1 Dessa dagar ha varit minnesvärda dagar. Det finska universitetet har åter samlat omkring sig många ibland sitt lands ädlaste krafter och alla dess redliga välönskningar. Det finska universitetet är lyckligt att äga för sitt land en betydelse, sådan väl få universiteter äga i andra länder, och att se denna betydelse erkänd. Det vet också, att med stora företräden följer ett stort ansvar. Icke personlig utmärkelse, icke enskild vinning är det mål det sig förelagt; alla dessa ringare intressen uppgå i bildningens stora strid, som är dess evärdeliga kall. De enskilda krafterna kunna vara svaga, förgängliga, men den sak de förfäkta är stark och förgås icke i tiders och ödens vexlingar. »Idén är evig, skuggorna försvinna.»
2 Det finska universitetet är också lyckligt att hägnas af en ädel monark, som älskat det alltfrån sin tidiga ungdom och skyddat dess ställning och utvidgat dess verksamhet och vunnit dess tacksama hyllning med kärlekens rätt långt förrän med maktens.
3 De fester nu firats ha väl ännu något qvar uti arf af den lärda ståt, hvarmed bildningen fordom ansåg nödigt att omgifva sig, för att bland massorna vinna ett yttre erkännande. Men derpå lägges numera ringa vigt. Behofvet deraf har upphört, tiden har blifvit enklare, lärdomen talar nu ett språk som alla förstå. De höglärde och vidterfarne herrar småle nu sjelfve åt sin skrud af kransar, hattar och titlar, väl vetande att icke ligger äran deruti. Men de behålla dem ännu som gammal sed och som hågkomsten af sina mödor och som förnyade anledningar att samla sitt lands uppmärksamhet, icke kring dem, utan kring vetenskapen.
4 Denna gång begynte och invigdes festerna med sekularminnet af kristendomens införande. Rektors program omtalar den kristna lärans första utbredande bland de vesterländska folken och särskildt uppå de brittiska öarne. Der rotfästades den alltifrån andra seklet af vår tideräkning efterhand ibland engelsmännen, i 5:te seklet genom Patricius i Irland, i 6:te seklet genom Columban i Skottland. Från England utgingo derefter de missionärer, som omvände den skandinaviska och finska norden*)Samtidigt med jubelfesten inträffade här den förste engelske generalkonsuln i Finland., och bland dem blef S:t HenrikFinlands apostel. Programmet tecknar derefter den kristna lärans utveckling och ståndpunkt på S:t Henriks tid och slutar med en erinran om dess kulturhistoriska betydelse särskildt för vårt land.
5 Sistnämnda ämne var äfven föremålet för de båda tal, hvilka i onsdags d. 27 Maj, till jubelårets firande, höllos i universitetets solennitetssal. Professor Geitlin skildrade på klar och flytande finska**)Finskan inträdde i universitetets solennitetssal med en student (Rudbeck den 28 April 1855), besteg derefter kathedern med en lektor (Borg den 20 Sept. 1856) och vann nu, efter att snabbt ha passerat graderna, sin slutliga lärda utmärkelse i en professors föredrag. landets vildhet, samhällets ringa utveckling och folkets vantro under den hedniska tiden, icke förgätande likväl, att egna en rättvis uppmärksamhet åt den hedniska finska mythens och sångens ursprungliga tendens till humanitet och andlighet; skildrade derefter S:t Erik, S:t Henrik och de om honom qvarlefvande traditionerna, äfvensom kristendomens första finska tungomål genom Agricola och bibeln, hvarefter talaren slöt med böner och välönskningar. Professor Granfelt uppträdde derefter med ett föredrag på svenska; skildrade sättet för kristendomens införande i Finland; förnekade icke vådan af det dervid brukade våld och samvetstvång, men polemiserade mot den åsigt, som ansett en nation derigenom i längden förlamas uti sina kultursträfvanden; gjorde för öfrigt den svenska eröfringen full rättvisa, både som historisk nödvändighet och som till sin karakter human och vänskaplig mot Finland; erkände likaledes i den nuvarande ställningen en nödvändighet och i kejsareordet en borgen för dess trygghet; redogjorde vidare för kristendomens betydelse såsom grundval för ett folks sedliga karakter, för utvecklingen af dess intelligens och i allmänhet för dess sträfvande till sann humanitet, hvari talaren såg kristendomens verldshistoriska betydelse; samt följde i dessa afseenden kristendomens civilisationsarbete i vårt land i dess mest framstående yttringar. Talarens stämma hördes öfverallt, hvilket icke alltid är fallet i denna sal, der ljudbrytningen är ganska olik på olika platser. Orkester och valda röster på norra läktaren utförde en marsch, en choral och Händels haleluja. Akten begyntes kl. 10 ¼ f. m. och slöts kl. 1 ¼.
