publicitet), vilket förutsätter att den trycks och utges i en tillräcklig stor upplaga. Innehållet är aktuellt och oftast universellt, d.v.s. mångsidigt. Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 17. I skuggan av den tilltagande censurövervakningen breddades journalistiken, vilket kan skönjas i tidningarnas allt mångsidigare innehåll. Efter franskt mönster syftade journalistiken mot en för alla intressant tidning med lättfattligt innehåll, bl.a. underhållande material i form av litterära följetonger. Redaktörskåren i storfurstendömet förblev dock länge mer eller mindre amatörmässig.20Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 246 ff. och Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 29–46.

17 Utvecklingen omfattade både antalet tidningar och antalet utgivningsorter. Före Krimkriget behärskades tidningsmarknaden av det officiella statliga organet Finlands Allmänna Tidning (och dess finskspråkiga pendang Suomen Julkisia Sanomia från 1857) som länge hade ensamrätt att publicera utrikesnyheter.21Pietiäinen, Kansakunnan peili 1989, s. 7–15. De första privatägda tidningarna tillkom på 1820- och 1830-talet, bl.a. Åbo Tidningar (1820), Turun Wiikko-Sanomat (1820), Åbo Underrättelser (1824), Helsingfors Tidningar (1829) och Helsingfors Morgonblad (1832). Också utanför den nya och gamla huvudstaden uppstod tidningar. Nya tidningsorter i regionerna var Uleåborg (Oulun Wiikko-Sanomia 1829), Viborg (Sanansaattaja Wiipurista 1836 och Wiborgs Annonce Blad 1837), Borgå (Borgå Tidning 1838) och Vasa (Wasa Tidning 1839). Tidningspressen i Finland var under dessa decennier ännu nästan helt svenskspråkig med några få undantag. Tidningarnas livslängd var ofta kort: år 1860 hade endast fem tidningar mera än tjugo år på nacken.22Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 319–325, Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 143–195 och Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 27–46.

18 På 1840-talet började den finskspråkiga pressen växa, även om antal, upplagor och utgivningsfrekvens ännu var tämligen lågt. I Kuopio tillkom sålunda Maamiehen Ystäwä år 1844, i Viborg Kanawa följande år och i huvudstaden Helsingfors tidningarna Suomalainen 1846 samt Suomi och Suometar, båda 1847. År 1841 utkom tio tidningar i Finland, varav åtta svenskspråkiga och två finskspråkiga.23Finskspråkiga var Oulun Wiikko-Sanomia och Sanansaattaja Wiipurista.

19 På 1850-talet, särskilt efter Krimkriget och tronskiftet 1855 utvecklades tidningspressen snabbt. Speciellt de finskspråkiga tidningarnas antal växte om också inte i fråga om utgivningsfrekvens. De första liberala pressorganen grundades nu i Finland: Wiborg, Tidning för litteratur, handel och ekonomi 1855 (Johannes Alfthan och C. I. Qvist), Papperslyktan 1859 (August Schauman) och veckobladet Barometern 1861 (Ernst Linder). År 1860, då Topelius lämnade över redaktörskapet för Helsingfors Tidningar till August Schauman, utkom 17 tidningar i Finland, varav nio svensk- och åtta finskspråkiga. Antalet tidningsnummer per vecka ökade från 19 nummer i veckan 1850 till 30 nummer tio år senare. Den enda tidning som utkom sex gånger i veckan 1860 var det officiella organet Finlands Allmänna Tidning, medan landets ledande nyhetstidning Helsingfors Tidningar utgavs tre gånger i veckan. Två andra svenskspråkiga tidningar utgavs också tre gånger i veckan: Åbo Underrättelser och Wiborg. Vidare utkom på svenskspråkigt håll Åbo Tidningar (2 ggr/v) samt Wasabladet (1856), Papperslyktan (1859) och Björneborgs Tidning (1860) en gång i veckan.24Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 67–70, Landgren, »Kieli ja aate – politisoituva sanomalehdistö 1860–1889» 1988, s. 280 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 27–32. Borgåbladet som började utkomma reguljärt en gång i veckan år 1861, utsände ett provnummer i december 1860.

20 Av de åtta finskspråkiga tidningarna 1860 utkom endast det officiella Suomen Julkisia Sanomia två gånger i veckan, de övriga sju bara en gång. De viktigaste var det fennomanska språkröret Suometar (Helsingfors 1847), Sanomia Turusta (Åbo 1851), Hämäläinen i Tavastehus (1858) samt Oulun Wiikko-Sanomia. År 1860 utkom fem tidningar i huvudstaden Helsingfors, tre i Åbo och två i Viborg och Björneborg, medan de övriga utgivningsorterna (Borgå, Kuopio, Tavastehus, Vasa och Uleåborg) fick nöja sig med en tidning var. Den finländska tidningspressen var sålunda under Topelius tid som redaktör 1841–1860 koncentrerad till kuststäderna och då främst sydkusten, med Uleåborg som nordligaste tidningsort. Tidningarnas utgivningsorter korrelerade givetvis med städer där det fanns boktryckerier, en förutsättning för tidningarnas fabricering. Den finländska pressens utveckling stävjades i hög grad av censuråtgärder, vilka drabbade de finskspråkiga tidningarna i större utsträckning än de svenskspråkiga (se nedan kap. »Censuren»). Symptomatiskt var att tio finskspråkiga tidningar kunde grundas efter tronskiftet 1856–1860 mot endast en (Sanomia Turusta) under femårsperioden 1851–1855.25Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 156–171, Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 38–49 och Landgren, »Kieli ja aate – politisoituva sanomalehdistö 1860–1889» 1988, s. 281 ff.

21 I 1800-talets mitt var tidningarna inte politiska i modern mening. Politiska partier förekom inte, men det oaktat kan tidningspressen kategoriseras i ideellt avseende. Från och med Saima som utkom i mitten av 1840-talet fanns en finskvänlig press och senare en finsksinnad eller fennomansk. Mestadels kan man dock närmast tala om en i kulturfrågor finskvänlig press som representerades av Suometar, Sanomia Turusta, Hämäläinen, Oulun Wiikko-Sanomia och Kanawa. Man kan instämma i J. V. Snellmans kritik mot de finländska tidningarna för att de saknade ett specifikt program. Detta berodde i stor utsträckning på yttre faktorer och undantagen (Saima, Kanawa) blev snabbt indragna av censurmyndigheterna. De svenskspråkiga tidningarna var överlag politiskt neutrala, men efter tronskiftet 1855 blev en mera liberal linje allmännare. Därtill fanns de två officiella tidningarna i huvudstaden som var de enda rikstäckande tidningarna i landet, medan spridningen av de övriga var ringa utanför den egna staden eller det egna landskapet.26Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 124–195, Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 38–46 och Mörne, Liberala meningsyttringar i finländska pressen före 1860 1925, s. 186–199.

Redaktörer och utgivare

22 1800-talets tidningar var mestadels privatägda27Detta i motsats till de bolagsägda tidningarna, både i form av s.k. öppna bolag och aktiebolag fr.o.m. 1860-talet, vilka blev allt vanligare under 1800-talets senare hälft., ofta så att utgivaren som innehade tidningsprivilegiet, d.v.s. rätten att utge tidningen, fungerade som dess redaktör. Men i mitten av seklet blev anställda redaktörer allt vanligare. Eftersom tidningarna oftast var fyrsidiga och utkom bara en gång i veckan kunde redaktörerna sköta tidningen vid sidan om sina huvudsysslor som t.ex. universitets- och skollärare, tjänstemän och präster. Någon egentlig journalistutbildning fanns inte, men de flesta tidningsredaktörer hade en akademisk examen eller var åtminstone studenter. Topelius var vid sitt tillträde som redaktör magister, J. V. Snellman var docent, likaså Fabian Collan, och Fredrik Berndtson.28Zilliacus, »Pressen som statsmakt. Historien om en rolluppfattning» 1985, s. 209–215, Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 196 ff. och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 79–84. Fredrik Polen och Carl Immanuel Qvist var filosofie doktorer och Herman Kellgren, Antti Liljefors, Abraham Nylander, Edvard Rindell, August Schauman och Antonm Warelius var magistrar.

23 Yrkesredaktörer som fick sitt levebröd enbart från redaktörskapet var få. En sådan var Zacharias Topelius, som blev anställd av konsul G. O. Wasenius som redaktör för Helsingfors Tidningar som 23-årig magister 1841. Gunnel Steinby har i sin historiska journalistmatrikel karaktäriserat Topelius som »vårt lands första egentliga yrkesjournalist».29Steinby, Journalister och publicister i svensk press i Finland under tvåhundra år 1981, s. 207 ff. En regelbunden och ofta mycket god inkomst gjorde att Topelius inte var i behov av andra tidskrävande sysslor för att utöka sina inkomster och den möjliggjorde också hans författarskap, eftersom flera av hans stora romaner först publicerades som följetonger i Helsingfors Tidningar.30Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 35 ff. och Zilliacus, »Pressen som statsmakt. Historien om en rolluppfattning» 1985, s. 211 ff.

24 Ett annat exempel på yrkesredaktörer med goda inkomster var Fabian Collan (1850–1851) och Fredrik Berndtson (1852–1865) på Finlands Allmänna Tidnings med en lön på över 1 000 silverrubel i året. Då den finskspråkiga versionen Suomen Julkisia Sanomia grundades 1857 fastställdes redaktören Konstantin Schröders lön till hela 2 500 silverrubel, en lön som endast Topelius kunde uppvisa. Andra avlönade som åtminstone periodvis fick sin huvudsakliga inkomst från tidningsarbetet var August Schauman (Morgonbladet, Papperslyktan) och Abraham Nylander (Wiborg), men de fick nöja sig med mera blygsamma arvoden. De flesta redaktörer på 1800-talet var ståndspersoner, som erhöll en knapp, om ens någon, ersättning för sitt arbete. De sysslade med tidningsarbetet vid sidan av sina egentliga huvudsysslor, som bl.a. ämbetsmän, lärare, präster, officerare eller förläggare/boktryckare.31Till sistnämnda grupp hörde G. E. Eurén, Paavo Tikkanen och Fredrik Polén som alla innehade ett boktryckeri samt utgav en tidning, i dessa fall Hämäläinen (Eurén) och Suometar (Tikkanen, Polén). Theodor Sederholm var tryckeriägare i huvudstaden och huvudredaktör för Morgonbladet 1855 samt »fast medarbetare» i tidningen Wiborg. För det mesta var det en ideell låga som drev dessa tidiga tidningsmän i deras arbete. För många var det finskhetens och det finska språkets sak, medan andra vurmade för folkbildning och kultur, teater, musik och konst, som presenterades för en bred allmänhet i form av reportage och recensioner.32Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 56–65.

25 De flesta tidningsmän fungerade som ansvariga redaktörer, vilket innebar att de ansvarade för tidningsnumrets innehåll, t.ex. i fall censurens ingripande. Det fanns före 1860 ytterst få medhjälpare vid redaktionerna, undantag var Finlands Allmänna Tidnings redaktör som på 1850-talet hade två avlönade assistenter. Mestadels arbetade redaktören i sitt hem och om det fanns ett tidningskontor, så var det beläget i anslutning till tryckeriet. De flesta redaktörer utövade inte journalistik i gängse bemärkelse, utan saxade nyheter och notiser ur andra tidningar. De största tidningarna lånade ofta sina nyheter från utländska tidningar – svenska, tyska och franska – medan de mindre saxade sina ur de större finländska tidningarna.

26 En tidning kunde ha s.k. korrespondenter i hem- och utlandet, men detta var sällsynt. Oftast var det fråga om brev skrivna av resande utomlands eller brev från landsbygden, vilka blev vanligare under slutet av seklet och speciellt i den finskspråkiga tidningspressen. Topelius använde sig under Krimkriget av lokala korrespondenter som rapporterade till Helsingfors Tidningar om den fransk-engelska flottans härjningar i Österbotten. En del tidningar utanför Helsingfors hade också korrespondenter som rapporterade från huvudstaden.33Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 196–207; Tommila, »Maaseutukirjeitä tutkimaan!» 1979, s. 2–14; Eriksson, Wiborg – Suomen liberaalisen lehdistön esikoinen 1965, s. 11 f. I mitten av 1800-talet var gränsen mellan »officiell» och privat korrespondens med tidningsredaktörer flytande. Avlönade korrespondenter var sällsynta. Brevskrivarna meddelade om lokala nyheter som sedan huvudstadstidningarna publicerade, t.ex. kyrkoherden Gregorius Mononen i Villmanstrand vars brev ingick i Suometar under hela 1850-talet. Åbo Underrättelser hade korrespondenter i många västfinska städer och Wiborg hade en fast korrespondent i Helsingfors (ovan nämnde Sederholm). Många framgångsrika finländska vetenskapsmän rapporterade också brevledes från sina expeditioner. Under 1840-talet ingick M. A. Castréns brev från Sibirien och G. A. Wallins brev från Arabien i huvudstadstidningarna, och på 1850-talet August Ahlqvists brev från Ryssland och R. F. Sahlbergs reportage från Brasilien.34Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 196–207.

27 Eftersom redaktören ensam ansvarade för innehållet i tidningen var dess kvalitet beroende av dennes kompetens och kontakter. Om redaktören ansågs kunnig och skicklig hade tidningen lättare att få prenumeranter. Ifall redaktören var sjuk, på resa eller sommarvistelse ersattes han av en vikarie, ibland avlönad. Eftersom tidningarna vanligtvis utkom 1–2 gånger i veckan var det inte fråga om många nummer, och de kunde fyllas med notiser, inkomna korrespondentbrev samt kungörelser, småannonser m.m.35Zilliacus, »Pressen som statsmakt. Historien om en rolluppfattning» 1985, s. 170–180 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 197–207.

