Wuoksens fällande*)Vi begagna här, i flera detaljer, tidningen Wiborgs uppgifter i dess N:ris 70 och 74..
1 Den stora elf, som utgör ett aflopp för Savolaks och Karelens vidlyftiga vattudrag, har ett besynnerligt krökt lopp. Sedan den nemligen, under vidpass hälften af sin bana, utströmmat ur Saima i sydostlig riktning mot Ladoga och derunder än kämpat i brusande fall och forsar, är utgrenat sig i betydliga lugnvatten vid sidorna, gör den en tvär vändning åt nordost och får derigenom en betydligt längre väg till Ladoga, än den skulle haft i sin ursprungliga riktning. Äfven Wuoksens nedra lopp, tills den hinner sin mynning vid Kexholm, är på lika sätt besväradt af forsar och utbredt i lugnvatten. Lyckas det således att likasom återgifva floden dess ursprungliga lopp, så måste det nuvarande nordostliga nedra loppet, om icke uttorkas, likväl betydligt fällas till förmån för jordbruket, och all anledning är, att floden i förstnämnde raka rikt|76 3|ning skall blifva bred, djup och segelbar, till fördel för kommunikationen.
2 Nu ligger öster om elfven, vid sjelfva dess tvära vinkel, Suvanto långsmala sjö, som i sjelfva verket torde fordom ha utgjort Wuoksens raka utlopp till Ladoga. Visst är åtminstone, att Suvanto fordom var ett lugnvatten af Wuoksen, hvilken genom Kiviniemi flöt in deruti och sedan genom Taipale fors ut i Ladoga. Men inloppet vid Kiviniemi och utloppet vid Taipale synas vexelvis ha igengrott, så att sjön än omedelbart utfallit i Ladoga, än, när dess vatten var högre än Wuoksens, haft sitt utfall i floden. Sådant var fallet 1818 om våren, då Taipale byamän företogo sig att genomgräfva den 20 alnar breda sandvall, som der afstängde Suvanto sjö från Ladoga, i afsigt att genom sjöns fällande upphjelpa sina sanka ängar. Men det mäktiga elementet begagnade vinken på ett sätt, som de häpne byamännen icke beräknat, och bröt sig våldsamt en strid fåra genom vallen. Kiviniemi ström försvann helt och hållet, en stor del af Suvanto uttorkade, och på dess fordna botten bildades Taipale ström af omkr. 8 versts längd och 75 fots bredd. Den återstående delen af Suvanto, som 1818 stått 6 fot 8 tum högre än Wuoksen, sjönk kort efter fällningen till 18 fot och sedermera ända till 21 fot lägre än floden, hvarifrån den härtills varit stängd genom Kiviniemi ¾ verst breda näs med dess igengrodda strömfåra. Genomgräfvandet af detta näs blef nu ortens lifsfråga, som i decennier varit å bane, men mött ett ihärdigt motstånd, synnerligen från de grekiska klostren Walamo och Konevits, de der fruktade att förlora sina indrägtiga fiskerier i Wuoksens nuvarande strömfåra. Sednaste krig torde vara det som påskyndat frågans lösning genom att ha visat behofvet af nya och bättre kommunikationsleder. Detta blir sannolikt icke den största vinsten. Vigtigare är att hela det vattendränkta landet vid Ladogas sydvestra kust genom fällningen bör vinna ofantligt för jordbruket, så att dess nuvarande fraktsläpande, fattiga och råa befolkning inkastas på nya och ljusare banor för en stigande odling.
