»C. J. L. Almqvist. Monografi»,konsekvensändrat/normaliserat
1 »samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor» – är den märkvärdiga titeln på en ganska märkvärdig bok, utkommen i Jönköpingförl. förlidet år 1845. Den är utgifven i afsigt att icke blott på ett ställe samla de akter, som vexlats mellan Almqvist och hans förnämsta vedersakare, och sålunda i sitt rätta ljus ställa striden mellan »kämparne för den äldre bildningen i Sverige och förf. till Törnrosens bok»,konsekvensändrat/normaliserat utan ock medelst utförligare uppsatser belysa stridsfrågorna. Namnet Almqvist som titel, säger förf., må användas till igenkänningstecken utan allt vidare anspråk.
2 De fleste af våra läsare ha sig troligen bekant, att i Sverige lefver en Almqvist, som skrifvit temligen många romaner och poesier, bättre och sämre visserligen, men dock i både det goda och det onda (der man misstänker sådant) framom den stora mängden af literärt folk, som skrifver. Nu har väl Almqvist uppträdt som författare i många de mest olika grenar äfven af vetenskapen, mångfaldigt uttalat sina åsigter om tidsbildning och samhällsinstitutioner m. m. Men man behöfver icke alls hafva gjort hans bekantskap direkte i dessa ämnen, för att äfven i hans romaner och poetiska dikter öfverallt upptäcka hvad man allmänneligen kallar tendens, ett sträfvande att på åskådligt och praktiskt sätt behandla sådana frågar, som hafva ett närmare intresse för samtiden och fäderneslandet. I det Almqvist sålunda gerna velat förkroppsliga sina åsigter, låtit handlande personer, romanhjeltar o. s. v. dels uttala, dels i hela deras personlighet framställa en gifven idé, har det inträffat, att han af många blifvit missförstådd, af andra förstådd, men häftigt bekämpad. Hvem har ej t. ex. hört talas om »Det går an»,konsekvensändrat/normaliserat om »Marjam» och flera andra skrifter, mot hvilka välmeningen eller nitet höjt sina röster, såsom skulle A. vilja försåtligen nedrifva både religion och moral. Det gick så långt, att Upsala Domkapitel ansåg sig förpligtigadt att först vänligen varna A. som prest för otillbörliga lärors utspridande och sedan förelägga honom till besvarande 12 frågor, rörande punkter i presteden, med afseende å hvilka Domkapitlet hyste någon tvekan om A:s öfvertygelse. Både för den uppmärksamhet man sålunda kommit att fästa vid A., betraktad äfven utom diktens område, och i synnerhet för det intressanta i sjelfva de frågor striden mot honom berört, är det nu högeligen upplysande att se den celebre förf. i sin »Monografi» klarligen för dem redogöra och i sammanhang utreda, hvad han egentligen velat mena med sina föregående framställningar.
3 Man må nu dela A:s åsigter eller icke, man må, om man så för godt finner, uttala en förkastelsedom öfver flera af dem: omöjligen kan man likväl förneka dem en stor och vigtig betydelse för många förhållanden inom samtiden. Det utmärkande i hela A:s författareskap ligger just i hans ständiga sträfvan att uppfatta ting och förhållanden i deras djup, att taga dem »från själens sida»,konsekvensändrat/normaliserat som han sjelf vackert uttrycker sig. Utan att derföre försvara alla de konsequenser, han trott sig böra draga af sina iakttagelser, kan man om denne förf. fälla det vitsord, att han framlagt i dagen månget framtidsfrö, som gäser på tidens botten och grumlar förhållandena menniska och menniska emellan, samt att han öppet uttalat sin sam|15 2|tids hemliga synder och icke skytt att kläda skott för åtskilligt, hvars tillvaro andra väl måste i sitt innersta hjerta erkänna såsom verklig, men hvilket de af välmening eller vana på allt sätt bemöda sig att förneka och öfverskyla tillochmed för sig sjelfva. Ett sådant afslöjande af det grummel, som nu allmänneligen orenar menniskors medvetande, är på visst sätt förhatligt och skoningslöst och måste förskaffa A. många bittra fiender, hvarföre icke heller de saknats, hvilka, såsom till en del Palmblad och nu sednast Fahlcrantz, förneka A. allt värde, tillochmed der, hvarest detta värde borde vara minsta tvifvel underkastadt: inom den sköna literaturens område. Men den opartiske betraktaren kan icke undgå att finna en så öppen strid mot det A., enligt sin öfvertygelse, anser för bristfälligt och ondt, i hög grad aktningsvärd, och äfven der man bekämpar honom, borde man göra rättvisa åt hans mod och hans förtjenst att föra ämnet till tals.
