1 Läsaren har utan tvifvel den lyckan att känna Orvar Odd vikingen, Orvar Odd pennritaren, Orvar Odd skizzmakaren, han som aftecknat Stockholm etc. »med en bit krita»,konsekvensändrat/normaliserat »utflugit ur boet»,konsekvensändrat/normaliserat förvånat verlden med »chinesiska bref»,konsekvensändrat/normaliserat han som om somrarna visar sig i en så »scharmangt toalett»,konsekvensändrat/normaliserat med mustacher och hvit pigesh vid Djurgårdsbrunn, han som på Malmens källare svarade några spotska officerare på tillfrågan hvarföre han lät värdhusflickan kalla sig löjtnant: »hon har inbillat sig att jag är löjtnant emedan jag så länge ätit här på krita»;konsekvensändrat/normaliserat – han ändtligen som på de dödligas tungomål kallar sig P. O. Sturzenbecher – läsaren känner ju honom?
2 Ah, hvem skulle ej känna ett literärt lejon i komplett mahn och ragg, ett lejon som ryter så »schjangtilt» i salongerna och slukar notabiliteter till frukost, middag och quäll med samma lätthet som andra skala äplen och knäcka krakmandlar! Det måste vara en stor man, som med ett så sjelfförnöjdt småleende skådar ned öfver alla storheter i Svea rike, och det måste vara en ryktbar man, som mäter ut andras rykte skedbladtals åt hela det lyssnande Skandinavien. Hvem vågar bestrida detta sedan han läst: »Den nyare svenska skön-literaturen och tidningspressen, en öfversigt i sex föreläsningar af Dr O. P. Sturzenbecher»,konsekvensändrat/normaliserat tryckt i Kiöbenhavn på C. A. Rettzels förlag 1845?
3 »Det skandinaviska sällskapet hade gifvit förf. det förbindliga uppdraget att hålla dessa föreläsningar» i Danmarks hufvudstad förliden vår. »Man behagade skänka desamma en uppmärksamhet, som vida öfvergick förf:s väntan.» Man uppmanade förf. sedan att utgifva dem från trycket. Och förf. – vägrade han? När har man sett en konstmakare vägra att »på fleras begäran» uppföra samma spektakel för andra och sista och allrasista gången?
4 Emellertid är tutal, huruvida förf. gjort svenska literaturen en tjenst eller otjenst med sin beredvillighet. Han har skrifvit en rolig bok, det kan icke nekas, och på sina ställen en quick bok. Här och der har han träffat spiken på hufvudet, isynnerhet det slags spikar, som kallas platthufvuden. Men värdaste Orvar Odd, huru kan man med ett så nordiskt kämpanamn skrifva ett så fransyskt pjoller öfver en mängd personer, hvilkas skoremmar man icke är värdig att upplösa? Huru kan man med ett sådant hafs, bland åtskilligt riktigt, uppduka för ett främmande lands publik en sådan mängd små personliga hugskott, hvilkas källor dels äro att söka i de mer och mindre genanta beröringar förf. sjelf haft med originalerna till hans literära silhouetter, dels i de resp. originalernas politiska åsigter? Politik – hvad hade min son på galejan att göra? Emellertid lärer nu Köpenhamns publik på god tro antaga, att Franzén (numera) är en »hedersman med dåligt hymör»,konsekvensändrat/normaliserat »förbittrad som en fluga i en flaska»;konsekvensändrat/normaliserat att Tegnér (också numera) är en gammal man, som skrifver »obetänkt gyckel eller ovett mot den nya tiden»;konsekvensändrat/normaliserat att Afzelii »Necken» är ytterligt »gammalmodig»;konsekvensändrat/normaliserat att Palmblad framkommer med »oförsynta lögner och smädelser»;konsekvensändrat/normaliserat att Runeberg är en liten behändig vismakare, som aldrig bordt våga sig ut på större arbeten»,konsekvensändrat/normaliserat o. s. v.
