1 Förledet år 1843 utkommo hos bröderne Garnier i Paris denne celebre resandes Lettres sur la Russie, la Finlande et la in Pologne, 2 voll.volymer liten 8:o, 1 vol. (Finland och Ryssland) 402 sidd.sidor, 2 vol. (Ryssland och Polen) 335 sidd. – Hr Marmiers med lätt fransysk hand utkastade reseanteckningar spridas och läsas troligen i en stor del af det bildade Europa, och det kan redan derföre ej vara oss likgiltigt att erfara, det den snillrike Fransmannen egnat en synnerlig uppmärksamhet åt vårt aflägsna och bortglömda land. Här och der missledd till någon oriktig uppgift (dock vida färre, än man varit van att vänta), betraktar Hr Marmier vårt land och vår literatur med ett intresse, som man nästan kunde kalla kärleksfullt – och äfven detta måste tillvinna boken och dess förf. vårt deltagande. En kort relation om Hr Marmiers resa, så vidt den rör Finland, torde derföre med intresse omfattas.*)Borgå Tidning har förut meddelat några fragmenter deraf, införda i Revue de Paris.konsekvensändrat/normaliserat
2 Förf. börjar med »Abo»**)I en not anmärkes, att franska alfabetet icke kan återgifva det skandinaviska å., ett kapitel dediceradt till Mr de Latour. Stockholm är utgångspunkten och det anmärkes, att Gustafs III:s staty invid skeppsbron vänder ryggen åt Finland, – en spådom, hvilken efterföljande konungar besannat. På Murtaja, »en verklig demokrati»,konsekvensändrat/normaliserat Murtaja, »som artigt väntade på en Statsrådinna, emedan hon ej var van att uppstiga så tidigt», Murtaja, »som intager passagerare på de platser, hvilka händelsevis nu ej upptagas af finska oxar»,konsekvensändrat/normaliserat reser förf. i början af Maj 1842 till Åbo och gör dervid bekantskap med jongleuren Medua Samme. Intagande är den teckning förf. utkastar af Åland, der Murtaja ankrade några timmar, och dessa få timmar äro tillräckliga att lära Fransmannen känna folk och natur, båda tecknade med idylliskt behag. Säkert var detta intryck uppriktigt, det var sydlänningens intryck af en nordisk natt i Maj. Det var vår i Finland, när Hr Marmiers vidberesta blickar bespejade dess skönhet, och det torde ej litet hafva bidragit, att här låta oss för Europas ögon framträda som ett vårligt, ett sent, men säkert stigande och ungdomligt folk. – En anmärkning kan ej underlåtas. Förf. frågar en Ålänning om han är Finne, och denne svarar med förtrytelse: »nej jag är Svensk». Att förf. till hela Finland utsträcker denna svenskhetens känsla af öfverlägsenhet, hade väl sin riktighet, men förlorar den för hvar dag mera. – Den åländska postgångens faror tecknas lifligt.
3 Auras stränder öppna sin famn, S:t Eriks stad utbreder sig för ögat, »i fonden staden och domkyrkan, till venster tvenne stora kaserner, till höger leende boningar, omgifna af trädgårdar». Droschkorna skynda till landningsplatsen, soldater i långa redingoter, officerare med stora epauletter, artiga polismyndigheter och tullbetjente hasta åt samma håll. Den resande har hört förtal om Finlands hôteler, men inträder i ett stort vackert och ganska snyggt värdshus, som generar blott genom ett enda fel, det att vara uppfylldt af stojande handelsexpediter: Holländare, Belgier, Tyskar, Engelsmän. Ty »Finland äger ännu en mängd landtprodukter (råmaterier?), för hvilka det saknar afsättning, samt inga fabriker. Derföre kasta sig spekulanterna begärligt deröfver, såsom gamar öfver ett värnlöst byte. Det är ett nytt land, upptäckt af handelssnillet, en ännu orörd jagtmark för vinglare och mäklare».
4 »Åbo är nu en af dessa tysta, melankoliska städer, hvilka fordom burit en krona, men sedan förlorat dess juveler, den ena efter den andra, hvilka ägt en liflig rörelse och sedan fallit i en dyster nedslagenhet, en af dessa städer, som likna stora familjer, hvilkas glans förgått, hvilka lefva mer i det förflutna, än i det närvarande och sörja öfver hvad de blifvit, när de tänka på hvad de varit. Det finns ännu hos dessa städer, hos dessa familjer, en föreställning om deras storhet, som stundom bedrager dem sjelfva och ingifver betraktaren en vördnad,|10 3| blandad med medlidande. Skall väl lyckan åter hjelpa dem upp?» – Förf. har glömt den industriella verksamhet som, mer är någonsin, utvecklat sig i Åbo sedan 1827.
5 Stadens forntid, dess brand och dess snabba återuppbyggande beskrifvas. Dess nuvarande utrymme jemföres med Dresdens. Och likväl »innesluter den endast 12 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare, dess torg, dess breda gator synas öde och i dess hamn är rörelsen nästan ingen»(?). Derpå några ord om allmänna bygnader, bland hvilka slottet, hvars fängelser hos den resande gjorde ett obehagligt intryck. Domkyrkan intresserar mera, här finner förf. »Catherine Morsson's» (Månsdotters) graf och kallar orgelverket »det största i norden». Den fordna universitetsbygnaden, som nu har så många olikartade bestämmelser, kallas stadens Omnibus. – Om sällskapslifvet o. m. d.och mera dylikt i Åbo yttras ingenting.
6 Rikhaltigare är kapitlet om Helsingfors, dediceradt till den celebre f. d. conseilpresidenten Grefve Molé. Reser man ej – säger Hr Marmier – från Åbo till Helsingfors med sjölägenhet (ångbåt), så återstår intet annat val, än att resa med skjuts och köpa sig åkdon, eller ock förtro sig åt »la bondkara»,konsekvensändrat/normaliserat »det plumpaste, mest trötsama transportmedel, som exsisterar»,konsekvensändrat/normaliserat och hvarpå en rätt ryslig beskrifning meddelas. Lyckligtvis fick förf. låna en caleche och reste sålunda fort commodément. Skjutsinrättningen, le gastgifvaregard, dagboken m. m. beskrifvas ganska riktigt och öfver verststolparne utgjuter sig förf. i poetiska loftal. Vägen från Åbo till Helsingfors »är väl underhållen, men tyst och ödslig. På en sträcka af 60 franska mil finnes icke en stad, icke en by(?)» och knappt 6 resande mötte under hela vägen(?). Efter att hafva beskrifvit några finska vuer, ingår förf. i flera små detailler om folket, hvilka, med all deras ytlighet, likväl tillvinna Hr Marmier grundade anspråk på vår tacksamhet. Finnen tecknas såsom en förträfflig jordbrukare, ihärdig, fattig, men förnöjsam och anspråkslös, härdad och van vid försakelser, gästfri och välvillig. För en middag i en liten täck gästgifvarstuga, för ägg, fisk, tjäder, mjölk och kaffe, betalade förf. 1 franc.*)Det är i sanning artigt af förf. att relevera detta exempel; mångenstädes, och särdeles på kustvägen från Åbo ända till Wiborg, är man visst ej så måttlig i sina anspråk. Engång gaf förf. 2 kop.kopek silfver för en skål mjölk, men l'honnète créature, quinnan som sålde mjölken, fann detta alltför mycket och sprang efter en skål till. En annan gång begärde en sadelmakare ett öfverdrifvet pris för en reparation, men förf. behöfde blott säga: »jag känner ej igen den finska hederskänslan (l'honnêteté)»,konsekvensändrat/normaliserat då mannen rodnande sade: »det är sannt, jag har orätt, gif mig hvad ni finner skäligt».konsekvensändrat/normaliserat Åter en annan gång satt förf. fördjupad i läsning i sin caleche, då någonting vått kastades honom i ansigtet. Förtretad såg han upp, en pojke sprang bredvid vagnen. Hr M., som trodde att pojken kastat våt sand på honom, fällde några snäsande ord och pilten sprang sin väg. Strax derpå märkte Hr M. vid sin sida en bukett af friska sippor; med dessa vårens förstlingar hade det stackars barnet velat förtjena en almosa. Strax lät Hr M. hålla och ropade pojken tillbaka, men denne sprang bort allt hvad han förmådde.
