Notisen/artikeln ingår i HT 6/5 1846:|35 2|

Literatur.

Genremålningar af Onkel Adam
Får Gå!
Ett Namn.

1 Romanen, vår tids mest egendomliga diktart, har sedan början af detta århundrade gradvis genomlefvat alla fyra verldsåldrarne. Den har börjat med herdediktens guldålder, sedermera genomgått silfveråldern i riddareromanen, kopparåldern i den historiska romanen och slutligen jernåldern i röfvareromanen, tills den hamnat utom alla fyra i dess sjelfständigaste form: tendensromanen. Öfverhufvud är denna utveckling ingen annan än samtidens egen: historiens nedstigande från konungarnes (från början patriarkernes) och adelns hjeltesaga ned till folkets fria och brokiga verksamhetskretsar. Här till större delen beröfvad den tjusningskraft, den förut hämtat af sina hjeltars utmärkta personlighet, har Romanen varit tvungen att lemna individerna, för sig betraktade, åsido och endast i så måtto ikläda dem en betydelse, som de antingen afspegla vissa egenheter i tids- och folklynnena eller ock förkroppsliga en gifven idé. Detta nödtvång är så naturligt: nedlät sig Romanen engång att till sitt ämne taga massorna, så måste den ock gifva individerna på båten. Så uppstod genremålningen, der hvarje enskild figur söker sitt intresse och sin samling i återgifvandet af något allmänt, och hvars enda, ehuru stora förtjenst är kopians trohet i teckning och kolorit. Men förmer än den blotta kopian är konstnärns egen fria skapelse och högre än genremålningen står den egentliga tendensromanen. Äfven dess hjeltar och hjeltinnor söka sin betydelse utom sig, deras personlighet försvinner i en allmän idé, som uppslukar den, inom hvilken deras väsende rör sig och hvilken de sålunda sträfva att i lifvet förkroppsliga. Den inre konstnärliga enheten af denna diktart, förenad med dess lyckliga förmåga att uttala och tillämpa tidens behofver, göra densamma till Romanens mest fulländade form. Så uppfattad, är den ock helt ung ännu, ehuru märkeliga spår dertill, sådana som Cervantes verldsberömda Don Quixote, äro skönjbara långt för detta.

2 Doktor Wetterberg, känd under pseudonymen Onkel Adam, tillhör förtjensten att inom svenska literaturen vara den förste*)Almqvists »Tre Fruar i Småland» röja likaledes en bestämd tendens; socialismen., som med framgång försökt sig på detta nyaste och rika fält för romanliteraturen. För fem eller sex år sedan uppträdde Wetterberg med anspråkslösa genremålningar, strödda drag ur folklifvet och de bildade klasserna. Den intagande friskheten af dessa målningar väckte uppmärksamhet, den på engång raska och smidiga stil, i hvilken de voro hållna, lät ana en ovanlig talents första steg på den i Sverige redan så tätt trampade författarebanan. Denna aning besannades. Hvarje nytt arbete af Onkel Adam vitnade om en säkrare blick, en mera storartad uppfattning af de olika samhällsklassernas lynnen och behof. Snart och med rätta blef Wetterberg en af Sveriges mest omtyckte författare. Hans framgång är ett godt tecken, som låter hoppas, att sentimentaliteten utspelt sin roll i svenska literaturen. Män, sådana som Wetterberg, hvilka med ett praktiskt och redigt hufvud förena ett varmt och menskligt hjerta, äro just egnade att blotta de hemliga gnagande brister, som tära på samhällets merg. Att afslöja ett ondt, är att till hälften hafva botat detsamma. Det är mindre af de öppna, än af de dolda, illa förbundna och vanskjötta såren ett samhälle aftynar, sjukas och smärtsamt lider.

