1 Amiral Plumridges minne på Finlands nordliga kuster skall en dag intaga sin förtjenta plats i tideböckerna, likasom det beklagligen skall i mansåldrar lefva uti det finska folkets hågkomst och blifva en saga för efterkommande slägten. Men för samtidens blickar skola dessa händelser glömmas bland mängden af andra och vigtigare tilldragelser; det stora England skall knappt bevärdiga det med en flyktig uppmärksamhet, och dess vidt spridda tidningar skola framställa »den flygande eskaderns» bragder som ett i förbigående riktadt slag af sjöhästens hofvar mot »ryska skeppsvarf».konsekvensändrat/normaliserat Och höjes äfven i sjelfva England en ogillande röst mot dessa våldsgerningar utan nytta, liksom utan ära, så skall den öfverröstas af nationalfåfängans behof att hafva något lystmäte i behåll af sina lysande förhoppningar. Något skulle den mäktiga östersjöflottan under sju långa veckor uträtta. Efter Öresund, Åland, Libau, efter Ekenäs och Hangö, behöfdes ännu ett Brahestad, ett Uleåborg och – ett GamlaCarleby!
2 Af en mängd från Uleåborg inlupna och med hvarandra jemförda underrättelser ha vi sökt att sammanfatta följande, såvidt möjligt, tillförlitliga skildring. Utan tvifvel vore der ännu åtskilligt att rätta eller tillägga, ty alla bref af d. 3 Juni äro skrifna under det första intrycket, då man ej ännu varit i stånd att kontrollera alla uppgifters riktighet. Men der sex eller sju trovärdiga ögonvittnen öfverensstämma i sin utsago, äga vi intet skäl att betvifla riktigheten af det väsentliga, om och några af detaljerna måste lemnas derhän.
3 Först en lokalnotis. Norra Finlands största handelsstad Uleåborg, anlagd 1605, med privilegier af 1610 och stapelstadsrätt af 1765, är belägen på södra stranden af Uleå elfs utlopp i Bottniska viken samt residens för länets guvernör och räknar omkring 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. År 1822 nedbrann staden nästan totalt, men har regulier och vacker uppstått ur sin aska. Det omkring 1590 på en holme i vester om staden uppförda slottet låg redan länge i ruiner, då dess krutkällare år 1793 antändes af askan och sprängde i luften dess qvarlefvor. Detta slott har möjligen spökat i något engelskt konversationslexikon och gifvit anledning till den förmodan att Uleåborg vore befäst. Men utom en fördelning af 28 kosacker, hvilka dessutom nu blefvo bortskickade, för att ej gifva fienden någon förevändning till anfall, finnes ej en enda soldat eller en enda befästad punkt i Uleåborg, likaså litet som något slags krigsförnödenheter. Icke en enda af de i vår byggda kanonsluparne har blifvit timrad på Uleåborgs varf1)Enligt föreburna svenska uppgifter skulle här »byggas skepp för kronans räkning».konsekvensändrat/normaliserat (icke heller i Brahestad). Med undantag af de få åt rent fredliga ändamål egnade publika byggnaderna, är all såväl fast, som lös egendom i Uleåborg enskild tillhörighet; all förstöring har följaktligen drabbat enskilde personer.
4 Uleåborg är en af Finlands största exportorter. Ofantliga massor af tjära, plankor m. fl. artiklar nedkomma hvarje år, särdeles i Juni och Juli månader, från de inre orterna utför Uleå och Ijå stora vattendrag; det är icke sällsynt att på engång se 60 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor tjära upplagde vid det norrom staden belägna Toppila sund. En stor del af dessa exportartiklar går vanligen till England och uppköpes med engelska penningar. År 1853 ägde staden 43 större fartyg om inalles 5 183konsekvensändrat/normaliserat läster; dess hamn har årligen besökts af engelska och franska kofferdimän. Här finnes sex skeppsvarf; två, jemte ett beckbruk, på Pikisaari (Beckholmen) i nordvest om staden, ett på Korkiasaari strax invid de förra, ett på en mindre holme, ett på fastlandet i norr samt det sjette och nyaste s. k. Franzénska varfvet på Lill-Varjakka udde i söder om staden. Inloppet till hamnen är långt och besvärligt; det går norrom den stora Carlön, förbi Käskiniemi, Hiidenniemi, Laitakari och Marjaniemi båkar, under 7 sjömils sträcka i många bugter genom en skärgärd uppfylld af bankar och grund. Fartygen ankra på den temligen öppna Toppila redd vidpass en mil norrom staden; den strida elfmynningen med dess berömda laxfiske är uppfylld af holmar, och resande till Torneå måste färdas öfver den på färja norrut.
