Notisen/artikeln ingår i HT 31/10 1857:|85 2|

Lifränteanstalten i Åbo.

1. Om personliga försäkringsanstalter.

1 Lifvet är fullt af vexlingar, och ingen timlig omtanke är mera berättigad, än den, att under helsans och medgångens dagar trygga sin framtid emot behofvet och bereda sina efterlemnade en utkomst, sedan man sjelf gått hädan. Denna omtanke har framkallat en mängd för öfrigt olika inrättningar, som alla äro byggda på accumulationskraften, eller den säkrare förkofran, som kan väntas af många små kapitaler, förenade till ett, framför det lilla kapitalet, som sättes i fara af så många ovissa skiften och så många svikna förhoppningar. Idén är, med ett ord, att aflägga en sparpenning, som man kan umbära, för att framdeles, när den bättre behöfves, åter uppbära den, förökad med räntorna. Det är således dagen, som lånar sitt öfverflöd åt morgondagens brist.

2 Såvida dessa inrättningar alla afse att trygga mot framtida nöd, bära de mer eller mindre karakteren af välgörenhetsanstalter; men emedan hvar och en der uppbär endast hvad honom i proportion af hans bidrag med rätta tillkommer, äro dessa inrättningar tillika att anse som bolag, der alla, vare sig verkliga delägare eller endast försäkringstagare, ha öfverenskommit om ett gemensamt sätt att draga fördel af sina insatta penningar.

3 Enklaste formen för dessa inrättningar är sparbanken, som icke behöfver andra kalkyler än räntan. Insättningar och uttagningar äro fria; hvar och en kan med visshet beräkna sin fördel för dag och månad. Ehvad man lefver eller dör, är vinsten der densamma.

4 Men de öfriga inrättningarna af samma hufvudsyfte äro lotterier, der vinsten beror på lif eller död och i förhållande dertill utfaller större eller mindre. Dessa inrättningar grunda sig på beräkningar af dödligheten, uppgjorda efter en längre tids erfarenhet i stort, hvarigenom man kommit till mycken sannolikhet, om också aldrig till full visshet, att så eller så många delägare af en gifven ålder måste inom en gifven tid med döden afgå. Derigenom kan inrättningen beräkna sin risk, så att hvad den förlorar på en, det vinner den åter på en annan. Men försäkringstagaren spelar ett lotteri, der han riskerar någon del af insatsen eller dess ränta mot den säkra fördelen att framdeles hafva en summa till sin eller sina arfvingars disposition.

5 I somliga inrättningar är det för delägaren en vinst att dö och en förlust att lefva. Sådana äro enke- och pupillkassorna samt lifsassuransbolagen. Ju längre delägaren lefver, desto flera årliga inbetalningar har han der att erlägga; ju snarare han dör, desto färre blifva hans bidrag, medan vinsten i alla fall blir densamma. Dessa inrättningar framkalla derföre en onaturlig konflikt mellan stridiga intressen: man önskar att lefva, och det är likväl en fördel att dö. Som ersättning derför har man då den trygghet, att icke nödgas lemna anhöriga utan bergning eller fordringsägare utan liqvid. Enke- och pupillkassorna, som tillika äro grundade på fonder, oberoende af delägarnes bidrag, kunna emellertid taxera dessa bidrag så låga, att den sannolika vinst de erbjuda är vida högre än bidragen annars berättigat till; hvarförutom de för tjenstemän utgå i afdrag af löneinkomster, som motsvara lifräntor, och sålunda endast flytta en del af inkomsten från löntagaren på hans efterkommande. Lifsassuranserna åter fordra större årliga bidrag, hvilka omständigheterna kunna göra ganska tunga.

6 Nu kunna väl äfven sistnämnda inrättningar garantera en pension eller lifstidsränta medan delägaren lefver; men sådant ligger likväl utom deras egentliga syfte, och de fordra i ersätttning för denna fördel kännbara uppoffringar. Deremot är detta just rätta fältet för ränteförsäkrings- eller lifränteanstalterna, i hvilka det för delägaren är en vinst att lefva och en förlust att dö. Och i så måtto ha dessa anstalter isynnerhet framför lifsassuranserna ett stort företräde, emedan de förlika delägarens intressen med hans naturliga önskan att lefva, och emedan de mindre fläckas med det onaturliga, någongång brottsliga hasardspelet om menniskolif.

7 Hvarje art af dessa personliga försäkringar har utan tvifvel sitt stora gagn, allenast man väljer den som för ens omständigheter är lämpligast, och man kan icke säga, att någon af dem gör de andra öfverflödiga. Enke- och pupillkassor äro slutna bolag, hvari delaktigheten göres beroende af ens tjenst eller öfriga samhällsställning. I de öfriga deremot är inträdet öppet för alla, med vissa inskränkningar, som här ej behöfva närmare påpekas. Den, som för vecka, månad eller år har en sparpenning öfver och vill ha den i säkerhet och ha den att vexa, för att när som helst kunna använda den der han kan finna den nyttigast, – han insätter sina penningar i en sparbank. Den, som med säkerhet vet sig kunna undvara en viss årlig utbetalning, sålänge han lefver, och vill trygga sin familj eller sina fordringsägare mot de följder, som kunna uppstå af hans förtidiga död, – han inlöser en pollett i ett lifsassuransbolag. Den åter, som för tillfället kan umbära en summa, (utan att förbinda sig till vidare utbetalningar, derest han ej så för godt finner), och som vill med denna summa köpa sig eller andra en lifstidsränta, som motsvarar pension, – han insätter sina penningar i en lifränteanstalt.

8 Man finner häraf, att sparbanker och lifränteanstalter isynnerhet äro förmånliga för mindre bemedlade och för arbetsklassen, som lefver på dagens inkomst och ej med säkerhet vet hvad som i morgon kan vara öfver; hvaremot lifsassuranserna äro förmånliga för mera bemedlade, som kunna beräkna sin inkomst, och för affärsmän, hvilkas välstånd ofta beror uppå att försynen sparar deras lif, tilldess att de hunnit genomdrifva ett påbörjadt större företag eller draga vinst af sin vidtutgrenade rörelse. Det medför dock alltid en större risk att ingå i en lifsassurans (såframt man ej kan betala engång för alla), och mången, som obetänkt dragit en sådan vexel på framtiden, har sedan fått ångra det, emedan han kan lefva länge nog derefter och då har den årliga inbetalningen likasom en sten om sin hals, utan att kunna slippa den annorlunda än med uppoffring af allt hvad han dittills inbetalat.*)Det finns äfven lifsassuransbolag, der inbetalningsskyldigheten upphör efter vissa år eller der en del af det inbetalda kan återfås. Likaså kan försäkringstagaren der, genom sin egen eller sin kommissionärs försumlighet att punktligt inbetala årsafgiften, gå miste om sina penningar och hela den påräknade fördelen. Men sparbanker och lifränteanstalter medföra ingen sådan risk. När man engång insatt den summa som man kan hafva råd till, är man fullkomligt trygg för allt vidare kraf, låter penningarna sköta sig sjelfva och har endast på sin lott det vida angenämare besväret att uppbära räntorna, – ifall man ej vill tillsvidare lemna också detta besvär åt anstalten.

