»Es horcht der Verbannte, In nächtlichen Höhlen.» – – – Goethe.
1 Det led mot slutet af 1836. Då yttrade i Sv. Litt. Föreningens Tidn. en författare, hvars tidigare fällda omdömen blifvit af en annan, dem dessa gällde, besvarade, »att sällan eller aldrig någon antikritik varit skrifven i mera mild, skön och älskande sinnestämning»,konsekvensändrat/normaliserat än den emot honom sjelf riktade. Samme sålunda vederlagde förf. uppbjöd vid samma tillfälle hela sin öfverlägsna sakkännedom, hela sitt vidtomfattande mått af skarpsinnighet till den vederläggande försvar emot ohemula, hädiska anfall, framkastade af en annan, föga varlig hand. Den ädle, höghjertade konstdomarn slutar sin apologi med nedanstående herrliga ord, de varmaste, som måhända någonsin blifvit uttalade öfver någon skald. Det vore hädelse emot läsarn, att anse sig behöfva ursäkta reproducerandet af ifrågavarande omdöme. Men der, hvarest detta ej skulle tala sjelft åtminstone till sin ursäkt, vore också hvarje ord, åsyftande ett ursäktande, förspildt, liksom ett blad, utkastadt i den iskalla höststormens armar. – Det ifrågavarande slutet lyder, som följer:
2 »Så mycket torde åtminstone böra medgifvas, att deraf (af den anda, stil och ton, som herrska i den bedömde förf:s skrift) intet svenskt »diableri»,konsekvensändrat/normaliserat ingen på Manhems grund uppväxande Satanic School är att befara. För öfrigt veta vi, att intet slags omdöme skall hindra dess författare från att trofast lyssna till sin egen genius; icke ens vårt, när vi stundom tycka att han missförstår den. – Hvad ägde en äldre tids stora skalder och tänkare, som uppehöll dem, äfven under de svåraste, de bittraste jordiska förhållanden? Hvad ägde de, som nutidens vitterhetsidkare, till största delen icke äga? Två ting: det ena, en stark, en samvetsgrann vilja, det andra ett enkelt, icke dubbelt, än mindre flerfaldigt syfte för sin verksamhet. De voro icke sjelf-sökare och sjelf-dyrkare; de sökte, de dyrkade någonting vida bättre än sitt sjelf. Den utsigt, som innerst skimrade för deras själs ögon, var icke njutningen af smickrad fåfänga, det var en hög heroisk synbild af kärlek, af fosterlands-ära, af himmelsk visdom. För sådant ansågo de värdt, att kämpa, för sådant ansågo de äfven värdt, att lida, – utan att finna sjelfva lidandet förunderligt, eller anropa jorden till vitne derpå. De uthärdade – emedan den lott, att så förtäras, räknades af dem för tillräcklig lycka, för välsignelse nog. Aldrig var egenkärlekens gullkalf den gud, för hvilken de knäböjde, deras gudomlighet var den alltgenomstrålande själ af lifvets egentliga lif, vid hvars benådning deras känsla flödande störtade sig, liksom ur en himmelsklar källa, att sprida grönska och dagg öfver tillvarelsens ofta ödsliga trakter. De ville blott ett – nemligen detta enda; allt annat behandlade de blott såsom medel dertill. Derföre gjorde de sin väg framåt stundom med sina samtida, oftare utan dem, eller blott med ett ringa sällskap, de genombröto alla hinder, liksom en obetydlig vigg klyfver väldiga block, om dess egg är enkel, skarp och säker. Väl är sannt: för en del af denna öfverlägsenhet stå de i förbindelse hos de tidehvarf, i hvilka dem beskärdes att lefvat tidehvarf, der hugstor kärlek, der hjeltesinnets ljus och andaktens värma voro långt allmännare, än i våra dagar; men äfven då saknades hvarken frestelser eller förförelser. – Jemväl nu lefver mången, som älskar poesien varmt; men huru mången, som älskar henne rent? huru mången med sin hela, sin odelade varelse? huru mången, för hvilken hon är, på fullt alfvar, en glad vetenskap – den ljusaste gestalten af visdom och gudalära?
