1 Julens annalkande medför alltid en tanke på barnen och deras glädje, deras ro för stunden och deras väl för lifvet. Denna tanke låter icke bortvika sig af ögonblickets mångahanda bekymmer; den tränger sig på oss med hela framtidens makt; ty framtiden hörer barnen till. Det fullvuxna slägtet i blomman af sin verksamhet älskar att med kärlekens sjelfförsakelse betrakta det slägte, som är bestämdt att blifva dess efterträdare. Ty detta slägte är blod af vårt blod och själ af vår själ; der skall träda i arf efter oss när vår tid är ute, och gifve Gud att det må blifva ett arf af gudsfruktan, sedlig förädling, sann bildning och allt godt!
2 För det att vi, som tillhöra nutiden, härintills genomlefvat lugnare dagar än våra fäder och haft rådrum att utvecklas och mogna under fredens hägn, är det icke sagdt att våra barn skola gå en lika lugn utveckling till mötes. Dagens händelser äro lärorika. Hvem ansvarar oss, att icke den framtid, som tillhör det vexande slägtet, blifver en tid af stormar och hårda pröfningar, i hvilka det är godt att redan från början äga, icke blott ett arf af bildning och seder, utan ock ett arf af mod, kraft, ihärdighet, arbetsamhet, förtröstan på det godas seger och denna mäktiga kärlek, som är i stånd att försaka allt, äfven de mest sjelfviska anspråk, för fosterlandet?
3 Det är ett fåfängt arbete att förkättra samtiden, äfven om den i åtskilligt vore sämre än föregående tider. Onekligen står den framom dem uti mycket. Men det hindrar icke att ju önska och arbeta för något ännu bättre. Den ungdom, som träder in uti verlden, gör det alltid med hopp att skapa verlden ny. Det är dess naturliga rätt. Må det kommande slägtet öfverträffa det nuvarande i allt ädelt och godt; må det utföra allt skönt och stort, som nutiden ej hunnit med. Och må det göra så med aktning och kärlek för det förgångna, likasom vi äro skyldige aktning och kärlek åt dem som lefvat och verkat före oss.
4 Sådant beror till stor del på de första intrycken från hemmet. Man hör ej sällan den klagan upprepas, att hemmets uppfostran nu är slappare, efterlåtnare än förr, att föräldramyndigheten släppt efter sin tygel på det unga sinnets sjelfständighet i förtid. Kanhända ligger i denna klagan någon öfverdrift; ty icke lärer karbasens envälde vara det önskvärdare. Men någon sanning ligger dock troligen deri. Säkert är der, att den fordna strängare tukten i föräldrarnas hus har uppfostrat män, beredde att möta lifvets stormar med breda bröst, och att lydnadens, vördnadens stränga pligter, inskärpta från barndomen, skapat kraftigare viljor, starkare karakterer, än den klemiga eftergifvenheten eller den likgiltighet, som tror sig ha gjort nog, när den skickar familjens unga ljus till skolan.
5 Skolan är mycket; det är en glädje och ett hopp att se, huru samtiden, äfven i vårt land, begynner att egna en alltmera ökad uppmärksamhet åt denna verkstad för kommande slägtens ljusare framtid. Men skolan är icke allt. De första intryckens makt, sedlighetens innersta omedelbara rot, största delen af känslans och fantasins första spelrum i lifvet – allt detta måste skolan lemna åt hemmet, eller dock bygga på hemmets grund. Vårdslösas dessa intryck, så händer alltför lätt, att det unga sinnet tager deraf obotelig skada.
6 Må vi nämna blott ett som bevis derpå. Vi säga det med smärta, men det är blott alltför sannt, att de flesta barn nuförtiden – i både bildade och halfbildade samhällsklasser – gå ut från föräldrahemmet utan all verkelig religion, utan den lefvande, innerliga vördnad för det gudomliga och heliga i lifvet, som ensam förmår utgöra det fasta ankaret i lefnadens villor och stormar. Huru vill man af ett sådant barn begära, att det sedan på den reflekterande öfvertygelsens väg skall komma till en tro, som, uppgjord af dess förstånd, icke har någon rot i dess hjerta? Huru vill man af detta barn begära en sann vördnad för det höga och stora i lifvet, för mensklighet, fädernesland, frihet, ljus, sanning, rättvisa, när det icke redan från början lärt sig att akta det högsta och största: det eviga ljuset, den gudomliga sanningen, den andliga friheten, som frigör själen? Skola icke, utan denna trons stora gåfva att beständigt »vara som ett barn», äfven den högsta bildning, och sjelfva ungdomens ädla värma för de höga idéerna, grumlas af mensklig sjelfviskhet och i sjelfva sina skönaste yttringar stadna i dödens skugga, bortkomne ifrån det eviga lif, som de sökt der det icke finnes?
7 Så stor vigt ligger i sanning uppå att vaka öfver de första intrycken i hemmet. Goda föräldrar kunna tänka: Vi ha lärt våra barn att lyda, att tala sanning, att göra hvar man rätt; må skolan sedan göra det öfriga. Så långt ungefär hade ock de gamle Perserne kommit. Men vår tid vill något mer. Fantasi, känsla och förstånd skola harmoniskt utbildas.
8 I senare åldrar af lifvet har fantasin blommat ut. Man förgäter då så lätt sin egen barndoms föreställningar – ehuru deras grund står qvar som en blå himmel öfver hela lefnadens taflor. Man glömmer då att erkänna fantasins mäktiga inflytande på hela barndomens tid. Och likväl är det den, uti hvilken barndomen egentligen lefver, det verktyg hvarmed den uppfattar allt och den måttstock hvarefter den mäter allt, ifrån det första ord som dess läppar härma, ända till de gyllene kronor som den ser i sina drömmar. När du bortränsar ogräset från din trädgård och när du dödar rofdjuren i dina skogar, så glöm aldrig, att ogräs och rofdjur kunna vexa också i dina barns fantasi.
9 Vill du ha ett prof på fantasins öfvermakt vid denna ålder af lifvet, så led ett barn en höstafton ut under den klara stjernhimmelen. Försök att förklara för barnet himmelens byggnad och stjernornas lopp; dess förstånd skall ej fatta din mening dermed. Försök att väcka dess känsla för det sublima i en så stor tafla; den lilla skall icke röja något intryck deraf. Men tala till fantasin, säg till barnet: Guds ögon se uppå dig – eller: der på den klara stjernan bor din lilla bror, som blef död; – strax har den lilla förstått dig och följer med spänd uppmärksamhet ditt pekande finger.
10 Man vet huru den första undervisningen måste taga fantasin i sin tjenst, om den ej vill uppfostra fladdrande papegojor. Åtskilligt kunde anmärkas t. ex. mot valet af vissa berättelser ur bibliska historien. Men vi önska här närmast tala om läsningen utom skolan. Det är der, som den största och vådligaste oaktsamhet är alltför vanlig. Man ifrar mot ammsagorna. Vi vilja ej obetingadt taga deras försvar; de kunna understundom vara olämpliga nog, men de flesta äro sannolikt temligen oskyldiga. Värre äro spökhistorierna och isynnerhet den oförnuftiga och skadliga vanan att skrämma barn; det bör alltid anses som ett prof på klok uppfostran, när ett barn med sin spelande fantasi vågar oförfäradt gå genom ett mörkt rum.
11 Men vigtigare än allt detta är att icke uppjaga, brådmogna, förstöra, förslappa, förvilda eller nedsmutsa ett barns fantasi genom sådana s. k. barnaböcker, hvarpå tyvärr är ingen brist, utan snarare öfverflöd. Valet af en riktig läsning för barn utom skolan är så svårt, dess uraktlåtande har bragt så mycken ofärd åstad, att vi trott några ord derom vara för kloka föräldrar välkomna, ehuru ämnet kommit till tals mer än engång förut. Vi skola i det följande söka att utreda hvilka slags böcker, i vår tanke, äro skadliga, hvilka som äro onyttiga och hvilka som gifva en ren och frisk näring åt fantasin. Ty vi äro så visst öfvertygade om nödvändigheten af allasjälsförmögenhetersoriginal: själsförmögenhers riktiga utveckling, att vi anse en uppfostran för blotta förståndet – om den ens vore möjlig – alldeles förfelad.
Notisen/artikeln ingår i HT 28/11 1855:|93 2|
Om läsning för barn.
II.
12 Vi gå nu att, på grund af det redan nämnda, öppet uttala vår tanke först om den läsning man bör gifva i barnens händer utom skolan och i sammanhang dermed om den läsning man icke bör gifva dem.