9 Lifsassuransbolag och lifränteanstalter äro i sig sjelfva ej annat än sparbanker i högre mening och med mera invecklade kalkyler. Framför den egentliga sparbanken medföra båda den fördel, att likasom tvinga delägaren till omtanke för framtiden, genom det frivilliga band han i dem pålägger sig. Ty ur sparbanken kan han af en nyck eller för en inbillad fördel när som helst åter uttaga sin insats, förslösa den och bli blottad för framtiden; men sin lifsassurans eller sin lifränta kan han icke uttaga före den bestämda tiden. En annan olikhet är den, att sparbanken icke utbetalar mer än insatsen med på förhand gifven låg ränta; hvaremot lifränteanstalten ger en hög ränta, om delägaren lefver länge, och lifsassuransen betalar den gifna summan äfven om delägaren tidigt dör.

10 Man kan säga, att dessa inrättningar ännu äro stadda i sin utveckling och att deras följder nu kunna mera anas, än förutsägas.

11 Kloke män tro på fullt allvar, att sparbanker, lifsassuranser och lifränteanstalter en dag skola göra hela pensionsväsendet öfverflödigt och högst betydligt lindra, om icke alldeles afskaffa fattigförsörjningen. Visst är åtminstone, att de, väl organiserade och allmänt anlitade, måste vara af ett oberäkneligt inflytande för enskildes trygghet och hela samhällets välstånd. Så mycket angelägnare är, att de verkligen kunna hålla hvad de lofva.

12 En del af dessa anstalter äro ömsesidiga bolag, der hvarje insättare eller försäkringstagare tillika är delägare och åtnjuter både fördel och ansvar lika med alla andra i mån af sin insats. Andra äro på vinst beräknade exclusiva bolag, med hvilkas enskilda styrelse, ansvar och förmåner insättaren ej har något att skaffa. Af dessa isynnerhet måste man fordra en fullgod säkerhet.

13 Här i Finland se vi dagligen utländska bolag med lysande ziffror inbjuda försäkringstagare. Det kan ej vara vår afsigt att väcka tvifvel om dessa ziffrors pålitlighet, men väl må anmärkas, att man här på god tro får hålla dem till godo. Antaget således, att dessa utländska bolag verkligen äro solida anstalter, har man väl besinnat den risk, som drabbar försäkringstagaren, i händelse han är tvungen att lagligen utsöka sin rätt? Huru vill han t. ex. göra det i Ryssland, i Tyskland, i England, der civilprocesser kunna räcka i tiotal år och kosta ofantliga summor? Måste han icke der uppgifva all tanke uppå att kunna bevaka sin rätt och således helt och hållet öfverlemna sig åt det utländska bolagets godtycke? Men nu uppställa dessa bolag en hel mängd vilkor och inskränkningar; huru lätt kunna ej dessa blifva lika många snaror och chikaner, hvarigenom bolaget slingrar sig från sina förbindelser?*)Jemför härom Agardhs Statistik, 2 del. 1 häft. sid. 251, 252. Ett lifsassuransbolag kan t. ex. säga, att den försäkrade förkortat sitt lif genom ett oordentligt lefnadssätt, genom otillåtna resor, genom oriktig uppgift om sin helsa m. m. Vidare, om äfven dessa bolag nu äro solida och liberalt handhafda, hvem ansvarar för att de, under nutidens penningekriser och med en annan styrelse, äro det efter 10, 20 till 30 år, då försäkringssumman bör utfalla? Slutligen kan det alltid tänkas som en möjlighet vid försäkringar på främmande ort, att försäkringstagaren går miste om sin rätt genom kommissionärens eller agentens försummelse.

14 Det måste derföre vara högeligen önskvärdt, att inrättningar af så stort inflytande finnas inom landet, organiserade efter dess behofver och egenheter samt stående under insättarnes nära kontroll. Sparbankerna ha efterhand utbredt sig öfver större delen af landet. Lifsassuranser m. m. kunna göras i svenska bolaget Skandia, hvilket, då det i Finland har en stor mängd aktieägare, kan betraktas såsom till hälften inhemskt. Slutligen har landet numera i Åbo erhållit en lifränteanstalt, konstituerad den 1 Juli detta år, och då denna anstalt ännu är mycket litet känd och likväl förtjenar en allmän uppmärksamhet, ha vi ansett en närmare framställning af dess ändamål och organisation vara af behofvet påkallad.

15 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 4/11 1857:|86 2|

Lifränteanstalten i Åbo.

2. Om sådana anstalters uppkomst och ändamål.

16 Sparbankerna datera sin uppkomst från år 1798, då ett engelskt fruntimmer, Priscilla Wakefield, stiftade den första sparbanken i Tottenham till förmån för barn. Kort derefter grundlade en prest, Henrik Dunkan, en dylik bank för fattige af alla åldrar. Från 1810 blefvo sparbankerna allmänna i England och spridde sig derifrån till kontinenten. Dessa inrättningar, säger Agardh, hafva således det ädlaste ursprung: ett qvinnohjerta, kristlig kärlek och vetenskaplig upplysning förenade sig till deras bildande och utbredning.

17 Äfven lifsassuransbolagen hafva att tacka en religionens tjenare för sin tillvaro. Den första stiftades af biskop Allan i England 1706, hvarefter de småningom vunno en allmän utbredning i detta land, medan de i öfriga länder äro jemförelsevis få. Äfven dessa inrättningar voro i början välgörenhetsanstalter, men blefvo sedan, under sin vidare utveckling, tillika ett mångsidigt föremål för spekulationen.

18 Lifränteanstalterna deremot ha följt en motsatt bana. De ha börjat med en oblyg spekulation på hasarden af menniskolif, men derefter under sin utveckling antagit en allt bestämdare karakter af välgörenhetsanstalter. År 1653 grundade neapolitanaren Lorenzo Tonti en ränteförsäkringsanstalt i Frankrike, hvilken efter honom kallades Tontine och hvars ungefär jemnåriga medlemmar inbördes ingingo en arfsförening. Hvarje Tontinist köpte sig med en eller flera insatser af 300 livres en lifränta, som årligen utbetalades till de ursprungliga medlemarne, sålänge någon utaf dem lefde. Emedan nu de som lefde ärfde dem som dogo, ökades de qvarlefvandes räntor alltmera, tilldess att den sist lefvande erhöll alla de öfrigas lifsräntor. På detta sätt hade en enka, som dog 1726, vid 96 års ålder för sin aktie af 300 livres uppburit inalles 73 500konsekvensändrat/normaliserat livres. Denna fördelning var både ojemn och obillig, emedan de flesta deltagarne erhöllo blott ringa ersättning och deremot de få längst lefvande erhöllo oproportionerligt höga andelar.