3 »Får Gå» och »Ett Namn» framträda båda under den blygsamma titeln af genremålningar. Det fordras likväl ej mycken skarpsynthet, för att i dem upptäcka något mer: en sammanhållande tanke och en bestämd tendens. Få svenska romaner hafva ock väckt ett så allmänt deltagande som Onkel Adams »Får Gå»,konsekvensändrat/normaliserat hvilken utkom 1844. Sanningens blixtrande klinga höjdes i den för att afhugga gamla och mäktiga fördomars band. Dess genomgående grundtanke kan uppfattas ungefär som följer: Samhället har behandlat sina lägsta medborgareklasser i hög grad vårdslöst. Bristen på tillsyn öfver dessa klassers uppfostran har gjort brottet till en oundviklig följd af eländet. Lagen äger rätt att straffa till person, frihet och egendom, men den bör ej kränka brottslingens menniskovärde. Ett enda brott bör ej uppsluka menniskan – mycket mindre en öfverilning. Samtidens humanitet blir alltmera ense om att betrakta straffet som en läkedom, ämnad att förbättra icke blott samhället, utan individen derjemte. Denna åsigt är en af tidens sociala lifsfrågor.

4 En fattig torpare, Lars Anders, har, drifven af nöden och sin sjuka hungrande hustrus jemmer, mjölkat grannens kor ute på betet och sliter derföre spö. Denne Lars Anders, som af hämd och förtviflan sedermera blir mordbrännare, är alltför sannt kopierad efter naturen. Detsamma gäller om bokens flesta personligheter, synnerligen gesällen Pehr Adolf, rymmarne Löf och Lifgren, tjufpojken Figge m. fl. Och sedan man här kastat förfärliga, men lärorika blickar i lastens och brottets plantskolor, sedan man följt ynglingens första steg och den härdade missdådarens säkra fortgång på förtappelsens väg, af hvars gräsliga slut man äfven skönjer ett spår, föres man än upp i samhällets högre och lyckligare regioner, der man skådar bildningens ädla strid mot ståndsfördomarna, än ned i de lägre borgareklasserna, der uppstadens flit och ärlighet bilda skarpa kontraster mot hufvudstadens sedeslöshet. Med ett ord, den lilla boken innehåller en förvånande mängd af än rörande, än nedslående, än idylliskt täcka, än afskyvärdt vidriga taflor, kopierade i bjerta färger efter samtidens verkligaste verklighet. Särskildt vore att önska, det medborgarens och menniskovännens uppmärksamhet härigenom måtte ledas på den del af samhällets ungdom, som i så månget afseende är den mest vanlottade: på en välvilligare tillsyn öfver städernas gesäller och lärlingar, hvilka äfven hos oss så otillräckligt bevakats af längesedan föråldrade skråförfattningar.