13 Högst bland alla ämnen för uppfostran är religionen, och emedan den i sig innefattar all sedlig förädling, så måste den äfven läggas såsom en klippfast grund för allt det goda man vill väcka till lif och för alla de murar man vill bygga emot det onda i barnasjälen. Det är falskt, som många tro, att allt ondt, all lögn, all elakhet, all sjelfviskhet, all afund, all ondsinthet komma till barnet endast utifrån genom onda föredömen och att de derföre kunna utifrån bekämpas med sedereglor och förbud, likasom kunde man utestänga verldens luft genom att noga tilltäppa fönsterna. Om icke katechesen nu vore en så urmodig bok, skulle vi redan af den lära oss att en menniskas själ, alltifrån första gryningen af dess tillvaro, ingalunda är en tom skriftafla, på hvilken verlden och lifvet sedan inrista sin brokiga skrift, utan ett frö, som i sig innehåller hela lefnaden med ondt och med godt. Båda vexa nödvändigt fram derur af sig sjelfva; på lifvet beror icke hvad, utan huru mycket, som vexer fram af det ena eller det andra. Ty ett barn är icke oskyldigt i den meningen, att det onda ej finnes der, utan derföre att det ännu icke smakat kunskapens träd på godt och ondt; och derföre går hela lifvets lärdom ut på att förstöra denna oskuld och sätta i stället den fria viljans medvetna val. Deraf kommer också att den första oskuldens blick mycket tidigt skymmes hos många barn och hos andra senare; det är fåfängeligt att vilja bevara hvad som ej kan bevaras: den första ljusa grönskan hos plantans hjertblad. Men i ett kan barnets oskuld räddas, icke allenast för hela dess ålder, utan för hela dess lefnad, och detta ena är just det innersta lifvet i Gud, så att barnatron på en lefvande personlig Gud, som allt verkar i alla, för all tid blir fast bestående intill lefnadens ände.
14 Kristendomens väsende är i sanning sådant, att den kan förliknas vid en ström, »i hvilken ett lejon kan simma och ett lamm kan gå.» Det högsta tänkande och den högsta oskuld rymmas båda deri. Men i den mening att kristendomen fordrar trons hela hängifvenhet och dödar menniskans medfödda sjelfviskhet, är den framför allt en barndomens religion, som visar beständigt dit tillbaka och i viss mening ställer barndomens åskådning högst. Derföre är också barnaåldern af alla åldrar den mest mottageliga för kristendomen; så att der barnasinnet icke är genomträngdt af dess tro, der har kristendomen sedan ett mycket hårdare arbete att tränga igenom den fullvuxne, och oftast kommer den aldrig sedan derin.
15 Det allra största fel uti barnauppfostran är att vilja göra kristendomen till en blott förståndsfråga, antingen det nu sker genom pladdrande utanlexor, eller genom torra sedereglor, eller genom sådana meningslösa sentenser om en försyn, en himmel och dylikt, som man stundom framkastar för barnen, likasom för att nära deras odödliga ande med skummande talesätt. Emedan vi icke tala om skolan, så må den ytliga katekesläsningen för öfrigt lemnas derhän; men visst är att den skadar ofantligt derigenom att man tycker sig dermed ha gjort nog åt det hållet, så att ingen vidare religiös läsning vore af nöden. När då barnet hemma ingenting annat får höra och läsa, som skulle tala till det om Gud och det eviga lifvet, om icke möjligen en tanklös bordsbön, så är det naturligt, att Gud och evighet bli för detsamma främmande oklara eller halfklara föreställningar, som höra till skolan, till lexan, och med hvilka det är onödigt och tråkigt att befatta sig, när man icke precis så måste. På samma sätt är det med skolornas tvungna kyrkogång.
16 Allt sådant är en lifsfråga och icke en formfråga. Gifve Gud att det rätt allvarligt behjertades i hvarje hem; då skulle ej så mycken liknöjdhet och löslighet och halfhet gå i arf från slägte till slägte.
17 Ty der måste allt samverka, för att genast från spädaste åren göra barnasinnet förtroligt med det heliga. Det gudomliga får icke stå dödt för barnets förstånd, utan lefvande varmt och kärleksfullt för dess håg, såsom det heter att älska Gud »af allt sitt hjerta». Redan i de allra första sagorna måste der ljuda den djupa, hela lifvet genombäfvande klangen af Jesu namn; der måste från första början vara bön och tacksägelse, vördnad och ödmjukhet – icke pjunkigt och hycklande, utan friskt och innerligt. Det allt skall mera inlefvas, än inläras. Der skall vara ett föredöme hos de fullvuxne, mindre i orden, än i det dagliga lifvets hela lynne. Ty är der icke ständigt en kärlek för Guds ord, en förtröstan på Hans nåd och ett böjande under Hans vilja, så lära sig barnen snart att, liksom de andra, spara sin Gud till söndagsförmiddagen, för att då så hastigt som möjligt expediera Honom.
18 I denna lifvets stora lexa skall äfven läsningen utom skolan hafva sin andel. Och dertill bör väljas sådan läsning, som faller likt vårregn på groende gräs. Också i den andliga literaturen finnas olämpliga böcker: somliga pjunkiga, grufvande och gräseliga, hvaraf sinnet blir sjukt; andra åter torrt förståndiga, hvaraf allt lif och all lust dödas. Men barnet skall hafva sin ålders framställning, som talar till fantasin, utan att skrämma den, och till känslan, utan att göra den veklig. Söndringen mellan Gud och verld får icke träda för skarpt fram och som ett barthuggande svärd klyfva barnets helgjutna, odelade åskådning i tu. Emedan barnets lif är mera ett naturlif, så måste Gud för dess ögon skina igenom naturen och Gud och verld, såvidt möjligt, stå i försoning och frid. Huru icke en sparf faller till marken utan Guds vilja; huru Gud kläder liljorna på marken herrligare än konung Salomos skrud – ett sådant språk är alldeles för barnet. Näst valda bibliska historier, milda psalmer och annars lämpliga ställen ur Nya Testamentet, finnes ingenting passligare som andelig läsning för barn, än vackra legender. Den, hvilken som barn har läst »Välsignelsen» af Franzén, »Julaftonen» af Runeberg, »Radegundis» och »Beda» af Stenbäck m. fl. sådana, skall kunna intyga hvilket djupt och välgörande intryck dessa dikter efterlemnat.
19 Dernäst kommer den med legenden beslägtade parabolen. I sin enkla skönhet – ty enkel måste den vara – talar den lika anslående till förstånd, känsla och fantasi. Den som skrifver detta hade i sin barndom en bok framför andra mycket kär, och den boken var Krummachers paraboler. Den var en skatt, som kunde många gånger läsas ånyo. Och den boken var en kristelig bok. Sedan har Krummacher skrifvit andra sköna böcker åt samma håll, men de äro ej mera så enkla, de fordra en skarpare eftertanke, än man kan begära af ett barn.
20 Detsamma är fallet med Adams skrifter: »Konungens tjenare» m. fl. som finnas öfversatta i bokhandeln. De förstås ej förrän i första ungdomen, men sköna böcker äro de.
21 »Jesu barndomshistoria», som man skulle anse vara den lämpligaste bok för barn, är det visst ej ändå. Det är en af dessa aprokryfiska traditioner, som vanslägtats ifrån mästarens anda, en samling af diktade underverk, som ej alla äro de renaste. Omöjligt har Frälsaren kunnat hämnas, som det står i den boken.
22 Vi kunna ej uppräkna alla de kristliga böcker, som vore lämpliga och finnas i bokhandeln. Vi ha blott sökt gifva en ledning för valet. De små böneböckerna i allraminsta format äro välkomna gåfvor; innehålla de tänkespråk, så egna de sig egentligen för minnesöfningar. Vi känna ej några rätt goda psalmer enkom för barn, men några äldre allmänna psalmer äro sådana, att också ett barn förstår deras sköna hufvudtanke.
23 Nästa gång om verdsliga böcker.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/12 1855:|96 2|
Om läsning för barn.
III.
24 Det finns ett ämne, näst religionen det högsta och dyrbaraste och nästan lika försummadt som den utom skolorna. Detta ämne är fäderneslandet.
25 Det liknar religionen deruti, att det mera skall inlefvas, än inläras, och deruti, att det är en lika nödvändig grundval för lifvet i verlden, som kristendomen är för lifvet i Gud. En menniska utan fädernesland är lika hemlös, fridlös, haltlös, utan hållning och sammanhang, utan höghet och lyftning, utan kärlek och skönhet i sin själs botten, som en menniska utan Gud.
26 En menniska utan fädernesland är såsom en väg i ett strandlöst haf. Hon har ingen forntid och ingen framtid, intet mål, intet hopp; ingenting att lefva för, ingenting att dö för. Antingen förlorar sig hennes sträfvan i formlösa drömmar, eller hänger hon sig fast med en sjelfvisk åtrå vid sin egen person och allt hvad dertill hör, vid det välbefinnande som är likgiltigt för allt, vid otrons löje öfver allt det stora och sköna i lifvet. Hennes hem är intet hem, och hennes Gud är ingen Gud. Ty hennes hem och hennes Gud äro blott hon sjelf. I sin tränga förkrympta själ tillbeder hon dageligen med böjda knän sin klokhet och sin lystnad och sin eländiga äflan efter den hala lyckans gunst. Ubi bene ibi patria.
27 Men hem, fädernesland och mensklighet äro såsom källan, floden och oceanen, förutan hvilka jorden skulle vara en öken. Menniskan behöfver dem såsom sjön behöfver en strand och såsom stugan behöfver en vägg och såsom ögat behöfver den blåa horizontens rand, för att icke förloras i fjerran. Och källan går genom floden till oceanen. Oceanen går genom molnen tillbaka till källan.