28 Under ifrågavarande period (ca 1840–1860) var bruket av signaturer och pseudonymer vanligt i tidningarna och användes av redaktörer, korrespondenter och insändare. Vanligast var initialer, men även pseudonymer förekom.36Sålunda använde sig redaktör August Schauman (Morgonbladet, Papperslyktan) ibland av pseudonymen »Spectator», Nils Henrik Pinello (Åbo Tidningar) signerade sina kulturhistoriska krönikor »Puff» och Karl Robert Malmström (Åbo Underrättelser) använde sig av signaturen »Ali». Oftast var bidragen osignerade, vilket kan förklaras av det faktum att tidningarna endast hade en enda redaktör och läsaren kunde utgå ifrån att denne skrivit texten. Men ibland använde sig tidningar av inbjudna skribenter, t.ex. för artiklar i aktuella frågor. Dessa artiklar är inte alltid signerade och därför kan man inte alltid utgå ifrån att redaktören varit enda ledarskribenten.37Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 197–204, Steinby, Journalister och publicister i svensk press i Finland under tvåhundra år 1981, s. 127 ff., 154, 171, 196 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 79–83. Se även V. J. Kallio, Fennica-kirjallisuuden salanimiä ja nimimerkkejä vuoteen 1885 1939.

Spridning, distribution och läsare

29 Under Topelius tid som tidningsman förekom ingen reguljär tidningsutdelning. Hembärning av tidningar torde emellertid ha skett redan på 1820-talet i (tyskspråkiga Wiburgs Wochenblatt), och i huvudstaden hembars Suometar 1849–1850. Distributionen till prenumeranter och läsare utanför utgivningsorten skedde per post till adressaterna. Det säger sig självt att tidningen inte längre var färsk då den anlände till prenumeranter på annan ort, men eftersom tidningarna mestadels utkom en gång i veckan föråldrades innehållet inte på samma sätt som i dagens tidningspress.38Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 134–142; Pietiäinen, Suomen postin historia I 1988, s. 361–367. De svenskspråkiga tidningarna var oftast dyrare än de finskspråkiga eftersom de utkom med flera nummer i veckan.

30 Den andra möjligheten för prenumeranten eller lösnummerköparen att få sitt tidningsexemplar var att avhämta eller köpa det från redaktionen eller tryckeriet. Under första hälften av seklet var utdelningen koncentrerad till bokhandlarna, men senare från 1850-talet även till tidningarnas egna kontor. På större orter tillhandahöll också andra köpställen tidningar, i huvudstaden några större butiker i centrum, t.ex. bagare Stenii butik i Kronohagen och fabrikör Barcks butik vid Skillnaden.39Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 234 f. och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 59 ff.

31 Postgången var före järnvägens tillkomst 1862 långsam, särskilt till orter som saknade postkontor. Det kunde ta dagar, till och med en vecka för ett brev, en tidning eller ett postpaket avskickat från huvudstaden att nå en adressat i norra Finland. I slutet av 1850-talet fanns det ca fyrtio postkontor i Finland. Posten distribuerades fortfarande i huvudsak med häst av postbönder, ett system som tagits i bruk redan i mitten av 1600-talet. Posten forslades mellan de större städerna längs huvudvägarna. Till Åland transporterades posten av postroddare och vissa kuststäder använde ångbåt på 1850-talet. Postavgångarna från huvudstadens postexpedition skedde på morgonen eller förmiddagen.40Postens nya huvudkontor i Helsingfors i hörnet av nuvarande Kyrko- och Snellmangatan stod färdigt 1857. Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 134–142, Pietiäinen, Suomen postin historia I 1988, s. 359 ff. och Löytönen, »Postitoimipaikkojen määrä» 1978, s. 46–50.

32 Det var inte enbart prenumeranter eller lösnummerköpare som läste tidningen, antalet läsare per tidningsexemplar var betydligt större än på 1900-talet. Ofta bildades både i städerna och på landsbygden prenumerationsringar, s.k. tidningsbolag, som prenumererade på en tidning som i tur och ordning lästes i flera hushåll. På detta sätt kunde kostnaderna minimeras. Tidningar kunde också läsas på vissa utskänkningsställen samt bibliotek som inrättades på många håll i landet på 1850-talet. En del av dem tillhandahöll också enskilda tidningsnummer, vilka dock sällan var färska. Trots de kyrkliga läsförhören var 80–90 procent av invånarna i storfurstendömet inte just läs- och särskilt inte skrivkunniga.41Bibliotek grundades t.ex. i Muhos 1852, i Pernå 1856, i Storkyro och i Tuusniemi 1858. Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 112–133 och »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 238 f.

33 År 1860 var de mest spridda tidningarna i landet Helsingfors Tidningar (2356 ex), Åbo Underrättelser (1344 ex), Suometar (1240 ex), Sanomia Turusta (1195 ex) samt Finlands Allmänna Tidning (över 1000 ex).42Tidningarnas spridning kan beräknas antingen utgående från upplagan, d.v.s. antalet tryckta exemplar, eller på basis av de per post distribuerade tidningsexemplaren som var något lägre än upplagan. Några tidningar uppgav också sina egna spridningssiffror, varvid lösnumren inberäknades. Sistnämnda siffra låg då någonstans mellan upplagesiffran och de per post distribuerade exemplaren. Utgående från dessa källor har Tommila beräknat pressens totala spridning och spridningen av några enskilda tidningar samt därtill pressens medelupplaga per tidning under vissa år. Tidningspressens totalupplaga ökade kraftigt på 1850-talet, från knappt 8 000 ex år 1850 till drygt 15 000 år 1855 och nästan 22 000 ex år 1860. Det innebär att medelupplagan för de nio tidningarna i landet 1850 var ca 650 ex per tidning och 1860 drygt 770 ex per tidning. Givetvis varierade de faktiska spridningssiffrorna för de enskilda tidningarna kraftigt. Den största tidningen Helsingfors Tidningar hade t.ex. 1850 en spridning på närmare 1 200 ex och 1860 på närmare det dubbla, närmare 2 400 ex, medan många små tidningar fick nöja sig med en spridning på 50–200 ex. Wiborg nådde upp till knappa 1000 ex, Papperslyktan, Otawa och Oulun Wiikko-Sanomia hade spridningssiffror på drygt 600 ex, medan siffran för Suomen Julkisia Sanomia, Hämäläinen och Porin Kaupungin Sanomia varierade mellan 400 och drygt 500 exemplar. Björneborgs Tidning, Wasabladet och Åbo Tidningar låg mellan 200 och 400. Minsta spridningssiffra i landet hade Ilmoituslehti i Kuopio, kring 50 ex. De största tidningarna vad spridningen anbelangar fanns sålunda på axeln Åbo–Helsingfors–Viborg, med huvudstaden som ledande tidningsort, och av dessa tidningar var 1860 flesta svenskspråkiga.43Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 254–257, 326–335, Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 243 och Landgren, »Kieli ja aate – politisoituva sanomalehdistö 1860–1889» 1988, s. 283–286.

Tryckning och ekonomi

34 Före 1800-talets slut fanns det inte särskilda tidningsofficiner, d.v.s. tryckerier som enbart tryckte tidningar. På grund av tidningarnas små upplagor var detta inte lönsamt, utan fokus låg istället på tryckning av böcker och allehanda civiltryck, blanketter, formulär m.m. Tidningens utgivare ägde sällan något tryckeri utan betalade tryckeriägaren för tidningens tryckning. Antalet tryckerier i Finland var ännu i mitten av seklet lågt och kunde enligt gällande lagstiftning enbart grundas i städerna. Under perioden 1812–1860 inlämnades sammanlagt 48 privilegieansökningar om inrättande av boktryckerier och sex ansökningar gällande stentryckerier. Av dessa godkändes 31 respektive fyra ansökningar.44Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 17–23. Stentryck eller litografiskt tryck är en plantryckmetod i motsats till det på 1800-talet förhärskande hög- eller boktrycket. Ursprungligen användes inom litografin planslipade kalkstenar som tryckform, därav namnet.

35 På 1840-talet grundades flera nya boktryckerier i Finland, bl.a. tre i Helsingfors. Under nämnda årtionde fanns tryckerier på tio orter i vårt land: Helsingfors, Åbo, Viborg, Borgå, Tavastehus, Björneborg, S:t Michel, Kuopio, Vasa och Uleåborg. År 1850 fanns i de nämnda städerna 16 boktryckerier och två stentryckerier, varav en tredjedel (fem bok- och ett stentryckeri) i Helsingfors. År 1860 fanns nitton boktryckerier och fyra stentryckerier på elva orter. Förutom samma tio orter som 1850 hade även nu Ekenäs fått sitt första tryckeri. För de flesta tryckerier utgjorde civiltrycket, d.v.s. tryckning av böcker och andra tryckalster, merparten medan tryckning av tidningar utgjorde en mindre del av produktionen.45Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 18–22 och Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 471–479. I Viborg fanns två boktryckerier och ett stentryckeri, i Åbo två boktryckerier och ett tryckeri var i övriga nämnda städer. På 1840-talet fanns även under en kort tid tryckeri i Sordavala och på 1850-talet i Jakobstad och Gamlakarleby.

36 De största tryckerierna fanns på 1840- och 1850-talet i Helsingfors: J. Simelii Arfvingars boktryckeri, där de statliga språkrören Finlands Allmänna Tidning och Suomen Julkisia Sanomia trycktes, J. C. Frenckell & Son (Helsingfors Morgonblad/Morgonbladet, Papperslyktan), Waseniuska boktryckeriet, sedermera A. W. Gröndahls tryckeri (Helsingfors Tidningar till 1852), Finska litteratursällskapets tryckeri (Suometar, Helsingfors Tidningar från 1852) och H. C. Friis Boktryckeri (Helsingfors Annonsblad). I Åbo var J. W. Lillja & Co:s boktryckeri (Sanomia Turusta, Åbo Underrättelser) den främsta tidningsofficinen, i Viborg Johannes Cedervaller & Son (Kanawa, Wiborgs Annonce Blad) och Alfthanska boktryckeriet (Wiborg), i Vasa P. M. F. Lundbergs boktryckeri (Ilmarinen) samt A. A. Levóns tryckeri (Wasabladet) och i Uleåborg C. E. Barcks boktryckeri (Oulun Wiikko-Sanomia).46Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 6–126, Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 15–25 och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 85–88.

37 Tryckeriernas teknik och inredning var i princip oförändrad sedan Johann Gutenbergs dagar på 1400-talet. Maskinparken var i mitten av 1800-talet ännu outvecklad. Sättningen och tryckningen skedde för hand och tryckfärgen blandade man själv. Den vanligaste tryckpressen var en handpress, vars tryckkapacitet var högst 250 tidningsexemplar i timmen. De första snällpressarna i vårt land togs i bruk i mitten av seklet av de större tryckerierna i städerna. Den första snällpressen i vårt land beställdes av P. M. F. Lundberg till sitt tryckeri i Vasa från Köpenhamn 1847.47Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 420 ff., Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 23 ff. och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 84–88. Från 1853 började Helsingfors Tidningar tryckas på Finska litteratursällskapets tryckeri, där även tidningen Suometar trycktes. Tryckeriet förfogade sedan 1849 över en snällpress, med vilken man kunde trycka över 1 000 ex i timmen. Också J. C. Frenckell & Son i Helsingfors fick sin första snällpress år 1849. Simelii Arvingars boktryckeri, där de officiella tidningarna, Finlands Allmänna Tidning och Suomen Julkisia Sanomia trycktes fick sin första snällpress år 1859. En snällpress var en tryckmaskin där fundamentet fortfarande var en plan yta men själva tryckningen var automatiserad. Arken matades ovanifrån och fördes av cylindrar till fundamentet som vilade på en räls. Tryckformen som låg på fundamentet färgades av en färgbestruken cylinder som verkställde trycket. Arken fördes vidare av cylindrar och matades ut för att få ett tryck på versosidan eller vikas. Snällpressen hade uppfunnits av Friedrich König och Andreas Bauer 1813, och var antingen ång- eller handdriven. De första finska snällpressarna var handdrivna (Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 12, 376, Jäntti, Kirjapainotaidon historia 1940, s. 173–178 och Johannesson, »Med det nya på väg» 2001, s. 183 f.). Om utvecklingen av tidningsproduktionens tekniska villkor under början av 1800-talet, se t.ex. Charlet & Rang, »L’évolution des techniques de 1820 à 1865» 1969.

38 På grund av den begränsade tryckkapaciteten förekom endast fyrsidiga tidningar eftersom man kunde trycka endast ett ark i sänder. Arket veks på mitten så att insidorna 2 och 3 trycktes först och därefter de yttre sidorna. De vid sättningen använda bokstavstyperna göts av bly och rekvirerades från utlandet.48Främst från P. A. Norstedt & Söner i Stockholm (Frenckell, Gottlund), men också från tyska gjuterier, t.ex. Karl Tauchnitz i Leipzig (Wasenius) och Genzsch & Heyse i Hamburg (Simelii Arfvingar). J. C. Frenckell & Son inrättade 1823 ett litet typgjuteri för eget behov i Åbo, som efter Åbo brand flyttades till Helsingfors i slutet av 1820-talet. Tryckeriernas arbetskraft var före senare hälften av seklet ganska liten. Vid de större boktryckerierna fanns det vanligen en arbetsledare eller faktor, som ansvarade för det dagliga arbetet. Antalet sättare varierade från några få till 17 anställda (vid J. C. Frenckell & Son 1850). Därtill fanns det ett antal lärlingar, vilkas lärotid uppgick till minst fem år. Dessa var i allmänhet mycket unga, 13–15 år.49Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 408–412, Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 24 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 50 ff. I mitten av 1800-talet hade de fem boktryckerierna i huvudstaden 87 anställda. Klart största tryckeri var J. C. Frenckell & Son med 37 anställda, följt av Wasenius tryckeri, Simelii Arfvingar och Finska litteratursällskapets tryckeri, alla med ca 15 anställda.

