Notisen/artikeln ingår i HT 3/1 1844:|1 2|

Menniskokärlekens Evangelium.

1 Ett nytt tidskifte har ingått, det gamla multnar och det nya gror. Mångahanda äro frukterna, som skördas i denna brokiga tid; så är ock utsädet mångahanda, så till ogräs, som till hvete. Och så svag är dock ingen hand, att den ej kan utså ett enda hvetekorn i framtidens vextliga jord, blott den redligt vill.

2 Närmast oss, i detta lifligt framskridande Helsingfors, sågo vi det gamla årets slut utmärkas genom en ny inrättning af samhällsnyttigt syfte, bildandet af en fond till dygdigt tjenstefolks belöning och uppmuntran. Hvem misskänner häruti den ädla afsigten, det menniskovänliga sträfvandet att sedligt lyfta en förgäten och vanlottad samhällsklass? Men ... mången fruktar, att ändamålet icke vinnes. All erfarenhet lärer, att ett sedligt ondt måste häfvas i sin rot, icke hejdas i sin fulla vext. Det besmittade slägtet är alltid till spillo gifvet, för det äger menniskokärleken blott en sjukvårdares pligt, icke mera modersömhetens hulda omtanke. Belöningar lära, lika litet som straff att göra det goda för det godas skull. Båda vädja till klokheten och klokheten förbättrar icke, den jemkar blott det yttre under lag och sed. Betraktas straff och belöning som en rättvisa, välan, det är godt, men icke omskapas deraf det innersta och andliga hos menniskan. Derhän synes vår tid vilja komma, att straff och belöning som sådana försvinna och i sin tillämpning snarare blifva en sedlig sjuk- och helsovård, en fortsättning af den kamp, hvilken uppfostran har att kämpa mot det onda i dess innersta rot.

3 För dessa sedliga sjukdomsfrön erbjuder religionen åt alla klasser i samhället sin osvikliga helsodryck. Der denna domnat och utdött inom de högre och förmögnare klasserna, quarhåller en sorgfällig uppfostran den bildade medborgaren inom det skickligas gräns. Men icke så i samhällets lägre och fattigare kretsar. Der bär förderfvet ingen mask, när det andliga dött ut, der framträder lasten utan hejd, der respekteras ingen lag. Det vuxna slägtet besmittar det vexande, och det vexande skall en dag öfverträffa sina föregångare. Så utfår lasten sina skördar redan i det späda barnahjertat och fostrar i det den mask, som skall förstöra dess frid. I större städer är dennas olycka alltid öfverhängande, derest ej tidig räddning mellankommer.

4 Och derföre höras i samtiden så många röster ropa: »rädden det uppvexande slägtet, rädden det för dess egen skull och för eder skull och för Guds skull!» Och många ädla hafva lyssnat dertill och inrättat småbarnsskolor och söndagsskolor och räddningsanstalter för vanvårdade barn. Så hafva de gripit det onda i dess rot och om tjugu år skola välsignade frukter skördas. Sednast höjde sig nu kort före jul i Sverige den ädlaste röst för det uppvexande slägtet väl, det var Fredrika Bremers menniskovänliga stämma, och några få ord af hennes förträffliga maning »till Sveriges quinnor» skola säkert finna ett gensvar äfven hos oss.

5 »Ingen röst ljuder i denna stund mäktigare öfver jorden, än den, som ropar: »rädda, upphjelp, upplyft den vanlottade, den sjunkande delen af menskligheten!» Och vid detta rop röras millioner hjertan; männerna uppstå, gå till arbete, skrifva böcker, stifta lagar, bygga arbets- och räddningshus; – och allt detta är ändå otillräckligt! Det erkännes allmänt. Och otillräckliga skola alla bemödanden förblifva att rädda, att upplyfta den i nöd och elände nedsjunkande mängden, såframt icke något djupare, ja det djupaste, det på engång vekaste och starkaste i naturen, i menniskoslägtet rör sig, blir lefvande, verksamt; med ett ord, såframt icke det moderliga derinom framstår att omfatta, omfamna ... Det moderliga! Wi tro icke, att ett quinnohjerta gifves, som icke vid detta ord röres såsom af sitt väsens ursprungsord. Det moderliga är det quinliga; det lefver i hvarje quinnas bröst. Denna mystiska puls, detta innersta hjerta i lifvet måste vidga sig, måste klappa, ej blott för menniskan, utan för menskligheten, måste i kärlek omfatta, icke blott familjen, utan fosterlandet; detta moderliga måste känna sig kalladt till vårdarinna såväl af det större, som af det mindre hemmet, af den enskilda, som af den allmänna sedligheten, måste vilja verka derför, gunstigt, moderligt.»

6 ... »Räddas måste framför allt det uppvexande slägtet. På barnets ans och uppfostran beror till en stor del beskaffenheten af den blifvande menniskan. Derom är man ock öfverens. Hvem står nära, hvem bör rädda det vanvårdade barnet i samhället, om icke modern i detsamma? Det är det moderliga, som här framför allt bör blifna verksamt, bör vid sitt hjerta, i sin famn upplyfta det förvildade, det sjunkande unga slägtet.»

7 Författarinnan redogör derefter för de tvenne räddningsanstalter man i Sverige äger såväl för små öfvergifna och vanvårdade, som för redan vanartade barn. Till sköna och goda resultater hafva dessa anstalter redan ledt, men ännu äro de »dvergar mot det jettelika behofvet»,konsekvensändrat/normaliserat och förf. uppmanar derföre med varmaste vältalighet till sammanskott och gåfvor för anläggande af räddningshus eller utvidgande af de redan befintliga, samt slutar med dessa ord:

8 »Nu är det jul, glädjens och gåfvornas tid, den tid då alla mödrar gå att fröjda sina barn, till minne af det barn, som vid sim födelse lades i en krubba och som blef verldens välgörare. Detta är skönt, men skönare ändock kunde hans födelse firas. Om alla quinnor förenade sig, att åt honom rädda, till honom föra de vanvårdade, de vilseförda barnen på jorden – sannerligen, intet skönare offer har blifvit nedlagdt på Gudabarnets vagga, och i himmelen skulle hans hjerta fröjdas deröfver.»

9 »Det är en djerf tanke, den, att menniskan, den dödliga, ringa, kan välgöra sin högste välgörare, kan göra den Högste godt. Den synes förmäten, orimlig, och likväl är det en sanning, som hvar dag predikas i christenheten i dessa ord: »Hvad I hafven gjort desse minste af mina bröder, det hafven I gjort mig.» – Efter dessa ord våge vi intet tillägga.»

10 Så långt Fredrika Bremer. Oss synes detta vara menniskokärlekens evangelium, predikadt till de värnlöses|1 3| på jorden räddning för tid och evighet. Sådana ord gå till hjertat, hvarhelst de höras, så äfven hos oss, och mest hos de ädla, de moderligt sinnade quinnor i vårt finska fosterland. Äfven hos oss är något gjordt, eller rättare påbegynt; men huru mycket återstår ej ännu att göra för det uppvexande slägtet, och med detsamma för vårt lands framtid! Vi föreslå intet, vi framställe ej några planer nu; men gerna gömme vi det glada hopp, att menniskokärlekens evangelium äfven hos oss en dag skall predikas i stort och bära frukt i välsignelse. Det önske vi hjertligt på detta nya år.