1 Det är allt poesi, som läsaren finner af titlarna. Man gör också rätt uti att sluta det gamla året och börja det nya med poetiska betraktelser, det framfarna behöfver förgyllas likasom det kommande. Poeten är i det fallet den störste kapitalist; ty han har lika godt om guld som om solsken, och den störste alkemist, ty han förvandlar den kopparhårda verkligheten i gyllene dikt. Stundom gifver han ut glasperlor i bronzinfattning, likasom vore de äkta juveler, och då tillhör det kritiken att kontrollera dem och visa deras underhalt. Men kritiken får icke derföre fara fram som en landsfiskal och göra beslag på allt ostämpladt gods, väl besinnande att poeten i sin oskuld ständigt tror sig smida fullödig metall, också när han arbetar med slägga och pust på idel slagg. Och slagg duger dock att skura bordsknifvar med. Men äkta lödigt poetiskt guld, af det slaget som icke förslits i handel och vandel, är i våra dagar så sällsynt, att man får vara nöjd med bara malmen, ja tillochmed sanden, om den blott mot 99 procent kisel innehåller 1 procent ädel metall.
2 Man kunde tycka att detta är en öfverflödig inledning. Men icke så alldeles det. En poetisk kalender t. ex. är en sådan massa guldsand, i hvilken man kan finna 1, 10 låt vara 50 procent gediget guld, men också en ansenlig portion osmältbart grus. Vill man nu förkasta kalendern för det, så gör man illa, ty man kastar då bort det dyrbara med det värdelösa. Utan rättast gör man uti att efter bästa omdöme vaska för sitt nöje ut det vackra, efter dock guld sjunker tyngst till botten, och om det öfriga tänker man intet illa. Det säkra är att månget täckt och älskvärdt stycke aldrig sett dagen, om det icke oförvarandes kommit sig i en sådan kalender, ty icke alla ha kurage att ge ut samlade dikter. Den erfarenheten är också det enda pass, som Necken & komp. behöfver för att med gladt mod resa ut i verlden.
3 Necken för 1847 har vuxit till sig både i omfång och innehåll. Utgifvaren, Hr Berndtson, begynner boken med en längre novell, »Augusta» sid. 1–156. Till en början har mamsell Augusta Thomasson jemte alla sina samtida den egenheten att lefva och röras i en kommande tid; när, det upplyser icke författaren; måhända vid tidpunkten för Fusselbrenners resa till Stockholm 1913. Vi vore väl böjda att ställa tiden närmare våra dagar, både emedan flera målningar på ett hår när synas tout comme chez nous och emedan vi alla hoppas upplefva den tid, då det här nämnda lilla trädrucklet vid Mariegatan i Helsingfors förvandlat sig i ett prydligt stenhus. Men gunås, här talas om »vår berömde landsman professor Vipunen i Berlin»,konsekvensändrat/normaliserat här uppträder en emanciperad hufvudstads flicka, som icke rider och icke röker cigarr, ja här nämnes om ett kommerseråd, som blifvit det utan förtjenst, och deraf slute vi ofelbart, att händelsen måste tilldraga sig i en långt aflägsen tid. I denna mystiska forntidsdimma är det således som förf. styr sin kurs »ins Blaue hinein».konsekvensändrat/normaliserat Har nu berättelsen derigenom blifvit mera sväfvande, så har den tillika blifvit mera fri. I det kommandes töcken rör man sig lika ledigt, som i dunsterna af en latinsk oration. Det är någonting angenämt, att mejsla ut en verld efter sitt sinne och möta hvarje klentrogen med ett: vänta bara! Och vänta bara! svarar förf. alla hufvudruskande fäder och mammor, som mena att hans här behandlade thema, qvinnans emancipation, är idel chimèrer; vänta bara, så skall ni få se! – Det är godt för den som har tålamod; men vi rädas att det pröfvas nog länge.
4 Den emancipation Hr B. här förordar består icke i ett blåstrumpsväsende eller en karlavulenhet, som fordrar för qvinnan allt, ända till, med förlof sagdt, pantalongerna. Tvertom uppställer förf. den i botten sunda och menskliga fordran på qvinnans rätt att sjelf bestämma sitt val af öde, ehuru det får medgifvas, att förf. sväfvat för vidt ut i konseqvenserna. Att en flicka, som här Augusta, stöter ifrån sig en påtvingad brudgum; att hon, fader- och moderlös, sjelf styr och ställer om sin egendom och sin verksamhet; att hon har mod att ställa sig i spetsen för en välgörande inrättning, och att detta mod erkännes som vackert, det är allt rättvisa reformer, hvilka man är skyldig qvinnans menniskovärde och till hvilka samhället och seden förr eller sednare skola nödgas lemna sitt bifall. Deremot fördriste vi oss vänligen råda alla flickor, emanciperade eller icke, som få lust att gifva en fästman korgen, att säga ut sitt nej före vigseln och icke under den, som den Neckens Augusta gjorde; ej heller lärer det komma derhän, att ett värnlöst och hyggligt fruntimmer flyttar att bo helt ensam i en farstukammare i Gloet. Allt detta är nu en liten extravagans, som betyder ingenting i sig sjelf, men sätter den goda saken i vanrykte. Vigtigare är att, som oss synes, Hr B. misstagit sig om sättet för den stora reformens genomdrifvande.