39 Den finländska tidningspressens ekonomi under 1800-talet i allmänhet var skral. De tidningar som gav sin utgivare vinst var få. Tidningarna var som sagt privatägda, aktiebolagsformen vann insteg i vårt land först på 1860-talet. Tidningsutgivare och innehavare av tidningsprivilegiet var oftast ortens boktryckeriägare. I annat fall tvingades tidningens utgivare betala för tidningens tryckning vilket ställde sig förhållandevis dyrt. För att utgivaren av en tidning skulle göra vinst krävdes ett boktryckeri där tidningen kunde tryckas vid sidan av annat.50Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 84–88 och Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 1–17, 58–94, 107–117, 153–156.

40 I vissa fall var redaktören också utgivare men utan tryckeriprivilegium, som J. V. Snellman (Saima). I fråga om den finskspråkiga Maamiehen Ystäwä fungerade däremot tryckeriägaren J. A. Karsten också som utgivare. August Schauman var både redaktör och utgivare av Papperslyktan, som trycktes på J. C. Frenckell & Sons boktryckeri. Också Paavo Tikkanen var både redaktör och utgivare av Suometar som trycktes på Finska litteratursällskapets tryckeri. Olika samfund kunde även utge tidningar och tidskrifter, t.ex. Finska Hushållningssällskapet eller litteratursällskapet i Viborg (Viipurin Kirjallisuuden Seura). Sistnämnda sällskap utgav tidningen Otawa i Viborg från 1860. Storfurstendömets regering, senaten, var utgivare av Finlands Allmänna Tidning och den finskspråkiga upplagan Suomen Julkisia Sanomia.51Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 26 ff., 56–65, Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 77 ff och Tommila, »Sanomalehdistön kannattavuus 1800-luvun alkupuoliskolla» 1982, s. 3 f. Saima trycktes på J. A. Karstens boktryckeri i Kuopio.

41 Tryckkostnaderna hörde sålunda till de största utgiftsposterna. En annan stor utgift var redaktörens lön, varvid utgifterna för en yrkesredaktör givetvis var betydligt högre än för t.ex. en präst eller lärare som skötte redaktörskapet som bisyssla. J. L. Runeberg fick under sitt under sitt första år (1832) som redaktör för Helsingfors Morgonblad 255 silverrubel i lön. Topelius lön som redaktör var relaterad till antalet prenumeranter. I början förtjänade han över 1 000 rubel per år, men arvodet ökade efterhand och uppgick det sista året 1860 till 2 500 silverrubel, vilket motsvarade en senators lön. Det var dock få förläggare som kunde betala en sådan redaktörslön.52Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 240–245 och Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 26–31.

42 Andra utgifter var kostnaderna för tidningspappret samt diverse redaktionsavgifter, t.ex. inköp av andra tidningar (att saxa nyheter ur) och arvoden för korrekturläsning och översättningar. Tidningspappret var inhemskt och kom från fabrikerna i Tervakoski och Tammerfors.53Medelpriset för ett ris papper, 500 ark, varierade i mitten av 1800-talet mellan 2,50 och 2,75 silverrubel. Topelius beräknade våren 1842 i Helsingfors Tidningar att totalutgifterna för storfurstendömets tidningspress uppgick till 8 860 silverrubel (sr) per år. Största utgifter hade Finlands Allmänna Tidning 2 860 sr, att jämföra med 1 570 sr för Helsingfors Tidningar. Ibland kunde även utomstående institutioner understöda en tidning, t.ex. Finska litteratursällskapet som understödde Suometar och Tavastehus stad som bidrog med ekonomiskt understöd till tidningen Hämäläinen.54Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 240–245 och »Sanomalehdistön kannattavuus 1800-luvun alkupuoliskolla» 1982, s. 3–8. Under sitt första 1857 uppgick den finskspråkiga officiella tidningen Suomen Julkisia Sanomats kostnader till över 6 000 silverrubel, men eftersom staten stod för dess kostnader är summan inte representativ för de privatägda tidningar som tvingades balansera sina utgifter mot intäkterna.

43 De flesta tidningar fick sina inkomster huvudsakligen genom prenumerationsavgifter. Annonsintäkter spelade en mycket liten roll, endast de största tidningarna, främst då Helsingfors Tidningar, Åbo Tidning och Åbo Underrättelser hade vissa annonsintäkter i mitten av seklet.55I Helsingfors Tidningar var år 1850 annonsernas andel av spaltutrymmet ca en tredjedel, medan siffran för åbotidningarna låg under tjugo procent. Medeltalet för alla tidningar var enligt Tommila drygt 13 procent av spaltutrymmet. Tidningarnas prenumerationspris hölls rätt konstant under 1840- och 1850-talet, för de flesta tidningar var priset 2 silverrubel per årgång, med undantag av den officiella Finlands Allmänna Tidning som kostade 3 sr. I allmänhet täckte inkomsterna från prenumerationerna ganska väl totalutgifterna. Totalutgifterna var större för de tidningar som utkom 2–3 gånger i veckan jämfört med dem som utkom endast en gång. Ofta tvingades boktryckaren i egenskap av tidningsutgivare att balansera den vinst som boktryckeriet gav mot de förluster som tidningen medförde.56Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 43–55, Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 62–66 och Berg, Sanomalehtitoimen tuotannontekijäin riippuvuussuhteista 1952, s. 48 f.

Tidningarnas utseende och innehåll

44 Tidningarna var under hela 1800-talet rätt oförändrade till sitt yttre. Ofta påminde deras enspaltiga typografi om en bok, vilket föranlett Pekka Mervola att kalla perioden fram till år 1850 för boktypografins tid. På grund av begränsningarna i fråga om tryckeriernas tryckkapacitet var tidningsnumren nästan alltid fyrsidiga. Undantag med åtta sidor per nummer var de som befann sig i gränslandet mellan tidning och tidskrift, t.ex. Papperslyktan och tidvis Sanomia Turusta. Formatet och spalternas antal kunde däremot variera. På 1820- och 1830-talet hade tidningarna vanligtvis en eller två spalter (t.ex. Helsingfors Tidningar), medan spaltantalet på 1840- och 1850-talet för många tidningars del växte till tre (t.ex. Helsingfors Tidningar, Åbo Underrättelser). Det var dock fortfarande vanligt med två spalter. Några få tidningar hade på 1850-talet fyra spalter, t.ex. Wiborg från 1856. År 1860 hade de flesta tidningar redan tre spalter.57Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 208–214 och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 57–60.

45 På grund av den låga utgivningsfrekvensen (vanligen 1–2 gånger i veckan) och det begränsade textutrymmet började tidningarnas format småningom öka. År 1840 hade Helsingfors Tidningar det största sidformatet 17 x 22 cm, medan det gängse sidformatet var 16 x 20 cm. Ett annat sätt att utöka textmängden i tidningen var att utge speciella, ofta tvåsidiga bihang. Snellmans Saima publicerade regelbundet ett litterärt åttasidigt bihang »Kallavesi», och Helsingfors Tidningar publicerade regelbundet både bihang (med icke-redaktionellt material) och supplement (redaktionellt material).58Ekman-Salokangas, Sanomalehdistön palstatilan kasvu 1977, s. 5, 19, 32, 36 f., 44 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 208–214. Tidningarna utanför Helsingfors hade i allmänhet ett mindre format än huvudstadspressen. Det minsta formatet var 13 x 18 cm (Oulun Wiikko-Sanomia). Tjugo år senare, 1860, hade Suometar det största sidformatet (25 x 38 cm), medan Papperslyktan hade det minsta sidformatet (14 x 21 cm).

46 År 1860 hade sålunda den finländska tidningspressen utvecklats kraftigt jämfört med situationen tjugo år tidigare. Spaltantalet och formatet hade ökat, likaså stilformen. De flesta tidningar i Finland och det övriga Skandinavien använde sig ännu på 1840-talet av tysk fraktur, men så småningom vann den modernare antikvan, som allmänt användes i England och Frankrike, insteg. De tidningar som använde sig av denna stil före 1850 var Finlands Allmänna Tidning, Helsingfors Morgonblad och Saima. Ofta varierade typografin i samma nummer mellan antikva och fraktur. På 1850-talet togs antikva allmänt i bruk av den svenskspråkiga pressen i landet, medan de ledande finskspråkiga tidningarna Suometar och Sanomia Turusta ännu länge trycktes i frakturstil.59Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 55–70 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 208–214. Fraktur var Bibelns, andaktslitteraturens och husförhörens typografi, som största delen av folket var van vid. Antikva var den växande medelklassens och vetenskapens tryckstil, som småningom också anammades av t.ex. tidningspressen. För den finskspråkiga tidningspressens del skedde en övergång från fraktur till antikva så sent som 1912, då den ledande fennomanska tidningen Uusi Suometar övergick till antikva.

47 Den journalistiska utvecklingen inom den finländska tidningspressen tog modell främst av Sverige, som åter influerades av den kontinentala pressen, i första hand de stora tidningsländerna England, Tyskland och Frankrike. Utseendemässigt (format, rubriksättning, stilform) låg Finland vanligen något årtionde efter Sverige, förutom i fråga om övergången till antikva, där den rikssvenska pressen länge höll fast vid »den tyska stilen», fraktur. Förändringarna i fråga om utseende, t.ex. spaltantal, rubriksättning och format var även direkt avhängiga den tekniska utvecklingen, särskilt i fråga om tryckpressarnas modernisering.60Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 48–67.

48 Clas Zilliacus som undersökt tidningarnas namnskick, konstaterar att namnet »tidning» eller »tidningar» (t.ex. Helsingfors Tidningar, Åbo Tidningar) var förhärskande i den svenskspråkiga pressen under 1800-talets första hälft, för att sedan småningom ersättas av t.ex. »nyheter» (Dagens Nyheter) eller »bladet» (Morgonbladet, Wasabladet, Hufvudstadsbladet). På finska motsvarades namnskicket »tidning», »tidningar» av »sanomia» (t.ex. Oulun Wiikko-Sanomia, Sanomia Turusta). Under tidningens namn fanns tidningens nummer samt utgivningsdatum. Mot slutet av 1850-talet kunde också tidningens prenumerations- och lösnummerpris samt namnet på utgivaren och tidningskontorets adress placeras under namnet.61Zilliacus, Tidningshuvud och tidningshjärta 1981, s. 8–14 och Zilliacus, »Tidningshuvud» 1985, s. 45–68.

49 Därefter följde på första sidan olika textavdelningar med egna rubriker, t.ex. nyheter och notiser under rubriker som »Helsingfors», »Landsorten», »S:t Petersburg» och »Utrikes». På första sidan placerades för större utrikesnyheter, t.ex. meddelandet om kejsarens död 1855. De svenskspråkiga tidningarna, främst Helsingfors Tidningar, Åbo Underrättelser, Wiborg och Wasabladet hade den modernaste typografin. Tidningens ombrytning, d.v.s. montage och fördelning av artiklar, nyheter, övriga texter och annonser m.m., var beroende av tryckeritekniken; de tidningar som trycktes i de modernaste tryckerierna i de större städerna, gick i spetsen för tidningstypografins utveckling i landet. De svenskspråkiga tidningarna började från 1840-talet placera nyheter på paradsidan, medan de finskspråkiga tidningarna vanligtvis inleddes med artiklar, olika former av berättelser och officiella kungörelser. Finskspråkig trendskapare var Suometar, där nyhetsmaterialet ofta placerades på de två sista sidorna. Utrikesnyheter började förekomma först efter Krimkriget och i den finskspråkiga pressen placerades de ofta i slutet före annonserna. Utrymmesbristen föranledde att tidningarna ofta på 1850-talet frångick rubrikerna och övergick till att använda sig av en typografi där artikeln utmärktes med tjockare typer för de första orden eller så att man under en rubrik sammanförde flera kortare artiklar eller notiser vilka utmärktes med t.ex. ett streck (s.k. minus). Rubriker som gick över hela sidan förekom inte.62Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 48–55 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 208–217.

50 Överhuvud var materialet i den finländska tidningspressen under 1840- och in på 1850-talet i högsta grad inhemskt. Som nämnts hade ännu den officiella tidningen Finlands Allmänna Tidning monopol på utrikesnyheter. Utan egentligt tillstånd från högre ort började de svenskspråkiga tidningarna i huvudstaden införa statliga och politiska utrikesnyheter, Helsingfors Tidningar som den första 1839. Men det relativt fåtaliga utrikesmaterialet utgjorde ännu före 1850 det enda utländska inslaget i tidningarna. De utländska följetongerna blev allmänna först på 1850-talet. Redan på 1840-talet införde en del svenskspråkiga tidningar (Morgonbladet, Wasa Tidning) det litterära materialet som s.k. understreckare, enligt modell från Sverige.63Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 31 f., Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 229 ff. och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 57–61.

