1 »Wiborg» i dess N:o 25 och 27 har, med dess åt flera håll vakna intresse, ordat något om »bokhandelns ställning» i Finland. Ämnet förtjenar uppmärksamhet, och vi upptaga det här, med tillägg af några synpunkter, hvilka af »Wiborg» blifvit dels oberörda, dels, i vår tanke, oriktigt uppfattade.
2 Ställd såsom en förmedlare mellan författaren och läsaren, mellan literaturens producent och konsument, måste bokhandeln i hög grad vara beroende af produktionens beskaffenhet och konsumtionens vidd, likasom dessa åter inbördes återverka på hvarandra. Det är klart, att en nationel, gedigen, aktad och aktningsvärd literatur, likasom å andra sidan en stor publik, läslust och literärt intresse, måste vara äfven för bokhandeln nödvändiga vilkor till framgång. Vi dela derföre »Wbgs» åsigt, att splittringen i vårt land mellan tvenne språk, tvenne literaturer och tvenne läsande allmänheter verkar förlamande också på bokhandeln. Så lifligt som någon önske och hoppas vi, att denna splittring en dag må upphöra, med seger för det finska modersmålet och en nationel literatur; förenande dermed det hopp, att svensk literatur och svenskt språk, till hvilka Finland står i en stor tacksamhetsskuld, aldrig ändock skola blifva för detta land fullkomligt främmande.
3 När denna dag randas, kan ingen förutsäga. Traditionernas makt är seg och viker hvarken för önskningar eller maktspråk. Den viker allenast för en folkmakt af samma eller större intensitet än dess egen, nemligen en medveten och i alla riktningar kraftigt utbildad nationalitet. Sången af finska sträfvanden har naturenligt varit den, att först väcka medvetandet af sig som nation; detta har varit denna tidens mission sedan femtio år, och deri ha isynnerhet de sednaste två decennierna gjort mycket, om också ej allt. Medvetandet att vara har sin sanning i medvetandet att vara något, och detta är företrädesvis den kommande tidens kallelse, nemligen att i alla riktningar, andliga och materiela, höja folkets kulturhistoriska ståndpunkt. Man skulle hädanefter åt detta håll arbeta mera på innehåll och tvista mindre om form. Man skulle hädanefter mindre hängifva sig åt den blott negativa oppositionen mot svenskheten, som härtills måste bekämpas, men hvars ställning i Finland nu redan måste betraktas som underlägsen, emedan den står der som provisorisk, ägande, också den, sin ädla mission att, likasom drifvan, skydda brodden mot vinterfrost och, sedan den uppfyllt sitt kall, försvinna från vårens grönskande teg. Man skulle deremot mera arbeta för det egentliga positiva målet, nationens upplysning, odlingens framsteg, välståndets förkofran, och i samma mån dessa fördelar vinnas, i samma mån vinnas äfven de vilkor, som framkalla en rik och sjelfständig literatur och förutan hvilka denna icke blir möjlig.
4 För att ej lemna vårt närmaste ämne ur sigte, dela vi således »Wbgs» åsigt, att denna tidens literatur i vårt land bör främst ihågkomma sitt »lärarekall» för massorna af nationen. Först sedan dessa, med en stigande bildning, blifvit indragna i literaturens intressen, kan äfven bokhandeln i landet hoppas att komma i ett lyckligare läge och vinna en solidare ställning. Härtills har den för liten publik.
5 Tillsvidare kan den likväl arbeta i sitt eget intresse genom att arbeta för en allmännare spridning, både bland finsk och svensk befolkning, af sådana skrifter, som ägna sig till läsning för städernas lägre medelklass och för landsbygderna. Behofvet af kolportörer för sistnämnde ändamål är länge erkändt; medlet är äfven begagnadt, med mer eller mindre framgång, hvilket isynnerhet berott på valet af personer. Att det än vidare och i större skala må ske, är högeligen önskvärdt; och för att göra det möjligt, anse vi med »Wbg», att förläggare af sådana skrifter i stora upplagor böra kunna medgifva en kommissionsrabatt af 20 à 25 procent, hvaraf då bokhandlaren efter öfverenskommelse finge afträda en andel åt kolportören.
