Helsingfors i Maj.*)Till Tit. Henric. Andra Skildringen.konsekvensändrat/normaliserat
1 Då Min Herre godhetsfullt upptagit hvad jag sednast hade äran yttra om theatern i Helsingfors, tar jag mig friheten här framlägga en annan skildring af samma slag, och väljer härvid det ämne, som ligger närmast till hands. Vi äre båda unga, det vårliga och förhoppningsfulla i lifvet och naturen ligger oss nära, tjusar oss, gläder oss; hvarföre skulle jag ej gerna afteckna en ung stad midt i en knoppande vår? Om teckningen är för luftig och sväfvande, för att consolidera sig till en bestämd tafla, om linierna här och der gå på sned, det får min Herre förlåta. Det går nog mycket annat på sned här i verlden, men ho kan hjelpa't?
2 Nå väl, sätt Er vid detta fönster, men nej! här är alldeles för brokigt och bullersamt, dessa olyckliga droschkor mörda våra öron och öfverrösta vart samtal. Låt oss hellre stiga upp i Nicolaitornet. Hvilken förtjusande utsigt erbjuder sig icke här! Bort öfver de kala bergen och de svarta skogarne skimra sjöar och vikar, uddar och holmar kröka sina bugtiga stränder och Kyrialabottens omätliga vattenspegel förlorar sig fjerran i horizontens dimmor. Blickarna, trötta att sväfva i det vida, sänka sig småningom ned på närmare föremål; byar, egendomar och villor ligga strödda kring nejden och borta bakom malmen reser sig det gråa tornet af Helsinge gamla kyrka, likt ett ensligt minne af denna hierarkiska makt, i bredd med hvilken fordom all mensklig storhet liknade kojorna vid tornets fot. Och på klippudden närmast under edra fötter utbreder sig Helsingfors med sina hamnar och esplanader, sina alléer och promenader, sina snörräta gator och ljusa torg, likt en christallisation, anlöpande i reguliera strålar, eller likt en mångfärgad snäcka, som uppkrupit på hafsstranden, för att sola sig under en ljusblå Majhimmel. Hvad denna himmel är mild, hvad dessa environer äro leende! Jag|42 2| kallade Helsingfors en ung stad: det är den fladdrande fjäriln, som nyss krupit ur puppan. Ni ser derborta ännu en lemning af det gamla skalet; man kallar det Skatudden, en ful och otäck sammangyttring af hvarjehanda skatbon. Fuimus quondam. Äfven här har likväl den nya tiden framtrollat ett palats af ståtliga dimensioner och flera väntas.
3 Men jag finner, Min herre, att denna ståndpunkt är alltför sublim; staden med sina hvita stenhus presenterar sig för oss som en sockrad krokan och menskligheten som surrande flugsvärmar derpå. Vi vilje åter nedstiga till den vårliga verlden; måhända besöka vi promenaderna. Dessa lönnar och lindar äro älskvärda i sina blygsamma ljusgröna drägter af späda löf. De lofva mycket, dessa trädynglingar; hvad lofvar ej ungdomen! Under deras årligen allt svalare skugga rör sig en rosenbekransad, essencedoftande, sidenfrasande verld, ja väl ock en lorgnetterande, käppsprättande, cigarrökande dito. Det är här crispinerna, spenserna, capoterna, paletauerna visa sig i all sin glans, det är här voilerna strö sina skyar för vinden och parasollexercisen är bragt till fullkomlighet. Här, Min Herre, är den presenterbricka, på hvilken den eleganta verlden med ett angenämt leende tillbjuder Er sina behag, nöjd med er beundran till återskänk. Skönhetens parad, behagens glänsande revue, hvem skulle ej nicka sitt bifall åt dem! Forntidens classiska folk tillbragte sin mesta tid på gator och torg, deras egentliga lif var utomhus. Det moderna Helsingfors hyllar gerna denna antika sed. Och hvem finner väl något ondt deri, att de täcka kinder, öfver hvilka vinterns baler och vaxljusens skimmer spridt en intressant blekhet, gerna purpras af en vänlig Majsols strålar? – Kom, vi vilje taga plats på denna bänk, till höger om dessa sköna damer i ljusröda hattar, mörka spenser och hvita klädningar, till venster om dessa studenter i snäfva bonjourer och slokande mössor med de smånättaste förgyllda lyror uti. Betrakta denna lifliga grönska; man har i år påfyllt den ännu sumpiga delen af gräsplanen och staketerna har man målat