1 »Johan Jacob Nervander, tecknad af Fredrik Cygnæus».H:fors, Simelii arfv. 1848. 98 pp. 8:vo. Pris 50 kop. S:r.kopek silver
2 Den bok vi gå att anmäla har en stor märkvärdighet både för ämnet och för utförandet.
3 Om någonsin, i jembredd med religionens sanningar, en jordisk tanke kommer de mäktige män att studsa, de stolte att ödmjuka sig, de i mörkret arbetande att darra, så är det tanken på efterverldens dom. Ja, säger|47 2| den inre rösten, efterverlden står tätt intill, och hon skall döma dina gerningar utan fruktan och utan väld. Hon är den Nemesis, som aldrig mutas af stundens smicker, som aldrig skrämmes af stundens pock, och som ofta på ett sällsamt sätt uttyder gyllne skrifter i marmorvårdar. Hvad betyda väl alla dagens förvirrade röster, än prisande, än tadlande, – den nyckfulla vind som man kallar popularitet – kanske redan i morgon ligger på hinsidan om dem en graf, i hvilken de alla försvinna nästan utan spår, medan efterverlden sitter till doms öfver samma graf och väger gerningarna, icke som samtiden väger dem: efter deras framgång och deras sken, utan efter deras bevekelsegrunder och deras bestående halt! Forntida vishet säger: ett vet jag som aldrig dör: dom öfver död man! Och åter säger apostelen: Veten I icke att vi skola döma englarna? Huru mycket mer timliga ting?
4 Det är dessa sednaste ord Hr Cygnæus tagit till måtto, visserligen ej på egna, utan på historiens, på efterverldens vägnar. Hans bok är efterverldens första röst från andra sidan af en begråten graf, den börjande dom, som engång skall skipa rättvisa öfver en af den finska samtidens utmärktaste och största, men äfven minst förstådda karakterer.
5 Vi säga med flit: den börjande. Ty utan tvifvel står Hr C. ännu för nära, för att med full bestämdhet och oväld kunna uppfatta ett prisma af så många glänsande facetter, som Nervander i sjelfva verket var. Men vi tro ock, att ingen i denna stund förmått göra det riktigare och mera oväldigt, än Hr C. gjort det. Hr C:i teckning bekräftar hvad äfven de erkände, hvilka ofta mera strängt än mildt bedömde den hädangångne i lifstiden: att man, för att nyttja ett vulgärt uttryck, icke visste på hvad qvist man skulle taga honom. För de flesta, och kanske stundom för sig sjelf, var Nervander en gåta, den hvar och en tydde på sitt vis. Mången, som i denna djupa karakter ej såg någon botten, ansåg honom bottenlös – låtande sina mäktiga krafter föras af ström och vind. Att Hr C. lyckats visa i detta ogenomskådliga djup en fast grund, som i alla lifvets fluktuationer qvarstod orubblig, det är ifrågavarande tecknings största förtjenst och tillika den största gärd, som rättvisan hemburit åt Nervanders minne.
6 Denna fasta grund var en brinnande kärlek till fäderneslandet, universitetet, vetenskapen och konsten, en grund som väl kunde stundom döljas af lifvets grumliga våg, men dock utan afbrott fortfor att utgöra tyngdpunkten för hela Nervanders verksamhet.
7 Hr C. kallar det ögonblick, då alla syntes böjda att erkänna detta – och det skedde vid grafven – ett skådespel. Ett sådant var det ock, i upphöjdare mening. Det ligger någonting obeskrifligt tragiskt i återblicken på ett snille, gynnadt af så utomordentliga naturgåfvor, rastlöst arbetande med så rika krafter, och likväl dömdt att förtära sig, förneka sig, utmynta sig i qvickhetens skiljemynt, när det ville rikta hela verlden med sina skatter, och slutligen, när det kom på sin plats, sjelf inom sig halffulländadt, dö bort från halfgjorda verk och efter sig lemna en tomhet, vitnande nu först rätt om hvad man förlorat. Ett sådant öde hade icke varit fullt tragiskt, derest icke försoningen ändtligen kommit; men den kom först vid grafven och bortom denna.
