Notisen/artikeln ingår i HT 24/9 1842:|75 1|

Knoppar.

6.

1 Från andra sidan hafvet, från Mälarns vackra, lifliga stränder ljuder ett larmskri vidt omkring och med oro frågar sig den fredälskande Skandinaven: »åter rabulism?» Men han kan vara lugn, den hederlige ättlingen af berserkar och vikingar, hans ro skall ej störas af några statshvälfningar. Det är blott den Stockholmska periodiska pressen, som upphäfver sin gälla röst, kastande sig, såsom vanligt är, när stora ämnen brista, öfver dagens små intressen, tummande, benande och petande af hjertans lust i det lilla. Och de små intressena, när de i hast se sig så bemärkta, pösa och svälla till jättestora, i det de förvända betraktarens ögon, så att han ej stort annat kan se, än dem allenast. Det verkligt betydelsefulla, det i grunden vigtiga sjunker vid sådana tillfällen bort i den rundt deromkring uppgrumlade dyn, förgätes och förloras. Derföre äro sådana larmskrin öfver i grunden ringa, conventionella ting, en olycka för samhället, och man erinrar sig ännu den fordna Boyeska och Grewesmöhlenska striden|75 2| i Sverige med den ledsamma erfarenhet, att uppmärksamheten genom densamma afleddes från månget vigtigare ämne, hvars handläggning i rättan tid då blef ohjelpligen försummad.

2 Den Svenska tidningspress uppmärksamhet, hvilken förleden höst förnämligast upptogs af striden rörande de Straussiska lärornes utbredande i Sverige, och förl. vår af tvistefrågan: Herr Scott och Methodismen, har under nyss tillryggalagda sommar nära uteslutande riktats på en enda personlighet, en af de mäktigaste inom hela den svenska litteraturen. Anledningen till, äfvensom fortgången af den sednaste striden är derföre af helt och hållet personlig charakter, och sprider en märkelig belysning öfver den nuvarande Svenska pressens ställning såväl inbördes, som till allmänheten.

3 Mer än ett decennium har förflutit sedan Herr Lars Hjerta, genom anläggningen af sin i stor, fabriksmässig skala bedrifna Aftonbladsrörelse, uppsvingade sig till den periodiska pressens mäktigaste man i Sverige. Vare sig, att de politiska principer, han förfäktade, funno sympathier, eller att massan och mångfalden af en jemförelsevis billig lecture lockade talrika läsare, så inträffade, att Aftonbladet snart vexte alla de andra tidningarna öfver hufvudet. Följden var, att till de i begynnelsen politiska tvisteämnena nu sällade sig äfven den bekanta Svenska afunden, – att många små reste sig för att »knæcke en Stormand». Detta lyckades föga, sålänge Aftonbladet förstod, att skickligt maskera sina egna personliga intressen under skenet af ett storartadt försvar för liberala idéer. Men medgången gör sällan vis, Aftonbladet förhäfde sig öfver sin egen storhet, antog ett diktatoriskt språk och vågade framrycka med läror, farliga för samhällets lugn. Nu uppstod Svenska Biet i de gamle, oansenlige kämparnes leder och vände sin i början uddvassa gadd mot »den erkändt förste» inom pressen. Freja red i sporrsträck med fälld lans emot samma fiende, och Aftonbladet började vackla i sadeln, dock mindre i följd af lidna stötar, än genom öfvervigten af sin egen dryghet. I dessa den sjunkande storhetens tider inträdde ett af den Svenska litteraturens första namn, författaren af Törnrosens Bok m. m. Herr C. J. L. Almqvist i Aftonbladets redaction, och striden uppflammade bittrare än förr. Om Aftonbladet förut gjort sig skyldigt till förebråelsen för personliga invectiver, återfann man nu sådana, dubbelt hätskare, i dess motståndares spalter. Namnet Almqvist blef snart det enda syndiga; mot honom hvässte Freja sina qvickheter, mot honom förslöade Biet sin gadd, och der fälldes ord, hvilka hvarje opartisk åhörare af striden blyges att låna sitt öra åt. Hårdt ansatt från alla sidor, tillgrep Almqvist ett medel, som icke var honom värdigt, som – vi bekänne det – ej kan ursäktas, om ock förklaras. Han hotade, för att afböja Frejas polemik, att angripa en med denna tidnings hufvudredaktör nära lierad enskild person. Hotelsen, framförd af Crusenstolpe, blef utan verkan och angreppet följde. Nu höjdes ett allmänt härskri: »Almqvist har angripit den enskildta personligheten!» liksom ej pressen derutinnan förbrutit sig hundrade gånger förut. Hela Sverige genljöd af den personliga tvisten mellan tvenne redaktörer. Herr Blanche, Frejas redaktör, utmanade Herr Almqvist, som vägrade, hvarpå följde grof enskild förolämpning från den förres sida. De mest äreröriga uttryck begagnades i parternas blad. Och hvad sade allmänheten? »Är det så långt kommet med den periodiska pressen i Sverige?»tillagt av utgivaren frågade man sig, och man häpnade öfver det dagliga svaret på denna fråga i de stora tidningarnes spalter.

4 En lugn betraktare, på något afstånd från striden, måste finna denna i sig sjelf af ringa vigt. Hvad rör det den jordfasta marken, om tvenne på densamma brottande under striden uppröra några småstenar och dammoln omkring sig? På nära håll fruktar man måhända en jordbäfning, men om några få stunder är kampen ändad, dammet har lagt sig, småstenarna trilla ej mer och det stora, fasta landet hvilar lugnt och orörligt i sin gamla ro. Men visserligen är det ej af ringa intresse för ett land, om dess periodiska press låter leda sig af personliga motiver, eller, såsom den bör, söker befordra allmänna ändamål. Man bör hoppas att just den sednare vidriga striden skall härutinnan grundlägga ett bättre förhållande än det hittills öfliga inom den Svenska publiciteten.

5 Beträffande åter Almqvist – detta, oaktadt all dvergalåt, i alla tider stora och oförgätliga namn inom Sveriges litteratur – må han vara lugn! Som menniska har han felat; han har låtits hänföra sig af stundens intryck och misskänt den ställning, i hvilken han står till sin samtid och sitt fosterland. Hans land och hans samtid förstå honom icke och smäda hos honorm utan urskiljning det sanna och det falska. Man affekterar att förgäta honom, och man kan det dock icke; behöfves ett större bevis för hans betydelse inom sitt land? Men någonting, som mången siareblick redan med visshet förutser, är det, att en eller högst tvenne menniskoåldrar härefter, när knappast någon lärer erinra sig den nu yfvigt pösande striden, än mindre deras namn, som den fört, när af Biet, Freja, Aftonbladet, och hvad de må heta med all deras olåt, knapt några skräpliga blad återfinnas i antiquariska samlingar, då skola Almqvists arbeten läsas så långt det Svenska tungomålet sträcker sig, och kanske ett godt stycke längre, och få namn inom den Svenska litteraturen skola inför efterverlden mäta sig med detta enda.