5 Utfallet mot Runeberg är föröfrigt så betecknande för Orvar Odds kritiska omdöme, att det förroskull förtjenar närmare refereras. »Runeberg»,konsekvensändrat/normaliserat säger vår store kritikus, »tillkommer måhända första platsen bland den yngsta svenska vitterhetens få poeter af någon utmärktare betydelse. Dermed vill jag föröfrigt ingalunda hafva i allo förenat mig med dem, hvilka upphöja denna skald till någonting makalöst stort och nästan sekulariskt. R. är en god poet, men han är visserligen hvarken någon Geijer, någon Tegnér eller någon Stagnelius. De arbeten, der han är mest|92 2| sjelfständig, äro tillika de, mot hvilka man har mest att anmärka, och åter de, i hvilka han af den stora allmänheten älskas och beundras, äro sådana, der han till en god del blott är imitatör. Hans större episka dikter »Elgskyttarne»,konsekvensändrat/normaliserat »Hanna»,konsekvensändrat/normaliserat »Nadeschda»,konsekvensändrat/normaliserat »Kung Fjalar»,konsekvensändrat/normaliserat med hvad de mera heta, innehålla utan tvifvel ganska poetiska ting, sköna målningar och originela scenerier, men de äro med allt detta dock i sin helhet behäftade med ett litet fel, som visserligen af många uti fordna dagar ansågs för »klassiskt»,konsekvensändrat/normaliserat men ickedestomindre har råkat i stor och ohjelplig misskredit; vågar jag uttala ordet? dessa poemer äro – tråkiga. Ja, man kan icke mera dölja det för sig sjelf, de äro i längden hjertans tråkiga. Det ligger också redan i den stelt bundna form, hvari R. intvingat dessa sina berättelseroriginal: berätser, någonting som tröttar och till och med gör en missnöjd. Isynnerhet gäller detta om hans hexametriska stycken, emedan detta versslag, man må säga hvad man vill, innebär ett visst ärftligt mer eller mindre idealiskt anspråk, hvilket dock af en sådan innerligt Vossisk epik, som herr R:s, på intet sätt uppfylles.» – Efter några mordiska sidohugg åt hexametrar och jamber i allmänhet, fortfar Hr Orvar: »Hr R:s »Elgskyttar» skulle kunna ha blifvit en alldeles ypperlig novell, i stället för att arbetet nu med sin antika versbygnad är ett temligen tålamodspröfvande epos, som jemförelsevis få gripa sig an med att läsa igenom, och förf. skulle visst icke varit mindre god och äkta poet, derför att han icke hade gjort ett par hundrade sådana »episka verser»,konsekvensändrat/normaliserat som t. ex. följande hexametrar:
Men der stod vid min sida en man som sopade flitigt
Vägen och sköt med sin quast den ymniga smutsen i högar.
7 Derpå följa några ord om R:s »idyller och epigrammer»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka, ehuru med insinuation att de till en stor del äro öfversättningar från serviskan, berömmas för sin »älskliga naivitet, sin täcka mildhet eller småskälmskhet» o. s. v. hvarefter tre af dem reciteras. Slutligen utbrister vår kritikus: »Och jag vill fråga, hvarföre en man, som kan skrifva dylika gratiösa och intagande småting, skall äflas med stora episka versfabrikater, dem man, såsom fallet verkligen är med hans sista knaggliga opus »Kung Fjalar»,konsekvensändrat/normaliserat knappast är i stånd att recitera från bladet, och der man svårligen inom de många arktalen finner mera sannt poetiskt innehåll, än i de få raderna af dessa täcka miniatyrbilder! Man svarar, jag vet det, att R. är en »episk natur»;konsekvensändrat/normaliserat nå hjertans gerna en episk! jag har ingenting deremot, men återkommer i sådant fall alltid till hvad redan är sagdt: hvarföre diktar icke den älskvärde mannen på prosa, hvarföre ger han oss icke noveller? O herr Runeberg, som kanske skulle skrifva så förträffliga! ... Men det är denna hexameterns demon, som för syndens skull kommit i verlden och som går och ingifver folk en mängd fatala »klassiska» inbillningar!» ....