3 Törnrosens skald är en af dessa få; derföre har han redan fattat fäste i ett antal »ungdomliga hjertan»;konsekvensändrat/normaliserat och ur dem framgryr hans tid – en tid, då mången af nuögonblickets ryktbarheter förbleknar».konsekvensändrat/normaliserat
4 Att dessa ord äro lika allvarligt menade, som sagda, förstås af sig sjelft, äfven om man icke visste, att en af de samvetsgrannaste händer, som någonsin fört en svensk penna, dem nedskrifvit: ty det är Atterboms. Men huru de kunde gälla »Törnrosens skald»,konsekvensändrat/normaliserat är numera icke lika lätt att fatta. – – –
5 Vi hafva, såsom hvar man vet, allaredan hunnit fram till hösten 1842. De svenska tidningarnes feuilles d'automne spara ingalunda nu heller omdömen öfver Törnrosbokens författare. Men de gifva honom nu helt andra namn, än Sv. Lit. F:ns Tidn. fordom, och omdömena om honom skalla helt annorlunda. – Den rubrik vi, genombäfvade af rysning, ställt ofvanför dessa rader, är en af dessa mångskiftande och likväl hvarandra så lika benämningar, hvaraf ett visst svenskt blad, med ett sött namn, hvimlar. Öfversatt till ett modernare talesätt, betyder den ingenting mindre än: hvar mans niding. Och allmänt känd är den definition derpå, som en högt uppburen skald lägger i en mans mun, den der visste sig vara i samma fördömelse, hvari Almqvist nu med vandaliskt jubel förkunnas befinna sig. Den innehålles i nedanstående rader:
6 »När jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm; Fridlös är jag i min hembygd – – –»
7 Denna sjelfbekännelse låter ju icke så litet haskelig.
|79 3|
8 Uti en nyligen hit ankommen N:r af en annan Svensk tidning heter det om samma med nidingsmärket: varg i veum, brännmärkte författare ungefär sålunda: »det lönar ej mera mödan, att tala om honom. Han är försvunnen, död. Och efter sjelfspillingar ringer man icke i klockorna.» – Detta lärer väl ännu vara endast ett talesätt. Men hvem kunde det väl förvåna, äfven om det vore någonting mera: neml. ett sätt att vara!
9 Förunderligare synes det kanske deremot, att icke åtminstone en hel menniskoålder, utan endast något mer än ett lustrum ligger emellan den citerade åsigten af Atterbom – en åsigt, hvilken äfven dess egen upphofsman sannolikt numera sjelf skulle vilja utplåna från menniskornas minne, – ty, sliten af ögonblickets intryck, kastar äfven han afskyns sidoblickar på den »vidtberyktade det-går-an författarn»,konsekvensändrat/normaliserat – och det förfärliga anathemet öfver »sjelfspillingen».konsekvensändrat/normaliserat Men ehuru möjligheten af sådan förvandling framträder med verklighetens hela brutala styrka, borde det likväl icke sakna åtminstone psychologiskt intresse, att betrakta närmare denna ett gigantiskt snilles rapida diabolisering. Fullt lika tragiskt synes ju detta fall, som Signora Lunashumanisering, i det hon skrider nedåt från den höjd, der helgonglorian omgaf henne. Kring Palermos dam susar dock midt ur den vildaste förstöringsstormen en flägt af mild försoning. Men efter en försoning i detta sista Almqvistska sorgespelet, deri han sjelf framträder såsom fallande hjelte, söker man ännu förgäfves. Mot denne höge »penitente» sträcka inga klostermurar numera sin hägnande, graflika famn, på hans fädernejord. Men under denna gömmas ännu borgar, lika fridfulla, oåtkomliga för yttre stormar, som i Catholicismens dunklaste tider. Bör man önska eller frukta, att den Svenska litteraturens i akt förklarade varg i veum skall snart anammas af deras eviga frid?
Notisen/artikeln ingår i HT 15/10 1842:|81 2|
»Litteraturens varg i veum.»
II.
1 Att det stora sorgespel, som i dessa tider blifvit uppfördt i närheten af vårt land, och hvars slutkatastrof ingen mensklig blick kan förutse, har sitt djupa menskliga intresse, lärer vara satt utom allt tvifvel. Det tyckes ju som om de gamles Öde, uppresande sig högt öfver lågan af de moderna passionernas brand, skulle med jernhård hand vilja kasta det utsedda offret till undergångens brant, eller ännu längre. Men för oss Finnar erbjuder detta, af förtviflad handling och tröstlöst lidande sammanflätade drama, dessutom ett vida innerligare intresse, än ett blott allmänt menskligt. Väl angå oss accessoirerna, sjelfva scenen, hvarpå den tragiska striden in- och utvecklat sig, mindre än intet. Hvad betydelse kan väl för oss Aftonbladets och dess närmare eller fiermare bundsförvandters seger eller fall ega!
2 Vi anse det tvärtom för en hufvudolycka för Almqvist, att hans sak blifvit insnärd i dessas. Ochså är det kring honom, kring honom ensamt, vårt deltagande sluter sig. Han är för oss icke främmande. Ty, så vidt vi förmå inse, är Finland ändå den biltoge tempelrånarens – detta är neml. egentliga betydelsen af det kraftiga uttrycket: varg i veum, – andes rätta hemland, ehuru vehiklet för hans skapande genius af slumpen blifvit kastadt på en annan fädernestrand.
