1 Ofta hör man Finnarne beskyllas för att vara ett trumpet, ett enstörigt folk, stulet, tillbakadraget, främmande för löjets lek och joller. Och det kan väl så synas. I tal, i skrift, i sällskapsnöjen och umgängeslif vill den skalkaktiga glädjen ej riktigt blifva hemmastadd här i landet. Det skall kantänka alltsammans bedrifvas på ett så vigtigt och grundligt sätt; bakom hvarje ord skall ligga en vigtig mening, liksom hade man en tunga blott för det märkvärdiga här i verlden; för hvarje litet nöje göras stora tillrustningar, liksom måste glädjen hämtas med »tjenliga medel» i band och halsjern, för att ej rymma ur händerna. Tungfotad är derföre sällskapstonen, salt fattas, om också icke alltid malört. Hvad skulle man taga till, om icke preferansen gåfve rika anledningar till djupsinnig kalkyl, om icke i hvarje salon funnes ett piano, i hvarje sällskap amatricer, och om icke en läcker souper utgjorde det efterlängtade målet för dagens sträfvanden?
2 Hvem skulle, vid anblicken af detta tungrustade kavalleri, som man hos oss träffar öfverallt i sällskaperna, ens kunna ana, att skämtet, att satiren är en så markerad egenhet i det finska folklynnet, som fallet verkligen är? Hvarochen, som kastat en blick utom salongerna, skall kunna intyga denna egenhet och otaliga finska runor – den enda literatur folket producerar – vitna tydligt derom. Glädtig, i den mening som sydlänningen, är Finnen ej; natur och öden ha färgat hans lynne mera likt barrskogens dunkla allvar, än löfsalens lätta grönska. Men för det narraktiga har också han ett leende i förråd och för dårskapen i dess yfvighet brister honom aldrig åtlöjets udd.
3 Hvaraf då den sällsama kontrasten mellan ett sällskapslif blottadt på all verklig humor och detta friska förråd af löjen på sjelfva folkets läppar? Utan tvifvel deraf, att de bildade klasserna i vårt land och deras samlefnad flyta som ett skum på folkets yta, utan att derur hämta någon näring och lif.
4 Ochså skall man finna, att överallt der sällskapslifvet – det bildade, förstås – står närmare folklifvet, en friare, gladare ton är rådande. Hvem finns, som ej från någon småstad, någon landtlig prestgård medför minnen af okonstlad munterhet, af lifvande skämt? Och hvem som engång i sina dagar varit student kan någonsin förgäta|76 2| de glada stunder kamratlifvet med dess sånger och dess upptåg haft att erbjuda? Studenten står genom sin ålder, sina sympathier och ofta genom sjelfva sitt ursprung närmare folket, än andra; salongshjeltar äro för ingen del i hans smak. Ungdomens spänstiga kraft gör hans samlif gladt, upphöjda sträfvanden lysta hans sinne, allt skönt anslår honom och när sången vidgar hans hjerta till en verld, vill han ej byta lynne med en kung.
5 Vi hoppas att dessa anmärkningar ej gå utom ämnet. De skola i sin mån förklara det mindre vanliga phenomenet af en skämtares raska framträdande på vår annars nog månskensfagra och gråtmilda lyriska horizont. Hr Leistenius är student. Förgäfves skulle man här i landet vänta, att en militär (som v. Braun), eller en prest (som Dahlgrén), eller ett fruntimmer (som Fru Lenngrén) skulle uppträda med dikter i den skämtsama tonen. Vi upprepa det: Hr Leistenius är student. I kamraters glada krets, vid glasens klang, vid körernas jubel föddes »Pojken» och hans bäst lyckade dikter äro tillkomna i denna omgifning. Det bör nemligen märkas, att de glada visorna äro till hälften improvisationer. På vänners anmodan, under det ännu friska intrycket af dagens löjen, nedskrifver Hr L. inom få ögonblick en visa, och knappt är kretsen af studenter samlad, innan förf. nolens volens föres midt i ringen, ställes på ett bord och undkommer ej med mindre han sjunger ett par glada stycken. Derföre äro ock de flesta af »Pojkens» visor, i det skick man läser dem, endast halfva roligheter. Melodin är med dem sammanvuxen och förf:s inspirerade komiska föredrag ger dem ännu dertill ett förhöjdt intresse.