5 Vi öfvergå nu till korrespondenternes skildringar.
6 Tisdagen den 30 Maj kl. 7 på aftonen varseblefs en stark rök från nejden af Brahestad 8½ svenska mil i söder härifrån, och genast spridde sig det rykte att grannstaden brann. Kl. 2 om natten ankom, med ett till varning för vänner afsändt ilbud, den jobspost, att fienden i Brahestad brände varfven, skeppen, beckbruket och exportförråderna. Oron i staden blef genast ganska stor, så att de fleste skyndade att bortföra sin redbaraste lösegendom, så många som det kunde, ty på dragare var stor brist och legan för sådana var dryg. Hela onsdagen fortfor denna flyttning inåt landet i lador, rior, byar och skogsbackar; någre nedflyttade saker i källrarne; en och annan köpman lät kullra tjärtunnor i sjön; förut hade någon del tjära och plankor blifvit undanförd till Toppila ängar och Heikkilä. Man trodde väl ej att staden skulle brännas af fienden, men fruktade att den skulle antändas af gnistor från varfven. Onsdagsaftonen kl. 10 tillsades under trummslag, att sprutor och eldsläckningsanstalter borde hållas tillreds i alla hus. Förskräckelsen var allmän och panisk.
7 Emellertid var fienden samma dag, onsdagen, knappt synlig vid horizonten och hade hela dagen ej skridit märkbart framåt, oaktadt flera mindre segelbåter syntes på närmare håll sysselsatte att pejla farvattnet, som här ansågs nästan otillgängligt för krigsfartyg. Man hyste åtminstone allmänt den tanken, att många dagar, ja veckor skulle åtgå, innan fienden kunde genomtränga vår 7 mil långa lotsled, helst vattenståndet var ovanligt lågt och isen ännu ej alldeles försvunnen. Denna åsigt tycktes fullkomligen bekräfta sig, då vi thorsdagen den 1 Juni om morgonen ännu icke sågo något spår af de dagen förut synliga skeppen; de hade försvunnit.2)Efter egen utsago, hade de oupphörligt skrapat på grund och varit på väg att vända om. Längre fram på dagen visade de sig och försvunno ännu engång, för att återkomma, och denna gång med full fart ånga fram genom våra labyrinthlika, alla sina sjömärken behöfvade farvatten, – en gåtlik syn för de fleste, som kände de omätliga svårigheter, hvilka tillochmed den bäste lots med mindre fartyg hade här att besegra. Nu deremot sågo vi med ens fyra väldiga ångskepp, hvilkas likar här ännu ej plöjt böljan, utan tvekan och med största snabbhet röra sig genom farledens tusende krökningar. Många trodde sig se spöken på ljusa dagen. Gåtan blef likväl löst, när man erfor, att denna ytterst djerfva flotta leddes af vår, och troligen Finlands, oförvägnaste och skickligaste lots Ananias Mickelson, som ett par dagar förut engagerades att lotsa två med tjära lastade jakter till Haaparanda och togs af engelska båtar vid Isoniemi.3)I Uleåborg är förbittringen mycket stor emot Mickelson, hvilken man anser af hämdlystnad ha blifvit förrädare. Enligt en berättelse skulle han, genast vid det han steg ombord på amiralskeppet, hafva gått fram till rodret, sägande: »jag är lots och skall föra er till Uleåborg.» Samtidigt togs äfven i granskapet en till Sverige försåld barlastad skonert, hvars besättning undkom i sin båt till fasta landet och var den första som hitförde nyheten om jakternas öde och Mickelsons tillfångatagande.
8 Thorsdagsaftonen kl. mellan 10 och 11 ankrade på redden den engelska eskadern, bestående af två fregatter och två korvetter, alla ångare med hjul, om 16 à 18 kanoner, 400 à 600 hästkrafter hvardera samt 17 à 18 fot djupgående.4)Enligt en uppgift skulle de vara Leopard, Odin, Valorous och Vultur (Gamen). Andra uppgifter nämna Tribune och Terror. Med anledning af händelserna i Brahestad utsändes en deputation till fiendens möte på redden, för att fråga hvad han hade för afsigt samt underrätta honom att vi voro alldeles utan försvar och tvungne att öfverlemna oss till hans ädelmod. Till svar erhöllo de utskickade en proklamation, skrifven i 5 exemplar på engelska språket5)Enligt några, äfven på svenska. och af följande ordalydelse:
Notice.
9 The English Admiral will not molest or injure private persons or their property.
10 He only intends to destroy the Castles and Defences, Shipping and Property of the Emperor of Russia.
11 So long as the Inhabitants continue peacebly within their houses, they will be protected, but should they offer assistance to the Russian Troops, they vill be treated as ennemies.
12 The English Admiral desires that the Women and Children should be sent out of Tovn.
13 Hanway Plumridge
14 Rear Admiral.
15 H. B. M. S.
16 Leopard at Uleåborg
17 the 1 June 1854.
Öfversättning.
18 Den engelske amiralen skall icke ofreda eller förorätta enskilde personer eller deras egendom.
19 Han åsyftar allenast att förstöra Ryske Kejsarens befästningar, försvarsmedel, fartyg, fartygsmaterial och egendom.
20 Så länge invånarne fredligt qvarblifva i deras boningar, skola de åtnjuta skydd, men skulle de bistå ryska trupperne, skola de behandlas som fiender.