3 Ifrån första stunden, denne litteraturens hundraarmade Briareus i stort framträdde, flög ur hans snilles skapelser en electrisk gnista till alla »unga hjertan»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka här med dessa kommo i beröring. Ännu har aldrig en skald, hvilken talat ett modernt tungomål, så allmänt, så hastigt, så djupt gripit i alla själens strängar, som Almqvists mägtiga ande, inom Suomis landamären. Den orientaliska »krans af blånad»,konsekvensändrat/normaliserat som sväfvade öfver hans taflor, syntes likt en morgondimma öfver hemlandets kullar; de anderöster, som hviska ur djupet af hans dikter, förnummos såsom hemlandsljud från dess dalar. Hvart man vände sig, möttes man af sensationer, öfversatta till ord, blickande med välkända anletsdrag, emedan de blifvit af siarn frambefallda ur det Finska folklynnets eget tysta förvar. Och klagande sporde mången: hvi förunnades Finland icke äran, att kalla den sin, hvars genius tycktes emanerat ur det Finska folkets egen?
4 Hur annorlunda har ej Almqvists ställning, från begynnelsen, varit till det folk, till hvilket de förhållanden, som med händer kunna gripas, ställt honom i beröring, detta folk, som i kommande tider utan tvifvel skrytsamt skall yfvas öfver att hafva gifvit honom det lif, hvars bitterhet det nu låter honom tömma till sista dräggen. Länge redan har han på den »ärfda grunden» varit en främling. Men omsider är han vorden ännu vida mer eller mindre. Ty nu är han der ingenting annat, än »varg i veum».konsekvensändrat/normaliserat Ifrån en sådan climax leder ju intet steg högre eller lägre mer, utom till det »slutliga hem, der han gömd ibland de dödas knotor, nedbäddad under hufvudskålar, kan hoppas undgå de lefvandes efterspaningar, och så ännu en gång återvinna sol öfver sina lockar».konsekvensändrat/normaliserat
5 Såsom mellan bergens remnor en »gång» af helt annan, ofta ädlare malmart, än den omgifvande, finnes inklämd, så kastas äfven stundom menniskoförmågor midt i en omgifning, som icke kännes vid dem, ehuru ifrån dem strömmar ett ljus, som skulle förmå kläda i klarhet äfven de mindre rikt lottade. Sådant tyckes äfven Almqvists öde vara. Åtminstone hvad honom beträffar, äro hans landsmän, såsom han sjelf någonstädes säger, »icke alls egoister».konsekvensändrat/normaliserat Vi tillåte oss ej, att, vid detta tillfälle, söka utgrunda anledningarna, hvarföre A:s vidtomfattande lyras klang så föga gensvar funnit uti hans landsmäns hjertan. Vi pålägge oss det band, att hålla oss endast vid det obestrideliga factum, att så förhåller sig. Tegnér har förtjust hela Sverige. Bellman lika så, ehuru det kostat konstdomarene mycken möda, att öfvertyga dess folk, att det ej borde låta förtjusa sig af sådant i hans sånger, som egenteligen anslagit dess själs strängar. Sjelfva den känsloklene Böttiger eger mången, som med själ och hjerta upptagit hans veka sånger. Men med undantag af Atterbom, hvars poetiska cosmopolitism en gång öppnade sin milda famn för Almqvists hela, mägtiga genius, och några få ynglingar, hafva Törnrossångarns dikter i hans hemland blifvit besvarade, liksom en ropande röst i öknen af klipphällen: med ett ihåligt echo. Icke så, som skulle han ej väckt ett visst allmännare deltagande. Men detta har sällan eller aldrig varit kärlekens, den innerliga hängifvenhetens. I samma Sverige finnes knappast någon enda menniska, hvilken äfven om den ej kunde läsa sitt eget namn, icke skulle kunna qväda stora massor af Frithiofs saga. Äfven mången annan skalds sånger lefva mer eller mindre på alla rörliga läppar. Sådant bevisar ju, att diktarn förstått, att lefva in sig i sitt folks innersta väsende, eller snarare, att han uttalat detsamma, och just derföre emottages uttrycket deraf tacksamt, såsom ett återbetaladt lån. (Slutet följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 19/10 1842:|82 2|
»Litteraturens varg i veum.»
(Forts. och slut fr. föreg. N:o.)
