Öppet Bref till Gårdsdisponenten och Hyresgästen […]
Lästext
Notisen/artikeln ingår i HT 7/4 1858:|27 2|
Öppet Bref
till Gårdsdisponenten och Hyresgästen i Hfors Tidningar N:o 25 angående Byggnadsfrågan.
1 Bästa herr gårdsdisponent och hyresgäst! Efter herr gårdsdisponenten och hyresgästen hedrat artikeln i H. T. N:ris 23, 24 med en replik af den fogliga art, som man gerna besvarar; och efter sannolikt flera dela herr gårdsdisponentens och hyresgästens åsigter och saken derjemte vinner på diskussion; tager jag mig friheten härhos besvara förenämnde replik med ett kontragenmäle; anhållande derhos, att herr gårdsdisponenten och hyresgästen måtte tillåta mig för korthetens skull titulera herr gårdsdisponenten och hyresgästen med det något kabbalistiska Gd och Hg.
2 Frågas således:
3 Hvarom träta vi då egentligen? Är det om en privatfråga, framkastad i den välmenande afsigten att skaffa en hop husville personer tak öfver hufvudet? Eller är det om en samhällsfråga, som jemte sin lokala betydelse tillika äger en allmän vigt? Hr Gd och Hg tyckes förmena det förra. Jag åter skulle aldrig ha vidrört hela den qvistiga saken, derest jag ej varit öfvertygad om det sednare. Hr Gd och Hg kan vara förvissad om att jag hyser ett ganska ringa medlidande med de husvilla i och för sig; berömmet i det afseendet är alldeles oförtjent.
4 Jag fördristar mig påstå:
5 1) Att hyrorna i Helsingfors, som tillförene varit för låga, för närvarande äro för höga och, i förhållande till ortens och landets tillgångar, stundom omåttliga;
6 2) att detta missförhållande verkar förlamande på Helsingfors egen förkofran och tillvext, afskrämmer inflyttningar, utjagar redan bosatte, nedtrycker bildningen, handeln och industrin, söndrar endrägten och skadar alla;
7 3) att landet öfver höfvan beskattas genom tjenstemännens och universitetets ökade utgifter och att landets högsta bildning, som behöfver på allt sätt stödas, i stället försvåras genom det fördyrade vistandet i hufvudstaden;
8 4) att missförhållandet och den deraf följande allmänna osäkerheten stegras genom hyrornas fortfarande stigande; samt
9 5) att detta stigande ej har någon förnuftig gräns och kan gå till hvilka ytterligheter som helst, derest man ej begynner att bygga och bygga klokt.
10 Detta är hufvudsak. Var god och bevisa att jag har orätt deri, så har hr Gd och Hg bevisat något som duger och som vore fägnesamt att höra. Men när hr Gd och Hg uppehåller sig vid allehanda bisaker, som med frågan hafva närmare eller fjärmare sammanhang, så är der hvarken något utredt i sak, ej heller något som skulle slå mina satser ur fältet. Jag förstår väl att Tit. velat inlägga en reservation till förmån för gårdsägarne. A la bonheur, jag har ingenting deremot. Likaså litet som jag uppträdt för de husville, likaså litet har jag uppträdt emot gårdsägarne, och allraminst emot någon enskild. Sådant smått gnabb blandar endast bort en allmän fråga. Jag har, i en sak som rör alla, vändt mig närmast till gårdsägarne, emedan de, som orden föllo, »tillhöra de verksamaste uti samhället och emedan de öfriga derförutan lära vara af vår mening.» Det blef också anmärkt att utan tvifvel en mängd moderat folk finnes bland stadens aktningsvärde gårdsägare, – en öfverflödig anmärkning, men som gjordes för att lugna hrr Gd, Hg & Komp.
11 Jag torde väl då, i min tur, få anmärka till gårdsägarnes försvar, att de långt ifrån alla godkännt hr Gds och Hgs sats att taga allt hvad tagas kan och tänka blott på sig sjelf. Det finns verkligen de, som anse den vinst de möjligen kunna erhålla utöfver en rundelig ränta på deras nedlagda kostnader för en gagnlös vinst och en misskalkyl. Likaså finnes det gårdsägare, som sjelfve kraftigt yrka på nybyggnader och, oss förutan, fullkomligt inse vigten deraf för Helsingfors och för landet. Slutligen finnas de, och troligen de flesta, som i största lugn låta denna lilla »storm i ett glas vatten» mot hyrorna brusa förbi, väl vetande att, hvilka åtgärder än behofvet må påkalla, det icke kan vara någons mening att angripa personer för det att man angriper förhållanden, som förr eller senare skola reglera sig sjelfva.