6 Likaledes anse vi, att förläggaren af hvilket arbete som helst bör bevilja bokhandlaren 25 procent antingen vid fast räkning och kontant liqvid, eller ock när bokhandlaren åtager sig distributionen för in- eller utlandet. Detta har väl ej heller blifvit vägradt. Men när »Wbg» derutöfver för bokhandelskommission i allmänhet påyrkar en förhöjning af nu vanliga 15 procent till 20 à 25 procent, så anse vi detta, under våra förhållanden, icke allenast sällan vara möjligt, utan äfven i de flesta fall skadligt äfven för bokhandlaren, till hvars gerna unnade bästa det föreslagits.
7 Vi veta väl, att denna högre försäljningsprocent ej är ovanlig i utlandet. Den blir der möjlig dels genom ofantligt stora upplagor af populära arbeten, dels genom ett förhöjdt pris på specialskrifter. Hos oss tryckas stora upplagor endast af skol- och folkskrifter. Alla öfriga variera i upplagor mellan 400, 500 och 1 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, hvilket sista är sällsynt.
8 Låtom oss nu se åt, hvilka som ha rätt att af dessa små upplagor beräkna en billig profit. Der ingå fem producenter: 1) författaren, hvilken, såsom den förste producenten, väl borde hafva det första anspråket; vidare 2) förläggaren, som ikläder sig risken och derföre har en billig fordran på någon vinning; vidare 3) boktryckaren, som bör ersättas för arbets- och materialkostnad; vidare 4) pappersfabrikanten och slutligen 5) bokbindaren, hvilka likaledes ej lära efterskänka sina anspråk. Ha nu alla dessa uppgjort sina fordringar eller sina förhoppningar, så kommer först i sjette rummet bokhandlaren, hvars billiga anspråk grunda sig på hans medverkan att sprida boken till den sjunde intressenten i denna rörelse, nemligen läsaren, hvars profit och lika billiga fordran åter bestå deri, att icke behöfva köpa boken för dyrt.
9 Betraktar man nu, såsom »Wbg», frågan ensidigt ur bokhandlarens synpunkt, så kan denne visserligen säga: jag har för liten afsättning, jag måste hafva en fjerdedel af värdet, annars står jag mig icke. Men då komma alla de öfriga med samma rätt och samma ensidighet. Hvad! säger förläggaren, skall bokhandlaren, som icke löper annan risk än af råttor och regn och dessutom ligger inne ett år med penningarne, skall han hafva en fjerdedel, så bör väl jag, som löper en så stor risk och får ligga i så långa förskotter, hafva två fjerdedelar. Håll! ropa då i chorus boktryckaren, pappersfabrikanten och bokbindaren,original: bokbindarent det kan väl aldrig vara meningen, att vi, som tillskjutit så mycken material och arbete, skola nöja oss med en fjerdedel tillsamman? – Tro ni det! svarar förläggaren. Nåväl, låt oss dela jemnt: åt bokhandlaren en fjerdedel, är mig tre åttondelar och åt er tre åttondelar. Summa en hel; nu böra ju alla vara nöjda.
10 Om förlåtelse, mina herrar! säger författaren (eller öfversättaren). Mig tyckes, att jag också borde hafva ett ord i laget. Om herrarne sig emellan fördela bokens hela värde, hvad återstår då för bokens egentlige upphofsman?
11 De fem disponenterne stadna ett ögonblick rådville. Derpå säger någon: man höjer bokens pris.
12 Det står er fritt, mina herrar, infaller köparen; men emedan det egentligen är jag som skall godtgöra eder alla, så tillåten mig också ha ett ord uti saken. Höjes priset, så köper jag icke boken.
13 Argumentet är slående. Enhvar, och bokhandlaren icke undantagen, begriper; att allas ensidigt drifna fördel till slut blir allas förlust. De sex herrarne nödgas slutligen i godo öfverenskomma om en jemkning af sina anspråk, och enhvar måste åtnöja sig med något mindre, emedan han annars lätt kan få åtnöja sig med intet.