51 Snellman och Topelius gick i spetsen för de journalistiska nydaningarna i mitten av 1800-talet. Helsingfors Tidningar var en föregångare inom finländsk tidningspress och starkt präglad av sin redaktörs humana livssyn. Efter franskt mönster införde Topelius kåseriet i brevform, en journalistisk nymodighet i vår press. Han skrev sina s.k. Leopoldinerbrev till den fiktiva kaptenen, senare överstelöjtnanten Leopold i Grusien.64Breven hade rubriken »Från Helsingfors» (till Leopold) 1843–1849 och »Leopoldiner-Bref (till fröken Leopoldine i Sitka)» 1850–1853. Breven introducerade krönikeformen i Finland och de skildrade aktuella händelser i huvudstaden. Därmed blev han med Clas Zilliacus ord »banbrytare för lokalpressen, den returinformerande, läsarbespeglande».65Zilliacus, »Till löjtnant Leopold i Grusien» 1985, s. 127. Samma kåseriform brukade August Schauman senare i Papperslyktan (1859–1861) där han använde sig av olika pseudonymer, bl.a. »Metropolitanus» som avhandlade kulturella frågor i sin brevväxling med idealflickan »Rustica», »Kopisten» som skrev en lokalkrönikor, »Ultramarin» som behandlade utrikespolitiska spörsmål och »Caravaggio» livet i Helsingfors.

52 Också i fråga om nyhetsavdelningen strävade Topelius efter att förbättra aktualiteten och läsbarheten och han följde t.ex. noga med den stora parlamentsdebatten om frihandeln i England 1846.66»Ögonkast», Helsingfors Tidningar 28/2 1846. Snellman åter tog kraftigt ställning i olika politiska frågor, vilket renderade honom svårigheter med myndigheterna, men samtidigt innebar en bräsch för den ställningstagande ledande artikeln, som blev allmän i tidningspressen efter Krimkriget. Men också Fabian Collan hade i Helsingfors Morgonblad redan före Saima lagt fram krav på den finländska pressens förnyelse i journalistiskt hänseende.67Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 136–150, Zilliacus, »Tidningshuvud» 1985, s. 33–42, 140–180 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 27.

53 Regelbundet återkommande nyhetsavdelningar förekom ännu inte på 1840-talet i alla tidningar och nyhetskällorna återgavs mera sällan. På 1850-talet blev nyhetsavdelningarna stående inslag och även tidningskällorna angavs. Mest använda inhemska tidningskälla var den officiella Finlands Allmänna Tidning, följd av övriga större tidningar, vilka fritt saxade varandra.68Takkala, »Ruotsinkielisten sanomalehtien uutiskanavista 1840- ja 1850-luvuilla» 1979, s. 89 f. och Tommila, Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859 1988, s. 204–207. Helsingfors Morgonblads mest använda inhemska nyhetskällor i form av lån ur inhemska tidningar 1854 var följande: Finlands Allmänna Tidning (165 nyheter), Åbo Underrättelser (115) och Suometar (53), medan de för Helsingfors Tidningars del var Finlands Allmänna Tidning (96), Åbo Underrättelser (65) och Helsingfors Morgonblad (64). Åbo Underrättelser saxade i sin tur ur Finlands Allmänna Tidning (211), Helsingfors Tidningar (67) och Helsingfors Morgonblad (67) samma år.

54 Av utrikeskällorna var den ryska S:t Petersburgische Zeitung/Journal de St. Petersbourg mest använd eftersom den tilläts av censuren. Av de svenska tidningarna var den officiella Post- och Inrikes Tidningar mest använd följd av Svenska Tidningen och Stockholms Aftonpost. Tidningar i andra länder utnyttjades i något mindre grad som nyhetskällor. Populärast var de tyska Augsburger Allgemeine Zeitung och Hamburger Börsen Halle, franska La Presse och Journal de Débats samt belgiska L’Independance Belge. Den sistnämnda användes speciellt flitigt av Finlands Allmänna Tidning. På 1850-talet behandlade nyhetsmaterialet i den finländska tidningspressen oftast Västeuropa (20–30 %), Skandinavien (10–20 %) och Ryssland (5–15 %) samt Sydeuropa (5–15 %). Ungefär fem procent av utrikesnyheterna behandlade Turkiet och Balkan. Förenta Staterna stod för en ungefär lika stor andel. Det inhemska nyhetsmaterialet översteg före 1850-talet det utländska, bl.a. på grund av censurens kontroll, men på 1850-talet började utrikesnyheternas andel öka inom den svenskspråkiga pressen, medan inrikesnyheterna fortfarande i den finskspråkiga pressen var klart fler än utrikesnyheterna.69Takkala, »Ruotsinkielisten sanomalehtien uutiskanavista 1840- ja 1850-luvuilla» 1979, s. 84 f., 93–102 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 207, 217–226.

55 Det ställningstagande materialet i form av ledande artiklar, s.k. dagartiklar placerade på första eller andra sidan, behandlade främst aktuella lokala spörsmål, ofta under utgivningsortens rubrik, t.ex. »Helsingfors» (Helsingfors Tidningar), »Kuopio» (Saima) eller med en rubrik som angav det behandlade ämnet. Insidorna och den fjärde sidan innehöll ofta artiklar (t.ex. med rubriker som »Landtbruk» eller »Handel») och allehanda litterärt material, t.ex. följetonger eller dikter. Sista sidan innehöll diverse material såsom smånotiser, annonser och rubriker som »Anmälde resande», »Utbjudes hyra» och »I tjenst åstundas» samt övrigt material (börsnotiser, legala notiser, kungörelser m.m.).70Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 210–217, Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 62–70 och Landgren, För frihet och framåtskridande 1995, s. 51–56.

56 Annonsmaterialet i den finländska tidningspressen var överhuvud magert i mitten av seklet, mestadels var det fråga om lokala s.k. småannonser. Ett undantag var Helsingfors Tidningar, där annonserna i vissa nummer redan i slutet av 1840-talet utgjorde över en fjärdedel av innehållet. År 1843 utkom också det kortvariga experimentet Helsingfors Annonsblad, som av Helsingfors Morgonblads redaktör Fabian Collan välkomnades »emedan ett enkom annonsblad för denna stad hittills saknats.»71Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 125–130, Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 224 ff. och Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 46–49. I slutet av 1850-talet innehöll också Annons-Blad i Kuopio enbart annonser, liksom Wiborgs Annonce Blad som utgavs av boktryckaren Johannes Cederwaller i Viborg på 1830- och 1840-talet som en bilaga till tidningen Sanan-Saattaja Wiipurista.

57 Illustrationernas antal i den finländska tidningspressen var före 1860 ytterst få. Trots att litografiska anstalter redan grundats i landet var tidningarnas begränsade textyta fortsättningsvis ett hinder för införande av bilder.72Bilder förekom ännu inte, de första finländska fotografierna eller »daguerrotypierna» (fr. franskans daguerrotypie) är från 1840-talet. På 1820- och 1830-talet var den enda illustrationsformen vinjetter i tidningens namn; tidningarna i Åbo använde den ryska dubbelörnen och Helsingfors Tidningar huvudstadens vapen. I januari 1837 publicerades den första bilden i ett supplement till Helsingfors Tidningar, »Den gamle violinspelaren» ur franska Gazette Musicale. På 1850-talet blev illustrationerna vanligare.73Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 471–479, Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 70–77 och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 209–213. I Suometar ingick 1850 ett träsnitt av P. C. Liebert »Ukko ja Kuolema» (Gubben och Döden) samt 1852 en bildserie »Kuvaelmia Helsingistä» med Nikolajkyrkan, universitetet, senaten mm. samt i samma årgång en bild av Elias Lönnrots födelsetorp. Sanomia Turusta publicerade 1854 en serie djurbilder i flera nummer, där bl.a. en blåval avbildades. I Helsingfors Tidningar ingick också ibland små illustrationer i samband med kåserier, ofta djur som björnar, lejon, tuppar m.m.

Censuren

58 En av de viktigaste bakgrundsfaktorerna beträffande tidningspressens utveckling i storfurstendömet Finland under 1800-talet var censuren. I mitten av seklet reglerades censuren av en särskild censurförordning för storfurstendömet, utfärdad år 1829. Förordningen stadgade en fullständig preventiv censur, som inbegrep förhandsgranskning av tidningarna. En censuröverstyrelse inrättades med universitetets vicekansler som ordförande och prokuratorn samt chefen för senatens kansliexpedition som medlemmar. En särskild censurkommitté fungerade som överstyrelsens arbetsutskott. Senaten beviljade tillstånd, s.k. privilegier, åt tidningsutgivare, boktryckare och bokhandlare efter att ha inhämtat utlåtande av censuröverstyrelsen.74Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 54 ff. och Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 9 ff.

59 Förordningen från 1829 var i bruk till 1865. Censuren skärptes successivt och lades år 1847 helt i den ryska generalguvernörens händer. I varje stad med boktryckeri skulle det finnas en censor som övervakade tryckalstren, särskilt tidningarna. I Helsingfors med dess många boktryckerier hade till en början censurkommittén hand om censureringen, men 1847 fick också huvudstaden en lokal censor. De utländska tidningarna och tidskrifterna övervakades av postverket. Senaten och senare generalguvernören hade befogenhet att indra tidningar som ansågs ha brutit mot censurförordningen.75Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 57 ff. och Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 86–93.

60 Censurförordningen var inte speciellt sträng, men den tillämpades under tsar Nikolaj I:s regering tämligen godtyckligt, beroende på de lokala censorernas personliga bedömning. Regeringen i S:t Petersburg ansåg dock att censuren var ett viktigt verktyg för rikets inre säkerhet. Censurförordningen förbjöd skriverier som sårade eller gjorde narr av kejsaren, regeringen, grundlagarna, goda seder och bruk m.m. Senaten intog ofta en mindre sträng linje än censuröverstyrelsen, t.ex. i fråga om utfärdande av tidnings- eller tryckeriprivilegier, trots att flera senatorer samtidigt var medlemmar av överstyrelsen. Censurpolitiken antog även ibland en språkpolitisk färg, då speciellt senator O. W. Klinckowström i överstyrelsen ansåg att det var onödigt att i storfurstendömet utge skrifter inklusive tidningar på finska språket. Han föreslog sålunda hösten 1846 i samband med behandlingen av utgivningstillstånd åt den nya finskspråkiga tidningen Suometar, att tidningen borde bli tvåspråkig, med parallella texter på finska och svenska.76Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 10 f. och Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 56.

61 Säkerhetsaspekten var således ett viktigt incitament i censurmyndigheternas politik under Nikolaj I:s regering. Importen av utländska, främst rikssvenska, tidningar ströps nästan helt under de europeiska revolutionsåren 1830–1831. De få inhemska tidningarna klarade sig bättre då de iakttog en försiktigare linje. Enligt censuröverstyrelsens instruktion från 1836, skulle inte bara nyhets- och artikelmaterialet, utan också skönlitteraturen granskas av censorn. Följetonger skulle granskas i sin helhet innan de kunde införas i tidningen. Ett av censor granskat tidningsnummer skulle förses med beteckningen »imprimatur», oftast placerat nere på sista sidan.77Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 102–105.

62 J. V. Snellman krävde i Saima att de finländska tidningarna skulle bli mera ställningstagande och ansåg i enlighet med den liberalistiska individuella samhällssynen, att staten borde vara underställd individen. Han kritiserade den finländska pressen, bl.a. Helsingfors Tidningar, för dess försiktiga följsamhet. Enligt Snellman borde pressen vara ett fritt opinionsbildande forum utan styrning från myndigheternas sida. Saimas artiklar behandlade ofta ur censurens synvinkel provokativa ämnen som den allmänna opinionen 1846, där Snellman fastslog att det var tidningspressen som företrädde den allmänna (läs upplysta) opinionen i landet. Dessa Snellmans strävanden ledde till konfrontation med myndigheterna som i honom såg en bråkmakare och rabulist.78Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 133 ff. och Tommila & Salokangas, Tidningar för alla 2000, s. 38 ff. Se t.ex. följande artiklar i Saima: »Knäpp» 29/2 1844, »I. Publiciteten» 15/5 1844, »II. Publicitetens vådor» 23/5 1844, »Allmänna opinionen I» 21/5 1846 och »Allmänna opinionen II» 30/5 1846.

63 De lokala censorerna var ytterst ansvariga för tidningarnas dagliga granskning. I Kuopio var skolläraren J. A. Becker lokal censor under första hälften av 1840-talet, men han entledigades i slutet av 1845 efter att ha misslyckats att stävja Snellmans skriverier. Hans efterträdare C. A. Bygdén lyckades såtillvida bättre att Saima indrogs av censuren med utgången av 1846. Också i Viborg fick censorn, hovrådet J. Thesleff, uppbära klander för att ha visat alltför stor förståelse gentemot Pietari Hannikainens Kanawa. Den politiska utvecklingen i Europa ledde till att den ryske generalguvernören i Finland A. S. Menschikoff successivt lät skärpa censuren 1846–1847. De lokala censorerna underställdes länens guvernörer, vilka i sin tur lydde direkt under generalguvernören. Utfärdandet av utgivningstillstånd för tidningar och beslutet om deras indragning överfördes i mars 1847 till generalguvernören som därefter också i praktiken fungerade som högsta censurmyndighet i storfurstendömet.79Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 104, Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 11 f. och Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 92 f.

64 Den första lokala censorn i Helsingfors var professor G. F. Aminoff som sålunda granskade bl.a. Helsingfors Tidningar, Morgonbladet och Suometar. År 1854 efterträddes han av senatskopisten L. F. Heimbürger som tillika var långvarig medlem av censurkommittén. År 1848 förbjöds den finländska tidningspressen att publicera andra utrikesnyheter än dem censuren i S:t Petersburg godkänt, och 1850 förbjöds att på finska publicera andra än religiösa och ekonomiska texter. Just 1850–1855 synes censuren ha varit som allra strängast i Finland.80Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 58 f.