6 Till theologie-doktorspromotionen i thorsdags d. 28 Maj hade promotor, professor Lille, utfärdat ett program, 31 sidor folio*)Önskeligt vore att alla programmer, för lättare förvaring, vore in qvarto.. Efter att ha skildrat kyrkans egendomliga ställning i den finska medeltiden samt reformationens inflytande, öfvergår förf. till en skildring af de theologiska studierna vid det finska universitetet; tecknar i detta afseende lärosätets och kyrkans mest framstående män, studiesättet, dess brister och afvikelser, de andliga rörelserna, de theologiska striderna i Åbo (Gezelierna, Terserus m. fl.), stora ofredens inflytande samt studiernas återupprättande och nya karakter efter denna tid. Sist uppräknas i alfabetisk ordning promovenderne: hrr professorer G. Geitlin och A. F. Granfelt (primus); kyrkoherden i Tammela, fältprosten A. E. Granfelt; theologie lektorn i ÅboG. F. Helsingius; bitr. kollegan vid Åbo högre elem.skola G. J. Lindström; predikanten vid finska sjöekipaget F. S. Palmros; lektorn i Borgå professoren J. L. Runeberg; lektorn i Borgå, prosten S. J. Smalén (ultimus); kyrkoherden i Storkyro, professoren L. J. Stenbäck, frånvarande, samt referendariesekreteraren G. M. Wænerberg. Doktorsfrågan: »Erbjuder någon af den närvarande tidens theologiska riktningar någon utsigt att, vid längre framskriden utveckling, kunna på engång tillfredsställa det religiösa och det vetenskapliga medvetandets fordringar och derigenom återställa enheten inom den lutherska kyrkan?»konsekvensändrat/normaliserat – besvarades af primus prof Granfelt jakande.
7 Promotionsakten förrättades enligt gammal sed, men helt och hållet på svenska språket**)Detta är den första theologiedoktorspromotion, som lösgjort sig från latinet. Filosofiska promotionen 1853 gjorde början.. Promotor erinrade om universitetets tvenne föregående theologiska promotioner i detta sekel, hvilka båda, likasom denna, stodo i förbindelse med sekularminnen: 1817 med jubelfesten till hågkomst af reformationen samt 1840 med universitetets jubelfest; skildrade derefter theologins förhållande till de verdsliga vetenskaperna och den djupgående strid, som med dem blifvit förd och ännu föres; hvaraf särskild anledning togs till ofvannämnde doktorsfråga. Prof. Granfelt ansåg just denna tidpunkt, när motsatserna med större klarhet och konseqvens än någonsin uppträda mot hvarandra, vara gynnsam för en förmedling, med stöd af kristendomens egen medlande ställning mellan deism och pantheism, hvarigenom kristendomen, upptagande det sanna i båda, ställer Gud på engång uti och öfver verlden. – Bibel, ring och hatt tilldelades hvarje af de närvarande 9 promoti (professor Stenbäck var ensam frånvarande), bland hvilka professor Runeberg var till denna värdighet utnämnd af Hans Kejserliga Majestät samt professor Geitlin af fakulteten utnämnd till honorär-doktor. I sitt tal till promoti erinrade promotor, att tvenne bland dem, professorerne Runeberg och Geitlin, för jemt 30 år sedan tillika med honom emottagit den filosofiska graden vid den sista promotionen i Åbo år 1827, och adresserade särskildt till prof. Runeberg några varma verser, skattande sig lycklig att vara den, som i vetenskapens och fosterlandets namn räckte denna utmärkelse åt Finlands frejdade skald. Prosten Smalén flöt med öfliga tacksägelser denna akt, som varade från kl. 10 till ½ 1 och lifvades af musik och sång, hvartill tryckta ord utdelades, fritt behandlade efter den latinska texten till ett tedeum af Neukomm. Efter aktens slut tågade samtlige stater i procession till den närbelägna kyrkan, der gudstjenst hölls och professor Schauman predikade kraftigt och skönt öfver Korinth. 8: 1, 2: »förståndet uppblåses, men kärleken förbättrar. Om någon låter sig tycka att han vet något, han vet ännu intet huru honom bör veta.»konsekvensändrat/normaliserat