6 Törnrosförf:n deremot har, äfven derhän icke öfverhöljes af ämnen, hvilka hafva ingenting gemensamt med skönhetssinnet, oftast blifvit helsad med iskall beundran. Hvem har någonsin i Sverige talat om Tegnérssnille, när man talat med kärlek om Tegnér? Men sällan har man der känt sig dragen till, eller kanske snarare stött ifrån Almqvist af någonting annat, än af denna partitiva egenskap, hvilken man ej kunnat bestrida, att den innebodde honom i temmeligen eminent mått. Dock vanligtvis har man i hans snille ingalunda funnit ett »amabile fractum»,konsekvensändrat/normaliserat Snarare har man blickat upp till A., såsom till ett slags meteor, om hvilken man redan trott sig säga alltför mycket godt, då man ej betecknat den såsom olycksbådande. Med ett ord, den mildaste bild, hvarunder man kan framställa A:s skapande andes ställning till sitt eget folk, är att tänka sig denna liknande en lösbruten blomma, ställd i fängelset af det sköra, vattenfyllda glaset. Blomman kan väl möjligen vegetera ett nödlif derinom; ja, till och med af egen inneboende kraft ännu någon tid utveckla sig till stegrad fägring; men att den der skulle förmå slå rot, sådant hoppas man förgäfves. – Vill man hafva bevis derför? Vi åberope ej såsom sådant det raseri, – som visserligen icke är exempellöst, ty det ohyggliga saknar, ty värr, sällan exempel uti mensklighetens häfder, – hvarmed Almqvist jagas och hetsas af det från alla landsändar uppbådade skallet. Vi finne ett oändeligen mera ovedersägeligt deri, att nu, då man från alla folk och länder söker hopleta en consensus gentium till hans fällande, ingen enda kraftig röst, ur intet enda menniskobröst, höjer sig till hans försvar, inom hans fäderneslands landamären, – åtminstone icke så, som man försvarar det, för hvilket man ville gå längre än i dödens för hvilket man har mod och lust, att utsätta sig för all den smädelse, som ett försvar af den biltoge kan åsamka öfver ens hufvud. Visserligen kan man, på sätt och vis, för godt köp vinna lof och pris, ifall man lånar sin röst åt det allmänna smädeskränet. Visserligen kan man i sådant fall åberopas såsom en auctoritet, medan man i motsatt fall bör vara beredd på det värsta. Men hos ett så obestrideligen hjeltedjerft folk, som det svenska, får ett motiv, framtvingadt af feghet, näppeligen antagas såsom bestämmande, och lika litet eger man rätt, att hos det förutsätta uppsåtlig afsigt att falla något, som anses böra upprätthållas. När således »litteraturens varg i veum»,konsekvensändrat/normaliserat »sjelfspillingen» etc. etc. etc. hjelplöst öfverlemnas åt sitt fall i openionens verld, utan att en enda hand på fullt allvar höjer sig till åtminstone ett försök, att från någon sida bortskaka det stoft, hvarmed han från alla håll öfverhöljes, bevisar detta förhållande mer än tillräckligt, att ingen anser sådant mödan värdt, och att den läran, att det vore öfverflödigt att anställa en »själringning» efter den förtappades ande, är en, om än ryslig, dock obestridelig sanning.
7 Sant är väl, att vi Finnar egt endast en någorlunda ensidig öfversigt af förstöringsstridens omkastningar, emedan blott de anfallande spaltcolonnerna skyldra för våra ögon. Men allt tyckes ändå utvisa, att försvaret blifvit ledt mera ur kalla politiska, eller kanske rättare ekonomiska synpunkter, än af innerligare deltagande för »sjelfspillingen».konsekvensändrat/normaliserat Lika sant är, ty värr, äfven, att A:s öde ryckt honom bort till att missbruka sitt snilles ofanteliga krafter, derigenom att han mer än en gång tyckts vilja adla idéer, hvilka göra uppror emot mensklighetens heligaste, ädlaste. Han har sålunda bestyrkt Tegnérs nedslående, förtviflade lära, att
»Skalden, tänkaren –
Allt det herrliga på jorden
Werkar blindt som anden will.»
9 Och detta desperata ofrihetstillstånd upphäfver ingalunda den felandes skuld. Den irrande är, måste vara hemfallen åt dom, åt straff. Dock hvarken menskligt eller kristligt är det, att för öknens skull förhärja äfven den rika »oasen» till öken. Och A. egde, då man gick strängt till doms med honom, rätt att fordra, det man skulle bete sig åtminstone såsom bödeln, hvilkens grymma pligt det var, att halshugga sin Konung; att knäböjande fullgöra sitt värf. Man har en gång förr yrkat detta om dem, som rusade åstad emot den skald, hvilken gäller som Tysklands störste. Vi kunne ej betvifla att samma rätt borde tillerkännas Sveriges (visserligen icke »erkändt») förste.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
»Litteraturens varg i veum.»
