1 Efterföljande är en huslig affär, så att säga en familjefråga, Helsingforsbor emellan. Läsare i landsorten kunna derföre gå den saklöst förbi, om de så behaga. Icke för det att ej saken angår litet hvar uti Finlands bygder och derigenom blir i sig sjelf från en lokal och kommunal fråga tillika en allmännelig. Men det är närmast med Helsingforsbor vi ha den äran att tala.
2 Helsingfors är en ny stad, uppförd till nio tiondelar vidpass mellan åren 1817 och 1850. Under dessa trettiotre år byggdes, särdeles i början, på spekulation och till största delen utan rimlig ekonomi, mest en- eller tvåvåningshus, illa uppförda, illa inredda, illa försedda, illa täckta, belamrade med massor af likaledes envånings uthus, som ofta kosta i underhåll mer än sjelfva boningshuset. Dertill voro ännu de mesta husen af träd. Påtagligen begrep icke Helsingfors sin framtid. Man slösade med utrymme och sparade destomera på byggmästare, ritning, omsorg och material – stora fel, som äldre städer af någon betydenhet aldrig tillåta sig. Exemplet af de äldre trevånings stenhusen lockade några få efterföljare, men den stora mängden fortfor att bygga ungefär som i Jyväskylä.
3 Jyväskylä är en ganska aktningsvärd ort, och vi tro tillochmed att en mängd hus der äro bättre uppförda än i Helsingfors. Men det är klart, att det byggnadssätt, som passar för en liten glest befolkad stad, omgifven af skogrika trakter, ej passar för Helsingfors. Att här byggts såsom här byggts, det kommer till stor del af vana, af kärlek till ett visst oberoende och godt svängrum, som gör att våra kära landsmän ogerna tränga ihop sig i dessa stora, många våningar höga kasernlika boningshus, som utomlands brukas. Här tycker hvar familj om att disponera sin skilda gård, eller åtminstone sin skilda trappa, bagarstuga m. m., hvilket allt hänger ihop med hela vårt lefnadssätt, det hvarochen sörjer sjelf för alla husliga göromål. Detta slags oberoende måste likväl ovilkorligen inskränkas i större städer, af det enkla skäl att det bär sig icke. Vi förorda för ingen del något kasernlif; men vill man ej tåla folk bredvid sig, så må man flytta till landet eller i småstäderna. Vi skola dessutom visa att ett förnuftigare byggnadssätt medför andra beqvämligheter, som fullt motsvara fördelen att vara ensam herre på täppan.
4 Emellertid var nu den naturliga följden af detta byggnadssätt à laJyväskylä, att gårdarna i Helsingfors blefvo dyra – orimligt dyra i proportion till hvad hyrorna inbragte, efter afdrag af utskylder och underhåll. Gårdsägarne sjelfva bodde för större hyra, än hyresgästerne, och såldes en gård, så var det ett sällsynt undantag, om priset motsvarade hvad den kostat. Sådan erfarenhet svalkade efterhand den första byggnadsifvern, och när härtill kommo de dryga utskylderna, de ännu drygare extra taxeringarne till allmänna brandstodsbolaget och den nya allmänna byggnadsordningen, som allmänt anses vara utmärkt ändamålsenlig att förekomma städers uppbyggande, så upphörde man efterhand att bygga någonting alls. Under de sista 4 eller 8 åren ha högst få privata byggnader tillkommit i Helsingfors.
5 Men under tiden ökades behofvet af rum med hvarje år. Folkmängden tilltog, anspråken tilltogo. Sveaborg ensamt hitskickade efter branden mer än 100 familjer, utom ogift militär och staden med dess embetsrum. Samma antal rum, som härtills herbergerat t. ex. 100 personer, skulle nu herbergera 130. Om nu dessa 130 nöjt sig med mindre och trängt sig ihop, så hade det väl en tid bortåt gått an. Men i stället tog lyxen till, och hvarochen bredde ut sig. Den som förr varit nöjd att svänga i 3 rum, ville nu ha 5; den som haft 5 ville ha 7; den som haft 7 ville ha 9 och så i fortsättning. Tjenstemannen ville representera; köpmannen ville representera; handtverkaren ville representera. Äfven studenten skulle numera ha sitt eget särskilda rum, och somliga två. Butikerna utvidgades, verkstäderna klefvo ända upp i bel-etagerna, värdshus och klubbar stridde om de vackraste våningarna. Allt det der är ganska förklarligt, om det är en naturlig följd af ett samhälles stigande välstånd, men i sådana samhällen kommer man icke derhän att slutligen nödgas bo på gatan.
6 Det fanns under allt detta en samhällsklass, som packades ihop allt trängre och trängre, som boskap i eländiga spiltor och källarvåningar, nemligen arbetsklassen. Vi ha tillförene sökt utreda följderna deraf och huru det förfärande årliga öfverskottet af döde mer än födde i Helsingfors begynt att med det ena menniskooffer efter det andra visa nödvändigheten af sunda arbetarebostäder. Olyckligtvis har denna fara blifvit behjertad genom några enskilda personers drift och välvilja; början är gjord, och vi kunna tillsvidare lemna denna del af frågan å sido, i hopp att en så gagnelig sak skall alltvidare utveckla sig och bära en god frukt för samhället och för menniskovännerne.
7 Men ståndspersonsklassen af alla samhällsyrken lefver här i näfrättens tidehvarf. Bellum omnium inter omnes – allmänt krig om det som icke torparen saknar i Finlands aflägsnaste ödemark: tak öfver hufvudet!
8 Den tilltagande efterfrågan af rum begynte att uppdrifva hyrorna. I början gällde det sådana trakter af staden, som kunde uthyra sommarlokaler åt brunnsgästerna. Ännu 1853 voro hyrorna i öfriga stadsdelar ganska moderata. Kom så kriget; staden öfversvämmades af inqvartering och lasaretter; alla priser uppdrefvos. Hyrorna vexte inom tre år från 15 à 25 till 30 à 50 rubel per rum i medeltal, alltefter läget och stadsdelarna. Således en nätt tillökning af ungefär 100 procent.
