4*)Utgör tillika slut å den i detta blad (N:ris 86, 91, 93, 94) intagna öfversigt af Svenska Literaturen under April Sept. 1843.
1 Sveriges Sköna Literatur April – Sept. 1843. Här äro vi nu inne på ett fält, der mångskrifveriet äfven i Sverige funnit sin bördigaste jordmån och brådskar att framalstra mest nödvuxna blommor och omogen kart, men äfven stundom någon gyllene frukt med saft och kärna uti. Lik all tillkonstlad pathos, har den Tegnériska skolan i Sverige – och den sitter allt lika hugstor och lejonstark på snillets och smakens thron – efter den första berusningen förfallit i en släpande matthet, en förtidig lefnadsmätthet, hvilken inga Beskowitiska prakt- och krafttermer förmå dölja eller lifva. Och sjelf sitter han, »profeten Elias»,konsekvensändrat/normaliserat den ändock utan gensägelse genialiske mannen, så föråldrad och lefnadstrött, en skugga, af sig sjelf, i sin gömda vrå och diktar om sina gamla dikter. Lågorna hafva förtärt hans Wexiö och fantasins eld har härjat den gamle skaldens rosengårdar.**)Tegnér har längesedan sjelf kallat sig »fantasins martyr.» »Månne biskopskräklan äfven hör till martyrens attributer?» frågade då en smädande Svensk tidning. Men den vördnadsvärde siaren hade rätt. Huru påtagliga reminiscenser numera återfinnas i Tegners sednaste dikter, inser man bland annat deraf, att i ett af hans sednare poetiska gymnasiital, jag har nu förgätit hvilket, man nästan ordagrant återfinner den något lustiga bilden i Nattvardsbarnen, huru Gud »hängde på Intet sitt murarelod, då han skapade verlden.» Så satt ej längesedan den blinde barden Leopold, lik en vålnad från de förgångna dagar, midt ibland det unga slägte, som af den raske fransoshataren Lorenzo Hammarsköld lärt att med begabbelse straffa den klassiska skolans synder, och blott en trång krets af det gamlas vänner förljufvade hans sista dagar med »det glada vettets» minnen.
2 Tegnér åter har erfarit det besynnerliga, att, ännu i den fulla aftonglansen af sitt rykte, icke mera läsas. Sköna praktexemplar af Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen, med noter och gravurer, ej blott i original, utan ock i Tysk och Fransysk öfversättning, finnas i Sverige på hvarje bildad man, bokhylla; gerna och med stolthet talar Svensken om sin »störste» skald och omedvetet lånar mången ung vitterleksidkare färg och bilder af Tegnér. Och likväl tillstår man, att Frithiof icke läses mer, blott citeras, »beundras på afstånd», och att modet långt för detta förjagat de förr så tjusande sångerna ur denna|97 2| dikt från salongernas pianoforten, för att rödja plats åt en Donizettis andefattiga theatermusik. Ett konstverk bero af ett mode, hvilket sällsamt förhållande! Detta inträffar blott då, när konstverket, det må sedan vara huru snillrikt som helst i form och detalj, är en förflygande tidsandas barn, utan en sådan objectiv verklighet, som finner gensvar i alla tider. Sådan är nu händelsen med den i form och detalj oförgängligt fagra Frithiofsdikten. Om den förmått vara hvad den skulle vara, om den förmått så genomträngas af den nordiska kämpatid, inom hvilken den rörde sig, att den kunnat gifva oss vikingen »Frithiof hin fräcke» just sådan han var och måste vara, kanske hade dikten då beundrats mindre allmänt, men helt säkert varaktigare. Hvarföre var den stora mängden af Frithiofs läsare så beredvillig att genast instämma i de skallande bravoropen? Hvarföre våga de nu, 20 år derefter, knappt för sig sjelfva tillstå, att de finna den sköna dikten utsliten? Emedan Frithiof så att säga stod med hand och fot på vikingatidens skrofliga botten, men deremot med det suckande skönlockiga hufvudet, med de svärmande ögonkasten och det ömma hjertat långt in i det nittonde seklets salongsverld; emedan han der var lätt igenkänd och hemmastadd, och slutligen emedan han derföre måste dela gamla lejons öde, att lemna plats för de yngre. I samma stund man börjar inse, att Frithiofs saga är grumlad af en främmande sentimentalitet och derigenom som nationaldikt förfelad, i samma stund (och den nalkas) måste det vara förbi med den Tegnériska skolan i Svenska vitterheten och fåfängt skall den till jargon urartade nordiska lejonaktigheten längre söka uppbära dess ramlande prakt. Återstår att se, om den så länge omtalade Gerda, – denna, som man påstår, den skönaste af Tegnérs dikter, hvilken är bestämd att utgifvas först efter hans död – skall kunna afböja eller fördröja detta fall.
