1 – Väderleken vid detta årsskifte skall blifva ett föremål för andra betraktelser, än dem en kavaljer med tomt hufvud och qvicka ben brukar anställa för sin dam under mellanturerna i francaisen. Jag vill visst icke säga något ondt, utan tvärtom allt godt om naturvetenskaperna i våra dagar; men när de brösta sig för mycket och vilja göra Gud till en gasbubbla eller härleda menniskan från ett infusionsdjur, så har vår Herre enkom skickat dem väderleken till deras förtviflan. Skåden ett litet stycke framåt, I gode herrar naturforskare, och sägen oss hvad väder det skall blifva i morgon, så skola vi kanske tro något mera på eder förmåga att skåda tillbaka på tingens upphof. Men se, deruti, gode herrar, blifven I bet; och likasom stundom en bondgumma eller en Jakob Bäck vet många saker, dem en promoverad medicine doktor icke har minsta reda uppå, så lyckas ofta en fattig fiskare eller en sjöman bättre än en lärd professor i naturkunnigheten att förutsäga väderlekens vexlingar.
2 – Der måste föregå någon egen sorts träta i de fördolda verkstäder, der den gamle Ilmarinen smider på luftens lock, ty årstiderna tyckas hafva förändrat lynne. De två föregående åren visade skarpare motsatser af köld och värme, än man förut sett på långa tider, och nu kommer en vinter, som här i norden tyckes ha fallit komplett ur hakarna. Någonstädes vid eqvatorn måste ha uppstått ett starkt strömdrag i lufthafvet, ty en så ihållande och så våldsam sydvest »har ingen sett i mannaminne» (som den stående frasen lyder) vid denna årstid. Polarvindarna, som annars ha öfvertaget, ha denna tid varit dethroniserade. De ha visserligen passat på, när den allherrskande sydvesten för någon enda dag tyckts hvila på vingarna, och då har man fått frost med klart väder; men knappt har man spännt skridskorna på, eller framdragit ur lidret den glömda släden, innan sydvesten ångrat sig och kommit tillbaka med pipor och trummor. Så hiskliga stormar, som nu en tid kontinuerligen rasat från detta håll, kan sjelfva det blåsiga Helsingfors ej ofta erinra sig. Den ständigt af tjocka molnmassor betäckta himmelen har tidtals än mera förmörkats af dimmor och hafsmist; solen såg man efter 18 dagar för första gången i går, och då blott tio minuter. Och nu, sedan isvägen till Sveaborg redan för en månad tillbaka varit utstakad och flitigt begagnad, slå hafvets svartgröna vågor åter i dystert majestät mot de isade hamndammarna.
3 – Thermometern, som i början af December visade 13 och den 17:de 15 grader under fryspunkten, har sedan, med ett par obetydliga sänkningar, hållit sig nästan oafbrutet vid + 2 à 3. Barometern gjorde i December förunderliga språng: stod d. 7:de 2 grader öfver beau fixe, den 10:de vid grande pluie, den 12:te åter på halfva vägen till beau fixe, men blott för att den 14:de ånyo närma sig och den 16:de med två grader understiga det förra grande pluie. Från den 17 Dec. svängde barometern i tydliga veckoperioder än öfver, än under variable, tilldess att han den 6 Januari begynte falla och strök på tre dygn mer än 36 grader nedåt, eller ända till en och en half grad öfver tempête, hvilket är det djupaste fallet sedan mer än ett år. Följden blef den vanliga: en orkanlik storm, naturligtvis sydvest, som på magnetiska observatorium betecknades med ziffran 36, men några dagar förut med 61. Den 10 Jan. stod barometern under detta fruktansvärda lufttryck nästanoriginal: nällan stilla, tilldess att han påföljande natt begynte stiga, och när detta skrifves, närmar han sig åter pluie vent.
4 – Dessa observationer äro gjorda på en af hr Wallmans franska aneroidebarometrar, hvilka jemte sitt vackra yttre hafva den fördelen att kunna lätt transporteras och icke äro så bräckliga, som de gamla väggbarometrarna.