65 Censuren hade många verktyg att tillgå. Den lokala censorn kunde be redaktören att stryka vissa ord eller stycken i en artikel eller notis. Om detta av tidsbrist p.g.a. utgivningstidpunkten var omöjligt kunde censorn stryka hela artikeln eller notisen. Om övertrampet ansågs flagrant kunde tidningsnumret eller hela tidningen indras, antingen på viss tid eller för alltid. I sistnämnda fall landade ärendet från och med 1847 på generalguvernörens bord och detta öde drabbade flera tidningar, de förut nämnda Saima och Kanawa samt 1855 Morgonbladet i Helsingfors.81Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 88–94.

66 Därmed var situationen i Finland i mitten av 1800-talet diametralt motsatt än i övriga nordiska länder, där tryck- och pressfriheten vunnit terräng. I Sverige rådde pressfrihet efter Oscar I:s tronbestigning 1844, då den förhatliga indragningsmakten av tidningar upphävdes. I Norge rådde tryckfrihet sedan fördraget i Eidsvoll 1814 och i Danmark ledde 1849 års grundlag och fördraget om pressens bruk 1851 till full tryckfrihet. Men också den järnhårda censuren i Finland började småningom uppluckras efter tronskiftet 1855 då Alexander II besteg tronen.82Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 57 ff. och Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 105.

67 Efter 1855 förbjöds i praktiken endast ett fåtal skrifter.83August Schauman, redaktör för Morgonbladet 1853–1855, försökte med en krets ungliberaler starta en ny tidning 1856, Dagen. Tidning från Helsingfors. Dess provnummer indrogs emellertid av censuren och företaget rann ut i sanden. Se Bernhard Estlander, »Dagen. Ett undertryckt tidningsföretag 1856», 1915, s. [1]–10. Det famösa språkreskriptet från 1850 upphävdes år 1860 och i slutet av 1861 överfördes övervakningen av pressen till en ny myndighet, Överstyrelsen för Pressärendena. Samma höst fördes en häftig debatt i pressen om censuren och vid läsårets öppnande behandlade universitetets rektor frågan i sitt inskriptionstal. I december 1861 ordnade liberala studenter i huvudstaden en s.k. kattserenad utanför censorernas bostäder. Man uppsatte även en medborgaradress till senaten med krav på censurens avskaffande.84Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 58 och Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 14.

68 I Helsingfors fokuserade censorn L. F. Heimbürger på den svenskspråkiga huvudstadspressen. Alla krav på liberala reformer ströks ännu under 1850-talet obönhörligt av censorn. Utrikesnyheter och officiella dekret samt kungörelser måste publiceras ordagrant utan redaktionella kommentarer.85Apunen, Hallituksen sanansaattaja 1970, s. 71–82. Eftersom korrekturet måste inlämnas till censor redan dagen innan tidningsnumret utkom blev pressens aktualitet lidande. Redaktionen fick inte utmärka de strukna ställena i spalterna med tomrum eller på något annat sätt. Ofta var censorns ändringar och strykningar helt irrelevanta, som när Topelius i en text använt ordet »byxor», vilket ändrades till »pantalonger». Slutresultatet blev att Topelius stannade för termen »benkläder». I notiser om brott och olyckor eller nekrologer fick inte heller någon extra analys ingå, bara summariska omnämnanden.86Tommila, Suomen lehdistön levikki ennen vuotta 1860 1963, s. 90 ff., Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 12 ff. och Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 58.

Anställningen

69 Zacharias Topelius anställdes av förläggaren G. O. Wasenius som redaktör för Helsingfors Tidningar i december 1841. Topelius hade inlett sina fortsatta studier med sikte på en avhandling i historia då han fick veta att Wasenius blivit oense med tidningens dåvarande redaktör Edvard Grönblad och ville anställa en annan. Uppmuntrad av sina vänner kontaktade Topelius Wasenius och anmälde sitt intresse, vilket han i efterhand betecknar som mera av ett »infall» än ett beslut. Han anställdes följande dag och övertog redaktionen från och med det första numret i januari 1842.87Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 74 f.; inledningen till Topelius korrespondens med Wasenius, Brev ZTS XX:1. – Clas Zilliacus hävdar att Topelius övertog redaktionen slutgiltigt i början av februari (»Helsingfors Tidningar och Leopoldinerbrev» 2003, s. 9). Under hösten 1842 föreslog J. V. Snellman som nyligen återvänt från Tyskland att han och Topelius tillsammans skulle redigera Helsingfors Tidningar. Förläggaren avböjde förslaget, till Topelius lättnad, och Snellman flyttade i stället till Kuopio och grundade Saima 1844. Saima blev en idog trätobroder till Helsingfors Tidningar och polemiska inslag avlöste varandra ända tills den indrogs 1846. Till en början åtnjöt Topelius en fast årslön på 900 rubler banko som efter avdrag för utgifter, för bl.a. sommarvikarie, uppgick till 727:50 rubel banko.88Kontobok 1833–1870, Topeliussamlingen 244.141, pag. 23. Lönen motsvarade en lärarlön vid elementarläroverken men var betydligt lägre än lönerna för gymnasiernas lektorer.89Finlands Allmänna Tidning 13/12 1844 och [Johan Kristian Svanljung], Minnen från Wasa gymnasium 1844–1847 1885, s. 49.

70 Topelius och Wasenius uppgjorde ett nytt kontrakt för 1843. Enligt Topelius förslag skulle en del av lönen knytas till antalet prenumeranter. Förslaget var framsynt: upplagan ökade från ca 700 år 1842 till 2 356 när han slutade 1860.90För kontrakt och förhandlingar, se ZT–G. O. Wasenius 27/11 1842 och 1/12 1842 samt inledningen till korrespondensen, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare ZTS XX:1 2015.

71 När kontraktet omförhandlades 1849 var Topelius avsikt först att köpa upp tidningen. Motivet torde för Topelius del ha varit att införa nödvändiga förbättringar för att tidningen skulle stå sig i konkurrensen. Förläggaren Wasenius avböjde köpet men i förhandlingarna som följde krävde Topelius avsevärda förbättringar i tryckteknik, typografi och framförallt att Helsingfors Tidningar skulle utkomma tre gånger i veckan istället för två. Wasenius gick inte med på kraven, men sidformatet blev större och numren, som vanligen varit fyrsidiga, blev oftare åttasidiga. Kontraktet följer i övrigt det tidigare men med något bättre villkor för redaktören som nu fick en större del av intäkterna.91ZT–G. O. Wasenius 17/6 1849 samt Carola Herberts, »Inledning», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare ZTS XX:1 2015, stycke 134–138 och Självbiografiska anteckningar 1922, s. 86.

72 Trots tidningens goda framgång började Topelius i slutet av 1850-talet överväga att lägga ifrån sig Helsingfors Tidningar.92Se korrespondensen med modern, ZT–ST 4/5 och 16/11 1857, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna ZTS XX:2 2018; se även inledningen till utgåvan. Topelius fick under 1850-talet goda inkomster från sitt skönlitterära författarskap och sin tjänst vid universitetet, vilket gjorde att han också hade ekonomisk möjlighet att avgå som redaktör 1860.93Om professorsutnämningen, se Jens Grandell, »Inledning», Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017; om Topelius och förläggarna, se Herberts, »Inledning», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015.

73 Det inhemska pressfältet genomgick en betydande förändring under Topelius två decennier som redaktör. När Topelius den 29 december 1860 tackar för sig i artikeln »Till Helsingfors Tidnings Läsare.» noterar han att publiken i Finland 1842 ännu kunde »roas med några oskyldiga sagor», men att den nu »tillkämpat sig någon del af yttranderättens inflytande i offentliga frågor. Publiciteten behöfver nu andra krafter, och den skall finna dem.»

74 Topelius efterträdare August Schauman representerade nya, stridbarare tendenser. Han övertog tidningen vid nyåret 1861 men sade upp sig i slutet av året på grund av ett tidningsgräl, vilket föranledde Topelius att åta sig redaktionen under november–december 1861. Därefter återtog Schauman redaktörskapet.94Schauman kom i delo med J. V. Snellman om januariutskottet och avgick efter att han fått en adress emot sig. Se Topelius brev till modern 21/10–27/12 1861, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna ZTS XX:2 2018. Schauman sades upp av förläggaren 1863. Se även August Schauman, Från sex årtionden i Finland II 1922, s. 287–292 och Valfrid Vasenius IV 1924, s. 154 ff.

Det redaktionella arbetet

75 Topelius var en typisk finländsk redaktör i det avseendet att han också hade andra bisysslor.95På andra håll i Europa hade utvecklingen kommit igång något tidigare, i Tyskland från slutet av 1700-talet. Kring mitten av 1800-talet var endast 400 personer sysselsatta med dagstidningar i Tyskland, och av ett sampel på 90 journalister befanns 38 ha redaktörskapet som huvudsyssla (Thomas Birkner, Das Selbstgespräch der Zeit 2012, s. 118 f.). I Finland hade merparten av redaktörerna sin tjänst som huvudsyssla senast på 1890-talet (Pirjo Munck, Valistajista ammattimiehiksi 2016, s. 85) Vid sidan av att han redigerade Helsingfors Tidningar var han till en början lärare vid Helsingfors lyceum och från 1854 extra ordinarie professor vid Kejserliga Alexanders-universitetet.

76 Tidningarna var för det mesta enmansföretag och redaktören utförde oftast själv allt redaktionellt arbete, som att sammanställa och korrekturläsa innehållet men också det praktiska, bl.a. kontakten med tryckeriet och posten. I allmänhet var tidningsredaktionen belägen i redaktörens hem – så också i Topelius fall. Redaktören skrev artiklarna vid sitt skrivbord medan tryckerigossarna satt i köket och väntade på att föra manuskriptet eller korrekturet till tryckeriet.96Självbiografiska anteckningar 1922, s. 124, Tommila, »Yhdestä lehdistösta sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 205 och Schauman, Från sex årtionden i Finland II 1922, s. 60.

77 Topelius övertog en tidning i kris, till stor del fylld med kopierade notiser från konkurrenterna och med ett sjunkande antal prenumeranter. I början gav Wasenius stränga förhållningsregler: nyheterna skulle vara de viktigaste, de skulle göras så »pikanta» som möjligt och tidningens övriga innehåll lättsmält för alla. Topelius fick också »buntar» av utländska tidningar att plocka notiser ur.97Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 74–86 och Herberts, »Inledning» Brev XX:1, stycke 135. Kungörelser från statliga organ måste t.ex. inlånas ur Finlands Allmänna Tidning och meddelanden från Finlands två stift, Åbo och Borgå (1851 tillkom Kuopio), ur respektive stiftsstads tidning. Utrikesnyheterna som skulle följa den officiella linjen klipptes ur Finlands Allmänna Tidning eller utrikestidningar som redaktören beställde, enligt strikta begränsningar från överheten.98Tommila, »Yhdestä lehdistösta sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 204–207. För dessa ändamål prenumererade Topelius på ett antal tidningar: Finlands Allmänna Tidning, tidningar från landets stiftsstäder, Journal de Saint Petersbourg som representerade den officiella linjen för utrikesrapportering, samt ett växlande urval tidningar från utlandet.99Kontobok 1833–1870, Topeliussamlingen 244.141. Men nyheter och artiklar ingick också regelbundet ur blad han inte prenumererade på. Sannolikt läste Topelius de tidningar som beställdes till den akademiska läseföreningen.100Läseföreningen grundades 1846 och medlemsavgiften finns upptagen i Helsingfors Tidningars räkenskaper 1851. Se även artikeln »En akademisk läseförening i Helsingfors» (HT 10/6 1846).

78 Den nyanställda redaktören gick målmedvetet in för att ändra Helsingfors Tidningars profil och innehåll även om inte ens publiken alla gånger förväntade sig annat än urklippsjournalistik.101ST–ZT 9/10 1847, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018 och Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 170 ff. Se även programförklaring i Helsingfors Tidningar 10/12 1842. I Självbiografiska anteckningar (1922, s. 75 ff.) talar Topelius i mer modesta ordalag om ambitionerna. Han hade klara ambitioner att minska andelen saxat material. Topelius avsikt var att skapa en engagerande och uppbygglig tidning. Den skulle vara aktuell och behandla samhälleligt relevanta frågor i stället för att syssla med kuriosa och tidsfördriv. Det skönlitterära materialet skulle vara inhemskt, ha en koppling till samtiden och vara ägnat att väcka läsekretsens intresse för omvärlden.102Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 173 f., Tommila, »Yhdestä lehdistösta sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 147 ff. och Pia Forssell, »Inledning», Noveller, ZTS IV, stycke 27–34. Topelius hade här en förebild i Runeberg, hans lärare och hyresvärd 1832–1833, som i egenskap av Morgonbladets redaktör 1832–1837 publicerat nyskrivna noveller i tidningen. Värdet av denna insats hade inte gått Topelius förbi.103Forssell, »Inledning», Noveller, ZTS IV, stycke 8. Ett exempel på ett nytt, aktuellt inslag är Helsingforsbreven till den fiktive löjtnanten Leopold, stationerad i Grusien, och senare hans kusin Leopoldine i Alaska, som presenterade den bekanta staden i lättsamt kåserande form.104Se Clas Zilliacus, »Helsingfors Tidningar och Leopoldinerbreven», Leopoldinerbrev. Correspondance från Helsingfors 2003, s. 7–15. För övrigt satsade Topelius enligt förläggarens önskemål särskilt på inrikesnyheter, men därtill skrev han också essäistiska betraktelser om samtida fenomen; i serien »Knoppar» fördjupar han sig t.ex. i nyutkommen litteratur.