28 Kristendomen är en verldsreligion; ur katekesen kan man ej lära sig fäderneslandet. Det födes inom en genom hela lefnadens intryck alltifrån vaggan, men det klarnar och stadgas genom en god läsning.
29 Hemmet har vår första kärlek; det inneslöt ju från början hela vår verld. Men ganska tidigt begynte fäderneslandet att, likasom gårdens grönska, skina in genom fönsterna. Den grannen, som kom till oss, han var från ett annat hem; kamraten från byn visste saker som vi ej visste; stugan derborta på andra sidan om vägen är olik vår stuga; ingen vet hvar skogen och sjön ta slut.
30 I början var allt detta för oss något främmande. Fäderneslandet kom till oss som en främling från vida verlden; det dröjde något innan vi kände igen det. En dag vandrade soldater genom byn; de talade ett främmande språk; vi begynte då märka att grannen och lekkamraten och alla andra omkring oss talade samma språk som vi. Det gjorde oss bekantare; vi begynte att känna igen oss i dem. Sedan vidgades vår synkrets ända till skolan och kyrkan; så blef vår by, vår socken, vår stad ett litet fädernesland. Och den kretsen vidgade sig alltmera, ju mera vi sågo och lefde framåt. Till sist flögo vi en aning om att vårt land och vårt folk voro något eget för sig, och de vexte in i vår kärlek utan att vi tänkte mycket derpå – ifall ej kriget förde till oss en fiende och lärde oss ställa folk mot folk.
31 Nu kan det hända, att vi fingo i skolan t. ex. en bok om vårt lands geografi. Det var visst godt, men det var egentligen en sak för förståndet. Vi behöfde något för hjertat tillika, något för fantasin. Så hände t. ex. att vi fingo läsa en berättelse om Sankt Henrik. Det var Finnar han döpte: han dog för oss. Eller kommo vi öfver sagan om Reso kyrkas byggnad; nog kände vi den kyrkan, den var ju en utaf våra. Eller läste vi en bok om trettiåra kriget; der stod så ofta om Finnarnes bragder. Eller hade vi en bok i svenska historien, t. ex. Fryxells berättelser. Der voro vi med, och vi läste alltid två gånger de ställen, som handlade just om oss – ehuru vi deremellan tyckte att det just icke var någon skillnad mellan Svenskar och Finnar.
32 Sedan märkte vi att några ibland oss talade svenska och andra finska, och det hände ibland att den ena icke förstod den andra. Vi begynte då att göra någon skillnad mellan svenskt och finskt. Men emedan samma land var vårt stora hem och tillochmed de, som voro skilda i språk, hade så mycket för resten lika, så dröjde det länge, innan vi kunde förmå oss att tala om två folk der vi sågo blott ett. Ingen bland oss hade hjerta att döma Salomos dom mellan den finska och den svenska modren, som tvista om hvem barnet med rätta tillhör: klyf barnet i tu! Men faller en dag den domen, så skall den verkliga modren säga till den andre: tag mitt barn; hellre; så, än att det klyfves i stycken!
33 Ändock så kunde vi slutligen icke neka, att ju det finska fäderneslandet väsentligen, i både sin massa och sin innersta rot, var ett finskt land och måste älskas som sådant och tjenas och behandlas så som dess hela väsen ville. Vi begynte förstå, att det svenska minnet här i Finland skall älskas och högaktas, emedan vi stå till det i en stor tacksamhetsskuld, och att det icke bör nedbrytas, utan qvarstå med ära som en gammal björk bland den unga barrskogen, till tidens fullbordan. Men så ädel den björken är, så är han ändock af ett annat slägte och trifves blott på ett ringa område. Vi kunna ej för hans skull förgäta att barrskogen hör hela Finland till och är vårt lands ursprungliga barn och är ännu dertill en skog, af hvars furor främst våra öden timras. Derföre måste vi älska den skogen mest, äfven om vår vagga stått under en björk, och hela vårt lif skall egnas hans vård äfven då, när vi ej kunna förgäta den ljusare grönskan.
34 Sådan ungefär är den naturliga utveckligen af en sjelfkänsla, förutan hvilken intet folk förmår vilja, vara och verka något af värde. Det är klart, att den har sin rot redan i barndomshemmet. Om ett barn redan der ser sitt fädernesland missaktadt, åsidosatt, ställdt i skuggan för främmande länder – om det beständigt hör främmande språk, främmande seder, medan dess eget lands modersmål förvisas till drängkammaren och till en lurfvig bondes mun uti handel om smör och fläsk – hvem undrar dåmera, att en ung liflig själ redan tidigt vänds bort från detta egna land, detta egna språk, som borde vara så kära och som verkligen äro så sköna? Men låt detta unga sinne, under alla de olika röster som en modernare bildning för till dess öron, äfven någongång förnimma rösten af vårt land, vårt folk, icke från drängkammaren eller torget, utan från nationens eget djupa bröst, från dess skalders mun, från en moders kärliga läppar, i sagans och visans enkelhet, i hjeltebragder och visdom och ädla verk, med hvilka vårt folk förherrligats, – och fäderneslandet skall icke mera framstå för barnets öga så lurfvigt vid sidan af ett Frankrike, så okunnigt vid sidan af ett Tyskland, så fattigt vid sidan af ett England; det skall efterhand intaga sin naturliga plats, till hvilken det är berättigadt och för hvilken det har mäktiga förespråkare, om ej annorstädes, så dock i den omgifvande naturen.
35 Bland de nu fullvuxne, hvilka något läst, är det väl få, som ej i sin barndom ha läst »Den gamle knekten» af Franzén. Bland de nu vexande är det väl också ganska få, som ej uti yngre år ha läst »Elgskyttarne», »Grafven i Perho», »Molnets Broder», »Julqvällen», »Fänrik Stål» och »Vårt land». Vi vädja till dessa barndomsintryck och fråga dem, vuxne och vexande, om icke fäderneslandet vid en sådan läsning klarnat för deras tanke och slagit i deras hjerta en evärdelig rot.
36 Och sedan, när Kalevala trädde i dagen med hela sin mystiska verld, isynnerhet sin Lemminkäinen och sin Kullervo; när »Elinan Surma» och andra af Kanteletars skäraste dikter blefvo mera bekanta; när »Arvon mekin ansaitsemme» fann nyare uttryck för den nya känslan af eget värde; när de finska Sagorna för första gången syntes i tryck och här och der äfven annars vårt land begynte tala med egen stämma i böcker och visor, – då uppgick för de unga sinnen en ny tid och en ny håg; fäderneslandet talade till dem, och de hörde dess röst, och det trädde dem närmare än förut och närmare än det trädt till föregående slägten.
37 Och efter ett barn mer än andra vill ha bilder och intryck, som det kan fatta med åskådningen, så äro teckningarna af Finland och de nyss utgifna finska visorna och de så finska theaterstyckena lika mycket gjorda för de små uti landet, som för de stora.
38 Man ser, att den literatur, i hvilken vårt land spelar en framstående rol och som tidigt, med något urval, bör lemnas i barnets hand, icke är rik till antal – der äro stora och kännbara luckor, särdeles åt det historiska hållet – men rik på värde och skönhet är den ändock. Den som vill se hvad en dikt förmår, kan låta en liten pilt läsa »Sven Dufva» högt.
39 Vi äro i visst afseende jäfvige att säga något om »Eos» och nämna derföre blott, att fosterlandet ingår i dess bästa sträfvanden. Desto mera anse vi oss berättigade att yttra ett ord till förmån för den nya finska barntidningen Lukemista Nuorisolle. Det är allt skäl till den förmodan, att Lukemista tillräckligt skall rekommendera sig sjelf genom ett godt och lättfattligt innehåll. Vi be att få tillägga ett annat skäl, som gör dess spridning bland all Finlands vexande ungdom i hög grad önskvärd.
40 Ganska många barn i de bildade klasserna vexa och uppvexa utan att lära sig finska språket redan från början. Det är illa, mycket illa. Tänkande föräldrar inse det nog. Några välja sig derföre finska domestiker och barnsköterskor, i den goda afsigt att genom dem göra barnen bekanta med landets språk. Men erfarenheten visar, att dessa tjenare vanligen lära sig svenska och hellre bråka dermed, än tala hemma i huset deras eget rika modersmål.
41 Vi föreslå, att alla föräldrar i sådana hus, der svenskan och andra språk ha undanträngt finskan, prenumerera på Lukemista Nuorisolle för deras barn och låta den föreläsas och uttydas, nummer efter nummer, för barnen, ända tilldess att barnen sjelfva läsa den obehindradt, hvilket de gerna skola önska för dess innehålls skull.
42 Latin och grekiska, svenska, franska, tyska, engelska, tyska, ja hebraiska låta vi barnen läsa, och vi skulle icke låta dem läsa deras eget lands språk!
