1 Det stora antalet af privatister, som detta år anmält sig till studentexamen, gaf oss nyligen anledning att med några få ord varna för det misstag som många föräldrar begå, i det de skicka sina söner förbi de publika läroverken, för att få dem tidigare till studenter. Denna varning har synts oss tillräckligt motiverad genom privatisternes kända underlägsenhet i kunskaper och genom den likaså konstaterade erfarenheten, att gymnasister både fortare och grundligare än privatister absolvera sin studiikurs vid universitetet. Att hafva fäst uppmärksamheten på dessa båda fakta och för resten låta dem tala för sig sjelfva, var för vårt ändamål nog, helst vi dessutom nogsamt funnit, att korta artiklar läsas, då afhandlingar vördnadsfullt läggas olästa åsido.
2 Emellertid ha Åbo underrättelser N:o 48, med den gläfsande ton, som detta blad understundom anser sig tillständigt att nyttja och för hvilken det redan så ofta blifvit tillrättavisadt, här sökt tillfälle till ett af de vanliga utfallen mot H:fors Tidn. Detta må vara nämndt i förbigående, ty vi fäste dervid ingen vigt; vi tro blott att sidoslängar äro fullkomligt öfverflödiga der saken sjelf erbjuder så rika resurser till polemik och diskussion, som här.
3 Underrättelserna resonnera ungefär så. Om privatisterna äro omogna, är detta icke föräldrarnes, utan lärarnes fel, som äro släpphändta med betygen. Men detta fel återfaller på universitetet, »som under tidernas lopp genom omogenhetens approberande vid studentexamen kommit allmänheten att betrakta den låga kunskapsgraden som normal, men hvad de publika anstalternas elever möjligen kunnat derutöfver, för öfverloppsgods, som utan skada kunde vara borta». Und:naUnderrättelserna mena således, att det är universitetet, icke föräldrarna, som skall »sätta en gräns för omogenheten».
4 Allt detta har Saima mycket utförligare postulerat tillförene; vi medge att Und:na ej utan framgång adopterat hennes idéer i detta ämne, likasom delvis hennes stil. Det är det gamla påståendet, att universitetet bör uppstegra sina fordringar, utan afseende på om detta under nuvarande förhållanden är billigt eller ens möjligt, till den grad åtminstone, som de herrar pådrifvare vilja hafva det. Und:na medgifva sjelfva, att »omogenhet» är någonting alldeles relativt; så, att, derest man qvantitativt mäter kunskapsförrådet, nu gällande minimifordringar vid studentexamen utan tvifvel äro höga i jemförelse med fordna tider, likasom de i en ganska nära framtid skola synas alltför låga. Det beror då på om de just för närvarande äro underhaltiga; för vår del äro vi böjda att, med Und:na och Saima, på denna fråga hellre svara ja än nej. Ofelbart måste fordringarna i studentexamen stiga i jemnbredd med den högre drifna undervisningen i elementarläroverken, och då reformerna i vårt skolväsende nu borde begynna att bära frukt, tör det vara tid på att i någon mån höja fordringarne för ernåendet af akademisk medborgarerätt. Det är nemligen klart att, när det blir fråga om måttstock härutinnan, den publika undervisningen måste betraktas som regel och den privata som undantag. Men att dervid alldeles förbise privatisterne, d. v. s. att uppställa för dem samma minimum, som man i gymnasierna uppställer för de till dimission berättigade, vore i vår tanke obilligt. Det händer ofta nog att medellöshet förbjuder lofvande gossars skickande till gymnasium och tvingar föräldrarna att sända dem till universitetet med mindre kunskapsmått, än de i det förra kunnat erhålla. Skola de derföre afstängas från studierna? Nej, universitetet bör medgifva et qvantitativt|62 3| lägre minimum, än gymnasiikursen omfattar, men dervid gifva noga akt, att detta inskränktare kunskapsmått är grundligt inhämtadt.
5 Vi beröra härmed en sida af ämnet, hvilken Åbo Und:r icke råkat bemärka. Att lära mycket, är visserligen bra, men att lära grundligt är dock vida bättre. Ehuru det förekommit oss, som skulle de många läroämnena i ett gymnasium eller ett lyceum understundom trängas om rum i vanliga hufvuden och endast delvis digereras, vitnar en obestridd erfarenhet, att gymnasister och lyceister öfverhufvud äro sadelfastare, bättre underbygda än de som begagnat privat handledning. Ochså är detta slags omogenhet, hvilken vi framförallt beklagat hos privatisterne och på hvilken Å. U:rs theori om felet i ett för lågt utfäst qvantitativt minimum icke äger någon tillämpning. Afser man icke huru mycket, utan huru man lärt, så är det tutal, om icke våra fäder varit bättre underbygde, än nutidens mångkunniga slägte. Och hvad de uträttat, det vete vi, men hvad detta slägte uträttar, står i det vida. Det är ochså ur denna synpunkt vi våge yrka, att varsamhet och lindrighet är af nöden vid det qvantitativa stegrandet af fordringarne till studentexamen, men deremot en oeftergiflig stränghet vid undersökningen af kunskapernas qvalitativa halt.