8 Vi sade att Hr C. tecknat oväldigt, och dermed förstå vi, att han icke haft för afsigt att skrifva en panegyrik, ej heller gjort det. Han har tecknat med all den storartade och kärleksfulla uppfattning, som är honom egen, men hvarhelst han trott sig böra hembära sanningen sin gärd, der har han gjort det. Ogerna och med synbar motvilja har han dervid kommit att beröra förhållanden, hvilka, såsom enskilda, kunde synas ligga utom publiciteten, men förutan hvilka Nervanders karakter och handlingar icke kunnat framställas i deras rätta ljus. Han befarar sjelf att derföre misstydas. Det är icke troligt. Hvarföre skulle man fordra, vi villa ej säga öfverseende, men rättvisa åt lefvande och döda, och neka det åt honom, som deraf mest är i behof, emedan han kanske blifvit missförstådd mer än någon – åt Nervander sjelf? Hvad hit hörer har Hr C. sökt beröra med lätt hand, och stundom, men icke alltid, har det lyckats honom. Ty oväldig är han icke i den mening, att han skulle lyckats tillegna sig den alltigenom lugna historiska framställning, i hvilken en efterverld dikterar sin dom. Han delar samtidens lott, när den dömer samtiden, att stå inom dess egna lidelser och i denna ställning blifva på engång domare och part. Så äro vi böjda att tro, det en och annan i uttrycket liggande känsla, till fromma för teckningen, kunnat mildras; men vi tillägga genast, att sjelfva den bitterhet, som någongång i denna känsla uttalar sig, är en kärlekens frukt; ty man märke noga, att Hr C. hela tiden står på defensiven, och hvad han angriper, det angriper han för att, i nödfall med väpnad hand, eröfra rättvisa åt en utmärkt mans minne.
9 För öfrigt har denna bok i stilistiskt hänseende alla de förtjenster och fel, som redan så ofta blifvit anmärkta om Hr C:i skrifter. Uttryckets adel och udd finnas här förenade med bildernas tunga lyx och detta sätt att antyda, icke utföra, hvilket så ofta gjort det skönaste i Hr C:i skrifter ofattligt för mängden. Hr C. kallar sin bok en »teckning»; vi skulle hellre kalla den en målning på fri hand med pensel utan ritstift, ty dager, skugga och färg äro allt i den, medan konturerna ytterst svagt begränsas.
10 Detta synes förklara, hvarföre Hr C. öfverhufvud skildrar insidan af alla föremål bättre och fullständigare än utsidan. Så äfven här. Det bäst motiverade och genomförda parti i hela boken är utan tvifvel skildringen af Nervanders inre strider under hans en tid skefva ställning till universitetet, Prof. Hällström och Österbottniska Afdelningen. Just emedan detta förhållande är så grannlaga, så föga bekant, och dock innehåller en af hufvudnycklarna till det gåtlika i N:s personlighet, just derföre våga vi tro, att Nervander der är tecknad med mästarhand. – En annan lika mästerligt uppfattad sida är hvad Hr C. kallar Nervanders »patronat», hans aldrig uppgifna böjelse att hägna och framdraga allt hvad han ansåg bära i sig fröet till något utmärkt – eller som han engång uttryckt sig, »att uppfostra stora män åt Finland» – ehuru han sjelf trodde sig för detta hägn uppbära idel ovänskap. Månget ädelt drag, som Hr C. förtiger, kunde anföras till bevis för hans riktiga uppfattning af Nervander från denna sida.
11 Som vi nämnde, omfattar Hr C:i skildring nästan endast insidan af N:s personlighet. Bland de få fragmenter af hans yttre lif, som här vidröras, utmärker sig dock målningen af studentlifvet i Åbo och N:s kandidatexamen 1827. Vi utbedja oss att här nedan få återgifva denna sednare skildring.
|47 3|
12 Slutligen, och då Hr C. förutsatt vissa biografiska data som bekanta, tro vi oss, – i förmodan att de dock för mången icke äro det, – i någon mån komplettera teckningen genom att nämna, det:
13 Johan Jacob Nervander föddes den 23 Febr. 1805 i Nystad, der hans fader var Apothekare, men flyttade ännu ganska ung, jemte sin familj till Uleåborg. Skickades 1815 till Åbo skola och blef student 1820 med vitsordet optimæ spei. Blef philosophiæ kandidat 1827 och promoverad magister 1827 som primus. Docens i physiken 1829. Adjunkt i mathematiken och physiken 1832. Extraordinarie Professor och Föreståndare för univ:s magnetiska observatorium 1838. Föreläste offentligen i physiken 1829–1831. Blef ordinarie professor i Physiken 1844. Curator för Österbottniska afdelningen 1829–37. Vistades utrikes åren 1832–36. Var ledamot af flera lärda föreningar samt en af Finska Vetenskaps Societetens stiftare. Har författat flera utmärkta vetenskapliga afhandlingar på latinska, franska, tyska och svenska språken; derjemte flera dikter af värde, bland hvilka »Jephtas bok» är den förnämsta. Var sedan 1826 gift med Agatha Öhman, samt efterlemnar 2 söner och 3 döttrar.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
1 »Johan Jacob Nervander, tecknad af Fredrik Cygnæus». H:fors, Simelii arfv. 1848. 98 pp. 8:vo. Pris 50 kop. S:r.kopek silver