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 25/2 1846:|16 1|
Literatur.
»C. J. L. Almqvist. Monografi»,konsekvensändrat/normaliserat
(Slut från N:o 15.)
5 Boken börjar med ett aftryck af Almqvists förhandlingar med Upsala Domkapitel. Kapitlets samtliga frågor|16 2| besvaras af A. med ja, ehuru icke alltid ett obetingadt. Läsaren finner utan svårighet att A., såsom han sjelf tillstår, i sina svar »talar juridik».konsekvensändrat/normaliserat Ur denna synpunkt måste man tillerkänna svaren mera fintlighet, än uppriktighet. »Jag vill icke extemporera bort mitt embete»,konsekvensändrat/normaliserat heter det. Hvarföre Domkapitlet ock slutligen förklarade, »att ingen vidare åtgärd vore för närvarande att taga med A.» Synnerligen intressant är emellertid hvad A. här yttrar om vigselns nödvändighet.
6 Bokens andra afdelning åsyftar att summariskt framställa A:s verkliga mening i de hufvudpunkter inom religionens, statens och konstens område, hvaröfver han under sin skriftställarebana yttrat egna och ofta bestridda åsigter. Hvad här utsäges, är följaktligen, för ett rätt bedömande af denna utmärkta personlighet, högst upplysande. Vi tillåte oss derföre en kort resumé deraf. Almqvist yrkar:
7 I. a) att uppfostran skall röra icke blott vetandets krets, utan framför allt känslans stämning, hvars upphöjande, förädlande och rättande till det goda utgör hufvudsaken. Uppfostran bör derföre vara fosterländsk.
8 b) att undervisningen bör begynna med väckande af sjelfverksamhet hos lärjungen; c) att modersmålet måste härtill begagnas, att dess studium bör föregå inlärandet af hvarje främmande språk; d) att de klassiska språken böra inhämtas för deras literaturers skull, icke såsom allmänna bildningsmedel mera än andra läroämnen, emedan e) påståendet om dessa språks vigt såsom psychologiskt bildande är historiskt falskt.
9 f) att ämneläsning, fri flyttning och vexelundervisning böra föredragas framför den brukliga klassläsningen; att den s. k. ambulatoriska methoden deremot är förkastlig; g) att skoltukten bäst upprätthålles genom anmärkningsböcker, deri lärjungens fel, men icke hans förtjenster antecknas.
10 h) att gymnasium och nederskolan böra sammanslås till ett enda skolverk, inrättadt med ämneläsning och vexelundervisning; i) att vid universiteternaoriginal: unversiteterna studentexamen bör quarstå, men hela det öfriga examensväsendet (vid afgång från akademien) borttagas, hvaremot hvarje embetsverk bör sjelft examinera dem som deri söka inträde; k) att den akademiska jurisdiktionen, professorers befattning med kommunalbestyr etc. böra upphöra; l) att undervisningen vid universiteterna icke kan lyftas till någon egentligen akademisk höjd förr än elementarundervisningen i hela landet undergått den föreslagna förbättring, hvars riktighet Nya Elementarskolan i Stockholm praktiskt bevisat.
11 II. a) att man är irrlärig så fort man antager någonting annat, än den heliga skrifts utsagor till norma fidei eller till ensamt afgörande myndighet för trossaker i högsta rummet, och att hvarje statsreligion, enligt det evangeliskt-lutherska lärobegreppet, är heterodoxi; b) att stiftsstyrelsen bör undergå förbättring genom en förändring med konsistorierna, som låter stiftens högsta läroverk åtnjuta sina lärares verksamhet odelad och leder det egentliga presterskapet till mera intresse för kristendomen och en högre andlig bildning.