6 Om t. ex. nuvarande lägsta cum laude i studentexamen, 14 röster, förvandlas till lägsta approbatur; om lägsta laudatur, 21 röster, blefve lägsta cum laude, och det blifvande lägsta laudatur fixerades till 28 eller 30 röster, så tro vi, att all den höjning, tidens fordringar påkalla, vore gjorda. Om derjemte den ende vexlande medlemmen i examenskomitén, decanus lemnade plats för en stadigvarande ordförande, vore alla inkast mot samma komités – och derigenom dess vitsords – föränderlighet undanröjda.
7 Långtifrån att med Å. U:r hvälfva skulden för privatisternes omogenhet från föräldrarne på lärarne och från dessa åter på universitetet, vidhålle vi den åsigt, att just föräldrarne äro till större delen, om icke ensamt, dertill skulden. Man måste vara bra okunnig om en privatlärares ställning, för att tro honom vara den ställande och styrande vid en ynglings studiikurs. Beroende som han nästan alltid är för sin ekonomiska utkomst, måste han, såvidt möjligt, gå föräldrarnas och ynglingarnes egna önskningar till mötes, och det är blott undantagsvis en allvarlig föreställning från hans sida förmår öfvertyga vederbörande om nyttan af en längre forsatt förberedelse. Att nu ungherrarne sjelfva, för att snart få stoltsera med lyran, votera på det minsta möjliga, är mindre underligt; men att ganska många föräldrar votera för detsamma, är likaså säkert, som beklagligt. Härtill medverka väl ofta, men visst icke alltid, ekonomiska bekymmer. Vid den alltmera vexande täflan på tjenstemannabanan, vid den öfverhandtagande materialistiska åsigten, att ett brödstycke, en titel är det enda och första man här i lifvet bör eftersträfva, skynda otaliga föräldrar att så fort som möjligt få sina söner till studenter, för att likaledes så fort som möjligt få dem till tjenstemän och tidigt skaffa dem »meriter», detta trollord, som utgör nyckeln till allt önskansvärdt en far tycker sig böra bereda sin son. Vi hafva sett, huru denna plan ofta förfelas, huru ett tidigt studentblifvande vanligen medför en längre kurs vid universitetet och huru, äfven i motsatt fall, elementarstudiernas halfhet medför en ytlighet svår att upphjelpa samt oftast vidhängande för en hel framtid. Må man ursäkta oss, om vi finna detta misstag från föräldrars sida nog stort, nog betänkligt, för att rättfärdiga ett varnande ord af en som länge och på nära hålltillagt av utgivaren sett dess följder. Och må man icke söka skulden härtill hos universitetet, ty detta må qvantitativt uppstegra sina fordringar huru som helst, så skall likväl ett minimum finnas, detta minimum skall sökas och ytligheten skall qvalitativt förblifva densamma, sålänge icke en riktigare åsigt förmår göra sig gällande.
8 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/8 1848:|63 2|
Ytterligare om Studentexamen.
(Slut från föreg. N:r.)
9 Äfven Und:na hysa betänkligheter mot förslaget att förflytta studentexamen till gymnasiernaoriginal: gymasierna, och vi tro, som de, att sådant innebure ett monopoliserande, hvilket ej nog kan afstyrkas. Universitetet, såsom landets högsta läroanstalt, måste försvara sin rätt att pröfva sina blifvande medborgare och kontrollera elementarläroverken. Men på det att äfven här ett monopoliserande må undvikas och de ofta osäkra resultaten af några timmars studentexamen justeras, skulle vi anse för godt och nödigt, om gymnasierna och lyceum hvarje vårtermin skickade en af sina lärare, för att öfvervara dess valedicenters studentexamen och med examinatorerna derom konsultera. Att man från universitetets sida gerna såge detta, tro vi oss så mycket hellre kunna försäkra, som vi hafve oss bekant, att examinatorerne i studentexamen, synnerligen i sednare tider, fäst all möjlig vigt vid läroverkens afgifna vitsord och blott på starka skäl någon gång derifrån afvikit.
