Notisen/artikeln ingår i HT 5/1 1853:|1 2|

När en ny tid går in.

1 Nu är det gamla slut och det nya går in, och det är blott ett sandkorn på bottnen af evighetens haf, det är blott ett år, som sakta och obemärkt smyger en ziffra i fjerde rummet af kristenhetens stora tideräkning, – »nådens år» 1853.

2 Man säger till oss: »det finns intet nytt under solen».konsekvensändrat/normaliserat Går icke solen hvar morgon opp öfver sorg och fröjd, och skifta icke årens tider, ständigt desamma, med ljus och mörker öfver menniskolifvets flyktiga dag? Är vårt minne så kort, att vi ständigt skulle räkna det gamla från i går och det nya från i dag? Äro icke dagar som gått och gå och komma ständigt en evig omsägning af lust och nöd, af mörker och ljus, af lif och död, af samma äflan, längtan, sträfvan, hopp, misströstan, löjen och tårar, som|1 3| följa hela lifvet åt och som varit desamma sedan verldens begynnelse? När har hoppet upphört att ljuga och dock ständigt tros? När har kärleken, som man kallar evig, någosin varit det? När har tron, som man kallar en klippa, någonsin gripit med händerna sitt mål? Gå icke hjertats känslor och lifvets illusioner som röda och himmelsblåa trådar genom hela historien alltfrån dess början, och likna de icke den saga, med hvilken man brukar förtreta barnen: »det var engång en saga, så lång som en tvaga, så bred som en dörr, har du hört den förr?» Och du talar till oss om en ny tid!

3 O trötthet, som icke förstår det rastlösa arbetet i naturens, hjertats och historiens verkstäder, huru det ständigt arbetar att göra verlden ny! Sjukliga missmod, som förnekar hjertats hela innersta lif, såsom vore det ett gyckel af toma drömmar, och ser icke huru dess sanning evigt bevisas genom att evigt åter upplefva i nya väsenden!

4 Nu är det mörka vintern, och de som säga till oss att det enda sanna i lifvet är döden, de kunde ju säga: hvar är nu eder vår? Men de säga det icke, de veta att våren kommer. De säga endast: efter den skall åter komma en höst. Ja väl. Naturen skall hafva sin natt, när hon sofver; menniskans ande skall hafva sin natt, när hon hvilar i döden; men bådas sanning är icke att sofva och dö, utan att uppstå och lefva.

5 »Tro, så får du lefva.» Smycka din själ med alla skatter af bildning och vett; samla omkring dig all glans, all visdom, all ära, all lycksalighet: utan att du tror på det eviga i lifvet, tjenar allt detta till intet. Den blotta kunskapens mark viker undan dina fötter som ett böljande haf; allt det ädlaste och högsta i lifvet flyr för dina ögon som stjernor i moln, och der du menar dig skåda förnuftets sjelfgjorda Gud, ser du endast skuggan af en skugga – dig sjelf.

6 Undra icke, gode läsare, att en ny tid bör byggas på tron. Rundtomkring oss står otron, det nittonde seklets olycksarf från det adertonde; den breder ut sina fanor i tidens slapphet, den säger till de unga: det finns ingen Gud! och till de gamla: det finns intet fädernesland! Otron är utan botten; den förnekar allting, den uppslukar allting. Den skall sluta med att förneka och uppsluka sig sjelf.

7 Vid det nya årets början talas i hvarje kyrka om Gud, i hvarje hem om kärlek inbördes. Det finnes ännu ett högt och heligt föremål, en inbördes kärlek i stort, och den har ingen talarestol. Jag bedrar mig: den predikas af hvarje hydda, hvarje träd, hvarje sjö, af en hel forntid, af vanor och minnen, af hjertats medfödda behof att älska den bygd, der ens vagga stått. Men dess stämma öfverröstas så ofta af de små intressena, som trängas omkring oss, och otron kommer dertill och säger: sköt dig sjelf! Låtom oss äta och dricka och vara lustiga, ty i morgon skola vi dö. Post nos diluvium.

