....... »Blott med seger Höfs att sagan slutar om Fjalar Kung,»
I.
1 Tre månader äro förflutna sedan en märkelig händelse timade i det lilla Borgå. Runebergs Sångmö, hittills så hemkär och blott i Nadeschda sväfvande ut till främmande österland, hade vändt sig åt vester och djupt ur förgångna tiders dimmor uppfångat de bistra, men hjeltedjerfva dragen af en skandinavisk vikingadrott. Denna sångmö, så idylliskt ljus som ett solsken öfver en blommande skörd, hon som en enda gång i svartsjuka nätters drömmar besjungit passionernas strid och sedan väl stundom förherrligat finska bönders blodiga död för sitt fädernesland, hon klädde sig i forntida brynja och hjelm, manade Ossians skuggor ur molnen till kamp och målade »eviga makters lek med spotska, trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd».konsekvensändrat/normaliserat Har hon lyckats deri? De hänsofne hjeltar i högarna, stiga de fram vid hennes ma|75 2|ning, ej som väsenlösa hjärnspöken med lånade rustningar, ljugande om en tid, af hvilken de bära namnet blott, utan sanna, lefvande och blomstrande i diktens eviga ungdomsfriskhet? Och de brott hon tecknar, de straffdomar hon utför, väger hon båda jemnt, så att frihet och nödvändighet hvar hafva sitt och en försoning följer? – Korteligen, har Runebergs sångmö i denna sublima, för henne främmande utflygt lyckats tillfredsställa fordringarna af en tidstafla och ett tragiskt konstverk?
2 Mer än engång har Ref. åter bortkastat den penna han fattat för att skrifva om Fjalar. Det har synts honom, som ägde han här intet värn mot den blinda beundran, som framkallar utrop i stället för motiverade omdömen. »Ack»,konsekvensändrat/normaliserat klagade en flicka vid läsningen af Fjalar, »jag har slutat hvarje sång med föresats att läsa den följande sval och kall, men jag hann aldrig längre än måttot förbi, innan min föresats blef omöjlig att utföra.» Dock – kritici finnas nog, och de skola väl utbena ända till stafvelserna och tryckfelen i denna dikt. Fjalar-dikten är rik på skönheter, många i solen liggande, många gömda. Äfven om man ej skrifver volumer om den, som om Goethes Faust, skola kommande tider likväl länge fiska perlor deri. Fel skola ock upptäckas, kanske kolossala, som förtjensterna. Emellertid vågas här ett par ord med anledning af nyss framkastade frågor.
3 Det är sagdt om Runeberg, att sedan han i Nadeschda gått utöfver gränserna af det fredliga och sjelftillräckliga epos, sedan han i den mörke Dmitri, sant »försvann i obekanta öden»,konsekvensändrat/normaliserat efterlemnat en djupt anslagen lyrisk sträng utan försoning, skulle hans sångmö, såvida hon ville fullkomnas, nödvändigt komma till dramat. Och det har inträffat. Fjalar, som derpå följde,*)Erinras, att Julquällen, ehuru sednare utkommen, är äldre än Nadeschda.konsekvensändrat/normaliserat är ett drama, ehuru den dialogiska formen iakttas. De tre tidsenheterna, som afdela stycket i tre akter, den korta, skarpt markerade teckningen af hufvudpersonerna, men framför allt den rent dramatiska utvecklingen af diktens genomgående idé, berättiga Kung Fjalar fullkomligt till namn af tragedi. Det torde icke heller vara svårt att dertill ombilda äfven formen, och sannolikt skall någon svensk mångskrifvare förr eller sednare göra ett försök att bearbeta Fjalar för scenen; men säkert är, att den dervid kommer att förlora mycket. Ty formens skönhet, så intagande i allt hvad Runeberg skrifvit, är här så sammanvuxen med innehållets, att vid en förändring deraf den finaste doften af diktens fjärilsvingar måste förströs och aldrig kan ersättas med hvilka lånade färger som heldst.
4 Det i Fjalar behandlade ämne är icke nytt; det har så i den antika klassiska, som i den moderna skaldekonsten blifvit mångsidigt bearbetadt. Menniskoandens demoniska lust att upphäfva sig sjelf till gud, dess förmätna trots och den derur framgående Nemesis, som åskådliggör dess misskända beroende af högre makter, återfinnes som grundtanke i alla tiders vittra mästerverk. Det äger sitt intresse att så huru Runeberg genomfört denna idé.