7 (Forts. följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 10/2 1844:|11 1|
Hr Marmiers Resa i Finland.
(Forts. fr. föreg. N:o).
8 »Tack vare detta folks hederskänsla och milda sinne, en resa i Finland är såsom en lätt och lycklig promenad, och när jag anlände till närmaste stationen från Helsingfors, syntes mig vägen hafva varit ganska kort.»konsekvensändrat/normaliserat
9 »Jag hade nyss betraktat det gamla och vördnadsbjudande Åbo, grundadt och adladt af Sverige, ... jag inträdde i den nya staden, adopterad och riktad af Ryssland. Det var inom afståndet af några mil landets äldre och nyare historie, hela dess krönika förenad på tvenne blad» ... »I detta ögonblick innesluter Helsingfors omkring 16 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare och intager en jordvidd, jemförlig med en af Frankrikes större städer. Det är en intagande och liflig stad, hvilken med glada blickar betraktar sin nya lycka och talar med förtroende om sin framtid, en stad, hvilken inom några års förlopp sett hundradetals hus likasom genom en förtrollning resa sig inom dess sköte, sett glänsande bygnader höja sig på en nyss så torr och naken mark. Dess gator äro breda, långa och snörräta, dess publika platser afmätta i fyrkanter, och från den ena af dess slutpunkter till den andra äger Helsingfors den symetri, man finner hos städer, som grundats genom en herrskares enda vink. Staden är rak, som en soldat under vapen, behagsjuk och smyckad, lik ett ungt fruntimmer, som lägger an på eröfringar. Om här och der ännu förmärkes ett landtligt bygnadssätt, en ruskig koja, den sista öfverlefvan af en annan tid, så hukar den skygg sig ned inför de höga stenhus, som omgifva den, döljer sig, lik en pauvre honteux i sin torftiga drägt midt ibland rika grannar.»konsekvensändrat/normaliserat
10 »Allt det som gifver en stad charakteren af anseende och behag, allt som upplyser och intager, allt som beherrskar landets egna och drager främlingar till sig, allt är inom kort tid genom vinken af en mäktig spira förenadt i denna stad ... landets högsta domstol och en senat, universitet och kaserner, observatorium och badhus, parker och promenader. Anblicken af Helsingfors erbjuder för öfrigt vid hvarje steg ett aftryck af det väldiga rike, med hvilket Finland är förenadt, och af den stora stad, hvarest dess beherrskare residerar. Det nationella tycket, ännu så märkbart i landets öfriga städer, så starkt och så listigt i provinserna Savolax och Carelen, utplånas här småningom under inflytande af ryska seder och inflytanden. Redan rulla ryska droschkor öfver dess gator, de finska kuskarne anlägga sina ryska embetsbröders långa lifrock, gördel och breda hatt. Köpmäns och handtverkares skyltar äro målade såsom i Petersburg, ägarens namn är skrifvet på svenska, hans yrke deremot på ryska» ... Härefter följer den teckning af seder och sällskapslif i Helsingfors, hvilken läsaren redan inhämtat af tidningarne förledet år.
|11 2|
11 Dårhuset tillvinner sig Hr M:s synnerliga uppmärksamhet och nämnes med loford. Från dess dystra scener går förf. med nöje att promenera långs den sandiga hafskusten. »Med undantag af Stockholms, känner jag icke en vackrare och mer pittoresk belägenhet, än denna. Staden utbreder sig på en vidsträckt halfö, beströdd med landtliga kullar och svala dälder, på alla sidor omgifven af hafvet, likt en gördel af silfver och guld, samt prydd med skogslunder och granitklippor. Här sänker sig den sandiga kusten jemnhög med vågorna, hvilka mildt sorlande kasta mot stranden sina skummiga toppar af azur och perlemo. Der åter är samma kust förskansad med vallar af pyramidala stenblock, der längre borta bekransad af en grandunge. På esplanaden, på quaien, på torgen finner man ett rörligt lif, ett ständigt hvimmel af menniskor och hästar, – och några hundrade steg derifrån den vilda ödemarken, den aflägsna horizonten, och icke ett ljud, förutom böljornas suckar och vindarnes gny.»konsekvensändrat/normaliserat
12 Förf. beskrifver Sveaborg och finner ingen egyptisk konungs grafvård vackrare än Ehrensvärds. Derpå nämnas nejderna kring Helsingfors. »På kusten, på vikarnes stränder, hvilka afskära sig sjelfva och tyckas fly åt alla håll, finnes en mängd förtjusande landtställen och beundransvärda utsigter. Den sista man ser, förklarar man för den vackraste; derpå far man öfver en hafsvik, bestiger en kulle, och ser någonting ännu vackrare. Det är såsom ett féernes land, ett land, som förtjenar att vara mera kändt och hvilket man ofta skall minnas, när man engång erfarit dess milda och melankoliska skönhet. För min del skall jag alltid erinra mig Stansviks parker, Mailands (Meilax?) ensliga stränder, de göra trädgårdarna på Traëskenda (Träskända). och de lifliga utsigterna på Lemsöholm.»*)Hör till Åbo skärgård.konsekvensändrat/normaliserat
13 En lycklig tillfällighet hade så fogat, att Hr M. anlände till Helsingfors just vid den tid man väntade K. H. Thronföljaren. Allt hade då ett festligt utseende, allt var rörelse och lif. Hans Kejserliga Höghet kom, Hr M. var vitne till Hans huldhet och den allmänna tillgifvenhet, med hvilken Han emottogs. Jemte några få ord om festiviteterna, meddelas en lika sann, som fördelaktig teckning af den höge Gästens personlighet, med hvilken Hr M. hade den nåden att samtala och dervid erfara H. K.Hans Kungliga Höghets »lifliga sympathi för det vackra Finland, hvilket Han nu såg för första gången och hvars anblick förtjuste Honom». En sorgsen erinran om Frankrikes förhoppningsfulle, så tidigt och oförmodadt bortgångne Kronprins intager dervid Hr M:s själ.