12 III. a) att intet förhållande mellan man och quinna hvarken är sedligt rent och äkta eller i afseende på lycka, trefnad och yttre bestånd godt, derest icke mellan personerna verklig öfverensstämmelse och andlig kärlek finnes; b) att den nuvarande äktenskapsformen behöfver undergå förbättring emedan härigenom föreningar sanktioneras, hvilka 1) tvinga sådane personer att vara tillsammans, som icke borde vara det; 2) hindra sådane att vara tillsammans, som borde vara det; samt c, d ) att nu gällande former böra respekteras tills förändring sker, men att grundsatsen och förslaget till förbättring undertiden kunna diskuteras.
13 c) att öfvergången till en sådan förbättring består deri, att quinnan försättes i en mera oberoende ekonomisk ställning inom samhället, hvarigenom hon befrias från att blott för sin utkomst nödgas kasta sig i armarne på hvilken man som helst; f) att quinlighetens skönhet, finhet, oskuld icke minskas derigenom att quinnans uppfostran lämpas för en mera erkänd betydelse inom menskligheten.
14 IV. att menniskan är af naturen skapad för samhället; att detta måste medfölja bildningens utveckling hos ett folk; att alla naturvidriga former tillika äro samhällsvidriga; att vid reformer historien bör rådfrågas; att menniskans individualism icke bör förstås som egoism, följaktligen icke krossas, utan respekteras och tillåtas att utbilda sig, att samhället och den enskilde äro till för hvarandra; att en regering bör stå i organiskt förhållande till de regerade och att det yttre samhällets stadgar måste blott stå såsom ett värn personligheterna emellan.
15 V. a) att hvarje brott bör betraktas ur synpunkten af psychologiska sjukdomsfall och hvarje åtgärd deremot såsom läkedom; b) att den kriminal-princip, hvilken betraktar straffet såsom statens hämd, följaktligen bör undergå förvandling, den civila lagstiftningen deremot endast förenklas.
16 VI. a) att i konsten det äkta artistiska lifvet icke nödvändigt behöfver bevisa sin tillvaro hos en person genom frambringande af konstverk, utan b) hufvudsakligen består i ett visst slags lynne hos personen, en sammangjutning af religion och vetenskap, hvarigenom han ser allt med oskuldsblickar; c) att konsten således utgör ett återkommande till menniskans urtillstånd, der tvisten mellan viljans autonomi och förnuftets postulater icke mera gifves; d) att vetenskapen aldrig ensam kan till fullo uppvisa, definiera, konstruera konstens lif och natur, hvarföre en æsthetik, såsom fullständig konstlära, är en orimlighet; att religionen likaså litet kan dogmatiskt binda konsten; e) att konsten å sin sida hvarken kan gifva egentlig vetenskap eller religion, men att båda dessa måste fota sig på det förnimmelsesätt, som utgör konstens lif, och deraf utgå såsom ur sin källa.
17 f) att Christi uppträdande på jorden infört konsten inom verldens alla verkligheter, och att tron på Christus ger menniskan den rätta, för konsten egnade, oskuldsblicken öfver verlden; g) att konstens förhållande till religion och vetenskap återfinnes i det skönas förhållande till det goda och till det sanna; h) att det sköna icke är inskränkt blott till något visst i verlden; i) att hvarje konstslag och konststycke, för att vara äkta, måste hafva sin individuelt-karakteristiska form och att k) tvistefrågorna om nödvändigheten af technisk färdighet, om natursanning eller ej, om rättmätigheten af fantastik, om skilnaden mellan poesi och prosa (bunden och obunden stil) äro obsoleta och onödiga.
18 VII. a) att man noga måste skilja mellan löje och glädje. »Löje är en låg affär och vida under sorgen i värde.» Men glädje står öfver sorg och innebär i sig allt det goda, som sorgen till andens rening kan medföra. – b) att man bör veta skilja lust lika mycket från lu|16 3|sta, som olust; c) att en satir, som endast består i löje, är oäkta; att d) deremot hvarje äkta satir sammanfaller med godhet och står på sanning; e) att det komiska är sjelfva det sköna, när det framträder med glad uppsyn; att komedin har tragedien i sin hand, men icke tvärtom; f) att satiren må brukas i polemik, när personer visat sig vara af så hård panna, att de icke vika för grunder eller mota skäl med skäl, samt g) att godhetens och sanningens nya stridssätt icke består uti att låta ämnen af motståndare bortfuskas, men att i försvaret af egen person hellre tiga än tala.