nyss. Ni känner väl »Kapellet»,konsekvensändrat/normaliserat åh ja! Märk huru det vuxit till sig i hast och utgrenat sig till ett par de täckaste ljusa sidopavilloner med mörkröda draperier. Ett glas limonad, om jag får bjuda? Paff! Furst Menschikoff kommer från Åbo med en hel laddning Svensk litteratur. Armbågom oss fram. Om förlåtelse, min nådiga! Ångfursten nalkas, hjulen stadna, linorna slungas på quaierna, landgången utsättes, passagerarne luta sig mot relingen, somliga med vänliga nickar, andra med främmande blickar. Igenkänner Min Herre någon vän eller frände ombord? Ni skyndar då dit, mötet är hjertligt, frågorna många. I annat fall aflägsne vi oss åter med folkmassorna, men hvarthän? Till sällskapsträdgården, om Ni så tycker. Rönn, hägg och björk slå ut sina unga löf, så täcka som den sextonårigas tankar. Tallarne susa så alfvarligt öfver frimurarns graf. »Sippan i lunden nickande står.» Vikens vågor bornera mot stranden i kapp med M:lle W–s champagne. Trädgårdarne vid Thölö le i solskenet. Herr Langéns villa har målat sig grön. Sparbanken ser bofällig ut; de envisa bergen vilja ej kläda sig i vår-uniform. Talrika grupper språka mellan träden, kalkonerna inberäknade, hvilka spänna sig med impertinenta kråmningar vid åsynen af någon pilt i scharlakansröd blus. – Men låtom oss återvända till staden. Huru mycket vore ej här att beskrifva ännu! Tyvärr nödgas jag anlita er fantasi att complettera det bristande, ty vi närme oss nu utan vidare omvägar sjelfva glanspunkten i de vuer Helsingfors erbjudit i Maj 1842. (Slut Följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/6 1842:|43 2|
Helsingfors i Maj).
(Slut fr. föreg. N:o)
4 Hvilken anblick, Min Herre! Hvarföre strömma dessa otaliga skaror till quaierna, hvad lockar dessa brokiga rader af nyfikne upp på bergsbranterna, och dessa åskans rivaler, dessa 36 pundingar på vallarne af Sveaborg, hvad förtunna deras högtidliga basstämmor i dag? I alla blickar läser Ni något ovanligt; bedragom oss ej, det är något förmer än en vanlig nyfikenhet. Det är det Finska folkets kärlek, som längtar att hylla en älskad Fursteson, dyrbar för hvarje hjerta, redan innan Hans ädla personlighet här gjorde Honom dubbelt dyrbarare. Hoppet om ett besök af Hans Kejserliga Höghet Tronföljaren är numera stegradt till den gladaste visshet. Blixt på blixt ljungar från örlogsskeppens sidor; trenne väldiga ångfartyg, den jättelike Amerikanarn Kamschatka, det praktfulla Ischora och Hercules, stolt att bära Rysslands framtid på sina starka skullror, brusa in i hamnen under skyar af rök. Hans Kejs. höghet har landstigit på Sveaborg. I staden vexa massorna allt större, allt högre stegras allas förväntan. Auctoriteterna församla sig, Lifgardets Finska Skarpskytte-Bataljon afbidar den Höge Gästen i paraduniform. – Ändligen förnimmes en rörelse bland trupperne, fanorna svaja, lederne defilera, hurraropen skalla, salutorget, esplanaderna, promenaderna likna i detta ögonblick ett haf upprördt af stormen; Hans Kejs. Höghet har anländt landvägen öfver Ulrikasborg och afstigit vid Gen. Gouvernörshuset. Såg Ni Honom, Arftagaren till det största rike, som någonsin funnits sedan historiens början, Honom, i hvars milda händer en niondedel af hela den bebodda jorden och 60 till 70 millioners framtida välgång hvilar? Med vördnadsfull kärlek betrakte vi dessa milda drag, hvilka – ehuru en dyr afbild af Den, Hvilken nu med lika mild som kraftig fadershand leder Rysslands och Finlands öden – ej mindre än det höga Furstenamnet, erinra om »Alexander den Oförgätlige»,konsekvensändrat/normaliserat och i hvilka vi beundre den ädlaste värdighet, förenad med ett manligt och likväl huldrikt, anspråkslöst behag. Hans Kejs. Höghet är blond, af hög vext och Kejserlig. hållning; äfven på en mindre upphöjd plats vore Hans personlighet i hög grad utmärkt och fördelaktig. Det intryck, denna Hans Kejs. Höghets personlighet gjorde på de församlade skarorna af Hans blifvande Folk, var djupt, och minnet deraf är outplånligt.