9 Men det stadnade icke dervid. Efter kriget såg man småningom alla öfriga priser, om icke återgå till sitt förra, likväl betydligt jemka sig. Lifsmedel, ved, kolonial- och manufakturvaror stå obetydligt högre nu än före kriget; arbetslönerna, som länge|23 3| hållit sig höga, ha numera högst betydligt nedgått i följd af penningekrisen; byggnadsmaterial, isynnerhet trädvirke, har i vinter stått så godt som i vanpris. Men hyrorna ha stått på sig. De ha icke blott hållit sig på sin förra höjd, de ha stigit allt högre och fortfara att stiga. Den som under kriget begärde 30 à 50 rubel för ett rum, begär nu 40 à 60. Nästa år skall han begära 50 à 70. Ja det finns alldeles intet skäl, hvarföre han ej en vacker dag kan begära 100 rubel per rum. De högtärade, välaktade och konsterfarne herrar gårdsägare äro i en brydsam förlägenhet. Deras samvete oroas beständigt af den tanken att de möjligen kunnat öka ännu litet mera på hyran. De tycka sig ej kunna försvara för Gud och menniskor, om de vid sådana tillfällen taga mindre än det högsta möjliga.
10 Det är sannt att det gifves undantag, – gårdsägare som anse sig i detta hänseende hafva någon skyldighet mot samhället och sina medborgare, och som icke ökat sina hyresanspråk utöfver beloppet af en billig ränteafkastning på gårdarnas kostnad, jemte utskylder och underhåll. Men vi tala nu icke om dem.
11 Ej heller är det vår mening att ensidigt föra hyresgästernes talan mot gårdsägarne. Vi skola tvertom söka utreda, att alla, och gårdsägarne sjelfva icke undantagne, förlora på hyrornas stegring, som nu är på så god väg att öfvergå till det som man i dagligt tal brukar, nog ohöfligt, kalla – prejeri.
12 Det är klart att efterfrågan på en vara stegrar dess pris, och gårdsägaren i en stad kan anse sig dertill ha lika rätt, som t. ex. köpmannen eller jordbrukaren. Likaså medgifves, att hyrorna före kriget icke motsvarat den ränta (8 proc. på stenhus och 10 proc. på trädhus), som är nödvändig för att hålla gårdsägaren skadeslös. Men dervid år åtskilligt att anmärka. Först är det hyresgästen, som, – äfven när han icke betalar mer än dessa rättmätiga 8 eller 10 procent, – bär bördan af gårdsägarens fel. Det blir i alla fall han, som betalar dessa samma illa beräknade, illa uppförda, illa inredda hus, hvilka sålunda genom gårdsägarens eget förvållande blifvit så dyra, att de måste betäckas med motsvarande dyr afkastning. Men derom må vi ej mäkla. Vi antaga att gårdarna, sådana de äro, böra afkasta ränta på kostnaden, tillochmed litet deröfver, eftersom de i början gifvit förlust. Så lungt kunna fordringarna vara moraliskt berättigade. Icke längre.
13 Hvarföre?
14 Emedan det är en orimlighet, ett ocker och en tryckande pålaga, när ett lands hufvudstad, der de högsta embetsverken, de högsta läroanstalterna och en betydlig trafik äro bundna vid orten, uppdrifver en oumbärlig artikel, såsom rum, till ett pris utöfver att proportion med landets tillgångar och varuvärden. Man kan t. ex. antaga, att förmögenheten i Finland förhåller sig till förmögenheten i England som 1 till 50. Således, när det kostar lika mycket att bo i Helsingfors som att bo i London, så beskattar HelsingforsFinland 50 gånger mera på bostäder, än London beskattar England.
15 När Helsingfors ökar hyran för tjenstemännens lokaler med t. ex. 100 procent, så pålägger det landet en motsvarande ny beskattning, som måste betalas med löneförhöjningar.
16 När Helsingfors ökar hvarje students hyra med 20 rubel om året, så utskrifver det dermed en ny skatt, som landet måste betala med 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel årligen. H. M. Kejsaren förärar 2 500konsekvensändrat/normaliserat rubel om året till medellöse studenters underhåll, men Helsingfors taxerar dem årligen med en fyra gånger så stor ny pålaga.
17 Regeringen, landet och Helsingfors innevånare sjelfve önska att landets hufvudstad må stiga i välstånd, likasom i bildning, att handel och näringar må blomstra, industrin komma upp ur sin vanmakt och staden utvidgas. Men Helsingfors beskattar handeln, näringarna och industrin, likasom det beskattar landets förvaltning och bildning, på ett så oförnuftigt nedtryckande sätt genom de omåttliga hyrorna för alla lokaler, att trafiken icke kan bära dem, att välståndet går tillbaka och att snart ingen vågar flytta in till en ort, der hyran för några dåliga rum kostar lika mycket som man på andra orter behöfver till ett helt års uppehälle.
18 Förstån I, högtärade, välaktade och konsterfarne herrar gårdsägare, som tycken eder göra så briljanta affärer på de höga hyrorna, förstån I hvad följderna blifva deraf för alla i gemen och hvar och en isynnerhet? Hvad I tagen in med den ena handen, det gifven I sannerligen ut med den andra. I underlåten minsann icke att klaga öfver de höga priserna på det ena eller andra af edra behofver; I jemren eder öfver fattigtaxorna, öfver de dåliga betalarne, öfver den allmänna skuldsättningen, öfver de många konkurserna, öfver den usla industrin och öfver stadsutskylderna, som med hvarje år trycka eder hårdare. Och likväl gören I hvad I kunnen för att år från år göra allt detta sämre för eder sjelfva och andra, genom att år från år göra det omöjligare för alla icke-gårdsägare att hålla sig uppe, arbeta sig fram och bidraga till stadens välstånd och utvidgning. På det sättet ösen I edra höga hyror i ett såll, der de rinna ut igen genom hundrade små hål. Och är det för många bland eder, ärade herrar, ett förspilldt ord att tala om de skatter I påläggen landet och bildningen, så tänken åtminstone på edra egna fördelar och räknen för ro skull efter huru många procent af edra hyror, som åtgå till dessa samma fattigtaxor, stadsutskylder, konkurser m. m., dem I sjelfva hjelpen af alla krafter att öka, i stället att minska!
19 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/3 1858:|24 2|
Bygga eller preja?
(Slut från föreg. n:r.)