79 Topelius hade flera företräden som kom väl till pass i redaktörsvärvet: vid sidan av en flytande penna ägde han en god observationsförmåga, ett systematiskt sinne och inte minst en utomordentlig arbetskapacitet. Den goda iakttagelseförmågan hade han gett prov på redan i ungdomsdagböckerna och i sin handskrivna tidning Ephemerer. Tidningen skrevs för den nära kretsen i Nykarleby och hade ett varierat innehåll: dels småskvallriga krönikor från sällskapslivet i hemstaden, dels skönlitterära försök och skildringar av livet i studiestaden – torgen, gatorna, teatersalongen och musiksalen. Intrycken omsatte Topelius i noveller, berättelser och teater- samt musikkritik.105Topelius arbetsmetoder för tidningsföljetongerna beskrivs utförligare av Forssell i »Inledning», Noveller, ZTS IV 2012, stycke 41–46 samt »Inledning», Fältskärns berättelser, ZTS VII 2018, stycke 93. Ephemerer (1834–1837, utg. 2006). Men nyhetsanskaffningen visar också på metoder som var möjliga för en innovativ redaktör i ett gryende civilsamhälle. I sin rapportering om arbetarklassens undermåliga bostadsförhållanden och prostitutionen i staden var Topelius med allra största sannolikhet inspirerad av Fruntimmersföreningens arbete; hustrun Emilie verkade inom föreningen och Topelius var sekreterare.106Alexandra Ramsay, »Fruntimmer och fallna kvinnor. Ett ertappande i Helsingfors fattigregioner 1860» 1990, s. 316. Se t.ex. »Huru de fattiga bo» (HT 23/2 1859), »Veckan: 9 Mars» (HT 10/3 1860). Intresset för samhällets nattsida krävde också andra metoder: i kontoboken finns en anteckning »köpt 4 brottmål af en häradshöfding» till priset 60 kopek silver. Topelius bevakning av de s.k. Sundströmska morden 1858–1859 kan betraktas som en pionjärinsats inom finländsk journalistik. Han följde rättegången på plats och rapporterade om processen med citat och beskrivningar av de misstänkta och vittnen i tidningen efterhand.

80 Ett antal bevarade anteckningsböcker vittnar om Topelius arbetssätt.107Topeliussamlingen 244.135, 244.136, 244.137. Om Topelius som krönikör i det privata och offentliga, se Rainer Knapas inledning till Zacharias Topelius. Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 12 ff. Topelius började tidigt i sin tidningsmannakarriär föra bok över inrikes- och utrikeshändelser och blev med tiden allt mer utförlig och systematisk. Anteckningarna använde han som underlag för bl.a. årsöversikterna som behandlade händelser i världen. På ett liknande sätt tecknade han upp möjliga ämnen för lokalkrönikorna och »Leopoldinerbreven».108Det som finns bland anteckningarna (Topeliussamlingen 244.136 samt 244.137) finns oftast också i tidningen, jfr t.ex. 244.136, pag 46 och »Leopoldiner-Bref 22» (HT 3/3 1852). Ibland finns ändå skillnader, på grund av egna ingrepp eller censorns. Se t.ex. anteckningar om »Besarabiska bref» (Topeliussamlingen 244.136, pag. 14) samt Helsingfors Tidningar 3/11 och 5/12 1849; jfr utrikeskrönikor för 1853 (Topeliussamlingen 244.136, pag. 27, 42) samt »Återblick på 1853» (HT 4/1–11/1 1853). Minnesverktygen strukturerade nyhetsbevakningen och hjälpte Topelius överblicka lokala och internationella händelser.

81 Alltmedan tidningen expanderade i omfång och Topelius övriga arbetsuppgifter blev fler, särskilt i och med professorsutnämningen 1854, blev det svårare att ensam fylla tidningen. Istället för att låna från andra tidningar ökade Topelius andelen insänt material. En del av dessa artiklar skickades in på läsarnas initiativ men redaktören bad också om bidrag. T.ex. 1843 efterlyste han insända artiklar som behandlade finska intressen och två år senare artiklar i olika ämnen mot ett arvode på 2:50 rubel banko per spalt. Uppmaningarna att sända in artiklar mot honorar och efter redaktionens önskemål återkom.109Helsingfors Tidningar 13/12 1843, 11/1 1845 och 31/1 1855. Bruket förekom även i andra tidningar, åtminstone Suometar och Åbo Underrättelser honorerade insända artiklar (HT 8/12 1852 och 3/12 1859). Redaktören för Helsingfors Tidningar såg sig också ibland tvungen att påminna skribenterna om att insänt material inte infördes mot betalning (HT 10/1 1849, 7/1 1857). Topelius förde dialog med insändarna och läsarna i tidningen under den stående rubriken »Helsingfors Tidningars breflåda» som ingick vid behov. Oftast var kommentarerna kvitteringar på erhållet material och löften om att det insända skulle publiceras, ibland finns instruktioner för bearbetning eller andra anvisningar.110Se t.ex. 30/4 1851 och 19/11 1859. Ibland kunde Topelius också resonera i sak med insändare (HT 13/8 1856). De insända uppsatserna är, till skillnad från redaktörens eget material, oftast signerade – med initialer, signaturer eller pseudonym.111Signeringarna kunde bestå av initialer eller signaturer, som »Clericus» eller »Prest i Vasa Län», eller mer kryptiska tecken, som »–*–» (»Försvarar pastoralexamen sin plats såsom fyllnad åt en bristfällig universitetsbildning», HT 4/12 1858, »Ännu ett ord om Kyrkolagsförslaget» HT 12/1 1848 och »Sparkassor» HT 14/4 1855). Även osignerade artiklar förekommer. Signaturerna finns antecknade i årsregistren i större utsträckning i slutet av 1850-talet och mer genomgående 1860. Jfr t.ex. årsregistren för 1855, 1858 och 1860. Topelius förde bok över insända artiklar, men en stor del av bokföringen är antingen förkommen eller inkomplett. Om signaturer, se Salava, Nimiluettelo 1930 samt Maija Hirvonen, Salanimet ja nimimerkit 2000.

82 Förutom sporadiskt insända uppsatser och artiklar i diverse ämnen förekom inlägg av korrespondenter som mer eller mindre regelbundet rapporterade från olika delar av landet.112Om korrespondenter, se ovan »Redaktörer och utgivare». Topelius korrespondentnätverk är inte kartlagt men klart är att han tog in nyheter som förmedlades i hans privata korrespondens, av t.ex. modern Sofia i Nykarleby, svågern Wilhelm Schalin i Kaskö, senare i Larsmo, samt vännen och redaktörskollegan Johan Bäckwall i Uleåborg.113En ofullständig lista, förmodligen från 1850-talet, finns i Topeliussamlingen 244.136, pag. 4. Exempelvis använde Topelius moderns uppgifter om fartyget »Nybys» skeppsbrott 1842 (ST–ZT 12/10 1842, ZTS XX:2 och Helsingfors Tidningar 22/10 1842). Se även Johan Bäckwall–ZT 24/12 1844 (ZTS XX:1) och Wilhelm Schalin (WS–ZT 8/11 1856 och Helsingfors Tidningar 19/11 1856). Dessutom värvade Topelius aktivt korrespondenter bl.a. genom annonser i tidningen.114Helsingfors Tidningar 6/12 1854, 31/1 1855. Insända resebrev och korrespondenser kom också från utlandet.115Ett tidigt exempel är brev från Hamburg om stadens brand 1842 (HT 18/5 1842). Om utrikeskorrespondens, se Knif, Utrikeskorrespondens efter liberalismens genombrott i Finland 1980. Topelius rapporterade själv från sina inrikes- och utrikesresor, och under semestrarna i Nykarleby förefaller Topelius ha antagit landsortskorrespondentens roll.116Se t.ex. »Svenska Vuer», »Bref om Saima Kanal och dess omgifningar», »Söderom Östersjön». Rapporter från Nykarleby, se t.ex. Helsingfors Tidningar 8/8 1857, 13/8 1859; om Vasa brand, »Från Vasa ruiner den 6 Augusti 1852» (HT 11/8 1852). Brevdiarierna vittnar om en livlig korrespondens med sommarredaktörerna.

83 Topelius hade anmärkningsvärt lång ledighet under sommaren. Vanligtvis kostade han på sig en två till tre månaders semester genom att avlöna en vikarie medan han vistades i Nykarleby med familjen. Ca 20–30 nummer per år redigerades således av vikarien. Enda undantaget var krigssommaren 1854 då Topelius blev kvar i Helsingfors medan familjen reste till Österbotten.117Se bilaga 1 för förteckning på sommarvikarier, samt Forssell, »Inledning», Noveller ZTS IV 2012 stycke 15.

Tidningens innehåll

84 Helsingfors Tidningar omspänner ett brett register av inrikes- och utrikesnyheter, teater- och musikrecensioner. Det litterära inslaget är betydande: essäer, noveller, följetonger, kåserier och/eller dikter finns i varje nummer. Dessutom ingår en mångfald annonser, kungörelser och praktisk information om bl.a. torgpriser och växelkurser.

85 Materialet kan delas i två kategorier: redaktionella texter, som en redaktör författat, redigerat eller godkänt för publicering i tidningen, och icke-redaktionella texter, allt från annonser till information från myndigheter som införts i tidningen utan vidare redigering.118Denna definition använder Pekka Mervola i sin avhandling som utgångspunkt för att skilja annonser och kungörelser från redaktionellt material (Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 126). Indelningen är inte alltid entydig.

Tidningens produktion

Utseende och ombrytning

108 Helsingfors Tidningars utseende genomgick under tiden Topelius var redaktör förändringar som var typiska för den samtida finländska pressen: formatet fördubblades, spaltantalet ökade, liksom antalet artiklar per tidningssida.153Obeskurna lösbladsexemplar ger vid handen att tidningen 1842–1849 var ungefär 26 x 21 cm, 1850–1853 ca 32 x 24 cm och 1854–1860 mätte den 43 x 29 cm. Nyhetsstoffet, speciellt korta notiser, blev mer framträdande och längre skönlitterära inslag blev färre och på det hela taget fick Helsingfors Tidningar och landets andra tidningar en dagstidningsspecifik typografi.

109 Helsingfors Tidningar hade efter decenniet som följde dess grundande 1829 varit banbrytande gällande typografi och innehåll. Under Topelius fortsatte tidningen att visa vägen när det gällde innehåll men inte när det gällde utseende.154Helsingfors Tidningar nydanande insats gällde särskilt ombrytningen som av allt att döma influerats av Wasenius svenske faktor Petter Widerholm som tagit intryck av den svenska pressen, i synnerhet »minus»-notiser (d.v.s. att en notis inleddes med styckebrytning och tankstreck) och tvåspaltade upplägget (Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 62 f., 66). Detta berodde inte på redaktören. Även om Topelius hade synpunkter på tidningens tryck, format och typografi ansvarade han inte för själva layouten.155I den utförliga prenumerationsanmälan för 1844 projekterade Topelius ett trespaltigt upplägg för 1844, men av någon orsak realiserades planen inte (HT 2/12 1843). Sannolikt följde Topelius kutymen: lämnade in texter för ombrytning och en lista på i vilken ordning han önskade att de skulle ingå. För Suometars del ansvarade faktorn Gröndahl för utseendet och eftersom Helsingfors Tidningar trycktes på samma tryckeri, är det rimligt att anta att Gröndahl också vid dess ombrytning hade en betydande roll.156Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 82, 84 ff. Tryckeriernas personal respekterades högt och faktorn hade socialt sett samma värdighet som akademiskt utbildade personer.

110 Helsingfors Tidningar drogs under 1840-talet med ojämnt tryck, dåligt papper och allt slitnare stiltyper – brister som Topelius påtalade för förläggaren Wasenius. Under 1850-talet skedde en utveckling till det bättre: nya stiltyper inköptes och trycket blev jämnare liksom papperskvaliteten.157I kontraktet för 1850 efterlyser Topelius »nya stilar [...] ty den nuvarande typografins uselhet blir naturligtvis alltmera i ögonen fallande, ju mera de öfriga förbättra sin», ZT–G. O. Wasenius 17/6 1849 (ZTS XX:1 2015). I prenumerationsanmälningarna omnämns de nya stilarna som dragplåster.

111 Textytan var tätt satt, målsättningen var att maximera mängden text.158Detta var inte heller alltid oproblematiskt ur läsarnas synpunkt. En insändare i Morgonbladet klagade bland annat över Helsingfors Tidningars »hoppackade och trånga» utseende (»Till Redaktionen af Helsingfors Tidningar», Morgonbladet 30/3 1848.). Detta framhölls också av tidningens förläggare som en dygd – syftet var ju att bjuda läsarna valuta för pengarna.159Svar på insändaren (se föreg. not) i Morgonbladet, signerad Wasenius et Komp. och sannolikt skrivet av B. A. Thunberg som skötte förlagets affärer, »Till Sexårig prenumerant på Helsingfors Tidningar, i Morgonbladet N:o 25», Mbl 4/5 1848. Den täta sättningen avspeglar också redaktionens kamp med ett tilltagande material, något som också kom till uttryck i kontraktsförhandlingarna 1849 då Topelius yrkade på tre nummer per vecka. Typografin var därmed i första hand en fråga om tillgång på lättlästa typer och ombrytningens (spaltantal, marginalbredd) förmåga att inkludera största möjliga mängd tecken per nummer.