5 Men vi lemne denna vackra anblick och skänke en stunds uppmärksamhet åt den glänsande illumination, hvarmed Finland och dess hufvudstad i dag söka uttrycka sin glädje och sin tillgifvenhet. För första gången beklage vi oss öfver vår sköna, ljusa, nordiska Majqväll. Nyss mulnade himlen och några flyktiga droppar föllo, men der klarnade åter. Likväl är anblicken förtrollande. Privata och offentliga byggnader, gator och torg, tak och torn glänsa af lampor och marechaller, flämtande för vinden. Senatstorget är på alla sidor omgifvet af festliga lågor; å ena sidan Rådhuset med sitt lysande Alexander, en bokstaf i hvarje fönster, och gent deremot den höga hvita Nicolaikyrkan, kring hvars taklister, torn och ljusblåa stjernprydda kupol flera hundrade blinkande flammor gjuta ett skimmer af verkligt sublim effekt. Å en annan sida Senaten med tusendetals lampor och ljus i form af lyror och flerdubbla hvalfbågar, och slutligen Universitet, upplysningens centralsol, med otaliga lågor, smakfullt ordnade i grupper kring det colossala A, som pryder dess fronton. Unionsgatan, sedd i sin längd, erbjuder ögat en enda lång glänsande allée af ljus, och längst upp på bergen skimrar det kring torn och tinnar med stjernlika flammor bestrålade Observatorium, likt ett af dessa magiska trollslott, i hvilka sagorna låta lycksaliga feer bo. Hvilken anblick vore ej detta en mörkskön Augustiqväll. – Äfven andra herrligheter, mångfärgade lampor, enskilda transparenter m. m. beundras af den tallöst böljande mängden. Och midt i all denna glans, hvad bortvänder från den så många tusende ögon, hvem följa dessa blickar och hvad betyder detta plötsliga jubelskri? Det är Hans Kejs. Höghet, som promenerar kring staden i vagn, huldrikt helsande åt alla sidor. I sanning, det är skönt att följas af ett folks kärlek; höghetens ljufvaste lott är att älskas, ej blott på afstånd beundras, af de ringa.
6 Men efter qvällen följer en natt och efter natten en solig dag. Hans Kejs. Höghet mönstrar trupperna; en talrik och lysande stab, tre batailloner under gevär, i paraduniform, med flygande fanor och klingande spel, jemte artilleri, samt oräkneliga åskådare, erbjuda nya glänsande vuer. Derefter besöker Hans Kejs Höghet Senaten och Universitetet; de Studerande äro uppställda afdelningsvis med Inspectorer och Curatorer i spetsen, och presenteras sålunda. Enthusiastiska hurrarop helsa Universitetets Höge Canceller, Honom, hvilken, sjelf i blomman af sitt lif, lik de ynglingar af hvilka Han omgifves, förstår deras unga hjertans varma tillgifvenhet och vid detta tillfälle vinner den sjelf för evigt.