19 Ännu förderfligare voro ett annat slags lifränteförsäkringar, hvilka på sjuttonhundratalet, då familjebanden alltmera lossades, uppkommo i Frankrike. Ogift och barnlöst folk, eller sådane som icke mycket brydde sig om sin familj, ifall de hade någon, lemnade staten en summa penningar till låns, à fond perdu, som det kallades, mot vilkor att staten aldrig skulle betala kapitalet tillbaka, ej heller betala ränta längre än under långifvarens lifstid, men så hög ränta, att denne vid sin död beräknades ungefär ha uppburit både kapitalet och gångbar ränta. Denna inrättning var i hög grad demoraliserande. Männerne insatte största delen af sin förmögenhet och lefde lustigt ända till döden, hvarefter ingenting fanns qvar för de efterlefvande. Dessa statslån, hvilka 1764 stego i Frankrike till den oerhörda summan af 2 400konsekvensändrat/normaliserat millioner livres och äfven i England, Danmark m. fl. länder kommo i bruk, förminskas nu öfverallt, sedan man begynt inse deras förderflighet, och skola troligen snart alldeles upphöra.

20 Dessa förfelade tontiner och lifräntelån, hvilka nu utspelt sin rol, inneburo likväl en riktig idé, nemligen ränteförsäkring på lifstid, hvilken idé, – såsnart den upphört att vara sjelfviskhetens, lättjans och lustarnas tjenarinna och i stället blifvit ett stöd för de värnlösas framtid, – synes mer än någon annan inrättning bestämd att uppfylla klyftan medan fattigdom och rikedom och sålunda försona de fientliga motsatser, hvilka tidens materialistiska riktning framkallat. Lifränteanstalterna hafva tillegnat sig denna idé, men rensat den ifrån dess ursprungliga sjelfviskhet, genom att utsträcka den till de mest behöfvande, isynnerhet qvinnor och barn, och sålunda öppnat det vidsträcktaste fält för den allmänna och enskilda omtanken, den allmänna och enskilda välgörenheten.

21 Dessa anstalter äro knappt 20 år gamla och uppstodo först i Tyskland, der de härtills vunnit den största utbredningen, utan tvifvel gynnade af en viss maklighet i nationallynnet, medan t. ex. den rastlöst verksame engelsmannen hellre sträfvar sitt lif igenom att år efter år sammanskrapa sin premie i en lifsassurans. En sådan maklighet, som utan vidare möda låter penningarne vexa, sedan insatsen engång är gjord, måste förträffligt egna sig äfven för det finska lynnet, som dertill har så naturliga anlag, och för ett land, der förvärfskällorna ännu äro få och outvecklade. Men den sidan af saken får en vackrare betydelse, när man erinrar sig, hvilken oberäknelig vinst det måste vara för ett folk, som trälar till den grad under brödsorger som vårt, att känna en lättnad från denna tryckande börda och med mera lugn för framtiden kunna använda dagens öfverskott till bildningens behofver. Den sporre till verksamhet, som onekligen medföljer lifsassuranserna, saknas dessutom icke heller i en lifränteanstalt, som låter den verksama åldern sköta sig sjelf och erbjuder sitt egentliga stöd först då, när lifvets bästa arbetstid är förbi. Att bringa de ofullständiga insatserna till fullständiga, måste dessutom vara en verksam sporre, och åt kommunerna öppnas här det vidsträcktaste fält för en fattigförsörjning i stort, der nöden icke skall underlåta att beständigt uppmana till ny omtanke.

22 Lifränteanstalten erbjuder hvar och en, hög och låg, fattig och rik, frisk och sjuk, ung och gammal, man och qvinna, att, med lika rätt, med lika fördelar och äfven med ringa bidrag, bereda sig sjelf eller andra en framtid tryggad för brist och nöd. Detta är dess enkla, dess klara, dess välgörande ändamål.

23 Detta ändamål kan ingen annan anstalt med lika säkerhet uppfylla. Pensionsanstalter eller enke- och pupillkassor äro bestämda blott för vissa dertill berättigade. Sparbankerna utesluta de rika, och de fattigas insatser kunna förslösas. Lifsassuranserna utesluta de sjuka och äro omöjliga för de fattiga. Lifränteanstalten ensam är öppen för alla och erbjuder alla säkerhet. Pensionsanstalter och lifsassuranser fordra årliga bidrag och ständig påpasslighet. Lifränteanstalten fordrar af sin delägare blott att han lefver.

24 Lifränteanstalten är sålunda den enda fullt jemnlika inrättning i sitt slag; den enda som är i stånd att försona alla intressen och i sig förena alla åldrar, lefnadsvilkor och samhällsklasser. Deri ligger dess stora betydelse för samhällets utveckling och samhällets lugn.

25 Vi skola nu se åt, huru lifränteanstalten söker att motsvara denna bestämmelse och bereda dessa fördelar.

3. Huru lifränteanstalten i Åbo är inrättad.

26 Denna anstalt är i hufvudsaken inrättad på samma sätt som de tyska, hvilka nu i 15 till 18 års tid visat sig vara pålitliga och ändamålsenliga. Likväl äro här några förändringar lämpade efter vårt lands förhållanden.

27 Lifränteanstalten i Åbo kunde väl rättare heta »Lifränteanstalten för Finland».konsekvensändrat/normaliserat Ty meningen är att till deltagande deri inbjuda hela landet, hvarföre också agenter eller ombud äro anställde i de flesta af städerna. Dess framgång beror också mycket uppå att den får ett stort antal delägare. Men emedan denna anstalt icke har något uteslutande privilegium och det således kan vara en möjlighet, att dylika anstalter uppstå på andra orter i landet, har den hellre tagit namn efter den ort, der den först är inrättad och har sin beständiga styrelse.

28 Det behöfver knappt tilläggas, att Åbo stads invånare icke ha deri något annat företräde, än att direktionen eller bestyrelsen der har sitt säte. Hela inrättningen är grundad på ömsesidig fördel, det vill säga, att allt hvad den kan vinna kommer delägarne till godo, så att hvarken stiftarne eller någon annan har derutaf någon vinst till förfång för de öfriga. Från behållningen afgår endast förvaltningskostnaden, som delägarne sjelfva bestämma. Härigenom skiljer sig anstalten i Åbo väsentligen från de utländska, som äro beräknade tillika på enskild vinning för stiftarne eller de egentliga bolagsmännen. Men här har en insättare i Torneå, Kuopio eller Helsingfors lika rätt och lika fördel, som de 12 stiftarne i Åbo. Denna lika rätt är ställd under delägarnes gemensama kontroll, och hvarje delägare kan göra sin röst hörd på årssammanträdet.