3 Från Tegneriska skolan, till hvilken Beskow och de flesta af Sveriges yngre skalder, Malmström, Nybom, Bergman, Strandberg m. fl. slutit sig, måste en betraktelse öfver Svenska vitterheten utgå, redan af det enkla skäl, att denna skola är i Sverige den enda markerade. Sjuttioårig och vördnadsvärd sitter Selmas och Fannys skald i Hernösand, i den förklarade aftonglansen af sin lefnads lugna sommardag, och höjer ännu sin röst mot tidens villor. Hans verksamhet var likväl icke af den art, att han skulle hafva brutit nya banor för dikten; men väl har han gifvit den en innerlighet och en oskuld, som verkat mycket godt både i Sverige och Finland. Geijers lyra klingar sällan; hans efterföljare (Ridderstad m. fl.) hafva ej förmått bevara den ofta kärfva, alltid friska helsa, som lik en nordisk vårvind, genomandas hans dikter. Kanske har han dock ej obetydligt inverkat på Olof Fryxell, en af de originellaste skaldenaturer inom Sveriges vittra samtid. Atterbom kan väl tillskrifva sig en del af det uppvexande slägtets poetiska uppfostran; men för svag att bilda en skola. har han endast beredt den Tyska romantikens, Tiecks och Motte Fouqué's, insteg i Sverige.
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/12 1843:|98 2|
Knoppar.
4.
(Slut fr. föreg. N:o).
5 Törnrosornas Almquist utgaf i Maj tredje och sista delen af sina Fruar i Småland (om hvilka e. a. g.en annan gång mera) och arbetade under sommaren tigande och obemärkt i det sköna Jönköping på fortsättningen af sin skarpt tadlade, men för mången få högst välkomna Ordbok öfver Svenska språket. Menniskoslägtets Saga torde afstadna med första delen; skada på den genialiska planen! I Sverige betraktar man nu Almquist ungefär som en fordom ryktbar, nu afliden literär notabilitet med temligen god penna, men alltför många underliga och omoraliska egenheter. Inga elever har han bildat, som kunde genomföra hans verk sedan han gått bort (han fyllde den 28 sistl. Nov. 50 år); blott den med lifliga anlag utrustade Kjellman Göransson syntes i början vilja stämma sin lyra i hans tonart, dock tystnade äfven han.
6 Böttiger har vändt sig från sin förebild Uhland till den Svenska folkvisans tonart och till de kungliga jubileerna skrifvit tillfällighetsstycken, hvilka värderas om ej för annat, så för den stora välmeningens skull. »Majdagen i Värend» är, med några vackra partier, en skral composition, ehuru på scenen ej utan effekt för vänner af|98 3|folklif och folksång. – Beskow, numera Friherre, skrifver de gnatiga »brefven från Edmund» i Svenska Biet.
7 Fredrika Bremer har skrifvit en »Dagbok» och Friherrinnan Knorring, som nu ändrat sitt vanliga »förf.» till »författarinnan» har utgifvit: »Torparen och hans Omgifning» 2 voll. samt »Förhoppningar», 1 vol. Dessa arbeten utkommo alla i November och skola snart af oss utförligare anmälas.*)De två förstnämnde äro anlända till Helsingfors, men förhoppningarne dväljas ännu i Åbo.