20 Härtill svaren I, ärade herrar, att granna tal tjena till intet. Sålänge här är brist uppå rum, skola hyrorna alltid hålla sig höga. Sådant måste reglera sig sjelf, det kan ej regleras med fraser. Det är billigt att de som vilja bo bredt och stort få betala derefter.
21 Deri hafven I rätt. Lyxen må bära sin egen börda, allenast man ser till att ej bördan blir ännu tyngre för det verkliga behofvet. Vi veta också rätt väl, att våra eller andras ord i sig sjelfva icke förmå att sänka hyrorna med en enda kopek. Men saken må tala. Och der den ej kan tala till eder känsla af det rätta, så måste den tala med klara förnuftiga ord till edra egna fördelar.
22 Kan det nuvarande tillståndet fortfara? Och om det fortfar, kan det göra det, utan att hälften af de hjelpkällor, hvaraf en stad hämtar sitt välstånd och sin förkofran, efterhand sina ut? Den ena hälften af Helsingfors prejar den andra hälften med en omåttlig taxering på rum. Kan det fortfara?
23 Kan tjenstemannen betala en tredjedel eller en fjerdedel af sin lön för nakna väggarna? Skall vistandet vid universitetet och skolorna blifva så dyrt, att endast den rike kan gifva sina söner och döttrar bildning och undervisning? Kan köpmannen, industriidkaren, sjöfaranden, trafikanten, pensionstagaren och alla de öfriga, som bidraga till rörelsen, omsättningen och stadsutskylderna, bära i längden en taxering, som ej har någon gräns, utan i dag är högre än i går och i morgon åter är högre än i dag?
24 Det är omöjligt.
25 Men det kan fortfara i åratal, och undertiden går välståndet tillbaka, rörelsen minskas, den ena efter den andra går under, ingen vågar utan tryckande nödvändighet bofästa sig här, men den ena efter den andra drager sig undan. Då stån I der, herrar gårdsägare, med edra gårdar*)När I derföre sägen: må den som klagar öfver hyrorna köpa sig gård! – så svarar man eder: det har hittills kunnat vara en fördel, men hädanefter blir det förlust. Ty gårdarnas pris har stigit med hyrorna, och hvem vill numera belasta sig med en illabyggd dyr gård, som förr eller senare måste falla vida under sitt nuvarande tillfälliga värde?, edra utskylder, eder minskade rörelse och edra ökade utgifter för alla edra förnödenheter. Hvad hafven I vunnit? Ingen vinner, alla förlora, när samhället förlorar.
26 Vi tala här främst till eder, både emedan I tillhören de verksamaste i samhället och emedan de öfriga derförutan lära vara af vår mening. I ären kloke, praktiske män, och I måsten inse att något bör göras för att komma ur en oförnuftig och tryckande ställning, som skadar landet och förlamar hufvudstaden. Vi äro icke nog dåraktige att vilja pruta med den ena eller andra bland eder, derest han ej vill göra något för sitt eget medvetande om rätt och billighet – men vi säga till hvar och en ibland eder: bygg!
27 Det är en enkel sak och en naturlig följd. Ökad efterfrågan framkallar ökad produktion. Det kan väl ingen tvifla uppå, att ju här skall byggas, oaktadt alla byggnadsordningar. Men år kunna förgå, och eländet fortfar och ökas. Skola vi då vänta tilldess att främmande kapitaler undantränga oss och lockas af hyrornas höjd att konkurrera med eder, herrar gårdsägare, på ett sätt och med en öfvermakt som skall neddrifva edra hyror lika omåttligt lågt, som de nu stå omåttligt högt? Är det icke bättre att sjelfva göra början och medverka uti en moderat, en klok och försigtig konkurrens, som visserligen skall något jemna hyrorna, men icke sänka dem så lågt, att de ej fortfarande fullt motsvara edra rättmätiga anspråk?
28 Byggen derföre! Och när I byggen, så byggen annorlunda än härtills, ty sannerligen det annars lönar mödan. Småstadsfunderingarna hafva haft sin tid. Hvar tumsbredd mark begynner att få ett värde. Om tjugu år, när ett jernvägsnät kommit i gång och leder hit ned, skall Helsingfors kanske hafva 40 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. I kunnen vara lugna för hyrorna af det som I byggen nytt. Men edra nuvarande små en och tvåvåningshus skola i framtiden betraktas med samma förundran, som vår tids menniskor betrakta småstäderna från sextonhundratalet och som Helsingforsbon nu betraktar kojorna på Skatudden och kålplanteringarna vid Unionsgatan.
29 Det är klart, att de aflägsnare delarna af staden ännu en lång tid framåt skola bebyggas med små hus, afpassade efter de små tillgångarne. Men arkitekterna, likasom det sunda omdömet, säga oss, att de byggnader, som hädanefter skola bära sig bäst i det inre af staden, måste vara stora, minst tre, men ännu hellre fyravånings stenhus, inredda på ett sätt som motsvarar det verkliga behofvet ej mindre än tidens fordringar. De gifva oss den försäkran, grundad på erfarenheten, att ett sådant hus, uppfördt med omsorg och klok beräkning, bör, äfven med lägre hyror än de nuvarande, efter afdrag af underhåll, brandför|24 3|säkring och utskylder, gifva 6 procents årlig netto reveny. Och när vi frukta för ett kasernlif, framlägga de för oss utkast, som tydligen visa, att invånarne i ett sådant hus, med många och beqväma skilda ingångar, skola vara likaså oberoende af hvarandra, som någonsin i andra hus, der flera familjer sämjas som grannar. Läkarne lägga härtill den försäkran, att stora, välinredda och välförsedda stenhus, med tillräcklig höjd i rummen och en ändamålsenlig luftvexling, skola vara vida helsosamare att bebo, än de dragfulla, golfkalla eller fuktiga hus, hvari nu en så stor del af stadens befolkning förspiller sin helsa.