7 Hela Lördagen rörlighet och lif öfverallt. På aftonen illumineras staden åter, liksom i går, och denna gång äfven Societetshuset med täta rader af lampor kring dess betäckta trappa och en praktfull stjerna i midten af dess façade. Derinne – behagar Min Herre följa? – derinne gifves å landets vägnar en lysande bal. Ni inträder i tambouren, en doft möter er, utsökta orangerivexter formera här en täck löfsal med en gyllene spegel i fonden. Ni träder på rika mattor uppför trappan; nya dofter, nya alléer och speglar. Salongens dörrar slås upp, en bländande glans omstrålar er, smakfulla decorationer vinna er uppmärksamhet. Ni har sett denna salon förut; den är icke mera sig lik. Gyllene candelabrer och kronor i mängd, spelar, infattade i fönsterna, draperade i mörkrödt och omgifna|43 3| hvar och en af ett litet paradis af sköna vexande blommor, tjusa ögat hvarheldst Ni går. Förmak, cabinetter och bouffeter äro lika smakfullt decorerade i ljusrödt och mörkrödt på hvitt, utgående i strålar från taket nedåt väggar och golf. Denna Societé är lysande; men som en gyllene stråle på silfvergrund , så är Hans Kejs. Höghet den stjerna, i hvars glans alla storheter försvinna. Hans Kejs. Höghet lifvar dansen med sitt deltagande i en polonaise och tvenne françaiser, samtalar nådigt med flera af damerna och lemnar balen klockan 6 minuter och en half öfver midnatt.
8 Söndagen nytt jubel på gatorna. Hans Kejs. Höghet mönstrar en vaktparad och besöker åtskilliga delar af staden i vagn. På aftonen har Hans Exc. Generalen af Infanteriet Thesleff arrangerat en Soirée dansante i Brunssalongen och Hans Kejs. Höghet, mottagen vid ingången med blommor, strödda för Hans fötter af små rosiga englar, hedrar Soiréen med sin höga närvaro. Den till Brunnsoch Badlokalerne ledande vägen är illuminerad med marechaller och färgade lyktor, och pelarne, som omgifva förstnämnde lokal, äro omlindade med guirlander af lågor, hvarförutom äfven enskilda villor i nejden illumineras. Tvenne musikcorpser spela på gräsplanerna för den åter till tusendetal sammanströmmande mängden, förutom en tredje, som exequerar dansmusik i salongen
9 Kl. 9 och några minuter på aftonen lemnar Hans Kejs. Höghet Soiréen och embarquerar vid Badhuset i en väntande slup, som för den Höge Resande till ångfartyget Hercules. Det är Hans Kejs. Höghet säger farväl åt Finland och dess folk. Och liksom hade graniten i hast fått en tunga, så ljuder från klippa till klippa ett skallande hurra! långs stränderna, och studerande corpsen, som sjelfmant samlat sig på den långa bryggan, sjunger en afskeds sång, och svänger hattar och mössor med höga hurrarop. Blixtarna ljunga åter från vallar och örlogsmän, ångfartygen sätta sina tunga massor i rörelse; Hercules försvinner med sin dyrbara börda förbi Långörns murar. Denna anblick är rörande och högtidlig. Liksom solen i samma ögonblick sjunker bortom bergen i hafvet, så försvinner den unge Fursten, lik en himmelsk stråle full af huldhet och nåd, från sitt trogna folk. Hvad Han redan är för detta folk, vitnar derom hvad Han engång blir. Och detta folk, när det med saknad och kärlek ser den älskade Kejsaresonen fly, hoppas dervid så visst, att Han härifrån medtager ett minne, som är Hans ädla hjerta kärt. Det minne, Han qvarlemnat, är oförgätligt och skönt; det Finska folket har icke glömt, att det älskat en Alexander förr, och är lyckligt att nu så öfverflytta denna kärlek på Arftagaren af Hans namn, Hans rike och Hans hjerta.