29 Den som nu vill inträda i anstalten eller inlösa en annan deruti, ingifver en skriftlig ansökning till bestyrelsen på sätt stadgarne föreskrifva.*)Stadgarne äro särskildt tryckta och utdelade på svenska och finska språken samt kunna fås hos agenterne. Åbo Und:r N:ris 30 och 31 detta år redogjorde på förhand för deras innehåll, och en instruktion för ombuden utdelades med samma blads N:o 48. Dervid insätter han i anstalten den summa han kan hafva råd till; likväl icke mindre än 10 rubel på engång och icke mera än 1 000konsekvensändrat/normaliserat rub. inom ett år. En insats af 100 rubel kallas fullständig insats och börjar från den 15 Januari nästefter första inträdet att löpa med ränta. Denna ränta utbetalas årligen och är i början låg, från 3 ⁴⁄₅ procent till 5 procent, alltefter insättarens ålder. Men efterhand börjar den stiga, på sätt som här nedan förklaras, och stiger sedan alltmera, ju längre delägaren lefver, tilldess att årliga räntan slutligen blir 100 procent och insättaren sålunda får hela sin insats i årlig pension för lifstiden. Men högre får räntan icke stiga**)Tyska lifränteanstalter uppställa 150 procent som högsta räntan.; hvad derutöfver går, det kommer de öfrige delägarne till godo.

30 Den som således insatt 100 rubel, uppbär i början från 3 rub. 80 kop. till 5 rubel om året, alltefter åldern. Efter någon tid stiger räntan gradvis till 10 rubel, 20 rubel o. s. v., tilldess att insättaren på gamla dagar uppbär 100 rubel om året. Har han infört 500 eller 1 000konsekvensändrat/normaliserat rub. o. s. v., så kan hans lifränta uppgå till samma belopp. Men emedan man icke velat gifva de rike för stor öfvervigt i ett och samma s. k. årssällskap, är det stadgadt, att ingen får insätta mer än 10 fullständiga insatser på ett år. Nästa år kan han åter insätta 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, om han finner för godt; ty ju större kapitaler inrättningen omsätter, desto bättre fördelar kan den erbjuda alla.

31 Men nu är det icke många, som ha råd att insätta 100 rubel på engång. Derföre har man ställt så till, att det kan ske småningom. Man insätter först en mindre summa (som likväl ej får vara mindre än 10 rubel, allt silfver), och det kallas en ofullständig insats. Den insatsen vexer af sig sjelf genom att den stigande räntan lägges till kapitalet, tilldess att detta vuxit till 100 rubel och således blir en fullständig insats, för hvilken insättaren uppbär sin ränta sjelf. Men då det drar länge ut, så har man den utväg att göra s. k. fyllnads-inbetalningar, d. v. s. att, eftersom man har råd till, inbetala allt flera tillskott, tilldess att insatsen vuxit till 100 rub.|86 3| Det kan man göra i små poster (likväl icke annorlunda än till hela rubeltal), så att t. ex. den som från början insatt 10 rubel och derefter insätter som fyllnad 10 rubel i qvartalet, efter två år eller föga deröfver har en fullständig insats med åtföljande ränta till godo.

32 Så långt är nu allting klart. Hvar och en begriper utan möda att man skall insätta penningar och uppbära för dem en årlig ränta. Så går det ju till uti alla sparbanker. Men huru denna ränta skall stiga utöfver den ränta som inrättningen sjelf uppbär, och stiga ända till 100 procent, – deri ligger knuten. Deri ligger också lifränteanstaltens väsentliga skillnad från andra inrättningar och vilkoret för dess gagn.

33 Det måste också medges, att kalkylerna här blifva temligen invecklade. Vi kunna ej hoppas att hela mekanismen genast skall blifva klar och tydlig för läsaren, men vi skola sedan bilägga exempel som förtydliga den.

34 Lifränteanstalten är ett bolag, hvars medlemar ingått en inbördes arfsförening, nemligen så, att de ärfva hvarandras räntor. Ty när en insättare dör eller förklaras försvunnen, återbetalar anstalten hans insats, men utan ränta. Hvad densamma insättaren under lifstiden uppburit i räntor, det afräknas vid hans död ifrån kapitalet, likasom kapitalet hela tiden skulle ha legat utan ränta. Har han således i räntor på 100 rubel uppburit inalles 75 rubel, få hans rättsinnehafvare 25 rubel tillbaka. Men har han uppburit i räntor mer än hela kapitalets belopp, eller mer än kapital och gångbar ränta tillsammans, så är detta hans rättmätiga vinst, som inrättningen aldrig kan fordra tillbaka. Nu kunna alla insättare, som uppfylla inrättningens enda fordran att lefva, d. v. s. lefva en viss tid som delägare, med säkerhet påräkna en sådan vinst. Således ikläder sig hvar och en gerna den risken att förlora räntan på sin insats, ifall han derförinnan dör.

35 Dessa de dödas förlorade räntor ärfvas nu af de efterlefvande och utgöra den förnämsta, dock icke den enda häfstången, som bringar räntan att stiga. Men dessa räntor ärfvas icke af alla delägare, utan blott af den årsklass, till hvilken den aflidne hört. Det är nemligen stadgadt, att alla, som ingått i anstalten på samma år, vare sig med fullständiga eller ofullständiga insatser, bilda tillsammans en sluten årsklass, och den årsklassens medlemar ärfva hvarandra, sålänge någon af dem är qvar uti lifvet. När slutligen den siste af dem har dött, så ärfves öfverskottet af den nästföljande årsklassen. Och om derförinnan alla öfverlefvande medlemar af en årsklass uppbära 100 procents ränta, går öfverskottet likaledes till den följande klassen. Det är klart, att räntan redan härigenom måste stiga, i början långsammare och sedan hastigare, allteftersom flera medlemar dö bort och de öfriga ärfva dem.

36 Men om räntan berodde ensamt af lifslängden, skulle inga äldre personer vilja ingå i anstalten, emedan de då skulle förfördelas i bredd med de yngre, som enligt naturens ordning ha hopp om en längre lifstid. Derföre har man indelat hvarje årsklass i fyra åldersklasser: 1) till och med 12 år; 2) från och med 13 till och med 25 år; 3) från och med 26 till och med 40 år samt 4) öfver 40 års ålder. För att då godtgöra de äldre för den kortare tid de kunna hoppas att draga nytta af anstalten, beviljas åt dem en högre ränta från början och ett dermed snabbare stigande af räntebeloppet. Sålunda börjar första åldersklassen med 3 ⁴⁄₅ procent, den andra med 4 ¹⁄₅, den tredje med 4 ³⁄₅ och den fjerde med 5 procents ränta. Hvad de äldre derigenom uppbära mera, godtgöres åter för de yngre derigenom att de snarare få ärfva de äldre, som tidigare dö bort. Och sålunda utgör lifränteanstalten likasom en familj, i hvilken de yngre cedera vissa fördelar åt de äldre och de äldre sedan lemna sina räntor i arf åt de yngre.