8 Till magister- och doktorspromotionen i går den 29 Maj voro tvenne programmer utfärdade. Det ena, af historisk-filologiska fakultetens promotor professor Gyldén, bär titeln: »Idén i Sofokles’ Antigone» och innefattar på 64 sidor 4:to en kritik af de olika meningar, som uttalas om detta berömda dramatiska verk, samt angifver såsom styckets grundtanke hjeltinnans seger öfver Kreonoriginal: Kleon derigenom att den idé han försvarat intager och förkrossar honom, som »icke hållit heligt hvad heligt bör hållas».konsekvensändrat/normaliserat Programmet uppräknar derefter de tre qvarlefvande magistrarne från 1805 års promotion i Åbo: kyrkoherden i Själevads församling af Hernösands stift i Sverige prosten Karl Johan Holm (född i Helsingfors 1781); förste kamreraren i finska banken Jonas Peron (född i Borgå 1778); samt universitetets förre rektor (1833–1839) och promotorn vid 1832 och 1836 års filosofiska promotioner, professoren, statsrådet m. m. Fredrik Wilhelm Pipping (född i Åbo 1783). Vidare: kandidater som nu promoveras af nämnde fakultet: hrr A. E. Ahlqvist (frånvarande på vetenskapliga resor i Ryssland), B. M. W. Alfthan, M. F. Aulén, A. W. Bolin, F. W. Boucht, G. M. Cederhvarf, A. H. Chydenius, A. Edman, e. o. amanuens vid bibliotheket, K. S. Emeleus, K. G. Estlander (primus), G. F. Ferrin, A. W. Floman (gratist), J. G. Geitlin, R. E. Hirn, N. Järvinen (ultimus), R. Krank, t. f. tredje kollega vid högre elem.skolan i Kuopio, W. Lavonius, R. M. G. Lindblad, F. W. Rothsten, E. Rudbeck, K. A. Slöör, O. J. A. Thuneberg, J. E. Waaranen, B. E. Wahlström, O. Wallin samt R. F. Wennerberg, tredje kollega vid högre elem. skolan i Björneborg. Slutligen doktorer, som nu promoveras: hrr H. K. Corander, theologie lektor i Wiborg, A. Edman, J. G. Frosterus, e. o. amanuens vid bibliotheket (ultimus), K. E. Grönlund, K. A. Krook, H. A. Reinholm, t. f. fånghuspredikant på Sveaborg, samt O. A. Toppelius (primus). Magisterfrågan i denna fakultet, framställd af docenten doktor Tigerstedt: »Var den forngrekiska konstkarakteren väsentligen skild från den orientaliska?» besvarades af kand. Estlander jakande. Doktorsfrågan, framställd af e. o. professoren Topelius: »Innebär Kalevalas framträdande i våra dagar någon ledtråd för bestämmandet af de Homeriska sångernas ursprung?» besvarades af lic. O. A. Toppelius vilkorligt jakande.
9 Andra programmet är utfärdadt af fysisk-mathematiska fakultetens promotor professor Arppe samt innehåller på 26 sidor 4:to från naturvetenskapernas ståndpunkt en polemik – dels emot den ensidigt supranaturalistiska riktning, som sträfvar att uppställa sig och de kyrkliga lärosatserna såsom en norm för det menskliga vetandet öfverhufvud och enligt hvilken »det uppenbarade ordet bör betraktas som det lexikon och den grammatika, hvarur naturforskaren bör lära förstå naturens gudomliga bok, dess etymologi och syntax, såväl som hvarje särskildt ords mening och betydelse» – dels emot åtskilliga, enligt förf:s mening, misslyckade förmedlingsförsök mellan vetandets och trons ståndpunkter i hithörande frågor. Ämnet får ett särskildt intresse både emedan det nyss förut upptagits af prof. Lille från den kyrkliga ståndpunkten och äfven nyligen varit föremål för polemik i tidningarna, föranledd af protester mot den mosaiska skapelsehistorien, samt slutligen äfven emedan den mest motsatta ståndpunkten framträdt i theol. kandid. Strandbergs dissertation om syndafallets mysterium. Det är egentligen den nämnda skapelsehistorien, som förf. här underkastar en sträng naturvetenskaplig kritik, utan att likväl för sin del framställa någon pofitiv lösning af frågan, vidhållande endast den naturhistoriska ståndpunktens berättigande i och för sig, med förklaring att »vetenskapen icke befinner sig bättre af supranaturalismens smekningar, än af hierarkins förföljelser».konsekvensändrat/normaliserat Detta programm – såsom varande den skarpaste här ännu uttalade protest från den empiriska vetenskapen emot dess vedersakare – skall utan tvifvel väcka motsvarande kritik från andra sidan, och prof. Granfelt hade väl rätt deruti, att just i motsatsernas klara och skarpa uppträdande mot hvarandra skåda ett hopp för deras ändtliga lösning.
10 De i programmet angifna magister- och doktorsfrågorna för denna fakultet syfta båda åt samma omtvistade håll. Den förra, framställd af docenten Neovius, lydde: »Hafva dessa geologiskt kemiska undersökningar (rörande jordytans förändringar) utöfvat på de geologiska hypotheserna öfverhufvud ett sådant inflytande, att en återgång till den redan öfvergifna exklusiva neptunismen skulle kunna föranledas af desamma?» hvilken fråga af primus lic. Nordenskiöld besvarades nekande. Doktorsfrågan, framställd af professoren Borenius, lydde: »Kan man anse, att de nyare upptäckterna på himlahvalfvet i någon mån bidragit till en närmare utredning af de geologiska föreläsningarne om jordens och solsystemets äldsta tillstånd?» hvilken fråga åter af primus prof. Lindelöf besvarades vilkorligt jakande.