10 Utan att vid de i s. k. röster beräknade resultaten af studentexamen fästa hvarken mer eller mindre betydelse, än de förtjena, ge vi här några detaljer från nästlidne vårtermin, rättande på samma gång ett skriffel, som härom inflöt i besarabiska brefvet för Juni.
11 Under loppet af Juni månad hafva inalles 110 ynglingar undergått studentexamen. Bland dessa voro 56 gymnasister, nemligen:
12 Från Borgå 15 literati och 4 civilister, summa 18, hvaribland 2 redan för ett år sedan från läroanstalten dimitterade, af dessa 18 gillades 16 med vitsordet laudutur och 2 med approbatur cum laude. Högsta antalet af röster 30, det lägsta 16.
13 Från Kuopio 8 literati och 3 civilister, summa 11. Laudatur fingo 9, apb. cum laude 2. Högsta rösteantalet 29, det lägsta 15.
14 Från Vasa 7 literati och 2 civilister, summa 9. Alla fingo laudatur. Rösterna varierade mellan 32 och 22.
15 Från Wiborg 2 literati. Båda med laudatur och 29 röster.
16 Från Åbo 10 literati och 6 civilister, summa 16. Af dem fingo 12 laudatur och 4 apb. cum laude. Högsta röstantalet var 29, det minsta 17.
17 Från lyceum dimitterades 5. Alla fingo laudatur. Högsta röstantalet var 28, det lägsta 22.
18 De öfriga 49 hade betyg af privata lärare. Af dem fingo 6 laudatur, 21 apb. cum laude, 14 approbatur och 8 repuls. Rösterna varierade mellan 25 och 9.
19 Af de i studentexamen godkände 102 ynglingar kommo till
20 Nyländska afdelningen 16, neml. 7 gymnasister från Borgå och 9 privatister.
21 Savolax Karelska afd. 17, neml. 11 gymnasister (8 från Kuopio, 3 från Borgå), 1 lyceist, 5 privatister.
Ytterligare om Studentexamen.
1 Det stora antalet af privatister, som detta år anmält sig till studentexamen, gaf oss nyligen anledning att med några få ord varna för det misstag som många föräldrar begå, i det de skicka sina söner förbi de publika läroverken, för att få dem tidigare till studenter. Denna varning har synts oss tillräckligt motiverad genom privatisternes kända underlägsenhet i kunskaper och genom den likaså konstaterade erfarenheten, att gymnasister både fortare och grundligare än privatister absolvera sin studiikurs vid universitetet. Att hafva fäst uppmärksamheten på dessa båda fakta och för resten låta dem tala för sig sjelfva, var för vårt ändamål nog, helst vi dessutom nogsamt funnit, att korta artiklar läsas, då afhandlingar vördnadsfullt läggas olästa åsido.
2 Emellertid ha Åbo underrättelser N:o 48, med den gläfsande ton, som detta blad understundom anser sig tillständigt att nyttja och för hvilken det redan så ofta blifvit tillrättavisadt, här sökt tillfälle till ett af de vanliga utfallen mot H:fors Tidn. Detta må vara nämndt i förbigående, ty vi fäste dervid ingen vigt; vi tro blott att sidoslängar äro fullkomligt öfverflödiga der saken sjelf erbjuder så rika resurser till polemik och diskussion, som här.
3 Underrättelserna resonnera ungefär så. Om privatisterna äro omogna, är detta icke föräldrarnes, utan lärarnes fel, som äro släpphändta med betygen. Men detta fel återfaller på universitetet, »som under tidernas lopp genom omogenhetens approberande vid studentexamen kommit allmänheten att betrakta den låga kunskapsgraden som normal, men hvad de publika anstalternas elever möjligen kunnat derutöfver, för öfverloppsgods, som utan skada kunde vara borta». Und:naUnderrättelserna mena således, att det är universitetet, icke föräldrarna, som skall »sätta en gräns för omogenheten».