14 Tredje kapitlet, dediceradt till Mr Villemain, minister för allmänna undervisningen, omfattar Universitetet i Helsingfors. »Se här ett från Europas mest civiliserade delar afskildt land, begränsadt på ena sidan af Östersjön och dess vikar, på den andra af Lapplands ödsliga fjäll, bebodt af ett fredälskande och saktmodigt folk, ett folk, som af krigiska stammar fördrifvits från söderns rika slätter till nordens dunkla klyftor, som, i århundraden böjdt under främmande välde och utsatt för härjningar af båda dess grannar, sköfladt af den ena och förpantadt af den andra, midt under alla de krig, för hvilka det var ett offer, midt under den ständiga oron af dess belägenhet, under bördan af dess olyckor, likväl så ädelt anslutit sig till den vetenskapliga bildningen, till de literära studierna. Om man älskar att mäta intelligensens stigande inom en nation, hvarest allt befordrar dess framsteg, huru mycket intressantare är det icke att följa dess utveckling i ett land, der den hvarje ögonblick hämmas, nedtryckes af materiella hinder, att uppsöka en vidgad upplysnings första frön, likt dem, om hvilka evangelium talar, midt under törnen och klippor, att se huru de slagit rot under en förtorkande sol, huru de tillvuxit under ovädrens brus och hvilka frukter de burit.»konsekvensändrat/normaliserat
15 Förf. ingår derefter i ganska utförliga och öfverhufvud noggranna detaljer rörande Finlands eröfring af Svenskarne, den svenska bildningens insteg, universitetets grundläggande, dess första inrättning och vidare utveckling, samt studiernas ordnande och framsteg, hvarvid en speciell uppmärksamhet egnas de oförgätliga namnen Calonius och Porthan*) Några felskrifna namn förekomma, såsom Kalen, läs Kalm, Jansten, läs Juusten.. Lika utförligt redogöres för universitetets, gymnasiernas och elementarskolornas nuvarande vetenskapliga, administrativa, oekonomiska och disciplinära inrättning. Namnen Hällström, Nordström, Lagus, Schultén, Tengström, Rein, Grot, Gottlund, Castrén, nämnas bland högskolans lärare. Ett och annat misstag har härvid influtit. – De finska studenternas tarflighet, flit och ringa anspråk framställas som mönster för de fransyska.
16 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 14/2 1844:|12 2|
Hr Marmiers Resa i Finland.
(Slut fr. N:ris 10 och 11).
17 Fjerde kapitlet, äfven dediceradt till Mr Villemain, omfattar den fornfinska Literaturen. Med förkärlek har förf. egnat detta ämne sin uppmärksamhet, och de notiser, han derom lemnar det bildade Europa, äro framför allt af vigt för befästandet af vårt anseende utomlands såsom ett i andlig måtto sjelfständigt folk, samt för denna sjelfständighets hufvudvilkor, en egendomlig nationalitet. »Det finns» – säger förf. – »i Finland tvenne literaturer och tvenne poesier: den ena utgående från landets eget innersta, lik den djupa källan, som framquäller midt ibland klippor af granit; den andra inhämtad genom skolbildning och uttryckt på ett främmande språk. Det finnes en, som i sina yfviga och starka grenar inflätar de traditionella sägnerna, de religiösa mytherna och nationens gamla seder; åter en annan, hvilken liknar återskenet af en ny historie och en ny civilisation; – en, hvilken är det kraftfulla, naiva och frivilliga uttrycket af folket sjelft, och en annan, hvilken det anlägger som en klädedrägt. Den förra kallar sig den finska skaldekonsten, den sednare den svenska. Den förra går tillbaka till de mest aflägsna tider – och har mundtligen fortplantat sig i vedhuggarens koja och bondens pörte (pœerte); den sednare har införts genom vittre män och fortplantats genom böcker samt egnar sig för de bildade klasserna» ...konsekvensändrat/normaliserat
18 I sin derpå följande utförliga teckning af den finska mythologin yttrar förf.: »Hela denna mythologi, gemensam för flera andra beslägtade folkstammar, såsom Lapparne och måhända Ungrarne, liknar nu en på flera ställen utplånad, i flera bitar brusten medalj eller, om man så vill, Osiris' styckade lemmar, spridda i öknens sand och långs flodernas stränder. Den lättast fattliga idé, som deri uttryckes, är en naturdyrkan, sådan den exsisterar hos urfolken, en pantheistisk tillbedjan af elementerna samt principen för fruktsamheten och alstringsförmågan.*)För vishetens välde öfver verlden, för andens allsvåldiga makt i ordet, för musikens sublima tjusningskraft i den finska mythologin har Hr M. ej haft ett öga.konsekvensändrat/normaliserat Med varmt intresse följer Hr M. det finska språkets och literaturens stigande ur sin långa och sorgliga förnedring, nämner dervid Herder, Schröder, Rühs, och bland Finnar Gottlund, Sjögrén, Arvidson, Collan, Suomis redaktörer, Topelius, samt slutligen utförligast Lönnrot, och lemnar derefter ett ganska rikhaltigt utdrag ur Kalevala (sid. 117–151), hvarvid flera mindre stycken öfversättas. Trollkonsten, runosången och folklekarna tecknas lifligt. Kanteletar kallas »den kristallvas, i hvilken denna folkpoesis skönaste blommor utspricka; den gyllene ring, som i en knippa förenar gubbens och den unga flickans sånger; detta landtfolks romancero, som äger inga hjeltestora häfder, inga ridderliga sångcykler, som endast förstår att älska och arbeta, att lida och att sjunga». Flera öfversättningar ur Kanteletar meddelas, till större delen lyckliga, om ock stundom alltför sentimentala i fransysk drägt. »Vid mina försök att återgifva dessa finska sånger», säger Hr M., »känner jag hvarje ögonblick, att jag beröfvar dem deras smycken, deras behag, deras skönhet; det förekommer mig, som hölle jag i mina händer en fjärilvinge, hvars guld och azur jag borttager, en blomma, hvars fina färgskiftningar jag utplånar, hvars veka kronblad jag afplockar, så att till slut endast stjelken återstår. Den finska sången är kanhända af alla sånger den, som förlorar mest vid öfverflyttningen till ett främmande språk, detta må vara nordiskt eller sydländskt. Det finska språket är ett ganska eget språk (une langue à part), harmoniskt och välljudande, rikt på vokaler och diphtonger, så smidigt och böjligt, att man af ett enda stamord sammansätter hundradetals härledda. Genom en enda ändelse förbyter det ordets hela mening, genom den lättaste tonvigt skapar det en ny schattering af föreställningar. Det har ända till sex grader diminutiver.**)Pieni med dess syskonord anföras.konsekvensändrat/normaliserat Det som skandinaviska, germaniska och latinska språkarter kunna uttrycka blott med tillhjelp af ett adverb eller en preposition, det uttrycker finskan genom omflyttningen af en eller två bokstäfver. Intet är lättare, än att på detta språk i få ord skapa en bild eller innesluta en tanke, hvilken andra språk kunna tillegna sig blott genom en lång omskrifning. Det räknar ej flera än 50 enkla stafvelseljud, och det har ord med 12, ända till 18(?) stafvelser. Det är för öfrigt uppfylldt af idiotismer och onomatopéer, med hvilkas tillhjelp sångaren gifver sina verser den tonvigt, som bäst ansluter sig till tanken, samt till och med efterapar naturljud, såsom åskans dån, vågornas suckar, fågelns quittrande.»konsekvensändrat/normaliserat – Efter en slutlig detalj om det fornfinska versmåttet, öfvergår förf. till.