21 Engelske amiralen önskar att qvinnor och barn må föras ur staden. H. Plumridge.
22 Hennes Brittiska Majestäts
23 skepp Leoparden d. 1 Juni 1854.
24 Då de utskickade härvid invände, att vi i sådant fall hade ingenting att frukta, emedan hos oss finnes hvarken militär, befästningar eller krigskontraband,6)Engelsmännen åberopade svenska försäkringar att här skulle ligga 12.000 man i garnison. Att sådana rykten, bland andra lögner, varit i svang på svenska sidan, är troligt. Men deremot är det otroligt, att Engelsmännen, som nyss förut fångat 10 sjömän härifrån, skulle varit i okunnighet om att Uleåborg var utan försvar. Allt prat härom åsyftade att gifva anfallet ett sken af kurage. svarade amiralen: »I hafven ett stort tjärulager,|46 4| plankor, timmer, flera skepp på stapeln, jemte skeppsvirke; dessa skola uppbrännas.» De utskickade svarade härpå, att allt detta vore privat egendom och i intet afseende ämnadt till krigsbruk; att en stor del af plankorna vore engelsk egendom och att en del unge köpmän, som byggde skepp, hade förskotter från England såväl på skeppsbyggnaderna, som på tjäran. Amiralen genmälde: »Jag rår ej för att Engelsmän hafva egendom här och kan ej hjelpa det; det gör mig ondt, men trohet tvingar mig att uppfylla min pligt. Inom tio minuter börja vi våra operationer».tillagt av utgivaren7)Dessa intressanta detaljer meddelas i ett bref från Hr J. V. Snellman G:son i Uleåborg till Hrr Henry Dresser & Komp. i London, hvaraf ett utdrag läses i Åbo Und:r.
25 Inemot kl. 12 på natten närmade sig 13 fientliga slupar, till en del bevärade med kanoner och brinnande luntor under mycken försigtighet, ty ehuru qvinnor och barn i största hast blifvit bortskickade, stod den manliga delen af befolkningen hotande på stranden, och det fordrades de lokala myndigheternas hela anseende, att tillbaka hålla utbrotten af folkets harm, för att ej onödigtvis reta fienden. Nu landsattes under larm och skrik 250 marinsoldater, hvilka i den dagsljusa midnatten spridde sig i kedja öfver gatorna och utställde vakter i gathörnen. I alla hus väntades visitationer efter militär och krigskontraband, men fienden var sannolikt på förhand förvissad att detta besvär var öfverflödigt och åtnöjde sig med att undersöka strandmagasinerna.
26 Sedan befälhafvaren erhållit anvisning på det lilla hus, som bebotts af kosackkommenderingen, och funnit det obetydligt samt eldfarligt för staden, om det antändes, och sedan han tillika underrättats, att härvarande kronomagasin innehöll spannmål för den fattiga befolkningens understöd, drogs militären tillbaka från sjelfva staden, och nu först, kl. 2 på natten, gafs med ett kanonskott signal till det egentliga sorgespelet.
27 Början gjordes med Franzénska varfvet på Varjakka, ett der på stapeln stående skepp samt det der liggande kopprade skeppet »John» om 179 läster. Sedan kom ordningen till de närmare staden belägna varfven med 4 å dem befintliga nybyggda och nära färdiga fartyg och 7 andra, till större delen, men på alltför grundt vatten försänkta fartyg, af hvilka ett gått af stapeln några timmar förut. Detta kostade något besvär, men Engelsmännen voro flitige brandstiftare och lyckades slutligen. Lättare var det derpå följande arbetet med tjärhofvet – uppgifterna variera mellan 15 och 20 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor – samt de högst betydlige staplarne af plankor, bräder, bjelkar och skeppsvirke, hvilket allt under en långvarig torka blifvit lätt antändligt. Samtidigt undersöktes magasinerna på holmarne, stora vedförråder antändes, och magasinerna vid sundet delade, med alla i dem förvarade handelsvaror, spirituosa och annan egendom, tjärans öde på samma gång som dess grannskap.
28 Anblicken af denna ofantliga, på tre sidor om staden uppflammande brasa, vittnet om det sätt, hvarpå amiral Plumridge höll sitt löfte att skona enskild egendom, var i högsta grad fruktansvärd. Hvart man såg hvirflade lågor, gnistor och skyar af rök mot den molnhöjda himmelen, nedkallande vedergällningens dag öfver dessa oerhörda våldsbragder. Den härtills länge vackra och lugna väderleken hade under samma olycksdigra natt plötsligen öfvergått i regnskurar, blandade med snö. Den starka blåsten kom från nordost och låg följaktligen utåt hafvet, en tillfällighet, hvilken staden, äfvensom kojorna på Beckholmen, hade att tacka för sin räddning.