14 Så ungefär utfaller, i vår tanke, försäljningsprocentens höjning. Ställa vi oss ytterligare på förläggarens ståndpunkt, så ha vi en annan välgrundad anmärkning att göra i samma afseende. Att bokhandlarenoriginal: bokhanlaren redovisar och liqviderar blott engång om året, det är i sin ordning, det kan ej annorlunda vara. Men när han redovisar och liqviderar engång hvart annat, tredje, fjerde, eller femte år, det är icke mera i sin ordning, – det är slarf. Kan också hända, att han icke redovisar och liqviderar alls; hvad namn skall man då gifva detta förfarande?
15 Vi frukta icke att missförstås af dem ibland landets bokhandlare, hvilka behandla saken så som den bör behandlas, nemligen som en affär, och sätta sin välförstådda fördel uti att derutinnan vara punktliga. Vi hänvisa blott till alla förläggares erfarendet här i landet. Hvad är det som ruinerat dem? Hvad är det som tvungit desse, enligt »Wbgs» ord, »sporadiskt uppträdande unge och företagsame förläggare att snart inställa alla vidare spekulationer»?konsekvensändrat/normaliserat Jo, – med afräkning af annars illa uppgjorda kalkyler – just den omständighet, att hälften, eller åtminstone en tredjedel af landets bokhandlare, icke på långa år, eller icke alls, behagat lemna hvarken liqvid eller redovisning. Der är onödigt att tala om kapitalbrist, ty inga kapitaler förslå, om de skola, såsom Rika Morbror säger om Gellivare grufva, »tillagt av utgivarennedläggas så väl, att de aldrig fås upp igen».konsekvensändrat/normaliserat Frågas, huru uppmuntrande en förlagsrörelse kan vara under sådana förhållanden, huru den ens blir möjlig för annat än skolböcker, och om icke i främsta rummet literaturen, i andra rummet äfven bokhandlarne sjelfve måste ha känning af en sådan vårdslöshet.
16 Det förbättrar ej saken, att dylika exempel kunna anföras från andra håll. Vi vilja ingalunda förneka, att ju Sverige kan hafva mången redbar bokhandlare (det äger ju ock en förlagsförening, som vi sakna), men erfarenheten har visat, att de flesta ditsända finska förlagsartiklar äfvenledes riktigt hamnat i »Gellivare grufva».konsekvensändrat/normaliserat
17 Vår mening är, att bokhandeln här i Finland, hvilken har så stora, kända och erkända svårigheter att bekämpa, icke bör ytterligare öka dem, genom att med sin försumlighet göra all förlagsrörelse nära omöjlig. Utan förlagsrörelse kan ingen bokhandel exsistera; utan punktlighet finnes ingen kredit och utan kredit ingen handel. Må man ursäkta oss, att vi framhålla detta ABC!
18 Bokhandeln, vi upprepa det, kämpar mot stora svårigheter. När vi årligen sett unge män med god vilja och goda förhoppningar egna sig åt denna handel och nya privilegier deri årligen beviljas, har det synts oss vara ett glädjande tecken, att höga andliga intressen, reprensenterade af literaturen, vinna allt större terräng i detta bildningens yttersta gränsland. Åter, efter några år, när vi sett mången bland desse unge män modlös eller håglös vända sig åt tacksamare banor; när vi sett hans bod stängd eller sparsamt sorterad med psalmböcker, almanackor och förlegade romaner, uthärdande knappt en täflan med ortens bokbindare – då har det gjort ett sorgligt intryck: önskningens vanmakt har legat framför oss; man dikterar icke en literatur med ett varde; hvar är den Moses-staf, som kan framtrolla ur klippan dess strömmande lifsåder!
19 Dock – det skall engång blifva bättre, allenast vi alle, vi som skrifva, vi som förlägga, vi som trycka och fabricera, vi som sälja och vi som köpa, – så när hade vi tillagt: vi som lagstifta! – allenast vi alle dertill redligt samverka. Är det då så otänkbart, att också vi kunna förena alla dithörande krafter uti en förlagsförening? »Wbg» har lofvat härnäst säga mera derom, och vi vänta det med intresse.