5 Se här tvenne profstycken på förf:s både stil och resonnementer.

6 »Det finnes ingenting farligare än halfheter, både i religion och verldslig vishet; hjertat fordrar kärlek eller rent af hat, from tro eller otro; förståndet fordrar klart vetande och ej det orediga och dunkla. Det är denna sanning, som gör mörkrets vänner så mycket gagn, emedan den efter deras logik lär oss, att folket bör hafva professors kunskaper eller också alldeles inga; och då de förra äro omöjliga att bibringa, så bör man ej leka med elden utan hindra all folkbildning för att förekomma halfbildningen och det deraf härflytande onda; men det är likväl ej så; man kan klart och redigt uppfatta en liten del af|35 3| vetandets oändliga kedja, vara fullt utbildad i vissa länkar deraf, utan att ens behöfva känna de öfriga; det är denna klarhet inom en liten spher, hvilken den egentliga folkbildningen bör åsyfta. Och om vi tillse, huru det verkligen förhåller sig, så äro de högst bildade bland folket ju ingenting annat än sådana, som rigtat sin tankekraft mot ett visst ämne och i detta kommit till klarhet och sjelfmedvetenhet; ty ingen vet allt, utan alla dragas med halfbildning eller rent af råhet i en mängd ämnen. Halfbildningen består således blott deri, att man ej har klart uppfattat något, att man famlar i skymningen i allt, att man ej ser något så klart, att det blir ett föremål för själskrafternas verksamhet att uppnå. Men gör blott en sanning klar för massan, men riktigt klar och redig, lär folket något riktigt och låtom oss ej tro, att det är ämnenas mängd, som skaffar bildning och vett; endast i den mån vi genomtränga ett ämne, klarnar vårt förstånd, och tvärtom, ju flere ämnen, desto dunklare uppfattning af dem alla. Vi behöfva ej gå långt för att få se hvad en dylik lärdomsröra uträttar; våra skolor lemna oss talrika exempel af lärd råhet, det vill säga, af ynglingar, som slukat lärdomens skatter utan att smälta ett enda gran deraf, utan att hafva användt till själsnäring en enda smula af de rikedomar man uppdukat och intrugat uti dem. Dessa äro halfbildningens praktexemplar, som få betyg om kunskaper, hvilka aldrig varit deras. Af en sanning, som slagit rot, kunna vi taga tusende aflägg, som också slå rot; men om vi sammanknippa tusende växter i en enda bundt, så torka de alla. Skolan, och således folkskolan äfven, är en vetandets plantskola för lefvande kunskap och ej ett herbarium för en förtorkad. Det är godt, om vi kunna bära inom oss en lefvande tro, en lefvande kunskap, huru enkel denna än må vara, och det är bättre än att skryta med en hel samling af död tro, af förtorkade kunskaper, som mistat färg och lif och endast passa att skåpläggas» – – – – – – – – – – – – –

7 »Det finnes vissa utveklingsperioder för hjertat och för känslan; det finnes många, som anse dem för sjukdomar och som söka att förekomma dem liksom en smitta. Bland dessa är kärleken, den jordiska kärleken, den, som anses farligast för både ynglingar och flickor; man försöker att stänga den ute så godt man kan, man proppar i den unga så många moraler och sedereglor man har till hands i välmeningens hus- och reseapotek; man stänger sitt hus för alla böcker och skrifter, som nämna det förskräckliga ordet; man korsar och himlar sig i barnens närvaro öfver en hvar, som råkat blifva kär, som om han angripits af pesten; sjelfva mamma anser som en pligt att ljuga på sig sjelf och berätta döttrarna, att hon ej egentligen varit kär i pappa, utan älskat honom blott för hans hjertas egenskaper eller hans lärdom – eller hans ärliga öppenhjertighet; kär har hon aldrig varit, och hon »hoppas till Gud att flickorna måtte vara lika kloka som hon».konsekvensändrat/normaliserat Men de glömma, att derutanför flickans fönster står ett träd och der bo små foglar i det trädet, som flaxa omkring hvarandra, kyssa hvarandra med näbbarne, med ett ord, gifva det mest öppna exempel på kärlek.»

8 »Emedlertid är kärleken, om den är en sjukdom, en af dessa, som äro lika oundvikliga som mässlingen och lika välgörande. En ren ungdomskärlek är hjertats vaccinering mot allt ondt; sedan dess ärr en gång sitta der, har lasternas smitta svårare att angripa det, och så länge den älskade bilden står klar på hjertats grund, kan man gå temligen trygg in i brottets pesthålor, kan man med säkerhet och lugn betrakta menniskohjertats sjukdomar utan all fara för smitta. Kärleken är en himmelens eld och den som en gång blifvit genomilad af dess låga, blir otillgänglig för sinnlighetens gröfre inverkningar.» – – –