5 Ty derom äro vi ju ense med förf., att qvinnan aldrig bör eller kan emancipera sig från den ställning naturen gifvit henne, utan blott från samhällstvång och sed, der dessa befinnas trycka henne orättvist. Ger man nu akt på det unga qvinnohjertat, skall man deri finna så mycken naturlig vekhet, finkänslighet, blyg hängifvenhet och försakelse, att det måste vara orimligt att tänka sig en sådan späd varelse rustad till strids mot samhälle och sed, två makter, för hvilka den manligaste energi så ofta ryggat. Det är icke den unga flickan, hvars vapen just är att vara värnlös, som skall utkasta stridshandsken åt sin samtid. I äldre år kan hennes lynne hårdna till mera kraft utåt; men qvinna förblir hon äfven då, och hennes styrka skall alltid mera ligga i att lida, än i att handla. »Älska och försona, det är qvinnans lefnad»,konsekvensändrat/normaliserat säger ganska sannt och vackert förf. sjelf. Vi tro derföre, att qvinnans emancipation måste utgå från mannens rättskänsla, såsom man redan sett en början i Sverige med arfslagarna; men ingalunda anstår det qvinnan att börja boxas med samhället. Hr B. synes i viss mån erkänna detta, då han bakom den vackra Augusta ställer den buttre hederlige doktor Enrot som stöd, en i några få raska drag utförd karakter, som blott har det felet att skjuta den unga flickan för sig, i stället för att genomdrifva sina principer sjelf. Deri ligger bådas falska position. En vacker själ är denna Augusta likväl, och det gifves ögonblick, såsom vid doktorns outsagda frieri och Furusvärds nattbesök, der hon är så sannt qvinna som någon. Man kunde anmärka, att förutom dessa två, hjeltinnan och doktorn, ingen karakter är helt utförd, men man glömde då att man läser en novell. Pikant är i alla fall baron Furusvärds personlighet, och de konturer man skönjer af kommerserådet, rådinnan och Assessor Ormén säga alldeles tillräckligt. Fri|3 3|man deremot »upplöser sig i en dunst af allmänna reflexioner; Therese, likasom jungfru Lisette, synes ämnade till dekorationer blott. Situationerna äro jemna och underhållande, stilen vacker och smidig. Några ofinska uttryck förbises lätt. Om slutet har man puttrat och sagt att det icke är något slut. Men, min värdaste, der allt är ställdt på framtiden, hvarföre icke slutet med? Man gissar ju ändå hur det går. Korteligen, Hr B:s novell är lyckad både i tendensen och de flesta partier, och med allt skäl har den väckt rumor i de ungas läger.
6 »Glasörat» (af –a–g.) heter den lilla »Billedbog uden Billeder»,konsekvensändrat/normaliserat som dernäst följer, och utgör en bukett af flera täcka skildringar i Andersens lynne. De finnas, som anse stycket lämpligare för en barnabok, än för Necken. Det är orätt dömdt, ty det barnsliga, så uttryckt, faller helt och hållet inom diktens område, Men saken är den, att sådant skall läsas med oskuldsögon, annars brister det under ens händer som lustiga bubblor, i hvilka dock himlen speglat sina täckaste dagrar. Mest lyckad synes oss den judiska skildringen, kanske för det den är trognast efterbildad.
7 Poesierna äro denna gång fåtaligare än förr och tyckas anse sig sjelfva som en liten desert blott, en liten förgyllning för den hårdbitna nöten, qvinnans emancipation. Utgifvaren har infört tre poetiska stycken, bland hvilka det öfver Lauræus utmärker sig genom en glödande känsla och »Den Blinde» anslår en af Franzéns vackraste tonarter. – Tvenne stycken af –ng, »Till Vårvinden» och »Till Näktergalen»,konsekvensändrat/normaliserat äro mycket känslosama; det är väl på ironi, som förf. talar om »Kajsas lund»,konsekvensändrat/normaliserat – Om G–t:s »Fosterländska sång» kan begagnas Svenska Akademiens stereotypa mention-honorable fras, att »den utmärker sig genom en varm känsla och en fosterländsk anda»;konsekvensändrat/normaliserat diktionen deremot är knaglig och skildringen af folket mera ethnografisk, än just poetisk. »Fremlingen» af H. K., en längtans suck i fjerran land, vek och vemodig. – Kymäläinens sång om Pungaharju och Makkonens om finska språket äro skattbara bidrag, men taga sig ej väl ut i öfversättning; den sednare tar denna gång företrädet. –br–L. har öfver ett förslitet thema skrifvit ett vackert stycke, »Svanornas Suomisång»,konsekvensändrat/normaliserat i annan tonart än hans vanliga Bellmanska skämt. – Nvr har inlemnat fyra stycken, hvaribland en »Tillegnan till ***» så varm, som blott en yngling sjunger, och så ren till sin diktion, som blott en öfvad hand förmår. – Q:s »Helsning till Kymäläinen» är alltför pathetisk och grann för den enkle man, till hvars ära den sjunges; annans ädelt varm för en stor sak. – »Sven Dufva» af Rbg är Neckens största prydnad, ett högst egendomligt och målande stycke, genomandadt af den friskaste humor. Vi gå så långt, att det är ett af de bästa Rbg någonsin skrifvit, och det vill dock säga mycket. – Ännu återstår R. S., som lemnat fyra mera reflekterade, än just poetiska stycken; vackert är likväl »Med en diamant».konsekvensändrat/normaliserat – Vidare den nya signaturen –st–st, hvars båda stycken »Röfvaren» och »Sjömansgossen»,konsekvensändrat/normaliserat äro sannt poetiska, det sednare ganska friskt derjemte, samt Zt, i hvars »Upsala Högar» den braskande invitationen af Kung Rings Drapa sticker alldeles för bjert i ögonen.