Helsingfors i Maj.*)Till Tit. Henric. Andra Skildringen.konsekvensändrat/normaliserat
1 Då Min Herre godhetsfullt upptagit hvad jag sednast hade äran yttra om theatern i Helsingfors, tar jag mig friheten här framlägga en annan skildring af samma slag, och väljer härvid det ämne, som ligger närmast till hands. Vi äre båda unga, det vårliga och förhoppningsfulla i lifvet och naturen ligger oss nära, tjusar oss, gläder oss; hvarföre skulle jag ej gerna afteckna en ung stad midt i en knoppande vår? Om teckningen är för luftig och sväfvande, för att consolidera sig till en bestämd tafla, om linierna här och der gå på sned, det får min Herre förlåta. Det går nog mycket annat på sned här i verlden, men ho kan hjelpa't?
2 Nå väl, sätt Er vid detta fönster, men nej! här är alldeles för brokigt och bullersamt, dessa olyckliga droschkor mörda våra öron och öfverrösta vart samtal. Låt oss hellre stiga upp i Nicolaitornet. Hvilken förtjusande utsigt erbjuder sig icke här! Bort öfver de kala bergen och de svarta skogarne skimra sjöar och vikar, uddar och holmar kröka sina bugtiga stränder och Kyrialabottens omätliga vattenspegel förlorar sig fjerran i horizontens dimmor. Blickarna, trötta att sväfva i det vida, sänka sig småningom ned på närmare föremål; byar, egendomar och villor ligga strödda kring nejden och borta bakom malmen reser sig det gråa tornet af Helsinge gamla kyrka, likt ett ensligt minne af denna hierarkiska makt, i bredd med hvilken fordom all mensklig storhet liknade kojorna vid tornets fot. Och på klippudden närmast under edra fötter utbreder sig Helsingfors med sina hamnar och esplanader, sina alléer och promenader, sina snörräta gator och ljusa torg, likt en christallisation, anlöpande i reguliera strålar, eller likt en mångfärgad snäcka, som uppkrupit på hafsstranden, för att sola sig under en ljusblå Majhimmel. Hvad denna himmel är mild, hvad dessa environer äro leende! Jag|42 2| kallade Helsingfors en ung stad: det är den fladdrande fjäriln, som nyss krupit ur puppan. Ni ser derborta ännu en lemning af det gamla skalet; man kallar det Skatudden, en ful och otäck sammangyttring af hvarjehanda skatbon. Fuimus quondam. Äfven här har likväl den nya tiden framtrollat ett palats af ståtliga dimensioner och flera väntas.
3 Men jag finner, Min herre, att denna ståndpunkt är alltför sublim; staden med sina hvita stenhus presenterar sig för oss som en sockrad krokan och menskligheten som surrande flugsvärmar derpå. Vi vilje åter nedstiga till den vårliga verlden; måhända besöka vi promenaderna. Dessa lönnar och lindar äro älskvärda i sina blygsamma ljusgröna drägter af späda löf. De lofva mycket, dessa trädynglingar; hvad lofvar ej ungdomen! Under deras årligen allt svalare skugga rör sig en rosenbekransad, essencedoftande, sidenfrasande verld, ja väl ock en lorgnetterande, käppsprättande, cigarrökande dito. Det är här crispinerna, spenserna, capoterna, paletauerna visa sig i all sin glans, det är här voilerna strö sina skyar för vinden och parasollexercisen är bragt till fullkomlighet. Här, Min Herre, är den presenterbricka, på hvilken den eleganta verlden med ett angenämt leende tillbjuder Er sina behag, nöjd med er beundran till återskänk. Skönhetens parad, behagens glänsande revue, hvem skulle ej nicka sitt bifall åt dem! Forntidens classiska folk tillbragte sin mesta tid på gator och torg, deras egentliga lif var utomhus. Det moderna Helsingfors hyllar gerna denna antika sed. Och hvem finner väl något ondt deri, att de täcka kinder, öfver hvilka vinterns baler och vaxljusens skimmer spridt en intressant blekhet, gerna purpras af en vänlig Majsols strålar? – Kom, vi vilje taga plats på denna bänk, till höger om dessa sköna damer i ljusröda hattar, mörka spenser och hvita klädningar, till venster om dessa studenter i snäfva bonjourer och slokande mössor med de smånättaste förgyllda lyror uti. Betrakta denna lifliga grönska; man har i år påfyllt den ännu sumpiga delen af gräsplanen och staketerna har man målat