I.
»Es horcht der Verbannte,
In nächtlichen Höhlen.» – – –
Goethe.
1 Det led mot slutet af 1836. Då yttrade i Sv. Litt. Föreningens Tidn. en författare, hvars tidigare fällda omdömen blifvit af en annan, dem dessa gällde, besvarade, »att sällan eller aldrig någon antikritik varit skrifven i mera mild, skön och älskande sinnestämning»,konsekvensändrat/normaliserat än den emot honom sjelf riktade. Samme sålunda vederlagde förf. uppbjöd vid samma tillfälle hela sin öfverlägsna sakkännedom, hela sitt vidtomfattande mått af skarpsinnighet till den vederläggande försvar emot ohemula, hädiska anfall, framkastade af en annan, föga varlig hand. Den ädle, höghjertade konstdomarn slutar sin apologi med nedanstående herrliga ord, de varmaste, som måhända någonsin blifvit uttalade öfver någon skald. Det vore hädelse emot läsarn, att anse sig behöfva ursäkta reproducerandet af ifrågavarande omdöme. Men der, hvarest detta ej skulle tala sjelft åtminstone till sin ursäkt, vore också hvarje ord, åsyftande ett ursäktande, förspildt, liksom ett blad, utkastadt i den iskalla höststormens armar. – Det ifrågavarande slutet lyder, som följer:
2 »Så mycket torde åtminstone böra medgifvas, att deraf (af den anda, stil och ton, som herrska i den bedömde förf:s skrift) intet svenskt »diableri»,konsekvensändrat/normaliserat ingen på Manhems grund uppväxande Satanic School är att befara. För öfrigt veta vi, att intet slags omdöme skall hindra dess författare från att trofast lyssna till sin egen genius; icke ens vårt, när vi stundom tycka att han missförstår den. – Hvad ägde en äldre tids stora skalder och tänkare, som uppehöll dem, äfven under de svåraste, de bittraste jordiska förhållanden? Hvad ägde de, som nutidens vitterhetsidkare, till största delen icke äga? Två ting: det ena, en stark, en samvetsgrann vilja, det andra ett enkelt, icke dubbelt, än mindre flerfaldigt syfte för sin verksamhet. De voro icke sjelf-sökare och sjelf-dyrkare; de sökte, de dyrkade någonting vida bättre än sitt sjelf. Den utsigt, som innerst skimrade för deras själs ögon, var icke njutningen af smickrad fåfänga, det var en hög heroisk synbild af kärlek, af fosterlands-ära, af himmelsk visdom. För sådant ansågo de värdt, att kämpa, för sådant ansågo de äfven värdt, att lida, – utan att finna sjelfva lidandet förunderligt, eller anropa jorden till vitne derpå. De uthärdade – emedan den lott, att så förtäras, räknades af dem för tillräcklig lycka, för välsignelse nog. Aldrig var egenkärlekens gullkalf den gud, för hvilken de knäböjde, deras gudomlighet var den alltgenomstrålande själ af lifvets egentliga lif, vid hvars benådning deras känsla flödande störtade sig, liksom ur en himmelsklar källa, att sprida grönska och dagg öfver tillvarelsens ofta ödsliga trakter. De ville blott ett – nemligen detta enda; allt annat behandlade de blott såsom medel dertill. Derföre gjorde de sin väg framåt stundom med sina samtida, oftare utan dem, eller blott med ett ringa sällskap, de genombröto alla hinder, liksom en obetydlig vigg klyfver väldiga block, om dess egg är enkel, skarp och säker. Väl är sannt: för en del af denna öfverlägsenhet stå de i förbindelse hos de tidehvarf, i hvilka dem beskärdes att lefvat tidehvarf, der hugstor kärlek, der hjeltesinnets ljus och andaktens värma voro långt allmännare, än i våra dagar; men äfven då saknades hvarken frestelser eller förförelser. – Jemväl nu lefver mången, som älskar poesien varmt; men huru mången, som älskar henne rent? huru mången med sin hela, sin odelade varelse? huru mången, för hvilken hon är, på fullt alfvar, en glad vetenskap – den ljusaste gestalten af visdom och gudalära?
