Notisen/artikeln ingår i Hufvudstadsbladet 12/4 1877:|83 2|
Krig eller fred i theaterfrågan?
(Insändt.)
1 Blir det krig eller fred?
2 Skall Wilhelm Tell hängas af Gessler eller Faust anammas af Mefistofeles? Skall Pamina bekransas i vishetens tempel och Den Stumma uppstå talande ur Vesuvii lava?
3 För närvarande är kriget ett operakrig och föres af två kapellmästare med deras arméer. Den ena öfverbjuder den andra i fruktansvärda rustningar. Det är en formlig auktion. Knappt blåser den ena i trollflöjten, innan den andra hvisslar fram ett eldsprutande berg.
4 Visserligen stå bakom de synlige fältherrarne och arméerna osynliga, dock ganska hörbara krigförande makter. Man har nu sökt bemedla fred med ett slags europeisk konferens. Det säges, att man tillochmed undertecknat ett protokoll. Men det tyckes stå i vida fältet, om Höga Porten vill sluta fred med Montenegro. Om ej, så slåss man några år till, så långt pengarne räcka, och om Europas fred bekymrar sig ingen.
5 Så långt pengarne räcka. Som bekant, behöfves till ett krig för det första pengar, för det andra pengar och för det tredje pengar. Theaterkrigen utgöra intet undantag. Dens kassa, som först blir pank, den är slagen. Och efter motståndarens nederlag stupar vanligen segraren af öfveransträngning.
6 Det har ingen nöd, svarar någon: vi samla en garanti, – 40 000konsekvensändrat/normaliserat, – 50 000konsekvensändrat/normaliserat, – 60 000konsekvensändrat/normaliserat. Alldeles som uti krig. Nationalsubskriptionerna äro outtömliga, så länge hänförelsen varar. Men det kommer en tid, när tröttheten uttager sin rätt och hjelpkällorna torka in. Då måste man sluta fred, om man vill eller icke, och talet om den bekanta sista blodsdroppen reducerar sig då till en suck af lättnad att få sitta i ro. Det beror då vidare på, om man med alla förspillda krafter och tillgångar vunnit någonting annat, än den ära, som så träffande skildras af Daniel Hjort.
7 Kan theaterkriget fortfara i längden? Nej, det är platt omöjligt, och om ingenting annat stoppar de krigförandes nit, så blir det penningefrågan. Hvad har man vunnit?
8 Kan Styrelsen i längden understöda två rivaliserande theatrar? Lika otänkbart. Ingen styrelse i verlden kan understöda två mot hvarandra krigförande makter. Och om den gör det, skall den allmänna meningen uppresa sig, oberoende af partifärgen, och ropa: ned med theatrarne! Vi behöfva våra pengar till någonting bättre.
9 Är det då dit man vill komma?
10 Styrelsen har rätt och pligt att diktera freden. Den, som icke vill nöjas med ett rättvist fredsfördrag, den må föra sitt krig på egen hand – och med egna pengar.
11 Och man tror, att garantiföreningarne ändock skola kunna fortsätta kriget! Låt oss lokalisera en känd fabel. Vargen och lodjuret tvistade om ett byte och valde björnen till skiljedomare. Björnen afdömde tvisten med sin välbekanta statsklokhet sålunda, att han tog hela bytet för sig.
12 Nåväl, skiljedomaren kommer, tyst och omärkligt, ja, han är redan här. Han uppreser sin borg derborta vid Boulevarden; dess murar stiga med hvar dag högre, och de trätande vännerne – de kortsynte! – fortfara att af alla krafter nedgöra hvarandra. En vacker höstdag – eller vinterdag – bor skiljedomaren der i sitt trygga fäste och stöder sig på andra, mäktigare krafter, än de två tarflige trätobröderne. När tiden är kommen, tager han bytet.
13 Ännu engång: är det dit man vill komma?
14 Det torde vara klokt, att icke länge uppskjuta freden.
15 Och hvari består det rättvisa fredsfördraget? Det består deri, att båda de krigförande makterna erkänna hvarandras rätt att lefva och utveckla sig under jemnlika lifsvilkor. Om den finska scenen är yngre dottern i huset, får hon ej derför vara Askungen. Om den svenska scenen är äldre dottern, får hon ej derför stanna på öfverblifna kartan. Hvardera måste få lefva, – trots motpartens tidningar.