11 Programmet uppräknar vidare samma för båda fakulteterna gemensama jubelmagistrar samt följande licentiater, som nu promoveras, nemligen: professor L. L. Lindelöf, docenten F. W. Mäklin, licentiaten N. A. E. Nordenskiöld, bergskonduktören K. T. Pipping och docenten K. G. Sucksdorff, samt följande kandidater, som nu erhålla magisterkransen: hrr G. Avellan, K. E. von Bonsdorff, J. C. E. Chydenius, J. J. Chydenius, A. G. W. Dammert, K. W. Envald, D. T. Forssman, M. E. Forsström, J. E. Furuhjelm, J. M. Gadd, G. W. Grönfeldt, friherre E. W. E. Hisinger, T. Lebedeff, A. T. Lindh, H. F. Modeen, N. F. Modeen, D. O. J. Myreen, N. A. E. Nordenskiöld (primus), A. J. Palmberg, A. F. Procopé, A. T. Sælan, E. G. Sederholm, F. J. E. Sivén, J. E. Strömborg (ultimus) och G. W. von Willebrand.
|42 3|
12 Denna promotion, den sextionde som universitetet firat, föregick i går fredag den 29 Maj enligt gammal sed och med öflig högtidlighet. Solennitetssalen var nu, liksom de föregående dagarna, uppfylld af en talrik och lysande samling, hvaribland man såg h. ex. generalguvernören, kejs. senatens ledamöter och prokurator, vicekansler, de militära och civila staterna, gästerne från Upsala och Lund, landsmän från alla delar af landet och en talrik samling af damer. Redan kl. 9 ¼ f. m. begyntes akten och fortfor oafbrutet till kl. ½ 2, hvarefter man tågade till kyrkan, der professoren Schauman predikade.
13 Högtidligheten förhöjdes mycket af de vördnadsvärde jubelmagistrarne, statsrådet Pipping och kamrer Peron, hvilka båda voro tillstädes och helsades af promotorernes, och säkert äfven af alla närvarandes, varmaste lyckönskningar. Statsrådet Pipping hade äfven den hugnaden att vid samma tillfälle se en af sina söner erhålla doktorshatten.
14 Vi sakna tid och utrymme att närmare skildra aktens förlopp, hvilket ej heller väsentligen skilde sig från föregående promotioner. Historisk-filologiska promotionen gick förut, först magistrar, sedan doktorer, och derpå följde i samma ordning den fysisk-mathematiska. Det var dessa dubbla formaliteter, dubbla tal, frågor och svar, som drogo på tiden. Likväl bereddes derunder en omvexling genom musiken ur Mendelsohns Athalie, med särskilda ord för tillfället och hvilken hr Lagi, oaktadt hans musikaliska armé under inöfningen räknade många desertörer, lyckades med framgång utföra, biträdd i solopartierna af fröken In de Bétou, hr Broms och en musikälskarinna. En vacker helsning till magistrarne, författad af professor Törnegren, utdelades jemte ord till musiken. Konfektyrer kringbjödos åt damerna.
15 Efter högtidligheternas slut hade promoti inbjudit till middag i brunnshuset, och på aftonen var i societetshuset en glad och lifvad magisterbal, till hvilken omkring 1 200konsekvensändrat/normaliserat personer voro inviterade. Balen slöts kl. 4 på morgonen.
16 De nye theologiedoktorerne hade dagen förut en större middag i Oeltzes salong, der äfven h. ex. generalguvernören, kejs. senatens ledamöter, vicekansler och hela universitetsstaten, jemte andre härboende och resande gäster, voro närvarande.
17 De sex svenske academici voro äfven här, likasom öfverallt i äldre och yngre kretsar vid denna tid, kärkomne gäster. Vid flera tillfällen ha för dem uttalats de hjertliga, vänskapsfulla och tacksama känslor, hvilka deras besök vid denna promotion ha framkallat, och vi böra särskildt tillägga, att de svenske universitetsmedlemarnes utmärkta personlighet samt deras intelligenta, anspråkslösa och i alla afseenden taktfulla väsende icke blott skänkt ett stort intresse åt alla som haft nöjet göra deras bekantskap, utan äfven ytterligare befästat de band af aktning och tillgifvenhet, hvilka förena vårt lands hågkomster med de svenska universiteterna och det svenska folket.
*)Samtidigt med jubelfesten inträffade här den förste engelske generalkonsuln i Finland.
**)Finskan inträdde i universitetets solennitetssal med en student (Rudbeck den 28 April 1855), besteg derefter kathedern med en lektor (Borg den 20 Sept. 1856) och vann nu, efter att snabbt ha passerat graderna, sin slutliga lärda utmärkelse i en professors föredrag.