3 Törnrosens skald är en af dessa få; derföre har han redan fattat fäste i ett antal »ungdomliga hjertan»;konsekvensändrat/normaliserat och ur dem framgryr hans tid – en tid, då mången af nuögonblickets ryktbarheter förbleknar».konsekvensändrat/normaliserat
4 Att dessa ord äro lika allvarligt menade, som sagda, förstås af sig sjelft, äfven om man icke visste, att en af de samvetsgrannaste händer, som någonsin fört en svensk penna, dem nedskrifvit: ty det är Atterboms. Men huru de kunde gälla »Törnrosens skald»,konsekvensändrat/normaliserat är numera icke lika lätt att fatta. – – –
5 Vi hafva, såsom hvar man vet, allaredan hunnit fram till hösten 1842. De svenska tidningarnes feuilles d'automne spara ingalunda nu heller omdömen öfver Törnrosbokens författare. Men de gifva honom nu helt andra namn, än Sv. Lit. F:ns Tidn. fordom, och omdömena om honom skalla helt annorlunda. – Den rubrik vi, genombäfvade af rysning, ställt ofvanför dessa rader, är en af dessa mångskiftande och likväl hvarandra så lika benämningar, hvaraf ett visst svenskt blad, med ett sött namn, hvimlar. Öfversatt till ett modernare talesätt, betyder den ingenting mindre än: hvar mans niding. Och allmänt känd är den definition derpå, som en högt uppburen skald lägger i en mans mun, den der visste sig vara i samma fördömelse, hvari Almqvist nu med vandaliskt jubel förkunnas befinna sig. Den innehålles i nedanstående rader:
6 »När jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm; Fridlös är jag i min hembygd – – –»
7 Denna sjelfbekännelse låter ju icke så litet haskelig.
|79 3|8 Uti en nyligen hit ankommen N:r af en annan Svensk tidning heter det om samma med nidingsmärket: varg i veum, brännmärkte författare ungefär sålunda: »det lönar ej mera mödan, att tala om honom. Han är försvunnen, död. Och efter sjelfspillingar ringer man icke i klockorna.» – Detta lärer väl ännu vara endast ett talesätt. Men hvem kunde det väl förvåna, äfven om det vore någonting mera: neml. ett sätt att vara!
9 Förunderligare synes det kanske deremot, att icke åtminstone en hel menniskoålder, utan endast något mer än ett lustrum ligger emellan den citerade åsigten af Atterbom – en åsigt, hvilken äfven dess egen upphofsman sannolikt numera sjelf skulle vilja utplåna från menniskornas minne, – ty, sliten af ögonblickets intryck, kastar äfven han afskyns sidoblickar på den »vidtberyktade det-går-an författarn»,konsekvensändrat/normaliserat – och det förfärliga anathemet öfver »sjelfspillingen».konsekvensändrat/normaliserat Men ehuru möjligheten af sådan förvandling framträder med verklighetens hela brutala styrka, borde det likväl icke sakna åtminstone psychologiskt intresse, att betrakta närmare denna ett gigantiskt snilles rapida diabolisering. Fullt lika tragiskt synes ju detta fall, som Signora Lunas humanisering, i det hon skrider nedåt från den höjd, der helgonglorian omgaf henne. Kring Palermos dam susar dock midt ur den vildaste förstöringsstormen en flägt af mild försoning. Men efter en försoning i detta sista Almqvistska sorgespelet, deri han sjelf framträder såsom fallande hjelte, söker man ännu förgäfves. Mot denne höge »penitente» sträcka inga klostermurar numera sin hägnande, graflika famn, på hans fädernejord. Men under denna gömmas ännu borgar, lika fridfulla, oåtkomliga för yttre stormar, som i Catholicismens dunklaste tider. Bör man önska eller frukta, att den Svenska litteraturens i akt förklarade varg i veum skall snart anammas af deras eviga frid?
Notisen/artikeln ingår i HT 15/10 1842:|81 2|»Litteraturens varg i veum.»
II.
1 Att det stora sorgespel, som i dessa tider blifvit uppfördt i närheten af vårt land, och hvars slutkatastrof ingen mensklig blick kan förutse, har sitt djupa menskliga intresse, lärer vara satt utom allt tvifvel. Det tyckes ju som om de gamles Öde, uppresande sig högt öfver lågan af de moderna passionernas brand, skulle med jernhård hand vilja kasta det utsedda offret till undergångens brant, eller ännu längre. Men för oss Finnar erbjuder detta, af förtviflad handling och tröstlöst lidande sammanflätade drama, dessutom ett vida innerligare intresse, än ett blott allmänt menskligt. Väl angå oss accessoirerna, sjelfva scenen, hvarpå den tragiska striden in- och utvecklat sig, mindre än intet. Hvad betydelse kan väl för oss Aftonbladets och dess närmare eller fiermare bundsförvandters seger eller fall ega!
2 Vi anse det tvärtom för en hufvudolycka för Almqvist, att hans sak blifvit insnärd i dessas. Ochså är det kring honom, kring honom ensamt, vårt deltagande sluter sig. Han är för oss icke främmande. Ty, så vidt vi förmå inse, är Finland ändå den biltoge tempelrånarens – detta är neml. egentliga betydelsen af det kraftiga uttrycket: varg i veum, – andes rätta hemland, ehuru vehiklet för hans skapande genius af slumpen blifvit kastadt på en annan fädernestrand.