9 Förf., som så mästerligt tecknar brottet, eländet, och så förträffligt skildrar de lägre klassernas husliga lif, lyckas icke här att i teckningen af de högre samhällsklasserna ingjuta samma lefvande friskhet, som i bokens öfriga partier. Det är likväl ett bevis på mångsidigheten af Förf.s uppfattning, att just skildringarne af Sveriges sjunkande aristokrati utgöra glanspunkterne i den sednare (1845) i det Norrköpingska »Original-Bibliotheket» utgifna genremålningen »Ett Namn».konsekvensändrat/normaliserat »Ett Namn» är Onkel Adams yppersta arbete, likasom det är hans sednaste. Det öfverträffar »Får Gå» och alla förf:s förra arbeten i taflornas afrundning till ett helt, i stilens jemna skönhet och i det konsequenta genomförandet af den ledande tråd, som genomlöper skildringarnes invecklade härfva: bildningens och det sanna menniskovärdets seger öfver ståndsfördomarna. Huru adeln i Sverige skall falla med ära – se der det upphöjda ämnet för romanen »Ett Namn».konsekvensändrat/normaliserat Förf. står sjelf höjd öfver det småaktiga ståndshat, hvarmed den svenska adeln sedan några tiotal år oupphörligt förföljts af pressen och de ofrälse klasserna. Han gör rättvisa åt dess ära och förtjenster, och ehuru han anser dess fall, såsom stånd betraktad, oundvikligen härflyta af tidsbildningen, anvisar han den en värdig plats i spetsen för samtidens ädlaste sträfvanden.

10 (Slut följer.)

Notisen/artikeln ingår i HT 13/5 1846:|37 2|

Literatur.

Genremålningar af Onkel Adam
Får Gå!
Ett Namn.

(Slut från N:r 35.)

11 Medan romanen »Får Gå» närmast afser brottsmålslagstiftningen och uppfostringsväsendet, berör »Ett Namn» deremot ståndsskilnaderna. Börjande från samhällets spetsar, genomgår skildringen steg för steg skilda afsatser af klasser och stånd samt stadnar först vid det stora, breda underlag, på hvilket samhällets byggnad uppreses: massan af folket, allmogen, hvilken här ock faller utom taflan. Den högre rika eller inflytelseägande bördsaristokratin (Lichton, Kopparhjerta); den lägre, obemärkta, men dock framsträfvande adeln (Lützow, Ärenslump d. ä.); den afsigkomna (Adlerluns); vidare embetsmannen (Winter d. y. Ärenslump d. y.) och handtverkaren (Winter d. ä. och Gerhard), ända ned till herrebetjenten, sedermera fattighjonet »Vis-Jon»,konsekvensändrat/normaliserat alla gå i friska lefvande bilder förbi läsarens öga. Öfver alla klasser strömma skuggor och ljus, det goda, likasom det förkastliga är hemma öfverallt. Med skonsamhet, med verklig fin delikatess vidrör förf. sådana ståndsfördomar, som rota sig i tusenåriga institutioner och finna sitt försvar i arfvet af stora minnen. Man kan ej se något mera rörande än de gamle baronerne Lichtons svaghet för sitt namn, isynnerhet den äldstes, hvilken, ehuru okänd, landsflyktig, död för verlden, begär själringning kl. 12 för sin aflidna maka, som, född en torpares dotter, sjelf aldrig vetat sin rang. Så skildrar endast den som skildrar med kärlek. Huru vackert sticker icke denna skildring af mot den ändlösa partihätskhet, man sedan många år varit van att finna hos de svenske skriftställare, som beröra ståndsskilnaderna! Att anse romanen »Ett Namn» fientlig mot adeln, vore att missförstå densamma djupt. Förf. har, som Almqvist vackert uttrycker sig, tagit sin sak »från själens sida» och gjort rättvisa åt allt och alla. Och när så skett, har han ej kunnat undgå att skarpt gissla det odugliga lycksökeriet i Notarien Ärenstumps person, det kalla ränksmideriet i Kopparhjertas, på samma gång som han låtit milda dagrar falla öfver högas och lågas fel, der de utgått ur ett ädelt hjertas menskliga svaghet.