3 Kiviniemi näs utgöres af en låg och till större delen lös sandås, som sluter inom sig en mindre sjö vid namn Kotilampi. Mellan sjön och elfven var en damm, öfver hvilken landsvägen gick tätt invid Wuoksen. Dammen borttogs ej längesedan, och sjön blef i sin tur ett lugnvatten af floden. På andra sidan åter mellan Kotilampi och Suvanto var endast en låg sandhöjd af ¼ versts bredd, dock något högre och stenbunden vid hvardera stranden. Denna sandås skulle nu genombrytas. Först borttogs öfver hela näsets bredd det öfre jordlagret till ungefär 12 fots höjd. Sedan gräfdes igenom näset ett betydligt antal mindre kanaler och stängdes mot Kotilampi sidan med dammar, genom hvilka man likväl efterhand släppte så mycket vatten, att det fördjupade kanalernas botten ända till jemnhöjd med det nedanför liggande Suvanto. Härigenom förvandlades dessa föga djupa rännor redan före fällningen till flera famnar djupa raviner eller klyftor, hvilkas lösa väggar hvarje ögonblick hotade att instörta. Afsigten var att sedan på engång öppna alla dammarna samt låta vattnet med egen kraft på alla sidor underminera och bortspola de mellan dammarna och ravinerna qvarstående jordväggarna, fördjupa Kotilampis botten, höja vattnet i Suvanto och så med ökad kraft urhålka en bred fåra ut genom den härtills smala och grunda Taipale ån.
4 Den härtill bestämda 17 September randades klar och kall; en genomträngande blåst drog fram öfver nejden. Den talrikt församlade högtidsklädda allmogen, törhända 3 000konsekvensändrat/normaliserat personer, en mängd resande från Kexholm, Wiborg och andra orter samt alla nejdens ståndspersoner gåfvo nejden vid Kotilampi ett festligt utseende. Isynnerhet voro många fruntimmer tillstädes och gåfvo, säger Wbg, festen en icke-officiel anstrykning. Jemte mycken munterhet röjdes ock mycken otålighet. Månget tvifvel hördes på förhand om sakens utförbarhet. Man befarade med en viss oro, att den modige arbetschefens förhoppningar om ett snabbt och lyckligt resultat ej skulle gå i fullbordan. Arbetena, i sig sjelfva ganska betydliga, syntes de flesta icke stå i någon proportion till ett så kolossalt företag. Man glömde att naturen sjelf skulle blifva den störste verkmästaren och den armstarkaste arbetaren.
5 När dammen vid Kotilampi sjö kl. 12 middagstiden blef borttagen, väntade sig de fleste anblicken af ett stort och våldsamt vattnets inbrytande. Men denna väntan blef sviken. I sjelfva verket uppkommo småningom ganska vackra forsar i de många och djupa kanalerna. Den ena forsen efter den andra urhålkade och fördjupade lergrunden, men något mera imponerande jordrasoriginal: jodras ägde icke rum den dagen. I åskådarnes tycke gick detta alltför långsamt; framemot qvällen hade nästan hela församlingen åtskilts otillfredsställd och lemnat skådeplatsen.
6 Emellertid visade det sig, att elementarkrafterna, engång frigjorda, ej voro sinnade att lemna verket halfgjordt. Redan följande dag hade nejden ett annat utseende. Vattnet hade betydligt fördjupat Kotilampis botten och kastat sig med ett dån likt Imatras i den mest åt Kexholmska sidan belägna ravinen. Stora jordras hade under natten utvidgat dess väggar, och tid efter annan skedde nya ras med ett åsklikt buller. Det visade sig, att den nya flodbädden efterhand skulle urhålkas, ehuru långsamare än man beräknat. Den 18:de på morgonen hade Suvanto redan stigit 4 tum; den 19:de 2 fot och 1 tum; vid Jääskis kyrka befanns Wuoksen den 20:de ha fallit 2 tum. Längre gå icke detaljerna för denna gång. Från Taipale äro ännu inga skildringar offentliggjorda, men stora förändringar i nejdens utseende der kunna ej uteblifva. Man hade, nu som 1818, fruktat för Taipale by och sökt att skydda den genom fördämningar. Denna farhåga visade sig ogrundad, till följd af vattnets oväntade moderation.
7 Beklagligen skulle den 17 Sept. ej aflöpa utan en olyckshändelse. Sex bönder hade i skymningen, oaktadt förbud och utställda vakter, begifvit sig öfver Kotilampi nära det ställe, der forsen redan begynt, kantrade der med sin båt i vågsvallet och drogos ned i kanalerna. Två uppdrogos genast, men fyra försvunno i den allt starkare påträngande forsen. Två af dessa igenfunnos icke, men de två öfrige hittades efter några minuter lifslefvande och vid full sans uti Suvanto sjö, der de, efter en underbar räddning, fasthöllo sig vid några ruskor.