19 I dessa postulater har Almqvist uppslagit ränningen till hela denna brokiga väfnad af skriftställeri, i hvilken han inslagit så många diktens rosor, så många lekande bilder af en rik fantasi. Det följande i boken innehåller närmare utredningar af åtskilligt hithörande. Man läser här ett vidunderligt förslag till organiserande af ett »Manhemsförbund»,konsekvensändrat/normaliserat hvars ändamål skulle vara »att bilda äkta Svenskar»,konsekvensändrat/normaliserat – en ungdomsfantasi, för hvars förfelade realiserande A. sjelf verksamt nitälskat i Vermlands skogstrakter. Ganska rikhaltiga ämnen behandlas derefter i denna sköna och friska stil, hvilken stundom är originel ända till bizarrhet. Utrymmet nekar oss meddelandet af vidare utdrag. Emellertid må, bland andra, följande artiklar särskildt utmärkas: »Om Statsreligion»;konsekvensändrat/normaliserat – »Om religionens restauration i Sverige och huruvida den af svenska presteden hindras?» – Ett intressant resonement om äktenskapsfrågan jemte vederläggning af hvad A:s motståndare derom ordat; – »Om brottsliges behandling»;konsekvensändrat/normaliserat »Om poesi i sak»;konsekvensändrat/normaliserat samt en serie af i många afseenden upplysande artiklar om svenska representationsfrågan.
20 Vi upprepe det: »Monografin» är en af de märkvärdigaste böcker, som Svenska prästen frambragt: icke blott derföre, att en utmärkt skriftställare deri framlägger hela sin intellektuela personlighet, utan ännu vida mer för vigten och den nära tillämpningen af de frågor, hvilka deri beröras. Boken kan ej undgå att framkalla gensägelser, polemik, diskussion. Så bringas ämnen till tals, af hvilka, derest de förtigits, samtiden ännu länge skulle erfarit olust och quäljningar. Ty tidehvarfvet befinner sig i en »intressant situation» och kan icke hoppas att komma till sin förra helsa igen innan det nya skådat dagen.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
»C. J. L. Almqvist. Monografi»,konsekvensändrat/normaliserat
1 »samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor» – är den märkvärdiga titeln på en ganska märkvärdig bok, utkommen i Jönköping förl. förlidet år 1845. Den är utgifven i afsigt att icke blott på ett ställe samla de akter, som vexlats mellan Almqvist och hans förnämsta vedersakare, och sålunda i sitt rätta ljus ställa striden mellan »kämparne för den äldre bildningen i Sverige och förf. till Törnrosens bok»,konsekvensändrat/normaliserat utan ock medelst utförligare uppsatser belysa stridsfrågorna. Namnet Almqvist som titel, säger förf., må användas till igenkänningstecken utan allt vidare anspråk.
2 De fleste af våra läsare ha sig troligen bekant, att i Sverige lefver en Almqvist, som skrifvit temligen många romaner och poesier, bättre och sämre visserligen, men dock i både det goda och det onda (der man misstänker sådant) framom den stora mängden af literärt folk, som skrifver. Nu har väl Almqvist uppträdt som författare i många de mest olika grenar äfven af vetenskapen, mångfaldigt uttalat sina åsigter om tidsbildning och samhällsinstitutioner m. m. Men man behöfver icke alls hafva gjort hans bekantskap direkte i dessa ämnen, för att äfven i hans romaner och poetiska dikter öfverallt upptäcka hvad man allmänneligen kallar tendens, ett sträfvande att på åskådligt och praktiskt sätt behandla sådana frågar, som hafva ett närmare intresse för samtiden och fäderneslandet. I det Almqvist sålunda gerna velat förkroppsliga sina åsigter, låtit handlande personer, romanhjeltar o. s. v. dels uttala, dels i hela deras personlighet framställa en gifven idé, har det inträffat, att han af många blifvit missförstådd, af andra förstådd, men häftigt bekämpad. Hvem har ej t. ex. hört talas om »Det går an»,konsekvensändrat/normaliserat om »Marjam» och flera andra skrifter, mot hvilka välmeningen eller nitet höjt sina röster, såsom skulle A. vilja försåtligen nedrifva både religion och moral. Det gick så långt, att Upsala Domkapitel ansåg sig förpligtigadt att först vänligen varna A. som prest för otillbörliga lärors utspridande och sedan förelägga honom till besvarande 12 frågor, rörande punkter i presteden, med afseende å hvilka Domkapitlet hyste någon tvekan om A:s öfvertygelse. Både för den uppmärksamhet man sålunda kommit att fästa vid A., betraktad äfven utom diktens område, och i synnerhet för det intressanta i sjelfva de frågor striden mot honom berört, är det nu högeligen upplysande att se den celebre förf. i sin »Monografi» klarligen för dem redogöra och i sammanhang utreda, hvad han egentligen velat mena med sina föregående framställningar.