5 En gammal vikingadrott har tillbragt sitt lif under faror och strider. Han hade skapat sin lycka sjelf, han hade »vant sig att allt förmå»,konsekvensändrat/normaliserat emedan tillika »lärt sig att allt försaka».konsekvensändrat/normaliserat Så hade han, genom att frivilligt böja sig under nödvändigheten, gjort äfven denna till frihet och kände derföre ingen gräns för sin viljas kraft och ingen makt derutöfver. Nu »är han mätt på bragder och strid»;konsekvensändrat/normaliserat hvila vill han under sin lefnads quäll, men än under hvilan skall hans vilja bereda en seger. »Lifvets gång» vill han styra, fredens verk vill han skapa, icke för fredens egen skull eller för nyttan af dess välgerningar, utan för den stolta tillfredsställelsen att hafva skapat med sin vilja, liksom han förr förstört. Derföre vredgas molnets gudar och sända drotten en spådom, att den »täckeliga sed»,konsekvensändrat/normaliserat han vill hägna, skall nesligt brytas af hans egna barn, hans ätt dö ut i blygd och hans egna ögon se hans viljas vanmakt uppenbar. Då kämpa trots och fruktan i den gamle kungens bröst; trotset stadnar i stolta ord på läpparna, fruktan segrar i hjertat, ett af kungabarnen skall offras. Men »gudabekämparn skälfver för ett värnlöst barn»;konsekvensändrat/normaliserat mellan son och dotter kan han ej välja, en annan väljer för honom och dottren störtas att dö i vågorna. De hämnande gudar bevara den späda, hafvet slukar henne ej, himlens blixtrar vidröra henne ej, hon vexer i skönhet på en aflägsen kust och föres af dunkla öden i sin broders famn, när han kringsvärmar hafven, gäckande fadrens pålysta fred. Till intet vardt alltså den gamle drottens mäktiga vilja allt ifrån början. Han har lofvat välja till döden en af de späda, och han förmår ej välja; dock kastas hans dotter i hafvet, och hon dör icke; han har lofvat fred i sitt rike och förmår ej hålla sitt löfte; mot fredsbrytaren, den ende sonen, lyfter han sitt dödande svärd, och se! det faller maktlöst, »lätt som till hvila» ned på den brottsliges skullror. Steg för steg följer honom ett gäckande öde, och han märker det ej; än i sista stunden varnad, trotsar han på sin viljas makt, som hade han »till utom gjort gudar och gudars råd».konsekvensändrat/normaliserat Men för denna öfvermodets sista segerfröjd ha de höge gudar sparat den yttersta förödmjukelsen; döende bekänner sonen sin smälek inför kungens fot och som förnimmer den gamle, att »all hans storhet var gudars gåfva och hvad han sjelf förmådde, det var att falla glömd, som trädet faller i stiglös skog».konsekvensändrat/normaliserat
6 Fjalar-dikten är alltså ett »Schicksahls-drama»,konsekvensändrat/normaliserat en tragedi, af hvilken man bör fordra, att frihet och nödvändighet utvecklas i jemnvigt med hvarandra samt slutligen försonas. Fjalar sjelf hade sökt denna jemnvigt i vanan att »allt försaka»,konsekvensändrat/normaliserat och trodde sig derföre »allt förmå»,konsekvensändrat/normaliserat emedan han ville äfven hvad han måste.*)Ganska skönt uttalas denna hans viljas stolta försoning med en nödvändighet i verserna: »Sanning må det vara: Fjalar åldras» – etc. en försakelsens storhet utöfver hvilken menniskan icke må söka en högre inom sig sjelf. Så syntes väl hans vilja obunden och utan gräns, men endast skenbart, emedan försakelsens storhet till sitt väsende är negativ och icke kan skapa, icke handla, blott lida och emottaga. Derföre så snart Fjalar ville med denna försakelsens storhet i verk och handling ingripa i lifvet oberoende af gudars hägn, blef hans vilja i denna positiva riktning otillräcklig och öfvermannades af nödvändigheten, som gäckande förföljde honom, tills hans stolta vilja böjdes och han genom att fritt erkänna sin vanmakt gjorde ödets nödvändighet till ett med sin viljas frihet samt dymedelst sann försoningen mellan båda.
7 Anmärkningsvärd är emellertid den inconsequens, hvarmed Fjalar genast i början uppträder. Han trotsar,|75 3| men han fruktar dock. Hade han verkligen aktat spådomen för ett tomt hot, så hade intet skäl varit att våldsamt gripa i ödets hjul medelst dottrens död; nu darrar han hemligt, den hugstore drotten, och arbetar ödet i händerna, derigenom att han faktiskt förnekar sin påstådda sjelftillräcklighet. När Laios och Jokaste låta utsätta den späde Oidipus, sker detta consequent af fruktan för spådomen. Men Fjalars trots förlorar, icke blott genom denna inconsequens, utan äfven genom bekännelsen »huru dyr hans seger var»*)Första sången af Fjalar slöts, då den först var synlig i Joukkahainen, med versen: »Quar satt der han sutit ännu» etc. Sednare har skalden tillagt 7 verser. Nödvändigheten af dessa, så vackra de äro, har Refer. ej kunnat inse, helst i dem förbjudes att nämna barnamordet, och Hjalmar sedan likväl är underrättad om sin systers öde. samt sednare genom hans tillgift för sonens fredsbrott, mycket af sin gudabestormande förmätenhet. Detta tör ha skett emedan skalden älskat att måla det rent menskliga i dess älskeliga svaghet äfven inom en jernhård vikings bröst, och det var denna svaghet, som »blommade trygg»,konsekvensändrat/normaliserat när Fjalars blick blef skum af tårar vid anblicken af böljande skördefält.
8 För en af de ädlaste gerningar alltså, för odlingens fridsälla gåfva, den han gifvit sitt land, förkrossas till jorden Fjalars storhet. Denna egendomliga uppfattning är ingen annan än den christliga, som bjuder att anse gerningarna i sig sjelfva för intet, förutan såvida de äro frukter af tron. En skald på antikens ståndpunkt skulle ha valt en direkt förbrytelse mot gudomen såsom utgångspunkt och motiv för Nemesis. I Fjalar-dikten ligger detta motiv helt och hållet inom hjelten sjelf, hvarföre ock hans verk öfverlefva honom och icke drabbas af straffdomen. Är nu denna diktens utgångspunkt en inre, en christligtromantisk, så skulle man i consequens härmed ha väntat, att den vidare utvecklingen af dramat likaledes framgått ur inre motiver. I hvad mån detta skett och hvilken roll härvid tillerkänts viljans frihet, är ofvanföre antydt. Det kan ej nekas, att ju icke slumpen vid Oihonnas dubbla räddning upphäft sig till ödets handtlangare, att diktens utveckling derutinnan motiveras af ett yttre utom menniskan verkande tvång (det antika fatum), att detta fatum som Nemesis från antikens ståndpunkt icke fullt rättfärdigas af ett indirekt brott och att Fjalars personlighet får en väsendtligen passiv betydelse, – försakelsens. Men ingen slump förenar Hjalmar och Oihonna, båda dragas af deras rykte oemotståndligen till hvarandra, den starkaste kan icke välja någon annan än den skönaste, ej heller den skönaste någon annan än den starkaste, och så återfinne vi här en inre nödvändighet, som afslutar dramat.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/9 1844:|76 1|
Kung Fjalar.