nyss. Ni känner väl »Kapellet»,konsekvensändrat/normaliserat åh ja! Märk huru det vuxit till sig i hast och utgrenat sig till ett par de täckaste ljusa sidopavilloner med mörkröda draperier. Ett glas limonad, om jag får bjuda? Paff! Furst Menschikoff kommer från Åbo med en hel laddning Svensk litteratur. Armbågom oss fram. Om förlåtelse, min nådiga! Ångfursten nalkas, hjulen stadna, linorna slungas på quaierna, landgången utsättes, passagerarne luta sig mot relingen, somliga med vänliga nickar, andra med främmande blickar. Igenkänner Min Herre någon vän eller frände ombord? Ni skyndar då dit, mötet är hjertligt, frågorna många. I annat fall aflägsne vi oss åter med folkmassorna, men hvarthän? Till sällskapsträdgården, om Ni så tycker. Rönn, hägg och björk slå ut sina unga löf, så täcka som den sextonårigas tankar. Tallarne susa så alfvarligt öfver frimurarns graf. »Sippan i lunden nickande står.» Vikens vågor bornera mot stranden i kapp med M:lle W–s champagne. Trädgårdarne vid Thölö le i solskenet. Herr Langéns villa har målat sig grön. Sparbanken ser bofällig ut; de envisa bergen vilja ej kläda sig i vår-uniform. Talrika grupper språka mellan träden, kalkonerna inberäknade, hvilka spänna sig med impertinenta kråmningar vid åsynen af någon pilt i scharlakansröd blus. – Men låtom oss återvända till staden. Huru mycket vore ej här att beskrifva ännu! Tyvärr nödgas jag anlita er fantasi att complettera det bristande, ty vi närme oss nu utan vidare omvägar sjelfva glanspunkten i de vuer Helsingfors erbjudit i Maj 1842. (Slut Följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/6 1842:|43 2|Helsingfors i Maj).
(Slut fr. föreg. N:o)
4 Hvilken anblick, Min Herre! Hvarföre strömma dessa otaliga skaror till quaierna, hvad lockar dessa brokiga rader af nyfikne upp på bergsbranterna, och dessa åskans rivaler, dessa 36 pundingar på vallarne af Sveaborg, hvad förtunna deras högtidliga basstämmor i dag? I alla blickar läser Ni något ovanligt; bedragom oss ej, det är något förmer än en vanlig nyfikenhet. Det är det Finska folkets kärlek, som längtar att hylla en älskad Fursteson, dyrbar för hvarje hjerta, redan innan Hans ädla personlighet här gjorde Honom dubbelt dyrbarare. Hoppet om ett besök af Hans Kejserliga Höghet Tronföljaren är numera stegradt till den gladaste visshet. Blixt på blixt ljungar från örlogsskeppens sidor; trenne väldiga ångfartyg, den jättelike Amerikanarn Kamschatka, det praktfulla Ischora och Hercules, stolt att bära Rysslands framtid på sina starka skullror, brusa in i hamnen under skyar af rök. Hans Kejs. höghet har landstigit på Sveaborg. I staden vexa massorna allt större, allt högre stegras allas förväntan. Auctoriteterna församla sig, Lifgardets Finska Skarpskytte-Bataljon afbidar den Höge Gästen i paraduniform. – Ändligen förnimmes en rörelse bland trupperne, fanorna svaja, lederne defilera, hurraropen skalla, salutorget, esplanaderna, promenaderna likna i detta ögonblick ett haf upprördt af stormen; Hans Kejs. Höghet har anländt landvägen öfver Ulrikasborg och afstigit vid Gen. Gouvernörshuset. Såg Ni Honom, Arftagaren till det största rike, som någonsin funnits sedan historiens början, Honom, i hvars milda händer en niondedel af hela den bebodda jorden och 60 till 70 millioners framtida välgång hvilar? Med vördnadsfull kärlek betrakte vi dessa milda drag, hvilka – ehuru en dyr afbild af Den, Hvilken nu med lika mild som kraftig fadershand leder Rysslands och Finlands öden – ej mindre än det höga Furstenamnet, erinra om »Alexander den Oförgätlige»,konsekvensändrat/normaliserat och i hvilka vi beundre den ädlaste värdighet, förenad med ett manligt och likväl huldrikt, anspråkslöst behag. Hans Kejs. Höghet är blond, af hög vext och Kejserlig. hållning; äfven på en mindre upphöjd plats vore Hans personlighet i hög grad utmärkt och fördelaktig. Det intryck, denna Hans Kejs. Höghets personlighet gjorde på de församlade skarorna af Hans blifvande Folk, var djupt, och minnet deraf är outplånligt.