8 Nya Dikter äro utgifna af Hedner (Tempel-Echo); af den älsklige sångaren Assar Lindeblad (Fosterländska Sånger); Agnes Engström (Några poetiska försök); Lewin (Psaltare och Lyra); Kjellenberg (Minnessånger och Dikter, 2:dra saml.); Bondedrängen Pehr Thomasson, en skral rimmare på en högtflygande pegasus (Svenskt Blomsterspråk på vers); C. A. Almquist, en ung författare med Nicanderska tendenser (Skaldeförsök) samt af Kullberg (Den Sista Menniskan, skaldestycke). Dessutom »Den Okändas Dikter»,konsekvensändrat/normaliserat »Pennritningar vid Cigarren eller Jonathans rim»,konsekvensändrat/normaliserat och tvenne bröders »Öfningar att formera sina pennor».konsekvensändrat/normaliserat Vidare en jubelliteratur och en skandinavisk lejonliteratur i hög poetisk flygt. Slutligen en mängd »nya och märkvärdiga visor» af flerfaldiga anledningar.**)Det är otroligt hvilken afsättning denna skillingsliteratur har i Stockholm. Man berättade der förleden sommar, att förläggaren till en visa om Breitfeldt à 2 skill.skilling Banko derpå vunnit 500 R:dr B:coRiksdaler Banco. Ej må förgätas, att den mångskrifvande Wilhelmina (Ståhlberg) äfven både »historisk, mythologisk och poetiskt» tecknat blomsterspråket samt dessutom skrifvit otaliga platta noveller i Svenska Biets feuilleton.***)Refer. har i Stockholm hört yngre män säga om en förf.författare som just utmärker sig för långtrådighet och tråkighet, »han skrifver nästan som Wilhelmina.»Hr CDM har utgifvit »Quällen i Skogen» jemte Öfversättningar.
9 C. Blanche (f. d. redaktör af Freja) har med framgång försökt sig dels uti att författa, dels i att bearbeta stycken för den Svenska scenen (Nya Theatern i Stockholm). Så vann i våras denne förf:sförfattares »Positivhataren», ett lifligt lustspel i 4 akter med musik af Ahlström, samt in på sommaren en bearbetning af den bekanta vaudevillen »En trappa upp och på nedra botten» stort bifall i hufvudstaden.
10 Bland vittra öfversättningar nämnes främst den af Tassos befriade Jerusalem, hvilken Böttiger i Upsala utgifver i form af akademiska disputationer. Man säger godt om den. Härtill läggas flera dramatiska stycken, såsom Bulwers »Penningen», Houwalds »Das Bild» (öfvs.öfversatt »Spinarosa») och Romands »Borgaren i Gent.»
11 Flera mer och mindre märkliga originaler på prosa hafva skådat dagen inom Sveriges sköna literatur. Låtom oss se: Femte delen af »Morianen»;konsekvensändrat/normaliserat – Genremålningar af en Plankstrykare. N:o III; – »Den unga enkan i Norrland»,konsekvensändrat/normaliserat berättelse af L–E, förf.författaren till »Systrarne», (i Kabin.Bibl.Kabinettsbibliotheket); slutligen några folksagor. Kabinetts- och Läsebibliothekerna förse oss dessutom med utländsk styckegods, det förra med »Godwie Castle», det sednare med Balzacs »Familien Lecamus», »Lea Cornelia», James' »Zigenaren, Phipps »Lueleagh» och Sandeaus »Doktor Herbeau»,konsekvensändrat/normaliserat arbeten, om hvilka refer. måste innehålla hvarje omdöme.*)Med skäl kan det likväl frågas, hvad allmänheten vinner på att mot en duglig roman få sig tre slagdängor på nacken? Det borde följakteligen för hvar och en, som ej väger sin literatur med bessman, vara en ganska ringa besparing att lägga sig till dessa Bibliotheker. Äfven Walesrodes »Noter och Marginalteckningar till texter ur vår tid»,konsekvensändrat/normaliseratSchuberts »Skildringar ur lifvet» och Paul de Kocks »En giftfärdig man» hafva i Svensk öfversättning utkommit. Sandström fortsätter sin förtjenstfulla öfversättning af Tusen och en natt. Hit må vi ännu föra »Gobertino, den djerfvaste af aller röfvaranförare» samt »Doktor Fausts lefverne».konsekvensändrat/normaliserat – Ridderstads »Salongen»,konsekvensändrat/normaliseratSchmidts »Juridiska arkiv(!)»,konsekvensändrat/normaliserat »Läsning för folket», Wägvisare, diverse tidskrifter, Handlingar, sagor m. m. föras under rubriken blandade ämnen.