30 Huru många af de nuvarande husen äro uppförda med ens en aning om de beqvämligheter, som man utomlands anser oumbärliga äfven för den obemedlade? Huru många äro inredda med tillräckliga och välplacerade garderober, skafferier, alkover, iskällrar m. m., som spela så stor rol i en värdinnas dagliga lif och en familjs trefnad? Huru många äga välberäknade varma tamburer, beqväma förbindelser rummen emellan, proportionerliga matsalar, barnkamrar, salonger och kök? Finns här en enda större våning, som äger en så simpel, så nyttig, ja så oumbärlig beqvämlighet, som ett eget badrum? Finns här en enda, utom badhusen, som äger något tecken till vattenledning? Huru många kunna bespara sig den i vårt klimat så barbariska promenaden till uthus vintertid? Och huru många kunna under den vackra årstiden njuta af en balkong, en blomsterrabatt eller ens en öfverbyggd trappa?
31 »Man har hjelpt sig förr utan sådant.» Ja, hvarför icke? Det var en tid, när man hjelpte sig med ett lummigt träd, en jordkula eller ett rökpörte. Men bildningen har det med sig, att den ökar behofven. Och när man kan erhålla alla dessa beqvämligheter för billigare pris, än man nu betalar för de största obeqvämligheter, så är det svårt att inse hvad ondt som skulle ligga deri, att man gör sin bostad trefligare, angenämare och helsosamare.
32 Dessa samma beqvämligheter i med omtanke inredda större boningshus öka obetydligt byggnadskostnaden, eller i följd deraf hyrorna, ock det är derföre icke sannolikt att mången skulle föredraga de nuvarande bostäderna, såsnart man engång äger ett val. Men emedan de stora husen i alla fall fordra stora kapitaler ock följaktligen icke, med denna orts resurser, kunna blifva många i början, så behöfva nuvarande gårdsägare icke befara en för stark konkurrens. De skola möjligen en längre tid bortåt ha kunder nog.
33 Det är förvånande att, under en sådan kapitalbrist som nu, allt fortfarande se penningar härifrån placeras i Ryssland. Man skulle tycka, enligt all rimlig kalkyl, att få tillfällen till placering af ett kapital vore så säkert räntebärande, som att uppföra välberäknade större stenhus i Helsingfors. För en hand torde väl sådana anläggningar i större skala kännas för dryga. Men hvad hindrar att för detta ändamål bilda ett eller flera aktiebolag?
34 Det är också ett sådant förslag, som blifvit framkastadt af den nu rådande bristen på rum och som kommer att i dag e. m. blifva ämne för en öfverläggning i societetshuset. Façadritningar och summariska kostnadsförslag*)Uppgående, enligt hr Chiewitz beräkning, till 250 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Platsen för denna stora byggnad, fördelad i en mängd större och mindre lokaler, med butiker i jordvåningen, föreslås blifva hörntomterna vid Alexanders- och Henriksgatorna, mellan hrr Staudingers och Litonii stenhus. torde komma att framläggas; hvarjemte företaget, i händelse teckningen icke uppgår till större belopp, kan fördelas i successivt utförande och inredande af en del utaf byggnaden efter den andra.
35 Vi lemna granskningen häraf fullkomligt fri, antingen detta förslag anses fördelaktigt, eller något annat kan uttänkas ännu fördelaktigare. Hufvudsaken är att något blir beslutet och något gjordt, ty att något måste göras, derom torde alla småningom blifva ense.
36 Man frågar sig hur det är möjligt, att i en stad, der man slites om våningar som om pastorater af första klassen, sådana platser stå obebyggda, som de tre numera Sundgrenska tomterna vid Alexanders- och Henriksgatorna, Kestliska tomten (nu Frenckells) vid universitetet, Stiers och Höijerska tomterna strax i norr om senatshuset, de stora, öppna, delvis bergiga planerna norrom nya kyrkan (alltför dyrbar plats för »Narinken»), Tamelinska och Illmanska tomterna vid Mariegatan m. fl. idel välbelägna platser för stora hus, att icke tala om en hel skönt belägen, nu för fäfot liggande stadsdel, Skatudden, eller om de stora obebyggda sträckorna vid Kampen och andra aflägsnare stadsdelar. Det måste vara särdeles bevekande skäl för kommunen att ens tillåta sådana ödemarker år efter år förvåna främlingen i sjelfva hjertat af staden. Der måste särdeles underbara förhållanden ha sammansvurit sig att förekomma ett vidare uppbyggande och utvidgande af Helsingfors, under ett ofantligt ökadt behof jemte en obetydligt ökad byggnadskostnad, – omständigheter, som öfverallt annorstädes i verlden skulle ha framkallat massor af nybyggnader. Några af dessa förhållanden behöfva ej vidare påpekas. Något bidrar väl äfven svårigheten att göra det i byggnader nedlagda kapitalet rörligt efter behof. Man känner de vilkor om fyllnadsborgen m. m., som de publika kassorna fordra vid sådana tillfällen.
37 Men vi upprepa det: småstadsaktigheten låder ännu vid alla förhållanden. I byggnadsväg har Helsingfors blott ett enda storartadt företag, stort tänkt från början, nemligen brunns- ock badhusanläggningen. Det mesta förknappas i sin begynnelse, för att sedan lappas och åter lappas och ytterligare lappas, tilldess att det hela blir sju resor dyrare, oformligare, obrukbarare än en stor plan från början. Återstår att se, huru länge man skall fortfara med att knoga på kopeken ock med fulla händer utströ rublarna; – huru länge man skall forfara att bo sämre och dyrare än knappast någonstädes i Europa, hellre än att förena sig till stora, och, för första gången i Helsingfors, välinredda byggnader; – huru långt de elastiska samveten kunna uttänjas, som nu pinas af den grufliga oron att ej ha begärt nog och att kanske ännu ha kunnat begära 50 eller 100 rubel mer; – hvar gränsen är för kassorna och för tålamodet; – huru länge Skatudden, stenrösen och kålländerna skola representera den finska hufvudstadens materiela framsteg; – när Helsingfors skall begripa sina pligter mot landet, sin ställning, sin framtid och sina verkliga fördelar; – och när man slutligen skall finna det vara både hederligare och förmånligare att bygga i stället att preja.
38 Z. T.
*)När I derföre sägen: må den som klagar öfver hyrorna köpa sig gård! – så svarar man eder: det har hittills kunnat vara en fördel, men hädanefter blir det förlust. Ty gårdarnas pris har stigit med hyrorna, och hvem vill numera belasta sig med en illabyggd dyr gård, som förr eller senare måste falla vida under sitt nuvarande tillfälliga värde?