*)Vi begagna här, i flera detaljer, tidningen Wiborgs uppgifter i dess N:ris 70 och 74.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Wuoksens fällande*)Vi begagna här, i flera detaljer, tidningen Wiborgs uppgifter i dess N:ris 70 och 74..
1 Den stora elf, som utgör ett aflopp för Savolaks och Karelens vidlyftiga vattudrag, har ett besynnerligt krökt lopp. Sedan den nemligen, under vidpass hälften af sin bana, utströmmat ur Saima i sydostlig riktning mot Ladoga och derunder än kämpat i brusande fall och forsar, är utgrenat sig i betydliga lugnvatten vid sidorna, gör den en tvär vändning åt nordost och får derigenom en betydligt längre väg till Ladoga, än den skulle haft i sin ursprungliga riktning. Äfven Wuoksens nedra lopp, tills den hinner sin mynning vid Kexholm, är på lika sätt besväradt af forsar och utbredt i lugnvatten. Lyckas det således att likasom återgifva floden dess ursprungliga lopp, så måste det nuvarande nordostliga nedra loppet, om icke uttorkas, likväl betydligt fällas till förmån för jordbruket, och all anledning är, att floden i förstnämnde raka rikt|76 3|ning skall blifva bred, djup och segelbar, till fördel för kommunikationen.
2 Nu ligger öster om elfven, vid sjelfva dess tvära vinkel, Suvanto långsmala sjö, som i sjelfva verket torde fordom ha utgjort Wuoksens raka utlopp till Ladoga. Visst är åtminstone, att Suvanto fordom var ett lugnvatten af Wuoksen, hvilken genom Kiviniemi flöt in deruti och sedan genom Taipale fors ut i Ladoga. Men inloppet vid Kiviniemi och utloppet vid Taipale synas vexelvis ha igengrott, så att sjön än omedelbart utfallit i Ladoga, än, när dess vatten var högre än Wuoksens, haft sitt utfall i floden. Sådant var fallet 1818 om våren, då Taipale byamän företogo sig att genomgräfva den 20 alnar breda sandvall, som der afstängde Suvanto sjö från Ladoga, i afsigt att genom sjöns fällande upphjelpa sina sanka ängar. Men det mäktiga elementet begagnade vinken på ett sätt, som de häpne byamännen icke beräknat, och bröt sig våldsamt en strid fåra genom vallen. Kiviniemi ström försvann helt och hållet, en stor del af Suvanto uttorkade, och på dess fordna botten bildades Taipale ström af omkr. 8 versts längd och 75 fots bredd. Den återstående delen af Suvanto, som 1818 stått 6 fot 8 tum högre än Wuoksen, sjönk kort efter fällningen till 18 fot och sedermera ända till 21 fot lägre än floden, hvarifrån den härtills varit stängd genom Kiviniemi ¾ verst breda näs med dess igengrodda strömfåra. Genomgräfvandet af detta näs blef nu ortens lifsfråga, som i decennier varit å bane, men mött ett ihärdigt motstånd, synnerligen från de grekiska klostren Walamo och Konevits, de der fruktade att förlora sina indrägtiga fiskerier i Wuoksens nuvarande strömfåra. Sednaste krig torde vara det som påskyndat frågans lösning genom att ha visat behofvet af nya och bättre kommunikationsleder. Detta blir sannolikt icke den största vinsten. Vigtigare är att hela det vattendränkta landet vid Ladogas sydvestra kust genom fällningen bör vinna ofantligt för jordbruket, så att dess nuvarande fraktsläpande, fattiga och råa befolkning inkastas på nya och ljusare banor för en stigande odling.