20 Om ämnet vore mycket ännu att orda. Vi tillägga nu blott ett ord om kommunikationerna. Deras uselhet har blifvit ett ordspråk i landet. Se här ett exempel. Efter Vasa brand behöfde dess flyttade högre elementarskola nya böcker. Dessa reqvirerades genast och afsändes sjövägen från Helsingfors i medlet af Augusti 1852. I Oktober öppnades skolan i NyCarleby, väntade länge och väl på böckerna samt lyckades slutligen få från andra håll. Ändtligen i Januari 1853 arriverade den H:forska reqvisitionen, efter mångfaldiga öden, till sin bestämmelse, men öfver hälften deraf var numera osäljbar, och bokhandeln i NyCarleby led, utan sin förskyllan, en betydlig förlust.
21 I all ödmjukhet taga vi oss friheten föreslå något, som ej torde vara svårt att verkställa. Tungposten vore en stor välgerning för landets literatur och bokhandel, derest böckerna kunde bära portot. Men nu ökas tungportot i samma mån som distanserna. Följden blir, att man t. ex. från H:fors väl kan skicka böcker med 4 kopeks porto per skålpund till Borgå och med 6 kopeks d:o till Ekenäs och Tavastehus, möjligtvis ännu med 8 kopeks porto till Åbo och Wiborg; men på längre distans blir det omöjligt. I bokhandelsväg kunna aldrig andra än de dyraste utländska böcker bära t. ex. 12 kopeks porto per skålpund till Björneborg, 14 kopeks d:o till Kuopio och Vasa, 22 kopeks d:o till Uleåborg o. s. v. Ett sådant porto skulle utgöra 20, 30, någongång ända till 40 procent af bokens värde. Derföre anlitas också denna utväg sällan, undantagsvis, och då med förlust. Emedan nu H:fors af naturliga skäl alltid måste vara den största produktionsorten för landets literatur, så äro de närmaste orterna gynnade, men de aflägsnare förfördelade af tungposten. Om deremot tungportot för böcker, i konseqvens med brefportot, bestämdes lika för alla distanser, eller i två kathegorier, och så lågt att bokhandeln förmår bära det, så vore detta en oberäknelig lättnad för den literära kommunikationen och tillika en inkomstkälla, som härtills gått förlorad, för postverket.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om Bokhandeln i Finland.
1 »Wiborg» i dess N:o 25 och 27 har, med dess åt flera håll vakna intresse, ordat något om »bokhandelns ställning» i Finland. Ämnet förtjenar uppmärksamhet, och vi upptaga det här, med tillägg af några synpunkter, hvilka af »Wiborg» blifvit dels oberörda, dels, i vår tanke, oriktigt uppfattade.
2 Ställd såsom en förmedlare mellan författaren och läsaren, mellan literaturens producent och konsument, måste bokhandeln i hög grad vara beroende af produktionens beskaffenhet och konsumtionens vidd, likasom dessa åter inbördes återverka på hvarandra. Det är klart, att en nationel, gedigen, aktad och aktningsvärd literatur, likasom å andra sidan en stor publik, läslust och literärt intresse, måste vara äfven för bokhandeln nödvändiga vilkor till framgång. Vi dela derföre »Wbgs» åsigt, att splittringen i vårt land mellan tvenne språk, tvenne literaturer och tvenne läsande allmänheter verkar förlamande också på bokhandeln. Så lifligt som någon önske och hoppas vi, att denna splittring en dag må upphöra, med seger för det finska modersmålet och en nationel literatur; förenande dermed det hopp, att svensk literatur och svenskt språk, till hvilka Finland står i en stor tacksamhetsskuld, aldrig ändock skola blifva för detta land fullkomligt främmande.