8 Fäderneslandets röst förstummas.

9 Men det tryckta ordet, som går ut öfver land och sjö till många tusende, skall göra sin pligt och säga till dessa tusende: Fäderneslandet behöfver eder!

10 Män af vårt land, en ny tid går in!

11 En ny tid, full af mödor, faror, ansvar och frestelser. En tid af arbete och tålamod, en tid af försakelse och orubbeligt mod. En tid, der stora krafter kämpa och der stora pligter läggas på enhvar. En tid, på hvilken forntid och framtid skåda ned såsom på ett verk i görningen, om hvilket man ännu icke vet hvad deraf blifva skall.

12 Varom icke otacksame: mycket är bättre nu än förr. Freden bor i våra dalar, skördarna gro i de fordna kärr. Med nummern af vårt folk vexer vigten af vårt bröd. Samhällets vård är i många delar bättre, och bildningens ädla frön ha sedan hundrade år blifvit vida utsådda.

13 Dock återstår mycket ännu. Två tredjedelar af Finlands odlingsbara jord bära ännu mossans skörd, och ljungen vexer på framtidens åker. Skogen, vår grufva, väntar en vårdande hand; handel och industri vänta sin framtida utveckling; sjöarna vänta sina segelleder, vägarna sina jernskenor; bildningen, vår stolthet, säger till oss att vi ha ännu mycket att lära, än mera att göra. Allt väntar en framtid, och denna framtid beror, näst Gud, af oss sjelfva. Derföre arbete, endrägt, mod – framförallt ingen misströstan! Aide toi, et Dieu t'aidera.

14 Qvinnor af vårt land, en ny tid går in!

15 Härtills hafva de goda och ädla bland eder lärt sina barn att frukta Gud och hafva hedern, sanningen, dygden kära. O lären dem hädanefter ännu ett tredje dertill! Lären dem att älska deras fädernesland, det länge glömda, »der lifvets haf oss gett en strand, vår forntids land, vår framtids land»!konsekvensändrat/normaliserat Ty fäderneslandet vexer upp ur hemmet, såsom plantan ur dess frö. Vaggan är dess frö, hyddan är dess hjerteblad; i en moders armar utsträcker fäderneslandet sin första famn, och denna famn skall vidgas för barnets syn, till dess den omfattar ett land af hundrade mil, ett folk af millioner, en forntid och framtid, förutan hvilka samtiden arbetar fåvitsk att bygga sitt korthus på tidens svallande bölja.

16 Ja en ny tid går in, och den som sviker sin pligt och säger: jag har nog af att sköta mig sjelf! han sviker sig sjelf, sin ära, sitt land, sin moders famn och sin Guds barmhertighet; han har förverkat sin rätt att lefva. Han förnekar sin rätt till »lifvets strand» och dömer sig sjelf att flyta rotlös omkring, som skummet yfves på hafvets yta och förgås i dess svall.

17 Hvem är så ringa bland oss, att han icke kan tjena sitt land? Icke den ringaste, icke den minste, icke den sjukaste eller bräckligaste. Sålänge vår mun kan tala ett ord och vår hand kan röra en led och vårt hjerta kan slå uti sorg och lust, kunna vi tjena vårt land i alla lifvets yrken.

18 Dertill behöfves tro. Utan tro har menniskan ingen rot. När de säga till eder: tron är det gamla, som förgås, och otron bygger en ny verld; så svaren dem: tron är den eviga dagern öfver alla lifvets skiften. Ljuset skiner öfver vinterns snö, och snön förgås; det skiner öfver vårens blommor, och de förgås i sin tur. Men det eviga kan aldrig förgås, om det ock stundom förmörkas af långa nätter.

19 Stundom i ödemarken, när natten nalkas sitt slut och en strimma af den första morgonväkten gryr bakom de höga mörka furorna på mon, då hör man en ensam fågel sjunga långt borta på en okänd qvist. Och han är liten och ringa, men betydelsen af hans sång ligger deruti, att han utsäger den tysta aningen i hela naturens hjerta.

20 Dessa ord är fågelen, som säger till eder: dagen kommer! Händer och hjertan redo! En ny tid går in!