12 För att ådagalägga, huru föga Sverige mer än andra länder undgått tryckfrihetens missbruk, må det tillåtas refer. omnämna en liten anekdot ur Stockholmschronique scandaleuse. En mycket ung och mycket rik Löjtnant vid ett af garderna var lika bekant för sina galanta äfventyr, som för de omåttliga slöserier, till hvilka dessa gåfvo anledning. En dag råkar en af hans favoriter i penningeförlägenhet och låter i en diversebod på Österlånggatan uthänga sin riddares portrait till salu för 500 R:dr B:coRiksdaler Banco. Originalet inköpte kopian. Derpå förlofvades denne nye Don Juan af sina bekymrade slägtingar med en vacker och rik fröken. Strax utkom häröfver en qvick, men infam karrikatur. Don Juan inköpte hela upplagan. Men dermed var ej saken slut. Man hade uppsnappat ett af den unge Don Juans äfventyr på Stallmästargården. En dag i slutet af Juni infinner sig hos honom en illa renommerad person, en ärelös f. d. notarie, presenterar honom ett litet manuskript och anhåller så honnett som möjligt om 1 000konsekvensändrat/normaliseratR:dr B:coRiksdaler Banco i ersättning för de två eller tre skrifna arken. Don Juan kastar författaren utför trapporna. Skriften utkommer, en den skandalösaste, infamaste, som någonsin vanärat en tryckpress. Alla Don Juans äfventyr voro här med tydliga ord berättade, intet glömdt, något tillagdt, namnen med inga eller högst obetydliga förändringar utskrifna. Alla Stockholms bokhandlare, utom en, vägra att försälja skriften. Don Juan har den svagheten att åter inköpa upplagan, men ett stort antal exx. voro då redan spridda. Nu står äfven denna skrift med fullständig titel nämnd i Juli häftet af Svensk Bibliografi under rubriken »De Sköna Vetenskaperna» (!). Företaget väckte allmän indignation.
13 Ref. kan icke sluta denna alltför torra öfversigt af Svenska literaturen under sex månader af detta år utan det rättvisa erkännande, att bland mycket medelmåttigt, mycket obetydligt, äfven finnas några verk, som hedra det land, inom hvilket de framträdt i ljuset, verk af hvilka ett torde uppväga hundrade andras skralhet, och att man känner sig blidare skämd mot det olyckliga mångskrifveriet, när man äfven bland de omogna försöken här och der tror sig upptäcka fina gnistor af någon ännu oklar flamma, hvilken måhända är bestämd att i en framtids dagar lysa högt och herrligt öfver vida länder.
*)Utgör tillika slut å den i detta blad (N:ris 86, 91, 93, 94) intagna öfversigt af Svenska Literaturen under April Sept. 1843.
**)Tegnér har längesedan sjelf kallat sig »fantasins martyr.» »Månne biskopskräklan äfven hör till martyrens attributer?» frågade då en smädande Svensk tidning. Men den vördnadsvärde siaren hade rätt. Huru påtagliga reminiscenser numera återfinnas i Tegners sednaste dikter, inser man bland annat deraf, att i ett af hans sednare poetiska gymnasiital, jag har nu förgätit hvilket, man nästan ordagrant återfinner den något lustiga bilden i Nattvardsbarnen, huru Gud »hängde på Intet sitt murarelod, då han skapade verlden.»