*)Uppgående, enligt hr Chiewitz beräkning, till 250 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Platsen för denna stora byggnad, fördelad i en mängd större och mindre lokaler, med butiker i jordvåningen, föreslås blifva hörntomterna vid Alexanders- och Henriksgatorna, mellan hrr Staudingers och Litonii stenhus.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bygga eller preja?
1 Efterföljande är en huslig affär, så att säga en familjefråga, Helsingforsbor emellan. Läsare i landsorten kunna derföre gå den saklöst förbi, om de så behaga. Icke för det att ej saken angår litet hvar uti Finlands bygder och derigenom blir i sig sjelf från en lokal och kommunal fråga tillika en allmännelig. Men det är närmast med Helsingforsbor vi ha den äran att tala.
2 Helsingfors är en ny stad, uppförd till nio tiondelar vidpass mellan åren 1817 och 1850. Under dessa trettiotre år byggdes, särdeles i början, på spekulation och till största delen utan rimlig ekonomi, mest en- eller tvåvåningshus, illa uppförda, illa inredda, illa försedda, illa täckta, belamrade med massor af likaledes envånings uthus, som ofta kosta i underhåll mer än sjelfva boningshuset. Dertill voro ännu de mesta husen af träd. Påtagligen begrep icke Helsingfors sin framtid. Man slösade med utrymme och sparade destomera på byggmästare, ritning, omsorg och material – stora fel, som äldre städer af någon betydenhet aldrig tillåta sig. Exemplet af de äldre trevånings stenhusen lockade några få efterföljare, men den stora mängden fortfor att bygga ungefär som i Jyväskylä.
3 Jyväskylä är en ganska aktningsvärd ort, och vi tro tillochmed att en mängd hus der äro bättre uppförda än i Helsingfors. Men det är klart, att det byggnadssätt, som passar för en liten glest befolkad stad, omgifven af skogrika trakter, ej passar för Helsingfors. Att här byggts såsom här byggts, det kommer till stor del af vana, af kärlek till ett visst oberoende och godt svängrum, som gör att våra kära landsmän ogerna tränga ihop sig i dessa stora, många våningar höga kasernlika boningshus, som utomlands brukas. Här tycker hvar familj om att disponera sin skilda gård, eller åtminstone sin skilda trappa, bagarstuga m. m., hvilket allt hänger ihop med hela vårt lefnadssätt, det hvarochen sörjer sjelf för alla husliga göromål. Detta slags oberoende måste likväl ovilkorligen inskränkas i större städer, af det enkla skäl att det bär sig icke. Vi förorda för ingen del något kasernlif; men vill man ej tåla folk bredvid sig, så må man flytta till landet eller i småstäderna. Vi skola dessutom visa att ett förnuftigare byggnadssätt medför andra beqvämligheter, som fullt motsvara fördelen att vara ensam herre på täppan.
4 Emellertid var nu den naturliga följden af detta byggnadssätt à la Jyväskylä, att gårdarna i Helsingfors blefvo dyra – orimligt dyra i proportion till hvad hyrorna inbragte, efter afdrag af utskylder och underhåll. Gårdsägarne sjelfva bodde för större hyra, än hyresgästerne, och såldes en gård, så var det ett sällsynt undantag, om priset motsvarade hvad den kostat. Sådan erfarenhet svalkade efterhand den första byggnadsifvern, och när härtill kommo de dryga utskylderna, de ännu drygare extra taxeringarne till allmänna brandstodsbolaget och den nya allmänna byggnadsordningen, som allmänt anses vara utmärkt ändamålsenlig att förekomma städers uppbyggande, så upphörde man efterhand att bygga någonting alls. Under de sista 4 eller 8 åren ha högst få privata byggnader tillkommit i Helsingfors.
5 Men under tiden ökades behofvet af rum med hvarje år. Folkmängden tilltog, anspråken tilltogo. Sveaborg ensamt hitskickade efter branden mer än 100 familjer, utom ogift militär och staden med dess embetsrum. Samma antal rum, som härtills herbergerat t. ex. 100 personer, skulle nu herbergera 130. Om nu dessa 130 nöjt sig med mindre och trängt sig ihop, så hade det väl en tid bortåt gått an. Men i stället tog lyxen till, och hvarochen bredde ut sig. Den som förr varit nöjd att svänga i 3 rum, ville nu ha 5; den som haft 5 ville ha 7; den som haft 7 ville ha 9 och så i fortsättning. Tjenstemannen ville representera; köpmannen ville representera; handtverkaren ville representera. Äfven studenten skulle numera ha sitt eget särskilda rum, och somliga två. Butikerna utvidgades, verkstäderna klefvo ända upp i bel-etagerna, värdshus och klubbar stridde om de vackraste våningarna. Allt det der är ganska förklarligt, om det är en naturlig följd af ett samhälles stigande välstånd, men i sådana samhällen kommer man icke derhän att slutligen nödgas bo på gatan.
6 Det fanns under allt detta en samhällsklass, som packades ihop allt trängre och trängre, som boskap i eländiga spiltor och källarvåningar, nemligen arbetsklassen. Vi ha tillförene sökt utreda följderna deraf och huru det förfärande årliga öfverskottet af döde mer än födde i Helsingfors begynt att med det ena menniskooffer efter det andra visa nödvändigheten af sunda arbetarebostäder. Olyckligtvis har denna fara blifvit behjertad genom några enskilda personers drift och välvilja; början är gjord, och vi kunna tillsvidare lemna denna del af frågan å sido, i hopp att en så gagnelig sak skall alltvidare utveckla sig och bära en god frukt för samhället och för menniskovännerne.
7 Men ståndspersonsklassen af alla samhällsyrken lefver här i näfrättens tidehvarf. Bellum omnium inter omnes – allmänt krig om det som icke torparen saknar i Finlands aflägsnaste ödemark: tak öfver hufvudet!
8 Den tilltagande efterfrågan af rum begynte att uppdrifva hyrorna. I början gällde det sådana trakter af staden, som kunde uthyra sommarlokaler åt brunnsgästerna. Ännu 1853 voro hyrorna i öfriga stadsdelar ganska moderata. Kom så kriget; staden öfversvämmades af inqvartering och lasaretter; alla priser uppdrefvos. Hyrorna vexte inom tre år från 15 à 25 till 30 à 50 rubel per rum i medeltal, alltefter läget och stadsdelarna. Således en nätt tillökning af ungefär 100 procent.