6 Det finnes också derföre i några af »Pojkens» tillfällighetsstycken ett element, hvilket läsaren ej sällan betraktar med andra ögon, än åhöraren; vi mena punschens element, det backiska, weingeistiga. Flyktigt och fördunstande till sin natur, lämpar det sig mera för det glada samqvämet, än för kammarlektyr; sjelfva Bellmans vindunster göra icke ett undantag. Hr L. har emellertid vetat anvisa Bachi safter den lagoma plats i dikten, att de der icke framträda som hufvudsak, utan blott som glädjens värmande bundsförvandter*)Undantag härifrån gör en del af sista stycket i samlingen.. För läsaren äga, som anmärkt var, de rent satiriska styckena (»Fänrikens Morgonbetraktelser», »Onkels Moraler», »Candidatens Slummersång» m. fl.) det mesta intresset. Det finnes i dem en god fond af verklig humor och träffande uddar, hvarföre de ej förfela sitt intryck äfven på den, som om studentlifvet ej har den ringaste aning.
7 En svensk recensent (i Figaro) har i »Pojke» trott sig finna en märkelig brist på denna idéernas högre flygt, som utmärker den verkliga skalden, och härledt denna brist från den trånga synkretsen af »en finsk studentkammare». Rec. räknar då fosterlandskärleken (se »Svanornas Suomisång») för en småsak. När allt går omkring, vill vår svenske kritikus att »Pojken» äfven skall qväda eller oqväda en smula politik. Med denna sorts »högre flygt» späckar, som man vet, Hr von Braun tidt och ofta sina rolighetsfabrikater, och nuförtiden slår sådant an i Sverige. Oss vill dock synas, som gjorde en glad sångare bäst att lemna politiken åt kannstöparne, och så gör visligen Hr L. Sannt är, att något mer än stundens skämt öfver det lilla har ej »Pojken» i sina glada ögonblick att bjuda på; men äfven detta sista får sitt intresse genom framställningen och äfven glädjen är ett värdigt ämne för diktaren.
8 Man vet hur det är med de skämtsama lynnena. När de, lifvade af ögonblickets ingifvelser, betraktat hela lifvet som ett karnavalsupptåg och muntert kastat sina kardborrar efter hvarje narrkåpa, som råkar fläkta förbi deras väg, händer så lätt, att de, komna i enslighet, falla på sorgeliga och romantiska tankar, så att hela verldens färg för deras blick changerar. Ju högre skämtets strängar spännts, dess mera skorra de, när skrufven halkat loss. Man läse von Braun i Nordstjernan; en rolighet, som slutar med att lipa om »fyra bräder». Hr L. lider ej af den svenske skämtarens öfvermått, hvarken i tokeri eller hjertnjupenhet*)Hr L. gör säkert klokast i att undvika all imitation af v. Braun, hvilken obestridligen har mycken qvickhet, men af det grumliga slag, som har krapula till följd. Sådana imitationer äro »Maskraden» och »För sista gången».. »Pojken» upptar äfven några allvarsamare stycken; dock hålla sig alla inom rosettbanden af en mild romantik. Bäst lyckade i denna genre synas oss »Liljorna» och »Svanornas Suomisång», stycken, hvilka äfven till versifikationen äro de mest rundade. För rhytmen har Hr L. i allmänhet godt öra, men ovana eller ouppmärksamhet ha vållat, att den på sina ställen haltar. Till poetiskt sjelfsvåld lärer man få räkna rim sådana som ungdom och fordom, yngling och skymning, badkar och farfar, Leben och refben m. fl. Här och der träffas en oriktig metafor, såsom »trafvande tunga» eller en inadvertens såsom »dalens slätter»; dock sällan.
9 »Pojken» är väl liten till vexten – endast 81 sidor 12:mo –, men har, i vår tanke, godt gry uti sig. Han synes således, vid den studentexamen han nu tagit inför »farbröderna, alla Vestra-Finnar», och alla recensenter på köpet, förtjena det akademiska vitsordet juvenis homæ spei. Härtills har det gått honom väl och vi önska honom samma framgång i kommande examina. Studerar han på graden – och vi tvista ej att han ju så gör – må den önskan ej anses ohemul, att hans hand, utsträckt efter lagern, ej må under sångens yra gripa rankan i dess ställe. Vare sig huru som helst, det förblir dock alltid en märkvärdig sak, att den svenska sånggudinnan i Finland, makalös som hon är, nu ändtligen fått sig – en pojke.
*)Undantag härifrån gör en del af sista stycket i samlingen.