3 När denna dag randas, kan ingen förutsäga. Traditionernas makt är seg och viker hvarken för önskningar eller maktspråk. Den viker allenast för en folkmakt af samma eller större intensitet än dess egen, nemligen en medveten och i alla riktningar kraftigt utbildad nationalitet. Sången af finska sträfvanden har naturenligt varit den, att först väcka medvetandet af sig som nation; detta har varit denna tidens mission sedan femtio år, och deri ha isynnerhet de sednaste två decennierna gjort mycket, om också ej allt. Medvetandet att vara har sin sanning i medvetandet att vara något, och detta är företrädesvis den kommande tidens kallelse, nemligen att i alla riktningar, andliga och materiela, höja folkets kulturhistoriska ståndpunkt. Man skulle hädanefter åt detta håll arbeta mera på innehåll och tvista mindre om form. Man skulle hädanefter mindre hängifva sig åt den blott negativa oppositionen mot svenskheten, som härtills måste bekämpas, men hvars ställning i Finland nu redan måste betraktas som underlägsen, emedan den står der som provisorisk, ägande, också den, sin ädla mission att, likasom drifvan, skydda brodden mot vinterfrost och, sedan den uppfyllt sitt kall, försvinna från vårens grönskande teg. Man skulle deremot mera arbeta för det egentliga positiva målet, nationens upplysning, odlingens framsteg, välståndets förkofran, och i samma mån dessa fördelar vinnas, i samma mån vinnas äfven de vilkor, som framkalla en rik och sjelfständig literatur och förutan hvilka denna icke blir möjlig.
4 För att ej lemna vårt närmaste ämne ur sigte, dela vi således »Wbgs» åsigt, att denna tidens literatur i vårt land bör främst ihågkomma sitt »lärarekall» för massorna af nationen. Först sedan dessa, med en stigande bildning, blifvit indragna i literaturens intressen, kan äfven bokhandeln i landet hoppas att komma i ett lyckligare läge och vinna en solidare ställning. Härtills har den för liten publik.
5 Tillsvidare kan den likväl arbeta i sitt eget intresse genom att arbeta för en allmännare spridning, både bland finsk och svensk befolkning, af sådana skrifter, som ägna sig till läsning för städernas lägre medelklass och för landsbygderna. Behofvet af kolportörer för sistnämnde ändamål är länge erkändt; medlet är äfven begagnadt, med mer eller mindre framgång, hvilket isynnerhet berott på valet af personer. Att det än vidare och i större skala må ske, är högeligen önskvärdt; och för att göra det möjligt, anse vi med »Wbg», att förläggare af sådana skrifter i stora upplagor böra kunna medgifva en kommissionsrabatt af 20 à 25 procent, hvaraf då bokhandlaren efter öfverenskommelse finge afträda en andel åt kolportören.
6 Likaledes anse vi, att förläggaren af hvilket arbete som helst bör bevilja bokhandlaren 25 procent antingen vid fast räkning och kontant liqvid, eller ock när bokhandlaren åtager sig distributionen för in- eller utlandet. Detta har väl ej heller blifvit vägradt. Men när »Wbg» derutöfver för bokhandelskommission i allmänhet påyrkar en förhöjning af nu vanliga 15 procent till 20 à 25 procent, så anse vi detta, under våra förhållanden, icke allenast sällan vara möjligt, utan äfven i de flesta fall skadligt äfven för bokhandlaren, till hvars gerna unnade bästa det föreslagits.
7 Vi veta väl, att denna högre försäljningsprocent ej är ovanlig i utlandet. Den blir der möjlig dels genom ofantligt stora upplagor af populära arbeten, dels genom ett förhöjdt pris på specialskrifter. Hos oss tryckas stora upplagor endast af skol- och folkskrifter. Alla öfriga variera i upplagor mellan 400, 500 och 1 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, hvilket sista är sällsynt.
8 Låtom oss nu se åt, hvilka som ha rätt att af dessa små upplagor beräkna en billig profit. Der ingå fem producenter: 1) författaren, hvilken, såsom den förste producenten, väl borde hafva det första anspråket; vidare 2) förläggaren, som ikläder sig risken och derföre har en billig fordran på någon vinning; vidare 3) boktryckaren, som bör ersättas för arbets- och materialkostnad; vidare 4) pappersfabrikanten och slutligen 5) bokbindaren, hvilka likaledes ej lära efterskänka sina anspråk. Ha nu alla dessa uppgjort sina fordringar eller sina förhoppningar, så kommer först i sjette rummet bokhandlaren, hvars billiga anspråk grunda sig på hans medverkan att sprida boken till den sjunde intressenten i denna rörelse, nemligen läsaren, hvars profit och lika billiga fordran åter bestå deri, att icke behöfva köpa boken för dyrt.