19 Femte kapitlet, dediceradt till Sainte Beuve och omfattande den nyfinska literaturen, d. ä. den svenska sångudinnan talande från finska läppar. Choræus, Franzén och Runeberg äro de tre namn, vid hvilka Hr M. dröjer, och de tecknas icke illa. Af hvar och en af dem meddelas en poesi i öfversättning; af Choræus »En tanke på min egen graf»; af Franzén: »Den enda kyssen»; af Runeberg tvenne: »Vaggsång för mitt hjerta» och »Den gamles hemkomst». Mest är förf. intagen af beundran|12 3| för den sistnämnde, och man anmärker det lilla misstaget, att han låter Runeberg födas i Borgå 1806, samt nästan alls icke vidrör Rbgs episka arbeten. Äfven här skulle man fåfängt söka en genomträngande skarpblick och omdömen af den art, som går till botten med sin sak. Den fransyska blicken är sig lik: liflig, angenäm, flyktig och lätt.
20 Hr Marmiers resa i Finland slutar med afdelningen Wiborg, dedicerad till Michel Chevalier. På den lilla ångslupen Helsingfors lemnar förf. Finlands vackra hufvudstad med en saknad, som funnit ord i några varma verser, i hvilka Sveaborgs murar, kantele och runosången, Finlands spegelsjöar och furuskogar, Karelens gamla seder, Lönnrots mödor, Åbo domkyrka, Radelmaas skönhet, Åminnes (Aminè) historiska minnen, Lemsöholms leende anblick, Stansvik »der aftonen flyr med drömlika fjät», Träskända belyst af morgonrodnaden, ej att förglömma det sorgfria Meilax – i brokig blandning återkallas för minnet. Muntert gick färden än öfver flodlika fjärdar, bredare än Rhone och mera pittoreska än Rhein, än öfver vida hafsytor med horisonten i fjerran, tills man om sex timmar anlöpte Borgå, »en stackars liten stad, hvars lutande hus samt krokiga och mörka gator bildade en egen contrast mot den bländande anblick vi nyss lemnat». Likväl, anmärker Hr M., bör man ihågkomma, att Borgå äger en biskop och – Runeberg. Dagen derpå landsteg man i Louisa, »som förtjenar att bära ett fruntimmersnamn, emedan staden är behaglig och leende samt förråder hela ungdomens friskhet».
21 Men ångslupen Helsingfors »är väl den commodaste lilla båt man kan se», »en philosoph, som ej besvärar sig i onödan, som icke springer, utan promenerar från ö till ö, lik en af de lycklige dödlige, som gerna inandas den friska luften och betrakta den vackra naturen» – och så hände, att man kom till Fredrikshamn vid midnattstid, i stället för kl. 5 e. m. som beramadt var. Här infunno sig historiska och strategiska minnen, men jemte dem – hungern, ty på Helsingfors bestods blott »the och bränvin». Så tågade Hr M., med ett par reskamrater, midt i natten in på äfventyr i Fredrikhamn, gjorde bekantskap med en brandvakt, väckte upp en gammal snäsig madam, mottogs af henne »i en drägt, den Hr M. ej vill söka att beskrifva», passerade genom ett sofrum med fyra (upptagna) bäddar, trakterades med kornbröd, smör och mjölk, samt återvände derpå till ångbåten, der Hr M. tåligt lägrade sig på botten af den vid aktern fastgjorda slupen, »lik en fiskmås, vaggad af nattvinden, till trots för en sky af myggor».
22 Dagen derpå kl. 4 e. m. anlände man till Wiborg, med dess blandade hågkomster från fordom. »Mer än andra Finska städer, Helsingfors inbegripet, äger Wiborg ett ryskt utseende. Ni passerar ett torg och ni kommer till en kasern; ni viker förbi ett gathörn och ni ser en högvakt; ni går längre, ... åter en kasern eller en bastion; öfverallt officerare i uniform från morgon till quäll, öfverallt soldater; hvarje klockslag en stöt i hornet, trumhvirflar från alla sidor, Donska kosaker, gensdarmer, infanteri, parader, excerciser; och likväl lefve vi i djupaste fred.»konsekvensändrat/normaliserat
23 Som episod meddelas en naiv och skalkaktig skildring af »ett bland dessa theaternöjen, hvilka lyckan tid efter annan bereder de värdige Wiborgarne, för att bibehålla deras smak för det sköna» ... »Fyra quinqueter upplyste rampen, orchestern bestod af ett piano, en violin och en violoncell, tre biskopar i full skrud voro målade på den orörliga fondrideaun, förmodligen för att bevara åtminstone skenet af en theater, och sålunda dömdes de vördige prelaterne att in effigie biträda i både komedi, dram, opera och vaudeville, ty allt detta spelade man i Wiborg på en enda aftonstund». Programet innehöll nemligen scener ur Tancred, Don Carlos, Figaros Bröllop, Sargino, en komedi af Kotzebue, en annan (?) af Saphir, samt till slut Cachuchan, »dansad af Mad:lle Rothmeyer». Allt gick förträffligt, hela familjen »Rothmeyer» framropades och »åskådarne aflägsnade sig högst tacksamma för detta heureuse perspective».
24 Teckning af ortens fyra folkstammar, »Finnarne, som först besutit landet; Svenskarne, som eröfrat det; Tyskarne, som tid efter annan der bosatt sig och Ryssarne, som beherska det hela».
25 En särskild uppmärksamhet fästes vid de lägre klasserna, vid la classe des torpars och deras tåliga mödor. »Intet annat folk uppfyller, så som det finska, bibelns ord: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett! Finnen arbetar utan att knota, lider utan att klaga. Sådan har jag, under tre års irrfärder sett honom i de mörka nordländer, sådan återfinner jag honom på dessa länders sydkust och betraktar honom med en djup känsla af deltagande och sympathi.»konsekvensändrat/normaliserat Förf. beskrifver derpå några egenheter i dessa trakters folklynne, och beklagar, att de mer och mer förgätas. Sällsam klingar dervid Hr M:s uppgift, »att förlofningar på denna ort vanligen firas på kyrkogården. Är det väl en philosophisk idé eller en religös tanke, som hit leder det unga paret?»konsekvensändrat/normaliserat...konsekvensändrat/normaliserat Äfven berättas, huruledes man i några soknar tror, att de döda gå igen vid jul, påsk och midsommar och att man sätter »piroger» på grafvarna, för att vid dessa högtider gläda äfven de afsomnade med någon välfägnad.
26 Efter en kort vistelse i Wiborg, derunder Hr M. beundrat de vackra nejderna och gjort bekantskaper inom alla samhällsklasser, företages resan till Petersburg, en färd som ej afmålas i alltför lysande färger, och dermed säger Hr Marmier det vackra Finland farväl.
*)Borgå Tidning har förut meddelat några fragmenter deraf, införda i Revue de Paris.
**)I en not anmärkes, att franska alfabetet icke kan återgifva det skandinaviska å.
*)Det är i sanning artigt af förf. att relevera detta exempel; mångenstädes, och särdeles på kustvägen från Åbo ända till Wiborg, är man visst ej så måttlig i sina anspråk.