12 Hr Gd och Hg åberopar medgifvandet att lyxen med många rum tagit till. Ganska sannt. Likväl är der ett notabene att tillägga. Många våningar äro såbeskaffade, att enskilda rum ej kunna afsöndras derifrån; den inflyttande är då tvungen att hyra flera rum än han behöfver. Andra åter, och det är fallet ännu med flera, äro inredda med en så utsökt obeqvämlighet, att man i andra länder skulle kunna utsätta ett premium för den som åtoge sig att uppfinna någonting till den grad förvändt och illa afpassadt. Tit. behagade fråga de första bästa han träffar i Helsingfors, och han skall af tre bland fyra erhålla det svar, att de mycket hellre ville nöja sig|27 3| med ett par, tre eller flera rum mindre, endast våningen vore beqvämt inredd och rummen afpassade efter de enklaste behofver.
13 Tit. anmärker, att illa uppförda trädhus lättare än illa uppförda stenhus lemna plats åt någonting bättre. Medgifves.
14 Deremot haltar hr Gd och Hgs kalkyl på ena sidan, när han säger: efter det kostar dubbelt mera att bygga ett hus nu, än för 30 år sedan, är jag berättigad att nu fordra en dubbelt högre hyra än då. Det är icke sedan 30, utan sedan 5 år, som hyrorna stigit hundra procent. Men år 1853 byggde man obetydligt billigare än 1858. Törhända blir det ett annat år åter i någon mån dyrare. Man är icke derföre berättigad att taga de orimliga priserna under krigsåren till måttstock. Sedan dess har allt annat gått ned, men hyrorna ha gått opp och gå än vidare. Deri ligger det oformliga. Allt annat har en gräns och ett mått, men hyrorna ha hvarken mått eller gräns. Derest det ej bygges, skola de ytterligare stiga inom några år med 100 eller 200 procent, ja hvarför ej i oändlighet, och den utmärkte räknemästaren hr Gd och Hg skall då hafva alldeles samma skäl till hands att förklara sådant vara alldeles billigt och naturligt.
15 Men hvad i alla byggmästares namn, hvad rå gårdsägarne för det att ingenting byggs? För ingen del, min bästa hr Gd och Hg; det är allas sak och allas fel, om man sätter sig med armarna i kors att vänta på någonting bättre än detta eländet. Skillnaden är blott, att den mätte är trögare än den hungrige att föra säcken till qvarnen, änskönt båda torde i morgon ha nytta deraf. Mången skyller med och mången törhända utan skäl på byggnadsordningen. Rättast lärer den väl kunna anses som ett öfvermått af något i sig sjelft prisvärdt, nemligen försigtighet. En och två städer, offrade hvarje år åt lågorna, dikterade vältaligt en nödig omtanke; men i sitt välmenta nit råkade byggnadsordningen icke varseblifva, att den lade lika kraftiga hinder i vägen för murslefven och täljyxen, som för kastelden och gnistorna. Taken äro ett, men icke det enda; och i allmänhet vore önskeligt för allt reglementerande, att det icke vore ett resultat af tycke och smak, utan af allmän diskussion, der det rätta och tidsenliga sannolikast framgår ur olika meningars strid.
16 Efter emottagandet af Tit. art. ha vi emottagit en ny dito af annan hand, benämnd »Inte bygga och inte preja», hvilken, för såvidt den innehåller något nytt, torde komma att införas. Sak samma med hvarje motsatt åsigt. Såvidt den håller sig inom det skickligas gräns, har den full frihet att uttala sig i detta blad. Hfors Tidningar tro sig derigenom mera gagna det allmänna, än genom att uteslutande förfäkta egna, törhända ensidiga åsigter; och det är sannerligen för saken gagneligare att öppet träda upp med skäl och motskäl, än att peppra en allmännelig fråga inom skål och vägg.
17 Darum kein Feindschaft, bäste hr Gd och Hg! Vi kunna hvar och en på vårt sätt fäkta för hvad vi anse rätt och godt, utan att derföre sätta annat i fråga, än motståndarens klarsynthet eller närsynthet – ty hvem af oss kan svära uppå att han icke någongång behöfver hr Wallmans brillor? – och härmed bjuder jag, herr Gårdsdisponenten och Hyresgästen ett vänligt farväl.