8 Så långt Hr Orvar Odd. Man måste äga en stor portion mopsaktighet, en dito oförskämdhet och en dito okunnighet, för att ej blygas uppduka slika kritikeroriginal: krikiker inför en främmande publik som, obevandrad i ämnet, villigt ser med föreläsarens ögon och, så att säga, prisgifver sitt omdöme åt hans. För den finska publiken och troligen för den svenska äfvenså, är hvarje bemötande af ofvanstående fullkomligen öfverflödigt. Man får ej taga sådant illa; något skulle väl Hr Orvar, den hederlige mannen, roa sig och sina åhörare med. Men något som åter lär roa den finska allmänheten, är att Hr Orvar af gammalt har en gås oplockad med Runebergianerna. Det hände sig nemligen att den store literatören Orvar Odd 1841 i Stockholm utgaf en tidning, Bazaren benämnd, (dog strådöd 1842,) och att denna Bazar behagade utlåta sig om den lille vismakaren Runebergs då nyss utkomna »Nadeschda»,konsekvensändrat/normaliserat att den hade sina partier, men på det hela var »si så der justsom litet tråkig».konsekvensändrat/normaliserat Denna kritiska gäspning fick H:fors Morgonblad tag uti – hvar och en vet att Mbl. just icke haft för sed att sticka under stolen, och 1841 råkade just vara dess allraampraste tid – och tilltvålade den stackars Orvar Odd på den façon, att gäsplusten förgick honom, helst han och Sveriges allmänhet kort derpå fingo läsa Mbl:s artikel aftryckt i Sv. Biet. Sådant der lägger Hr Orvar på minnet; om vi ej misstage oss, har den illa medfarne Palmblad likaledes förtörnat den store kritikern. Slik oförsigtighet är, som man sett vådlig; när man nyser i Sverige eller Finland, svarar Hr Orvar prosit i Danmark.
9 Med allt detta är det skada på Hr Orvar, att han är för mycket mops för att vara kritikus. Han skrifver icke oäfna skizzer och verser,*)Runeberg, som icke vet hvad literärt groll vill säga, har berömt flera stycken i Orvar Odds »Fattiga Sångmö».konsekvensändrat/normaliserat och vi fråga, »hvarföre en man, som kan skrifva dylika gratiösa och intagande småting, skall äflas med stora» kritiska »fabrikater»?konsekvensändrat/normaliserat De sex föreläsningarna äro, som sagdt, roliga, quicka och stundom rätt träffande. Se här några andra profstycken. »Lidner var ett nerfsjukt öfverdrifternas geni.» »Thorild var hanen som bebådade den gryende dagen»,konsekvensändrat/normaliserat och Franzén var dess morgonsvala. »Valerius stod med ena foten inne i den gamla gustavianska tidens konstsmak och rimmade didaktiska prisskrifter, hvilka gäspa åt sig sjelfva.» »Ett djupsinnigare hufvud än Ehrnsvärd har aldrig kommenderat öfver tjäriga matroser och krutsprängda sjöartillerister»,konsekvensändrat/normaliseratWallmarks »Handen» »är en poesi som man kan sticka skeden ned i, så att den står upprätt».konsekvensändrat/normaliseratAtterbom var »den nya skolans tambur-major, som ständigt gick framför truppen och svängde sin batong».konsekvensändrat/normaliserat »Det är någonting af sju tunnor tusan fan! i A. I. Arvidsons eld-, glöd- och svafvelfantasi» (poemet »smälthyttan»;konsekvensändrat/normaliserat) dess språk »knaprar under tänderna som om man tuggade kiselsten».konsekvensändrat/normaliserat »Tegnér är en skald à la Paganini, hans poetiska arpeggio och pizzicato är makalöst, hans originalitet är icke djup, men ytterst briljant, hans pegasus är en arabisk fullblodsfåle.» »Lings poesi går inemot upp till snögränsen, der endast sparsama blåkråkor quittra i de tunna björkarna och här och der en enstaka fura lutar sig öfver de forsande fjällströmmarna.» Grafström »har mycken händighet till att förfärdiga ett slags poetiskt sockerbröd, som låter med behag doppa sig i thévatten».konsekvensändrat/normaliseratvon Beskow »är ingen Apollo, men en makalös hofmarskalk och en alldeles ypperlig baron».konsekvensändrat/normaliseratJ Snellmans »Fyra Giftermål» »banaroriginal: banar sig den spekulativa ådran nog envist sin strömfåra tvärs igenom poesin och det ser ut som det endast vore den alfvarsama fru Philosophia, hvilken här roat sig att för en ögonblick spela maskrad i den sköna konstens skiftande domino; men äfven litet philosophi skadar icke då och då här i verlden, särdeleles när den beter sig så humant, så inställsamt och med så goda manér, som i herr Snellmans bok.» o. s. v. Sista föreläsningen, full af pikanta och orimliga anekdoter, gäller tidningspressen i Sverige.