8 Neckens yttre är elegant; det bifogade porträttet af Laureus ganska vackert.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/1 1847:|4 2|
Literatur.
Necken. Thalia. Ljus och Skugga.
(Slut från föreg. N:r)
10 »Thalia 1847, utgifven af R. Frenckell»,konsekvensändrat/normaliserat är en annan julkalender, utkommen några dagar efter Necken. Titeln antyder dess innehåll; årtalet låter hoppas dess fortsättning. Dess typografiska elegans efterger icke Neckens; vackert är dess ändamål att säljas till förmån för de brandskadade i Nystad. Och det tör ej anses som smicker, om vi åtminstone ej ställe Thalia till innehållet under »Tavastehus Slott» och andra poetiska arbeten, hvilka på sin tid såldes till de brandskadades förmån i öfrige städer.
11 Thalias förra hälft upptager en af Hr F. A. Dahlgrén i Stockholm gjord öfversättning af ShakespearesRomeo och Julia. Det klingar besynnerligt, men det är likväl mer än troligt, att detta den störste dramatiske författares mästerverk är en nyhet för flertalet af Finlands bildade publik. Och likväl kan icke ens nordbons vinterlynne blifva känslolöst för så mycken eld, skönhet, glödande passion och ljuft behag. Valet är alltså det mest lyckade, äfven om man snart hoppas få läsa dikten i Hagbergs annonserade öfvs. af Shakespeares samtliga dramatiska verk. Lika lyckad synes öfversättningen; dess trohet ha vi ej haft tillfälle att granska till ordalydelsen, men väl till anda och färg; språket är, med få undantag, rent och versen välljudande. Deremot kan åtskilligt sägas om det »sammandrag»,konsekvensändrat/normaliserat i hvilket pjesen här meddelas. »En hop scener»,konsekvensändrat/normaliserat heter det, »ha blifvit uteslutne, såsom mindre vigtiga, utan att likväl intresset eller handlingen derigenom blifvit störda.» Detta, tro vi, har emellertid skett, och måste alltid ske, der man ger sig att förbättra Shakespeare. Vid flyktigt påseende kan i hans arbeten mycket synas mindre vigtigt, mycket öfverflödigt, tillochmed vanställande, som likväl, vid närmare betraktande befinnes inväfdt med den största konst och ofta oumbärligt för handlingens eller karakterernas kompletterande. Hvarochen, som med förkärlek läst Shakespeare, skall medgifva, att det stympade skick, i hvilket man sett t. ex. Hamlet och äfven Romeo och Julia återgifvas på scenen, varit i hög grad störande och menligt för diktens rundning. För Thalias sammandrag kan emellertid anföras dess mening att vara blott en dramatiserad berättelse efter Shakespeare, hvilket synes deraf att akter och uppträden här försvunnit. – Om det stentryck, som illustrerar dikten, kan intet ondt sägas, om icke att Julias figur är bedröfligt sjåpig.
12 »Per och Pål, komedi med sång i 2 akter och 3 tablåer, första gången uppförd på theatern i Wiborg d. 27 Nov. 1846»,konsekvensändrat/normaliserat är titeln på det originalstycke af Utgifvaren, hvilket upptager Thalias sednare hälft och uppgifves vara med lokaliseringar och tillägg bearbetadt till en del efter en fransysk intrig. Utg. synes sjelf antyda det vanskliga i styckets införande omedelbart efter den engelska tragikerns odödliga verk. Detta, hoppas vi, skall likväl ej hindra läsaren att göra rättvisa åt Per och Pål. Det tillkommer i alla fall förtjensten att vara det andra i Finland uppförda original-lustspel, ty som original betrakte vi det. Man måste ha någon erfarenhet af hvad det vill säga att skrifva här i landet, för att värdera en dramatisk författares mod. Man måste ha gjort närmare bekantskap med en publik, som öfverallt, i det tillfälligaste, det oskyldigaste ser idel anspelningar, finter, personligheter,och som likväl fordrar sådana, på samma gång den affekterar att förkasta dem. Att i ett theaterstycke röra sig inom finska förhållanden, det är att dansa mellan ägg; i tusen krumbugter får man lovera, för att icke stöta på ömtåligheter, och med hvilket nöje man då skall skrifva, det bör man vara billig och begripa. Mer än något annat, fordrar lustspelet frihet att bele det narraktiga och gissla det usla här i verlden; men huru kunna och våga detta, hvarest från hundrade håll, från paradiset ej mindre än från logerna, skrikes: aj för tusan! vid hvarje osminkad sanning, som råkat förvilla sig bland det betydelselösa skämtet i öfrigt!