43 Vi instämma också fullkomligt i tidningen Wiborgs önskan, att författare och förläggare här i landet borde mera än härtills vara betänkta på att skapa en barnliteratur, som, lämplig för resten, inrymmer dess tillbörliga andel äfven åt fosterlandet. Det vore på engång ett godt verk och en god spekulation.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/12 1855:|99 2|
Om läsning för barn.
IV.
44 Den som före jularna kunde och ville uppoffra någon tid till att genomgå och bedöma de många barnaböckerna, som den tiden ligga radade uppå boklådsdiskarna, han skulle bespara andra månget bryderi och månget misslyckadt val. Ty få äro de äldre personer, som gifva sig tid att genomläsa en barnabok, innan den ges bort till julgåfva. Man fäster sig vanligen vid de tre omständigheterna titel, plancher och pris – väljer derefter hvad man i hast hinner och kastar så slumpvis goda eller onda frön uti barnahanden, allt huru det faller sig.
45 Det var vår afsigt att åtaga oss ett sådant recensentskap, men beklagligen är dertill ingen tid öfrig. Vi bedja derföre vänligen alla föräldrar och andra, som köpa barnaböcker, att icke göra det på måfå, utan taga böckerna i god tid på öppet köp, genomgå dem hemma på förhand och gallra ut det som är onyttigt eller rent af skadligt.
46 Det låter visst förunderligt att en barnabok kan vara skadlig. De utgifvas ju alla i största välmening till nytta och nöje; åtminstone står det att läsa något sådant på titelbladet. Och så godt tro vi om menniskorna, att väl ingen författare eller förläggare med afsigt utskickar något som han vet vara ett förderf och en snara för unga sinnen. Men sådant sker ändå af lättsinne eller af okunnighet. Skadliga äro:
47 1) alla sådana barnaböcker, som upphetsa fantasin med gräsliga framställningar: skräckscener, mordhistorier, spökhistorier och allehanda vidunderliga berättelser, der icke det sedligt goda, det barnsligt naiva, det gladt skämtsama eller det oskyldigt vackra försona och förmildra intrycket;
48 2) alla sådana böcker, som förvilla rättsbegreppen: röfvarehistorier, tjufhistorier, lättfärdiga anekdoter, lättsinnigt skämt;
49 3) alla sådana, som inkasta tvifvel och otro i barnasjälen, t. ex. gäckeri med heliga ämnen under masken af allehanda tokroligheter;
50 4) alla sådana, som insmyga orena föreställningar: allehanda tvetydiga äfventyr, opassande reseskildringar, mångtydiga qvickheter, grumliga visor m. m.;
51 5) alla sådana, som förslappa den sedliga känslan med pjunk och sentimentalitet: öfverdrifvet gråtmilda, känslosama, svulstiga framställningar;
52 6) alla de, som predika den yttre anständigheten, den verldsliga klokheten såsom det framför allt annat vigtiga, medan de för menniskans inre förbättring ha endast några kalla, meningslösa sedereglor att bjuda;
53 7) alla de, som genom en torr och frånstötande moral göra det goda motbjudande eller löjligt och likasom kläda dygden i styfkjortel och peruk, hvaråt barnet antingen ledes eller skrattar, samt slutligen
54 8) alla de, hvilka åsyfta endast det slags toma tidsfördrif, som göra arbetet förhatligt och den dyrbara tidens dödande till deras enda syftemål, utan att i någon mån anslå hjertat eller (såsom fallet är med sinnrika spel och leksaker) väcka eftertanken.
55 Vi förutse, att mången skall anse denna förkastelsedom nog sträng och för långt drifven. De moraliserande böckerna t. ex. utgöra ju ensamt mer än hälften af hvad julborden bjuda oss; skulle då hela denna stora mängd böra utmönstras, för det att den icke förmått kläda sina bilder i en nog anslående drägt? Ja, i vår tanke är det verkligen så, och det bästa man om dessa böcker kan säga är att de äro onyttiga. Ty barnets omdöme, eller rättare dess oresonnerade känsla, är finare än mången anar. Det låter icke mata uti sig moral med slef, så tjockt och oförtäckt att den likasom knastrar mellan tänderna. Det är likasom att insultera dess hjerta, när man vill göra sådant till en förståndsfråga eller en minneslexa. Följden blir den naturliga, att antingen läses boken ej alls, eller läses den så, att endast musten af äfventyr och händelser suges ut; – det öfriga kastas bort som ett nötskal när kärnan är uppäten.
56 Moralen i en barnabok skall ligga gömd i sjelfva berättelsen som en doft uti blomman; barnet skall icke likasom skuffas dertill, utan hitta uppå den sjelf. Sådant kan ibland förtydligas med en fingervisning, men det skall ske helt lätt och likasom i förbigående, likasom ville man säga: det der vet du nog utan att jag säger dig det. Berättar man t. ex. en god gerning, så bör man lägga moralen uti dess följder och uti det goda medvetandet, icke uti en tjock reflexion vid slutet. Barnet reflekterar föga, men känner desto mer. Det vill hafva en sak, se en sak, icke tänka sig den. I stället att utfundera mekanismen i sina klingande dockspel, bryter det hellre sönder dem, »för att se hvad som är der inuti».konsekvensändrat/normaliserat På samma sätt vill det hafva det goda, se det vackra, men icke tänka sig dem.
57 Man skulle tänka, emedan naturmenniskan i mycket liknar ett barn, att folksagorna isynnerhet vore lämpliga barnsagor. Men så är det icke med alla. I många af folksagorna träder der fram en mycket skarp reflexion, som klyfver åskådningen och likasom sönderhugger verkligheten i kropp och själ, så att på ena sidan står der en person eller ett ting i sin råhet eller fulhet, och på andra sidan står sagan och likasom skrattar åt dem. Denna hvassa, ofta bittra ironi är icke för barnet. Det får ej ställa sig upp till en domare öfver verlden; dess tro bör respekteras; natur och ande, kropp och själ äro för barnet ett. Men sådana sagor, som låta det fula och elaka döma sig sjelfva, det vackra och goda belöna sig sjelfva, sådana finnas många och äro för deras enkla natursanna framställningssätt alldeles enkom gjorda att gifvas i barnets hand.
58 Läsaren kan redan häraf ana, hvilka barnaböcker vi, förutom de redan nämnda, som angå religion och fosterland, anse goda, nemligen:
59 1) den naturfriska, naiva och glada sagan, isynnerhet för den spädare åldern:
60 2) sådana sedolärande berättelser, der moralen ligger lättfattlig inuti handlingen, icke påsmetad utanpå;
61 3) sådana äfventyr och andra berättelser, som gifva lagom näring åt fantasin, utan att upphetsa den, och der alltid något guldkorn är att plocka liksom en blomma i det höga gräset;
62 4) sådana bildande berättelser, såsom historiska skildringar, resebeskrifningar, uppfinningar m. m., som vidga barnets synkrets och öfva dess eftertanke, alltid med framställning och val af ämnen lämpade efter dess ålder;
63 5) sådana visor och andra poetiska dikter, som bilda hjertat och öfva minnet, genom att sjungas eller att läras utantill;
64 6) sådana gåtor, spel och andra leksaker, som vädja i någon mån till omdöme och skarpsinnighet, eller också blott och bart till en oskyldig glädje – ty den är själens helsa och bör aldrig missunnas; men sjelfva ordet och begreppet tidsfördrif bör, såsom ett slöseri med det dyrbaraste vilkor för menniskans verksamhet, helt och hållet bannlysas.
65 En barnabok skall vara frisk och hurtig, hjertlig och vacker, klok och begriplig, hellre glad än sorgsen, men så att båda sidorna af lifvet uttaga sin rätt. Den bästa barnabok vi känna på svenska språket och som fullt uppfyller alla dessa fordringar, är Reuterdahls »Julläsning för barn», utgifven redan åren 1837 och 1838. Beklagligen är den numera utgången ur bokhandeln, medan så mycket annat af vida ringare värde årligen flödar ut ifrån tryckpresarna.
66 Utan tvifvel finnes åtskilligt annat godt derjemte, oaktadt läsaren här ej kan vänta någon katalog deröfver. Hvem mins icke Robinson? Hvem känner ej Campes berättelser, eller Andersens sagor, eller Elfvornas qvällar, eller Berättelser ur romerska historien, eller Orbis pictus, eller ... dock listan kunde bli lång, utan att ändock bli fullständig. En sak be vi att få lägga våra läsare på hjertat. Det är bättre att köpa en god bok, om den också är dyrare, än tre blott för det att de äro billiga. Finnas i huset flera barn, så ger man åt det äldsta med vilkor att läsa och förklara för de andra. Också planchernas värde bör ej lemnas utan allt afseende. Goda plancher bilda tidigt ett omdöme om det vackra i måleri, medan dåliga plancher verka motsatsen. Härifrån undantagas dock de små konstdomarne, som sätta mera värde på rediga, klara, begripliga bilder, än på fint utförda teckningar.
67 Och härmed önska vi små och stora läsare af hjertat en glad jul och någon liten nytta af ofvanstående välmenta rader.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om läsning för barn.
I.