18 Z. T.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Öppet Bref
till Gårdsdisponenten och Hyresgästen i Hfors Tidningar N:o 25 angående Byggnadsfrågan.
1 Bästa herr gårdsdisponent och hyresgäst! Efter herr gårdsdisponenten och hyresgästen hedrat artikeln i H. T. N:ris 23, 24 med en replik af den fogliga art, som man gerna besvarar; och efter sannolikt flera dela herr gårdsdisponentens och hyresgästens åsigter och saken derjemte vinner på diskussion; tager jag mig friheten härhos besvara förenämnde replik med ett kontragenmäle; anhållande derhos, att herr gårdsdisponenten och hyresgästen måtte tillåta mig för korthetens skull titulera herr gårdsdisponenten och hyresgästen med det något kabbalistiska Gd och Hg.
2 Frågas således:
3 Hvarom träta vi då egentligen? Är det om en privatfråga, framkastad i den välmenande afsigten att skaffa en hop husville personer tak öfver hufvudet? Eller är det om en samhällsfråga, som jemte sin lokala betydelse tillika äger en allmän vigt? Hr Gd och Hg tyckes förmena det förra. Jag åter skulle aldrig ha vidrört hela den qvistiga saken, derest jag ej varit öfvertygad om det sednare. Hr Gd och Hg kan vara förvissad om att jag hyser ett ganska ringa medlidande med de husvilla i och för sig; berömmet i det afseendet är alldeles oförtjent.
4 Jag fördristar mig påstå:
5 1) Att hyrorna i Helsingfors, som tillförene varit för låga, för närvarande äro för höga och, i förhållande till ortens och landets tillgångar, stundom omåttliga;
6 2) att detta missförhållande verkar förlamande på Helsingfors egen förkofran och tillvext, afskrämmer inflyttningar, utjagar redan bosatte, nedtrycker bildningen, handeln och industrin, söndrar endrägten och skadar alla;
7 3) att landet öfver höfvan beskattas genom tjenstemännens och universitetets ökade utgifter och att landets högsta bildning, som behöfver på allt sätt stödas, i stället försvåras genom det fördyrade vistandet i hufvudstaden;
8 4) att missförhållandet och den deraf följande allmänna osäkerheten stegras genom hyrornas fortfarande stigande; samt
9 5) att detta stigande ej har någon förnuftig gräns och kan gå till hvilka ytterligheter som helst, derest man ej begynner att bygga och bygga klokt.
10 Detta är hufvudsak. Var god och bevisa att jag har orätt deri, så har hr Gd och Hg bevisat något som duger och som vore fägnesamt att höra. Men när hr Gd och Hg uppehåller sig vid allehanda bisaker, som med frågan hafva närmare eller fjärmare sammanhang, så är der hvarken något utredt i sak, ej heller något som skulle slå mina satser ur fältet. Jag förstår väl att Tit. velat inlägga en reservation till förmån för gårdsägarne. A la bonheur, jag har ingenting deremot. Likaså litet som jag uppträdt för de husville, likaså litet har jag uppträdt emot gårdsägarne, och allraminst emot någon enskild. Sådant smått gnabb blandar endast bort en allmän fråga. Jag har, i en sak som rör alla, vändt mig närmast till gårdsägarne, emedan de, som orden föllo, »tillhöra de verksamaste uti samhället och emedan de öfriga derförutan lära vara af vår mening.» Det blef också anmärkt att utan tvifvel en mängd moderat folk finnes bland stadens aktningsvärde gårdsägare, – en öfverflödig anmärkning, men som gjordes för att lugna hrr Gd, Hg & Komp.
11 Jag torde väl då, i min tur, få anmärka till gårdsägarnes försvar, att de långt ifrån alla godkännt hr Gds och Hgs sats att taga allt hvad tagas kan och tänka blott på sig sjelf. Det finns verkligen de, som anse den vinst de möjligen kunna erhålla utöfver en rundelig ränta på deras nedlagda kostnader för en gagnlös vinst och en misskalkyl. Likaså finnes det gårdsägare, som sjelfve kraftigt yrka på nybyggnader och, oss förutan, fullkomligt inse vigten deraf för Helsingfors och för landet. Slutligen finnas de, och troligen de flesta, som i största lugn låta denna lilla »storm i ett glas vatten» mot hyrorna brusa förbi, väl vetande att, hvilka åtgärder än behofvet må påkalla, det icke kan vara någons mening att angripa personer för det att man angriper förhållanden, som förr eller senare skola reglera sig sjelfva.