2 Den bok vi gå att anmäla har en stor märkvärdighet både för ämnet och för utförandet.
3 Om någonsin, i jembredd med religionens sanningar, en jordisk tanke kommer de mäktige män att studsa, de stolte att ödmjuka sig, de i mörkret arbetande att darra, så är det tanken på efterverldens dom. Ja, säger|47 2| den inre rösten, efterverlden står tätt intill, och hon skall döma dina gerningar utan fruktan och utan väld. Hon är den Nemesis, som aldrig mutas af stundens smicker, som aldrig skrämmes af stundens pock, och som ofta på ett sällsamt sätt uttyder gyllne skrifter i marmorvårdar. Hvad betyda väl alla dagens förvirrade röster, än prisande, än tadlande, – den nyckfulla vind som man kallar popularitet – kanske redan i morgon ligger på hinsidan om dem en graf, i hvilken de alla försvinna nästan utan spår, medan efterverlden sitter till doms öfver samma graf och väger gerningarna, icke som samtiden väger dem: efter deras framgång och deras sken, utan efter deras bevekelsegrunder och deras bestående halt! Forntida vishet säger: ett vet jag som aldrig dör: dom öfver död man! Och åter säger apostelen: Veten I icke att vi skola döma englarna? Huru mycket mer timliga ting?
4 Det är dessa sednaste ord Hr Cygnæus tagit till måtto, visserligen ej på egna, utan på historiens, på efterverldens vägnar. Hans bok är efterverldens första röst från andra sidan af en begråten graf, den börjande dom, som engång skall skipa rättvisa öfver en af den finska samtidens utmärktaste och största, men äfven minst förstådda karakterer.
5 Vi säga med flit: den börjande. Ty utan tvifvel står Hr C. ännu för nära, för att med full bestämdhet och oväld kunna uppfatta ett prisma af så många glänsande facetter, som Nervander i sjelfva verket var. Men vi tro ock, att ingen i denna stund förmått göra det riktigare och mera oväldigt, än Hr C. gjort det. Hr C:i teckning bekräftar hvad äfven de erkände, hvilka ofta mera strängt än mildt bedömde den hädangångne i lifstiden: att man, för att nyttja ett vulgärt uttryck, icke visste på hvad qvist man skulle taga honom. För de flesta, och kanske stundom för sig sjelf, var Nervander en gåta, den hvar och en tydde på sitt vis. Mången, som i denna djupa karakter ej såg någon botten, ansåg honom bottenlös – låtande sina mäktiga krafter föras af ström och vind. Att Hr C. lyckats visa i detta ogenomskådliga djup en fast grund, som i alla lifvets fluktuationer qvarstod orubblig, det är ifrågavarande tecknings största förtjenst och tillika den största gärd, som rättvisan hemburit åt Nervanders minne.
6 Denna fasta grund var en brinnande kärlek till fäderneslandet, universitetet, vetenskapen och konsten, en grund som väl kunde stundom döljas af lifvets grumliga våg, men dock utan afbrott fortfor att utgöra tyngdpunkten för hela Nervanders verksamhet.
7 Hr C. kallar det ögonblick, då alla syntes böjda att erkänna detta – och det skedde vid grafven – ett skådespel. Ett sådant var det ock, i upphöjdare mening. Det ligger någonting obeskrifligt tragiskt i återblicken på ett snille, gynnadt af så utomordentliga naturgåfvor, rastlöst arbetande med så rika krafter, och likväl dömdt att förtära sig, förneka sig, utmynta sig i qvickhetens skiljemynt, när det ville rikta hela verlden med sina skatter, och slutligen, när det kom på sin plats, sjelf inom sig halffulländadt, dö bort från halfgjorda verk och efter sig lemna en tomhet, vitnande nu först rätt om hvad man förlorat. Ett sådant öde hade icke varit fullt tragiskt, derest icke försoningen ändtligen kommit; men den kom först vid grafven och bortom denna.