16 Det är pressen, som med sin ensidighet underblåst kriget. De svenska tidningarne ha ihärdigt sökt att tiga ihjäl den finska scenen. De finska tidningarne förneka den svenska scenens betydelse för oss och föra ett sådant språk, att mången på andra sidan förmodar fördragets rätta mening vara den svenska scenens utätande, när den icke mer finnes vara »behöflig».konsekvensändrat/normaliserat Och grannen vid Boulevarden finner allt detta förträffligt.
17 Man föreslår nu ett sambygge i Nya Theatern. Det möter svårigheter, men icke värre, än att de kunna besegras med god vilja på båda sidor. Deri består den gordiska knuten.
18 Det säges, att fredskongressen föreslår svensk talscen, omvexlande med finsk talscen, och dertill en gemensam opera, som skiftesvis skulle sjunga på båda språken. Detta förslag är så opraktiskt, att det från början är en förlorad sak. Antingen det är illusion eller beräkning, gör det från början fusionen om intet.
19 Man tror, att den finska talscenen skall utbilda sig genom den svenskas föredöme. Låt vara, att så sker i konstnärligt hänseende, ehuru den finska talscenen har nättupp samma antal verkliga skådespelerskor, som den svenska, nemligen en. I öfrigt står visst svenska scenen, genom sin tradition och sin utbildning, vida öfver den finska. Men just derför att finska scenen skulle uppträda som en tafatt skolflicka vid sidan af den svenska, måste hon förkrossas af jemförelsen, utsättas för grin i kulisserna, förlora modet och rymma fältet. Och hvad hon icke lär af den svenska scenen, det är just hennes finska egendomlighet, alltså just det, som berättigar henne att lefva.
20 Utomdess skulle den finska talscenen spela 2 månader i Helsingfors, medan den svenska spelar 8. Detta är icke en jemn delning.
21 Den gemensamma operan är ett oting. Vill man göra en scen omöjlig, skall man uppställa två chefer och två språk för samma sak. Det är att förklara konflikten i permanens. Den arme orkesteranföraren blir Figaro hit och Figaro dit.
22 Och detta för att få sjunga två språk, när de flesta partier utföras så, att åhöraren knappt kan skilja italienskan från finskan. En god rysk opera skall också få en talrik publik i Helsingfors, alldeles som nu den ryska publiken gerna besöker en finsk eller en svensk opera.
23 Det är en barnslighet af den svenska scenen, att hålla på sin opera från i går. Den tiden denna scen stod verkligen högt, visste den väl af mindre musikpjeser, men ej af en stor opera. Operan är för den ett fattigdomsbevis, en drill, som skall öfverskyla talscenens brister. Och ju mera man drifver på operan, desto mera går talscenen nedåt. Ingen scen i verlden, – åtminstone ingen utan enorma anslag – kan underhålla på samma språk en god talscen och en god opera. Endera måste blifva bisak, såsom nu den svenska talscenen, trots de stora, i hast hopstökade pjeserna.
24 Annat är förhållandet med den finska operan. Den har gjort till sin uppgift att sjunga in i publiken ett ovant språk och att förfina detta språk med det musikaliska välljudet. Detta syfte är icke tillfälligt, som den svenska operan i Finland, utan permanent och uppburet af varaktiga sympathier; dess ledare har gjort det till sin lefnadsuppgift. Och en harmlösare propaganda för finska språket borde man ej kunna begära.
25 Det enda praktiska, enda utförbara och enda rättvisa fredsfördraget är derför ett sambygge i Nya Theatern med svensk talscen och finsk opera. Svenska scenen förmenas icke att gifva mindre musikpjeser, och finska scenen förmenas icke att gifva operor med talpartier. Svenska scenens direktör är regissör för det hela, och finska scenens direktör är det helas musikchef, men hvardera har sitt bestämda område och öfver sig antingen en gemensam intendent, eller en gemensam direktion.