3 Man må nu dela A:s åsigter eller icke, man må, om man så för godt finner, uttala en förkastelsedom öfver flera af dem: omöjligen kan man likväl förneka dem en stor och vigtig betydelse för många förhållanden inom samtiden. Det utmärkande i hela A:s författareskap ligger just i hans ständiga sträfvan att uppfatta ting och förhållanden i deras djup, att taga dem »från själens sida»,konsekvensändrat/normaliserat som han sjelf vackert uttrycker sig. Utan att derföre försvara alla de konsequenser, han trott sig böra draga af sina iakttagelser, kan man om denne förf. fälla det vitsord, att han framlagt i dagen månget framtidsfrö, som gäser på tidens botten och grumlar förhållandena menniska och menniska emellan, samt att han öppet uttalat sin sam|15 2|tids hemliga synder och icke skytt att kläda skott för åtskilligt, hvars tillvaro andra väl måste i sitt innersta hjerta erkänna såsom verklig, men hvilket de af välmening eller vana på allt sätt bemöda sig att förneka och öfverskyla tillochmed för sig sjelfva. Ett sådant afslöjande af det grummel, som nu allmänneligen orenar menniskors medvetande, är på visst sätt förhatligt och skoningslöst och måste förskaffa A. många bittra fiender, hvarföre icke heller de saknats, hvilka, såsom till en del Palmblad och nu sednast Fahlcrantz, förneka A. allt värde, tillochmed der, hvarest detta värde borde vara minsta tvifvel underkastadt: inom den sköna literaturens område. Men den opartiske betraktaren kan icke undgå att finna en så öppen strid mot det A., enligt sin öfvertygelse, anser för bristfälligt och ondt, i hög grad aktningsvärd, och äfven der man bekämpar honom, borde man göra rättvisa åt hans mod och hans förtjenst att föra ämnet till tals.
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 25/2 1846:|16 1|Literatur.
»C. J. L. Almqvist. Monografi»,konsekvensändrat/normaliserat
(Slut från N:o 15.)
5 Boken börjar med ett aftryck af Almqvists förhandlingar med Upsala Domkapitel. Kapitlets samtliga frågor|16 2| besvaras af A. med ja, ehuru icke alltid ett obetingadt. Läsaren finner utan svårighet att A., såsom han sjelf tillstår, i sina svar »talar juridik».konsekvensändrat/normaliserat Ur denna synpunkt måste man tillerkänna svaren mera fintlighet, än uppriktighet. »Jag vill icke extemporera bort mitt embete»,konsekvensändrat/normaliserat heter det. Hvarföre Domkapitlet ock slutligen förklarade, »att ingen vidare åtgärd vore för närvarande att taga med A.» Synnerligen intressant är emellertid hvad A. här yttrar om vigselns nödvändighet.
6 Bokens andra afdelning åsyftar att summariskt framställa A:s verkliga mening i de hufvudpunkter inom religionens, statens och konstens område, hvaröfver han under sin skriftställarebana yttrat egna och ofta bestridda åsigter. Hvad här utsäges, är följaktligen, för ett rätt bedömande af denna utmärkta personlighet, högst upplysande. Vi tillåte oss derföre en kort resumé deraf. Almqvist yrkar:
7 I. a) att uppfostran skall röra icke blott vetandets krets, utan framför allt känslans stämning, hvars upphöjande, förädlande och rättande till det goda utgör hufvudsaken. Uppfostran bör derföre vara fosterländsk.