*)De två förstnämnde äro anlända till Helsingfors, men förhoppningarne dväljas ännu i Åbo.
**)Det är otroligt hvilken afsättning denna skillingsliteratur har i Stockholm. Man berättade der förleden sommar, att förläggaren till en visa om Breitfeldt à 2 skill.skilling Banko derpå vunnit 500 R:dr B:coRiksdaler Banco.
***)Refer. har i Stockholm hört yngre män säga om en förf.författare som just utmärker sig för långtrådighet och tråkighet, »han skrifver nästan som Wilhelmina.»
*)Med skäl kan det likväl frågas, hvad allmänheten vinner på att mot en duglig roman få sig tre slagdängor på nacken? Det borde följakteligen för hvar och en, som ej väger sin literatur med bessman, vara en ganska ringa besparing att lägga sig till dessa Bibliotheker.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Knoppar.
4*)Utgör tillika slut å den i detta blad (N:ris 86, 91, 93, 94) intagna öfversigt af Svenska Literaturen under April Sept. 1843.
1 Sveriges Sköna Literatur April – Sept. 1843. Här äro vi nu inne på ett fält, der mångskrifveriet äfven i Sverige funnit sin bördigaste jordmån och brådskar att framalstra mest nödvuxna blommor och omogen kart, men äfven stundom någon gyllene frukt med saft och kärna uti. Lik all tillkonstlad pathos, har den Tegnériska skolan i Sverige – och den sitter allt lika hugstor och lejonstark på snillets och smakens thron – efter den första berusningen förfallit i en släpande matthet, en förtidig lefnadsmätthet, hvilken inga Beskowitiska prakt- och krafttermer förmå dölja eller lifva. Och sjelf sitter han, »profeten Elias»,konsekvensändrat/normaliserat den ändock utan gensägelse genialiske mannen, så föråldrad och lefnadstrött, en skugga, af sig sjelf, i sin gömda vrå och diktar om sina gamla dikter. Lågorna hafva förtärt hans Wexiö och fantasins eld har härjat den gamle skaldens rosengårdar.**)Tegnér har längesedan sjelf kallat sig »fantasins martyr.» »Månne biskopskräklan äfven hör till martyrens attributer?» frågade då en smädande Svensk tidning. Men den vördnadsvärde siaren hade rätt. Huru påtagliga reminiscenser numera återfinnas i Tegners sednaste dikter, inser man bland annat deraf, att i ett af hans sednare poetiska gymnasiital, jag har nu förgätit hvilket, man nästan ordagrant återfinner den något lustiga bilden i Nattvardsbarnen, huru Gud »hängde på Intet sitt murarelod, då han skapade verlden.» Så satt ej längesedan den blinde barden Leopold, lik en vålnad från de förgångna dagar, midt ibland det unga slägte, som af den raske fransoshataren Lorenzo Hammarsköld lärt att med begabbelse straffa den klassiska skolans synder, och blott en trång krets af det gamlas vänner förljufvade hans sista dagar med »det glada vettets» minnen.