29 Efter fullbordad förstöring drog sig fienden tillbaka till skeppen, efter att hafva till kl. 6 följande morgon reqvirerat färskt kött, potäter m. m., under hotelse att i annat fall uppbränna staden. När den fordrade provianten på utsatt tid afhämtades, ville Engelsmännen ej vidkännas förenämnde hotelse. Ja desse representanter af det rikaste land på jorden, hvilka nyss förstört för millioners värde, förklarade sig nu vilja köpa provianten, likväl så, att de nedprutade betalningen, som efter gångbart pris ansågs utgöra 400 rubel silfver, till omkr. 150 rubel samma mynt. Utan tvifvel kommer detta ädelmod att i rapporterna utgöra ett bevis för »skonandet af enskild egendom».konsekvensändrat/normaliserat
30 Fredagen den 2 Juni kommo några parlamentärbåtar i land, medförande 12 matroser och jaktskeppare, fångade med våra farkoster och nu frigifne. Samtidigt återfordrades en man, som blifvit saknad ombord. Lyckligtvis återfunnos hans förbrända qvarlefvor i askan vid tjärhofvet, der han troligen tagit för mycket till bästa af de i Candelins magasin förvarade spirituosa och så blifvit redlös qvarliggande. I allmänhet visade fienden en stor begärlighet efter dylika styrkedrycker. Vid magasinernas plundring och förstöring voro bränvinsfastagerna de kurantaste varor; inne i staden såg man sjelfva posterne ragla till krogarne och med möda hålla sig uppe på benen. För öfrigt beskrifvas desse moderne vikingar enstämmigt såsom sammanrafsadt folk af ruskigt utseende, utan militärisk diciplin. Men om staden, hvilken de äfven följande dagar i spridde skaror genomströfvade, voro de ej utan kunskap på förhand. Ombord skola ha funnits plankartor öfver Uleåborg med uppgift icke blott på gårdarnes nuvarande, utan äfven på deras förre ägare.
31 Otålige att blifva af med de objudne gästerne, skickade stadsboerne lördagen den 3 Juni en ytterligare deputation med anhållan om bestämd uppgift på amiralens vidare fordringar, emedan den ene officern, som kom i land, fordrade ett, den andre ett annat, och man redan tröttnat vid dessa utpressningar. Amiralen svarade att han numera behöfde endast 8 båtlaster brännved och något vegetabilier. Efter att ha erhållit detta, lär fienden den 3 Juni om aftonen ha lyftat ankar8)När detta skrifves ha vi ännu ej nyare underrättelser, men påtagligen var det samma flottilj, som 4 dagar sednare ämnade förnya sin illbragd i GamlaCarleby och der fick en så välförtjent skrapa. och under Mickelsons ledning afgått till Ijå, för att ytterligare tillämpa amiralens löfte på de der upplagda betydliga förråderna af plankor och tjära. (Se ofvanföre.)konsekvensändrat/normaliserat
32 Uleåborgs handel och sjöfart ha drabbats af ett hårdt slag, som länge skall blöda. Den totala förlusten kan härtills blott gissningsvis uppskattas, men säkert är, att den, oberäknadt Brahestad och Ijå, icke understiger 600 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Huruvida fienden funnit och förstört de undanförda exportartiklarne, nämnes icke, ehuru man fruktade något sådant. De handlande isynnerhet ha lidit svåra förluster, och mest af alla troligen handelshuset Franzén. Men äfven andra samhällsklasser, de minst bemedlade icke undantagne, ha lidit betydligt, och ensamt den upphörda arbetsförtjensten är för de lägre folkklasserna en stor olycka. Hurudan sinnesstämningen varit under dessa våldets dagar, kan lättare tänkas, än beskrifvas. Vrede och harm ha omvexlat med förtviflan och förödmjukelse; med möda har man hejdat folkmassornas raseri, som brunnit af lust att tukta de angripande. Detta minne ha Engelsmän efterlemnat i Uleåborg – i en stad, som, till följe af sina talrika handelsförbindelser, tillförene varit välvilligare stämd emot dem, än törhända någon annan stad i Finland.
1)Enligt föreburna svenska uppgifter skulle här »byggas skepp för kronans räkning».konsekvensändrat/normaliserat
2)Efter egen utsago, hade de oupphörligt skrapat på grund och varit på väg att vända om.
3)I Uleåborg är förbittringen mycket stor emot Mickelson, hvilken man anser af hämdlystnad ha blifvit förrädare. Enligt en berättelse skulle han, genast vid det han steg ombord på amiralskeppet, hafva gått fram till rodret, sägande: »jag är lots och skall föra er till Uleåborg.»
4)Enligt en uppgift skulle de vara Leopard, Odin, Valorous och Vultur (Gamen). Andra uppgifter nämna Tribune och Terror.