*)Önskeligt vore att alla programmer, för lättare förvaring, vore in qvarto.
**)Detta är den första theologiedoktorspromotion, som lösgjort sig från latinet. Filosofiska promotionen 1853 gjorde början.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Universitetets fester 1857.
1 Dessa dagar ha varit minnesvärda dagar. Det finska universitetet har åter samlat omkring sig många ibland sitt lands ädlaste krafter och alla dess redliga välönskningar. Det finska universitetet är lyckligt att äga för sitt land en betydelse, sådan väl få universiteter äga i andra länder, och att se denna betydelse erkänd. Det vet också, att med stora företräden följer ett stort ansvar. Icke personlig utmärkelse, icke enskild vinning är det mål det sig förelagt; alla dessa ringare intressen uppgå i bildningens stora strid, som är dess evärdeliga kall. De enskilda krafterna kunna vara svaga, förgängliga, men den sak de förfäkta är stark och förgås icke i tiders och ödens vexlingar. »Idén är evig, skuggorna försvinna.»
2 Det finska universitetet är också lyckligt att hägnas af en ädel monark, som älskat det alltfrån sin tidiga ungdom och skyddat dess ställning och utvidgat dess verksamhet och vunnit dess tacksama hyllning med kärlekens rätt långt förrän med maktens.
3 De fester nu firats ha väl ännu något qvar uti arf af den lärda ståt, hvarmed bildningen fordom ansåg nödigt att omgifva sig, för att bland massorna vinna ett yttre erkännande. Men derpå lägges numera ringa vigt. Behofvet deraf har upphört, tiden har blifvit enklare, lärdomen talar nu ett språk som alla förstå. De höglärde och vidterfarne herrar småle nu sjelfve åt sin skrud af kransar, hattar och titlar, väl vetande att icke ligger äran deruti. Men de behålla dem ännu som gammal sed och som hågkomsten af sina mödor och som förnyade anledningar att samla sitt lands uppmärksamhet, icke kring dem, utan kring vetenskapen.
4 Denna gång begynte och invigdes festerna med sekularminnet af kristendomens införande. Rektors program omtalar den kristna lärans första utbredande bland de vesterländska folken och särskildt uppå de brittiska öarne. Der rotfästades den alltifrån andra seklet af vår tideräkning efterhand ibland engelsmännen, i 5:te seklet genom Patricius i Irland, i 6:te seklet genom Columban i Skottland. Från England utgingo derefter de missionärer, som omvände den skandinaviska och finska norden*)Samtidigt med jubelfesten inträffade här den förste engelske generalkonsuln i Finland., och bland dem blef S:t Henrik Finlands apostel. Programmet tecknar derefter den kristna lärans utveckling och ståndpunkt på S:t Henriks tid och slutar med en erinran om dess kulturhistoriska betydelse särskildt för vårt land.
5 Sistnämnda ämne var äfven föremålet för de båda tal, hvilka i onsdags d. 27 Maj, till jubelårets firande, höllos i universitetets solennitetssal. Professor Geitlin skildrade på klar och flytande finska**)Finskan inträdde i universitetets solennitetssal med en student (Rudbeck den 28 April 1855), besteg derefter kathedern med en lektor (Borg den 20 Sept. 1856) och vann nu, efter att snabbt ha passerat graderna, sin slutliga lärda utmärkelse i en professors föredrag. landets vildhet, samhällets ringa utveckling och folkets vantro under den hedniska tiden, icke förgätande likväl, att egna en rättvis uppmärksamhet åt den hedniska finska mythens och sångens ursprungliga tendens till humanitet och andlighet; skildrade derefter S:t Erik, S:t Henrik och de om honom qvarlefvande traditionerna, äfvensom kristendomens första finska tungomål genom Agricola och bibeln, hvarefter talaren slöt med böner och välönskningar. Professor Granfelt uppträdde derefter med ett föredrag på svenska; skildrade sättet för kristendomens införande i Finland; förnekade icke vådan af det dervid brukade våld och samvetstvång, men polemiserade mot den åsigt, som ansett en nation derigenom i längden förlamas uti sina kultursträfvanden; gjorde för öfrigt den svenska eröfringen full rättvisa, både som historisk nödvändighet och som till sin karakter human och vänskaplig mot Finland; erkände likaledes i den nuvarande ställningen en nödvändighet och i kejsareordet en borgen för dess trygghet; redogjorde vidare för kristendomens betydelse såsom grundval för ett folks sedliga karakter, för utvecklingen af dess intelligens och i allmänhet för dess sträfvande till sann humanitet, hvari talaren såg kristendomens verldshistoriska betydelse; samt följde i dessa afseenden kristendomens civilisationsarbete i vårt land i dess mest framstående yttringar. Talarens stämma hördes öfverallt, hvilket icke alltid är fallet i denna sal, der ljudbrytningen är ganska olik på olika platser. Orkester och valda röster på norra läktaren utförde en marsch, en choral och Händels haleluja. Akten begyntes kl. 10 ¼ f. m. och slöts kl. 1 ¼.