II.
9 Om således Fjalar-dikten i sina begynnelse- och slutpunkter äger att framvisa en afrundad och dramatiskt genomförd idé, hvilken, såsom ledande grundthema, charakteriserar det hela som tragedi, äger deremot diktens medlersta del, eller hela den skottska taflan i andra, tredje och fjerde sångerna, en episk färgton. Andra kretsar af lifvet möta oss här, och i dessa kretsar röras andra gestalter. Här träda de inre makterna i bakgrunden, gudatrotset, ödets allsvåldiga makt bestämma ej handlingen här, sången förherrligar kärlek och bragder, förgångna dagars minnen och en obefläckad hjelteätts glansrika fall ljuda med kärlek och vemod öfver bardens läppar. Tre söner äger den siste kungen af Finjals ätt, de älska en flicka, Oihonna; men »för deras kärlek äger hon kärlek ej»,konsekvensändrat/normaliserat för vekt är för henne det nu lefvande slägtet i Morwen. Sångens sorgsna Gylnandyne besjunger försmådda älskares fall, men mera bragdrika sägner vet Oihonna om sonen af Fjalar. I tornet sitter den blinde kungen, han bidar »sagornas Hjalmar»,konsekvensändrat/normaliserat som »friar med svärd»;konsekvensändrat/normaliserat i striden falla med ära den gamles söner och döende bjuder denne Oihonna att följa som maka sin okände broder.
10 Hela denna skottska hjeltedikt står i förhållande till Fjalars öde som en inom sig afslutad episod, hvars förbindelse med spådomen och gudahämden endast beror af Oihonnas tillfälliga bortförande till Skottland. Dessa tre sånger kunde obehindradt utgöra en dikt för sig, och så betraktade, äro föreningspunkterna med första sången (Oihonnas saga om Hjalmar, Morannals berättelse om Oihonna) i sin tur episoder i episoden. Måhända vore häruti skäl för en grundad anmärkning mot diktens enhet, nemligen såvida man ville betrakta denna ur allmänna synpunkter som konstverk blott. Men från en annan sida vinner dikten genom denna sin tveklufvenhet ett vida förhöjdt intresse som tids- och folktafla, och från denna synpunkt skall man finna oändligt flera och giltigare beröringspunkter mellan de skandinaviska och de skottska sångcyklerna, än de yttre, som anträffas i händelsens utveckling. Ja man torde finna, att de tvenne stora taflor, Gauthiod och Morwen, hvilka i diktens dramatiska mekanism visa sig så temligen oberoende af hvarandra, just äro egnade att komplettera hvarandra som folktaflor och tidsteckningar samt genom denna sammanställning gifva Fjalardikten ett intresse framför andra bearbetningar af likartade ämnen.
11 Nyare forskningar göra det mer än sannolikt, att mellan de Gaeliska Celterne i Skottland och Irland samt de gamle Skandinaverne varit icke allenast en liflig beröring, utan ock en stamförvandtskap, ännu märkbar uti forntida sång och saga hos båda. Ett kritiskt utredande häraf tillhör häfdeforskningen, men dikten är berättigad att härtill i sin mån medverka, dymedelst att den upptager och sammanställer de beslägtade nyancerna i båda stammarnas urgamla quäden. Så återfinner skalden hos Ossian den skandinaviska hjeltesagans mäktiga kärlek till äran, sån|76 2|gen, minnet efter döden, vördnaden för hugstore fäder, likasom språkforskaren upptäcker construktioner, ord, diftongljud, hvilka erinra om den gamla Isländskan.*)N. Arfvidssons Öfvs. af Ossian, Inledn. s. 86.konsekvensändrat/normaliserat Nu stå i Fjalar-dikten de forntida taflorna Gauthiod och Morwen som tvenne med hvarandra beslägtade verldar, båda dunkla och väldiga som en urskog, båda förljufvade af äran, kärleken, sången, men dock i mycket olika och för hvarandra främmande. Den skottska taflan är en verld, hvars sol går ned öfver en förgången ära; sorgsen ljuder harpan vid strömmen på heden, blinde kungen sitter sorgsen i tornet, i molnen bo de hänsofne hjeltars skuggor, det slägte som lefver är ej dem likt, men än engång reser det sig med kraft och faller med ära, »som vågen sväller i dagen och strålhöljs än i sitt fall».konsekvensändrat/normaliserat Denna tafla är vek och af vemodig stolthet, forntiden har fått makt öfver den och gjuter deröfver minnets darrande månsken. Men friskare och dertill bistrare är taflan af FjalarsGauthiod; der blommar kraften i sin ungdom, kufvade haf och länder spörja dess makt, den skyr ej att kämpa med höge gudar och faller trotsig, förkrossad, ej af svettig svaghet, men i sin styrkas dagar som offer för en evig idé. Då Morwen lefver ett bleknadt lif i minnet, andas Gauthiod all det närvarandes friskhet. Olikartade, som deras verksamhet i lifvet, äro äfven de båda folkens föreställningar om det öfversinnliga. Fjalars gudar äga gestalt och namn samt ingripa ledande i menniskolifvet; Skandinaverne hafva redan hunnit öfver åskådningens ståndpunkt in på mythens. Ossians Gaeler hafva ännu ej tagit detta steg; deras gudar äro blodlösa skuggor på skyn, nattliga spöken på heden, vålnader utan namn och form, jemväl sol, stjernor och måne. Men Ossians tidsålder försättes på goda grunder tillbaka i seklet före Christus; Fjalars åter bör antagas åtminstone fem eller sex århundraden sednare. När således skalden ställer Fjalars samtida i Skottland tillbaka på den ståndpunkt de intogo i Ossians tid, är detta en anachronism, och en ej så ringa. Men anachronismerna höra nu engång till mästareprivilegierna i vitterheten, åtminstone i dikter, som ej behandla speciella historiska fakta. Skalden har här velat gifva en sammanställning af den skottska och den skandinaviska forntiden; om han för den ena valt Ossian, för den andra den nordiska hjeltesagan till förebild, så har detta skett emedan i hvardera af dessa folkegendomligheterna uttalat sig renast och fullständigast.