9 Men det stadnade icke dervid. Efter kriget såg man småningom alla öfriga priser, om icke återgå till sitt förra, likväl betydligt jemka sig. Lifsmedel, ved, kolonial- och manufakturvaror stå obetydligt högre nu än före kriget; arbetslönerna, som länge|23 3| hållit sig höga, ha numera högst betydligt nedgått i följd af penningekrisen; byggnadsmaterial, isynnerhet trädvirke, har i vinter stått så godt som i vanpris. Men hyrorna ha stått på sig. De ha icke blott hållit sig på sin förra höjd, de ha stigit allt högre och fortfara att stiga. Den som under kriget begärde 30 à 50 rubel för ett rum, begär nu 40 à 60. Nästa år skall han begära 50 à 70. Ja det finns alldeles intet skäl, hvarföre han ej en vacker dag kan begära 100 rubel per rum. De högtärade, välaktade och konsterfarne herrar gårdsägare äro i en brydsam förlägenhet. Deras samvete oroas beständigt af den tanken att de möjligen kunnat öka ännu litet mera på hyran. De tycka sig ej kunna försvara för Gud och menniskor, om de vid sådana tillfällen taga mindre än det högsta möjliga.
10 Det är sannt att det gifves undantag, – gårdsägare som anse sig i detta hänseende hafva någon skyldighet mot samhället och sina medborgare, och som icke ökat sina hyresanspråk utöfver beloppet af en billig ränteafkastning på gårdarnas kostnad, jemte utskylder och underhåll. Men vi tala nu icke om dem.
11 Ej heller är det vår mening att ensidigt föra hyresgästernes talan mot gårdsägarne. Vi skola tvertom söka utreda, att alla, och gårdsägarne sjelfva icke undantagne, förlora på hyrornas stegring, som nu är på så god väg att öfvergå till det som man i dagligt tal brukar, nog ohöfligt, kalla – prejeri.
12 Det är klart att efterfrågan på en vara stegrar dess pris, och gårdsägaren i en stad kan anse sig dertill ha lika rätt, som t. ex. köpmannen eller jordbrukaren. Likaså medgifves, att hyrorna före kriget icke motsvarat den ränta (8 proc. på stenhus och 10 proc. på trädhus), som är nödvändig för att hålla gårdsägaren skadeslös. Men dervid år åtskilligt att anmärka. Först är det hyresgästen, som, – äfven när han icke betalar mer än dessa rättmätiga 8 eller 10 procent, – bär bördan af gårdsägarens fel. Det blir i alla fall han, som betalar dessa samma illa beräknade, illa uppförda, illa inredda hus, hvilka sålunda genom gårdsägarens eget förvållande blifvit så dyra, att de måste betäckas med motsvarande dyr afkastning. Men derom må vi ej mäkla. Vi antaga att gårdarna, sådana de äro, böra afkasta ränta på kostnaden, tillochmed litet deröfver, eftersom de i början gifvit förlust. Så lungt kunna fordringarna vara moraliskt berättigade. Icke längre.
13 Hvarföre?
14 Emedan det är en orimlighet, ett ocker och en tryckande pålaga, när ett lands hufvudstad, der de högsta embetsverken, de högsta läroanstalterna och en betydlig trafik äro bundna vid orten, uppdrifver en oumbärlig artikel, såsom rum, till ett pris utöfver att proportion med landets tillgångar och varuvärden. Man kan t. ex. antaga, att förmögenheten i Finland förhåller sig till förmögenheten i England som 1 till 50. Således, när det kostar lika mycket att bo i Helsingfors som att bo i London, så beskattar Helsingfors Finland 50 gånger mera på bostäder, än London beskattar England.
15 När Helsingfors ökar hyran för tjenstemännens lokaler med t. ex. 100 procent, så pålägger det landet en motsvarande ny beskattning, som måste betalas med löneförhöjningar.
16 När Helsingfors ökar hvarje students hyra med 20 rubel om året, så utskrifver det dermed en ny skatt, som landet måste betala med 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel årligen. H. M. Kejsaren förärar 2 500konsekvensändrat/normaliserat rubel om året till medellöse studenters underhåll, men Helsingfors taxerar dem årligen med en fyra gånger så stor ny pålaga.
17 Regeringen, landet och Helsingfors innevånare sjelfve önska att landets hufvudstad må stiga i välstånd, likasom i bildning, att handel och näringar må blomstra, industrin komma upp ur sin vanmakt och staden utvidgas. Men Helsingfors beskattar handeln, näringarna och industrin, likasom det beskattar landets förvaltning och bildning, på ett så oförnuftigt nedtryckande sätt genom de omåttliga hyrorna för alla lokaler, att trafiken icke kan bära dem, att välståndet går tillbaka och att snart ingen vågar flytta in till en ort, der hyran för några dåliga rum kostar lika mycket som man på andra orter behöfver till ett helt års uppehälle.
18 Förstån I, högtärade, välaktade och konsterfarne herrar gårdsägare, som tycken eder göra så briljanta affärer på de höga hyrorna, förstån I hvad följderna blifva deraf för alla i gemen och hvar och en isynnerhet? Hvad I tagen in med den ena handen, det gifven I sannerligen ut med den andra. I underlåten minsann icke att klaga öfver de höga priserna på det ena eller andra af edra behofver; I jemren eder öfver fattigtaxorna, öfver de dåliga betalarne, öfver den allmänna skuldsättningen, öfver de många konkurserna, öfver den usla industrin och öfver stadsutskylderna, som med hvarje år trycka eder hårdare. Och likväl gören I hvad I kunnen för att år från år göra allt detta sämre för eder sjelfva och andra, genom att år från år göra det omöjligare för alla icke-gårdsägare att hålla sig uppe, arbeta sig fram och bidraga till stadens välstånd och utvidgning. På det sättet ösen I edra höga hyror i ett såll, der de rinna ut igen genom hundrade små hål. Och är det för många bland eder, ärade herrar, ett förspilldt ord att tala om de skatter I påläggen landet och bildningen, så tänken åtminstone på edra egna fördelar och räknen för ro skull efter huru många procent af edra hyror, som åtgå till dessa samma fattigtaxor, stadsutskylder, konkurser m. m., dem I sjelfva hjelpen af alla krafter att öka, i stället att minska!