6 Till theologie-doktorspromotionen i thorsdags d. 28 Maj hade promotor, professor Lille, utfärdat ett program, 31 sidor folio*)Önskeligt vore att alla programmer, för lättare förvaring, vore in qvarto.. Efter att ha skildrat kyrkans egendomliga ställning i den finska medeltiden samt reformationens inflytande, öfvergår förf. till en skildring af de theologiska studierna vid det finska universitetet; tecknar i detta afseende lärosätets och kyrkans mest framstående män, studiesättet, dess brister och afvikelser, de andliga rörelserna, de theologiska striderna i Åbo (Gezelierna, Terserus m. fl.), stora ofredens inflytande samt studiernas återupprättande och nya karakter efter denna tid. Sist uppräknas i alfabetisk ordning promovenderne: hrr professorer G. Geitlin och A. F. Granfelt (primus); kyrkoherden i Tammela, fältprosten A. E. Granfelt; theologie lektorn i Åbo G. F. Helsingius; bitr. kollegan vid Åbo högre elem.skola G. J. Lindström; predikanten vid finska sjöekipaget F. S. Palmros; lektorn i Borgå professoren J. L. Runeberg; lektorn i Borgå, prosten S. J. Smalén (ultimus); kyrkoherden i Storkyro, professoren L. J. Stenbäck, frånvarande, samt referendariesekreteraren G. M. Wænerberg. Doktorsfrågan: »Erbjuder någon af den närvarande tidens theologiska riktningar någon utsigt att, vid längre framskriden utveckling, kunna på engång tillfredsställa det religiösa och det vetenskapliga medvetandets fordringar och derigenom återställa enheten inom den lutherska kyrkan?»konsekvensändrat/normaliserat – besvarades af primus prof Granfelt jakande.
7 Promotionsakten förrättades enligt gammal sed, men helt och hållet på svenska språket**)Detta är den första theologiedoktorspromotion, som lösgjort sig från latinet. Filosofiska promotionen 1853 gjorde början.. Promotor erinrade om universitetets tvenne föregående theologiska promotioner i detta sekel, hvilka båda, likasom denna, stodo i förbindelse med sekularminnen: 1817 med jubelfesten till hågkomst af reformationen samt 1840 med universitetets jubelfest; skildrade derefter theologins förhållande till de verdsliga vetenskaperna och den djupgående strid, som med dem blifvit förd och ännu föres; hvaraf särskild anledning togs till ofvannämnde doktorsfråga. Prof. Granfelt ansåg just denna tidpunkt, när motsatserna med större klarhet och konseqvens än någonsin uppträda mot hvarandra, vara gynnsam för en förmedling, med stöd af kristendomens egen medlande ställning mellan deism och pantheism, hvarigenom kristendomen, upptagande det sanna i båda, ställer Gud på engång uti och öfver verlden. – Bibel, ring och hatt tilldelades hvarje af de närvarande 9 promoti (professor Stenbäck var ensam frånvarande), bland hvilka professor Runeberg var till denna värdighet utnämnd af Hans Kejserliga Majestät samt professor Geitlin af fakulteten utnämnd till honorär-doktor. I sitt tal till promoti erinrade promotor, att tvenne bland dem, professorerne Runeberg och Geitlin, för jemt 30 år sedan tillika med honom emottagit den filosofiska graden vid den sista promotionen i Åbo år 1827, och adresserade särskildt till prof. Runeberg några varma verser, skattande sig lycklig att vara den, som i vetenskapens och fosterlandets namn räckte denna utmärkelse åt Finlands frejdade skald. Prosten Smalén flöt med öfliga tacksägelser denna akt, som varade från kl. 10 till ½ 1 och lifvades af musik och sång, hvartill tryckta ord utdelades, fritt behandlade efter den latinska texten till ett tedeum af Neukomm. Efter aktens slut tågade samtlige stater i procession till den närbelägna kyrkan, der gudstjenst hölls och professor Schauman predikade kraftigt och skönt öfver Korinth. 8: 1, 2: »förståndet uppblåses, men kärleken förbättrar. Om någon låter sig tycka att han vet något, han vet ännu intet huru honom bör veta.»konsekvensändrat/normaliserat