*)Hr L. gör säkert klokast i att undvika all imitation af v. Braun, hvilken obestridligen har mycken qvickhet, men af det grumliga slag, som har krapula till följd. Sådana imitationer äro »Maskraden» och »För sista gången».
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Pojken, Småsaker på vers af J. G. Leistenius.
1 Ofta hör man Finnarne beskyllas för att vara ett trumpet, ett enstörigt folk, stulet, tillbakadraget, främmande för löjets lek och joller. Och det kan väl så synas. I tal, i skrift, i sällskapsnöjen och umgängeslif vill den skalkaktiga glädjen ej riktigt blifva hemmastadd här i landet. Det skall kantänka alltsammans bedrifvas på ett så vigtigt och grundligt sätt; bakom hvarje ord skall ligga en vigtig mening, liksom hade man en tunga blott för det märkvärdiga här i verlden; för hvarje litet nöje göras stora tillrustningar, liksom måste glädjen hämtas med »tjenliga medel» i band och halsjern, för att ej rymma ur händerna. Tungfotad är derföre sällskapstonen, salt fattas, om också icke alltid malört. Hvad skulle man taga till, om icke preferansen gåfve rika anledningar till djupsinnig kalkyl, om icke i hvarje salon funnes ett piano, i hvarje sällskap amatricer, och om icke en läcker souper utgjorde det efterlängtade målet för dagens sträfvanden?
2 Hvem skulle, vid anblicken af detta tungrustade kavalleri, som man hos oss träffar öfverallt i sällskaperna, ens kunna ana, att skämtet, att satiren är en så markerad egenhet i det finska folklynnet, som fallet verkligen är? Hvarochen, som kastat en blick utom salongerna, skall kunna intyga denna egenhet och otaliga finska runor – den enda literatur folket producerar – vitna tydligt derom. Glädtig, i den mening som sydlänningen, är Finnen ej; natur och öden ha färgat hans lynne mera likt barrskogens dunkla allvar, än löfsalens lätta grönska. Men för det narraktiga har också han ett leende i förråd och för dårskapen i dess yfvighet brister honom aldrig åtlöjets udd.
3 Hvaraf då den sällsama kontrasten mellan ett sällskapslif blottadt på all verklig humor och detta friska förråd af löjen på sjelfva folkets läppar? Utan tvifvel deraf, att de bildade klasserna i vårt land och deras samlefnad flyta som ett skum på folkets yta, utan att derur hämta någon näring och lif.
4 Ochså skall man finna, att överallt der sällskapslifvet – det bildade, förstås – står närmare folklifvet, en friare, gladare ton är rådande. Hvem finns, som ej från någon småstad, någon landtlig prestgård medför minnen af okonstlad munterhet, af lifvande skämt? Och hvem som engång i sina dagar varit student kan någonsin förgäta|76 2| de glada stunder kamratlifvet med dess sånger och dess upptåg haft att erbjuda? Studenten står genom sin ålder, sina sympathier och ofta genom sjelfva sitt ursprung närmare folket, än andra; salongshjeltar äro för ingen del i hans smak. Ungdomens spänstiga kraft gör hans samlif gladt, upphöjda sträfvanden lysta hans sinne, allt skönt anslår honom och när sången vidgar hans hjerta till en verld, vill han ej byta lynne med en kung.
5 Vi hoppas att dessa anmärkningar ej gå utom ämnet. De skola i sin mån förklara det mindre vanliga phenomenet af en skämtares raska framträdande på vår annars nog månskensfagra och gråtmilda lyriska horizont. Hr Leistenius är student. Förgäfves skulle man här i landet vänta, att en militär (som v. Braun), eller en prest (som Dahlgrén), eller ett fruntimmer (som Fru Lenngrén) skulle uppträda med dikter i den skämtsama tonen. Vi upprepa det: Hr Leistenius är student. I kamraters glada krets, vid glasens klang, vid körernas jubel föddes »Pojken» och hans bäst lyckade dikter äro tillkomna i denna omgifning. Det bör nemligen märkas, att de glada visorna äro till hälften improvisationer. På vänners anmodan, under det ännu friska intrycket af dagens löjen, nedskrifver Hr L. inom få ögonblick en visa, och knappt är kretsen af studenter samlad, innan förf. nolens volens föres midt i ringen, ställes på ett bord och undkommer ej med mindre han sjunger ett par glada stycken. Derföre äro ock de flesta af »Pojkens» visor, i det skick man läser dem, endast halfva roligheter. Melodin är med dem sammanvuxen och förf:s inspirerade komiska föredrag ger dem ännu dertill ett förhöjdt intresse.