6)Engelsmännen åberopade svenska försäkringar att här skulle ligga 12.000 man i garnison. Att sådana rykten, bland andra lögner, varit i svang på svenska sidan, är troligt. Men deremot är det otroligt, att Engelsmännen, som nyss förut fångat 10 sjömän härifrån, skulle varit i okunnighet om att Uleåborg var utan försvar. Allt prat härom åsyftade att gifva anfallet ett sken af kurage.
7)Dessa intressanta detaljer meddelas i ett bref från Hr J. V. Snellman G:son i Uleåborg till Hrr Henry Dresser & Komp. i London, hvaraf ett utdrag läses i Åbo Und:r.
8)När detta skrifves ha vi ännu ej nyare underrättelser, men påtagligen var det samma flottilj, som 4 dagar sednare ämnade förnya sin illbragd i GamlaCarleby och der fick en så välförtjent skrapa.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Engelsmännen i Uleåborg.
1 Amiral Plumridges minne på Finlands nordliga kuster skall en dag intaga sin förtjenta plats i tideböckerna, likasom det beklagligen skall i mansåldrar lefva uti det finska folkets hågkomst och blifva en saga för efterkommande slägten. Men för samtidens blickar skola dessa händelser glömmas bland mängden af andra och vigtigare tilldragelser; det stora England skall knappt bevärdiga det med en flyktig uppmärksamhet, och dess vidt spridda tidningar skola framställa »den flygande eskaderns» bragder som ett i förbigående riktadt slag af sjöhästens hofvar mot »ryska skeppsvarf».konsekvensändrat/normaliserat Och höjes äfven i sjelfva England en ogillande röst mot dessa våldsgerningar utan nytta, liksom utan ära, så skall den öfverröstas af nationalfåfängans behof att hafva något lystmäte i behåll af sina lysande förhoppningar. Något skulle den mäktiga östersjöflottan under sju långa veckor uträtta. Efter Öresund, Åland, Libau, efter Ekenäs och Hangö, behöfdes ännu ett Brahestad, ett Uleåborg och – ett GamlaCarleby!
2 Af en mängd från Uleåborg inlupna och med hvarandra jemförda underrättelser ha vi sökt att sammanfatta följande, såvidt möjligt, tillförlitliga skildring. Utan tvifvel vore der ännu åtskilligt att rätta eller tillägga, ty alla bref af d. 3 Juni äro skrifna under det första intrycket, då man ej ännu varit i stånd att kontrollera alla uppgifters riktighet. Men der sex eller sju trovärdiga ögonvittnen öfverensstämma i sin utsago, äga vi intet skäl att betvifla riktigheten af det väsentliga, om och några af detaljerna måste lemnas derhän.
3 Först en lokalnotis. Norra Finlands största handelsstad Uleåborg, anlagd 1605, med privilegier af 1610 och stapelstadsrätt af 1765, är belägen på södra stranden af Uleå elfs utlopp i Bottniska viken samt residens för länets guvernör och räknar omkring 6 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. År 1822 nedbrann staden nästan totalt, men har regulier och vacker uppstått ur sin aska. Det omkring 1590 på en holme i vester om staden uppförda slottet låg redan länge i ruiner, då dess krutkällare år 1793 antändes af askan och sprängde i luften dess qvarlefvor. Detta slott har möjligen spökat i något engelskt konversationslexikon och gifvit anledning till den förmodan att Uleåborg vore befäst. Men utom en fördelning af 28 kosacker, hvilka dessutom nu blefvo bortskickade, för att ej gifva fienden någon förevändning till anfall, finnes ej en enda soldat eller en enda befästad punkt i Uleåborg, likaså litet som något slags krigsförnödenheter. Icke en enda af de i vår byggda kanonsluparne har blifvit timrad på Uleåborgs varf1)Enligt föreburna svenska uppgifter skulle här »byggas skepp för kronans räkning».konsekvensändrat/normaliserat (icke heller i Brahestad). Med undantag af de få åt rent fredliga ändamål egnade publika byggnaderna, är all såväl fast, som lös egendom i Uleåborg enskild tillhörighet; all förstöring har följaktligen drabbat enskilde personer.
4 Uleåborg är en af Finlands största exportorter. Ofantliga massor af tjära, plankor m. fl. artiklar nedkomma hvarje år, särdeles i Juni och Juli månader, från de inre orterna utför Uleå och Ijå stora vattendrag; det är icke sällsynt att på engång se 60 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor tjära upplagde vid det norrom staden belägna Toppila sund. En stor del af dessa exportartiklar går vanligen till England och uppköpes med engelska penningar. År 1853 ägde staden 43 större fartyg om inalles 5 183konsekvensändrat/normaliserat läster; dess hamn har årligen besökts af engelska och franska kofferdimän. Här finnes sex skeppsvarf; två, jemte ett beckbruk, på Pikisaari (Beckholmen) i nordvest om staden, ett på Korkiasaari strax invid de förra, ett på en mindre holme, ett på fastlandet i norr samt det sjette och nyaste s. k. Franzénska varfvet på Lill-Varjakka udde i söder om staden. Inloppet till hamnen är långt och besvärligt; det går norrom den stora Carlön, förbi Käskiniemi, Hiidenniemi, Laitakari och Marjaniemi båkar, under 7 sjömils sträcka i många bugter genom en skärgärd uppfylld af bankar och grund. Fartygen ankra på den temligen öppna Toppila redd vidpass en mil norrom staden; den strida elfmynningen med dess berömda laxfiske är uppfylld af holmar, och resande till Torneå måste färdas öfver den på färja norrut.