8 Till magister- och doktorspromotionen i går den 29 Maj voro tvenne programmer utfärdade. Det ena, af historisk-filologiska fakultetens promotor professor Gyldén, bär titeln: »Idén i Sofokles’ Antigone» och innefattar på 64 sidor 4:to en kritik af de olika meningar, som uttalas om detta berömda dramatiska verk, samt angifver såsom styckets grundtanke hjeltinnans seger öfver Kreonoriginal: Kleon derigenom att den idé han försvarat intager och förkrossar honom, som »icke hållit heligt hvad heligt bör hållas».konsekvensändrat/normaliserat Programmet uppräknar derefter de tre qvarlefvande magistrarne från 1805 års promotion i Åbo: kyrkoherden i Själevads församling af Hernösands stift i Sverige prosten Karl Johan Holm (född i Helsingfors 1781); förste kamreraren i finska banken Jonas Peron (född i Borgå 1778); samt universitetets förre rektor (1833–1839) och promotorn vid 1832 och 1836 års filosofiska promotioner, professoren, statsrådet m. m. Fredrik Wilhelm Pipping (född i Åbo 1783). Vidare: kandidater som nu promoveras af nämnde fakultet: hrr A. E. Ahlqvist (frånvarande på vetenskapliga resor i Ryssland), B. M. W. Alfthan, M. F. Aulén, A. W. Bolin, F. W. Boucht, G. M. Cederhvarf, A. H. Chydenius, A. Edman, e. o. amanuens vid bibliotheket, K. S. Emeleus, K. G. Estlander (primus), G. F. Ferrin, A. W. Floman (gratist), J. G. Geitlin, R. E. Hirn, N. Järvinen (ultimus), R. Krank, t. f. tredje kollega vid högre elem.skolan i Kuopio, W. Lavonius, R. M. G. Lindblad, F. W. Rothsten, E. Rudbeck, K. A. Slöör, O. J. A. Thuneberg, J. E. Waaranen, B. E. Wahlström, O. Wallin samt R. F. Wennerberg, tredje kollega vid högre elem. skolan i Björneborg. Slutligen doktorer, som nu promoveras: hrr H. K. Corander, theologie lektor i Wiborg, A. Edman, J. G. Frosterus, e. o. amanuens vid bibliotheket (ultimus), K. E. Grönlund, K. A. Krook, H. A. Reinholm, t. f. fånghuspredikant på Sveaborg, samt O. A. Toppelius (primus). Magisterfrågan i denna fakultet, framställd af docenten doktor Tigerstedt: »Var den forngrekiska konstkarakteren väsentligen skild från den orientaliska?» besvarades af kand. Estlander jakande. Doktorsfrågan, framställd af e. o. professoren Topelius: »Innebär Kalevalas framträdande i våra dagar någon ledtråd för bestämmandet af de Homeriska sångernas ursprung?» besvarades af lic. O. A. Toppelius vilkorligt jakande.
9 Andra programmet är utfärdadt af fysisk-mathematiska fakultetens promotor professor Arppe samt innehåller på 26 sidor 4:to från naturvetenskapernas ståndpunkt en polemik – dels emot den ensidigt supranaturalistiska riktning, som sträfvar att uppställa sig och de kyrkliga lärosatserna såsom en norm för det menskliga vetandet öfverhufvud och enligt hvilken »det uppenbarade ordet bör betraktas som det lexikon och den grammatika, hvarur naturforskaren bör lära förstå naturens gudomliga bok, dess etymologi och syntax, såväl som hvarje särskildt ords mening och betydelse» – dels emot åtskilliga, enligt förf:s mening, misslyckade förmedlingsförsök mellan vetandets och trons ståndpunkter i hithörande frågor. Ämnet får ett särskildt intresse både emedan det nyss förut upptagits af prof. Lille från den kyrkliga ståndpunkten och äfven nyligen varit föremål för polemik i tidningarna, föranledd af protester mot den mosaiska skapelsehistorien, samt slutligen äfven emedan den mest motsatta ståndpunkten framträdt i theol. kandid. Strandbergs dissertation om syndafallets mysterium. Det är egentligen den nämnda skapelsehistorien, som förf. här underkastar en sträng naturvetenskaplig kritik, utan att likväl för sin del framställa någon pofitiv lösning af frågan, vidhållande endast den naturhistoriska ståndpunktens berättigande i och för sig, med förklaring att »vetenskapen icke befinner sig bättre af supranaturalismens smekningar, än af hierarkins förföljelser».konsekvensändrat/normaliserat Detta programm – såsom varande den skarpaste här ännu uttalade protest från den empiriska vetenskapen emot dess vedersakare – skall utan tvifvel väcka motsvarande kritik från andra sidan, och prof. Granfelt hade väl rätt deruti, att just i motsatsernas klara och skarpa uppträdande mot hvarandra skåda ett hopp för deras ändtliga lösning.
