Notisen/artikeln ingår i HT 11/6 1851:|46 2|

Folknöjen.

1 För någon månad sedan polemiserades i tidningarna om Tivoli och Djurgård vid Helsingfors. Det var visserligen att sälja skinnet innan man skjutit björn, men hade likväl sin goda sida, som var att bringa saken till tals. Ty frågan är af den natur, att den, engång väckt, sedan icke mera kan försvinna i glömska. En Djurgård, ett Tivoli kunna för ögonblicket vara outförbara, det kan dröja tiotal år, innan de komma till stånd, men mycket säkert är att det engång skall komma derhän.

2 Hvarföre? Emedan det icke gäller ett vanligt nöje blott, ett privatintresse eller en tillfällig inrättning, såsom ett värdshus här, en kägelbana der o. m. d.och mera dylikt Utan det gäller ett behof, som ständigt skall göra sig gällande, ett stort, vigtigt och allmänt intresse, det att bereda Helsingfors befolkning af alla samhällsklasser utan undantag ett tillfälle att andas ut i det fria, en vederqvickelse, en motvigt mot nöjen af sämre slag; hvem nekar att icke detta behof är både verkligt och stort?

3 Vi skrifva detta en söndagsafton i Juni, när alla parker och promenader hvimla af skaror af alla stånd, åldrar och kön. Hvad drifver alla dessa så olikt lottade menniskor ut i det fria? Icke söndagens ledighet ensam, ty den kan fyllas på andra håll; icke förtäring; de allraflesta få deraf intet; icke sällskaper; dessa fås närmare på andra håll. Det är ett oemotståndligt begär, som fattar en stadsbo och som den på landet vistande knappt kan begripa, – begäret att engång se den höga himmelen öfver sig, den gröna jorden för sina fötter och andas luftens milda helsa, som ger den instängde, den tröttade stadsbon ett nytt lif. Det är ett behof, som kännes allt större, ju större en stad tillvexer. Hvarföre ödas i Petersburg, i London och andra stora städer, der hvarje fotsbredd mark betalas med guld, så stora landssträckor på parker och promenader? Ödas – ja, om det är att öda, när man insläpper frisk luft i samhällets qvafva boningar, i civilisationens stora sjukhus, der arbetaren ingår frisk, för att ofta utgå förtvinad. Visa läkare anbefalla vädervexling för både friska och sjuka; visa samhällen öppna städernas portar för alla der instängde, och sjelfva fästningens trånga vallar prydas af grönskande träd. Folknöjen under bar himmel äro städernas helsa, deras bästa läkemedel, och funnes icke de, skulle man kalla den civilisation, som inom några hundrade tunnlands rymd sammanpackar många tusende menniskor, vanslägtad ifrån naturen.

4 Helsingfors är i det hela lyckligt lottadt härutinnan, och man gjorde orätt uti att misskänna hvad både natur och samhälle här gjort för allmän trefnad ute. Naturen har gifvit Helsingfors dess friska hafsluft, dess sjöar på tre sidor och mellan bergen bördiga fläckar, tacksama för odlarens vård. Samhället har gifvit befolkningen dess vackra esplanader, dess tvenne parker i söder och norr m. fl. inrättningar för allmänt nöje. Det är mycket, och vore ännu mer, om der icke funnes en brist, hvilken vi påpekat i den förra artikeln om Helsingfors Djurgård. Denna brist är tvåfaldig: för litet utrymme och för litet afseende på alla samhällsklassers trefnad.

5 Utrymmet har staden ej kunnat vidga, sålänge den håller sig uppå sin halfö, der vattnet drager på alla sidor en skarp gräns. Derföre vill man nu gå utom halfön och skapa en Djurgård vid Thölö botten, som ock är den närmaste möjliga plats. Om det andra förslaget att göra ett Tivoli före Djurgården ha vi redan yttrat oss. Det är vackert – men omöjligt. Man har åberopat Stockholms Tivoli, som bär sig förträffligt, och man har dervid glömt att Stockholm äger 90 000konsekvensändrat/normaliserat innevånare och Helsingfors 16 000konsekvensändrat/normaliserat, men framför allt har man glömt att Stockholm, för att anlägga sitt Tivoli, hade en vidsträckt herrlig Djurgård, dit dess befolkning sedan flere hundrade år varit van att strömma ut. Här skall en park framtrollas ur klipporna, träd behöfvaoriginal: bebehöfva tid att vexa, och menniskor behöfva tid att vänja sig vid en ny natur.