8 b) att undervisningen bör begynna med väckande af sjelfverksamhet hos lärjungen; c) att modersmålet måste härtill begagnas, att dess studium bör föregå inlärandet af hvarje främmande språk; d) att de klassiska språken böra inhämtas för deras literaturers skull, icke såsom allmänna bildningsmedel mera än andra läroämnen, emedan e) påståendet om dessa språks vigt såsom psychologiskt bildande är historiskt falskt.
9 f) att ämneläsning, fri flyttning och vexelundervisning böra föredragas framför den brukliga klassläsningen; att den s. k. ambulatoriska methoden deremot är förkastlig; g) att skoltukten bäst upprätthålles genom anmärkningsböcker, deri lärjungens fel, men icke hans förtjenster antecknas.
10 h) att gymnasium och nederskolan böra sammanslås till ett enda skolverk, inrättadt med ämneläsning och vexelundervisning; i) att vid universiteternaoriginal: unversiteterna studentexamen bör quarstå, men hela det öfriga examensväsendet (vid afgång från akademien) borttagas, hvaremot hvarje embetsverk bör sjelft examinera dem som deri söka inträde; k) att den akademiska jurisdiktionen, professorers befattning med kommunalbestyr etc. böra upphöra; l) att undervisningen vid universiteterna icke kan lyftas till någon egentligen akademisk höjd förr än elementarundervisningen i hela landet undergått den föreslagna förbättring, hvars riktighet Nya Elementarskolan i Stockholm praktiskt bevisat.
11 II. a) att man är irrlärig så fort man antager någonting annat, än den heliga skrifts utsagor till norma fidei eller till ensamt afgörande myndighet för trossaker i högsta rummet, och att hvarje statsreligion, enligt det evangeliskt-lutherska lärobegreppet, är heterodoxi; b) att stiftsstyrelsen bör undergå förbättring genom en förändring med konsistorierna, som låter stiftens högsta läroverk åtnjuta sina lärares verksamhet odelad och leder det egentliga presterskapet till mera intresse för kristendomen och en högre andlig bildning.
12 III. a) att intet förhållande mellan man och quinna hvarken är sedligt rent och äkta eller i afseende på lycka, trefnad och yttre bestånd godt, derest icke mellan personerna verklig öfverensstämmelse och andlig kärlek finnes; b) att den nuvarande äktenskapsformen behöfver undergå förbättring emedan härigenom föreningar sanktioneras, hvilka 1) tvinga sådane personer att vara tillsammans, som icke borde vara det; 2) hindra sådane att vara tillsammans, som borde vara det; samt c, d ) att nu gällande former böra respekteras tills förändring sker, men att grundsatsen och förslaget till förbättring undertiden kunna diskuteras.
13 c) att öfvergången till en sådan förbättring består deri, att quinnan försättes i en mera oberoende ekonomisk ställning inom samhället, hvarigenom hon befrias från att blott för sin utkomst nödgas kasta sig i armarne på hvilken man som helst; f) att quinlighetens skönhet, finhet, oskuld icke minskas derigenom att quinnans uppfostran lämpas för en mera erkänd betydelse inom menskligheten.
14 IV. att menniskan är af naturen skapad för samhället; att detta måste medfölja bildningens utveckling hos ett folk; att alla naturvidriga former tillika äro samhällsvidriga; att vid reformer historien bör rådfrågas; att menniskans individualism icke bör förstås som egoism, följaktligen icke krossas, utan respekteras och tillåtas att utbilda sig, att samhället och den enskilde äro till för hvarandra; att en regering bör stå i organiskt förhållande till de regerade och att det yttre samhällets stadgar måste blott stå såsom ett värn personligheterna emellan.
15 V. a) att hvarje brott bör betraktas ur synpunkten af psychologiska sjukdomsfall och hvarje åtgärd deremot såsom läkedom; b) att den kriminal-princip, hvilken betraktar straffet såsom statens hämd, följaktligen bör undergå förvandling, den civila lagstiftningen deremot endast förenklas.