*) Några felskrifna namn förekomma, såsom Kalen, läs Kalm, Jansten, läs Juusten.
*)För vishetens välde öfver verlden, för andens allsvåldiga makt i ordet, för musikens sublima tjusningskraft i den finska mythologin har Hr M. ej haft ett öga.
Hr Marmiers Resa i Finland.
1 Förledet år 1843 utkommo hos bröderne Garnier i Paris denne celebre resandes Lettres sur la Russie, la Finlande et la in Pologne, 2 voll.volymer liten 8:o, 1 vol. (Finland och Ryssland) 402 sidd.sidor, 2 vol. (Ryssland och Polen) 335 sidd. – Hr Marmiers med lätt fransysk hand utkastade reseanteckningar spridas och läsas troligen i en stor del af det bildade Europa, och det kan redan derföre ej vara oss likgiltigt att erfara, det den snillrike Fransmannen egnat en synnerlig uppmärksamhet åt vårt aflägsna och bortglömda land. Här och der missledd till någon oriktig uppgift (dock vida färre, än man varit van att vänta), betraktar Hr Marmier vårt land och vår literatur med ett intresse, som man nästan kunde kalla kärleksfullt – och äfven detta måste tillvinna boken och dess förf. vårt deltagande. En kort relation om Hr Marmiers resa, så vidt den rör Finland, torde derföre med intresse omfattas.*)Borgå Tidning har förut meddelat några fragmenter deraf, införda i Revue de Paris.konsekvensändrat/normaliserat
2 Förf. börjar med »Abo»**)I en not anmärkes, att franska alfabetet icke kan återgifva det skandinaviska å., ett kapitel dediceradt till Mr de Latour. Stockholm är utgångspunkten och det anmärkes, att Gustafs III:s staty invid skeppsbron vänder ryggen åt Finland, – en spådom, hvilken efterföljande konungar besannat. På Murtaja, »en verklig demokrati»,konsekvensändrat/normaliserat Murtaja, »som artigt väntade på en Statsrådinna, emedan hon ej var van att uppstiga så tidigt», Murtaja, »som intager passagerare på de platser, hvilka händelsevis nu ej upptagas af finska oxar»,konsekvensändrat/normaliserat reser förf. i början af Maj 1842 till Åbo och gör dervid bekantskap med jongleuren Medua Samme. Intagande är den teckning förf. utkastar af Åland, der Murtaja ankrade några timmar, och dessa få timmar äro tillräckliga att lära Fransmannen känna folk och natur, båda tecknade med idylliskt behag. Säkert var detta intryck uppriktigt, det var sydlänningens intryck af en nordisk natt i Maj. Det var vår i Finland, när Hr Marmiers vidberesta blickar bespejade dess skönhet, och det torde ej litet hafva bidragit, att här låta oss för Europas ögon framträda som ett vårligt, ett sent, men säkert stigande och ungdomligt folk. – En anmärkning kan ej underlåtas. Förf. frågar en Ålänning om han är Finne, och denne svarar med förtrytelse: »nej jag är Svensk». Att förf. till hela Finland utsträcker denna svenskhetens känsla af öfverlägsenhet, hade väl sin riktighet, men förlorar den för hvar dag mera. – Den åländska postgångens faror tecknas lifligt.
3 Auras stränder öppna sin famn, S:t Eriks stad utbreder sig för ögat, »i fonden staden och domkyrkan, till venster tvenne stora kaserner, till höger leende boningar, omgifna af trädgårdar». Droschkorna skynda till landningsplatsen, soldater i långa redingoter, officerare med stora epauletter, artiga polismyndigheter och tullbetjente hasta åt samma håll. Den resande har hört förtal om Finlands hôteler, men inträder i ett stort vackert och ganska snyggt värdshus, som generar blott genom ett enda fel, det att vara uppfylldt af stojande handelsexpediter: Holländare, Belgier, Tyskar, Engelsmän. Ty »Finland äger ännu en mängd landtprodukter (råmaterier?), för hvilka det saknar afsättning, samt inga fabriker. Derföre kasta sig spekulanterna begärligt deröfver, såsom gamar öfver ett värnlöst byte. Det är ett nytt land, upptäckt af handelssnillet, en ännu orörd jagtmark för vinglare och mäklare».
4 »Åbo är nu en af dessa tysta, melankoliska städer, hvilka fordom burit en krona, men sedan förlorat dess juveler, den ena efter den andra, hvilka ägt en liflig rörelse och sedan fallit i en dyster nedslagenhet, en af dessa städer, som likna stora familjer, hvilkas glans förgått, hvilka lefva mer i det förflutna, än i det närvarande och sörja öfver hvad de blifvit, när de tänka på hvad de varit. Det finns ännu hos dessa städer, hos dessa familjer, en föreställning om deras storhet, som stundom bedrager dem sjelfva och ingifver betraktaren en vördnad,|10 3| blandad med medlidande. Skall väl lyckan åter hjelpa dem upp?» – Förf. har glömt den industriella verksamhet som, mer är någonsin, utvecklat sig i Åbo sedan 1827.
5 Stadens forntid, dess brand och dess snabba återuppbyggande beskrifvas. Dess nuvarande utrymme jemföres med Dresdens. Och likväl »innesluter den endast 12 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare, dess torg, dess breda gator synas öde och i dess hamn är rörelsen nästan ingen»(?). Derpå några ord om allmänna bygnader, bland hvilka slottet, hvars fängelser hos den resande gjorde ett obehagligt intryck. Domkyrkan intresserar mera, här finner förf. »Catherine Morsson's» (Månsdotters) graf och kallar orgelverket »det största i norden». Den fordna universitetsbygnaden, som nu har så många olikartade bestämmelser, kallas stadens Omnibus. – Om sällskapslifvet o. m. d.och mera dylikt i Åbo yttras ingenting.