5 Vi öfvergå nu till korrespondenternes skildringar.
6 Tisdagen den 30 Maj kl. 7 på aftonen varseblefs en stark rök från nejden af Brahestad 8½ svenska mil i söder härifrån, och genast spridde sig det rykte att grannstaden brann. Kl. 2 om natten ankom, med ett till varning för vänner afsändt ilbud, den jobspost, att fienden i Brahestad brände varfven, skeppen, beckbruket och exportförråderna. Oron i staden blef genast ganska stor, så att de fleste skyndade att bortföra sin redbaraste lösegendom, så många som det kunde, ty på dragare var stor brist och legan för sådana var dryg. Hela onsdagen fortfor denna flyttning inåt landet i lador, rior, byar och skogsbackar; någre nedflyttade saker i källrarne; en och annan köpman lät kullra tjärtunnor i sjön; förut hade någon del tjära och plankor blifvit undanförd till Toppila ängar och Heikkilä. Man trodde väl ej att staden skulle brännas af fienden, men fruktade att den skulle antändas af gnistor från varfven. Onsdagsaftonen kl. 10 tillsades under trummslag, att sprutor och eldsläckningsanstalter borde hållas tillreds i alla hus. Förskräckelsen var allmän och panisk.
7 Emellertid var fienden samma dag, onsdagen, knappt synlig vid horizonten och hade hela dagen ej skridit märkbart framåt, oaktadt flera mindre segelbåter syntes på närmare håll sysselsatte att pejla farvattnet, som här ansågs nästan otillgängligt för krigsfartyg. Man hyste åtminstone allmänt den tanken, att många dagar, ja veckor skulle åtgå, innan fienden kunde genomtränga vår 7 mil långa lotsled, helst vattenståndet var ovanligt lågt och isen ännu ej alldeles försvunnen. Denna åsigt tycktes fullkomligen bekräfta sig, då vi thorsdagen den 1 Juni om morgonen ännu icke sågo något spår af de dagen förut synliga skeppen; de hade försvunnit.2)Efter egen utsago, hade de oupphörligt skrapat på grund och varit på väg att vända om. Längre fram på dagen visade de sig och försvunno ännu engång, för att återkomma, och denna gång med full fart ånga fram genom våra labyrinthlika, alla sina sjömärken behöfvade farvatten, – en gåtlik syn för de fleste, som kände de omätliga svårigheter, hvilka tillochmed den bäste lots med mindre fartyg hade här att besegra. Nu deremot sågo vi med ens fyra väldiga ångskepp, hvilkas likar här ännu ej plöjt böljan, utan tvekan och med största snabbhet röra sig genom farledens tusende krökningar. Många trodde sig se spöken på ljusa dagen. Gåtan blef likväl löst, när man erfor, att denna ytterst djerfva flotta leddes af vår, och troligen Finlands, oförvägnaste och skickligaste lots Ananias Mickelson, som ett par dagar förut engagerades att lotsa två med tjära lastade jakter till Haaparanda och togs af engelska båtar vid Isoniemi.3)I Uleåborg är förbittringen mycket stor emot Mickelson, hvilken man anser af hämdlystnad ha blifvit förrädare. Enligt en berättelse skulle han, genast vid det han steg ombord på amiralskeppet, hafva gått fram till rodret, sägande: »jag är lots och skall föra er till Uleåborg.» Samtidigt togs äfven i granskapet en till Sverige försåld barlastad skonert, hvars besättning undkom i sin båt till fasta landet och var den första som hitförde nyheten om jakternas öde och Mickelsons tillfångatagande.
8 Thorsdagsaftonen kl. mellan 10 och 11 ankrade på redden den engelska eskadern, bestående af två fregatter och två korvetter, alla ångare med hjul, om 16 à 18 kanoner, 400 à 600 hästkrafter hvardera samt 17 à 18 fot djupgående.4)Enligt en uppgift skulle de vara Leopard, Odin, Valorous och Vultur (Gamen). Andra uppgifter nämna Tribune och Terror. Med anledning af händelserna i Brahestad utsändes en deputation till fiendens möte på redden, för att fråga hvad han hade för afsigt samt underrätta honom att vi voro alldeles utan försvar och tvungne att öfverlemna oss till hans ädelmod. Till svar erhöllo de utskickade en proklamation, skrifven i 5 exemplar på engelska språket5)Enligt några, äfven på svenska. och af följande ordalydelse:
Notice.