37 Till trygghet för insättarne läggas nu deras kapitaler i inrättningens räntefond. Men genom skillnaden mellan hvad inrättningen sjelf uppbär i räntor (5 proc.) och hvad den utbetalar åt de yngre åldersklasserna (3 ⁴⁄₅ à 4 ³⁄₅ proc.) uppstår ett öfverskott, som lägges till reservfonden. Denna ökas ytterligare genom en låg förvaltningsafgift, som delägarne erlägga jemte insatsen, och genom tillfälliga räntevinster, gåfvor m. m.; hvarigenom reservfonden anses blifva stor nog, att icke allenast bekosta hela förvaltningen och göra förskotter åt en eller annan årsklass för att uppdrifva räntan, utan äfven återbetala åt aflidne insättares arfvingar det kapital eller den del af kapitalet, som de i inrättningen ha att fordra. Härigenom komma medlemarne i en årsklass att ärfva hvarandras både kapitaler och räntor, hvilket ytterligare är en nyckel till gåtan af räntans uppdrifvande.

38 Försuttna räntor och räntor af kopeker, enär anstalten utbetalar räntor endast för hela rubeltal, äro likaledes en vinst, som höjer årsklassens räntor. En ränta försittes, om den icke på fem år uttages, och uttages den ej på 10 år, förklaras dess innehafvare försvunnen.

39 Sådan är i hufvudsaken lifränteanstaltens inrättning. Till öfriga detaljer höra försäkringsböcker, årsberäkning, förfallodagar, en bestyrelse af 12 utaf delägarne årligen valda ledamöter som ställa borgen, m. m. som af stadgarne närmare inhämtas. Af största vigt är emellertid, att hvar och en kan göra insatser äfven för andra (barn, anförvandter, fattige o. s. v.) samt dervid foga förbehåll, i händelse kapitalet återbetalas; hvarom allt mera i nästa nummer.

40 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 7/11 1857:|87 2|

Lifränteanstalten i Åbo.

4. Om räntans stigande.

41 När det blir fråga om de fördelar denna anstalt onekligen erbjuder, är det af vigt att icke göra sig förhoppningar, som kunna besvikas. Man bör derföre icke vänta att skära guld med täljknifvar, ej heller att med en hastigt och för godt köp vunnen hög lifränta kunna slå sig i ro i sin bästa ålder och slippa allt vidare arbete eller omtanke. Inrättningen skulle dermed åstadkomma föga gagn och mycket ondt. Meningen är tvärtom den, att i ungdomen och mannaåldern erhålla endast en måttlig ränta, som först vid en senare ålder, då krafterna aftaga, hastigt tillvexer och blir tillräcklig för en anständig, någongång riklig bergning. Och då anstalten ändock i viss mening är ett lotteri på menniskolif, får det icke förbises, att många, ja de flesta gå undan, innan de komma i åtnjutande af högsta räntebeloppet. Härom kan endast sägas, att inrättningen är gjord för de lefvande och ej för de döda. Den lefvande erhåller hvad han behöfver, nemligen timlig bergning; den döde behöfver intet af denna verlden. Och hvad de efterlefvande angår, kan deras framtid på lika sätt och med samma medel betryggas.

42 Då nu inrättningens fördelar väsentligen bero af räntans stigande, är det skäl att något så när hafva klart hvad man derutinnan har att vänta. Man kan taga ett enkelt exempel. 100 delägare insätta hvardera 100 rubel; summa 10 000konsekvensändrat/normaliserat, hvilkas årliga ränta är 500, således 5 procent. När då halfva antalet delägare afgått, åtnjuta de återstående 10 procent; när trefjerdedelar afgått, få de qvarlefvande 20 procent o. s. v., tilldess att de sista 5 delägarne få hvardera 100 procent, förutsatt nemligen att de qvarlefvande ärft både kapital och räntor. Men sådant är stigandet i en tontine, icke i en lifräntanstalt. I den sednare bidraga flera orsaker, såsom vi sett (i föreg. n:r), att höja räntan i en starkare progression. Ja, den höjes, redan utan att en enda delägare behöfver afgå, derigenom att de ofullständiga insatsernas räntor läggas till kapitalet och derigenom att de yngre åldersklasserna utbekomma i början en mindre ränta än inrättningen sjelf uppbär. Af alla dessa samverkande orsaker har den preussiska lifränteanstalten*)Stiftad 1839. Med anledning deraf insmög sig i föreg. n:r det misstag, att lifränteanstalterna vore knappt 20 år gamla. Vi finna likväl, att en dylik anstalt i Wien är stiftad 1825, en annan i Stuttgard 1833 och en tredje i Baden 1835., hvilken närmast tagits till mönster för den finska, redan år 1855, således på 16:de året, kunnat utbetala 15 procent till dem, hvilkas grundränta var 5 procent. Då likväl räntefoten i Preussen är 4, men hos oss 5 procent, således ¼ högre, bör samma fördel för fjerde åldersklassen här vinnas i 12:te året, förutsatt likväl att dödligheten är i någon mån lika. Jemför man detta 1855 års resultat i Preussen med Peltzers ränteförhöjningstabeller, uppgjorda för nämnde preussiska anstalt vid dess stiftelse 1839, så befinnes verkligheten ha öfverträffat kalkylerna, emedan Peltzer för 4 ⅓ procents grundränta beräknat för 16 året endast 8½ procent. Olikheten i räntefoten och åldersklasserna m. m. gör att de preussiska tabellerna ej kunna tillämpas uppå den finska anstalten. Emellertid kunna vi nämna, att dessa tabeller, som nu visat sig vara för låga, beräkna att ett barn under 12 år erhåller 100 procents ränta 44 år efter sitt inträde i anstalten; en person om 13 till 24 år får samma ränta 40 år efter inträdet; en person om 25 till 35 år får samma ränta 35 år derefter; en person om 36 till 45 år får den 30 år derefter: en person om 46 till 55 år får den 25 år derefter och en äldre person 21 år efter inträdet.

43 Tager man icke i beräkning den högre räntefoten i Finland, ej heller de i verkligheten vunna högre resultaterna i Preussen, så vill det likväl synas, som skulle, efter lägsta beräkning, första åldersklassen hos oss kunna uppnå 100 procent vid 40:de året efter inträdet, andra klassen vid 35:te året, tredje klassen vid 32:dra och fjerde klassen vid 25:te året. D. v. s. att ett barn, som försäkras vid 5 års ålder, finge hela sin insats i pension vid 45 år, en yngling af 20 år finge den vid 55 år, en person om 30 år kunde få den vid 62 år och en person om 45 år vid 70 års ålder. Denna förmodan kan likväl icke vara annat än ett ungefär, som måste lemnas åt erfarenheten att korrigera. Den finska anstalten, hvars framgång mycket beror af de kapitaler den får att röra sig med, har också aktat sig att i detta afseende ingå några bestämda förbindelser. Den garanterar endast det, som i alla fall är hufvudsak, nemligen att en delägare vid mera framskriden ålder har att uppbära en betydligt högre ränta, än han på annat sätt kan förvärfva sig. Huru hög, – det måste bero af inrättningens framgång och det deltagarne den kan tillvinna sig.