*)Runeberg, som icke vet hvad literärt groll vill säga, har berömt flera stycken i Orvar Odds »Fattiga Sångmö».konsekvensändrat/normaliserat
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Sturzenbechers Sex Föreläsningar.
1 Läsaren har utan tvifvel den lyckan att känna Orvar Odd vikingen, Orvar Odd pennritaren, Orvar Odd skizzmakaren, han som aftecknat Stockholm etc. »med en bit krita»,konsekvensändrat/normaliserat »utflugit ur boet»,konsekvensändrat/normaliserat förvånat verlden med »chinesiska bref»,konsekvensändrat/normaliserat han som om somrarna visar sig i en så »scharmangt toalett»,konsekvensändrat/normaliserat med mustacher och hvit pigesh vid Djurgårdsbrunn, han som på Malmens källare svarade några spotska officerare på tillfrågan hvarföre han lät värdhusflickan kalla sig löjtnant: »hon har inbillat sig att jag är löjtnant emedan jag så länge ätit här på krita»;konsekvensändrat/normaliserat – han ändtligen som på de dödligas tungomål kallar sig P. O. Sturzenbecher – läsaren känner ju honom?
2 Ah, hvem skulle ej känna ett literärt lejon i komplett mahn och ragg, ett lejon som ryter så »schjangtilt» i salongerna och slukar notabiliteter till frukost, middag och quäll med samma lätthet som andra skala äplen och knäcka krakmandlar! Det måste vara en stor man, som med ett så sjelfförnöjdt småleende skådar ned öfver alla storheter i Svea rike, och det måste vara en ryktbar man, som mäter ut andras rykte skedbladtals åt hela det lyssnande Skandinavien. Hvem vågar bestrida detta sedan han läst: »Den nyare svenska skön-literaturen och tidningspressen, en öfversigt i sex föreläsningar af Dr O. P. Sturzenbecher»,konsekvensändrat/normaliserat tryckt i Kiöbenhavn på C. A. Rettzels förlag 1845?
3 »Det skandinaviska sällskapet hade gifvit förf. det förbindliga uppdraget att hålla dessa föreläsningar» i Danmarks hufvudstad förliden vår. »Man behagade skänka desamma en uppmärksamhet, som vida öfvergick förf:s väntan.» Man uppmanade förf. sedan att utgifva dem från trycket. Och förf. – vägrade han? När har man sett en konstmakare vägra att »på fleras begäran» uppföra samma spektakel för andra och sista och allrasista gången?
4 Emellertid är tutal, huruvida förf. gjort svenska literaturen en tjenst eller otjenst med sin beredvillighet. Han har skrifvit en rolig bok, det kan icke nekas, och på sina ställen en quick bok. Här och der har han träffat spiken på hufvudet, isynnerhet det slags spikar, som kallas platthufvuden. Men värdaste Orvar Odd, huru kan man med ett så nordiskt kämpanamn skrifva ett så fransyskt pjoller öfver en mängd personer, hvilkas skoremmar man icke är värdig att upplösa? Huru kan man med ett sådant hafs, bland åtskilligt riktigt, uppduka för ett främmande lands publik en sådan mängd små personliga hugskott, hvilkas källor dels äro att söka i de mer och mindre genanta beröringar förf. sjelf haft med originalerna till hans literära silhouetter, dels i de resp. originalernas politiska åsigter? Politik – hvad hade min son på galejan att göra? Emellertid lärer nu Köpenhamns publik på god tro antaga, att Franzén (numera) är en »hedersman med dåligt hymör»,konsekvensändrat/normaliserat »förbittrad som en fluga i en flaska»;konsekvensändrat/normaliserat att Tegnér (också numera) är en gammal man, som skrifver »obetänkt gyckel eller ovett mot den nya tiden»;konsekvensändrat/normaliserat att Afzelii »Necken» är ytterligt »gammalmodig»;konsekvensändrat/normaliserat att Palmblad framkommer med »oförsynta lögner och smädelser»;konsekvensändrat/normaliserat att Runeberg är en liten behändig vismakare, som aldrig bordt våga sig ut på större arbeten»,konsekvensändrat/normaliserat o. s. v.