2 Tegnér åter har erfarit det besynnerliga, att, ännu i den fulla aftonglansen af sitt rykte, icke mera läsas. Sköna praktexemplar af Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen, med noter och gravurer, ej blott i original, utan ock i Tysk och Fransysk öfversättning, finnas i Sverige på hvarje bildad man, bokhylla; gerna och med stolthet talar Svensken om sin »störste» skald och omedvetet lånar mången ung vitterleksidkare färg och bilder af Tegnér. Och likväl tillstår man, att Frithiof icke läses mer, blott citeras, »beundras på afstånd», och att modet långt för detta förjagat de förr så tjusande sångerna ur denna|97 2| dikt från salongernas pianoforten, för att rödja plats åt en Donizettis andefattiga theatermusik. Ett konstverk bero af ett mode, hvilket sällsamt förhållande! Detta inträffar blott då, när konstverket, det må sedan vara huru snillrikt som helst i form och detalj, är en förflygande tidsandas barn, utan en sådan objectiv verklighet, som finner gensvar i alla tider. Sådan är nu händelsen med den i form och detalj oförgängligt fagra Frithiofsdikten. Om den förmått vara hvad den skulle vara, om den förmått så genomträngas af den nordiska kämpatid, inom hvilken den rörde sig, att den kunnat gifva oss vikingen »Frithiof hin fräcke» just sådan han var och måste vara, kanske hade dikten då beundrats mindre allmänt, men helt säkert varaktigare. Hvarföre var den stora mängden af Frithiofs läsare så beredvillig att genast instämma i de skallande bravoropen? Hvarföre våga de nu, 20 år derefter, knappt för sig sjelfva tillstå, att de finna den sköna dikten utsliten? Emedan Frithiof så att säga stod med hand och fot på vikingatidens skrofliga botten, men deremot med det suckande skönlockiga hufvudet, med de svärmande ögonkasten och det ömma hjertat långt in i det nittonde seklets salongsverld; emedan han der var lätt igenkänd och hemmastadd, och slutligen emedan han derföre måste dela gamla lejons öde, att lemna plats för de yngre. I samma stund man börjar inse, att Frithiofs saga är grumlad af en främmande sentimentalitet och derigenom som nationaldikt förfelad, i samma stund (och den nalkas) måste det vara förbi med den Tegnériska skolan i Svenska vitterheten och fåfängt skall den till jargon urartade nordiska lejonaktigheten längre söka uppbära dess ramlande prakt. Återstår att se, om den så länge omtalade Gerda, – denna, som man påstår, den skönaste af Tegnérs dikter, hvilken är bestämd att utgifvas först efter hans död – skall kunna afböja eller fördröja detta fall.
3 Från Tegneriska skolan, till hvilken Beskow och de flesta af Sveriges yngre skalder, Malmström, Nybom, Bergman, Strandberg m. fl. slutit sig, måste en betraktelse öfver Svenska vitterheten utgå, redan af det enkla skäl, att denna skola är i Sverige den enda markerade. Sjuttioårig och vördnadsvärd sitter Selmas och Fannys skald i Hernösand, i den förklarade aftonglansen af sin lefnads lugna sommardag, och höjer ännu sin röst mot tidens villor. Hans verksamhet var likväl icke af den art, att han skulle hafva brutit nya banor för dikten; men väl har han gifvit den en innerlighet och en oskuld, som verkat mycket godt både i Sverige och Finland. Geijers lyra klingar sällan; hans efterföljare (Ridderstad m. fl.) hafva ej förmått bevara den ofta kärfva, alltid friska helsa, som lik en nordisk vårvind, genomandas hans dikter. Kanske har han dock ej obetydligt inverkat på Olof Fryxell, en af de originellaste skaldenaturer inom Sveriges vittra samtid. Atterbom kan väl tillskrifva sig en del af det uppvexande slägtets poetiska uppfostran; men för svag att bilda en skola. har han endast beredt den Tyska romantikens, Tiecks och Motte Fouqué's, insteg i Sverige.
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/12 1843:|98 2|Knoppar.
4.
(Slut fr. föreg. N:o).
5 Törnrosornas Almquist utgaf i Maj tredje och sista delen af sina Fruar i Småland (om hvilka e. a. g.en annan gång mera) och arbetade under sommaren tigande och obemärkt i det sköna Jönköping på fortsättningen af sin skarpt tadlade, men för mången få högst välkomna Ordbok öfver Svenska språket. Menniskoslägtets Saga torde afstadna med första delen; skada på den genialiska planen! I Sverige betraktar man nu Almquist ungefär som en fordom ryktbar, nu afliden literär notabilitet med temligen god penna, men alltför många underliga och omoraliska egenheter. Inga elever har han bildat, som kunde genomföra hans verk sedan han gått bort (han fyllde den 28 sistl. Nov. 50 år); blott den med lifliga anlag utrustade Kjellman Göransson syntes i början vilja stämma sin lyra i hans tonart, dock tystnade äfven han.