12 Hvar och en som läst Ossian, och läst honom med kärlek, skall hänföras af den objektiva sanning, med hvilken Runeberg återgifvit hans bilder, följt hans tankegång, efterbildat hans färgton, utan att någonsin låna. Utan att härma periodernas korthet och brist på sammanbindning, har Rbg sökt tillegna sig den formens enkelhet, som är Ossian egen. Det är måhända derföre man i andra, tredje och fjerde sångerna af Kung Fjalar stundom anmärker en marmorstelhet i formen, en skönhetens våglinie afmätt med tumstock, en viss klassisk regelrätthet, som bär spår af eftertankens fil och påminner om Leopold. Klassiskt ren är Rbgs förut, mjuk, ledig, genomskinlig som ett flor för tanken; blott stundom synes i den jemna ytan en rispa af hyfveln. Fornnordiska äro första och femte sångerna, stundom i formens kärfhet, stundom i uttrycket, oftare i blicken öfver lifvet, särdeles hos den bistre kämpen Sjolf. Och härutinnan torde första sången äga ett afgjordt företräde. Troget skandinavisk är Hjalmars brinnande håg att draga i härnad samt framför allt det förträffligt skildrade mötet på sjön mellan fader och son. Längre fram skildrar Hjalmar sin kärlek med mera romantiska färger, än en viking skulle ansett sådant meritera; äfven kan ifrågasättas, om motiverna till Hjalmars död varit fullt bevekande för en sjökonung. Fjalars gestalt står hög och reslig öfver alla de andra. Hårda strider har han fordom kämpat mot dubbel härsmakt; den hårdaste var sparad för hans lefnadsquäll. Mot honom står hotande ödets våldsmakt, från början har den bräckt hans viljas kraft; men trottsig, jernfast, oböjlig lik en ensam kämpe, hvars sköld är krossad, hvars hjertblod strömmar i striden mot en afgjord öfvermakt, kämpar han in i det yttersta mot de gudar, hvilkas seger han måhända tidigt redan kände inom sig. Ej af hot och ej af vänners varning låter han sig rubba ur den ställning, hvilken han från början tagit in, och faller först för slag, som kunnat krossa fastare nerver, än en gubbes redan bräckliga kraft. Och i denna trottsiga, orubbliga kamp torde man söka det forn-skandinaviska hos Fjalar; man finner det osökt i mången skön detalj derjemte, alltför troget nordisk, för att kunna af någon misskännas.
13 Ej för att recensera, har Refer uppträdt med några ord om Kung Fjalars dikt som konstverk och som tidstafla; recensentens kall må vara förbehållet skarpare kritici. Refer. har med kärlek och efter öfvertygelse framhållit i dagen en och annan sida af denna sköna dikt; må detta epithet vara af det sagda rättfärdigast. Hvad som gör Fjalar svår att bedöma som ett helt, är den innerliga sammanflätningen af episka, lyriska och dramatiska elementer i denna dikt. Refer. har dock kallat dikten en tragedi och tror detta omdöme vara constateradt, i fall man ej heldre, med afseende å den skottska episoden, ville kalla den ett epos omfamnadt af ett drama. Med all Fjalar-diktens trohet som tidstafla, hvilar derjemte öfver det hela ett universelt, klassiskt-antikt tycke, som villar betraktaten, då han vill efterleta folkegendomligheterna. Denna genomtänkta klassicitet, i hvilken den klara besinningen alltid enväldigt beherrskar inspirationen, har funnit ett motsvarande uttryck i versmåttet och dettas nyhet har i sin mån bidragit till det »retiré»,konsekvensändrat/normaliserat det »noli me tangere»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket man måhända ej utan skäl velat finna hos Fjalardikten.
14 Än återstode att betrakta den ställning, hvilken tillkommer Kung Fjalar inom svenska vitterheten samt särskildt till Frithiof. Det ansvar, Helsingfors Tidningar härutinnan åtagit sig för några förut framkastade yttranden, skola de längre fram söka efter bästa insigt afbörda, billigt erkännande likväl, att om Tegnérismen »störtas»,konsekvensändrat/normaliserat så sker detta derigenom att den sjelf faller tillsamman, dervid dikter som Fjalar medelbarligen bidraga. – Till dato hafva fyra bedömanden af förevarande dikt varit synliga i publiciteten; ett ganska ytligt i Svenska Biet, ett mer än lofligt knapphändigt i Upsala Intelligensblad samt tvenne välskrifna artiklar i Morgonbladet. Man väntar nu ock att Saima, missnöjd med de många loftalen och mån om att sjelf undgå beskyllningen för »tioraders panegyriker»,konsekvensändrat/normaliserat skall fälla sitt votum öfver Kung Fjalar, och det hviskas, att detta votum blir fällande.
*)Erinras, att Julquällen, ehuru sednare utkommen, är äldre än Nadeschda.
*)Ganska skönt uttalas denna hans viljas stolta försoning med en nödvändighet i verserna: »Sanning må det vara: Fjalar åldras» – etc. en försakelsens storhet utöfver hvilken menniskan icke må söka en högre inom sig sjelf.