5 Utfallet mot Runeberg är föröfrigt så betecknande för Orvar Odds kritiska omdöme, att det förroskull förtjenar närmare refereras. »Runeberg»,konsekvensändrat/normaliserat säger vår store kritikus, »tillkommer måhända första platsen bland den yngsta svenska vitterhetens få poeter af någon utmärktare betydelse. Dermed vill jag föröfrigt ingalunda hafva i allo förenat mig med dem, hvilka upphöja denna skald till någonting makalöst stort och nästan sekulariskt. R. är en god poet, men han är visserligen hvarken någon Geijer, någon Tegnér eller någon Stagnelius. De arbeten, der han är mest|92 2| sjelfständig, äro tillika de, mot hvilka man har mest att anmärka, och åter de, i hvilka han af den stora allmänheten älskas och beundras, äro sådana, der han till en god del blott är imitatör. Hans större episka dikter »Elgskyttarne»,konsekvensändrat/normaliserat »Hanna»,konsekvensändrat/normaliserat »Nadeschda»,konsekvensändrat/normaliserat »Kung Fjalar»,konsekvensändrat/normaliserat med hvad de mera heta, innehålla utan tvifvel ganska poetiska ting, sköna målningar och originela scenerier, men de äro med allt detta dock i sin helhet behäftade med ett litet fel, som visserligen af många uti fordna dagar ansågs för »klassiskt»,konsekvensändrat/normaliserat men ickedestomindre har råkat i stor och ohjelplig misskredit; vågar jag uttala ordet? dessa poemer äro – tråkiga. Ja, man kan icke mera dölja det för sig sjelf, de äro i längden hjertans tråkiga. Det ligger också redan i den stelt bundna form, hvari R. intvingat dessa sina berättelseroriginal: berätser, någonting som tröttar och till och med gör en missnöjd. Isynnerhet gäller detta om hans hexametriska stycken, emedan detta versslag, man må säga hvad man vill, innebär ett visst ärftligt mer eller mindre idealiskt anspråk, hvilket dock af en sådan innerligt Vossisk epik, som herr R:s, på intet sätt uppfylles.» – Efter några mordiska sidohugg åt hexametrar och jamber i allmänhet, fortfar Hr Orvar: »Hr R:s »Elgskyttar» skulle kunna ha blifvit en alldeles ypperlig novell, i stället för att arbetet nu med sin antika versbygnad är ett temligen tålamodspröfvande epos, som jemförelsevis få gripa sig an med att läsa igenom, och förf. skulle visst icke varit mindre god och äkta poet, derför att han icke hade gjort ett par hundrade sådana »episka verser»,konsekvensändrat/normaliserat som t. ex. följande hexametrar:
Men der stod vid min sida en man som sopade flitigt
Vägen och sköt med sin quast den ymniga smutsen i högar.
7 Derpå följa några ord om R:s »idyller och epigrammer»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka, ehuru med insinuation att de till en stor del äro öfversättningar från serviskan, berömmas för sin »älskliga naivitet, sin täcka mildhet eller småskälmskhet» o. s. v. hvarefter tre af dem reciteras. Slutligen utbrister vår kritikus: »Och jag vill fråga, hvarföre en man, som kan skrifva dylika gratiösa och intagande småting, skall äflas med stora episka versfabrikater, dem man, såsom fallet verkligen är med hans sista knaggliga opus »Kung Fjalar»,konsekvensändrat/normaliserat knappast är i stånd att recitera från bladet, och der man svårligen inom de många arktalen finner mera sannt poetiskt innehåll, än i de få raderna af dessa täcka miniatyrbilder! Man svarar, jag vet det, att R. är en »episk natur»;konsekvensändrat/normaliserat nå hjertans gerna en episk! jag har ingenting deremot, men återkommer i sådant fall alltid till hvad redan är sagdt: hvarföre diktar icke den älskvärde mannen på prosa, hvarföre ger han oss icke noveller? O herr Runeberg, som kanske skulle skrifva så förträffliga! ... Men det är denna hexameterns demon, som för syndens skull kommit i verlden och som går och ingifver folk en mängd fatala »klassiska» inbillningar!» ....