112 Helsingfors Tidningar utkom sedan grundandet i två spalter liksom de flesta finländska tidningar.160Undantaget på 1840-talet utgjordes av Saima som hade tre spalter. Efter tryckeribytet i december 1852 sattes annonsdelen i tre spalter vilket gjorde det behändigare att hantera korta annonser.161Helsingfors Tidningar 18/12 1852. När formatet blev större vid ingången av 1854 sattes också resten av tidningen i tre spalter.162Helsingfors Tidningar 4/1 1854. I den utförliga prenumerationsanmälan för 1844 projekterades ett trespaltigt upplägg, men av någon orsak realiserades planen inte (HT 2/12 1843). När Helsingfors Tidningar övergick till tre spalter gjorde den det ungefär samtidigt som den övriga finländska pressen (Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 95, 102 f.). Med fler spalter växte också behovet av att gruppera texten, särskilt som artiklarna blev fler och genomsnittligt kortare. Också här följde Helsingfors Tidningar pressens allmänna utveckling.163Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 50 f., 57. För en tysk översikt, se t.ex. Birkner, Das Selbstgespräch der Zeit 2012, s. 170–177.

113 Ett sätt att gruppera text var genom stående rubriker som samlade kortare textstycken till ett slags avdelningar. Notiserna sorterade oftast under dylika rubriker (Inrikes, Helsingfors, Landsorten, Utrikes, m.fl.) och utgjorde merparten av det dagsaktuella innehållet. Ibland inleds kortare notiser med ett långt tankstreck, ibland med spärrade ord och från 1849 med fetade. Redan tidigare hade de markerade inledande orden i allt högre grad fått funktionen av ämnesord och därmed hade Helsingfors Tidningar kring 1850 fått ett utseende där olika typografiska element hade en innehållsordnande funktion. Dessa innovationer var ett led i utvecklandet av en specifik formgivning för tidningsmediet.164Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 52 f. Med bruket av inledande minus med fetade ord blev rubrikerna färre, vilket sparade utrymme. Också ett ekonomiskt incitament fanns: sättarna betaldes enligt satsytans storlek och ju mer text en sida rymde desto mer ekonomiskt var det för förläggaren (Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 158 f.).

114 Ett annat betydelsebärande grafiskt element var sorgkanterna som förekom i tidningarna när en medlem i kejserliga familjen dött. Kanten omgav ibland hela första sidan, ibland bara själva dödsannonsen, beroende på personens dignitet. Tidsramen för bruket varierade från den dag dödsfallet kungjordes till en period på flera månader om frånfället gällde kejsaren eller hans gemål.165Med anledning av Nikolaj I:s död använde finsk press sorgkanter från mars till mitten av augusti. Se t.ex. Finlands Allmänna Tidning 20/8 1855 för förordning om sorgkanter samt Helsingfors Tidningar 10/3 om sorgetiden efter Nikolaj I. För andra exempel se Helsingfors Tidningar 4/7 1849, 6/11 1852 och 6/11 1860. Bruket tillämpades också på all officiell korrespondens. En intressant detalj är att sorgkanter i vanliga dödsannonser började förekomma i allt högre grad från slutet av 1850-talet.166Se årgångarna 1858, 1859 och 1860.

115 Helsingfors Tidningar sattes i fraktur precis som de flesta andra finländska tidningar. Fraktur var det självskrivna typsnittet under svenska tiden och ännu därefter för tryckt text som riktade sig till folket.167Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 411 ff. och Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 55 ff. Inslag på främmande språk, förutom tyska, trycktes däremot i antikva, bl.a. latin, franska och engelska.168Andra undantag till fraktur var en del annonser och de två korta redaktionella uppgifterna sist i tidningen: imprimatur (latin för »må tryckas») efterföljt av censorns namn som gett trycktillstånd samt tryckeriets namn. Den språkliga variansen är påtaglig bland annonstexterna. De vanligaste inslagen är ryska och tyska samt i någon mån franska. Finska annonstexter förekom i främst i prenumerationsanmälningar för finskspråkiga tidningar. Topelius uttryckte sin uppskattning över den folkliga frakturen som befann sig motsatsförhållande till de »täta och stela antiqva stilarna», vidare ansåg han att frakturen besatt en skönhet framom »den torra och enformiga antiqvan».169Helsingfors Tidningar 3/11 1849. Under Topelius sista år som redaktör började fetade inledningsord i notiser sättas med antikva. Det tilltagande bruket av antikva var i linje med hur den svenska pressen hade utvecklats.

116 Den del av tidningen som uppvisade den största variationen på typografi var annonserna, vilket med åren blir allt tydligare. I början av 1840-talet sattes annonserna med petitstilar, senare sattes en del genomgående med versaler, andra med antikva, några fick ramar och rubriker över flera spalter och fetad och spärrad text blev vanligare. Bland de mer exotiska sätten att skilja en annons från mängden var genom upp-och-ner-vänd text.170Jfr t.ex. annonssidorna Helsingfors Tidningar 16/11 1842 och 14/6 1860.

117 Bilder förekommer ytterst sparsamt i Helsingfors Tidningar under Topelius tid. Mindre figurer förekommer i annonser och som vinjetter för artiklar men dessa utgörs av träsnitt eller speciella typer som köpts in till tryckeriet.171Visserligen hade tidningen publicerat bilder 1837, för första gången på 66 år i finländsk press, men illustrationer var överlag en sällsynthet. Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 70 f. Se avsnittet »Tidningarnas utseende och innehåll». Ett exempel är en avbildad hand med pekande finger i början av annonser eller pålysningar. Bruket ökar efter hand och repertoaren utvidgas.172Ett exempel på bildbruket i reklamerna är illustrationen till annonsen för den »i hela Europa berömdt kända hund[en] Lelie». Med all sannolikhet hade den turnerande annonsören försett tryckeriet med träsnittet (HT 11/10 1860). Träsnitt var nästan det enda mediet som kunde användas för bildtryck i tidningar eftersom litografier, koppar- och stålstick krävde separata planscher (Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 428 ff.). Bilder som var tillverkade enkom för vissa artiklar börjar förekomma på 1850-talet.173Exempelvis illustrerades artikelserien om Saima kanal 1855 med tvärsnitt och skisser av kanalkonstruktionen (HT 31/1–3/2 1855, sign. U–n). Topelius barntidning Eos var betydligt mer illustrerad än dagstidningen, liksom en del finska dagstidningar. Om bildsättningens utveckling i pressen, se Dag Nordmark »Liberalernas segertåg 1830–1858» 2001, s. 100–106.

118 Helsingfors Tidningar var under Topelius redaktörskap normalt fyrsidig. Undantagen utgjordes av supplement och bihang som utkom t.ex. när det redaktionella materialets omfattning gjorde att annonserna och kungörelserna inte rymdes med i själva tidningen.174Tilläggssidorna kallades bihang när de innehöll icke-redaktionellt material och supplement när redaktionella texter ingick, t.ex. översikter från utrikespress. Antalet supplement verkar ha ökat efterhand och under senare delen av 1840-talet och tidigt 1850-tal förekommer de i ungefär vart sjätte nummer (Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1988, s. 214). Om redaktör, förläggare samt tidningens format, se Herberts, »Inledning», Zacharias Topelius korrespondens med förläggare och översättare, ZTS XX:I, stycke 135–138. I prenumerationsanmälan nämns att tidningen vid behov utkom på helark, d.v.s. åtta sidor.175Se t.ex. Helsingfors Tidningar 6/12 1845 och 21/11 1846. Tilläggsbladen var ändå en otillfredsställande lösning – dels för att de krävde dispens och dels för att de förlängde tryckningstiden.176Tommila, »Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859» 1989, s. 209 f.

119 Att utöka sidantalet permanent var av samma orsaker en vansklig lösning. En möjlighet var att utge tidningen fler gånger per vecka men det skulle innebära en betydande kostnadsökning. Båda alternativen förutsatte dessutom mer material att fylla spalterna med. Topelius verkar dock inte ha sett det sistnämnda som ett bekymmer eftersom han 1849 föreslog att tidningen skulle utkomma tre dagar i veckan för att stå sig i konkurrensen, men Wasenius gick som nämnt inte med på förslaget.177Herberts, »Inledning. G. O. Wasenius», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare ZTS XX:1.

121 Den sammanlagda textmängden ökar markant över tid vilket möjliggjordes av det allt större formatet. Det sista året under Topelius redaktörskap började tidningen utkomma tre gånger i veckan vilket innebar att textmassan ökade med en dryg tredjedel i förhållande till föregående år. År 1860 var Helsingfors Tidningar till sin omfattning nästan fyrfaldig jämfört med 1842.

122 Antalet artiklar per tidningsnummer tenderade att bli fler men formatet kortare, vilket i första hand berodde på att antalet orubricerade nyhetsnotiser ökade.178Artiklar här ordets vidaste mening betecknande allt journalistiskt material (Mervola, Kirja, kirjavampi, sanomalehti 1995, s. 102). Å andra sidan blev åtminstone Topelius artiklar genomsnittligt något längre med åren.

Tidningens ekonomi

133 Topelius kom att omfatta utgivaren Wasenius princip att tidningen skulle vara vinstbringande och gjorde det med bravur. Upplagan ökade stadigt under Topelius redaktörsskap och verksamheten utgjorde en god affär för både redaktör och förläggare. Det är inte möjligt att teckna en fullständig bild av Helsingfors Tidningars ekonomi eftersom dess räkenskaper gått förlorade, men det går ändå att i grova drag skissera vilka utgifter och inkomster tidningen hade.202I Waseniuska bokhandelns samling (Nationalbiblioteket Coll. 444) finns endast räkenskaperna för första året bevarade. Det var B. A. Thunberg, delägare i Wasenius firma från 1833, som skötte kontakterna med Topelius, se Herberts, »Inledning», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare ZTS XX:1 2015.

134 Intäkterna kom dels från prenumerationer, som var den viktigaste inkomstkällan, dels från annonser. Prenumerationspriset var rätt stabilt under Topelius redaktörskap, dels för att inflationen var obefintlig under 1800-talet, dels för att de stigande prenumerationssiffrorna kunde täcka en del av de ökande utgifter som tidningens successivt utvidgade omfång medförde. Helsingfors Tidningar kostade 2 rubel silver per årgång 1842–1857, 2:50 rubel silver 1858 och 1859 och ökade slutligen till 3 rubel silver 1860 när tidningen började utkomma tre dagar i veckan.203För landsortsprenumeranter tillkom dessutom ett 15 % påslag (30 kopek). Priset var jämförbart med andra tvådagarstidningar, och tidningarna konkurrerade inte i det avseendet.204Jfr prenumerationsanmälning i Helsingfors Tidningar 22/12 1849. När Helsingfors Tidningar höjde priset 1858 började utgivaren i gengäld stå för portoavgiften, vilket kan ses som en konkurrensåtgärd eftersom tidningen ökade mest i landsorten. Helsingfors Tidningar hade 537 prenumeranter i Helsingfors och 365 i landsorten 1844, år 1857 var förhållandet 742 respektive 1270 (HT 9/12 1857). Förutom prenumeranter i landsorten fanns prenumeranter utomlands, de beaktas i anmälningarna fr.o.m. 1850 (HT 30/11 1850). Enligt Helsingfors Tidningar 25/4 1857 fanns prenumeranter i Ryssland, Sverige och Polen (där finska militärer var stationerade). Det var istället innehållet som var den avgörande konkurrensfaktorn. Man tävlade också med större satsyta, tätare publiceringstakt och mångfalden av upplysningar. Dessa angavs i prenumerationsanmälningarna som reklammässiga trumfkort.205Läsarna informerades om att tidningen 1850 skulle bli 20 % större än det vanliga halvarket (HT 21/11 1849). I prenumerationsanmälan för 1855 framhålls att tidningen dels skulle bli en tredjedel större, dels bjuda på en större innehållslig variation, med upplysningar om döda, vigda, torgpriser och lediga tjänster (HT 19/11 1854). Pressens marknadsföring var reciprok: Helsingfors Tidningars anmälningar förekom också i andra tidningar, och vice versa.

136 Med det stigande prenumerantantalet ökade inkomsterna. Prenumerationsintäkterna steg från 2 369 rubel silver 1850 till 5 682:50 rubel silver 1859.206Räknade på basis av de prenumerantsiffror Topelius angett i årsöversikterna som publicerats i Helsingfors Tidningar. I årsöversikten för 1859 uppger Topelius att upplagan med gratis årgångar och lösnummer uppgick till 2 700 ex. Samtidigt ökade också redaktörens inkomster eftersom Topelius och förläggaren Wasenius i avtalet kommit överens om att knyta lönen till prenumerantantalet. Lösnummerförsäljningen spelade en underordnad roll för intäkterna. Lösnummer kostade 1861 3 kopek och enligt uppgifter från 1856 uppgick lösnummerförsäljningen till 100–200 ex.207»Tidningar i Finland 1856» (HT 31/12 1856), lösnummerpris enligt Adress-kalender och vägvisare inom hufvudstaden Helsingfors 1861. Det tidiga 1800-talets låga inflation ger skäl att förmoda att lösnummerpriset är jämförbart med priset under Topelius redaktörstid.

137 Annonsintäkterna är svåra att uppskatta men var av en viss betydelse med tanke på att annonsutrymmet uppgick till ungefär en tredjedel. Annonserna kostade 2 kopek raden (50 tecken) och minimidebiteringen var 6 kopek per annons.208Under Topelius första verksamhetsår var annonspriser 1½ kopek raden. Upplysningar om vigda och döda infördes gratis, vilket verkar ha varit allmän praxis, men från 1854 uppbars en extra avgift för sorgkant.209Helsingfors Tidningar 12/1 1842, 2/4 1845 och 7/1 1854. Enligt en beräkning Topelius gjorde för 1843 års kontrakt uppgick annonsintäkterna, »lågt kalkyleradt», till ca 15 % av de totala inkomsterna.210ZT–G. O. Wasenius 27/11 1842, Brev. Korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015. Man kan anta att andelen annonsintäkter växlade en del under åren, men i och med att annonsytan blev större ökade också intäkterna.