1 Julens annalkande medför alltid en tanke på barnen och deras glädje, deras ro för stunden och deras väl för lifvet. Denna tanke låter icke bortvika sig af ögonblickets mångahanda bekymmer; den tränger sig på oss med hela framtidens makt; ty framtiden hörer barnen till. Det fullvuxna slägtet i blomman af sin verksamhet älskar att med kärlekens sjelfförsakelse betrakta det slägte, som är bestämdt att blifva dess efterträdare. Ty detta slägte är blod af vårt blod och själ af vår själ; der skall träda i arf efter oss när vår tid är ute, och gifve Gud att det må blifva ett arf af gudsfruktan, sedlig förädling, sann bildning och allt godt!
2 För det att vi, som tillhöra nutiden, härintills genomlefvat lugnare dagar än våra fäder och haft rådrum att utvecklas och mogna under fredens hägn, är det icke sagdt att våra barn skola gå en lika lugn utveckling till mötes. Dagens händelser äro lärorika. Hvem ansvarar oss, att icke den framtid, som tillhör det vexande slägtet, blifver en tid af stormar och hårda pröfningar, i hvilka det är godt att redan från början äga, icke blott ett arf af bildning och seder, utan ock ett arf af mod, kraft, ihärdighet, arbetsamhet, förtröstan på det godas seger och denna mäktiga kärlek, som är i stånd att försaka allt, äfven de mest sjelfviska anspråk, för fosterlandet?
3 Det är ett fåfängt arbete att förkättra samtiden, äfven om den i åtskilligt vore sämre än föregående tider. Onekligen står den framom dem uti mycket. Men det hindrar icke att ju önska och arbeta för något ännu bättre. Den ungdom, som träder in uti verlden, gör det alltid med hopp att skapa verlden ny. Det är dess naturliga rätt. Må det kommande slägtet öfverträffa det nuvarande i allt ädelt och godt; må det utföra allt skönt och stort, som nutiden ej hunnit med. Och må det göra så med aktning och kärlek för det förgångna, likasom vi äro skyldige aktning och kärlek åt dem som lefvat och verkat före oss.
4 Sådant beror till stor del på de första intrycken från hemmet. Man hör ej sällan den klagan upprepas, att hemmets uppfostran nu är slappare, efterlåtnare än förr, att föräldramyndigheten släppt efter sin tygel på det unga sinnets sjelfständighet i förtid. Kanhända ligger i denna klagan någon öfverdrift; ty icke lärer karbasens envälde vara det önskvärdare. Men någon sanning ligger dock troligen deri. Säkert är der, att den fordna strängare tukten i föräldrarnas hus har uppfostrat män, beredde att möta lifvets stormar med breda bröst, och att lydnadens, vördnadens stränga pligter, inskärpta från barndomen, skapat kraftigare viljor, starkare karakterer, än den klemiga eftergifvenheten eller den likgiltighet, som tror sig ha gjort nog, när den skickar familjens unga ljus till skolan.
5 Skolan är mycket; det är en glädje och ett hopp att se, huru samtiden, äfven i vårt land, begynner att egna en alltmera ökad uppmärksamhet åt denna verkstad för kommande slägtens ljusare framtid. Men skolan är icke allt. De första intryckens makt, sedlighetens innersta omedelbara rot, största delen af känslans och fantasins första spelrum i lifvet – allt detta måste skolan lemna åt hemmet, eller dock bygga på hemmets grund. Vårdslösas dessa intryck, så händer alltför lätt, att det unga sinnet tager deraf obotelig skada.
6 Må vi nämna blott ett som bevis derpå. Vi säga det med smärta, men det är blott alltför sannt, att de flesta barn nuförtiden – i både bildade och halfbildade samhällsklasser – gå ut från föräldrahemmet utan all verkelig religion, utan den lefvande, innerliga vördnad för det gudomliga och heliga i lifvet, som ensam förmår utgöra det fasta ankaret i lefnadens villor och stormar. Huru vill man af ett sådant barn begära, att det sedan på den reflekterande öfvertygelsens väg skall komma till en tro, som, uppgjord af dess förstånd, icke har någon rot i dess hjerta? Huru vill man af detta barn begära en sann vördnad för det höga och stora i lifvet, för mensklighet, fädernesland, frihet, ljus, sanning, rättvisa, när det icke redan från början lärt sig att akta det högsta och största: det eviga ljuset, den gudomliga sanningen, den andliga friheten, som frigör själen? Skola icke, utan denna trons stora gåfva att beständigt »vara som ett barn», äfven den högsta bildning, och sjelfva ungdomens ädla värma för de höga idéerna, grumlas af mensklig sjelfviskhet och i sjelfva sina skönaste yttringar stadna i dödens skugga, bortkomne ifrån det eviga lif, som de sökt der det icke finnes?
7 Så stor vigt ligger i sanning uppå att vaka öfver de första intrycken i hemmet. Goda föräldrar kunna tänka: Vi ha lärt våra barn att lyda, att tala sanning, att göra hvar man rätt; må skolan sedan göra det öfriga. Så långt ungefär hade ock de gamle Perserne kommit. Men vår tid vill något mer. Fantasi, känsla och förstånd skola harmoniskt utbildas.
8 I senare åldrar af lifvet har fantasin blommat ut. Man förgäter då så lätt sin egen barndoms föreställningar – ehuru deras grund står qvar som en blå himmel öfver hela lefnadens taflor. Man glömmer då att erkänna fantasins mäktiga inflytande på hela barndomens tid. Och likväl är det den, uti hvilken barndomen egentligen lefver, det verktyg hvarmed den uppfattar allt och den måttstock hvarefter den mäter allt, ifrån det första ord som dess läppar härma, ända till de gyllene kronor som den ser i sina drömmar. När du bortränsar ogräset från din trädgård och när du dödar rofdjuren i dina skogar, så glöm aldrig, att ogräs och rofdjur kunna vexa också i dina barns fantasi.
9 Vill du ha ett prof på fantasins öfvermakt vid denna ålder af lifvet, så led ett barn en höstafton ut under den klara stjernhimmelen. Försök att förklara för barnet himmelens byggnad och stjernornas lopp; dess förstånd skall ej fatta din mening dermed. Försök att väcka dess känsla för det sublima i en så stor tafla; den lilla skall icke röja något intryck deraf. Men tala till fantasin, säg till barnet: Guds ögon se uppå dig – eller: der på den klara stjernan bor din lilla bror, som blef död; – strax har den lilla förstått dig och följer med spänd uppmärksamhet ditt pekande finger.
10 Man vet huru den första undervisningen måste taga fantasin i sin tjenst, om den ej vill uppfostra fladdrande papegojor. Åtskilligt kunde anmärkas t. ex. mot valet af vissa berättelser ur bibliska historien. Men vi önska här närmast tala om läsningen utom skolan. Det är der, som den största och vådligaste oaktsamhet är alltför vanlig. Man ifrar mot ammsagorna. Vi vilja ej obetingadt taga deras försvar; de kunna understundom vara olämpliga nog, men de flesta äro sannolikt temligen oskyldiga. Värre äro spökhistorierna och isynnerhet den oförnuftiga och skadliga vanan att skrämma barn; det bör alltid anses som ett prof på klok uppfostran, när ett barn med sin spelande fantasi vågar oförfäradt gå genom ett mörkt rum.
11 Men vigtigare än allt detta är att icke uppjaga, brådmogna, förstöra, förslappa, förvilda eller nedsmutsa ett barns fantasi genom sådana s. k. barnaböcker, hvarpå tyvärr är ingen brist, utan snarare öfverflöd. Valet af en riktig läsning för barn utom skolan är så svårt, dess uraktlåtande har bragt så mycken ofärd åstad, att vi trott några ord derom vara för kloka föräldrar välkomna, ehuru ämnet kommit till tals mer än engång förut. Vi skola i det följande söka att utreda hvilka slags böcker, i vår tanke, äro skadliga, hvilka som äro onyttiga och hvilka som gifva en ren och frisk näring åt fantasin. Ty vi äro så visst öfvertygade om nödvändigheten af alla själsförmögenhetersoriginal: själsförmögenhers riktiga utveckling, att vi anse en uppfostran för blotta förståndet – om den ens vore möjlig – alldeles förfelad.
Notisen/artikeln ingår i HT 28/11 1855:|93 2|Om läsning för barn.
II.
12 Vi gå nu att, på grund af det redan nämnda, öppet uttala vår tanke först om den läsning man bör gifva i barnens händer utom skolan och i sammanhang dermed om den läsning man icke bör gifva dem.