13 »Per och Pål» är icke ett lustspel af så lokal eller nationel färg, att icke scenen kunde förläggas hvar som helst, t. ex. i Gefle och Stockholm, likaså väl som i Tavastehus och Helsingfors. Det pikanta i lokala situationer och anspelningar, hvilket, måttligt användt, bidrager så mycket till en vådevills framgång, har förf., olikt Hr Berndtson, nästan totalt försakat, måhända af grundad farhåga för omständigheternas öma hull. Seminarii-examen, Nuckars gästgifveri och Hr Litonii svällande kanapéer äro snart sagdt de enda detaljerna i den vägen. Sannt nog, är en sådan försakelse från konstens sida snarare en förtjenst, än ett fel, men af ett lustspel begär man icke så sträng esthetik. Samma brist på pikanta vändningar kan anmärkas om kupletterna, med undantag af Pers tragikomiska serenad för »sin lilla Stafva» och det förträffliga studentäfventyret på Nuckars. Flertalet af melodierna är icke heller rätt anslående. I dialogerna deremot förekomma flera lyckade uddar, såsom Pers trefliga ordstäf, gamle baronens idealiska möbler och expeditens omdöme om fransyskor och engelskor. Att språket icke alltid är vårdadt, är ett fel, som förf. delar med svenska theaterförfattare, och som tör härröra af vårdslösa öfversättningars förderfliga inflytande. Bland karaktererna i stycket framstår snickaren Per såsom den bäst lyckade: en något oborstad och häftig, men bottenhederlig handtverkare, konseqvent genomförd och sitt lynne trogen från början till slut. En sådan personlighet uppbär hela lustspelet och ger det hållning; det enda som hos honom faller sig störande, är hans rusiga uppträdande i tredje tablån, der åskådaren stadnar i ovisshet, om ruset är låtsadt eller verkligt. Trognast kopierad är dernäst expediten Geschäftsmacher, en kopia, som förtjent att framstå mera än den gör. En annan lättare utkastad, men äfven väl hållen personlighet är den gamle baronen; mindre deciderad uppträder hans son. Kommerserådet, hans dotter och Pers »lilla Stafva» äro, om icke utförligt, likväl i tillräckliga drag framhållna; studenten August har en obetydlig roll. – Intrigen är enkel: en andryg baronoriginal: banon, som vill upphjelpa sina ruinerade affärer genom ett rikt borgerligt gifte; en förbländad far, som går in derpå; en vacker dotter, som beskedligt lyder; en snickare till farbror, som finner detta orimligt och jagar den förnäme friaren på flykten medelst sina grofkorniga sanningar; se der hvad Per och Pål ha att förtälja. Vill man i pjesen inlägga en djupare mening, så lärer förf. ingenting ha deremot, om man i hans stycke återfinner den ofta, men aldrig för ofta predikade satsen, att förtjenstens adel numera är den högsta gällande och att borgareklassens fåfänga intet godt har att vänta af den icke sällan erbjudna äran, att med sina döttrar och deras pen|4 3|gar betala de högre klassernas slöseri. – Vi önske för öfrigt Hr Frenckell lycka och god fortsättning i det sceniska författareskapet; det är mycket när början är gjord, och än mer när den är lofvande, såsom denna.
14 I denna poetiska revue, hvars prosaiska mästrarekall vi gerna hade öfverlåtit åt andra, böre vi tillägga några ord om »Ljus och Skugga, Vandringsbilder af Fr. Cygnæus, 2:dra häftet»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket likaledes såg dagsljuset veckorna före jul. Icke såsom ansåge vi Hr C. oförtjent af ett utförligare bedömande; tvärtom. Men om någon skriftställare är sig evinnerligt likt i förtjenster och fel, så är det Hr C., och hvad vi tillförene (H:fors Tidn. 1845) efter bästa samvete yttrat om första häftet af dessa vandringsbilder, gäller i vår tanke äfven om det andra. Ack! kunde man vid läsningen af Hr C:i dikter utropa, ack om aldrig ett hvilken, ett som, ett hvari och hundrade andra afledande biord funnes till, om den djerfva högsinta tanken finge begränsa sig inom ett ämne, den praktfulla poetiska stråldagern finge tömma sin glans på ett föremål och icke, som nu, spridas och brytas af hvarje reflekterande yta i dess väg, huru stor och huru skön vore icke Cygnæi dikt! Men hans sångmö går sin bana fram lik en sierska, hvars blick oaflåtligen riktas mot tusen öfverjordiska stjernor i qvälldunklet, hvilken derföre icke ser hvarje liten sten, som hon snafvar uppå, och, om hon äfven såge den, försmår att undvika den genom minsta omväg. Hvarje varnande: se opp! är på henne förspildt och så återstår då ej annat, än att hafva fördragsamhet med den egensinniga och följa hennes färd efter hennes sätt öfver berg och backar, så länge man förmår, med blicken städse riktad mot upphöjda mål. Har man mod till denna – bekännom det fritt – något tröttsama färd, då skall man äfven i detta häfte af sydländska vandringsbilder finna mycket skönt och mycket varmt, samma brinnande beundran för det ädla och stora på jorden, samma kärleksblickar upp till fosterlandets gömda kuster nu,som alltid förr. Till häftets vackraste stycken räkne vi »Vändkretsen»,konsekvensändrat/normaliserat »Vår i Våren»,konsekvensändrat/normaliserat »Söder och Nord».konsekvensändrat/normaliserat I anseende till Förf:s vana att mindre beskrifva än skrifva öfver ett ämne, likasom vore det för läsaren redan kändt, skulle månget stycke vinna genom en förklarande not. Isynnerhet är detta fallet med »Främlingen på egen strand»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket stycke för alla, som ej känna dess verkliga underlag, nödvändigt måste blifva en outgrundelig gåta. – Mot häftets yttre är intet af vigt att anmärka.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Necken. Thalia. Ljus och Skugga.