138 I Topelius uppskattning från 1842 upptog papper, tryckning och redaktionsarvode ungefär lika stora andelar av tidningens budget, ca en fjärdedel var. Ytterligare en fjärdedel bestod av distributionskostnader och förläggarens vinst.211ZT–G. O. Wasenius 27/11 1842, Brev. Korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015. I Topelius egna kontoböcker upptas inte tryckeriets produktionskostnader.212Gardberg uppger att tryckkostnaden var 428 rubel silver enlig överenskommelse mellan Gröndahl och Wasenius efter att den förste köpt tryckeriet av den senare och denne förbundit sig att trycka tidningen fem år vid officinen (Gardberg, Boktrycket i Finland III 1973, s. 10). Redaktören betalade däremot ur egen ficka det han behövde för det redaktionella arbetet: andra tidningar, kontorsmaterial, arvoden för sommarvikarier och andra skribenter samt andra mindre utgiftsposter.213Bland de övriga posterna finns t.ex. bilder för gåtor, teaterbiljetter åt kusinen Oskar Toppelius som recenserade pjäser, lösen för brev, ett arvode för notiser åt Carl Theodor Sederholm, notarie vid rådstuvurätten, m.m. (Topeliussamlingen 244.141, Kontoböcker 1833–1860). Topelius försökte i kontraktsunderhandlingarna utverka särskilda medel för tidningsprenumerationer och av allt att döma lyckades han.214ZT–G. O. Wasenius 16/6 och 19/11 1849, Brev. Korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1 2015. Särskilt de utländska tidningarna kostade: det officiella organet Journal de Saint-Pétersbourg kostade 17:25 rubel silver jämfört med t.ex. Finlands Allmänna Tidning som kostade 3 rubel. Tidningarna följde en officiell taxa som postdirektionen satt upp, se t.ex. FAT 15/12 1842. De utländska bladen Topelius prenumererade på blev fler med tiden i takt med att de pekuniära villkoren förbättrades. Sommarvikariens arvoderande var den mest betydande utgiften och uppgick som mest till ca 15 % av Topelius inkomst för tidningen.215Topelius avlönade fyra sommarredaktörer 1858 för 312 rubel silver (Kontoböcker 1833–1860, Topeliussamlingen 244.141, pag. 34). Bland utgiftsposterna märks ett brokigt antal s.k. gratifikationer och drickspengar, ofta utbetalade halvårs- eller årsvis till vaktmästare, sättare och springpojkar. Ett exempel: Topelius arvoderade årligen postdirektionens vaktmästare Kynberg under snart sagt hela sitt redaktörskap. Antagligen motiverades arvodet av de besvär som var för förknippade med distributionen och utgjorde en försäkran om att prenumeranterna i landsorten fick sin tidning utan mankemang.216Arvodet pendlade mellan 6 och 15,50 rubel silver, men var oftast kring 6 rubel silver. Kontoböcker 1833–1860, Topeliussamlingen 244.141.

139 Redaktörskapet var förknippat med osäkerhet och också modern Sofia Topelius påtalade med missnöje de prekära villkoren.217Om Topelius yrkesval och privatekonomi, se Eliel Kilpelä, »Inledning», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018. Farhågorna för utkomsten visade sig överdrivna eftersom Topelius med tiden kom att göra en god vinst som redaktör. Till framgången bidrog Topelius arbetskapacitet men inte minst hans affärskänsla, bl.a. uttryckt i artikeln »Den läsande allmänheten» där han analyserar förlagssektorns livsvillkor i Finland.218Helsingfors Tidningar 15/12 och 18/12 1852. I artikeln konstaterar han t.ex. att specialiserade blad saknar levnadsutrymme. Insikten påverkade med säkerhet Topelius verksamhet som redaktör och att han målmedvetet riktade Helsingfors Tidningar till en bred, läsande allmänhet.

Urval

146 Utgåvan Publicistik omfattar 876 rubricerade artiklar och artikelserier som publicerats av Zacharias Topelius i finländska dagstidningar. Merparten av materialet, 788 artiklar och artikelserier, härrör ur Helsingfors Tidningar 1842–1860 från tiden då Topelius var tidningens redaktör. Omkring en sjundededel av tidningens innehåll ingår.231Hela Helsingfors Tidningar för 1842–1860 uppgår till ca 55–56 milj. tecken. Den exakta omfattningen är inte känd eftersom skanningarna för 1852 och 1853 är bristfälliga. Utgåvans omfattning är ca 7,6 milj. tecken. Härutöver ingår 89 artiklar och artikelhelheter ur Helsingfors Tidningar, Åbo Underrättelser, Hufvudstadsbladet, Morgonbladet och Finland 1861–1892.

147 De texter i Helsingfors Tidningar som är publicerade i andra delutgåvor inom Zacharias Topelius Skrifter (prosa, dikter och akademiska tal) återges inte i denna utgåva.232Se delutgåvorna Noveller, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, Fältskärns berättelser, Ljungblommor, Nya Blad och Ljung, Övrig lyrik och Academica. Länkar till de texter som publicerades i Helsingfors Tidningar under åren 1842–1860 finns i de årsvisa innehållsförteckningar som ingår i utgåvan.

148 Urvalet ur Helsingfors Tidningar är baserat på Topelius nämnda innehållsförteckningar och upptar rubricerade artiklar som av allt att döma är författade av honom själv; insänt och inlånat material har i årsregistren markerats med asterisker. Rubriksatta artiklar av Topelius som av någon anledning inte upptagits i årsregistret har inkluderats i utgåvan. Undantagsvis har de orubricerade s.k. »Veckan»-artiklarna från december 1856 inkluderats i urvalet, eftersom de dels utgör en tematisk fortsättning på de s.k. Leopoldinerbreven som upphörde 1854, dels för att de är en stående, veckovis återkommande och formaliserad del av tidningens innehåll.

149 I vilken utsträckning Topelius artiklar bygger på texter från andra tidningar är omöjligt att avgöra. Klart är att han ofta utgick från inlånat material som han sedan kommenterade eller satte sin egen prägel på.233Se t.ex. notisen om Kalevalas översättande till franska i Helsingfors Tidningar 22/10 1845, artikeln »Profetior om vår tid» (HT 17/10 1860) och »Utrikes» (HT 8/3 1851).

150 Artiklar från tiden efter redaktörskapet har inkluderats om de signerats av Topelius med namn, initialer eller kända signaturer.234Förutom de återkommande signaturerna »Bore» och »Undecumque» har Topelius använt sig av olika tillfälliga signaturer. Bland manuskripten i Topeliussamlingen 244.112 finns t.ex. »Åskådare», »Lekman» och »En vän af det fria ordet». Topelius osignerade bidrag ingår inte, t.ex. »Veckan»- och »Vecko-krönika»-artiklar som han fortsatte att skriva för Helsingfors Tidningar.235Dessa artiklar skrevs både av Topelius och andra redaktörer och det är därför inte möjligt att med säkerhet identifiera Topelius bidrag. Undantaget bland osignerat material utgörs av Helsingfors Tidningar under perioden 22/11–31/12 1861 då Topelius handhade tidningens redaktion och av några artiklar i Helsingfors Tidningar och Åbo Underrättelser som identifierats av tidigare forskning.

151 För att kartlägga Topelius publicistiska bidrag efter att Helsingfors Tidningar upphört har Valfrid Vasenius register i biografin Zachris Topelius varit till stor hjälp.236Vasenius, Zachris Topelius VI 1930, s. 460–468. Detta har kompletterats med observationer som gjorts under arbetet med Zacharias Topelius Skrifter.

Forskningsläge och tidigare utgivning

152 Topelius insats för journalistikens utveckling i Finland har ägnats en del uppmärksamhet. Biograferna Valfrid Vasenius och Paul Nyberg gör flera nedslag i Topelius publicistiska gärning i Zachris Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI (1912–1930) respektive Zachris Topelius (1949). I Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland (1983) behandlar Clas Zilliacus Topelius och Helsingfors Tidningars roll under tidningspressens tidiga utveckling i Finland och ett särskilt kapitel ägnas Leopoldinerbreven. I den grundläggande studien Suomen lehdistön historia 1–10 (1988) avhandlas Topelius gärning för Helsingfors Tidningar och hans senare insatser som publicist, främst av Päiviö Tommila (»Yhdestä lehdestä sanomalehdistöksi 1809–1859») och Lars-Folke Landgrén (»Kieli ja aate– politisoituva sanomlehdistö 1860–1889»). Johan Wrede redogör i artikeln »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» i Finlands svenska litteraturhistoria 1 (1999) för huvuddragen i Topelius journalistik. Matti Klinge har utforskat de politiska och ideologiska grundströmningar som bar upp Topelius författarskap i Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer (2000), i fokus står de noveller och berättelser som utgjorde en väsentlig del av Helsingfors Tidningar. Topelius kritikergärning och position inom teaterkonsten berörs av Yrjö Hirn i Teatrar och teaterstrider (1949). En omfattande bibliografi över forskning om Topelius som tidningsman finns i Torsten Steinbys inledning till Topelius Anteckningar från det Helsingfors, som gått (1968).237Bland dessa kan nämnas Paavo Virkkunens Agathon Meurman. Henkilö ja elämäntyö. III. 1881–1909 (1957) där Topelius gärning för Finland skildras, Thiodolf Rein belyser i J. V. Snellman (1895) Topelius och Snellmans tidningspolemik; Arvid Mörne skriver om Topelius och presskonflikterna under Krimkriget i artikeln »Studier i Finlands press 1854–56», Förhandlingar och Uppsatser 26 (1912).

153 Urval ur Topelius journalistiska produktion har publicerats i följande utgåvor: resebreven »Svenska vuer» och »Söderom Östersjön» (första serien 1856–1857) ingår i Samlade Skrifter af Zacharias Topelius. Resebrev och hågkomster 24 (1903); Vasenius har gett ut ett urval av Topelius teaterrelaterade texter i Topelius om teatern i Finland 1842–1860 (1912); Helsingfors-skildringarna »Anteckningar från det Helsingfors, som gått» har utgetts av Torstein Steinby (1968) och i Clas Zilliacus Leopoldinerbrev. Correspondance från Helsingfors (2003) återges de s.k. Leopoldinerbreven från 1842–1849.

154 Samtliga tidningar och tidskrifter som Topelius publicerade sig i är tillgängliga i Nationalbibliotekets digitala samlingar.

Grundtexter

155 Huvuddelen av utgåvans grundtexter utgörs av OCR-lästa PDF-filer vid Nationalbibliotekets Digitala samlingar.238Helsingfors Tidningar, Helsingfors Dagblad, Åbo Underrättelser, Morgonbladet och Finland i de Digitala samlingarna. Om enskilda nummer av Helsingfors Tidningar saknats i Digitala samlingarna har ifrågavarande text transkriberats utgående från inbundna exemplar i Svenska litteratursällskapets bibliotek (1842, 1847–1848), i Museiverkets bibliotek (1845–1846) och i Åbo Akademis bibliotek (1843–1844, 1849–1860). Dessa exemplar har också digitaliserats för faksimilvisningen. Ett antal avsnitt av »Anteckningar av det Helsingfors, som gått» (Finland 1885) saknas i Nationalbibliotekets digitala samlingar, och för dessa nummer har exemplar i Åbo Akademis biblioteks använts.

156 Helsingfors Tidningar trycktes för hand och mindre tillägg och rättelser kunde göras under tryckningen. Därmed kan tidningens upplaga uppvisa smärre inbördes skillnader, men eftersom någon systematisk genomgång inte varit möjlig har tryckvarians inte beaktats. Samma princip har också tillämpats på andra av utgåvan använda tidningar.

Principer för textåtergivning, typografisk normalisering och utgåvans organisering

157 Den återgivna texten återger grundtexten. Texterna har inte genomgått kollationeringar men de har genomlästs. Förmodade sättningsfel samt typografiska särdrag – fetad, kursiverad och spärrad stil m.m. – har kontrollerats mot de digitala exemplaren. Uppenbara sättningsfel eller tryckfel samt saknade diakritika har korrigerats stillatigande. W återges som v förutom i namn och i ord på andra språk än svenska där w normalt användes, men för övrigt har stavningen bibehållits. Topelius publicerade rättelser i Helsingfors Tidningar och de har beaktats i den mån de påträffats. Dessa fel samt dubbleringar av bokstäver och ord eller saknade bokstäver har på basis av rättelserna utgivarändrats. Icke-vedertagna förkortningar har kodats och lösts upp i tool tip.

158 Smärre typografiska normaliseringar har genomförts. Typografiska citattecken återges med gåsögon (»). Inbördes ordning mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Tusental har normaliserats och återges i utgåvan med ett smalt mellanslag. Spärrad stil återges med kursiv.239Spärrade passager har sannolikt varit understrukna i sättningsmanuskriptet.

159 Texterna i Helsingfors Tidningar under Topelius redaktörstid kan sorteras kronologiskt eller tematiskt. Kategoriseringen utgår från Topelius årsvisa innehållsförteckningar, men eftersom vissa kategorier varierar från år till år har de sammanslagits och förenhetligats. Så upptas t.ex. det som i årsregistren ingått under »Konst och industri», »Artiklar rörande finska intressen», »Artiklar rörande Finlands handel, industri, jordbruk, konst och öfriga förhållanden» och »Artiklar om Finlands jordbruk, industri, läroverk m. m.» i utgåvans innehållsförteckning under rubriken »Finska förhållanden».240Se figur 2. Topelius kategorisering är inte alla gånger konsekvent – en del artiklar har ett år kategoriserats som »Blandat innehåll» medan liknande artiklar ett annat år placerats under rubriken »Utrikes».