5 – »Den sköna Helena», som nu en tid bortåt fem qvällar lockat publiken till den dittills glest besökta Arkadia theatern, har blifvit med skarptslipade turkiska sabelhugg nedgjord i Finlands Allmänna Tidning och Helsingfors Tidningar. Visserligen icke med orätt. Ty så, som detta stycke gifvits i Paris, Berlin och Stockholm, förslå ej ens näsdukarna att dölja den blygselns rodnad, som borde betäcka hvarje hederlig åskådare och än mer åskådarinnas kinder. Så jemförelsevis moderat åter, som stycket gifvits i Helsingfors, återstår bakom den infama tendensen i yttre måtto föga mer än ett uppsluppet nojs, och för min del anser jag den qvickare, men också gemenare »Orfeus i Underjorden» vida förkastligare. Dess fräcka hån neddrog i smutsen en af de skönaste myther, som menskligheten bevarat från forntiden, under det att historien om den sköna Helena är »ett af de barn, som få kopporna», – d. v. s. svag i sig sjelf och genom sin egen slipprighet alldeles förträffligt egnad att utmana satiren. Men mot herrar recensenter har jag en annan anmärkning, hvilken synes ha undgått deras uppmärksamhet.
6 – Tror någon förståndig menniska det vara möjligt för ett land eller en hufvudstad, som icke har egen theater, att undgå sådana skamfläckar för den dramatiska konsten, som den sköna Helena? Inser man då icke, att en nomadiserande theater är för sitt eget bestånd rent af tvungen att utan samvete ockra på massans passioner och framleta sådana stycken, efter hvilka hopen springer? Eller kan man på allvar förundra sig, att herr Lindmark, ställd mellan valet att svälta ihjäl med sitt sällskap eller uppsöka en sådan godbit, hellre föredragit det senare och, sedan han lyckats, en annan gång skall uppsöka nya kassapjeser af samma beskaffenhet? Finns någon af herrar recensenter, som i hans ställning ville åtaga sig att vara mera platonisk? Jag tror det knappast. Och då borde man inse hvar felet ligger. Felet ligger deri, att vi icke hafva en egen theater, som ej är på förhand dömd att fika efter de sämre passionerna, utan i stället söker uppbära sedernas, konstens, smakens högre fordringar. Det är en sådan theater som felas oss, och är den ett ondt, som några förmena, så är den åtminstone ett oändligt mindre ondt, än dessa nomadiserande theatrar, hvilka nödvändigt måste förr eller senare i grund depravera ett samhälle. När nya theatern brann, var det ett hus som förstördes, och ett sådant bygger man åter upp. Men när dess stående personal upplöstes, blef der ett tomrum, som icke är lätt att fylla och der de andra tendenserna rusade in. Låt våra nomadiska vänner ännu en tid hålla på med sköna Helenor, och man skall få se hvilka följderna blifva. Det skall då kanhäda vara för sent att tygla de sämre tendenserna, hvilka aldrig på något håll uti samhället uppträda så mäktiga, som på scenens tiljor.
7 – När nya theaterns bolag vid teckningen af de prioriterade aktierna uppställde det vilkor, att tecknarne skulle kunna fordra aktiernas inlösen, derest bolaget åter ville underhålla en stående personal, så gick man ut från den falska synpunkten, att det var denna personal, som ruinerat bolaget. Rätta förhållandet var, att det var byggnadskostnaderna, som förde bolaget till branten utaf dess undergång och skulle ofelbart hafva gjort detsamma, kanhända hastigare, om aldrig en stående personal funnits till. Ty den stående personalens konto, med en inkomst af 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver om året, utvisade att densamma efter vunnen erfarenhet bordt bära sig ganska väl. Man glömde, att det deficit af 6 à 7 000 konsekvensändrat/normaliseratrubel, som denna del af affären ändock utvisade, helt och hållet var nedlagdt i de första två årens bibliothek, kostymer och attributer, då allt skulle uppsättas nytt. På så lösa grunder har bolaget emellertid afskurit möjligheten att bereda theatern en bättre framtid i Helsingfors, ty huset ensamt skall visst icke göra det. Dessa väggar förblifva tillsvidare en vacker atrapp, i hvilken man icke vet om framtiden kommer att förvara perlor, bonbons eller den sköna Helenas Paris-äpplen.
8 Bore.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Konversation.
Den 11 Januari.