4 Allt detta har Saima mycket utförligare postulerat tillförene; vi medge att Und:na ej utan framgång adopterat hennes idéer i detta ämne, likasom delvis hennes stil. Det är det gamla påståendet, att universitetet bör uppstegra sina fordringar, utan afseende på om detta under nuvarande förhållanden är billigt eller ens möjligt, till den grad åtminstone, som de herrar pådrifvare vilja hafva det. Und:na medgifva sjelfva, att »omogenhet» är någonting alldeles relativt; så, att, derest man qvantitativt mäter kunskapsförrådet, nu gällande minimifordringar vid studentexamen utan tvifvel äro höga i jemförelse med fordna tider, likasom de i en ganska nära framtid skola synas alltför låga. Det beror då på om de just för närvarande äro underhaltiga; för vår del äro vi böjda att, med Und:na och Saima, på denna fråga hellre svara ja än nej. Ofelbart måste fordringarna i studentexamen stiga i jemnbredd med den högre drifna undervisningen i elementarläroverken, och då reformerna i vårt skolväsende nu borde begynna att bära frukt, tör det vara tid på att i någon mån höja fordringarne för ernåendet af akademisk medborgarerätt. Det är nemligen klart att, när det blir fråga om måttstock härutinnan, den publika undervisningen måste betraktas som regel och den privata som undantag. Men att dervid alldeles förbise privatisterne, d. v. s. att uppställa för dem samma minimum, som man i gymnasierna uppställer för de till dimission berättigade, vore i vår tanke obilligt. Det händer ofta nog att medellöshet förbjuder lofvande gossars skickande till gymnasium och tvingar föräldrarna att sända dem till universitetet med mindre kunskapsmått, än de i det förra kunnat erhålla. Skola de derföre afstängas från studierna? Nej, universitetet bör medgifva et qvantitativt|62 3| lägre minimum, än gymnasiikursen omfattar, men dervid gifva noga akt, att detta inskränktare kunskapsmått är grundligt inhämtadt.
5 Vi beröra härmed en sida af ämnet, hvilken Åbo Und:r icke råkat bemärka. Att lära mycket, är visserligen bra, men att lära grundligt är dock vida bättre. Ehuru det förekommit oss, som skulle de många läroämnena i ett gymnasium eller ett lyceum understundom trängas om rum i vanliga hufvuden och endast delvis digereras, vitnar en obestridd erfarenhet, att gymnasister och lyceister öfverhufvud äro sadelfastare, bättre underbygda än de som begagnat privat handledning. Ochså är detta slags omogenhet, hvilken vi framförallt beklagat hos privatisterne och på hvilken Å. U:rs theori om felet i ett för lågt utfäst qvantitativt minimum icke äger någon tillämpning. Afser man icke huru mycket, utan huru man lärt, så är det tutal, om icke våra fäder varit bättre underbygde, än nutidens mångkunniga slägte. Och hvad de uträttat, det vete vi, men hvad detta slägte uträttar, står i det vida. Det är ochså ur denna synpunkt vi våge yrka, att varsamhet och lindrighet är af nöden vid det qvantitativa stegrandet af fordringarne till studentexamen, men deremot en oeftergiflig stränghet vid undersökningen af kunskapernas qvalitativa halt.
6 Om t. ex. nuvarande lägsta cum laude i studentexamen, 14 röster, förvandlas till lägsta approbatur; om lägsta laudatur, 21 röster, blefve lägsta cum laude, och det blifvande lägsta laudatur fixerades till 28 eller 30 röster, så tro vi, att all den höjning, tidens fordringar påkalla, vore gjorda. Om derjemte den ende vexlande medlemmen i examenskomitén, decanus lemnade plats för en stadigvarande ordförande, vore alla inkast mot samma komités – och derigenom dess vitsords – föränderlighet undanröjda.
7 Långtifrån att med Å. U:r hvälfva skulden för privatisternes omogenhet från föräldrarne på lärarne och från dessa åter på universitetet, vidhålle vi den åsigt, att just föräldrarne äro till större delen, om icke ensamt, dertill skulden. Man måste vara bra okunnig om en privatlärares ställning, för att tro honom vara den ställande och styrande vid en ynglings studiikurs. Beroende som han nästan alltid är för sin ekonomiska utkomst, måste han, såvidt möjligt, gå föräldrarnas och ynglingarnes egna önskningar till mötes, och det är blott undantagsvis en allvarlig föreställning från hans sida förmår öfvertyga vederbörande om nyttan af en längre forsatt förberedelse. Att nu ungherrarne sjelfva, för att snart få stoltsera med lyran, votera på det minsta möjliga, är mindre underligt; men att ganska många föräldrar votera för detsamma, är likaså säkert, som beklagligt. Härtill medverka väl ofta, men visst icke alltid, ekonomiska bekymmer. Vid den alltmera vexande täflan på tjenstemannabanan, vid den öfverhandtagande materialistiska åsigten, att ett brödstycke, en titel är det enda och första man här i lifvet bör eftersträfva, skynda otaliga föräldrar att så fort som möjligt få sina söner till studenter, för att likaledes så fort som möjligt få dem till tjenstemän och tidigt skaffa dem »meriter», detta trollord, som utgör nyckeln till allt önskansvärdt en far tycker sig böra bereda sin son. Vi hafva sett, huru denna plan ofta förfelas, huru ett tidigt studentblifvande vanligen medför en längre kurs vid universitetet och huru, äfven i motsatt fall, elementarstudiernas halfhet medför en ytlighet svår att upphjelpa samt oftast vidhängande för en hel framtid. Må man ursäkta oss, om vi finna detta misstag från föräldrars sida nog stort, nog betänkligt, för att rättfärdiga ett varnande ord af en som länge och på nära hålltillagt av utgivaren sett dess följder. Och må man icke söka skulden härtill hos universitetet, ty detta må qvantitativt uppstegra sina fordringar huru som helst, så skall likväl ett minimum finnas, detta minimum skall sökas och ytligheten skall qvalitativt förblifva densamma, sålänge icke en riktigare åsigt förmår göra sig gällande.