*)Första sången af Fjalar slöts, då den först var synlig i Joukkahainen, med versen: »Quar satt der han sutit ännu» etc. Sednare har skalden tillagt 7 verser. Nödvändigheten af dessa, så vackra de äro, har Refer. ej kunnat inse, helst i dem förbjudes att nämna barnamordet, och Hjalmar sedan likväl är underrättad om sin systers öde.
Knoppar.
4. Kung Fjalar.
....... »Blott med seger
Höfs att sagan slutar om Fjalar Kung,»
I.
1 Tre månader äro förflutna sedan en märkelig händelse timade i det lilla Borgå. Runebergs Sångmö, hittills så hemkär och blott i Nadeschda sväfvande ut till främmande österland, hade vändt sig åt vester och djupt ur förgångna tiders dimmor uppfångat de bistra, men hjeltedjerfva dragen af en skandinavisk vikingadrott. Denna sångmö, så idylliskt ljus som ett solsken öfver en blommande skörd, hon som en enda gång i svartsjuka nätters drömmar besjungit passionernas strid och sedan väl stundom förherrligat finska bönders blodiga död för sitt fädernesland, hon klädde sig i forntida brynja och hjelm, manade Ossians skuggor ur molnen till kamp och målade »eviga makters lek med spotska, trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd».konsekvensändrat/normaliserat Har hon lyckats deri? De hänsofne hjeltar i högarna, stiga de fram vid hennes ma|75 2|ning, ej som väsenlösa hjärnspöken med lånade rustningar, ljugande om en tid, af hvilken de bära namnet blott, utan sanna, lefvande och blomstrande i diktens eviga ungdomsfriskhet? Och de brott hon tecknar, de straffdomar hon utför, väger hon båda jemnt, så att frihet och nödvändighet hvar hafva sitt och en försoning följer? – Korteligen, har Runebergs sångmö i denna sublima, för henne främmande utflygt lyckats tillfredsställa fordringarna af en tidstafla och ett tragiskt konstverk?
2 Mer än engång har Ref. åter bortkastat den penna han fattat för att skrifva om Fjalar. Det har synts honom, som ägde han här intet värn mot den blinda beundran, som framkallar utrop i stället för motiverade omdömen. »Ack»,konsekvensändrat/normaliserat klagade en flicka vid läsningen af Fjalar, »jag har slutat hvarje sång med föresats att läsa den följande sval och kall, men jag hann aldrig längre än måttot förbi, innan min föresats blef omöjlig att utföra.» Dock – kritici finnas nog, och de skola väl utbena ända till stafvelserna och tryckfelen i denna dikt. Fjalar-dikten är rik på skönheter, många i solen liggande, många gömda. Äfven om man ej skrifver volumer om den, som om Goethes Faust, skola kommande tider likväl länge fiska perlor deri. Fel skola ock upptäckas, kanske kolossala, som förtjensterna. Emellertid vågas här ett par ord med anledning af nyss framkastade frågor.
3 Det är sagdt om Runeberg, att sedan han i Nadeschda gått utöfver gränserna af det fredliga och sjelftillräckliga epos, sedan han i den mörke Dmitri, sant »försvann i obekanta öden»,konsekvensändrat/normaliserat efterlemnat en djupt anslagen lyrisk sträng utan försoning, skulle hans sångmö, såvida hon ville fullkomnas, nödvändigt komma till dramat. Och det har inträffat. Fjalar, som derpå följde,*)Erinras, att Julquällen, ehuru sednare utkommen, är äldre än Nadeschda.konsekvensändrat/normaliserat är ett drama, ehuru den dialogiska formen iakttas. De tre tidsenheterna, som afdela stycket i tre akter, den korta, skarpt markerade teckningen af hufvudpersonerna, men framför allt den rent dramatiska utvecklingen af diktens genomgående idé, berättiga Kung Fjalar fullkomligt till namn af tragedi. Det torde icke heller vara svårt att dertill ombilda äfven formen, och sannolikt skall någon svensk mångskrifvare förr eller sednare göra ett försök att bearbeta Fjalar för scenen; men säkert är, att den dervid kommer att förlora mycket. Ty formens skönhet, så intagande i allt hvad Runeberg skrifvit, är här så sammanvuxen med innehållets, att vid en förändring deraf den finaste doften af diktens fjärilsvingar måste förströs och aldrig kan ersättas med hvilka lånade färger som heldst.
4 Det i Fjalar behandlade ämne är icke nytt; det har så i den antika klassiska, som i den moderna skaldekonsten blifvit mångsidigt bearbetadt. Menniskoandens demoniska lust att upphäfva sig sjelf till gud, dess förmätna trots och den derur framgående Nemesis, som åskådliggör dess misskända beroende af högre makter, återfinnes som grundtanke i alla tiders vittra mästerverk. Det äger sitt intresse att så huru Runeberg genomfört denna idé.