26 Brorslotten i denna fördelning tillfaller den svenska scenen, som dermed återgår till sin förra ståndpunkt under dess mest lysande tid och räddar sin talscen från ett ohjelpligt förfall. Den finska scenen får endast ett förarbete – en ungdomsdröm, om man så vill – på sin del, nemligen operan. Ty den mest behjertansvärda anmärkning man kan göra mot detta förslag, är att den finska talscenen lemnas åt sitt öde, åt alla vanskligheterna af en uppfostran utan föredömen, gentemot landsortens publik. Härom kan man endast säga, att det är illa, men icke värre än härtills. Det är bättre, att finska talscenen först får en rot i sitt folks egendomlighet, äfven om denna rot i sin början blir svag i konstnärligt hänseende, än att den skulle blifva en misslyckad kopia af Stockholmska mönster. För dess korta sejour i Helsingfors återstår Arkadiatheatern, hvilken för öfrigt skulle begagnas till finska operans repetitioner.
27 Vid frågan om en fusion får man ej heller lemna publiken ur sigte. Ingen nordisk snö kan förhindra denna publik att fatta eld i theaterfrågor. Att ställa en svensk och finsk talscen bredvid hvarandra, det är, som saken nu står, att beständigt låta applåderna utmana hvisselpipan, men svensk talscen och finsk opera äro som två skilda verldar på scenen, och de kunna förlikas.
28 För öfrigt äro publiken och konsten de, som mest skola vinna på denna kombination. Ty jägtandet efter en repertoir, som beständigt skall ombytas, tager lifvet af konsten och af de spelande sjelfva. Fråga dessa, fråga de åskådare, som kunna bedöma ett styckes utförande, och de skola svara: hellre allt annat, än den nuvarande hetsjagten, slarfvet, låtgåsystemet! Funnes ock intet annat skäl för ett fredsslut, är detta enda tillräckligt.
29 Hvilket icke hindrar, att ju detta och andra skäl torde talas för döfva öron. Må då auktionen fortgå, tills tredje man kommer med högsta budet. Theatern är ju endast en liten brand i den stora brasan of språkstriden. Och när vi kastat i den vårt bästa bränsle, våra krafter, våra tillgångar, vår kärlek, så kommer skiljedomaren, – brandvakten. Nog släcker han brasorna.
30 Åskådare
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Krig eller fred i theaterfrågan?
(Insändt.)
1 Blir det krig eller fred?
2 Skall Wilhelm Tell hängas af Gessler eller Faust anammas af Mefistofeles? Skall Pamina bekransas i vishetens tempel och Den Stumma uppstå talande ur Vesuvii lava?
3 För närvarande är kriget ett operakrig och föres af två kapellmästare med deras arméer. Den ena öfverbjuder den andra i fruktansvärda rustningar. Det är en formlig auktion. Knappt blåser den ena i trollflöjten, innan den andra hvisslar fram ett eldsprutande berg.
4 Visserligen stå bakom de synlige fältherrarne och arméerna osynliga, dock ganska hörbara krigförande makter. Man har nu sökt bemedla fred med ett slags europeisk konferens. Det säges, att man tillochmed undertecknat ett protokoll. Men det tyckes stå i vida fältet, om Höga Porten vill sluta fred med Montenegro. Om ej, så slåss man några år till, så långt pengarne räcka, och om Europas fred bekymrar sig ingen.
5 Så långt pengarne räcka. Som bekant, behöfves till ett krig för det första pengar, för det andra pengar och för det tredje pengar. Theaterkrigen utgöra intet undantag. Dens kassa, som först blir pank, den är slagen. Och efter motståndarens nederlag stupar vanligen segraren af öfveransträngning.
6 Det har ingen nöd, svarar någon: vi samla en garanti, – 40 000konsekvensändrat/normaliserat, – 50 000konsekvensändrat/normaliserat, – 60 000konsekvensändrat/normaliserat. Alldeles som uti krig. Nationalsubskriptionerna äro outtömliga, så länge hänförelsen varar. Men det kommer en tid, när tröttheten uttager sin rätt och hjelpkällorna torka in. Då måste man sluta fred, om man vill eller icke, och talet om den bekanta sista blodsdroppen reducerar sig då till en suck af lättnad att få sitta i ro. Det beror då vidare på, om man med alla förspillda krafter och tillgångar vunnit någonting annat, än den ära, som så träffande skildras af Daniel Hjort.