6 Det finnes också derföre i några af »Pojkens» tillfällighetsstycken ett element, hvilket läsaren ej sällan betraktar med andra ögon, än åhöraren; vi mena punschens element, det backiska, weingeistiga. Flyktigt och fördunstande till sin natur, lämpar det sig mera för det glada samqvämet, än för kammarlektyr; sjelfva Bellmans vindunster göra icke ett undantag. Hr L. har emellertid vetat anvisa Bachi safter den lagoma plats i dikten, att de der icke framträda som hufvudsak, utan blott som glädjens värmande bundsförvandter*)Undantag härifrån gör en del af sista stycket i samlingen.. För läsaren äga, som anmärkt var, de rent satiriska styckena (»Fänrikens Morgonbetraktelser», »Onkels Moraler», »Candidatens Slummersång» m. fl.) det mesta intresset. Det finnes i dem en god fond af verklig humor och träffande uddar, hvarföre de ej förfela sitt intryck äfven på den, som om studentlifvet ej har den ringaste aning.
7 En svensk recensent (i Figaro) har i »Pojke» trott sig finna en märkelig brist på denna idéernas högre flygt, som utmärker den verkliga skalden, och härledt denna brist från den trånga synkretsen af »en finsk studentkammare». Rec. räknar då fosterlandskärleken (se »Svanornas Suomisång») för en småsak. När allt går omkring, vill vår svenske kritikus att »Pojken» äfven skall qväda eller oqväda en smula politik. Med denna sorts »högre flygt» späckar, som man vet, Hr von Braun tidt och ofta sina rolighetsfabrikater, och nuförtiden slår sådant an i Sverige. Oss vill dock synas, som gjorde en glad sångare bäst att lemna politiken åt kannstöparne, och så gör visligen Hr L. Sannt är, att något mer än stundens skämt öfver det lilla har ej »Pojken» i sina glada ögonblick att bjuda på; men äfven detta sista får sitt intresse genom framställningen och äfven glädjen är ett värdigt ämne för diktaren.
8 Man vet hur det är med de skämtsama lynnena. När de, lifvade af ögonblickets ingifvelser, betraktat hela lifvet som ett karnavalsupptåg och muntert kastat sina kardborrar efter hvarje narrkåpa, som råkar fläkta förbi deras väg, händer så lätt, att de, komna i enslighet, falla på sorgeliga och romantiska tankar, så att hela verldens färg för deras blick changerar. Ju högre skämtets strängar spännts, dess mera skorra de, när skrufven halkat loss. Man läse von Braun i Nordstjernan; en rolighet, som slutar med att lipa om »fyra bräder». Hr L. lider ej af den svenske skämtarens öfvermått, hvarken i tokeri eller hjertnjupenhet*)Hr L. gör säkert klokast i att undvika all imitation af v. Braun, hvilken obestridligen har mycken qvickhet, men af det grumliga slag, som har krapula till följd. Sådana imitationer äro »Maskraden» och »För sista gången».. »Pojken» upptar äfven några allvarsamare stycken; dock hålla sig alla inom rosettbanden af en mild romantik. Bäst lyckade i denna genre synas oss »Liljorna» och »Svanornas Suomisång», stycken, hvilka äfven till versifikationen äro de mest rundade. För rhytmen har Hr L. i allmänhet godt öra, men ovana eller ouppmärksamhet ha vållat, att den på sina ställen haltar. Till poetiskt sjelfsvåld lärer man få räkna rim sådana som ungdom och fordom, yngling och skymning, badkar och farfar, Leben och refben m. fl. Här och der träffas en oriktig metafor, såsom »trafvande tunga» eller en inadvertens såsom »dalens slätter»; dock sällan.
9 »Pojken» är väl liten till vexten – endast 81 sidor 12:mo –, men har, i vår tanke, godt gry uti sig. Han synes således, vid den studentexamen han nu tagit inför »farbröderna, alla Vestra-Finnar», och alla recensenter på köpet, förtjena det akademiska vitsordet juvenis homæ spei. Härtills har det gått honom väl och vi önska honom samma framgång i kommande examina. Studerar han på graden – och vi tvista ej att han ju så gör – må den önskan ej anses ohemul, att hans hand, utsträckt efter lagern, ej må under sångens yra gripa rankan i dess ställe. Vare sig huru som helst, det förblir dock alltid en märkvärdig sak, att den svenska sånggudinnan i Finland, makalös som hon är, nu ändtligen fått sig – en pojke.