1 Det är allt poesi, som läsaren finner af titlarna. Man gör också rätt uti att sluta det gamla året och börja det nya med poetiska betraktelser, det framfarna behöfver förgyllas likasom det kommande. Poeten är i det fallet den störste kapitalist; ty han har lika godt om guld som om solsken, och den störste alkemist, ty han förvandlar den kopparhårda verkligheten i gyllene dikt. Stundom gifver han ut glasperlor i bronzinfattning, likasom vore de äkta juveler, och då tillhör det kritiken att kontrollera dem och visa deras underhalt. Men kritiken får icke derföre fara fram som en landsfiskal och göra beslag på allt ostämpladt gods, väl besinnande att poeten i sin oskuld ständigt tror sig smida fullödig metall, också när han arbetar med slägga och pust på idel slagg. Och slagg duger dock att skura bordsknifvar med. Men äkta lödigt poetiskt guld, af det slaget som icke förslits i handel och vandel, är i våra dagar så sällsynt, att man får vara nöjd med bara malmen, ja tillochmed sanden, om den blott mot 99 procent kisel innehåller 1 procent ädel metall.
2 Man kunde tycka att detta är en öfverflödig inledning. Men icke så alldeles det. En poetisk kalender t. ex. är en sådan massa guldsand, i hvilken man kan finna 1, 10 låt vara 50 procent gediget guld, men också en ansenlig portion osmältbart grus. Vill man nu förkasta kalendern för det, så gör man illa, ty man kastar då bort det dyrbara med det värdelösa. Utan rättast gör man uti att efter bästa omdöme vaska för sitt nöje ut det vackra, efter dock guld sjunker tyngst till botten, och om det öfriga tänker man intet illa. Det säkra är att månget täckt och älskvärdt stycke aldrig sett dagen, om det icke oförvarandes kommit sig i en sådan kalender, ty icke alla ha kurage att ge ut samlade dikter. Den erfarenheten är också det enda pass, som Necken & komp. behöfver för att med gladt mod resa ut i verlden.
3 Necken för 1847 har vuxit till sig både i omfång och innehåll. Utgifvaren, Hr Berndtson, begynner boken med en längre novell, »Augusta» sid. 1–156. Till en början har mamsell Augusta Thomasson jemte alla sina samtida den egenheten att lefva och röras i en kommande tid; när, det upplyser icke författaren; måhända vid tidpunkten för Fusselbrenners resa till Stockholm 1913. Vi vore väl böjda att ställa tiden närmare våra dagar, både emedan flera målningar på ett hår när synas tout comme chez nous och emedan vi alla hoppas upplefva den tid, då det här nämnda lilla trädrucklet vid Mariegatan i Helsingfors förvandlat sig i ett prydligt stenhus. Men gunås, här talas om »vår berömde landsman professor Vipunen i Berlin»,konsekvensändrat/normaliserat här uppträder en emanciperad hufvudstads flicka, som icke rider och icke röker cigarr, ja här nämnes om ett kommerseråd, som blifvit det utan förtjenst, och deraf slute vi ofelbart, att händelsen måste tilldraga sig i en långt aflägsen tid. I denna mystiska forntidsdimma är det således som förf. styr sin kurs »ins Blaue hinein».konsekvensändrat/normaliserat Har nu berättelsen derigenom blifvit mera sväfvande, så har den tillika blifvit mera fri. I det kommandes töcken rör man sig lika ledigt, som i dunsterna af en latinsk oration. Det är någonting angenämt, att mejsla ut en verld efter sitt sinne och möta hvarje klentrogen med ett: vänta bara! Och vänta bara! svarar förf. alla hufvudruskande fäder och mammor, som mena att hans här behandlade thema, qvinnans emancipation, är idel chimèrer; vänta bara, så skall ni få se! – Det är godt för den som har tålamod; men vi rädas att det pröfvas nog länge.
4 Den emancipation Hr B. här förordar består icke i ett blåstrumpsväsende eller en karlavulenhet, som fordrar för qvinnan allt, ända till, med förlof sagdt, pantalongerna. Tvertom uppställer förf. den i botten sunda och menskliga fordran på qvinnans rätt att sjelf bestämma sitt val af öde, ehuru det får medgifvas, att förf. sväfvat för vidt ut i konseqvenserna. Att en flicka, som här Augusta, stöter ifrån sig en påtvingad brudgum; att hon, fader- och moderlös, sjelf styr och ställer om sin egendom och sin verksamhet; att hon har mod att ställa sig i spetsen för en välgörande inrättning, och att detta mod erkännes som vackert, det är allt rättvisa reformer, hvilka man är skyldig qvinnans menniskovärde och till hvilka samhället och seden förr eller sednare skola nödgas lemna sitt bifall. Deremot fördriste vi oss vänligen råda alla flickor, emanciperade eller icke, som få lust att gifva en fästman korgen, att säga ut sitt nej före vigseln och icke under den, som den Neckens Augusta gjorde; ej heller lärer det komma derhän, att ett värnlöst och hyggligt fruntimmer flyttar att bo helt ensam i en farstukammare i Gloet. Allt detta är nu en liten extravagans, som betyder ingenting i sig sjelf, men sätter den goda saken i vanrykte. Vigtigare är att, som oss synes, Hr B. misstagit sig om sättet för den stora reformens genomdrifvande.