9 Betraktar man nu, såsom »Wbg», frågan ensidigt ur bokhandlarens synpunkt, så kan denne visserligen säga: jag har för liten afsättning, jag måste hafva en fjerdedel af värdet, annars står jag mig icke. Men då komma alla de öfriga med samma rätt och samma ensidighet. Hvad! säger förläggaren, skall bokhandlaren, som icke löper annan risk än af råttor och regn och dessutom ligger inne ett år med penningarne, skall han hafva en fjerdedel, så bör väl jag, som löper en så stor risk och får ligga i så långa förskotter, hafva två fjerdedelar. Håll! ropa då i chorus boktryckaren, pappersfabrikanten och bokbindaren,original: bokbindarent det kan väl aldrig vara meningen, att vi, som tillskjutit så mycken material och arbete, skola nöja oss med en fjerdedel tillsamman? – Tro ni det! svarar förläggaren. Nåväl, låt oss dela jemnt: åt bokhandlaren en fjerdedel, är mig tre åttondelar och åt er tre åttondelar. Summa en hel; nu böra ju alla vara nöjda.
10 Om förlåtelse, mina herrar! säger författaren (eller öfversättaren). Mig tyckes, att jag också borde hafva ett ord i laget. Om herrarne sig emellan fördela bokens hela värde, hvad återstår då för bokens egentlige upphofsman?
11 De fem disponenterne stadna ett ögonblick rådville. Derpå säger någon: man höjer bokens pris.
12 Det står er fritt, mina herrar, infaller köparen; men emedan det egentligen är jag som skall godtgöra eder alla, så tillåten mig också ha ett ord uti saken. Höjes priset, så köper jag icke boken.
13 Argumentet är slående. Enhvar, och bokhandlaren icke undantagen, begriper; att allas ensidigt drifna fördel till slut blir allas förlust. De sex herrarne nödgas slutligen i godo öfverenskomma om en jemkning af sina anspråk, och enhvar måste åtnöja sig med något mindre, emedan han annars lätt kan få åtnöja sig med intet.
14 Så ungefär utfaller, i vår tanke, försäljningsprocentens höjning. Ställa vi oss ytterligare på förläggarens ståndpunkt, så ha vi en annan välgrundad anmärkning att göra i samma afseende. Att bokhandlarenoriginal: bokhanlaren redovisar och liqviderar blott engång om året, det är i sin ordning, det kan ej annorlunda vara. Men när han redovisar och liqviderar engång hvart annat, tredje, fjerde, eller femte år, det är icke mera i sin ordning, – det är slarf. Kan också hända, att han icke redovisar och liqviderar alls; hvad namn skall man då gifva detta förfarande?
15 Vi frukta icke att missförstås af dem ibland landets bokhandlare, hvilka behandla saken så som den bör behandlas, nemligen som en affär, och sätta sin välförstådda fördel uti att derutinnan vara punktliga. Vi hänvisa blott till alla förläggares erfarendet här i landet. Hvad är det som ruinerat dem? Hvad är det som tvungit desse, enligt »Wbgs» ord, »sporadiskt uppträdande unge och företagsame förläggare att snart inställa alla vidare spekulationer»?konsekvensändrat/normaliserat Jo, – med afräkning af annars illa uppgjorda kalkyler – just den omständighet, att hälften, eller åtminstone en tredjedel af landets bokhandlare, icke på långa år, eller icke alls, behagat lemna hvarken liqvid eller redovisning. Der är onödigt att tala om kapitalbrist, ty inga kapitaler förslå, om de skola, såsom Rika Morbror säger om Gellivare grufva, »tillagt av utgivarennedläggas så väl, att de aldrig fås upp igen».konsekvensändrat/normaliserat Frågas, huru uppmuntrande en förlagsrörelse kan vara under sådana förhållanden, huru den ens blir möjlig för annat än skolböcker, och om icke i främsta rummet literaturen, i andra rummet äfven bokhandlarne sjelfve måste ha känning af en sådan vårdslöshet.