1 – Väderleken vid detta årsskifte skall blifva ett föremål för andra betraktelser, än dem en kavaljer med tomt hufvud och qvicka ben brukar anställa för sin dam under mellanturerna i francaisen. Jag vill visst icke säga något ondt, utan tvärtom allt godt om naturvetenskaperna i våra dagar; men när de brösta sig för mycket och vilja göra Gud till en gasbubbla eller härleda menniskan från ett infusionsdjur, så har vår Herre enkom skickat dem väderleken till deras förtviflan. Skåden ett litet stycke framåt, I gode herrar naturforskare, och sägen oss hvad väder det skall blifva i morgon, så skola vi kanske tro något mera på eder förmåga att skåda tillbaka på tingens upphof. Men se, deruti, gode herrar, blifven I bet; och likasom stundom en bondgumma eller en Jakob Bäck vet många saker, dem en promoverad medicine doktor icke har minsta reda uppå, så lyckas ofta en fattig fiskare eller en sjöman bättre än en lärd professor i naturkunnigheten att förutsäga väderlekens vexlingar.
2 – Der måste föregå någon egen sorts träta i de fördolda verkstäder, der den gamle Ilmarinen smider på luftens lock, ty årstiderna tyckas hafva förändrat lynne. De två föregående åren visade skarpare motsatser af köld och värme, än man förut sett på långa tider, och nu kommer en vinter, som här i norden tyckes ha fallit komplett ur hakarna. Någonstädes vid eqvatorn måste ha uppstått ett starkt strömdrag i lufthafvet, ty en så ihållande och så våldsam sydvest »har ingen sett i mannaminne» (som den stående frasen lyder) vid denna årstid. Polarvindarna, som annars ha öfvertaget, ha denna tid varit dethroniserade. De ha visserligen passat på, när den allherrskande sydvesten för någon enda dag tyckts hvila på vingarna, och då har man fått frost med klart väder; men knappt har man spännt skridskorna på, eller framdragit ur lidret den glömda släden, innan sydvesten ångrat sig och kommit tillbaka med pipor och trummor. Så hiskliga stormar, som nu en tid kontinuerligen rasat från detta håll, kan sjelfva det blåsiga Helsingfors ej ofta erinra sig. Den ständigt af tjocka molnmassor betäckta himmelen har tidtals än mera förmörkats af dimmor och hafsmist; solen såg man efter 18 dagar för första gången i går, och då blott tio minuter. Och nu, sedan isvägen till Sveaborg redan för en månad tillbaka varit utstakad och flitigt begagnad, slå hafvets svartgröna vågor åter i dystert majestät mot de isade hamndammarna.
3 – Thermometern, som i början af December visade 13 och den 17:de 15 grader under fryspunkten, har sedan, med ett par obetydliga sänkningar, hållit sig nästan oafbrutet vid + 2 à 3. Barometern gjorde i December förunderliga språng: stod d. 7:de 2 grader öfver beau fixe, den 10:de vid grande pluie, den 12:te åter på halfva vägen till beau fixe, men blott för att den 14:de ånyo närma sig och den 16:de med två grader understiga det förra grande pluie. Från den 17 Dec. svängde barometern i tydliga veckoperioder än öfver, än under variable, tilldess att han den 6 Januari begynte falla och strök på tre dygn mer än 36 grader nedåt, eller ända till en och en half grad öfver tempête, hvilket är det djupaste fallet sedan mer än ett år. Följden blef den vanliga: en orkanlik storm, naturligtvis sydvest, som på magnetiska observatorium betecknades med ziffran 36, men några dagar förut med 61. Den 10 Jan. stod barometern under detta fruktansvärda lufttryck nästanoriginal: nällan stilla, tilldess att han påföljande natt begynte stiga, och när detta skrifves, närmar han sig åter pluie vent.
4 – Dessa observationer äro gjorda på en af hr Wallmans franska aneroidebarometrar, hvilka jemte sitt vackra yttre hafva den fördelen att kunna lätt transporteras och icke äro så bräckliga, som de gamla väggbarometrarna.