5 Men vi lemne denna vackra anblick och skänke en stunds uppmärksamhet åt den glänsande illumination, hvarmed Finland och dess hufvudstad i dag söka uttrycka sin glädje och sin tillgifvenhet. För första gången beklage vi oss öfver vår sköna, ljusa, nordiska Majqväll. Nyss mulnade himlen och några flyktiga droppar föllo, men der klarnade åter. Likväl är anblicken förtrollande. Privata och offentliga byggnader, gator och torg, tak och torn glänsa af lampor och marechaller, flämtande för vinden. Senatstorget är på alla sidor omgifvet af festliga lågor; å ena sidan Rådhuset med sitt lysande Alexander, en bokstaf i hvarje fönster, och gent deremot den höga hvita Nicolaikyrkan, kring hvars taklister, torn och ljusblåa stjernprydda kupol flera hundrade blinkande flammor gjuta ett skimmer af verkligt sublim effekt. Å en annan sida Senaten med tusendetals lampor och ljus i form af lyror och flerdubbla hvalfbågar, och slutligen Universitet, upplysningens centralsol, med otaliga lågor, smakfullt ordnade i grupper kring det colossala A, som pryder dess fronton. Unionsgatan, sedd i sin längd, erbjuder ögat en enda lång glänsande allée af ljus, och längst upp på bergen skimrar det kring torn och tinnar med stjernlika flammor bestrålade Observatorium, likt ett af dessa magiska trollslott, i hvilka sagorna låta lycksaliga feer bo. Hvilken anblick vore ej detta en mörkskön Augustiqväll. – Äfven andra herrligheter, mångfärgade lampor, enskilda transparenter m. m. beundras af den tallöst böljande mängden. Och midt i all denna glans, hvad bortvänder från den så många tusende ögon, hvem följa dessa blickar och hvad betyder detta plötsliga jubelskri? Det är Hans Kejs. Höghet, som promenerar kring staden i vagn, huldrikt helsande åt alla sidor. I sanning, det är skönt att följas af ett folks kärlek; höghetens ljufvaste lott är att älskas, ej blott på afstånd beundras, af de ringa.
6 Men efter qvällen följer en natt och efter natten en solig dag. Hans Kejs. Höghet mönstrar trupperna; en talrik och lysande stab, tre batailloner under gevär, i paraduniform, med flygande fanor och klingande spel, jemte artilleri, samt oräkneliga åskådare, erbjuda nya glänsande vuer. Derefter besöker Hans Kejs Höghet Senaten och Universitetet; de Studerande äro uppställda afdelningsvis med Inspectorer och Curatorer i spetsen, och presenteras sålunda. Enthusiastiska hurrarop helsa Universitetets Höge Canceller, Honom, hvilken, sjelf i blomman af sitt lif, lik de ynglingar af hvilka Han omgifves, förstår deras unga hjertans varma tillgifvenhet och vid detta tillfälle vinner den sjelf för evigt.