9 The English Admiral will not molest or injure private persons or their property.
10 He only intends to destroy the Castles and Defences, Shipping and Property of the Emperor of Russia.
11 So long as the Inhabitants continue peacebly within their houses, they will be protected, but should they offer assistance to the Russian Troops, they vill be treated as ennemies.
12 The English Admiral desires that the Women and Children should be sent out of Tovn.
13 Hanway Plumridge
14 Rear Admiral.
15 H. B. M. S.
16 Leopard at Uleåborg
17 the 1 June 1854.
Öfversättning.
18 Den engelske amiralen skall icke ofreda eller förorätta enskilde personer eller deras egendom.
19 Han åsyftar allenast att förstöra Ryske Kejsarens befästningar, försvarsmedel, fartyg, fartygsmaterial och egendom.
20 Så länge invånarne fredligt qvarblifva i deras boningar, skola de åtnjuta skydd, men skulle de bistå ryska trupperne, skola de behandlas som fiender.
21 Engelske amiralen önskar att qvinnor och barn må föras ur staden. H. Plumridge.
22 Hennes Brittiska Majestäts
23 skepp Leoparden d. 1 Juni 1854.
24 Då de utskickade härvid invände, att vi i sådant fall hade ingenting att frukta, emedan hos oss finnes hvarken militär, befästningar eller krigskontraband,6)Engelsmännen åberopade svenska försäkringar att här skulle ligga 12.000 man i garnison. Att sådana rykten, bland andra lögner, varit i svang på svenska sidan, är troligt. Men deremot är det otroligt, att Engelsmännen, som nyss förut fångat 10 sjömän härifrån, skulle varit i okunnighet om att Uleåborg var utan försvar. Allt prat härom åsyftade att gifva anfallet ett sken af kurage. svarade amiralen: »I hafven ett stort tjärulager,|46 4| plankor, timmer, flera skepp på stapeln, jemte skeppsvirke; dessa skola uppbrännas.» De utskickade svarade härpå, att allt detta vore privat egendom och i intet afseende ämnadt till krigsbruk; att en stor del af plankorna vore engelsk egendom och att en del unge köpmän, som byggde skepp, hade förskotter från England såväl på skeppsbyggnaderna, som på tjäran. Amiralen genmälde: »Jag rår ej för att Engelsmän hafva egendom här och kan ej hjelpa det; det gör mig ondt, men trohet tvingar mig att uppfylla min pligt. Inom tio minuter börja vi våra operationer».tillagt av utgivaren7)Dessa intressanta detaljer meddelas i ett bref från Hr J. V. Snellman G:son i Uleåborg till Hrr Henry Dresser & Komp. i London, hvaraf ett utdrag läses i Åbo Und:r.
25 Inemot kl. 12 på natten närmade sig 13 fientliga slupar, till en del bevärade med kanoner och brinnande luntor under mycken försigtighet, ty ehuru qvinnor och barn i största hast blifvit bortskickade, stod den manliga delen af befolkningen hotande på stranden, och det fordrades de lokala myndigheternas hela anseende, att tillbaka hålla utbrotten af folkets harm, för att ej onödigtvis reta fienden. Nu landsattes under larm och skrik 250 marinsoldater, hvilka i den dagsljusa midnatten spridde sig i kedja öfver gatorna och utställde vakter i gathörnen. I alla hus väntades visitationer efter militär och krigskontraband, men fienden var sannolikt på förhand förvissad att detta besvär var öfverflödigt och åtnöjde sig med att undersöka strandmagasinerna.
26 Sedan befälhafvaren erhållit anvisning på det lilla hus, som bebotts af kosackkommenderingen, och funnit det obetydligt samt eldfarligt för staden, om det antändes, och sedan han tillika underrättats, att härvarande kronomagasin innehöll spannmål för den fattiga befolkningens understöd, drogs militären tillbaka från sjelfva staden, och nu först, kl. 2 på natten, gafs med ett kanonskott signal till det egentliga sorgespelet.
27 Början gjordes med Franzénska varfvet på Varjakka, ett der på stapeln stående skepp samt det der liggande kopprade skeppet »John» om 179 läster. Sedan kom ordningen till de närmare staden belägna varfven med 4 å dem befintliga nybyggda och nära färdiga fartyg och 7 andra, till större delen, men på alltför grundt vatten försänkta fartyg, af hvilka ett gått af stapeln några timmar förut. Detta kostade något besvär, men Engelsmännen voro flitige brandstiftare och lyckades slutligen. Lättare var det derpå följande arbetet med tjärhofvet – uppgifterna variera mellan 15 och 20 000konsekvensändrat/normaliserat tunnor – samt de högst betydlige staplarne af plankor, bräder, bjelkar och skeppsvirke, hvilket allt under en långvarig torka blifvit lätt antändligt. Samtidigt undersöktes magasinerna på holmarne, stora vedförråder antändes, och magasinerna vid sundet delade, med alla i dem förvarade handelsvaror, spirituosa och annan egendom, tjärans öde på samma gång som dess grannskap.