13 Högst bland alla ämnen för uppfostran är religionen, och emedan den i sig innefattar all sedlig förädling, så måste den äfven läggas såsom en klippfast grund för allt det goda man vill väcka till lif och för alla de murar man vill bygga emot det onda i barnasjälen. Det är falskt, som många tro, att allt ondt, all lögn, all elakhet, all sjelfviskhet, all afund, all ondsinthet komma till barnet endast utifrån genom onda föredömen och att de derföre kunna utifrån bekämpas med sedereglor och förbud, likasom kunde man utestänga verldens luft genom att noga tilltäppa fönsterna. Om icke katechesen nu vore en så urmodig bok, skulle vi redan af den lära oss att en menniskas själ, alltifrån första gryningen af dess tillvaro, ingalunda är en tom skriftafla, på hvilken verlden och lifvet sedan inrista sin brokiga skrift, utan ett frö, som i sig innehåller hela lefnaden med ondt och med godt. Båda vexa nödvändigt fram derur af sig sjelfva; på lifvet beror icke hvad, utan huru mycket, som vexer fram af det ena eller det andra. Ty ett barn är icke oskyldigt i den meningen, att det onda ej finnes der, utan derföre att det ännu icke smakat kunskapens träd på godt och ondt; och derföre går hela lifvets lärdom ut på att förstöra denna oskuld och sätta i stället den fria viljans medvetna val. Deraf kommer också att den första oskuldens blick mycket tidigt skymmes hos många barn och hos andra senare; det är fåfängeligt att vilja bevara hvad som ej kan bevaras: den första ljusa grönskan hos plantans hjertblad. Men i ett kan barnets oskuld räddas, icke allenast för hela dess ålder, utan för hela dess lefnad, och detta ena är just det innersta lifvet i Gud, så att barnatron på en lefvande personlig Gud, som allt verkar i alla, för all tid blir fast bestående intill lefnadens ände.
14 Kristendomens väsende är i sanning sådant, att den kan förliknas vid en ström, »i hvilken ett lejon kan simma och ett lamm kan gå.» Det högsta tänkande och den högsta oskuld rymmas båda deri. Men i den mening att kristendomen fordrar trons hela hängifvenhet och dödar menniskans medfödda sjelfviskhet, är den framför allt en barndomens religion, som visar beständigt dit tillbaka och i viss mening ställer barndomens åskådning högst. Derföre är också barnaåldern af alla åldrar den mest mottageliga för kristendomen; så att der barnasinnet icke är genomträngdt af dess tro, der har kristendomen sedan ett mycket hårdare arbete att tränga igenom den fullvuxne, och oftast kommer den aldrig sedan derin.
15 Det allra största fel uti barnauppfostran är att vilja göra kristendomen till en blott förståndsfråga, antingen det nu sker genom pladdrande utanlexor, eller genom torra sedereglor, eller genom sådana meningslösa sentenser om en försyn, en himmel och dylikt, som man stundom framkastar för barnen, likasom för att nära deras odödliga ande med skummande talesätt. Emedan vi icke tala om skolan, så må den ytliga katekesläsningen för öfrigt lemnas derhän; men visst är att den skadar ofantligt derigenom att man tycker sig dermed ha gjort nog åt det hållet, så att ingen vidare religiös läsning vore af nöden. När då barnet hemma ingenting annat får höra och läsa, som skulle tala till det om Gud och det eviga lifvet, om icke möjligen en tanklös bordsbön, så är det naturligt, att Gud och evighet bli för detsamma främmande oklara eller halfklara föreställningar, som höra till skolan, till lexan, och med hvilka det är onödigt och tråkigt att befatta sig, när man icke precis så måste. På samma sätt är det med skolornas tvungna kyrkogång.
16 Allt sådant är en lifsfråga och icke en formfråga. Gifve Gud att det rätt allvarligt behjertades i hvarje hem; då skulle ej så mycken liknöjdhet och löslighet och halfhet gå i arf från slägte till slägte.
17 Ty der måste allt samverka, för att genast från spädaste åren göra barnasinnet förtroligt med det heliga. Det gudomliga får icke stå dödt för barnets förstånd, utan lefvande varmt och kärleksfullt för dess håg, såsom det heter att älska Gud »af allt sitt hjerta». Redan i de allra första sagorna måste der ljuda den djupa, hela lifvet genombäfvande klangen af Jesu namn; der måste från första början vara bön och tacksägelse, vördnad och ödmjukhet – icke pjunkigt och hycklande, utan friskt och innerligt. Det allt skall mera inlefvas, än inläras. Der skall vara ett föredöme hos de fullvuxne, mindre i orden, än i det dagliga lifvets hela lynne. Ty är der icke ständigt en kärlek för Guds ord, en förtröstan på Hans nåd och ett böjande under Hans vilja, så lära sig barnen snart att, liksom de andra, spara sin Gud till söndagsförmiddagen, för att då så hastigt som möjligt expediera Honom.
18 I denna lifvets stora lexa skall äfven läsningen utom skolan hafva sin andel. Och dertill bör väljas sådan läsning, som faller likt vårregn på groende gräs. Också i den andliga literaturen finnas olämpliga böcker: somliga pjunkiga, grufvande och gräseliga, hvaraf sinnet blir sjukt; andra åter torrt förståndiga, hvaraf allt lif och all lust dödas. Men barnet skall hafva sin ålders framställning, som talar till fantasin, utan att skrämma den, och till känslan, utan att göra den veklig. Söndringen mellan Gud och verld får icke träda för skarpt fram och som ett barthuggande svärd klyfva barnets helgjutna, odelade åskådning i tu. Emedan barnets lif är mera ett naturlif, så måste Gud för dess ögon skina igenom naturen och Gud och verld, såvidt möjligt, stå i försoning och frid. Huru icke en sparf faller till marken utan Guds vilja; huru Gud kläder liljorna på marken herrligare än konung Salomos skrud – ett sådant språk är alldeles för barnet. Näst valda bibliska historier, milda psalmer och annars lämpliga ställen ur Nya Testamentet, finnes ingenting passligare som andelig läsning för barn, än vackra legender. Den, hvilken som barn har läst »Välsignelsen» af Franzén, »Julaftonen» af Runeberg, »Radegundis» och »Beda» af Stenbäck m. fl. sådana, skall kunna intyga hvilket djupt och välgörande intryck dessa dikter efterlemnat.
19 Dernäst kommer den med legenden beslägtade parabolen. I sin enkla skönhet – ty enkel måste den vara – talar den lika anslående till förstånd, känsla och fantasi. Den som skrifver detta hade i sin barndom en bok framför andra mycket kär, och den boken var Krummachers paraboler. Den var en skatt, som kunde många gånger läsas ånyo. Och den boken var en kristelig bok. Sedan har Krummacher skrifvit andra sköna böcker åt samma håll, men de äro ej mera så enkla, de fordra en skarpare eftertanke, än man kan begära af ett barn.
20 Detsamma är fallet med Adams skrifter: »Konungens tjenare» m. fl. som finnas öfversatta i bokhandeln. De förstås ej förrän i första ungdomen, men sköna böcker äro de.
21 »Jesu barndomshistoria», som man skulle anse vara den lämpligaste bok för barn, är det visst ej ändå. Det är en af dessa aprokryfiska traditioner, som vanslägtats ifrån mästarens anda, en samling af diktade underverk, som ej alla äro de renaste. Omöjligt har Frälsaren kunnat hämnas, som det står i den boken.
22 Vi kunna ej uppräkna alla de kristliga böcker, som vore lämpliga och finnas i bokhandeln. Vi ha blott sökt gifva en ledning för valet. De små böneböckerna i allraminsta format äro välkomna gåfvor; innehålla de tänkespråk, så egna de sig egentligen för minnesöfningar. Vi känna ej några rätt goda psalmer enkom för barn, men några äldre allmänna psalmer äro sådana, att också ett barn förstår deras sköna hufvudtanke.
23 Nästa gång om verdsliga böcker.
Notisen/artikeln ingår i HT 8/12 1855:|96 2|Om läsning för barn.
III.
24 Det finns ett ämne, näst religionen det högsta och dyrbaraste och nästan lika försummadt som den utom skolorna. Detta ämne är fäderneslandet.
25 Det liknar religionen deruti, att det mera skall inlefvas, än inläras, och deruti, att det är en lika nödvändig grundval för lifvet i verlden, som kristendomen är för lifvet i Gud. En menniska utan fädernesland är lika hemlös, fridlös, haltlös, utan hållning och sammanhang, utan höghet och lyftning, utan kärlek och skönhet i sin själs botten, som en menniska utan Gud.
26 En menniska utan fädernesland är såsom en väg i ett strandlöst haf. Hon har ingen forntid och ingen framtid, intet mål, intet hopp; ingenting att lefva för, ingenting att dö för. Antingen förlorar sig hennes sträfvan i formlösa drömmar, eller hänger hon sig fast med en sjelfvisk åtrå vid sin egen person och allt hvad dertill hör, vid det välbefinnande som är likgiltigt för allt, vid otrons löje öfver allt det stora och sköna i lifvet. Hennes hem är intet hem, och hennes Gud är ingen Gud. Ty hennes hem och hennes Gud äro blott hon sjelf. I sin tränga förkrympta själ tillbeder hon dageligen med böjda knän sin klokhet och sin lystnad och sin eländiga äflan efter den hala lyckans gunst. Ubi bene ibi patria.