12 Boken har få situationer af egentlig effekt, men desto flera förträffliga karaktersskildringar. Till de bäst lyckade räkne vi den yngre af gamla baronerne Lichton, Notarien Constantin Ärenslump och gamle trotjenaren Vis-Jon, ett i mästerliga konturer uppritadt Walter-Scottskt original. Svagare är teckningen af den quinliga personalen; det ser ut, som förstode vår manlige förf. lika litet quinnan, som de quinliga (Mad:lle Bremer, Frih:n Knorring) mannen. Och så lär det väl vara öfverallt. Det är endast inom eget bröst man kan förnimma darrningen af själens finaste strängar, mannen inom sitt, inom sitt äfven quinnan. Och det är likväl skada: ty derigenom händer, att hvarochen af dem tecknar endast det ena halfklotet af hjertats verld, och mellan båda går en ocean i vågor.

13 Stundom när mina tankar dröjt vid de skildringar, som slutit ur praktiske diktares pennor, har det förekommit mig, som förde dessa män framtidens talan, ofattlig ännu för mången. Jag har tyckt mig stå en morgon i Mars på en kulle i skogen och se stormarna bortsopa de fallna löfven, hvilka ännu en tid fått dväljas på jorden, såsom quarlefvor af förgångna somrar. Och när då förgängligheten af allt lefvande väckt vemod i min själ, har jag med glädje sett det unga uppspira mellan drifvorna och vårsolen glimma öfver den smältande snön. Men ifrån barrskogens djupa, mörka, eviga grönska, den ännu ingen vinter härjat, hafva män utgått, stilla, verksama, anspråkslösa, och de hafva röjt drifvorna af marken och de torra löfven hafva de samlat och uppbrännt, på det att de icke måtte slänga det nya från solens värme och dagen. Detta har synts mig vara en grym otacksamhet|37 3| mot det vissnade, som dock, medan det var grönt, utgjorde lundernas glädje och prydnad – och jag har tänkt: hvarföre icke låta allt hafva sin gång, nog kommer våren utan menniskoåtgärd. Men när jag sett huru markens vextlighet befordrats af rensningen, och huru denna, långt ifrån att våldföra naturen, endast åsyftade att bereda hvarje spädt blad, hvarje det minsta grässtrå fri tillgång till solens ljus och himlens anblick, då har jag stilla i min själ tackat de män, som gifvit sig möda att befordra vårens välsignade verk till jordens båtnad. Hvem vet om de sjelfva lefva tills blommorna knoppas och frukterna mognat, hvilkas vext de främjat? Kanske falla de sjelfve långt förut, likt vissnade löf, hvilkas kall är fullbordadt, och ingen vet i hvilka rymder stormen kringströr deras aska.

14 Vi sluta med följande tänkvärda ord, hvilka yttras af en bland bokens mest intagande personligheter, baron Ludvig Lichton. »Nej, vår tid innebär ingen revolution, blott en fredlig uppgörelse: historiens genius är fredsmäklare mellan de skilda klasserna och han varnar tillika under det han talar fred; nej, min far, revolutionernas tid är förbi, och om jag ej ser orätt, skall i framtiden denna uppgörelse, detta fredsfördrag mellan privilegierna och allmän menniskorätt blifva början till en ny, en annan tid, full af krafter och drägtig med stora händelser; jag menar»,konsekvensändrat/normaliserat skyndade Ludvig att tillägga, »med stora händelser icke hvad man förut menat dermed – plötsliga katastrofer, utan en skön utveckling af allt det goda, som kulturen och humaniteten hafva med sig. Man säger väl, att det är en stor händelse, då ett mäktigt och herrligt palmträd brytes af stormen; men jag vet en ännu större, den nemligen, då det blommar och bär frukt; det är just förändringar i denna mening jag anar; hela vår tid har beredt sig derpå, har förberedt en fredlig förändring, en kärleksrik utveckling.»

 

 

1. *)Almqvists »Tre Fruar i Småland» röja likaledes en bestämd tendens; socialismen.