44 Ju äldre inrättningen blir, desto större fördelar kan den erbjuda, dels derigenom att dess fonder vexa, dels genom arfven, som öfvergå och ökas från det ena årssällskapet till det andra. Derest räntefoten i landet förändras, kommer väl grundräntan för nya insättare att rättas derefter. Men under inga omständigheter kommer den redan försäkrade räntan att gå tillbaka.

45 Det är stadgadt, att intet årssällskap kan bli delaktigt af reservfondens öfverskott, innan det är fem år gammalt. Följaktligen kommer årssällskapet 1857 att år 1862 uppbära hela de fem första årens öfverskott. Deri ligger dock ingen orättvisa, emedan detta första årssällskap ej kan få arf af någon företrädare, som redan kommit till högsta räntan eller dött ut.

5. Om de ofullständiga insatserna.

46 Om lifränteanstalten ville, såsom sparbanken, utesluta den rike, så skulle den dermed göra den fattige en dålig tjenst, ty den rikes kapitaler äro oumbärliga för att gifva fart och omfång åt rörelsen. Men den rike behöfver icke anstalten; han måste derföre ha någon särskild fördel att ingå deri, och en sådan finner han i den höga räntan, som ingen annan anstalt kan bjuda honom. Men denna vinst kan han icke ernå, utan att i samma stund göra sin ringaste och fattigaste like delaktig af samma förmån. Det är derigenom som lifränteanstalten måste medla så jemnande och försonande mellan den fattiges afund och den rikes öfvermod.

47 Den fattige och obemedlade har nu en utväg att vinna lifränta medelst den ofullständiga insatsen. Men han har ännu dertill den fördel att vinna samma ränta för bättre pris, fastän långsamare. Det är nemligen stadgadt, att ingen ränta utbetalas för den ofullständiga insatsen innan denna vuxit till fullständig, vare sig genom fyllnader, arf, andra bidrog eller dess egen stigande ränta, som lägges till kapitalet. Således får den obemedlade vänta längre. Men den ofullständiga insatsens ränta stiger lika med den fullständiga insatsens ränta i samma årssällskap. I samma stund den ofullständiga insatsen uppgått till fullständig, får insättaren deraf en lika hög ränta, som om han från början ingått med en fullständig insats. En fattig arbetare insätter t. ex. år 1857 vid 30 års ålder 10 rubel och låter insatsen vexa af sig sjelf utan vidare fyllnad från hans sida. Då förgår der visserligen en rund tid, låt vara 25 år, innan hans insats vuxit till 100 rubel, och under den tiden får han ej uppbära någon ränta alls. Men efter de 25 åren börjar han vid 55 års ålder med ens uppbära samma ränta för sina dåvarande 100 rubel, som alla öfriga medlemar af årssällskapet 1857 uppbära för sina. Antag att denna ränta då är 20 procent, så händer det märkvärdiga, att samma arbetare, som år 1857 insatt 10 rubel engång för alla, år 1882 börjar uppbära en ränta af 20 rubel om året. Och denna ränta stiger allt vidare, så att, derest lifstiden blir lång, kan en person, som i sin ungdom insatt 10 rubel; på sin ålderdom deraf uppbära 100 rubel om året.

48 På samma sätt, om jag år 1857 insätter 10 rubel engång för alla för ett barn om 5 års ålder, så torde väl omkring 30 år förgå, innan dessa 10 rubel vuxit till 100, eftersom första årsklassen börjar med lägre ränta. Och under de 30 åren utfaller ingen ränta alls. Men derefter utfalla med ens omkr. 28 procent, som räntan då bör ha vuxit till, så att min skyddsling vid 35 års ålder med ens får uppbära 28 rubel om året, med utsigt till än vidare stigande. Och så kan detta samma barn, om det får lefva, med all säkerhet påräkna att framdeles vid 50 års ålder, eller möjligen 45, uppbära en lifstidspension af 100 rubel om året såsom frukten af dessa 10 rubel, hvilka jag insatte för det uti lifränteanstalten, när barnet var 5 år gammalt.

49 Hvilket omäteligt fält för den allmänna och enskilda omtanken! Må läsaren häraf döma, om man har skäl att kalla denna inrättning en af samhällets största välgörenhetsanstalter.

50 Stadgarne tillåta att insätta flera ofullständiga insatser för samma person. Men detta kunde i längden bli farligt. Rike spekulanter kunde insätta en mängd ofullständiga insatser och sedan, då det årssällskapet kommit till hög ränta, hastigt komplettera dem, för att förtjena på räntan. Att förebygga detta, har man gjort några inskränkningar. För samma person få icke på samma år göras flera än 10 ofullständiga insatser, nemligen: i 1:sta åldersklassen alla hvardera om minst 10 rubel; i 2:dra kl. 5 om minst 10 och 5 om minst 20 rub.; i 3:dje kl. 3 om minst 10 och 7 om minst 30 rub., samt i 4:de kl. en om minst 10 och 9 om minst 50 rubel. Dessa förbehåll äro, likasom förbehållet att ej på ett år insätta mer än 10 fullständiga insatser, nödvändiga, för att ej förfördela de fattiga i samma årssällskap; den rike lider deraf intet förfång, emedan han nästa år åter kan insätta lika mycket. Orsaken hvarföre den ofullständiga insatsen mera försvåras i de högre årsklasserna, är att grundräntan i dem börjar högre och stiger hastigare, hvarföre det också ligger i deras eget intresse att hastigare komplettera insatserna.

51 (Slut följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 11/11 1857:|88 2|

Lifränteanstalten i Åbo*)Rättelse. I föreg. n;r, sidan 2, spalt 2, rättas början af andra stycket sålunda: Tager man i beräkning den högre räntefoten i Finland, men icke de i verkligheten vunna högre resultaterna i Preussen, så vill det likväl synas o. s. v..

(Slut från N:o 85, 86, 87.)

6. Om anstaltens begagnande.

52 Skillnaden mellan en fullständig och en ofullständig insats är således den, att räntan för den fullständiga insatsen genast och vidare i fortsättning utbetalas, men för den ofullständiga insatsen lägges räntan till kapitaler, tilldess att insatsen vuxit till fullständig. Ehuru det är en fördel för den mindre bemedlade att ingå med ofullständig insats, blir det härigenom tillika en fördel att efterhand komplettera den med fyllnadsinbetalningar, emedan han då får ut räntan så mycket förr. Bästa sättet för den obemedlade att ingå i lifränteanstalten blir således: att först insätta sin lilla besparing, rubel efter rubel, i sparbanken, tilldess att besparingen vuxit till 10 rubel; – derefter uttaga den från sparbanken och insätta den i lifränteanstalten; – derefter komplettera sin insats med fyllnads-inbetalningar, rubel efter rubel, allteftersom någon skärf blir öfver för dagen, veckan eller månaden. Har man insatt 10 rub. för ett barn och betalar blott 1 rub. om året i fyllnad, så blir insatsen fullständig 6 år tidigare, än den skulle blifva det utan fyllnad. Betalar en arbetare om 30 års ålder på samma sätt endast 1 rubel om året i fyllnad, så kommer han vidpass fem år förr, än han annars skulle komma, till fullständig insats och ränteinkomst.