5 – »Den sköna Helena», som nu en tid bortåt fem qvällar lockat publiken till den dittills glest besökta Arkadia theatern, har blifvit med skarptslipade turkiska sabelhugg nedgjord i Finlands Allmänna Tidning och Helsingfors Tidningar. Visserligen icke med orätt. Ty så, som detta stycke gifvits i Paris, Berlin och Stockholm, förslå ej ens näsdukarna att dölja den blygselns rodnad, som borde betäcka hvarje hederlig åskådare och än mer åskådarinnas kinder. Så jemförelsevis moderat åter, som stycket gifvits i Helsingfors, återstår bakom den infama tendensen i yttre måtto föga mer än ett uppsluppet nojs, och för min del anser jag den qvickare, men också gemenare »Orfeus i Underjorden» vida förkastligare. Dess fräcka hån neddrog i smutsen en af de skönaste myther, som menskligheten bevarat från forntiden, under det att historien om den sköna Helena är »ett af de barn, som få kopporna», – d. v. s. svag i sig sjelf och genom sin egen slipprighet alldeles förträffligt egnad att utmana satiren. Men mot herrar recensenter har jag en annan anmärkning, hvilken synes ha undgått deras uppmärksamhet.
6 – Tror någon förståndig menniska det vara möjligt för ett land eller en hufvudstad, som icke har egen theater, att undgå sådana skamfläckar för den dramatiska konsten, som den sköna Helena? Inser man då icke, att en nomadiserande theater är för sitt eget bestånd rent af tvungen att utan samvete ockra på massans passioner och framleta sådana stycken, efter hvilka hopen springer? Eller kan man på allvar förundra sig, att herr Lindmark, ställd mellan valet att svälta ihjäl med sitt sällskap eller uppsöka en sådan godbit, hellre föredragit det senare och, sedan han lyckats, en annan gång skall uppsöka nya kassapjeser af samma beskaffenhet? Finns någon af herrar recensenter, som i hans ställning ville åtaga sig att vara mera platonisk? Jag tror det knappast. Och då borde man inse hvar felet ligger. Felet ligger deri, att vi icke hafva en egen theater, som ej är på förhand dömd att fika efter de sämre passionerna, utan i stället söker uppbära sedernas, konstens, smakens högre fordringar. Det är en sådan theater som felas oss, och är den ett ondt, som några förmena, så är den åtminstone ett oändligt mindre ondt, än dessa nomadiserande theatrar, hvilka nödvändigt måste förr eller senare i grund depravera ett samhälle. När nya theatern brann, var det ett hus som förstördes, och ett sådant bygger man åter upp. Men när dess stående personal upplöstes, blef der ett tomrum, som icke är lätt att fylla och der de andra tendenserna rusade in. Låt våra nomadiska vänner ännu en tid hålla på med sköna Helenor, och man skall få se hvilka följderna blifva. Det skall då kanhäda vara för sent att tygla de sämre tendenserna, hvilka aldrig på något håll uti samhället uppträda så mäktiga, som på scenens tiljor.
7 – När nya theaterns bolag vid teckningen af de prioriterade aktierna uppställde det vilkor, att tecknarne skulle kunna fordra aktiernas inlösen, derest bolaget åter ville underhålla en stående personal, så gick man ut från den falska synpunkten, att det var denna personal, som ruinerat bolaget. Rätta förhållandet var, att det var byggnadskostnaderna, som förde bolaget till branten utaf dess undergång och skulle ofelbart hafva gjort detsamma, kanhända hastigare, om aldrig en stående personal funnits till. Ty den stående personalens konto, med en inkomst af 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver om året, utvisade att densamma efter vunnen erfarenhet bordt bära sig ganska väl. Man glömde, att det deficit af 6 à 7 000 konsekvensändrat/normaliseratrubel, som denna del af affären ändock utvisade, helt och hållet var nedlagdt i de första två årens bibliothek, kostymer och attributer, då allt skulle uppsättas nytt. På så lösa grunder har bolaget emellertid afskurit möjligheten att bereda theatern en bättre framtid i Helsingfors, ty huset ensamt skall visst icke göra det. Dessa väggar förblifva tillsvidare en vacker atrapp, i hvilken man icke vet om framtiden kommer att förvara perlor, bonbons eller den sköna Helenas Paris-äpplen.
8 Bore.