5 En gammal vikingadrott har tillbragt sitt lif under faror och strider. Han hade skapat sin lycka sjelf, han hade »vant sig att allt förmå»,konsekvensändrat/normaliserat emedan tillika »lärt sig att allt försaka».konsekvensändrat/normaliserat Så hade han, genom att frivilligt böja sig under nödvändigheten, gjort äfven denna till frihet och kände derföre ingen gräns för sin viljas kraft och ingen makt derutöfver. Nu »är han mätt på bragder och strid»;konsekvensändrat/normaliserat hvila vill han under sin lefnads quäll, men än under hvilan skall hans vilja bereda en seger. »Lifvets gång» vill han styra, fredens verk vill han skapa, icke för fredens egen skull eller för nyttan af dess välgerningar, utan för den stolta tillfredsställelsen att hafva skapat med sin vilja, liksom han förr förstört. Derföre vredgas molnets gudar och sända drotten en spådom, att den »täckeliga sed»,konsekvensändrat/normaliserat han vill hägna, skall nesligt brytas af hans egna barn, hans ätt dö ut i blygd och hans egna ögon se hans viljas vanmakt uppenbar. Då kämpa trots och fruktan i den gamle kungens bröst; trotset stadnar i stolta ord på läpparna, fruktan segrar i hjertat, ett af kungabarnen skall offras. Men »gudabekämparn skälfver för ett värnlöst barn»;konsekvensändrat/normaliserat mellan son och dotter kan han ej välja, en annan väljer för honom och dottren störtas att dö i vågorna. De hämnande gudar bevara den späda, hafvet slukar henne ej, himlens blixtrar vidröra henne ej, hon vexer i skönhet på en aflägsen kust och föres af dunkla öden i sin broders famn, när han kringsvärmar hafven, gäckande fadrens pålysta fred. Till intet vardt alltså den gamle drottens mäktiga vilja allt ifrån början. Han har lofvat välja till döden en af de späda, och han förmår ej välja; dock kastas hans dotter i hafvet, och hon dör icke; han har lofvat fred i sitt rike och förmår ej hålla sitt löfte; mot fredsbrytaren, den ende sonen, lyfter han sitt dödande svärd, och se! det faller maktlöst, »lätt som till hvila» ned på den brottsliges skullror. Steg för steg följer honom ett gäckande öde, och han märker det ej; än i sista stunden varnad, trotsar han på sin viljas makt, som hade han »till utom gjort gudar och gudars råd».konsekvensändrat/normaliserat Men för denna öfvermodets sista segerfröjd ha de höge gudar sparat den yttersta förödmjukelsen; döende bekänner sonen sin smälek inför kungens fot och som förnimmer den gamle, att »all hans storhet var gudars gåfva och hvad han sjelf förmådde, det var att falla glömd, som trädet faller i stiglös skog».konsekvensändrat/normaliserat
6 Fjalar-dikten är alltså ett »Schicksahls-drama»,konsekvensändrat/normaliserat en tragedi, af hvilken man bör fordra, att frihet och nödvändighet utvecklas i jemnvigt med hvarandra samt slutligen försonas. Fjalar sjelf hade sökt denna jemnvigt i vanan att »allt försaka»,konsekvensändrat/normaliserat och trodde sig derföre »allt förmå»,konsekvensändrat/normaliserat emedan han ville äfven hvad han måste.*)Ganska skönt uttalas denna hans viljas stolta försoning med en nödvändighet i verserna: »Sanning må det vara: Fjalar åldras» – etc. en försakelsens storhet utöfver hvilken menniskan icke må söka en högre inom sig sjelf. Så syntes väl hans vilja obunden och utan gräns, men endast skenbart, emedan försakelsens storhet till sitt väsende är negativ och icke kan skapa, icke handla, blott lida och emottaga. Derföre så snart Fjalar ville med denna försakelsens storhet i verk och handling ingripa i lifvet oberoende af gudars hägn, blef hans vilja i denna positiva riktning otillräcklig och öfvermannades af nödvändigheten, som gäckande förföljde honom, tills hans stolta vilja böjdes och han genom att fritt erkänna sin vanmakt gjorde ödets nödvändighet till ett med sin viljas frihet samt dymedelst sann försoningen mellan båda.
7 Anmärkningsvärd är emellertid den inconsequens, hvarmed Fjalar genast i början uppträder. Han trotsar,|75 3| men han fruktar dock. Hade han verkligen aktat spådomen för ett tomt hot, så hade intet skäl varit att våldsamt gripa i ödets hjul medelst dottrens död; nu darrar han hemligt, den hugstore drotten, och arbetar ödet i händerna, derigenom att han faktiskt förnekar sin påstådda sjelftillräcklighet. När Laios och Jokaste låta utsätta den späde Oidipus, sker detta consequent af fruktan för spådomen. Men Fjalars trots förlorar, icke blott genom denna inconsequens, utan äfven genom bekännelsen »huru dyr hans seger var»*)Första sången af Fjalar slöts, då den först var synlig i Joukkahainen, med versen: »Quar satt der han sutit ännu» etc. Sednare har skalden tillagt 7 verser. Nödvändigheten af dessa, så vackra de äro, har Refer. ej kunnat inse, helst i dem förbjudes att nämna barnamordet, och Hjalmar sedan likväl är underrättad om sin systers öde. samt sednare genom hans tillgift för sonens fredsbrott, mycket af sin gudabestormande förmätenhet. Detta tör ha skett emedan skalden älskat att måla det rent menskliga i dess älskeliga svaghet äfven inom en jernhård vikings bröst, och det var denna svaghet, som »blommade trygg»,konsekvensändrat/normaliserat när Fjalars blick blef skum af tårar vid anblicken af böljande skördefält.
8 För en af de ädlaste gerningar alltså, för odlingens fridsälla gåfva, den han gifvit sitt land, förkrossas till jorden Fjalars storhet. Denna egendomliga uppfattning är ingen annan än den christliga, som bjuder att anse gerningarna i sig sjelfva för intet, förutan såvida de äro frukter af tron. En skald på antikens ståndpunkt skulle ha valt en direkt förbrytelse mot gudomen såsom utgångspunkt och motiv för Nemesis. I Fjalar-dikten ligger detta motiv helt och hållet inom hjelten sjelf, hvarföre ock hans verk öfverlefva honom och icke drabbas af straffdomen. Är nu denna diktens utgångspunkt en inre, en christligtromantisk, så skulle man i consequens härmed ha väntat, att den vidare utvecklingen af dramat likaledes framgått ur inre motiver. I hvad mån detta skett och hvilken roll härvid tillerkänts viljans frihet, är ofvanföre antydt. Det kan ej nekas, att ju icke slumpen vid Oihonnas dubbla räddning upphäft sig till ödets handtlangare, att diktens utveckling derutinnan motiveras af ett yttre utom menniskan verkande tvång (det antika fatum), att detta fatum som Nemesis från antikens ståndpunkt icke fullt rättfärdigas af ett indirekt brott och att Fjalars personlighet får en väsendtligen passiv betydelse, – försakelsens. Men ingen slump förenar Hjalmar och Oihonna, båda dragas af deras rykte oemotståndligen till hvarandra, den starkaste kan icke välja någon annan än den skönaste, ej heller den skönaste någon annan än den starkaste, och så återfinne vi här en inre nödvändighet, som afslutar dramat.