5 Ty derom äro vi ju ense med förf., att qvinnan aldrig bör eller kan emancipera sig från den ställning naturen gifvit henne, utan blott från samhällstvång och sed, der dessa befinnas trycka henne orättvist. Ger man nu akt på det unga qvinnohjertat, skall man deri finna så mycken naturlig vekhet, finkänslighet, blyg hängifvenhet och försakelse, att det måste vara orimligt att tänka sig en sådan späd varelse rustad till strids mot samhälle och sed, två makter, för hvilka den manligaste energi så ofta ryggat. Det är icke den unga flickan, hvars vapen just är att vara värnlös, som skall utkasta stridshandsken åt sin samtid. I äldre år kan hennes lynne hårdna till mera kraft utåt; men qvinna förblir hon äfven då, och hennes styrka skall alltid mera ligga i att lida, än i att handla. »Älska och försona, det är qvinnans lefnad»,konsekvensändrat/normaliserat säger ganska sannt och vackert förf. sjelf. Vi tro derföre, att qvinnans emancipation måste utgå från mannens rättskänsla, såsom man redan sett en början i Sverige med arfslagarna; men ingalunda anstår det qvinnan att börja boxas med samhället. Hr B. synes i viss mån erkänna detta, då han bakom den vackra Augusta ställer den buttre hederlige doktor Enrot som stöd, en i några få raska drag utförd karakter, som blott har det felet att skjuta den unga flickan för sig, i stället för att genomdrifva sina principer sjelf. Deri ligger bådas falska position. En vacker själ är denna Augusta likväl, och det gifves ögonblick, såsom vid doktorns outsagda frieri och Furusvärds nattbesök, der hon är så sannt qvinna som någon. Man kunde anmärka, att förutom dessa två, hjeltinnan och doktorn, ingen karakter är helt utförd, men man glömde då att man läser en novell. Pikant är i alla fall baron Furusvärds personlighet, och de konturer man skönjer af kommerserådet, rådinnan och Assessor Ormén säga alldeles tillräckligt. Fri|3 3|man deremot »upplöser sig i en dunst af allmänna reflexioner; Therese, likasom jungfru Lisette, synes ämnade till dekorationer blott. Situationerna äro jemna och underhållande, stilen vacker och smidig. Några ofinska uttryck förbises lätt. Om slutet har man puttrat och sagt att det icke är något slut. Men, min värdaste, der allt är ställdt på framtiden, hvarföre icke slutet med? Man gissar ju ändå hur det går. Korteligen, Hr B:s novell är lyckad både i tendensen och de flesta partier, och med allt skäl har den väckt rumor i de ungas läger.
6 »Glasörat» (af –a–g.) heter den lilla »Billedbog uden Billeder»,konsekvensändrat/normaliserat som dernäst följer, och utgör en bukett af flera täcka skildringar i Andersens lynne. De finnas, som anse stycket lämpligare för en barnabok, än för Necken. Det är orätt dömdt, ty det barnsliga, så uttryckt, faller helt och hållet inom diktens område, Men saken är den, att sådant skall läsas med oskuldsögon, annars brister det under ens händer som lustiga bubblor, i hvilka dock himlen speglat sina täckaste dagrar. Mest lyckad synes oss den judiska skildringen, kanske för det den är trognast efterbildad.
7 Poesierna äro denna gång fåtaligare än förr och tyckas anse sig sjelfva som en liten desert blott, en liten förgyllning för den hårdbitna nöten, qvinnans emancipation. Utgifvaren har infört tre poetiska stycken, bland hvilka det öfver Lauræus utmärker sig genom en glödande känsla och »Den Blinde» anslår en af Franzéns vackraste tonarter. – Tvenne stycken af –ng, »Till Vårvinden» och »Till Näktergalen»,konsekvensändrat/normaliserat äro mycket känslosama; det är väl på ironi, som förf. talar om »Kajsas lund»,konsekvensändrat/normaliserat – Om G–t:s »Fosterländska sång» kan begagnas Svenska Akademiens stereotypa mention-honorable fras, att »den utmärker sig genom en varm känsla och en fosterländsk anda»;konsekvensändrat/normaliserat diktionen deremot är knaglig och skildringen af folket mera ethnografisk, än just poetisk. »Fremlingen» af H. K., en längtans suck i fjerran land, vek och vemodig. – Kymäläinens sång om Pungaharju och Makkonens om finska språket äro skattbara bidrag, men taga sig ej väl ut i öfversättning; den sednare tar denna gång företrädet. –br–L. har öfver ett förslitet thema skrifvit ett vackert stycke, »Svanornas Suomisång»,konsekvensändrat/normaliserat i annan tonart än hans vanliga Bellmanska skämt. – Nvr har inlemnat fyra stycken, hvaribland en »Tillegnan till ***» så varm, som blott en yngling sjunger, och så ren till sin diktion, som blott en öfvad hand förmår. – Q:s »Helsning till Kymäläinen» är alltför pathetisk och grann för den enkle man, till hvars ära den sjunges; annans ädelt varm för en stor sak. – »Sven Dufva» af Rbg är Neckens största prydnad, ett högst egendomligt och målande stycke, genomandadt af den friskaste humor. Vi gå så långt, att det är ett af de bästa Rbg någonsin skrifvit, och det vill dock säga mycket. – Ännu återstår R. S., som lemnat fyra mera reflekterade, än just poetiska stycken; vackert är likväl »Med en diamant».konsekvensändrat/normaliserat – Vidare den nya signaturen –st–st, hvars båda stycken »Röfvaren» och »Sjömansgossen»,konsekvensändrat/normaliserat äro sannt poetiska, det sednare ganska friskt derjemte, samt Zt, i hvars »Upsala Högar» den braskande invitationen af Kung Rings Drapa sticker alldeles för bjert i ögonen.