10 De i programmet angifna magister- och doktorsfrågorna för denna fakultet syfta båda åt samma omtvistade håll. Den förra, framställd af docenten Neovius, lydde: »Hafva dessa geologiskt kemiska undersökningar (rörande jordytans förändringar) utöfvat på de geologiska hypotheserna öfverhufvud ett sådant inflytande, att en återgång till den redan öfvergifna exklusiva neptunismen skulle kunna föranledas af desamma?» hvilken fråga af primus lic. Nordenskiöld besvarades nekande. Doktorsfrågan, framställd af professoren Borenius, lydde: »Kan man anse, att de nyare upptäckterna på himlahvalfvet i någon mån bidragit till en närmare utredning af de geologiska föreläsningarne om jordens och solsystemets äldsta tillstånd?» hvilken fråga åter af primus prof. Lindelöf besvarades vilkorligt jakande.
11 Programmet uppräknar vidare samma för båda fakulteterna gemensama jubelmagistrar samt följande licentiater, som nu promoveras, nemligen: professor L. L. Lindelöf, docenten F. W. Mäklin, licentiaten N. A. E. Nordenskiöld, bergskonduktören K. T. Pipping och docenten K. G. Sucksdorff, samt följande kandidater, som nu erhålla magisterkransen: hrr G. Avellan, K. E. von Bonsdorff, J. C. E. Chydenius, J. J. Chydenius, A. G. W. Dammert, K. W. Envald, D. T. Forssman, M. E. Forsström, J. E. Furuhjelm, J. M. Gadd, G. W. Grönfeldt, friherre E. W. E. Hisinger, T. Lebedeff, A. T. Lindh, H. F. Modeen, N. F. Modeen, D. O. J. Myreen, N. A. E. Nordenskiöld (primus), A. J. Palmberg, A. F. Procopé, A. T. Sælan, E. G. Sederholm, F. J. E. Sivén, J. E. Strömborg (ultimus) och G. W. von Willebrand.
|42 3|12 Denna promotion, den sextionde som universitetet firat, föregick i går fredag den 29 Maj enligt gammal sed och med öflig högtidlighet. Solennitetssalen var nu, liksom de föregående dagarna, uppfylld af en talrik och lysande samling, hvaribland man såg h. ex. generalguvernören, kejs. senatens ledamöter och prokurator, vicekansler, de militära och civila staterna, gästerne från Upsala och Lund, landsmän från alla delar af landet och en talrik samling af damer. Redan kl. 9 ¼ f. m. begyntes akten och fortfor oafbrutet till kl. ½ 2, hvarefter man tågade till kyrkan, der professoren Schauman predikade.
13 Högtidligheten förhöjdes mycket af de vördnadsvärde jubelmagistrarne, statsrådet Pipping och kamrer Peron, hvilka båda voro tillstädes och helsades af promotorernes, och säkert äfven af alla närvarandes, varmaste lyckönskningar. Statsrådet Pipping hade äfven den hugnaden att vid samma tillfälle se en af sina söner erhålla doktorshatten.
14 Vi sakna tid och utrymme att närmare skildra aktens förlopp, hvilket ej heller väsentligen skilde sig från föregående promotioner. Historisk-filologiska promotionen gick förut, först magistrar, sedan doktorer, och derpå följde i samma ordning den fysisk-mathematiska. Det var dessa dubbla formaliteter, dubbla tal, frågor och svar, som drogo på tiden. Likväl bereddes derunder en omvexling genom musiken ur Mendelsohns Athalie, med särskilda ord för tillfället och hvilken hr Lagi, oaktadt hans musikaliska armé under inöfningen räknade många desertörer, lyckades med framgång utföra, biträdd i solopartierna af fröken In de Bétou, hr Broms och en musikälskarinna. En vacker helsning till magistrarne, författad af professor Törnegren, utdelades jemte ord till musiken. Konfektyrer kringbjödos åt damerna.
15 Efter högtidligheternas slut hade promoti inbjudit till middag i brunnshuset, och på aftonen var i societetshuset en glad och lifvad magisterbal, till hvilken omkring 1 200konsekvensändrat/normaliserat personer voro inviterade. Balen slöts kl. 4 på morgonen.
16 De nye theologiedoktorerne hade dagen förut en större middag i Oeltzes salong, der äfven h. ex. generalguvernören, kejs. senatens ledamöter, vicekansler och hela universitetsstaten, jemte andre härboende och resande gäster, voro närvarande.
17 De sex svenske academici voro äfven här, likasom öfverallt i äldre och yngre kretsar vid denna tid, kärkomne gäster. Vid flera tillfällen ha för dem uttalats de hjertliga, vänskapsfulla och tacksama känslor, hvilka deras besök vid denna promotion ha framkallat, och vi böra särskildt tillägga, att de svenske universitetsmedlemarnes utmärkta personlighet samt deras intelligenta, anspråkslösa och i alla afseenden taktfulla väsende icke blott skänkt ett stort intresse åt alla som haft nöjet göra deras bekantskap, utan äfven ytterligare befästat de band af aktning och tillgifvenhet, hvilka förena vårt lands hågkomster med de svenska universiteterna och det svenska folket.