53 Den förmögne, som icke vill vänta på räntan, insätter genast fullständiga insatser för sig och sin familj. Är kassan klen och familjen stor, så hopsparas den ena ofullständiga insatsen efter den andra och fylles så småningom efter råd och lägenhet. Tjenstemannen aflägger af hvarje qvartals lön en dylik insats, och när han har en insats för hvarje medlem af sin familj, kompletterar han dem i ordning af följande qvartaler. Köpmannen gör på samma sätt af i hvarje års behållning, eller när han gjort någon lyckad affär. Landtbrukaren aflägger en eller flera insatser när han inkasserat sin skörd, handtverkaren eller fabrikanten när han inkasserat sina årsräkningar, sjömannen när han utfår sin månadshyra, tjenaren när han utfår sin lön. Af hvarje inkomst utöfver behofvet för dagen kan någon del afläggas i en sparbank eller en sparbössa och sedan insättas i lifränteanstalten. Små summor kunna vexa till större och sedan bära frukt för hela lifstiden. Den som kastar bort dagens öfverskott på fåfängan, värdshusen eller korten, han bortkastar kanhända med hvarje rubel hundrade, som i en framtid skulle ha beredt honom eller hans familj en sorgfri bergning.

54 Men man lefver icke endast för sig och de sina. Rundtomkring oss klagar den brödlösa nöden. Man knotar öfver fattigtaxor och allmosor, men de måste betalas, emedan de välbergade i samhället annars skulle gå fram öfver de fattigas lik, ifall de ej derförinnan skulle stupa för de hungrandes mordknif. Huru – om nu lifränteanstalten erbjöde ett medel att betydligt minska fattigtaxorna?

55 Stadgarne tillåta hvem som helst att inlösa andra i anstalten och att göra det med förbehåll. En far t. ex., som inlöst sina barn, kan förbehålla sig att, derest ett af dem dör, skall dess kapital användas att öka de öfrigas insatser. En husbonde kan försäkra sin tjenare och förbehålla sig att uppbära kapitalet, om tjenaren dör, och räntan eller en del af räntan på viss tid, ifall tjenaren lefver. Eller också kan insättaren förbehålla kapitalet och räntan för andra ändamål. Men ingen kan förbehålla sig en annans ränta för hela lifstiden.

56 Välgörenheten har här ett oändeligt fält framför sig. Ger jag t. ex. 10 rubel till fattigvården, så kan detta vara ganska godt för tillfället, men den summan äter den fattige upp på en kort tid, och dermed är den slut. Inlöser jag deremot med dessa 10 rubel ett fattigt barn uti lifränteanstalten, så tryggar jag icke allenast det barnets ålderdom från nöd, utan min gåfva kan ännu dertill gå från slägte till slägte evärdeligt. Jag förbehåller mig nemligen, om barnet dör, att insätta kapitalet för en annan fattig. Lefver åter barnet, så förbehåller jag mig att få uppbära en del af dess ränta till en viss ålder, och dessa medel använder jag åter till likabeskaffade insatser. Härigenom blir hvarje sådan insats likasom ett utsäde, hvaraf sedan oupphörligt nya insatser uppvexa och den ena fattiga efter den andra får ett stöd på ålderdomen.

57 Men nu fortlefva frukterna af en sådan gåfva mycket längre än gifvaren sjelf, ja oberäkneligt långt. Derföre anförtror man i Tyskland sådana gåfvor åt s. k. stiftelser, som enkom derföre inrättas och vanligen stå i förbindelse med fattigvården samt under kommunalstyrelsens inseende. Dessa stiftelser inlösa, i mån af sina tillgångar, alla fattiga barn i lifränteanstalten. Vidare söker städernas eller församlingarnas styrelse på allt sätt uppmuntra till lifränteförsäkringar; ja, man har föreslagit att göra det till ett vilkor, såsnart någon flyttar in, uttager lysning, får tjenst, söker burskap, tar städsel och hyra o. s. v. Detta allt bringar väl ännu på en 20 eller 30 år föga lättnad för fattigtaxorna. Men derefter börjar man känna verkan af försäkringarna. Största delen af dem, som annars tyngt uppå fattigvården, ha då sin bergning af lifräntan och behöfva intet vidare understöd. Stiftelserna inlösa beständigt nya, och behöfva likväl icke förnyade gåfvor, utan de förnya beständigt sig sjelfva. Ett nytt system har då trädt i stället för den ojemna och tryckande nödfallsutväg, som man nu kallar fattigvård och som liknar Danaidernas såll, i hvilket man öser beständigt mera, utan att någonsin kunna fylla det. Lifräntan har intagit dess plats, understödd af sparbankerna och lifsassuranserna, och lånar sin framåtverkande kraft åt de materiela behofven, likasom folkskolorna låna en dylik kraft åt de andliga.

7. Om lifränteanstalternas gagn.

58 Lifränteanstalterna ha många motståndare. Isynnerhet hör man ofta den invändning göras, att hela ränteförsäkringssystemet är ett oting, emedan det uppoffrar den nuvarande tiden åt framtiden, och hvar tid har dock fullt arbete att sköta sig sjelf. Dertill kan svaras: visa oss en tid, som icke har lefvat på de förgångna tidernas arf! Hvad vore vi alla i denna stund utan våra fäders arbete och uppoffringar? Vi veta icke rummet der deras ben förmultnat, och likväl lefva deras verk rundtomkring oss i hela det samhälle, till hvilket vi höra. Hvarje stund hafva vi godt af deras välgerningar; och vi skulle ej i vår tur arbeta för våra efterkommande! Det ges i verkligheten ingen klyfta mellan samtid och framtid; framtiden göres med hvarenda dag, ja, den står allaredan midtibland oss – i barnen. Pueri, qui nunc ludunt, judices erunt. Dessa barn, som nu leka omkring oss, skola en dag döma oss. De skola fråga oss, huru vi vedergällt uppå dem våra fäders arf af goda och nyttiga inrättningar, hvilket arf det är vår pligt att beständigt föröka. Och vi skola erfara, att på samma gång vi arbeta för framtiden, arbeta vi ock för det närvarande.