3 Ifrån första stunden, denne litteraturens hundraarmade Briareus i stort framträdde, flög ur hans snilles skapelser en electrisk gnista till alla »unga hjertan»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka här med dessa kommo i beröring. Ännu har aldrig en skald, hvilken talat ett modernt tungomål, så allmänt, så hastigt, så djupt gripit i alla själens strängar, som Almqvists mägtiga ande, inom Suomis landamären. Den orientaliska »krans af blånad»,konsekvensändrat/normaliserat som sväfvade öfver hans taflor, syntes likt en morgondimma öfver hemlandets kullar; de anderöster, som hviska ur djupet af hans dikter, förnummos såsom hemlandsljud från dess dalar. Hvart man vände sig, möttes man af sensationer, öfversatta till ord, blickande med välkända anletsdrag, emedan de blifvit af siarn frambefallda ur det Finska folklynnets eget tysta förvar. Och klagande sporde mången: hvi förunnades Finland icke äran, att kalla den sin, hvars genius tycktes emanerat ur det Finska folkets egen?
4 Hur annorlunda har ej Almqvists ställning, från begynnelsen, varit till det folk, till hvilket de förhållanden, som med händer kunna gripas, ställt honom i beröring, detta folk, som i kommande tider utan tvifvel skrytsamt skall yfvas öfver att hafva gifvit honom det lif, hvars bitterhet det nu låter honom tömma till sista dräggen. Länge redan har han på den »ärfda grunden» varit en främling. Men omsider är han vorden ännu vida mer eller mindre. Ty nu är han der ingenting annat, än »varg i veum».konsekvensändrat/normaliserat Ifrån en sådan climax leder ju intet steg högre eller lägre mer, utom till det »slutliga hem, der han gömd ibland de dödas knotor, nedbäddad under hufvudskålar, kan hoppas undgå de lefvandes efterspaningar, och så ännu en gång återvinna sol öfver sina lockar».konsekvensändrat/normaliserat
5 Såsom mellan bergens remnor en »gång» af helt annan, ofta ädlare malmart, än den omgifvande, finnes inklämd, så kastas äfven stundom menniskoförmågor midt i en omgifning, som icke kännes vid dem, ehuru ifrån dem strömmar ett ljus, som skulle förmå kläda i klarhet äfven de mindre rikt lottade. Sådant tyckes äfven Almqvists öde vara. Åtminstone hvad honom beträffar, äro hans landsmän, såsom han sjelf någonstädes säger, »icke alls egoister».konsekvensändrat/normaliserat Vi tillåte oss ej, att, vid detta tillfälle, söka utgrunda anledningarna, hvarföre A:s vidtomfattande lyras klang så föga gensvar funnit uti hans landsmäns hjertan. Vi pålägge oss det band, att hålla oss endast vid det obestrideliga factum, att så förhåller sig. Tegnér har förtjust hela Sverige. Bellman lika så, ehuru det kostat konstdomarene mycken möda, att öfvertyga dess folk, att det ej borde låta förtjusa sig af sådant i hans sånger, som egenteligen anslagit dess själs strängar. Sjelfva den känsloklene Böttiger eger mången, som med själ och hjerta upptagit hans veka sånger. Men med undantag af Atterbom, hvars poetiska cosmopolitism en gång öppnade sin milda famn för Almqvists hela, mägtiga genius, och några få ynglingar, hafva Törnrossångarns dikter i hans hemland blifvit besvarade, liksom en ropande röst i öknen af klipphällen: med ett ihåligt echo. Icke så, som skulle han ej väckt ett visst allmännare deltagande. Men detta har sällan eller aldrig varit kärlekens, den innerliga hängifvenhetens. I samma Sverige finnes knappast någon enda menniska, hvilken äfven om den ej kunde läsa sitt eget namn, icke skulle kunna qväda stora massor af Frithiofs saga. Äfven mången annan skalds sånger lefva mer eller mindre på alla rörliga läppar. Sådant bevisar ju, att diktarn förstått, att lefva in sig i sitt folks innersta väsende, eller snarare, att han uttalat detsamma, och just derföre emottages uttrycket deraf tacksamt, såsom ett återbetaladt lån. (Slutet följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 19/10 1842:|82 2|»Litteraturens varg i veum.»
(Forts. och slut fr. föreg. N:o.)