8 Vi sade att Hr C. tecknat oväldigt, och dermed förstå vi, att han icke haft för afsigt att skrifva en panegyrik, ej heller gjort det. Han har tecknat med all den storartade och kärleksfulla uppfattning, som är honom egen, men hvarhelst han trott sig böra hembära sanningen sin gärd, der har han gjort det. Ogerna och med synbar motvilja har han dervid kommit att beröra förhållanden, hvilka, såsom enskilda, kunde synas ligga utom publiciteten, men förutan hvilka Nervanders karakter och handlingar icke kunnat framställas i deras rätta ljus. Han befarar sjelf att derföre misstydas. Det är icke troligt. Hvarföre skulle man fordra, vi villa ej säga öfverseende, men rättvisa åt lefvande och döda, och neka det åt honom, som deraf mest är i behof, emedan han kanske blifvit missförstådd mer än någon – åt Nervander sjelf? Hvad hit hörer har Hr C. sökt beröra med lätt hand, och stundom, men icke alltid, har det lyckats honom. Ty oväldig är han icke i den mening, att han skulle lyckats tillegna sig den alltigenom lugna historiska framställning, i hvilken en efterverld dikterar sin dom. Han delar samtidens lott, när den dömer samtiden, att stå inom dess egna lidelser och i denna ställning blifva på engång domare och part. Så äro vi böjda att tro, det en och annan i uttrycket liggande känsla, till fromma för teckningen, kunnat mildras; men vi tillägga genast, att sjelfva den bitterhet, som någongång i denna känsla uttalar sig, är en kärlekens frukt; ty man märke noga, att Hr C. hela tiden står på defensiven, och hvad han angriper, det angriper han för att, i nödfall med väpnad hand, eröfra rättvisa åt en utmärkt mans minne.
9 För öfrigt har denna bok i stilistiskt hänseende alla de förtjenster och fel, som redan så ofta blifvit anmärkta om Hr C:i skrifter. Uttryckets adel och udd finnas här förenade med bildernas tunga lyx och detta sätt att antyda, icke utföra, hvilket så ofta gjort det skönaste i Hr C:i skrifter ofattligt för mängden. Hr C. kallar sin bok en »teckning»; vi skulle hellre kalla den en målning på fri hand med pensel utan ritstift, ty dager, skugga och färg äro allt i den, medan konturerna ytterst svagt begränsas.
10 Detta synes förklara, hvarföre Hr C. öfverhufvud skildrar insidan af alla föremål bättre och fullständigare än utsidan. Så äfven här. Det bäst motiverade och genomförda parti i hela boken är utan tvifvel skildringen af Nervanders inre strider under hans en tid skefva ställning till universitetet, Prof. Hällström och Österbottniska Afdelningen. Just emedan detta förhållande är så grannlaga, så föga bekant, och dock innehåller en af hufvudnycklarna till det gåtlika i N:s personlighet, just derföre våga vi tro, att Nervander der är tecknad med mästarhand. – En annan lika mästerligt uppfattad sida är hvad Hr C. kallar Nervanders »patronat», hans aldrig uppgifna böjelse att hägna och framdraga allt hvad han ansåg bära i sig fröet till något utmärkt – eller som han engång uttryckt sig, »att uppfostra stora män åt Finland» – ehuru han sjelf trodde sig för detta hägn uppbära idel ovänskap. Månget ädelt drag, som Hr C. förtiger, kunde anföras till bevis för hans riktiga uppfattning af Nervander från denna sida.
11 Som vi nämnde, omfattar Hr C:i skildring nästan endast insidan af N:s personlighet. Bland de få fragmenter af hans yttre lif, som här vidröras, utmärker sig dock målningen af studentlifvet i Åbo och N:s kandidatexamen 1827. Vi utbedja oss att här nedan få återgifva denna sednare skildring.
|47 3|12 Slutligen, och då Hr C. förutsatt vissa biografiska data som bekanta, tro vi oss, – i förmodan att de dock för mången icke äro det, – i någon mån komplettera teckningen genom att nämna, det:
13 Johan Jacob Nervander föddes den 23 Febr. 1805 i Nystad, der hans fader var Apothekare, men flyttade ännu ganska ung, jemte sin familj till Uleåborg. Skickades 1815 till Åbo skola och blef student 1820 med vitsordet optimæ spei. Blef philosophiæ kandidat 1827 och promoverad magister 1827 som primus. Docens i physiken 1829. Adjunkt i mathematiken och physiken 1832. Extraordinarie Professor och Föreståndare för univ:s magnetiska observatorium 1838. Föreläste offentligen i physiken 1829–1831. Blef ordinarie professor i Physiken 1844. Curator för Österbottniska afdelningen 1829–37. Vistades utrikes åren 1832–36. Var ledamot af flera lärda föreningar samt en af Finska Vetenskaps Societetens stiftare. Har författat flera utmärkta vetenskapliga afhandlingar på latinska, franska, tyska och svenska språken; derjemte flera dikter af värde, bland hvilka »Jephtas bok» är den förnämsta. Var sedan 1826 gift med Agatha Öhman, samt efterlemnar 2 söner och 3 döttrar.