7 Hela Lördagen rörlighet och lif öfverallt. På aftonen illumineras staden åter, liksom i går, och denna gång äfven Societetshuset med täta rader af lampor kring dess betäckta trappa och en praktfull stjerna i midten af dess façade. Derinne – behagar Min Herre följa? – derinne gifves å landets vägnar en lysande bal. Ni inträder i tambouren, en doft möter er, utsökta orangerivexter formera här en täck löfsal med en gyllene spegel i fonden. Ni träder på rika mattor uppför trappan; nya dofter, nya alléer och speglar. Salongens dörrar slås upp, en bländande glans omstrålar er, smakfulla decorationer vinna er uppmärksamhet. Ni har sett denna salon förut; den är icke mera sig lik. Gyllene candelabrer och kronor i mängd, spelar, infattade i fönsterna, draperade i mörkrödt och omgifna|43 3| hvar och en af ett litet paradis af sköna vexande blommor, tjusa ögat hvarheldst Ni går. Förmak, cabinetter och bouffeter äro lika smakfullt decorerade i ljusrödt och mörkrödt på hvitt, utgående i strålar från taket nedåt väggar och golf. Denna Societé är lysande; men som en gyllene stråle på silfvergrund , så är Hans Kejs. Höghet den stjerna, i hvars glans alla storheter försvinna. Hans Kejs. Höghet lifvar dansen med sitt deltagande i en polonaise och tvenne françaiser, samtalar nådigt med flera af damerna och lemnar balen klockan 6 minuter och en half öfver midnatt.
8 Söndagen nytt jubel på gatorna. Hans Kejs. Höghet mönstrar en vaktparad och besöker åtskilliga delar af staden i vagn. På aftonen har Hans Exc. Generalen af Infanteriet Thesleff arrangerat en Soirée dansante i Brunssalongen och Hans Kejs. Höghet, mottagen vid ingången med blommor, strödda för Hans fötter af små rosiga englar, hedrar Soiréen med sin höga närvaro. Den till Brunnsoch Badlokalerne ledande vägen är illuminerad med marechaller och färgade lyktor, och pelarne, som omgifva förstnämnde lokal, äro omlindade med guirlander af lågor, hvarförutom äfven enskilda villor i nejden illumineras. Tvenne musikcorpser spela på gräsplanerna för den åter till tusendetal sammanströmmande mängden, förutom en tredje, som exequerar dansmusik i salongen
9 Kl. 9 och några minuter på aftonen lemnar Hans Kejs. Höghet Soiréen och embarquerar vid Badhuset i en väntande slup, som för den Höge Resande till ångfartyget Hercules. Det är Hans Kejs. Höghet säger farväl åt Finland och dess folk. Och liksom hade graniten i hast fått en tunga, så ljuder från klippa till klippa ett skallande hurra! långs stränderna, och studerande corpsen, som sjelfmant samlat sig på den långa bryggan, sjunger en afskeds sång, och svänger hattar och mössor med höga hurrarop. Blixtarna ljunga åter från vallar och örlogsmän, ångfartygen sätta sina tunga massor i rörelse; Hercules försvinner med sin dyrbara börda förbi Långörns murar. Denna anblick är rörande och högtidlig. Liksom solen i samma ögonblick sjunker bortom bergen i hafvet, så försvinner den unge Fursten, lik en himmelsk stråle full af huldhet och nåd, från sitt trogna folk. Hvad Han redan är för detta folk, vitnar derom hvad Han engång blir. Och detta folk, när det med saknad och kärlek ser den älskade Kejsaresonen fly, hoppas dervid så visst, att Han härifrån medtager ett minne, som är Hans ädla hjerta kärt. Det minne, Han qvarlemnat, är oförgätligt och skönt; det Finska folket har icke glömt, att det älskat en Alexander förr, och är lyckligt att nu så öfverflytta denna kärlek på Arftagaren af Hans namn, Hans rike och Hans hjerta.