8 Neckens yttre är elegant; det bifogade porträttet af Laureus ganska vackert.
9 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 16/1 1847:|4 2|Literatur.
Necken. Thalia. Ljus och Skugga.
(Slut från föreg. N:r)
10 »Thalia 1847, utgifven af R. Frenckell»,konsekvensändrat/normaliserat är en annan julkalender, utkommen några dagar efter Necken. Titeln antyder dess innehåll; årtalet låter hoppas dess fortsättning. Dess typografiska elegans efterger icke Neckens; vackert är dess ändamål att säljas till förmån för de brandskadade i Nystad. Och det tör ej anses som smicker, om vi åtminstone ej ställe Thalia till innehållet under »Tavastehus Slott» och andra poetiska arbeten, hvilka på sin tid såldes till de brandskadades förmån i öfrige städer.
11 Thalias förra hälft upptager en af Hr F. A. Dahlgrén i Stockholm gjord öfversättning af Shakespeares Romeo och Julia. Det klingar besynnerligt, men det är likväl mer än troligt, att detta den störste dramatiske författares mästerverk är en nyhet för flertalet af Finlands bildade publik. Och likväl kan icke ens nordbons vinterlynne blifva känslolöst för så mycken eld, skönhet, glödande passion och ljuft behag. Valet är alltså det mest lyckade, äfven om man snart hoppas få läsa dikten i Hagbergs annonserade öfvs. af Shakespeares samtliga dramatiska verk. Lika lyckad synes öfversättningen; dess trohet ha vi ej haft tillfälle att granska till ordalydelsen, men väl till anda och färg; språket är, med få undantag, rent och versen välljudande. Deremot kan åtskilligt sägas om det »sammandrag»,konsekvensändrat/normaliserat i hvilket pjesen här meddelas. »En hop scener»,konsekvensändrat/normaliserat heter det, »ha blifvit uteslutne, såsom mindre vigtiga, utan att likväl intresset eller handlingen derigenom blifvit störda.» Detta, tro vi, har emellertid skett, och måste alltid ske, der man ger sig att förbättra Shakespeare. Vid flyktigt påseende kan i hans arbeten mycket synas mindre vigtigt, mycket öfverflödigt, tillochmed vanställande, som likväl, vid närmare betraktande befinnes inväfdt med den största konst och ofta oumbärligt för handlingens eller karakterernas kompletterande. Hvarochen, som med förkärlek läst Shakespeare, skall medgifva, att det stympade skick, i hvilket man sett t. ex. Hamlet och äfven Romeo och Julia återgifvas på scenen, varit i hög grad störande och menligt för diktens rundning. För Thalias sammandrag kan emellertid anföras dess mening att vara blott en dramatiserad berättelse efter Shakespeare, hvilket synes deraf att akter och uppträden här försvunnit. – Om det stentryck, som illustrerar dikten, kan intet ondt sägas, om icke att Julias figur är bedröfligt sjåpig.
12 »Per och Pål, komedi med sång i 2 akter och 3 tablåer, första gången uppförd på theatern i Wiborg d. 27 Nov. 1846»,konsekvensändrat/normaliserat är titeln på det originalstycke af Utgifvaren, hvilket upptager Thalias sednare hälft och uppgifves vara med lokaliseringar och tillägg bearbetadt till en del efter en fransysk intrig. Utg. synes sjelf antyda det vanskliga i styckets införande omedelbart efter den engelska tragikerns odödliga verk. Detta, hoppas vi, skall likväl ej hindra läsaren att göra rättvisa åt Per och Pål. Det tillkommer i alla fall förtjensten att vara det andra i Finland uppförda original-lustspel, ty som original betrakte vi det. Man måste ha någon erfarenhet af hvad det vill säga att skrifva här i landet, för att värdera en dramatisk författares mod. Man måste ha gjort närmare bekantskap med en publik, som öfverallt, i det tillfälligaste, det oskyldigaste ser idel anspelningar, finter, personligheter,och som likväl fordrar sådana, på samma gång den affekterar att förkasta dem. Att i ett theaterstycke röra sig inom finska förhållanden, det är att dansa mellan ägg; i tusen krumbugter får man lovera, för att icke stöta på ömtåligheter, och med hvilket nöje man då skall skrifva, det bör man vara billig och begripa. Mer än något annat, fordrar lustspelet frihet att bele det narraktiga och gissla det usla här i verlden; men huru kunna och våga detta, hvarest från hundrade håll, från paradiset ej mindre än från logerna, skrikes: aj för tusan! vid hvarje osminkad sanning, som råkat förvilla sig bland det betydelselösa skämtet i öfrigt!