19 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 27/3 1858:|24 2|Bygga eller preja?
(Slut från föreg. n:r.)
20 Härtill svaren I, ärade herrar, att granna tal tjena till intet. Sålänge här är brist uppå rum, skola hyrorna alltid hålla sig höga. Sådant måste reglera sig sjelf, det kan ej regleras med fraser. Det är billigt att de som vilja bo bredt och stort få betala derefter.
21 Deri hafven I rätt. Lyxen må bära sin egen börda, allenast man ser till att ej bördan blir ännu tyngre för det verkliga behofvet. Vi veta också rätt väl, att våra eller andras ord i sig sjelfva icke förmå att sänka hyrorna med en enda kopek. Men saken må tala. Och der den ej kan tala till eder känsla af det rätta, så måste den tala med klara förnuftiga ord till edra egna fördelar.
22 Kan det nuvarande tillståndet fortfara? Och om det fortfar, kan det göra det, utan att hälften af de hjelpkällor, hvaraf en stad hämtar sitt välstånd och sin förkofran, efterhand sina ut? Den ena hälften af Helsingfors prejar den andra hälften med en omåttlig taxering på rum. Kan det fortfara?
23 Kan tjenstemannen betala en tredjedel eller en fjerdedel af sin lön för nakna väggarna? Skall vistandet vid universitetet och skolorna blifva så dyrt, att endast den rike kan gifva sina söner och döttrar bildning och undervisning? Kan köpmannen, industriidkaren, sjöfaranden, trafikanten, pensionstagaren och alla de öfriga, som bidraga till rörelsen, omsättningen och stadsutskylderna, bära i längden en taxering, som ej har någon gräns, utan i dag är högre än i går och i morgon åter är högre än i dag?
24 Det är omöjligt.
25 Men det kan fortfara i åratal, och undertiden går välståndet tillbaka, rörelsen minskas, den ena efter den andra går under, ingen vågar utan tryckande nödvändighet bofästa sig här, men den ena efter den andra drager sig undan. Då stån I der, herrar gårdsägare, med edra gårdar*)När I derföre sägen: må den som klagar öfver hyrorna köpa sig gård! – så svarar man eder: det har hittills kunnat vara en fördel, men hädanefter blir det förlust. Ty gårdarnas pris har stigit med hyrorna, och hvem vill numera belasta sig med en illabyggd dyr gård, som förr eller senare måste falla vida under sitt nuvarande tillfälliga värde?, edra utskylder, eder minskade rörelse och edra ökade utgifter för alla edra förnödenheter. Hvad hafven I vunnit? Ingen vinner, alla förlora, när samhället förlorar.
26 Vi tala här främst till eder, både emedan I tillhören de verksamaste i samhället och emedan de öfriga derförutan lära vara af vår mening. I ären kloke, praktiske män, och I måsten inse att något bör göras för att komma ur en oförnuftig och tryckande ställning, som skadar landet och förlamar hufvudstaden. Vi äro icke nog dåraktige att vilja pruta med den ena eller andra bland eder, derest han ej vill göra något för sitt eget medvetande om rätt och billighet – men vi säga till hvar och en ibland eder: bygg!
27 Det är en enkel sak och en naturlig följd. Ökad efterfrågan framkallar ökad produktion. Det kan väl ingen tvifla uppå, att ju här skall byggas, oaktadt alla byggnadsordningar. Men år kunna förgå, och eländet fortfar och ökas. Skola vi då vänta tilldess att främmande kapitaler undantränga oss och lockas af hyrornas höjd att konkurrera med eder, herrar gårdsägare, på ett sätt och med en öfvermakt som skall neddrifva edra hyror lika omåttligt lågt, som de nu stå omåttligt högt? Är det icke bättre att sjelfva göra början och medverka uti en moderat, en klok och försigtig konkurrens, som visserligen skall något jemna hyrorna, men icke sänka dem så lågt, att de ej fortfarande fullt motsvara edra rättmätiga anspråk?
28 Byggen derföre! Och när I byggen, så byggen annorlunda än härtills, ty sannerligen det annars lönar mödan. Småstadsfunderingarna hafva haft sin tid. Hvar tumsbredd mark begynner att få ett värde. Om tjugu år, när ett jernvägsnät kommit i gång och leder hit ned, skall Helsingfors kanske hafva 40 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. I kunnen vara lugna för hyrorna af det som I byggen nytt. Men edra nuvarande små en och tvåvåningshus skola i framtiden betraktas med samma förundran, som vår tids menniskor betrakta småstäderna från sextonhundratalet och som Helsingforsbon nu betraktar kojorna på Skatudden och kålplanteringarna vid Unionsgatan.
29 Det är klart, att de aflägsnare delarna af staden ännu en lång tid framåt skola bebyggas med små hus, afpassade efter de små tillgångarne. Men arkitekterna, likasom det sunda omdömet, säga oss, att de byggnader, som hädanefter skola bära sig bäst i det inre af staden, måste vara stora, minst tre, men ännu hellre fyravånings stenhus, inredda på ett sätt som motsvarar det verkliga behofvet ej mindre än tidens fordringar. De gifva oss den försäkran, grundad på erfarenheten, att ett sådant hus, uppfördt med omsorg och klok beräkning, bör, äfven med lägre hyror än de nuvarande, efter afdrag af underhåll, brandför|24 3|säkring och utskylder, gifva 6 procents årlig netto reveny. Och när vi frukta för ett kasernlif, framlägga de för oss utkast, som tydligen visa, att invånarne i ett sådant hus, med många och beqväma skilda ingångar, skola vara likaså oberoende af hvarandra, som någonsin i andra hus, der flera familjer sämjas som grannar. Läkarne lägga härtill den försäkran, att stora, välinredda och välförsedda stenhus, med tillräcklig höjd i rummen och en ändamålsenlig luftvexling, skola vara vida helsosamare att bebo, än de dragfulla, golfkalla eller fuktiga hus, hvari nu en så stor del af stadens befolkning förspiller sin helsa.