6 Rikhaltigare är kapitlet om Helsingfors, dediceradt till den celebre f. d. conseilpresidenten Grefve Molé. Reser man ej – säger Hr Marmier – från Åbo till Helsingfors med sjölägenhet (ångbåt), så återstår intet annat val, än att resa med skjuts och köpa sig åkdon, eller ock förtro sig åt »la bondkara»,konsekvensändrat/normaliserat »det plumpaste, mest trötsama transportmedel, som exsisterar»,konsekvensändrat/normaliserat och hvarpå en rätt ryslig beskrifning meddelas. Lyckligtvis fick förf. låna en caleche och reste sålunda fort commodément. Skjutsinrättningen, le gastgifvaregard, dagboken m. m. beskrifvas ganska riktigt och öfver verststolparne utgjuter sig förf. i poetiska loftal. Vägen från Åbo till Helsingfors »är väl underhållen, men tyst och ödslig. På en sträcka af 60 franska mil finnes icke en stad, icke en by(?)» och knappt 6 resande mötte under hela vägen(?). Efter att hafva beskrifvit några finska vuer, ingår förf. i flera små detailler om folket, hvilka, med all deras ytlighet, likväl tillvinna Hr Marmier grundade anspråk på vår tacksamhet. Finnen tecknas såsom en förträfflig jordbrukare, ihärdig, fattig, men förnöjsam och anspråkslös, härdad och van vid försakelser, gästfri och välvillig. För en middag i en liten täck gästgifvarstuga, för ägg, fisk, tjäder, mjölk och kaffe, betalade förf. 1 franc.*)Det är i sanning artigt af förf. att relevera detta exempel; mångenstädes, och särdeles på kustvägen från Åbo ända till Wiborg, är man visst ej så måttlig i sina anspråk. Engång gaf förf. 2 kop.kopek silfver för en skål mjölk, men l'honnète créature, quinnan som sålde mjölken, fann detta alltför mycket och sprang efter en skål till. En annan gång begärde en sadelmakare ett öfverdrifvet pris för en reparation, men förf. behöfde blott säga: »jag känner ej igen den finska hederskänslan (l'honnêteté)»,konsekvensändrat/normaliserat då mannen rodnande sade: »det är sannt, jag har orätt, gif mig hvad ni finner skäligt».konsekvensändrat/normaliserat Åter en annan gång satt förf. fördjupad i läsning i sin caleche, då någonting vått kastades honom i ansigtet. Förtretad såg han upp, en pojke sprang bredvid vagnen. Hr M., som trodde att pojken kastat våt sand på honom, fällde några snäsande ord och pilten sprang sin väg. Strax derpå märkte Hr M. vid sin sida en bukett af friska sippor; med dessa vårens förstlingar hade det stackars barnet velat förtjena en almosa. Strax lät Hr M. hålla och ropade pojken tillbaka, men denne sprang bort allt hvad han förmådde.
7 (Forts. följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 10/2 1844:|11 1|Hr Marmiers Resa i Finland.
(Forts. fr. föreg. N:o).
8 »Tack vare detta folks hederskänsla och milda sinne, en resa i Finland är såsom en lätt och lycklig promenad, och när jag anlände till närmaste stationen från Helsingfors, syntes mig vägen hafva varit ganska kort.»konsekvensändrat/normaliserat
9 »Jag hade nyss betraktat det gamla och vördnadsbjudande Åbo, grundadt och adladt af Sverige, ... jag inträdde i den nya staden, adopterad och riktad af Ryssland. Det var inom afståndet af några mil landets äldre och nyare historie, hela dess krönika förenad på tvenne blad» ... »I detta ögonblick innesluter Helsingfors omkring 16 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare och intager en jordvidd, jemförlig med en af Frankrikes större städer. Det är en intagande och liflig stad, hvilken med glada blickar betraktar sin nya lycka och talar med förtroende om sin framtid, en stad, hvilken inom några års förlopp sett hundradetals hus likasom genom en förtrollning resa sig inom dess sköte, sett glänsande bygnader höja sig på en nyss så torr och naken mark. Dess gator äro breda, långa och snörräta, dess publika platser afmätta i fyrkanter, och från den ena af dess slutpunkter till den andra äger Helsingfors den symetri, man finner hos städer, som grundats genom en herrskares enda vink. Staden är rak, som en soldat under vapen, behagsjuk och smyckad, lik ett ungt fruntimmer, som lägger an på eröfringar. Om här och der ännu förmärkes ett landtligt bygnadssätt, en ruskig koja, den sista öfverlefvan af en annan tid, så hukar den skygg sig ned inför de höga stenhus, som omgifva den, döljer sig, lik en pauvre honteux i sin torftiga drägt midt ibland rika grannar.»konsekvensändrat/normaliserat
10 »Allt det som gifver en stad charakteren af anseende och behag, allt som upplyser och intager, allt som beherrskar landets egna och drager främlingar till sig, allt är inom kort tid genom vinken af en mäktig spira förenadt i denna stad ... landets högsta domstol och en senat, universitet och kaserner, observatorium och badhus, parker och promenader. Anblicken af Helsingfors erbjuder för öfrigt vid hvarje steg ett aftryck af det väldiga rike, med hvilket Finland är förenadt, och af den stora stad, hvarest dess beherrskare residerar. Det nationella tycket, ännu så märkbart i landets öfriga städer, så starkt och så listigt i provinserna Savolax och Carelen, utplånas här småningom under inflytande af ryska seder och inflytanden. Redan rulla ryska droschkor öfver dess gator, de finska kuskarne anlägga sina ryska embetsbröders långa lifrock, gördel och breda hatt. Köpmäns och handtverkares skyltar äro målade såsom i Petersburg, ägarens namn är skrifvet på svenska, hans yrke deremot på ryska» ... Härefter följer den teckning af seder och sällskapslif i Helsingfors, hvilken läsaren redan inhämtat af tidningarne förledet år.
|11 2|11 Dårhuset tillvinner sig Hr M:s synnerliga uppmärksamhet och nämnes med loford. Från dess dystra scener går förf. med nöje att promenera långs den sandiga hafskusten. »Med undantag af Stockholms, känner jag icke en vackrare och mer pittoresk belägenhet, än denna. Staden utbreder sig på en vidsträckt halfö, beströdd med landtliga kullar och svala dälder, på alla sidor omgifven af hafvet, likt en gördel af silfver och guld, samt prydd med skogslunder och granitklippor. Här sänker sig den sandiga kusten jemnhög med vågorna, hvilka mildt sorlande kasta mot stranden sina skummiga toppar af azur och perlemo. Der åter är samma kust förskansad med vallar af pyramidala stenblock, der längre borta bekransad af en grandunge. På esplanaden, på quaien, på torgen finner man ett rörligt lif, ett ständigt hvimmel af menniskor och hästar, – och några hundrade steg derifrån den vilda ödemarken, den aflägsna horizonten, och icke ett ljud, förutom böljornas suckar och vindarnes gny.»konsekvensändrat/normaliserat
12 Förf. beskrifver Sveaborg och finner ingen egyptisk konungs grafvård vackrare än Ehrensvärds. Derpå nämnas nejderna kring Helsingfors. »På kusten, på vikarnes stränder, hvilka afskära sig sjelfva och tyckas fly åt alla håll, finnes en mängd förtjusande landtställen och beundransvärda utsigter. Den sista man ser, förklarar man för den vackraste; derpå far man öfver en hafsvik, bestiger en kulle, och ser någonting ännu vackrare. Det är såsom ett féernes land, ett land, som förtjenar att vara mera kändt och hvilket man ofta skall minnas, när man engång erfarit dess milda och melankoliska skönhet. För min del skall jag alltid erinra mig Stansviks parker, Mailands (Meilax?) ensliga stränder, de göra trädgårdarna på Traëskenda (Träskända). och de lifliga utsigterna på Lemsöholm.»*)Hör till Åbo skärgård.konsekvensändrat/normaliserat
13 En lycklig tillfällighet hade så fogat, att Hr M. anlände till Helsingfors just vid den tid man väntade K. H. Thronföljaren. Allt hade då ett festligt utseende, allt var rörelse och lif. Hans Kejserliga Höghet kom, Hr M. var vitne till Hans huldhet och den allmänna tillgifvenhet, med hvilken Han emottogs. Jemte några få ord om festiviteterna, meddelas en lika sann, som fördelaktig teckning af den höge Gästens personlighet, med hvilken Hr M. hade den nåden att samtala och dervid erfara H. K.Hans Kungliga Höghets »lifliga sympathi för det vackra Finland, hvilket Han nu såg för första gången och hvars anblick förtjuste Honom». En sorgsen erinran om Frankrikes förhoppningsfulle, så tidigt och oförmodadt bortgångne Kronprins intager dervid Hr M:s själ.
