Anjalaförbundet. Bidrag till dess historia af Maunu Malmanen. Stockholm 1848. VII och 127 sidd.
1 Att med tystnad förbigå ett arbete af så stort intresse för Finland, redan för sjelfva ämnets skull, kan icke hafva varit vår mening, om ock en anmälan deraf, likasom åtskilligt annat på literaturens område*)Vi skola nu efterhand söka att gå våra läsares fordringar i detta afseende till mötes. kommit att af oss fördröjas längre än vi det önskar. Anjalaförbundet är ett historiskt faktum, hvars tillvaro och resultater ligga klara i dagen, men hvars motiver, detaljer och ledande trådar ännu i dag äro insvepta i ett så mystiskt mörker, att det vore oförklarligt vid en händelse så nära vår tid, derest man icke erinrade sig, att Gustaf III:s tid var hemligheternas, mystifikationernas, kabalernas tid, och att ännu mycket dunkel hvilar öfver mången annan tilldragelse från samma period, ett dunkel, hvilket dock efterhand börjar skingras och redan till en stor del klarnat genom de af Geijer publicerade gustavianska papperen.
2 Dessa papper, som öfver den tidens intriger sprida en så pikant dager, lemna ingen upplysning om Anjalaförbundet, af det naturliga skäl, att de af konungen deponerats för efterverlden, strax före hans afresa till 1788 års krig, således på en tid då förbundet ännu icke existerade. Lika litet står ur samtida historiska arbeten någon detaljerad framställning att hämta om detta för sin inverkan både på kriget och på svenska statsförfattningen så högst märkvärdiga förbund. Skälet härtill är författarnes fullkomliga brist på andra källor för sin framställning, än officiela handlingar och den tiden kringlöpande mundtliga sägner. Men att dessa andra källor finnas, att de finnas i mängd och kunna fås allt rikhaltigare, ju mera tidens afstånd gör deras publicerande möjligt utan att såra familjeförbindelser, detta har förf. till ofvannämnde arbete ådagalagt med en framgång, som, i jemförelse med det förut kända, kan kallas verkligen öfverraskande. Förf. har nemligen icke blott rådfrågat härtills glömda, åtminstone obegagnade handlingar ur svenska riksarkivet och andra tillgängliga samlingar, utan hvad mera är, han har lyckats till sin disposition bekomma en stor mängd enskilda handskrifna memoirer och bref af personer, som antingen sjelfva varit i händelserna invecklade, eller stått dem nära nog, för att med någorlunda riktighet kunna dem bedöma. Dessa i månget afseende upplysande och högst intressanta dokumenter har förf. ordnat, sammanställt och begagnat med en redighet, en klarhet och en samvetsgrannhet, hvilka vi ej kunna annat än rättvist loforda; så mycket mer, som alla detaljer från denna af partier sönderslitna tid fordra ett lika varsamt som opartiskt öga, för att sofras och renas från partifärgen och låta händelserna osminkade framstå i deras sanna ljus.
3 I denna sin sakrika framställning har förf. kommit till följande resultater:
4 att Gustaf III verkligen var den angripande, icke den angripne, i 1788 års krig;
5 att det missnöje, innerligen bland adeln, som var en följd af 1772 års regementsförändring, bränvinsförbudet och flera andra regeringens åtgärder, till en början gaf ny näring och form åt ett s. k. sjelfständighetsparti, som önskade Finlands lösryckande från Sverige och dess förvandling till en aristokratisk (oligarkisk) republik under Rysslands beskydd, dervid adeln endast skulle äga makten och jordegendomen samt bönderne blifva lifegne;
6 att detta parti, som stödde sig på kejsarinnan Elisabeths manifest till Finlands invånare af den 18 Mars 1742, sedan den tiden oafbrutet, ehuru med föga framgång, varit i verksamhet och jemväl någon tid haft för afsigt att göra Storfursten Carl Petter Ulrik till konung af Finland;
7 att den s. k. Valhalla orden, som några år före kriget hade sin medelpunkt på Sveaborg och hvars högsta chef var Major Jägerhorn, i hemlighet arbetade för detta partis intressen, hvilkas mäktigaste befordrare för öfrigt var den i sin tids historia så märkvärdige Sprengtporten;
8 att Anjalaförbundet till en del hade sitt upphof och sina medlemmar från detta sjelfständighetsparti, men skilde sig från detsamma deruti, att förbundet icke ville Finlands sjelfständighet, utan blott återställandet af 1720 års författning, således konungamaktens inskränkning och adelns återinsättande i väldet;
9 att detta förbund i inskränktare mening omfattade endast dem af finska militärbefälet, som författat och undertecknat förbundsakten af den 12 Aug. 1788, eller underskrifvit »avertissementet» till svenska arméen af den|98 4| 25 Aug. eller ock slutligen i andra deklarationer visat sig hylla samma åsigter, men i vidsträcktare mening större delen af både finska och svenska adeln, som var med konungens regemente missnöjd;
10 att förbundet haft för afsigt att arrestera konungen;
11 att det sannolikt i hemlighet gynnats af hertigarne Carl och Fredrik Adolf, konungens bröder;
12 att det icke handlade af personlig egennytta, mycket mindre af feghet, utan af partiintresse; samt
13 att dess misslyckande hufvudsakligen bör tillskrifvas dess egen splittring i följd af sjelfständighetspartiet; dess ringa medhåll bland soldaterne och än ringare bland folket; dess brist på en duglig chef, dess obeslutsamhet och konungens energiska åtgärder.