12 Hr Gd och Hg åberopar medgifvandet att lyxen med många rum tagit till. Ganska sannt. Likväl är der ett notabene att tillägga. Många våningar äro såbeskaffade, att enskilda rum ej kunna afsöndras derifrån; den inflyttande är då tvungen att hyra flera rum än han behöfver. Andra åter, och det är fallet ännu med flera, äro inredda med en så utsökt obeqvämlighet, att man i andra länder skulle kunna utsätta ett premium för den som åtoge sig att uppfinna någonting till den grad förvändt och illa afpassadt. Tit. behagade fråga de första bästa han träffar i Helsingfors, och han skall af tre bland fyra erhålla det svar, att de mycket hellre ville nöja sig|27 3| med ett par, tre eller flera rum mindre, endast våningen vore beqvämt inredd och rummen afpassade efter de enklaste behofver.
13 Tit. anmärker, att illa uppförda trädhus lättare än illa uppförda stenhus lemna plats åt någonting bättre. Medgifves.
14 Deremot haltar hr Gd och Hgs kalkyl på ena sidan, när han säger: efter det kostar dubbelt mera att bygga ett hus nu, än för 30 år sedan, är jag berättigad att nu fordra en dubbelt högre hyra än då. Det är icke sedan 30, utan sedan 5 år, som hyrorna stigit hundra procent. Men år 1853 byggde man obetydligt billigare än 1858. Törhända blir det ett annat år åter i någon mån dyrare. Man är icke derföre berättigad att taga de orimliga priserna under krigsåren till måttstock. Sedan dess har allt annat gått ned, men hyrorna ha gått opp och gå än vidare. Deri ligger det oformliga. Allt annat har en gräns och ett mått, men hyrorna ha hvarken mått eller gräns. Derest det ej bygges, skola de ytterligare stiga inom några år med 100 eller 200 procent, ja hvarför ej i oändlighet, och den utmärkte räknemästaren hr Gd och Hg skall då hafva alldeles samma skäl till hands att förklara sådant vara alldeles billigt och naturligt.
15 Men hvad i alla byggmästares namn, hvad rå gårdsägarne för det att ingenting byggs? För ingen del, min bästa hr Gd och Hg; det är allas sak och allas fel, om man sätter sig med armarna i kors att vänta på någonting bättre än detta eländet. Skillnaden är blott, att den mätte är trögare än den hungrige att föra säcken till qvarnen, änskönt båda torde i morgon ha nytta deraf. Mången skyller med och mången törhända utan skäl på byggnadsordningen. Rättast lärer den väl kunna anses som ett öfvermått af något i sig sjelft prisvärdt, nemligen försigtighet. En och två städer, offrade hvarje år åt lågorna, dikterade vältaligt en nödig omtanke; men i sitt välmenta nit råkade byggnadsordningen icke varseblifva, att den lade lika kraftiga hinder i vägen för murslefven och täljyxen, som för kastelden och gnistorna. Taken äro ett, men icke det enda; och i allmänhet vore önskeligt för allt reglementerande, att det icke vore ett resultat af tycke och smak, utan af allmän diskussion, der det rätta och tidsenliga sannolikast framgår ur olika meningars strid.
16 Efter emottagandet af Tit. art. ha vi emottagit en ny dito af annan hand, benämnd »Inte bygga och inte preja», hvilken, för såvidt den innehåller något nytt, torde komma att införas. Sak samma med hvarje motsatt åsigt. Såvidt den håller sig inom det skickligas gräns, har den full frihet att uttala sig i detta blad. Hfors Tidningar tro sig derigenom mera gagna det allmänna, än genom att uteslutande förfäkta egna, törhända ensidiga åsigter; och det är sannerligen för saken gagneligare att öppet träda upp med skäl och motskäl, än att peppra en allmännelig fråga inom skål och vägg.
17 Darum kein Feindschaft, bäste hr Gd och Hg! Vi kunna hvar och en på vårt sätt fäkta för hvad vi anse rätt och godt, utan att derföre sätta annat i fråga, än motståndarens klarsynthet eller närsynthet – ty hvem af oss kan svära uppå att han icke någongång behöfver hr Wallmans brillor? – och härmed bjuder jag, herr Gårdsdisponenten och Hyresgästen ett vänligt farväl.
18 Z. T.