14 Tredje kapitlet, dediceradt till Mr Villemain, minister för allmänna undervisningen, omfattar Universitetet i Helsingfors. »Se här ett från Europas mest civiliserade delar afskildt land, begränsadt på ena sidan af Östersjön och dess vikar, på den andra af Lapplands ödsliga fjäll, bebodt af ett fredälskande och saktmodigt folk, ett folk, som af krigiska stammar fördrifvits från söderns rika slätter till nordens dunkla klyftor, som, i århundraden böjdt under främmande välde och utsatt för härjningar af båda dess grannar, sköfladt af den ena och förpantadt af den andra, midt under alla de krig, för hvilka det var ett offer, midt under den ständiga oron af dess belägenhet, under bördan af dess olyckor, likväl så ädelt anslutit sig till den vetenskapliga bildningen, till de literära studierna. Om man älskar att mäta intelligensens stigande inom en nation, hvarest allt befordrar dess framsteg, huru mycket intressantare är det icke att följa dess utveckling i ett land, der den hvarje ögonblick hämmas, nedtryckes af materiella hinder, att uppsöka en vidgad upplysnings första frön, likt dem, om hvilka evangelium talar, midt under törnen och klippor, att se huru de slagit rot under en förtorkande sol, huru de tillvuxit under ovädrens brus och hvilka frukter de burit.»konsekvensändrat/normaliserat
15 Förf. ingår derefter i ganska utförliga och öfverhufvud noggranna detaljer rörande Finlands eröfring af Svenskarne, den svenska bildningens insteg, universitetets grundläggande, dess första inrättning och vidare utveckling, samt studiernas ordnande och framsteg, hvarvid en speciell uppmärksamhet egnas de oförgätliga namnen Calonius och Porthan*) Några felskrifna namn förekomma, såsom Kalen, läs Kalm, Jansten, läs Juusten.. Lika utförligt redogöres för universitetets, gymnasiernas och elementarskolornas nuvarande vetenskapliga, administrativa, oekonomiska och disciplinära inrättning. Namnen Hällström, Nordström, Lagus, Schultén, Tengström, Rein, Grot, Gottlund, Castrén, nämnas bland högskolans lärare. Ett och annat misstag har härvid influtit. – De finska studenternas tarflighet, flit och ringa anspråk framställas som mönster för de fransyska.
16 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 14/2 1844:|12 2|Hr Marmiers Resa i Finland.
(Slut fr. N:ris 10 och 11).
17 Fjerde kapitlet, äfven dediceradt till Mr Villemain, omfattar den fornfinska Literaturen. Med förkärlek har förf. egnat detta ämne sin uppmärksamhet, och de notiser, han derom lemnar det bildade Europa, äro framför allt af vigt för befästandet af vårt anseende utomlands såsom ett i andlig måtto sjelfständigt folk, samt för denna sjelfständighets hufvudvilkor, en egendomlig nationalitet. »Det finns» – säger förf. – »i Finland tvenne literaturer och tvenne poesier: den ena utgående från landets eget innersta, lik den djupa källan, som framquäller midt ibland klippor af granit; den andra inhämtad genom skolbildning och uttryckt på ett främmande språk. Det finnes en, som i sina yfviga och starka grenar inflätar de traditionella sägnerna, de religiösa mytherna och nationens gamla seder; åter en annan, hvilken liknar återskenet af en ny historie och en ny civilisation; – en, hvilken är det kraftfulla, naiva och frivilliga uttrycket af folket sjelft, och en annan, hvilken det anlägger som en klädedrägt. Den förra kallar sig den finska skaldekonsten, den sednare den svenska. Den förra går tillbaka till de mest aflägsna tider – och har mundtligen fortplantat sig i vedhuggarens koja och bondens pörte (pœerte); den sednare har införts genom vittre män och fortplantats genom böcker samt egnar sig för de bildade klasserna» ...konsekvensändrat/normaliserat
18 I sin derpå följande utförliga teckning af den finska mythologin yttrar förf.: »Hela denna mythologi, gemensam för flera andra beslägtade folkstammar, såsom Lapparne och måhända Ungrarne, liknar nu en på flera ställen utplånad, i flera bitar brusten medalj eller, om man så vill, Osiris' styckade lemmar, spridda i öknens sand och långs flodernas stränder. Den lättast fattliga idé, som deri uttryckes, är en naturdyrkan, sådan den exsisterar hos urfolken, en pantheistisk tillbedjan af elementerna samt principen för fruktsamheten och alstringsförmågan.*)För vishetens välde öfver verlden, för andens allsvåldiga makt i ordet, för musikens sublima tjusningskraft i den finska mythologin har Hr M. ej haft ett öga.konsekvensändrat/normaliserat Med varmt intresse följer Hr M. det finska språkets och literaturens stigande ur sin långa och sorgliga förnedring, nämner dervid Herder, Schröder, Rühs, och bland Finnar Gottlund, Sjögrén, Arvidson, Collan, Suomis redaktörer, Topelius, samt slutligen utförligast Lönnrot, och lemnar derefter ett ganska rikhaltigt utdrag ur Kalevala (sid. 117–151), hvarvid flera mindre stycken öfversättas. Trollkonsten, runosången och folklekarna tecknas lifligt. Kanteletar kallas »den kristallvas, i hvilken denna folkpoesis skönaste blommor utspricka; den gyllene ring, som i en knippa förenar gubbens och den unga flickans sånger; detta landtfolks romancero, som äger inga hjeltestora häfder, inga ridderliga sångcykler, som endast förstår att älska och arbeta, att lida och att sjunga». Flera öfversättningar ur Kanteletar meddelas, till större delen lyckliga, om ock stundom alltför sentimentala i fransysk drägt. »Vid mina försök att återgifva dessa finska sånger», säger Hr M., »känner jag hvarje ögonblick, att jag beröfvar dem deras smycken, deras behag, deras skönhet; det förekommer mig, som hölle jag i mina händer en fjärilvinge, hvars guld och azur jag borttager, en blomma, hvars fina färgskiftningar jag utplånar, hvars veka kronblad jag afplockar, så att till slut endast stjelken återstår. Den finska sången är kanhända af alla sånger den, som förlorar mest vid öfverflyttningen till ett främmande språk, detta må vara nordiskt eller sydländskt. Det finska språket är ett ganska eget språk (une langue à part), harmoniskt och välljudande, rikt på vokaler och diphtonger, så smidigt och böjligt, att man af ett enda stamord sammansätter hundradetals härledda. Genom en enda ändelse förbyter det ordets hela mening, genom den lättaste tonvigt skapar det en ny schattering af föreställningar. Det har ända till sex grader diminutiver.**)Pieni med dess syskonord anföras.konsekvensändrat/normaliserat Det som skandinaviska, germaniska och latinska språkarter kunna uttrycka blott med tillhjelp af ett adverb eller en preposition, det uttrycker finskan genom omflyttningen af en eller två bokstäfver. Intet är lättare, än att på detta språk i få ord skapa en bild eller innesluta en tanke, hvilken andra språk kunna tillegna sig blott genom en lång omskrifning. Det räknar ej flera än 50 enkla stafvelseljud, och det har ord med 12, ända till 18(?) stafvelser. Det är för öfrigt uppfylldt af idiotismer och onomatopéer, med hvilkas tillhjelp sångaren gifver sina verser den tonvigt, som bäst ansluter sig till tanken, samt till och med efterapar naturljud, såsom åskans dån, vågornas suckar, fågelns quittrande.»konsekvensändrat/normaliserat – Efter en slutlig detalj om det fornfinska versmåttet, öfvergår förf. till.