Notisen/artikeln ingår i HT 25/9 1844:|76 1|Kung Fjalar.
II.
9 Om således Fjalar-dikten i sina begynnelse- och slutpunkter äger att framvisa en afrundad och dramatiskt genomförd idé, hvilken, såsom ledande grundthema, charakteriserar det hela som tragedi, äger deremot diktens medlersta del, eller hela den skottska taflan i andra, tredje och fjerde sångerna, en episk färgton. Andra kretsar af lifvet möta oss här, och i dessa kretsar röras andra gestalter. Här träda de inre makterna i bakgrunden, gudatrotset, ödets allsvåldiga makt bestämma ej handlingen här, sången förherrligar kärlek och bragder, förgångna dagars minnen och en obefläckad hjelteätts glansrika fall ljuda med kärlek och vemod öfver bardens läppar. Tre söner äger den siste kungen af Finjals ätt, de älska en flicka, Oihonna; men »för deras kärlek äger hon kärlek ej»,konsekvensändrat/normaliserat för vekt är för henne det nu lefvande slägtet i Morwen. Sångens sorgsna Gylnandyne besjunger försmådda älskares fall, men mera bragdrika sägner vet Oihonna om sonen af Fjalar. I tornet sitter den blinde kungen, han bidar »sagornas Hjalmar»,konsekvensändrat/normaliserat som »friar med svärd»;konsekvensändrat/normaliserat i striden falla med ära den gamles söner och döende bjuder denne Oihonna att följa som maka sin okände broder.
10 Hela denna skottska hjeltedikt står i förhållande till Fjalars öde som en inom sig afslutad episod, hvars förbindelse med spådomen och gudahämden endast beror af Oihonnas tillfälliga bortförande till Skottland. Dessa tre sånger kunde obehindradt utgöra en dikt för sig, och så betraktade, äro föreningspunkterna med första sången (Oihonnas saga om Hjalmar, Morannals berättelse om Oihonna) i sin tur episoder i episoden. Måhända vore häruti skäl för en grundad anmärkning mot diktens enhet, nemligen såvida man ville betrakta denna ur allmänna synpunkter som konstverk blott. Men från en annan sida vinner dikten genom denna sin tveklufvenhet ett vida förhöjdt intresse som tids- och folktafla, och från denna synpunkt skall man finna oändligt flera och giltigare beröringspunkter mellan de skandinaviska och de skottska sångcyklerna, än de yttre, som anträffas i händelsens utveckling. Ja man torde finna, att de tvenne stora taflor, Gauthiod och Morwen, hvilka i diktens dramatiska mekanism visa sig så temligen oberoende af hvarandra, just äro egnade att komplettera hvarandra som folktaflor och tidsteckningar samt genom denna sammanställning gifva Fjalardikten ett intresse framför andra bearbetningar af likartade ämnen.
11 Nyare forskningar göra det mer än sannolikt, att mellan de Gaeliska Celterne i Skottland och Irland samt de gamle Skandinaverne varit icke allenast en liflig beröring, utan ock en stamförvandtskap, ännu märkbar uti forntida sång och saga hos båda. Ett kritiskt utredande häraf tillhör häfdeforskningen, men dikten är berättigad att härtill i sin mån medverka, dymedelst att den upptager och sammanställer de beslägtade nyancerna i båda stammarnas urgamla quäden. Så återfinner skalden hos Ossian den skandinaviska hjeltesagans mäktiga kärlek till äran, sån|76 2|gen, minnet efter döden, vördnaden för hugstore fäder, likasom språkforskaren upptäcker construktioner, ord, diftongljud, hvilka erinra om den gamla Isländskan.*)N. Arfvidssons Öfvs. af Ossian, Inledn. s. 86.konsekvensändrat/normaliserat Nu stå i Fjalar-dikten de forntida taflorna Gauthiod och Morwen som tvenne med hvarandra beslägtade verldar, båda dunkla och väldiga som en urskog, båda förljufvade af äran, kärleken, sången, men dock i mycket olika och för hvarandra främmande. Den skottska taflan är en verld, hvars sol går ned öfver en förgången ära; sorgsen ljuder harpan vid strömmen på heden, blinde kungen sitter sorgsen i tornet, i molnen bo de hänsofne hjeltars skuggor, det slägte som lefver är ej dem likt, men än engång reser det sig med kraft och faller med ära, »som vågen sväller i dagen och strålhöljs än i sitt fall».konsekvensändrat/normaliserat Denna tafla är vek och af vemodig stolthet, forntiden har fått makt öfver den och gjuter deröfver minnets darrande månsken. Men friskare och dertill bistrare är taflan af Fjalars Gauthiod; der blommar kraften i sin ungdom, kufvade haf och länder spörja dess makt, den skyr ej att kämpa med höge gudar och faller trotsig, förkrossad, ej af svettig svaghet, men i sin styrkas dagar som offer för en evig idé. Då Morwen lefver ett bleknadt lif i minnet, andas Gauthiod all det närvarandes friskhet. Olikartade, som deras verksamhet i lifvet, äro äfven de båda folkens föreställningar om det öfversinnliga. Fjalars gudar äga gestalt och namn samt ingripa ledande i menniskolifvet; Skandinaverne hafva redan hunnit öfver åskådningens ståndpunkt in på mythens. Ossians Gaeler hafva ännu ej tagit detta steg; deras gudar äro blodlösa skuggor på skyn, nattliga spöken på heden, vålnader utan namn och form, jemväl sol, stjernor och måne. Men Ossians tidsålder försättes på goda grunder tillbaka i seklet före Christus; Fjalars åter bör antagas åtminstone fem eller sex århundraden sednare. När således skalden ställer Fjalars samtida i Skottland tillbaka på den ståndpunkt de intogo i Ossians tid, är detta en anachronism, och en ej så ringa. Men anachronismerna höra nu engång till mästareprivilegierna i vitterheten, åtminstone i dikter, som ej behandla speciella historiska fakta. Skalden har här velat gifva en sammanställning af den skottska och den skandinaviska forntiden; om han för den ena valt Ossian, för den andra den nordiska hjeltesagan till förebild, så har detta skett emedan i hvardera af dessa folkegendomligheterna uttalat sig renast och fullständigast.