7 Kan theaterkriget fortfara i längden? Nej, det är platt omöjligt, och om ingenting annat stoppar de krigförandes nit, så blir det penningefrågan. Hvad har man vunnit?
8 Kan Styrelsen i längden understöda två rivaliserande theatrar? Lika otänkbart. Ingen styrelse i verlden kan understöda två mot hvarandra krigförande makter. Och om den gör det, skall den allmänna meningen uppresa sig, oberoende af partifärgen, och ropa: ned med theatrarne! Vi behöfva våra pengar till någonting bättre.
9 Är det då dit man vill komma?
10 Styrelsen har rätt och pligt att diktera freden. Den, som icke vill nöjas med ett rättvist fredsfördrag, den må föra sitt krig på egen hand – och med egna pengar.
11 Och man tror, att garantiföreningarne ändock skola kunna fortsätta kriget! Låt oss lokalisera en känd fabel. Vargen och lodjuret tvistade om ett byte och valde björnen till skiljedomare. Björnen afdömde tvisten med sin välbekanta statsklokhet sålunda, att han tog hela bytet för sig.
12 Nåväl, skiljedomaren kommer, tyst och omärkligt, ja, han är redan här. Han uppreser sin borg derborta vid Boulevarden; dess murar stiga med hvar dag högre, och de trätande vännerne – de kortsynte! – fortfara att af alla krafter nedgöra hvarandra. En vacker höstdag – eller vinterdag – bor skiljedomaren der i sitt trygga fäste och stöder sig på andra, mäktigare krafter, än de två tarflige trätobröderne. När tiden är kommen, tager han bytet.
13 Ännu engång: är det dit man vill komma?
14 Det torde vara klokt, att icke länge uppskjuta freden.
15 Och hvari består det rättvisa fredsfördraget? Det består deri, att båda de krigförande makterna erkänna hvarandras rätt att lefva och utveckla sig under jemnlika lifsvilkor. Om den finska scenen är yngre dottern i huset, får hon ej derför vara Askungen. Om den svenska scenen är äldre dottern, får hon ej derför stanna på öfverblifna kartan. Hvardera måste få lefva, – trots motpartens tidningar.
16 Det är pressen, som med sin ensidighet underblåst kriget. De svenska tidningarne ha ihärdigt sökt att tiga ihjäl den finska scenen. De finska tidningarne förneka den svenska scenens betydelse för oss och föra ett sådant språk, att mången på andra sidan förmodar fördragets rätta mening vara den svenska scenens utätande, när den icke mer finnes vara »behöflig».konsekvensändrat/normaliserat Och grannen vid Boulevarden finner allt detta förträffligt.
17 Man föreslår nu ett sambygge i Nya Theatern. Det möter svårigheter, men icke värre, än att de kunna besegras med god vilja på båda sidor. Deri består den gordiska knuten.
18 Det säges, att fredskongressen föreslår svensk talscen, omvexlande med finsk talscen, och dertill en gemensam opera, som skiftesvis skulle sjunga på båda språken. Detta förslag är så opraktiskt, att det från början är en förlorad sak. Antingen det är illusion eller beräkning, gör det från början fusionen om intet.
19 Man tror, att den finska talscenen skall utbilda sig genom den svenskas föredöme. Låt vara, att så sker i konstnärligt hänseende, ehuru den finska talscenen har nättupp samma antal verkliga skådespelerskor, som den svenska, nemligen en. I öfrigt står visst svenska scenen, genom sin tradition och sin utbildning, vida öfver den finska. Men just derför att finska scenen skulle uppträda som en tafatt skolflicka vid sidan af den svenska, måste hon förkrossas af jemförelsen, utsättas för grin i kulisserna, förlora modet och rymma fältet. Och hvad hon icke lär af den svenska scenen, det är just hennes finska egendomlighet, alltså just det, som berättigar henne att lefva.
20 Utomdess skulle den finska talscenen spela 2 månader i Helsingfors, medan den svenska spelar 8. Detta är icke en jemn delning.
21 Den gemensamma operan är ett oting. Vill man göra en scen omöjlig, skall man uppställa två chefer och två språk för samma sak. Det är att förklara konflikten i permanens. Den arme orkesteranföraren blir Figaro hit och Figaro dit.