19 Femte kapitlet, dediceradt till Sainte Beuve och omfattande den nyfinska literaturen, d. ä. den svenska sångudinnan talande från finska läppar. Choræus, Franzén och Runeberg äro de tre namn, vid hvilka Hr M. dröjer, och de tecknas icke illa. Af hvar och en af dem meddelas en poesi i öfversättning; af Choræus »En tanke på min egen graf»; af Franzén: »Den enda kyssen»; af Runeberg tvenne: »Vaggsång för mitt hjerta» och »Den gamles hemkomst». Mest är förf. intagen af beundran|12 3| för den sistnämnde, och man anmärker det lilla misstaget, att han låter Runeberg födas i Borgå 1806, samt nästan alls icke vidrör Rbgs episka arbeten. Äfven här skulle man fåfängt söka en genomträngande skarpblick och omdömen af den art, som går till botten med sin sak. Den fransyska blicken är sig lik: liflig, angenäm, flyktig och lätt.
20 Hr Marmiers resa i Finland slutar med afdelningen Wiborg, dedicerad till Michel Chevalier. På den lilla ångslupen Helsingfors lemnar förf. Finlands vackra hufvudstad med en saknad, som funnit ord i några varma verser, i hvilka Sveaborgs murar, kantele och runosången, Finlands spegelsjöar och furuskogar, Karelens gamla seder, Lönnrots mödor, Åbo domkyrka, Radelmaas skönhet, Åminnes (Aminè) historiska minnen, Lemsöholms leende anblick, Stansvik »der aftonen flyr med drömlika fjät», Träskända belyst af morgonrodnaden, ej att förglömma det sorgfria Meilax – i brokig blandning återkallas för minnet. Muntert gick färden än öfver flodlika fjärdar, bredare än Rhone och mera pittoreska än Rhein, än öfver vida hafsytor med horisonten i fjerran, tills man om sex timmar anlöpte Borgå, »en stackars liten stad, hvars lutande hus samt krokiga och mörka gator bildade en egen contrast mot den bländande anblick vi nyss lemnat». Likväl, anmärker Hr M., bör man ihågkomma, att Borgå äger en biskop och – Runeberg. Dagen derpå landsteg man i Louisa, »som förtjenar att bära ett fruntimmersnamn, emedan staden är behaglig och leende samt förråder hela ungdomens friskhet».
21 Men ångslupen Helsingfors »är väl den commodaste lilla båt man kan se», »en philosoph, som ej besvärar sig i onödan, som icke springer, utan promenerar från ö till ö, lik en af de lycklige dödlige, som gerna inandas den friska luften och betrakta den vackra naturen» – och så hände, att man kom till Fredrikshamn vid midnattstid, i stället för kl. 5 e. m. som beramadt var. Här infunno sig historiska och strategiska minnen, men jemte dem – hungern, ty på Helsingfors bestods blott »the och bränvin». Så tågade Hr M., med ett par reskamrater, midt i natten in på äfventyr i Fredrikhamn, gjorde bekantskap med en brandvakt, väckte upp en gammal snäsig madam, mottogs af henne »i en drägt, den Hr M. ej vill söka att beskrifva», passerade genom ett sofrum med fyra (upptagna) bäddar, trakterades med kornbröd, smör och mjölk, samt återvände derpå till ångbåten, der Hr M. tåligt lägrade sig på botten af den vid aktern fastgjorda slupen, »lik en fiskmås, vaggad af nattvinden, till trots för en sky af myggor».
22 Dagen derpå kl. 4 e. m. anlände man till Wiborg, med dess blandade hågkomster från fordom. »Mer än andra Finska städer, Helsingfors inbegripet, äger Wiborg ett ryskt utseende. Ni passerar ett torg och ni kommer till en kasern; ni viker förbi ett gathörn och ni ser en högvakt; ni går längre, ... åter en kasern eller en bastion; öfverallt officerare i uniform från morgon till quäll, öfverallt soldater; hvarje klockslag en stöt i hornet, trumhvirflar från alla sidor, Donska kosaker, gensdarmer, infanteri, parader, excerciser; och likväl lefve vi i djupaste fred.»konsekvensändrat/normaliserat
23 Som episod meddelas en naiv och skalkaktig skildring af »ett bland dessa theaternöjen, hvilka lyckan tid efter annan bereder de värdige Wiborgarne, för att bibehålla deras smak för det sköna» ... »Fyra quinqueter upplyste rampen, orchestern bestod af ett piano, en violin och en violoncell, tre biskopar i full skrud voro målade på den orörliga fondrideaun, förmodligen för att bevara åtminstone skenet af en theater, och sålunda dömdes de vördige prelaterne att in effigie biträda i både komedi, dram, opera och vaudeville, ty allt detta spelade man i Wiborg på en enda aftonstund». Programet innehöll nemligen scener ur Tancred, Don Carlos, Figaros Bröllop, Sargino, en komedi af Kotzebue, en annan (?) af Saphir, samt till slut Cachuchan, »dansad af Mad:lle Rothmeyer». Allt gick förträffligt, hela familjen »Rothmeyer» framropades och »åskådarne aflägsnade sig högst tacksamma för detta heureuse perspective».
24 Teckning af ortens fyra folkstammar, »Finnarne, som först besutit landet; Svenskarne, som eröfrat det; Tyskarne, som tid efter annan der bosatt sig och Ryssarne, som beherska det hela».
25 En särskild uppmärksamhet fästes vid de lägre klasserna, vid la classe des torpars och deras tåliga mödor. »Intet annat folk uppfyller, så som det finska, bibelns ord: du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett! Finnen arbetar utan att knota, lider utan att klaga. Sådan har jag, under tre års irrfärder sett honom i de mörka nordländer, sådan återfinner jag honom på dessa länders sydkust och betraktar honom med en djup känsla af deltagande och sympathi.»konsekvensändrat/normaliserat Förf. beskrifver derpå några egenheter i dessa trakters folklynne, och beklagar, att de mer och mer förgätas. Sällsam klingar dervid Hr M:s uppgift, »att förlofningar på denna ort vanligen firas på kyrkogården. Är det väl en philosophisk idé eller en religös tanke, som hit leder det unga paret?»konsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat Äfven berättas, huruledes man i några soknar tror, att de döda gå igen vid jul, påsk och midsommar och att man sätter »piroger» på grafvarna, för att vid dessa högtider gläda äfven de afsomnade med någon välfägnad.
26 Efter en kort vistelse i Wiborg, derunder Hr M. beundrat de vackra nejderna och gjort bekantskaper inom alla samhällsklasser, företages resan till Petersburg, en färd som ej afmålas i alltför lysande färger, och dermed säger Hr Marmier det vackra Finland farväl.