27 Men hem, fädernesland och mensklighet äro såsom källan, floden och oceanen, förutan hvilka jorden skulle vara en öken. Menniskan behöfver dem såsom sjön behöfver en strand och såsom stugan behöfver en vägg och såsom ögat behöfver den blåa horizontens rand, för att icke förloras i fjerran. Och källan går genom floden till oceanen. Oceanen går genom molnen tillbaka till källan.
28 Kristendomen är en verldsreligion; ur katekesen kan man ej lära sig fäderneslandet. Det födes inom en genom hela lefnadens intryck alltifrån vaggan, men det klarnar och stadgas genom en god läsning.
29 Hemmet har vår första kärlek; det inneslöt ju från början hela vår verld. Men ganska tidigt begynte fäderneslandet att, likasom gårdens grönska, skina in genom fönsterna. Den grannen, som kom till oss, han var från ett annat hem; kamraten från byn visste saker som vi ej visste; stugan derborta på andra sidan om vägen är olik vår stuga; ingen vet hvar skogen och sjön ta slut.
30 I början var allt detta för oss något främmande. Fäderneslandet kom till oss som en främling från vida verlden; det dröjde något innan vi kände igen det. En dag vandrade soldater genom byn; de talade ett främmande språk; vi begynte då märka att grannen och lekkamraten och alla andra omkring oss talade samma språk som vi. Det gjorde oss bekantare; vi begynte att känna igen oss i dem. Sedan vidgades vår synkrets ända till skolan och kyrkan; så blef vår by, vår socken, vår stad ett litet fädernesland. Och den kretsen vidgade sig alltmera, ju mera vi sågo och lefde framåt. Till sist flögo vi en aning om att vårt land och vårt folk voro något eget för sig, och de vexte in i vår kärlek utan att vi tänkte mycket derpå – ifall ej kriget förde till oss en fiende och lärde oss ställa folk mot folk.
31 Nu kan det hända, att vi fingo i skolan t. ex. en bok om vårt lands geografi. Det var visst godt, men det var egentligen en sak för förståndet. Vi behöfde något för hjertat tillika, något för fantasin. Så hände t. ex. att vi fingo läsa en berättelse om Sankt Henrik. Det var Finnar han döpte: han dog för oss. Eller kommo vi öfver sagan om Reso kyrkas byggnad; nog kände vi den kyrkan, den var ju en utaf våra. Eller läste vi en bok om trettiåra kriget; der stod så ofta om Finnarnes bragder. Eller hade vi en bok i svenska historien, t. ex. Fryxells berättelser. Der voro vi med, och vi läste alltid två gånger de ställen, som handlade just om oss – ehuru vi deremellan tyckte att det just icke var någon skillnad mellan Svenskar och Finnar.
32 Sedan märkte vi att några ibland oss talade svenska och andra finska, och det hände ibland att den ena icke förstod den andra. Vi begynte då att göra någon skillnad mellan svenskt och finskt. Men emedan samma land var vårt stora hem och tillochmed de, som voro skilda i språk, hade så mycket för resten lika, så dröjde det länge, innan vi kunde förmå oss att tala om två folk der vi sågo blott ett. Ingen bland oss hade hjerta att döma Salomos dom mellan den finska och den svenska modren, som tvista om hvem barnet med rätta tillhör: klyf barnet i tu! Men faller en dag den domen, så skall den verkliga modren säga till den andre: tag mitt barn; hellre; så, än att det klyfves i stycken!
33 Ändock så kunde vi slutligen icke neka, att ju det finska fäderneslandet väsentligen, i både sin massa och sin innersta rot, var ett finskt land och måste älskas som sådant och tjenas och behandlas så som dess hela väsen ville. Vi begynte förstå, att det svenska minnet här i Finland skall älskas och högaktas, emedan vi stå till det i en stor tacksamhetsskuld, och att det icke bör nedbrytas, utan qvarstå med ära som en gammal björk bland den unga barrskogen, till tidens fullbordan. Men så ädel den björken är, så är han ändock af ett annat slägte och trifves blott på ett ringa område. Vi kunna ej för hans skull förgäta att barrskogen hör hela Finland till och är vårt lands ursprungliga barn och är ännu dertill en skog, af hvars furor främst våra öden timras. Derföre måste vi älska den skogen mest, äfven om vår vagga stått under en björk, och hela vårt lif skall egnas hans vård äfven då, när vi ej kunna förgäta den ljusare grönskan.
34 Sådan ungefär är den naturliga utveckligen af en sjelfkänsla, förutan hvilken intet folk förmår vilja, vara och verka något af värde. Det är klart, att den har sin rot redan i barndomshemmet. Om ett barn redan der ser sitt fädernesland missaktadt, åsidosatt, ställdt i skuggan för främmande länder – om det beständigt hör främmande språk, främmande seder, medan dess eget lands modersmål förvisas till drängkammaren och till en lurfvig bondes mun uti handel om smör och fläsk – hvem undrar dåmera, att en ung liflig själ redan tidigt vänds bort från detta egna land, detta egna språk, som borde vara så kära och som verkligen äro så sköna? Men låt detta unga sinne, under alla de olika röster som en modernare bildning för till dess öron, äfven någongång förnimma rösten af vårt land, vårt folk, icke från drängkammaren eller torget, utan från nationens eget djupa bröst, från dess skalders mun, från en moders kärliga läppar, i sagans och visans enkelhet, i hjeltebragder och visdom och ädla verk, med hvilka vårt folk förherrligats, – och fäderneslandet skall icke mera framstå för barnets öga så lurfvigt vid sidan af ett Frankrike, så okunnigt vid sidan af ett Tyskland, så fattigt vid sidan af ett England; det skall efterhand intaga sin naturliga plats, till hvilken det är berättigadt och för hvilken det har mäktiga förespråkare, om ej annorstädes, så dock i den omgifvande naturen.
35 Bland de nu fullvuxne, hvilka något läst, är det väl få, som ej i sin barndom ha läst »Den gamle knekten» af Franzén. Bland de nu vexande är det väl också ganska få, som ej uti yngre år ha läst »Elgskyttarne», »Grafven i Perho», »Molnets Broder», »Julqvällen», »Fänrik Stål» och »Vårt land». Vi vädja till dessa barndomsintryck och fråga dem, vuxne och vexande, om icke fäderneslandet vid en sådan läsning klarnat för deras tanke och slagit i deras hjerta en evärdelig rot.
36 Och sedan, när Kalevala trädde i dagen med hela sin mystiska verld, isynnerhet sin Lemminkäinen och sin Kullervo; när »Elinan Surma» och andra af Kanteletars skäraste dikter blefvo mera bekanta; när »Arvon mekin ansaitsemme» fann nyare uttryck för den nya känslan af eget värde; när de finska Sagorna för första gången syntes i tryck och här och der äfven annars vårt land begynte tala med egen stämma i böcker och visor, – då uppgick för de unga sinnen en ny tid och en ny håg; fäderneslandet talade till dem, och de hörde dess röst, och det trädde dem närmare än förut och närmare än det trädt till föregående slägten.
37 Och efter ett barn mer än andra vill ha bilder och intryck, som det kan fatta med åskådningen, så äro teckningarna af Finland och de nyss utgifna finska visorna och de så finska theaterstyckena lika mycket gjorda för de små uti landet, som för de stora.
38 Man ser, att den literatur, i hvilken vårt land spelar en framstående rol och som tidigt, med något urval, bör lemnas i barnets hand, icke är rik till antal – der äro stora och kännbara luckor, särdeles åt det historiska hållet – men rik på värde och skönhet är den ändock. Den som vill se hvad en dikt förmår, kan låta en liten pilt läsa »Sven Dufva» högt.
39 Vi äro i visst afseende jäfvige att säga något om »Eos» och nämna derföre blott, att fosterlandet ingår i dess bästa sträfvanden. Desto mera anse vi oss berättigade att yttra ett ord till förmån för den nya finska barntidningen Lukemista Nuorisolle. Det är allt skäl till den förmodan, att Lukemista tillräckligt skall rekommendera sig sjelf genom ett godt och lättfattligt innehåll. Vi be att få tillägga ett annat skäl, som gör dess spridning bland all Finlands vexande ungdom i hög grad önskvärd.
40 Ganska många barn i de bildade klasserna vexa och uppvexa utan att lära sig finska språket redan från början. Det är illa, mycket illa. Tänkande föräldrar inse det nog. Några välja sig derföre finska domestiker och barnsköterskor, i den goda afsigt att genom dem göra barnen bekanta med landets språk. Men erfarenheten visar, att dessa tjenare vanligen lära sig svenska och hellre bråka dermed, än tala hemma i huset deras eget rika modersmål.
41 Vi föreslå, att alla föräldrar i sådana hus, der svenskan och andra språk ha undanträngt finskan, prenumerera på Lukemista Nuorisolle för deras barn och låta den föreläsas och uttydas, nummer efter nummer, för barnen, ända tilldess att barnen sjelfva läsa den obehindradt, hvilket de gerna skola önska för dess innehålls skull.
42 Latin och grekiska, svenska, franska, tyska, engelska, tyska, ja hebraiska låta vi barnen läsa, och vi skulle icke låta dem läsa deras eget lands språk!