22 Och detta för att få sjunga två språk, när de flesta partier utföras så, att åhöraren knappt kan skilja italienskan från finskan. En god rysk opera skall också få en talrik publik i Helsingfors, alldeles som nu den ryska publiken gerna besöker en finsk eller en svensk opera.
23 Det är en barnslighet af den svenska scenen, att hålla på sin opera från i går. Den tiden denna scen stod verkligen högt, visste den väl af mindre musikpjeser, men ej af en stor opera. Operan är för den ett fattigdomsbevis, en drill, som skall öfverskyla talscenens brister. Och ju mera man drifver på operan, desto mera går talscenen nedåt. Ingen scen i verlden, – åtminstone ingen utan enorma anslag – kan underhålla på samma språk en god talscen och en god opera. Endera måste blifva bisak, såsom nu den svenska talscenen, trots de stora, i hast hopstökade pjeserna.
24 Annat är förhållandet med den finska operan. Den har gjort till sin uppgift att sjunga in i publiken ett ovant språk och att förfina detta språk med det musikaliska välljudet. Detta syfte är icke tillfälligt, som den svenska operan i Finland, utan permanent och uppburet af varaktiga sympathier; dess ledare har gjort det till sin lefnadsuppgift. Och en harmlösare propaganda för finska språket borde man ej kunna begära.
25 Det enda praktiska, enda utförbara och enda rättvisa fredsfördraget är derför ett sambygge i Nya Theatern med svensk talscen och finsk opera. Svenska scenen förmenas icke att gifva mindre musikpjeser, och finska scenen förmenas icke att gifva operor med talpartier. Svenska scenens direktör är regissör för det hela, och finska scenens direktör är det helas musikchef, men hvardera har sitt bestämda område och öfver sig antingen en gemensam intendent, eller en gemensam direktion.
26 Brorslotten i denna fördelning tillfaller den svenska scenen, som dermed återgår till sin förra ståndpunkt under dess mest lysande tid och räddar sin talscen från ett ohjelpligt förfall. Den finska scenen får endast ett förarbete – en ungdomsdröm, om man så vill – på sin del, nemligen operan. Ty den mest behjertansvärda anmärkning man kan göra mot detta förslag, är att den finska talscenen lemnas åt sitt öde, åt alla vanskligheterna af en uppfostran utan föredömen, gentemot landsortens publik. Härom kan man endast säga, att det är illa, men icke värre än härtills. Det är bättre, att finska talscenen först får en rot i sitt folks egendomlighet, äfven om denna rot i sin början blir svag i konstnärligt hänseende, än att den skulle blifva en misslyckad kopia af Stockholmska mönster. För dess korta sejour i Helsingfors återstår Arkadiatheatern, hvilken för öfrigt skulle begagnas till finska operans repetitioner.
27 Vid frågan om en fusion får man ej heller lemna publiken ur sigte. Ingen nordisk snö kan förhindra denna publik att fatta eld i theaterfrågor. Att ställa en svensk och finsk talscen bredvid hvarandra, det är, som saken nu står, att beständigt låta applåderna utmana hvisselpipan, men svensk talscen och finsk opera äro som två skilda verldar på scenen, och de kunna förlikas.
28 För öfrigt äro publiken och konsten de, som mest skola vinna på denna kombination. Ty jägtandet efter en repertoir, som beständigt skall ombytas, tager lifvet af konsten och af de spelande sjelfva. Fråga dessa, fråga de åskådare, som kunna bedöma ett styckes utförande, och de skola svara: hellre allt annat, än den nuvarande hetsjagten, slarfvet, låtgåsystemet! Funnes ock intet annat skäl för ett fredsslut, är detta enda tillräckligt.
29 Hvilket icke hindrar, att ju detta och andra skäl torde talas för döfva öron. Må då auktionen fortgå, tills tredje man kommer med högsta budet. Theatern är ju endast en liten brand i den stora brasan of språkstriden. Och när vi kastat i den vårt bästa bränsle, våra krafter, våra tillgångar, vår kärlek, så kommer skiljedomaren, – brandvakten. Nog släcker han brasorna.
30 Åskådare