6 Böttiger har vändt sig från sin förebild Uhland till den Svenska folkvisans tonart och till de kungliga jubileerna skrifvit tillfällighetsstycken, hvilka värderas om ej för annat, så för den stora välmeningens skull. »Majdagen i Värend» är, med några vackra partier, en skral composition, ehuru på scenen ej utan effekt för vänner af|98 3|folklif och folksång. – Beskow, numera Friherre, skrifver de gnatiga »brefven från Edmund» i Svenska Biet.
7 Fredrika Bremer har skrifvit en »Dagbok» och Friherrinnan Knorring, som nu ändrat sitt vanliga »förf.» till »författarinnan» har utgifvit: »Torparen och hans Omgifning» 2 voll. samt »Förhoppningar», 1 vol. Dessa arbeten utkommo alla i November och skola snart af oss utförligare anmälas.*)De två förstnämnde äro anlända till Helsingfors, men förhoppningarne dväljas ännu i Åbo.
8 Nya Dikter äro utgifna af Hedner (Tempel-Echo); af den älsklige sångaren Assar Lindeblad (Fosterländska Sånger); Agnes Engström (Några poetiska försök); Lewin (Psaltare och Lyra); Kjellenberg (Minnessånger och Dikter, 2:dra saml.); Bondedrängen Pehr Thomasson, en skral rimmare på en högtflygande pegasus (Svenskt Blomsterspråk på vers); C. A. Almquist, en ung författare med Nicanderska tendenser (Skaldeförsök) samt af Kullberg (Den Sista Menniskan, skaldestycke). Dessutom »Den Okändas Dikter»,konsekvensändrat/normaliserat »Pennritningar vid Cigarren eller Jonathans rim»,konsekvensändrat/normaliserat och tvenne bröders »Öfningar att formera sina pennor».konsekvensändrat/normaliserat Vidare en jubelliteratur och en skandinavisk lejonliteratur i hög poetisk flygt. Slutligen en mängd »nya och märkvärdiga visor» af flerfaldiga anledningar.**)Det är otroligt hvilken afsättning denna skillingsliteratur har i Stockholm. Man berättade der förleden sommar, att förläggaren till en visa om Breitfeldt à 2 skill.skilling Banko derpå vunnit 500 R:dr B:coRiksdaler Banco. Ej må förgätas, att den mångskrifvande Wilhelmina (Ståhlberg) äfven både »historisk, mythologisk och poetiskt» tecknat blomsterspråket samt dessutom skrifvit otaliga platta noveller i Svenska Biets feuilleton.***)Refer. har i Stockholm hört yngre män säga om en förf.författare som just utmärker sig för långtrådighet och tråkighet, »han skrifver nästan som Wilhelmina.» Hr CDM har utgifvit »Quällen i Skogen» jemte Öfversättningar.
9 C. Blanche (f. d. redaktör af Freja) har med framgång försökt sig dels uti att författa, dels i att bearbeta stycken för den Svenska scenen (Nya Theatern i Stockholm). Så vann i våras denne förf:sförfattares »Positivhataren», ett lifligt lustspel i 4 akter med musik af Ahlström, samt in på sommaren en bearbetning af den bekanta vaudevillen »En trappa upp och på nedra botten» stort bifall i hufvudstaden.
10 Bland vittra öfversättningar nämnes främst den af Tassos befriade Jerusalem, hvilken Böttiger i Upsala utgifver i form af akademiska disputationer. Man säger godt om den. Härtill läggas flera dramatiska stycken, såsom Bulwers »Penningen», Houwalds »Das Bild» (öfvs.öfversatt »Spinarosa») och Romands »Borgaren i Gent.»