12 Hvar och en som läst Ossian, och läst honom med kärlek, skall hänföras af den objektiva sanning, med hvilken Runeberg återgifvit hans bilder, följt hans tankegång, efterbildat hans färgton, utan att någonsin låna. Utan att härma periodernas korthet och brist på sammanbindning, har Rbg sökt tillegna sig den formens enkelhet, som är Ossian egen. Det är måhända derföre man i andra, tredje och fjerde sångerna af Kung Fjalar stundom anmärker en marmorstelhet i formen, en skönhetens våglinie afmätt med tumstock, en viss klassisk regelrätthet, som bär spår af eftertankens fil och påminner om Leopold. Klassiskt ren är Rbgs förut, mjuk, ledig, genomskinlig som ett flor för tanken; blott stundom synes i den jemna ytan en rispa af hyfveln. Fornnordiska äro första och femte sångerna, stundom i formens kärfhet, stundom i uttrycket, oftare i blicken öfver lifvet, särdeles hos den bistre kämpen Sjolf. Och härutinnan torde första sången äga ett afgjordt företräde. Troget skandinavisk är Hjalmars brinnande håg att draga i härnad samt framför allt det förträffligt skildrade mötet på sjön mellan fader och son. Längre fram skildrar Hjalmar sin kärlek med mera romantiska färger, än en viking skulle ansett sådant meritera; äfven kan ifrågasättas, om motiverna till Hjalmars död varit fullt bevekande för en sjökonung. Fjalars gestalt står hög och reslig öfver alla de andra. Hårda strider har han fordom kämpat mot dubbel härsmakt; den hårdaste var sparad för hans lefnadsquäll. Mot honom står hotande ödets våldsmakt, från början har den bräckt hans viljas kraft; men trottsig, jernfast, oböjlig lik en ensam kämpe, hvars sköld är krossad, hvars hjertblod strömmar i striden mot en afgjord öfvermakt, kämpar han in i det yttersta mot de gudar, hvilkas seger han måhända tidigt redan kände inom sig. Ej af hot och ej af vänners varning låter han sig rubba ur den ställning, hvilken han från början tagit in, och faller först för slag, som kunnat krossa fastare nerver, än en gubbes redan bräckliga kraft. Och i denna trottsiga, orubbliga kamp torde man söka det forn-skandinaviska hos Fjalar; man finner det osökt i mången skön detalj derjemte, alltför troget nordisk, för att kunna af någon misskännas.
13 Ej för att recensera, har Refer uppträdt med några ord om Kung Fjalars dikt som konstverk och som tidstafla; recensentens kall må vara förbehållet skarpare kritici. Refer. har med kärlek och efter öfvertygelse framhållit i dagen en och annan sida af denna sköna dikt; må detta epithet vara af det sagda rättfärdigast. Hvad som gör Fjalar svår att bedöma som ett helt, är den innerliga sammanflätningen af episka, lyriska och dramatiska elementer i denna dikt. Refer. har dock kallat dikten en tragedi och tror detta omdöme vara constateradt, i fall man ej heldre, med afseende å den skottska episoden, ville kalla den ett epos omfamnadt af ett drama. Med all Fjalar-diktens trohet som tidstafla, hvilar derjemte öfver det hela ett universelt, klassiskt-antikt tycke, som villar betraktaten, då han vill efterleta folkegendomligheterna. Denna genomtänkta klassicitet, i hvilken den klara besinningen alltid enväldigt beherrskar inspirationen, har funnit ett motsvarande uttryck i versmåttet och dettas nyhet har i sin mån bidragit till det »retiré»,konsekvensändrat/normaliserat det »noli me tangere»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket man måhända ej utan skäl velat finna hos Fjalardikten.
14 Än återstode att betrakta den ställning, hvilken tillkommer Kung Fjalar inom svenska vitterheten samt särskildt till Frithiof. Det ansvar, Helsingfors Tidningar härutinnan åtagit sig för några förut framkastade yttranden, skola de längre fram söka efter bästa insigt afbörda, billigt erkännande likväl, att om Tegnérismen »störtas»,konsekvensändrat/normaliserat så sker detta derigenom att den sjelf faller tillsamman, dervid dikter som Fjalar medelbarligen bidraga. – Till dato hafva fyra bedömanden af förevarande dikt varit synliga i publiciteten; ett ganska ytligt i Svenska Biet, ett mer än lofligt knapphändigt i Upsala Intelligensblad samt tvenne välskrifna artiklar i Morgonbladet. Man väntar nu ock att Saima, missnöjd med de många loftalen och mån om att sjelf undgå beskyllningen för »tioraders panegyriker»,konsekvensändrat/normaliserat skall fälla sitt votum öfver Kung Fjalar, och det hviskas, att detta votum blir fällande.