16 VI. a) att i konsten det äkta artistiska lifvet icke nödvändigt behöfver bevisa sin tillvaro hos en person genom frambringande af konstverk, utan b) hufvudsakligen består i ett visst slags lynne hos personen, en sammangjutning af religion och vetenskap, hvarigenom han ser allt med oskuldsblickar; c) att konsten således utgör ett återkommande till menniskans urtillstånd, der tvisten mellan viljans autonomi och förnuftets postulater icke mera gifves; d) att vetenskapen aldrig ensam kan till fullo uppvisa, definiera, konstruera konstens lif och natur, hvarföre en æsthetik, såsom fullständig konstlära, är en orimlighet; att religionen likaså litet kan dogmatiskt binda konsten; e) att konsten å sin sida hvarken kan gifva egentlig vetenskap eller religion, men att båda dessa måste fota sig på det förnimmelsesätt, som utgör konstens lif, och deraf utgå såsom ur sin källa.
17 f) att Christi uppträdande på jorden infört konsten inom verldens alla verkligheter, och att tron på Christus ger menniskan den rätta, för konsten egnade, oskuldsblicken öfver verlden; g) att konstens förhållande till religion och vetenskap återfinnes i det skönas förhållande till det goda och till det sanna; h) att det sköna icke är inskränkt blott till något visst i verlden; i) att hvarje konstslag och konststycke, för att vara äkta, måste hafva sin individuelt-karakteristiska form och att k) tvistefrågorna om nödvändigheten af technisk färdighet, om natursanning eller ej, om rättmätigheten af fantastik, om skilnaden mellan poesi och prosa (bunden och obunden stil) äro obsoleta och onödiga.
18 VII. a) att man noga måste skilja mellan löje och glädje. »Löje är en låg affär och vida under sorgen i värde.» Men glädje står öfver sorg och innebär i sig allt det goda, som sorgen till andens rening kan medföra. – b) att man bör veta skilja lust lika mycket från lu|16 3|sta, som olust; c) att en satir, som endast består i löje, är oäkta; att d) deremot hvarje äkta satir sammanfaller med godhet och står på sanning; e) att det komiska är sjelfva det sköna, när det framträder med glad uppsyn; att komedin har tragedien i sin hand, men icke tvärtom; f) att satiren må brukas i polemik, när personer visat sig vara af så hård panna, att de icke vika för grunder eller mota skäl med skäl, samt g) att godhetens och sanningens nya stridssätt icke består uti att låta ämnen af motståndare bortfuskas, men att i försvaret af egen person hellre tiga än tala.
19 I dessa postulater har Almqvist uppslagit ränningen till hela denna brokiga väfnad af skriftställeri, i hvilken han inslagit så många diktens rosor, så många lekande bilder af en rik fantasi. Det följande i boken innehåller närmare utredningar af åtskilligt hithörande. Man läser här ett vidunderligt förslag till organiserande af ett »Manhemsförbund»,konsekvensändrat/normaliserat hvars ändamål skulle vara »att bilda äkta Svenskar»,konsekvensändrat/normaliserat – en ungdomsfantasi, för hvars förfelade realiserande A. sjelf verksamt nitälskat i Vermlands skogstrakter. Ganska rikhaltiga ämnen behandlas derefter i denna sköna och friska stil, hvilken stundom är originel ända till bizarrhet. Utrymmet nekar oss meddelandet af vidare utdrag. Emellertid må, bland andra, följande artiklar särskildt utmärkas: »Om Statsreligion»;konsekvensändrat/normaliserat – »Om religionens restauration i Sverige och huruvida den af svenska presteden hindras?» – Ett intressant resonement om äktenskapsfrågan jemte vederläggning af hvad A:s motståndare derom ordat; – »Om brottsliges behandling»;konsekvensändrat/normaliserat »Om poesi i sak»;konsekvensändrat/normaliserat samt en serie af i många afseenden upplysande artiklar om svenska representationsfrågan.
20 Vi upprepe det: »Monografin» är en af de märkvärdigaste böcker, som Svenska prästen frambragt: icke blott derföre, att en utmärkt skriftställare deri framlägger hela sin intellektuela personlighet, utan ännu vida mer för vigten och den nära tillämpningen af de frågor, hvilka deri beröras. Boken kan ej undgå att framkalla gensägelser, polemik, diskussion. Så bringas ämnen till tals, af hvilka, derest de förtigits, samtiden ännu länge skulle erfarit olust och quäljningar. Ty tidehvarfvet befinner sig i en »intressant situation» och kan icke hoppas att komma till sin förra helsa igen innan det nya skådat dagen.