11 Flera mer och mindre märkliga originaler på prosa hafva skådat dagen inom Sveriges sköna literatur. Låtom oss se: Femte delen af »Morianen»;konsekvensändrat/normaliserat – Genremålningar af en Plankstrykare. N:o III; – »Den unga enkan i Norrland»,konsekvensändrat/normaliserat berättelse af L–E, förf.författaren till »Systrarne», (i Kabin.Bibl.Kabinettsbibliotheket); slutligen några folksagor. Kabinetts- och Läsebibliothekerna förse oss dessutom med utländsk styckegods, det förra med »Godwie Castle», det sednare med Balzacs »Familien Lecamus», »Lea Cornelia», James' »Zigenaren, Phipps »Lueleagh» och Sandeaus »Doktor Herbeau»,konsekvensändrat/normaliserat arbeten, om hvilka refer. måste innehålla hvarje omdöme.*)Med skäl kan det likväl frågas, hvad allmänheten vinner på att mot en duglig roman få sig tre slagdängor på nacken? Det borde följakteligen för hvar och en, som ej väger sin literatur med bessman, vara en ganska ringa besparing att lägga sig till dessa Bibliotheker. Äfven Walesrodes »Noter och Marginalteckningar till texter ur vår tid»,konsekvensändrat/normaliserat Schuberts »Skildringar ur lifvet» och Paul de Kocks »En giftfärdig man» hafva i Svensk öfversättning utkommit. Sandström fortsätter sin förtjenstfulla öfversättning af Tusen och en natt. Hit må vi ännu föra »Gobertino, den djerfvaste af aller röfvaranförare» samt »Doktor Fausts lefverne».konsekvensändrat/normaliserat – Ridderstads »Salongen»,konsekvensändrat/normaliserat Schmidts »Juridiska arkiv(!)»,konsekvensändrat/normaliserat »Läsning för folket», Wägvisare, diverse tidskrifter, Handlingar, sagor m. m. föras under rubriken blandade ämnen.
12 För att ådagalägga, huru föga Sverige mer än andra länder undgått tryckfrihetens missbruk, må det tillåtas refer. omnämna en liten anekdot ur Stockholms chronique scandaleuse. En mycket ung och mycket rik Löjtnant vid ett af garderna var lika bekant för sina galanta äfventyr, som för de omåttliga slöserier, till hvilka dessa gåfvo anledning. En dag råkar en af hans favoriter i penningeförlägenhet och låter i en diversebod på Österlånggatan uthänga sin riddares portrait till salu för 500 R:dr B:coRiksdaler Banco. Originalet inköpte kopian. Derpå förlofvades denne nye Don Juan af sina bekymrade slägtingar med en vacker och rik fröken. Strax utkom häröfver en qvick, men infam karrikatur. Don Juan inköpte hela upplagan. Men dermed var ej saken slut. Man hade uppsnappat ett af den unge Don Juans äfventyr på Stallmästargården. En dag i slutet af Juni infinner sig hos honom en illa renommerad person, en ärelös f. d. notarie, presenterar honom ett litet manuskript och anhåller så honnett som möjligt om 1 000konsekvensändrat/normaliserat R:dr B:coRiksdaler Banco i ersättning för de två eller tre skrifna arken. Don Juan kastar författaren utför trapporna. Skriften utkommer, en den skandalösaste, infamaste, som någonsin vanärat en tryckpress. Alla Don Juans äfventyr voro här med tydliga ord berättade, intet glömdt, något tillagdt, namnen med inga eller högst obetydliga förändringar utskrifna. Alla Stockholms bokhandlare, utom en, vägra att försälja skriften. Don Juan har den svagheten att åter inköpa upplagan, men ett stort antal exx. voro då redan spridda. Nu står äfven denna skrift med fullständig titel nämnd i Juli häftet af Svensk Bibliografi under rubriken »De Sköna Vetenskaperna» (!). Företaget väckte allmän indignation.
13 Ref. kan icke sluta denna alltför torra öfversigt af Svenska literaturen under sex månader af detta år utan det rättvisa erkännande, att bland mycket medelmåttigt, mycket obetydligt, äfven finnas några verk, som hedra det land, inom hvilket de framträdt i ljuset, verk af hvilka ett torde uppväga hundrade andras skralhet, och att man känner sig blidare skämd mot det olyckliga mångskrifveriet, när man äfven bland de omogna försöken här och der tror sig upptäcka fina gnistor af någon ännu oklar flamma, hvilken måhända är bestämd att i en framtids dagar lysa högt och herrligt öfver vida länder.