28 Anblicken af denna ofantliga, på tre sidor om staden uppflammande brasa, vittnet om det sätt, hvarpå amiral Plumridge höll sitt löfte att skona enskild egendom, var i högsta grad fruktansvärd. Hvart man såg hvirflade lågor, gnistor och skyar af rök mot den molnhöjda himmelen, nedkallande vedergällningens dag öfver dessa oerhörda våldsbragder. Den härtills länge vackra och lugna väderleken hade under samma olycksdigra natt plötsligen öfvergått i regnskurar, blandade med snö. Den starka blåsten kom från nordost och låg följaktligen utåt hafvet, en tillfällighet, hvilken staden, äfvensom kojorna på Beckholmen, hade att tacka för sin räddning.
29 Efter fullbordad förstöring drog sig fienden tillbaka till skeppen, efter att hafva till kl. 6 följande morgon reqvirerat färskt kött, potäter m. m., under hotelse att i annat fall uppbränna staden. När den fordrade provianten på utsatt tid afhämtades, ville Engelsmännen ej vidkännas förenämnde hotelse. Ja desse representanter af det rikaste land på jorden, hvilka nyss förstört för millioners värde, förklarade sig nu vilja köpa provianten, likväl så, att de nedprutade betalningen, som efter gångbart pris ansågs utgöra 400 rubel silfver, till omkr. 150 rubel samma mynt. Utan tvifvel kommer detta ädelmod att i rapporterna utgöra ett bevis för »skonandet af enskild egendom».konsekvensändrat/normaliserat
30 Fredagen den 2 Juni kommo några parlamentärbåtar i land, medförande 12 matroser och jaktskeppare, fångade med våra farkoster och nu frigifne. Samtidigt återfordrades en man, som blifvit saknad ombord. Lyckligtvis återfunnos hans förbrända qvarlefvor i askan vid tjärhofvet, der han troligen tagit för mycket till bästa af de i Candelins magasin förvarade spirituosa och så blifvit redlös qvarliggande. I allmänhet visade fienden en stor begärlighet efter dylika styrkedrycker. Vid magasinernas plundring och förstöring voro bränvinsfastagerna de kurantaste varor; inne i staden såg man sjelfva posterne ragla till krogarne och med möda hålla sig uppe på benen. För öfrigt beskrifvas desse moderne vikingar enstämmigt såsom sammanrafsadt folk af ruskigt utseende, utan militärisk diciplin. Men om staden, hvilken de äfven följande dagar i spridde skaror genomströfvade, voro de ej utan kunskap på förhand. Ombord skola ha funnits plankartor öfver Uleåborg med uppgift icke blott på gårdarnes nuvarande, utan äfven på deras förre ägare.
31 Otålige att blifva af med de objudne gästerne, skickade stadsboerne lördagen den 3 Juni en ytterligare deputation med anhållan om bestämd uppgift på amiralens vidare fordringar, emedan den ene officern, som kom i land, fordrade ett, den andre ett annat, och man redan tröttnat vid dessa utpressningar. Amiralen svarade att han numera behöfde endast 8 båtlaster brännved och något vegetabilier. Efter att ha erhållit detta, lär fienden den 3 Juni om aftonen ha lyftat ankar8)När detta skrifves ha vi ännu ej nyare underrättelser, men påtagligen var det samma flottilj, som 4 dagar sednare ämnade förnya sin illbragd i GamlaCarleby och der fick en så välförtjent skrapa. och under Mickelsons ledning afgått till Ijå, för att ytterligare tillämpa amiralens löfte på de der upplagda betydliga förråderna af plankor och tjära. (Se ofvanföre.)konsekvensändrat/normaliserat
32 Uleåborgs handel och sjöfart ha drabbats af ett hårdt slag, som länge skall blöda. Den totala förlusten kan härtills blott gissningsvis uppskattas, men säkert är, att den, oberäknadt Brahestad och Ijå, icke understiger 600 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver. Huruvida fienden funnit och förstört de undanförda exportartiklarne, nämnes icke, ehuru man fruktade något sådant. De handlande isynnerhet ha lidit svåra förluster, och mest af alla troligen handelshuset Franzén. Men äfven andra samhällsklasser, de minst bemedlade icke undantagne, ha lidit betydligt, och ensamt den upphörda arbetsförtjensten är för de lägre folkklasserna en stor olycka. Hurudan sinnesstämningen varit under dessa våldets dagar, kan lättare tänkas, än beskrifvas. Vrede och harm ha omvexlat med förtviflan och förödmjukelse; med möda har man hejdat folkmassornas raseri, som brunnit af lust att tukta de angripande. Detta minne ha Engelsmän efterlemnat i Uleåborg – i en stad, som, till följe af sina talrika handelsförbindelser, tillförene varit välvilligare stämd emot dem, än törhända någon annan stad i Finland.