6 Vi ha således någon anledning att vidhålla vår förra mening om Tivoli. Men det är öfverflödigt att polemisera om en sak, som nog skall reglera sig oss förutan. Lemnande å sido toma förslager, hålla vi oss här blott till det möjligas lilla område, som dock måhända är större än mången föreställer sig. Dit hör i främsta rummet Djurgården. Men|46 3| innan den kommer till stånd och medan derpå arbetas, torde ett och annat vara att göra för den närmaste framtiden, ja för denna sommar, att icke säga denna dag.

7 Låtom oss se hvad som redan finnes. Brunnsparken, javäl, men den är för liten och för sidenomfrasad för folknöjena. Läget är så vackert, hafvets anblick så herrligt stor, att väl många slags vandrare dit strömma ut, helst när der är musik. Dock torde de flesta få nöja sig, som härtills, med ögon- och öronfägnad. Huru skulle en tysk restauratör, som anser allt annat än champagne för småsak, nedlåta sig att inrätta en butik för öl och pepparkakor? Det är otänkbart, derföre låtom oss ej heller tänka derpå.

8 Men i Kajsaniemi park? Der hvimla alla klasser af samhället, der ser man den fattige bredvid den rike, den tarflige arbetaren vid sidan af den doftande eleganten. Här finnas elementerna till ett folklif, men de sakna all uppmuntran. Värdshuset, ehuru billigare och i många afseenden bättre än de tyska, är blott för den välklädde och välbetalande; det låter ännu säga sig. Men hvad skall man säga derom, att i hela Kajsaniemi park, i den allmänna promenaden, knappast finnes någon bänk för den arbetande klassen att hvila uppå? Hvad skall man tänka derom, att i hela denna af folkmassor hvimlande park icke finnes en enda förfriskning för arbetaren och hans familj? På honom har ingen tänkt, han som dock bäst behöfver det, ty de bemedlade hafva nöjen nog på många håll, men han har blott detta enda. Är det då så svårt att inrätta ett par små butiker för smörgåsar, öl, mjöd, vofflor och annan tarflig förfriskning, sådan man i Stockholms Djurgård, åtminstone ännu för några år sedan, vid hvarje steg kunde erhålla för några skillingar? Säkert vore det lätt gjordt, att här motverka den briljanta tyska lyxen, som med ett nobelt förakt behandlar allt sådant som småsaker, icke förtjenta af något besvär. Kajsaniemi är bra, men det bör i tid bereda alla sina gäster trefnad, ty också den bemedlade går ofta dit, »för att se folket», och den dag kan komma, när Kajsaniemi ångrar att hafva stött »folket» ifrån sig.

9 Redan begynner Thölö med sina fyrverkerier och konstmakare, men ännu mera med vanans makt att återtaga sina kunder. Thölö, som står så långt under Kajsaniemi, blir med hvar sommar lifligare, och hela hemligheten af dess företräde består deri att det vanligen bjuder något åt flertalet af sina gäster. Också der återstår mycket att önska, men bättre är något än intet. Enda möjligheten af något i Tivoligenre är nuförtiden på Thölö, och önskligt vore att man ville tänka derpå. Det blefve i alla fall blott tillsvidare, ty Thölö har alldeles för liten terräng, för att täfla med den blifvande Djurgården, när den blir i ordning, och sålunda kan man gynna det ena, utan att motarbeta den andra.

10 Så mycket för denna gång om ett ämne, som talar mycket bättre för sig sjelf, än vi kunna göra det.