16 Det förbättrar ej saken, att dylika exempel kunna anföras från andra håll. Vi vilja ingalunda förneka, att ju Sverige kan hafva mången redbar bokhandlare (det äger ju ock en förlagsförening, som vi sakna), men erfarenheten har visat, att de flesta ditsända finska förlagsartiklar äfvenledes riktigt hamnat i »Gellivare grufva».konsekvensändrat/normaliserat
17 Vår mening är, att bokhandeln här i Finland, hvilken har så stora, kända och erkända svårigheter att bekämpa, icke bör ytterligare öka dem, genom att med sin försumlighet göra all förlagsrörelse nära omöjlig. Utan förlagsrörelse kan ingen bokhandel exsistera; utan punktlighet finnes ingen kredit och utan kredit ingen handel. Må man ursäkta oss, att vi framhålla detta ABC!
18 Bokhandeln, vi upprepa det, kämpar mot stora svårigheter. När vi årligen sett unge män med god vilja och goda förhoppningar egna sig åt denna handel och nya privilegier deri årligen beviljas, har det synts oss vara ett glädjande tecken, att höga andliga intressen, reprensenterade af literaturen, vinna allt större terräng i detta bildningens yttersta gränsland. Åter, efter några år, när vi sett mången bland desse unge män modlös eller håglös vända sig åt tacksamare banor; när vi sett hans bod stängd eller sparsamt sorterad med psalmböcker, almanackor och förlegade romaner, uthärdande knappt en täflan med ortens bokbindare – då har det gjort ett sorgligt intryck: önskningens vanmakt har legat framför oss; man dikterar icke en literatur med ett varde; hvar är den Moses-staf, som kan framtrolla ur klippan dess strömmande lifsåder!
19 Dock – det skall engång blifva bättre, allenast vi alle, vi som skrifva, vi som förlägga, vi som trycka och fabricera, vi som sälja och vi som köpa, – så när hade vi tillagt: vi som lagstifta! – allenast vi alle dertill redligt samverka. Är det då så otänkbart, att också vi kunna förena alla dithörande krafter uti en förlagsförening? »Wbg» har lofvat härnäst säga mera derom, och vi vänta det med intresse.
20 Om ämnet vore mycket ännu att orda. Vi tillägga nu blott ett ord om kommunikationerna. Deras uselhet har blifvit ett ordspråk i landet. Se här ett exempel. Efter Vasa brand behöfde dess flyttade högre elementarskola nya böcker. Dessa reqvirerades genast och afsändes sjövägen från Helsingfors i medlet af Augusti 1852. I Oktober öppnades skolan i NyCarleby, väntade länge och väl på böckerna samt lyckades slutligen få från andra håll. Ändtligen i Januari 1853 arriverade den H:forska reqvisitionen, efter mångfaldiga öden, till sin bestämmelse, men öfver hälften deraf var numera osäljbar, och bokhandeln i NyCarleby led, utan sin förskyllan, en betydlig förlust.
21 I all ödmjukhet taga vi oss friheten föreslå något, som ej torde vara svårt att verkställa. Tungposten vore en stor välgerning för landets literatur och bokhandel, derest böckerna kunde bära portot. Men nu ökas tungportot i samma mån som distanserna. Följden blir, att man t. ex. från H:fors väl kan skicka böcker med 4 kopeks porto per skålpund till Borgå och med 6 kopeks d:o till Ekenäs och Tavastehus, möjligtvis ännu med 8 kopeks porto till Åbo och Wiborg; men på längre distans blir det omöjligt. I bokhandelsväg kunna aldrig andra än de dyraste utländska böcker bära t. ex. 12 kopeks porto per skålpund till Björneborg, 14 kopeks d:o till Kuopio och Vasa, 22 kopeks d:o till Uleåborg o. s. v. Ett sådant porto skulle utgöra 20, 30, någongång ända till 40 procent af bokens värde. Derföre anlitas också denna utväg sällan, undantagsvis, och då med förlust. Emedan nu H:fors af naturliga skäl alltid måste vara den största produktionsorten för landets literatur, så äro de närmaste orterna gynnade, men de aflägsnare förfördelade af tungposten. Om deremot tungportot för böcker, i konseqvens med brefportot, bestämdes lika för alla distanser, eller i två kathegorier, och så lågt att bokhandeln förmår bära det, så vore detta en oberäknelig lättnad för den literära kommunikationen och tillika en inkomstkälla, som härtills gått förlorad, för postverket.