59 Detta kan ledas i bevis äfven med ziffror*)Jemför härom Blessons och Arrhenii skrifter om ränteförsäkringsanstalterna.; men den största vinningen måste beräknas annorlunda. Man skulle, säger Blesson, kunna kalla lifränteanstalten en fattigförsörjning i stor skala, derest icke anstalten just ginge ut uppå att göra sådana inrättningar öfverflödiga. Den tid skall komma, yttrar samme förf., då en far skall anse sig lika förpligtad att försäkra åt sina barn en lifränta, som han nu anser sig pligtig att låta vaccinera dem eller att gifva dem uppfostran; då hvarje stad, hvarje församling skall anse sig lika skyldig att försäkra sina fattiga, som nu att underhålla dem; då intet äktenskap kan afslutas, ingen tjenst tillträdas, ingen näring påbörjas, utan bevis att man tryggat sin framtid, och derigenom äfven tryggat samhället, genom insats i en lifränteanstalt. Har man kommit derhän, då skola pensionsföreningar, enke- och pupillkassor samt öfriga försörjningsanstalter, hvilka man nu inrättat i den välgörande mening att kämpa mot nöden, synas våra efterkommande blott såsom en ofullkomlig början till lifränteförsäkringssystemet, som förliker den fattige och den rike, jemnar olikheten i lyckans gåfvor och bär uti sig ett korrektiv emot tidens hotande spöke pauperismen, hvilket ännu ingen annan anstalt lyckats besvärja.

60 Men, säges det, vår tid kan icke åtaga sig den dubbla bördan att underhålla både sina egna och kommande tiders fattiga; – att gifva de ena bröd, de andra en lifränta. Detta har sin riktighet: en sådan börda blefve för tung. Derföre bör den fördelas på en längre tid. Vi ha sett, huru man genom stiftelserna kan låta samma insats beständigt afkasta nya insatser. Om således en orts fattigvård årligen anslår blott 100 rubel till 10 ofullständiga insatser, så har fattigvården 30 år härefter, då de äldsta insatserna börja gifva 28 procents ränta, efterhand och för evärdeliga tider inlöst i anstalten 300 fattiga. Ville städer som Helsingfors och Åbo anslå den ringa uppoffringen af 200 rubel silfver om året till inlösen af fattiga barn, så skulle de dermed om 30 år, hvardera och för all framtid, ha inlöst 600 personer, hvilkas ålderdom icke vidare kan falla fattigvården till last. Det vore väl märkvärdigt, om icke detta skulle trycka ned fattigtaxorna. Verkar då den enskilda välgörenheten med samma medel, under det att försäkringarna i alla folkklasser blifva allt allmännare, så måste slutligen fattigvården för det mesta inskränkas till att mellankomma vid tillfälliga olyckor, sjukdomar m. m., som ingen omtanke kan förebygga.

61 Det är förut anmärkt, att lifränteanstalten ingalunda vill med sina räntor lägga ett hyende under lättjan och håglösheten i lifvets kraftiga ålder. Det måste derföre anses som en vis inrättning, att räntorna icke för hastigt stiga. Men nu ha vi sett, att det ena arfvet efter det andra, från årssällskap till årssällskap, ökar inrättningens fonder. Man kan derföre tänka sig, att anstalten i en framtid hopar stora kapitaler och påskyndar räntestegringen. Men anstalten kommer då blott i samma predikament, som en del sparbanker redan kommit med sina stora grundfonder; den blir tvungen att på annat nyttigt sätt använda dem. Må vi då lemna åt framtiden att sörja för detta och låta lifränteanstalterna alltvidare utveckla sig till ännu icke anade samhällsförbättringar.

62 Ett ytterligare inkast göres emot den invecklade bokföringen. Preussiska anstalten hade redan första året 26 000konsekvensändrat/normaliserat insatser, och hvar och en måste ha sin särskilda konto. I Finland kan sådant antal knappt komma i fråga. Men när man tänker sig ända till 90 årssällskaper samtidigt exsisterande, blir bokföringen i alla fall enorm. Emellertid lättas den något derigenom, att årssällskaperna efter hand sammansmälta inom sig. Blir det omöjligt för en anstalt att sköta alla, så komma väl filialanstalter i alla delar af landet att inrättas.

63 Vigtigare än alla dessa inkast vore det, om man kunde befara, att lifränteanstalterna, i den stora utsträckning, som de otvifvelaktigt måste få, skola ytterligare resa ett altare för nutidens mammonsdyrkan och draga menniskorna bort från lifvets högre mål till den blotta timliga omsorgen. Vi fördrista oss icke att häruppå gifva ett lugnande svar. Inrättningen är så storartad, dess verkningar sträcka sig så långt i framtiden, att intet menskligt förutseende kan på förhand beräkna alla dess följder. Vi veta blott, att den uppställer en stor materiel häfkraft, som skall lyfta samhället ut dess nuvarande grundvalar och bygga menniskors timliga välfärd på helt andra beräkningar än härintills. Men vi veta ännu icke, om denna nya tid, hvars första svaga gryning har randats äfven för vårt land genom lifränteanstalten i Åbo, skall gynna eller skada den andliga utvecklingen. Lifränteanstalternas försvarare tro uppriktigt det förra; det lugn, säga de, som lifräntan bereder hvarochen för framtida brödsorger, kan endast vara gynnsamt för andliga sträfvanden. Törhända blir det så. Vi önska det af hjertat, likasom vi måste önska den nya anstalten i Åbo all framgång och deltagande samt i samhällets namn uttala vår aktning och erkänsla för de män, som så oegennyttigt stiftat densamma.

 

 

1. *)Det finns äfven lifsassuransbolag, der inbetalningsskyldigheten upphör efter vissa år eller der en del af det inbetalda kan återfås.
2. *)Jemför härom Agardhs Statistik, 2 del. 1 häft. sid. 251, 252. Ett lifsassuransbolag kan t. ex. säga, att den försäkrade förkortat sitt lif genom ett oordentligt lefnadssätt, genom otillåtna resor, genom oriktig uppgift om sin helsa m. m.
3. *)Stadgarne äro särskildt tryckta och utdelade på svenska och finska språken samt kunna fås hos agenterne. Åbo Und:r N:ris 30 och 31 detta år redogjorde på förhand för deras innehåll, och en instruktion för ombuden utdelades med samma blads N:o 48.
4. **)Tyska lifränteanstalter uppställa 150 procent som högsta räntan.
5. *)Stiftad 1839. Med anledning deraf insmög sig i föreg. n:r det misstag, att lifränteanstalterna vore knappt 20 år gamla. Vi finna likväl, att en dylik anstalt i Wien är stiftad 1825, en annan i Stuttgard 1833 och en tredje i Baden 1835.
6. *)Rättelse. I föreg. n;r, sidan 2, spalt 2, rättas början af andra stycket sålunda: Tager man i beräkning den högre räntefoten i Finland, men icke de i verkligheten vunna högre resultaterna i Preussen, så vill det likväl synas o. s. v.
7. *)Jemför härom Blessons och Arrhenii skrifter om ränteförsäkringsanstalterna.