30 Huru många af de nuvarande husen äro uppförda med ens en aning om de beqvämligheter, som man utomlands anser oumbärliga äfven för den obemedlade? Huru många äro inredda med tillräckliga och välplacerade garderober, skafferier, alkover, iskällrar m. m., som spela så stor rol i en värdinnas dagliga lif och en familjs trefnad? Huru många äga välberäknade varma tamburer, beqväma förbindelser rummen emellan, proportionerliga matsalar, barnkamrar, salonger och kök? Finns här en enda större våning, som äger en så simpel, så nyttig, ja så oumbärlig beqvämlighet, som ett eget badrum? Finns här en enda, utom badhusen, som äger något tecken till vattenledning? Huru många kunna bespara sig den i vårt klimat så barbariska promenaden till uthus vintertid? Och huru många kunna under den vackra årstiden njuta af en balkong, en blomsterrabatt eller ens en öfverbyggd trappa?
31 »Man har hjelpt sig förr utan sådant.» Ja, hvarför icke? Det var en tid, när man hjelpte sig med ett lummigt träd, en jordkula eller ett rökpörte. Men bildningen har det med sig, att den ökar behofven. Och när man kan erhålla alla dessa beqvämligheter för billigare pris, än man nu betalar för de största obeqvämligheter, så är det svårt att inse hvad ondt som skulle ligga deri, att man gör sin bostad trefligare, angenämare och helsosamare.
32 Dessa samma beqvämligheter i med omtanke inredda större boningshus öka obetydligt byggnadskostnaden, eller i följd deraf hyrorna, ock det är derföre icke sannolikt att mången skulle föredraga de nuvarande bostäderna, såsnart man engång äger ett val. Men emedan de stora husen i alla fall fordra stora kapitaler ock följaktligen icke, med denna orts resurser, kunna blifva många i början, så behöfva nuvarande gårdsägare icke befara en för stark konkurrens. De skola möjligen en längre tid bortåt ha kunder nog.
33 Det är förvånande att, under en sådan kapitalbrist som nu, allt fortfarande se penningar härifrån placeras i Ryssland. Man skulle tycka, enligt all rimlig kalkyl, att få tillfällen till placering af ett kapital vore så säkert räntebärande, som att uppföra välberäknade större stenhus i Helsingfors. För en hand torde väl sådana anläggningar i större skala kännas för dryga. Men hvad hindrar att för detta ändamål bilda ett eller flera aktiebolag?
34 Det är också ett sådant förslag, som blifvit framkastadt af den nu rådande bristen på rum och som kommer att i dag e. m. blifva ämne för en öfverläggning i societetshuset. Façadritningar och summariska kostnadsförslag*)Uppgående, enligt hr Chiewitz beräkning, till 250 000konsekvensändrat/normaliserat rubel. Platsen för denna stora byggnad, fördelad i en mängd större och mindre lokaler, med butiker i jordvåningen, föreslås blifva hörntomterna vid Alexanders- och Henriksgatorna, mellan hrr Staudingers och Litonii stenhus. torde komma att framläggas; hvarjemte företaget, i händelse teckningen icke uppgår till större belopp, kan fördelas i successivt utförande och inredande af en del utaf byggnaden efter den andra.
35 Vi lemna granskningen häraf fullkomligt fri, antingen detta förslag anses fördelaktigt, eller något annat kan uttänkas ännu fördelaktigare. Hufvudsaken är att något blir beslutet och något gjordt, ty att något måste göras, derom torde alla småningom blifva ense.
36 Man frågar sig hur det är möjligt, att i en stad, der man slites om våningar som om pastorater af första klassen, sådana platser stå obebyggda, som de tre numera Sundgrenska tomterna vid Alexanders- och Henriksgatorna, Kestliska tomten (nu Frenckells) vid universitetet, Stiers och Höijerska tomterna strax i norr om senatshuset, de stora, öppna, delvis bergiga planerna norrom nya kyrkan (alltför dyrbar plats för »Narinken»), Tamelinska och Illmanska tomterna vid Mariegatan m. fl. idel välbelägna platser för stora hus, att icke tala om en hel skönt belägen, nu för fäfot liggande stadsdel, Skatudden, eller om de stora obebyggda sträckorna vid Kampen och andra aflägsnare stadsdelar. Det måste vara särdeles bevekande skäl för kommunen att ens tillåta sådana ödemarker år efter år förvåna främlingen i sjelfva hjertat af staden. Der måste särdeles underbara förhållanden ha sammansvurit sig att förekomma ett vidare uppbyggande och utvidgande af Helsingfors, under ett ofantligt ökadt behof jemte en obetydligt ökad byggnadskostnad, – omständigheter, som öfverallt annorstädes i verlden skulle ha framkallat massor af nybyggnader. Några af dessa förhållanden behöfva ej vidare påpekas. Något bidrar väl äfven svårigheten att göra det i byggnader nedlagda kapitalet rörligt efter behof. Man känner de vilkor om fyllnadsborgen m. m., som de publika kassorna fordra vid sådana tillfällen.
37 Men vi upprepa det: småstadsaktigheten låder ännu vid alla förhållanden. I byggnadsväg har Helsingfors blott ett enda storartadt företag, stort tänkt från början, nemligen brunns- ock badhusanläggningen. Det mesta förknappas i sin begynnelse, för att sedan lappas och åter lappas och ytterligare lappas, tilldess att det hela blir sju resor dyrare, oformligare, obrukbarare än en stor plan från början. Återstår att se, huru länge man skall fortfara med att knoga på kopeken ock med fulla händer utströ rublarna; – huru länge man skall forfara att bo sämre och dyrare än knappast någonstädes i Europa, hellre än att förena sig till stora, och, för första gången i Helsingfors, välinredda byggnader; – huru långt de elastiska samveten kunna uttänjas, som nu pinas af den grufliga oron att ej ha begärt nog och att kanske ännu ha kunnat begära 50 eller 100 rubel mer; – hvar gränsen är för kassorna och för tålamodet; – huru länge Skatudden, stenrösen och kålländerna skola representera den finska hufvudstadens materiela framsteg; – när Helsingfors skall begripa sina pligter mot landet, sin ställning, sin framtid och sina verkliga fördelar; – och när man slutligen skall finna det vara både hederligare och förmånligare att bygga i stället att preja.
38 Z. T.