8 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/8 1848:|63 2|Ytterligare om Studentexamen.
(Slut från föreg. N:r.)
9 Äfven Und:na hysa betänkligheter mot förslaget att förflytta studentexamen till gymnasiernaoriginal: gymasierna, och vi tro, som de, att sådant innebure ett monopoliserande, hvilket ej nog kan afstyrkas. Universitetet, såsom landets högsta läroanstalt, måste försvara sin rätt att pröfva sina blifvande medborgare och kontrollera elementarläroverken. Men på det att äfven här ett monopoliserande må undvikas och de ofta osäkra resultaten af några timmars studentexamen justeras, skulle vi anse för godt och nödigt, om gymnasierna och lyceum hvarje vårtermin skickade en af sina lärare, för att öfvervara dess valedicenters studentexamen och med examinatorerna derom konsultera. Att man från universitetets sida gerna såge detta, tro vi oss så mycket hellre kunna försäkra, som vi hafve oss bekant, att examinatorerne i studentexamen, synnerligen i sednare tider, fäst all möjlig vigt vid läroverkens afgifna vitsord och blott på starka skäl någon gång derifrån afvikit.
10 Utan att vid de i s. k. röster beräknade resultaten af studentexamen fästa hvarken mer eller mindre betydelse, än de förtjena, ge vi här några detaljer från nästlidne vårtermin, rättande på samma gång ett skriffel, som härom inflöt i besarabiska brefvet för Juni.
11 Under loppet af Juni månad hafva inalles 110 ynglingar undergått studentexamen. Bland dessa voro 56 gymnasister, nemligen:
12 Från Borgå 15 literati och 4 civilister, summa 18, hvaribland 2 redan för ett år sedan från läroanstalten dimitterade, af dessa 18 gillades 16 med vitsordet laudutur och 2 med approbatur cum laude. Högsta antalet af röster 30, det lägsta 16.
13 Från Kuopio 8 literati och 3 civilister, summa 11. Laudatur fingo 9, apb. cum laude 2. Högsta rösteantalet 29, det lägsta 15.
14 Från Vasa 7 literati och 2 civilister, summa 9. Alla fingo laudatur. Rösterna varierade mellan 32 och 22.
15 Från Wiborg 2 literati. Båda med laudatur och 29 röster.
16 Från Åbo 10 literati och 6 civilister, summa 16. Af dem fingo 12 laudatur och 4 apb. cum laude. Högsta röstantalet var 29, det minsta 17.
17 Från lyceum dimitterades 5. Alla fingo laudatur. Högsta röstantalet var 28, det lägsta 22.
18 De öfriga 49 hade betyg af privata lärare. Af dem fingo 6 laudatur, 21 apb. cum laude, 14 approbatur och 8 repuls. Rösterna varierade mellan 25 och 9.
19 Af de i studentexamen godkände 102 ynglingar kommo till
20 Nyländska afdelningen 16, neml. 7 gymnasister från Borgå och 9 privatister.
21 Savolax Karelska afd. 17, neml. 11 gymnasister (8 från Kuopio, 3 från Borgå), 1 lyceist, 5 privatister.
|63 3|22 Tavastländska afd. 11, neml. 6 gymnasister (5 fr. Borgå, 1 fr. Åbo), 2 lyceister och 3 privatister.
23 Vest-Finska afd. 20, neml. 13 gymnasister (12 fr. Åbo, 1 fr. Borgå), 1 lyceist och 6 privatister.
24 Wiborgska afd. 15, neml. 4 gymnasister (2 fr. Borgå, 2 fr. Wiborg) och 11 privatister.
25 Österbottniska afd. 23, neml. 15 gymnasister, (9 fr. Vasa, 3 fr. Kuopio, 3 fr. Åbo), 1 lyceist och 7 privatister.