3 Kiviniemi näs utgöres af en låg och till större delen lös sandås, som sluter inom sig en mindre sjö vid namn Kotilampi. Mellan sjön och elfven var en damm, öfver hvilken landsvägen gick tätt invid Wuoksen. Dammen borttogs ej längesedan, och sjön blef i sin tur ett lugnvatten af floden. På andra sidan åter mellan Kotilampi och Suvanto var endast en låg sandhöjd af ¼ versts bredd, dock något högre och stenbunden vid hvardera stranden. Denna sandås skulle nu genombrytas. Först borttogs öfver hela näsets bredd det öfre jordlagret till ungefär 12 fots höjd. Sedan gräfdes igenom näset ett betydligt antal mindre kanaler och stängdes mot Kotilampi sidan med dammar, genom hvilka man likväl efterhand släppte så mycket vatten, att det fördjupade kanalernas botten ända till jemnhöjd med det nedanför liggande Suvanto. Härigenom förvandlades dessa föga djupa rännor redan före fällningen till flera famnar djupa raviner eller klyftor, hvilkas lösa väggar hvarje ögonblick hotade att instörta. Afsigten var att sedan på engång öppna alla dammarna samt låta vattnet med egen kraft på alla sidor underminera och bortspola de mellan dammarna och ravinerna qvarstående jordväggarna, fördjupa Kotilampis botten, höja vattnet i Suvanto och så med ökad kraft urhålka en bred fåra ut genom den härtills smala och grunda Taipale ån.
4 Den härtill bestämda 17 September randades klar och kall; en genomträngande blåst drog fram öfver nejden. Den talrikt församlade högtidsklädda allmogen, törhända 3 000konsekvensändrat/normaliserat personer, en mängd resande från Kexholm, Wiborg och andra orter samt alla nejdens ståndspersoner gåfvo nejden vid Kotilampi ett festligt utseende. Isynnerhet voro många fruntimmer tillstädes och gåfvo, säger Wbg, festen en icke-officiel anstrykning. Jemte mycken munterhet röjdes ock mycken otålighet. Månget tvifvel hördes på förhand om sakens utförbarhet. Man befarade med en viss oro, att den modige arbetschefens förhoppningar om ett snabbt och lyckligt resultat ej skulle gå i fullbordan. Arbetena, i sig sjelfva ganska betydliga, syntes de flesta icke stå i någon proportion till ett så kolossalt företag. Man glömde att naturen sjelf skulle blifva den störste verkmästaren och den armstarkaste arbetaren.
5 När dammen vid Kotilampi sjö kl. 12 middagstiden blef borttagen, väntade sig de fleste anblicken af ett stort och våldsamt vattnets inbrytande. Men denna väntan blef sviken. I sjelfva verket uppkommo småningom ganska vackra forsar i de många och djupa kanalerna. Den ena forsen efter den andra urhålkade och fördjupade lergrunden, men något mera imponerande jordrasoriginal: jodras ägde icke rum den dagen. I åskådarnes tycke gick detta alltför långsamt; framemot qvällen hade nästan hela församlingen åtskilts otillfredsställd och lemnat skådeplatsen.
6 Emellertid visade det sig, att elementarkrafterna, engång frigjorda, ej voro sinnade att lemna verket halfgjordt. Redan följande dag hade nejden ett annat utseende. Vattnet hade betydligt fördjupat Kotilampis botten och kastat sig med ett dån likt Imatras i den mest åt Kexholmska sidan belägna ravinen. Stora jordras hade under natten utvidgat dess väggar, och tid efter annan skedde nya ras med ett åsklikt buller. Det visade sig, att den nya flodbädden efterhand skulle urhålkas, ehuru långsamare än man beräknat. Den 18:de på morgonen hade Suvanto redan stigit 4 tum; den 19:de 2 fot och 1 tum; vid Jääskis kyrka befanns Wuoksen den 20:de ha fallit 2 tum. Längre gå icke detaljerna för denna gång. Från Taipale äro ännu inga skildringar offentliggjorda, men stora förändringar i nejdens utseende der kunna ej uteblifva. Man hade, nu som 1818, fruktat för Taipale by och sökt att skydda den genom fördämningar. Denna farhåga visade sig ogrundad, till följd af vattnets oväntade moderation.
7 Beklagligen skulle den 17 Sept. ej aflöpa utan en olyckshändelse. Sex bönder hade i skymningen, oaktadt förbud och utställda vakter, begifvit sig öfver Kotilampi nära det ställe, der forsen redan begynt, kantrade der med sin båt i vågsvallet och drogos ned i kanalerna. Två uppdrogos genast, men fyra försvunno i den allt starkare påträngande forsen. Två af dessa igenfunnos icke, men de två öfrige hittades efter några minuter lifslefvande och vid full sans uti Suvanto sjö, der de, efter en underbar räddning, fasthöllo sig vid några ruskor.