6 Törnrosförf:n deremot har, äfven derhän icke öfverhöljes af ämnen, hvilka hafva ingenting gemensamt med skönhetssinnet, oftast blifvit helsad med iskall beundran. Hvem har någonsin i Sverige talat om Tegnérs snille, när man talat med kärlek om Tegnér? Men sällan har man der känt sig dragen till, eller kanske snarare stött ifrån Almqvist af någonting annat, än af denna partitiva egenskap, hvilken man ej kunnat bestrida, att den innebodde honom i temmeligen eminent mått. Dock vanligtvis har man i hans snille ingalunda funnit ett »amabile fractum»,konsekvensändrat/normaliserat Snarare har man blickat upp till A., såsom till ett slags meteor, om hvilken man redan trott sig säga alltför mycket godt, då man ej betecknat den såsom olycksbådande. Med ett ord, den mildaste bild, hvarunder man kan framställa A:s skapande andes ställning till sitt eget folk, är att tänka sig denna liknande en lösbruten blomma, ställd i fängelset af det sköra, vattenfyllda glaset. Blomman kan väl möjligen vegetera ett nödlif derinom; ja, till och med af egen inneboende kraft ännu någon tid utveckla sig till stegrad fägring; men att den der skulle förmå slå rot, sådant hoppas man förgäfves. – Vill man hafva bevis derför? Vi åberope ej såsom sådant det raseri, – som visserligen icke är exempellöst, ty det ohyggliga saknar, ty värr, sällan exempel uti mensklighetens häfder, – hvarmed Almqvist jagas och hetsas af det från alla landsändar uppbådade skallet. Vi finne ett oändeligen mera ovedersägeligt deri, att nu, då man från alla folk och länder söker hopleta en consensus gentium till hans fällande, ingen enda kraftig röst, ur intet enda menniskobröst, höjer sig till hans försvar, inom hans fäderneslands landamären, – åtminstone icke så, som man försvarar det, för hvilket man ville gå längre än i dödens för hvilket man har mod och lust, att utsätta sig för all den smädelse, som ett försvar af den biltoge kan åsamka öfver ens hufvud. Visserligen kan man, på sätt och vis, för godt köp vinna lof och pris, ifall man lånar sin röst åt det allmänna smädeskränet. Visserligen kan man i sådant fall åberopas såsom en auctoritet, medan man i motsatt fall bör vara beredd på det värsta. Men hos ett så obestrideligen hjeltedjerft folk, som det svenska, får ett motiv, framtvingadt af feghet, näppeligen antagas såsom bestämmande, och lika litet eger man rätt, att hos det förutsätta uppsåtlig afsigt att falla något, som anses böra upprätthållas. När således »litteraturens varg i veum»,konsekvensändrat/normaliserat »sjelfspillingen» etc. etc. etc. hjelplöst öfverlemnas åt sitt fall i openionens verld, utan att en enda hand på fullt allvar höjer sig till åtminstone ett försök, att från någon sida bortskaka det stoft, hvarmed han från alla håll öfverhöljes, bevisar detta förhållande mer än tillräckligt, att ingen anser sådant mödan värdt, och att den läran, att det vore öfverflödigt att anställa en »själringning» efter den förtappades ande, är en, om än ryslig, dock obestridelig sanning.
7 Sant är väl, att vi Finnar egt endast en någorlunda ensidig öfversigt af förstöringsstridens omkastningar, emedan blott de anfallande spaltcolonnerna skyldra för våra ögon. Men allt tyckes ändå utvisa, att försvaret blifvit ledt mera ur kalla politiska, eller kanske rättare ekonomiska synpunkter, än af innerligare deltagande för »sjelfspillingen».konsekvensändrat/normaliserat Lika sant är, ty värr, äfven, att A:s öde ryckt honom bort till att missbruka sitt snilles ofanteliga krafter, derigenom att han mer än en gång tyckts vilja adla idéer, hvilka göra uppror emot mensklighetens heligaste, ädlaste. Han har sålunda bestyrkt Tegnérs nedslående, förtviflade lära, att
»Skalden, tänkaren –
Allt det herrliga på jorden
Werkar blindt som anden will.»
9 Och detta desperata ofrihetstillstånd upphäfver ingalunda den felandes skuld. Den irrande är, måste vara hemfallen åt dom, åt straff. Dock hvarken menskligt eller kristligt är det, att för öknens skull förhärja äfven den rika »oasen» till öken. Och A. egde, då man gick strängt till doms med honom, rätt att fordra, det man skulle bete sig åtminstone såsom bödeln, hvilkens grymma pligt det var, att halshugga sin Konung; att knäböjande fullgöra sitt värf. Man har en gång förr yrkat detta om dem, som rusade åstad emot den skald, hvilken gäller som Tysklands störste. Vi kunne ej betvifla att samma rätt borde tillerkännas Sveriges (visserligen icke »erkändt») förste.