8 Så långt Hr Orvar Odd. Man måste äga en stor portion mopsaktighet, en dito oförskämdhet och en dito okunnighet, för att ej blygas uppduka slika kritikeroriginal: krikiker inför en främmande publik som, obevandrad i ämnet, villigt ser med föreläsarens ögon och, så att säga, prisgifver sitt omdöme åt hans. För den finska publiken och troligen för den svenska äfvenså, är hvarje bemötande af ofvanstående fullkomligen öfverflödigt. Man får ej taga sådant illa; något skulle väl Hr Orvar, den hederlige mannen, roa sig och sina åhörare med. Men något som åter lär roa den finska allmänheten, är att Hr Orvar af gammalt har en gås oplockad med Runebergianerna. Det hände sig nemligen att den store literatören Orvar Odd 1841 i Stockholm utgaf en tidning, Bazaren benämnd, (dog strådöd 1842,) och att denna Bazar behagade utlåta sig om den lille vismakaren Runebergs då nyss utkomna »Nadeschda»,konsekvensändrat/normaliserat att den hade sina partier, men på det hela var »si så der justsom litet tråkig».konsekvensändrat/normaliserat Denna kritiska gäspning fick H:fors Morgonblad tag uti – hvar och en vet att Mbl. just icke haft för sed att sticka under stolen, och 1841 råkade just vara dess allraampraste tid – och tilltvålade den stackars Orvar Odd på den façon, att gäsplusten förgick honom, helst han och Sveriges allmänhet kort derpå fingo läsa Mbl:s artikel aftryckt i Sv. Biet. Sådant der lägger Hr Orvar på minnet; om vi ej misstage oss, har den illa medfarne Palmblad likaledes förtörnat den store kritikern. Slik oförsigtighet är, som man sett vådlig; när man nyser i Sverige eller Finland, svarar Hr Orvar prosit i Danmark.
9 Med allt detta är det skada på Hr Orvar, att han är för mycket mops för att vara kritikus. Han skrifver icke oäfna skizzer och verser,*)Runeberg, som icke vet hvad literärt groll vill säga, har berömt flera stycken i Orvar Odds »Fattiga Sångmö».konsekvensändrat/normaliserat och vi fråga, »hvarföre en man, som kan skrifva dylika gratiösa och intagande småting, skall äflas med stora» kritiska »fabrikater»?konsekvensändrat/normaliserat De sex föreläsningarna äro, som sagdt, roliga, quicka och stundom rätt träffande. Se här några andra profstycken. »Lidner var ett nerfsjukt öfverdrifternas geni.» »Thorild var hanen som bebådade den gryende dagen»,konsekvensändrat/normaliserat och Franzén var dess morgonsvala. »Valerius stod med ena foten inne i den gamla gustavianska tidens konstsmak och rimmade didaktiska prisskrifter, hvilka gäspa åt sig sjelfva.» »Ett djupsinnigare hufvud än Ehrnsvärd har aldrig kommenderat öfver tjäriga matroser och krutsprängda sjöartillerister»,konsekvensändrat/normaliserat Wallmarks »Handen» »är en poesi som man kan sticka skeden ned i, så att den står upprätt».konsekvensändrat/normaliserat Atterbom var »den nya skolans tambur-major, som ständigt gick framför truppen och svängde sin batong».konsekvensändrat/normaliserat »Det är någonting af sju tunnor tusan fan! i A. I. Arvidsons eld-, glöd- och svafvelfantasi» (poemet »smälthyttan»;konsekvensändrat/normaliserat) dess språk »knaprar under tänderna som om man tuggade kiselsten».konsekvensändrat/normaliserat »Tegnér är en skald à la Paganini, hans poetiska arpeggio och pizzicato är makalöst, hans originalitet är icke djup, men ytterst briljant, hans pegasus är en arabisk fullblodsfåle.» »Lings poesi går inemot upp till snögränsen, der endast sparsama blåkråkor quittra i de tunna björkarna och här och der en enstaka fura lutar sig öfver de forsande fjällströmmarna.» Grafström »har mycken händighet till att förfärdiga ett slags poetiskt sockerbröd, som låter med behag doppa sig i thévatten».konsekvensändrat/normaliserat von Beskow »är ingen Apollo, men en makalös hofmarskalk och en alldeles ypperlig baron».konsekvensändrat/normaliserat J Snellmans »Fyra Giftermål» »banaroriginal: banar sig den spekulativa ådran nog envist sin strömfåra tvärs igenom poesin och det ser ut som det endast vore den alfvarsama fru Philosophia, hvilken här roat sig att för en ögonblick spela maskrad i den sköna konstens skiftande domino; men äfven litet philosophi skadar icke då och då här i verlden, särdeleles när den beter sig så humant, så inställsamt och med så goda manér, som i herr Snellmans bok.» o. s. v. Sista föreläsningen, full af pikanta och orimliga anekdoter, gäller tidningspressen i Sverige.