43 Vi instämma också fullkomligt i tidningen Wiborgs önskan, att författare och förläggare här i landet borde mera än härtills vara betänkta på att skapa en barnliteratur, som, lämplig för resten, inrymmer dess tillbörliga andel äfven åt fosterlandet. Det vore på engång ett godt verk och en god spekulation.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/12 1855:|99 2|Om läsning för barn.
IV.
44 Den som före jularna kunde och ville uppoffra någon tid till att genomgå och bedöma de många barnaböckerna, som den tiden ligga radade uppå boklådsdiskarna, han skulle bespara andra månget bryderi och månget misslyckadt val. Ty få äro de äldre personer, som gifva sig tid att genomläsa en barnabok, innan den ges bort till julgåfva. Man fäster sig vanligen vid de tre omständigheterna titel, plancher och pris – väljer derefter hvad man i hast hinner och kastar så slumpvis goda eller onda frön uti barnahanden, allt huru det faller sig.
45 Det var vår afsigt att åtaga oss ett sådant recensentskap, men beklagligen är dertill ingen tid öfrig. Vi bedja derföre vänligen alla föräldrar och andra, som köpa barnaböcker, att icke göra det på måfå, utan taga böckerna i god tid på öppet köp, genomgå dem hemma på förhand och gallra ut det som är onyttigt eller rent af skadligt.
46 Det låter visst förunderligt att en barnabok kan vara skadlig. De utgifvas ju alla i största välmening till nytta och nöje; åtminstone står det att läsa något sådant på titelbladet. Och så godt tro vi om menniskorna, att väl ingen författare eller förläggare med afsigt utskickar något som han vet vara ett förderf och en snara för unga sinnen. Men sådant sker ändå af lättsinne eller af okunnighet. Skadliga äro:
47 1) alla sådana barnaböcker, som upphetsa fantasin med gräsliga framställningar: skräckscener, mordhistorier, spökhistorier och allehanda vidunderliga berättelser, der icke det sedligt goda, det barnsligt naiva, det gladt skämtsama eller det oskyldigt vackra försona och förmildra intrycket;
48 2) alla sådana böcker, som förvilla rättsbegreppen: röfvarehistorier, tjufhistorier, lättfärdiga anekdoter, lättsinnigt skämt;
49 3) alla sådana, som inkasta tvifvel och otro i barnasjälen, t. ex. gäckeri med heliga ämnen under masken af allehanda tokroligheter;
50 4) alla sådana, som insmyga orena föreställningar: allehanda tvetydiga äfventyr, opassande reseskildringar, mångtydiga qvickheter, grumliga visor m. m.;
51 5) alla sådana, som förslappa den sedliga känslan med pjunk och sentimentalitet: öfverdrifvet gråtmilda, känslosama, svulstiga framställningar;
52 6) alla de, som predika den yttre anständigheten, den verldsliga klokheten såsom det framför allt annat vigtiga, medan de för menniskans inre förbättring ha endast några kalla, meningslösa sedereglor att bjuda;
53 7) alla de, som genom en torr och frånstötande moral göra det goda motbjudande eller löjligt och likasom kläda dygden i styfkjortel och peruk, hvaråt barnet antingen ledes eller skrattar, samt slutligen
54 8) alla de, hvilka åsyfta endast det slags toma tidsfördrif, som göra arbetet förhatligt och den dyrbara tidens dödande till deras enda syftemål, utan att i någon mån anslå hjertat eller (såsom fallet är med sinnrika spel och leksaker) väcka eftertanken.
55 Vi förutse, att mången skall anse denna förkastelsedom nog sträng och för långt drifven. De moraliserande böckerna t. ex. utgöra ju ensamt mer än hälften af hvad julborden bjuda oss; skulle då hela denna stora mängd böra utmönstras, för det att den icke förmått kläda sina bilder i en nog anslående drägt? Ja, i vår tanke är det verkligen så, och det bästa man om dessa böcker kan säga är att de äro onyttiga. Ty barnets omdöme, eller rättare dess oresonnerade känsla, är finare än mången anar. Det låter icke mata uti sig moral med slef, så tjockt och oförtäckt att den likasom knastrar mellan tänderna. Det är likasom att insultera dess hjerta, när man vill göra sådant till en förståndsfråga eller en minneslexa. Följden blir den naturliga, att antingen läses boken ej alls, eller läses den så, att endast musten af äfventyr och händelser suges ut; – det öfriga kastas bort som ett nötskal när kärnan är uppäten.
56 Moralen i en barnabok skall ligga gömd i sjelfva berättelsen som en doft uti blomman; barnet skall icke likasom skuffas dertill, utan hitta uppå den sjelf. Sådant kan ibland förtydligas med en fingervisning, men det skall ske helt lätt och likasom i förbigående, likasom ville man säga: det der vet du nog utan att jag säger dig det. Berättar man t. ex. en god gerning, så bör man lägga moralen uti dess följder och uti det goda medvetandet, icke uti en tjock reflexion vid slutet. Barnet reflekterar föga, men känner desto mer. Det vill hafva en sak, se en sak, icke tänka sig den. I stället att utfundera mekanismen i sina klingande dockspel, bryter det hellre sönder dem, »för att se hvad som är der inuti».konsekvensändrat/normaliserat På samma sätt vill det hafva det goda, se det vackra, men icke tänka sig dem.
57 Man skulle tänka, emedan naturmenniskan i mycket liknar ett barn, att folksagorna isynnerhet vore lämpliga barnsagor. Men så är det icke med alla. I många af folksagorna träder der fram en mycket skarp reflexion, som klyfver åskådningen och likasom sönderhugger verkligheten i kropp och själ, så att på ena sidan står der en person eller ett ting i sin råhet eller fulhet, och på andra sidan står sagan och likasom skrattar åt dem. Denna hvassa, ofta bittra ironi är icke för barnet. Det får ej ställa sig upp till en domare öfver verlden; dess tro bör respekteras; natur och ande, kropp och själ äro för barnet ett. Men sådana sagor, som låta det fula och elaka döma sig sjelfva, det vackra och goda belöna sig sjelfva, sådana finnas många och äro för deras enkla natursanna framställningssätt alldeles enkom gjorda att gifvas i barnets hand.
58 Läsaren kan redan häraf ana, hvilka barnaböcker vi, förutom de redan nämnda, som angå religion och fosterland, anse goda, nemligen:
59 1) den naturfriska, naiva och glada sagan, isynnerhet för den spädare åldern:
60 2) sådana sedolärande berättelser, der moralen ligger lättfattlig inuti handlingen, icke påsmetad utanpå;
61 3) sådana äfventyr och andra berättelser, som gifva lagom näring åt fantasin, utan att upphetsa den, och der alltid något guldkorn är att plocka liksom en blomma i det höga gräset;
62 4) sådana bildande berättelser, såsom historiska skildringar, resebeskrifningar, uppfinningar m. m., som vidga barnets synkrets och öfva dess eftertanke, alltid med framställning och val af ämnen lämpade efter dess ålder;
63 5) sådana visor och andra poetiska dikter, som bilda hjertat och öfva minnet, genom att sjungas eller att läras utantill;
64 6) sådana gåtor, spel och andra leksaker, som vädja i någon mån till omdöme och skarpsinnighet, eller också blott och bart till en oskyldig glädje – ty den är själens helsa och bör aldrig missunnas; men sjelfva ordet och begreppet tidsfördrif bör, såsom ett slöseri med det dyrbaraste vilkor för menniskans verksamhet, helt och hållet bannlysas.
65 En barnabok skall vara frisk och hurtig, hjertlig och vacker, klok och begriplig, hellre glad än sorgsen, men så att båda sidorna af lifvet uttaga sin rätt. Den bästa barnabok vi känna på svenska språket och som fullt uppfyller alla dessa fordringar, är Reuterdahls »Julläsning för barn», utgifven redan åren 1837 och 1838. Beklagligen är den numera utgången ur bokhandeln, medan så mycket annat af vida ringare värde årligen flödar ut ifrån tryckpresarna.
66 Utan tvifvel finnes åtskilligt annat godt derjemte, oaktadt läsaren här ej kan vänta någon katalog deröfver. Hvem mins icke Robinson? Hvem känner ej Campes berättelser, eller Andersens sagor, eller Elfvornas qvällar, eller Berättelser ur romerska historien, eller Orbis pictus, eller ... dock listan kunde bli lång, utan att ändock bli fullständig. En sak be vi att få lägga våra läsare på hjertat. Det är bättre att köpa en god bok, om den också är dyrare, än tre blott för det att de äro billiga. Finnas i huset flera barn, så ger man åt det äldsta med vilkor att läsa och förklara för de andra. Också planchernas värde bör ej lemnas utan allt afseende. Goda plancher bilda tidigt ett omdöme om det vackra i måleri, medan dåliga plancher verka motsatsen. Härifrån undantagas dock de små konstdomarne, som sätta mera värde på rediga, klara, begripliga bilder, än på fint utförda teckningar.
67 Och härmed önska vi små och stora läsare af hjertat en glad jul och någon liten nytta af ofvanstående välmenta rader.