13 »Per och Pål» är icke ett lustspel af så lokal eller nationel färg, att icke scenen kunde förläggas hvar som helst, t. ex. i Gefle och Stockholm, likaså väl som i Tavastehus och Helsingfors. Det pikanta i lokala situationer och anspelningar, hvilket, måttligt användt, bidrager så mycket till en vådevills framgång, har förf., olikt Hr Berndtson, nästan totalt försakat, måhända af grundad farhåga för omständigheternas öma hull. Seminarii-examen, Nuckars gästgifveri och Hr Litonii svällande kanapéer äro snart sagdt de enda detaljerna i den vägen. Sannt nog, är en sådan försakelse från konstens sida snarare en förtjenst, än ett fel, men af ett lustspel begär man icke så sträng esthetik. Samma brist på pikanta vändningar kan anmärkas om kupletterna, med undantag af Pers tragikomiska serenad för »sin lilla Stafva» och det förträffliga studentäfventyret på Nuckars. Flertalet af melodierna är icke heller rätt anslående. I dialogerna deremot förekomma flera lyckade uddar, såsom Pers trefliga ordstäf, gamle baronens idealiska möbler och expeditens omdöme om fransyskor och engelskor. Att språket icke alltid är vårdadt, är ett fel, som förf. delar med svenska theaterförfattare, och som tör härröra af vårdslösa öfversättningars förderfliga inflytande. Bland karaktererna i stycket framstår snickaren Per såsom den bäst lyckade: en något oborstad och häftig, men bottenhederlig handtverkare, konseqvent genomförd och sitt lynne trogen från början till slut. En sådan personlighet uppbär hela lustspelet och ger det hållning; det enda som hos honom faller sig störande, är hans rusiga uppträdande i tredje tablån, der åskådaren stadnar i ovisshet, om ruset är låtsadt eller verkligt. Trognast kopierad är dernäst expediten Geschäftsmacher, en kopia, som förtjent att framstå mera än den gör. En annan lättare utkastad, men äfven väl hållen personlighet är den gamle baronen; mindre deciderad uppträder hans son. Kommerserådet, hans dotter och Pers »lilla Stafva» äro, om icke utförligt, likväl i tillräckliga drag framhållna; studenten August har en obetydlig roll. – Intrigen är enkel: en andryg baronoriginal: banon, som vill upphjelpa sina ruinerade affärer genom ett rikt borgerligt gifte; en förbländad far, som går in derpå; en vacker dotter, som beskedligt lyder; en snickare till farbror, som finner detta orimligt och jagar den förnäme friaren på flykten medelst sina grofkorniga sanningar; se der hvad Per och Pål ha att förtälja. Vill man i pjesen inlägga en djupare mening, så lärer förf. ingenting ha deremot, om man i hans stycke återfinner den ofta, men aldrig för ofta predikade satsen, att förtjenstens adel numera är den högsta gällande och att borgareklassens fåfänga intet godt har att vänta af den icke sällan erbjudna äran, att med sina döttrar och deras pen|4 3|gar betala de högre klassernas slöseri. – Vi önske för öfrigt Hr Frenckell lycka och god fortsättning i det sceniska författareskapet; det är mycket när början är gjord, och än mer när den är lofvande, såsom denna.
14 I denna poetiska revue, hvars prosaiska mästrarekall vi gerna hade öfverlåtit åt andra, böre vi tillägga några ord om »Ljus och Skugga, Vandringsbilder af Fr. Cygnæus, 2:dra häftet»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket likaledes såg dagsljuset veckorna före jul. Icke såsom ansåge vi Hr C. oförtjent af ett utförligare bedömande; tvärtom. Men om någon skriftställare är sig evinnerligt likt i förtjenster och fel, så är det Hr C., och hvad vi tillförene (H:fors Tidn. 1845) efter bästa samvete yttrat om första häftet af dessa vandringsbilder, gäller i vår tanke äfven om det andra. Ack! kunde man vid läsningen af Hr C:i dikter utropa, ack om aldrig ett hvilken, ett som, ett hvari och hundrade andra afledande biord funnes till, om den djerfva högsinta tanken finge begränsa sig inom ett ämne, den praktfulla poetiska stråldagern finge tömma sin glans på ett föremål och icke, som nu, spridas och brytas af hvarje reflekterande yta i dess väg, huru stor och huru skön vore icke Cygnæi dikt! Men hans sångmö går sin bana fram lik en sierska, hvars blick oaflåtligen riktas mot tusen öfverjordiska stjernor i qvälldunklet, hvilken derföre icke ser hvarje liten sten, som hon snafvar uppå, och, om hon äfven såge den, försmår att undvika den genom minsta omväg. Hvarje varnande: se opp! är på henne förspildt och så återstår då ej annat, än att hafva fördragsamhet med den egensinniga och följa hennes färd efter hennes sätt öfver berg och backar, så länge man förmår, med blicken städse riktad mot upphöjda mål. Har man mod till denna – bekännom det fritt – något tröttsama färd, då skall man äfven i detta häfte af sydländska vandringsbilder finna mycket skönt och mycket varmt, samma brinnande beundran för det ädla och stora på jorden, samma kärleksblickar upp till fosterlandets gömda kuster nu,som alltid förr. Till häftets vackraste stycken räkne vi »Vändkretsen»,konsekvensändrat/normaliserat »Vår i Våren»,konsekvensändrat/normaliserat »Söder och Nord».konsekvensändrat/normaliserat I anseende till Förf:s vana att mindre beskrifva än skrifva öfver ett ämne, likasom vore det för läsaren redan kändt, skulle månget stycke vinna genom en förklarande not. Isynnerhet är detta fallet med »Främlingen på egen strand»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket stycke för alla, som ej känna dess verkliga underlag, nödvändigt måste blifva en outgrundelig gåta. – Mot häftets yttre är intet af vigt att anmärka.