14 Man finner att dessa af förf. på åberopade källor stödda uppgifter innehålla dels nya fakta, dels bekräftelse på förut anade. Ett af de intressantaste kapitel i detta afseende är förf:s framställning af sjelfständighetspartiet och Valhalla orden, dem man ofta förblandar med Anjala förbundet. Med eller utan afsigt förblandades dessa båda partier äfven af konungen, för att i Sverige väcka afsky för stämplingarna på Anjala. Emellertid synes af den dubbla roll Major Jägerhorn spelat vid sin beskickning till kejsarinnan (s. 60 ff.) äfvensom af Major Klicks på flera ställen citerade memoire till en högre rysk embetsman, att sjelfständighetspartiet velat begagna Anjala herrarne såsom blinda redskap för sina afsigter, en plan, som, när den blef bekant, ej kunde annat än splittra förbundet inbördes och bidraga till dess fall. – Hvad förf. berättar om Valhalla orden är, oss veterligen, för det mesta alldeles nytt och grundadt dels på mundtliga meddelanden af en nyligen afliden Gustavian, dels på efterlemnade handlingar af Presidenten Reuterholm. Orden hade indelat landet i vissa distrikter eller kommanderier, styrda hvart och ett af en s. k. vallfauder, som till ordens chef på Sveaborg inrapporterade allt hvad i landet föreföll.
15 Rätt många pikanta anekdoter gifva framställningen relief. Så t. ex. finneroriginal: finnee man (sid. 95 ff.) att konungen af de sammansvurne behandlades ungefär som en redan afsatt furste. En af förf:s sagomän berättar, att då han skulle gå in till borgmästaren i Helsingfors (som den tiden höll restauration), hördes derifrån ett starkt sorl af der sammankomne officerare, och på gården var en stor mängd papperslappar utströdd, alla med påskrift: »tillagt av utgivarenSoldater och underofficerare, akten er att börja kriget, ty då komma edra hufvuden att springa, och först och främst General Tolls.» Då en af dessa lappar visades åt Toll, sade han skrattande: »gör ingenting; sådana har jag till hundradetal i mitt schatull.» – Bland andra rykten, utspridda för att reta trupperna, var äfven det, att kejsarinnan klädt ut 30 000konsekvensändrat/normaliserat käringar, för att jaga dem på flykten; »och (säger Excellensen Armfelt i ett bref) soldaterna äro så fulla af den tron, att vid första affär vi få, lärer der blifva visitationer på valplatsen.»
16 Originalet till Anjala förbundsakten af d. 12 Aug., finnes nu i De la Gardie’ska arkivet på Löberö. Härom berättar förf. följande. Till Kapten B. Aminoff, boende i Lojo, inträdde oförmodadt en dag i Januari månad 1789, Major Klick, klädd i civil drägt. Han kastade en bundt papper på bordet framför Aminoff, sägande: »Man har skickat ut att arrestera oss; göm dessa papper; flera hundrades lif bero derpå. Jag reser nu till Ryssland; farväl, men göm papperen!» Detta gjorde äfven Aminoff troget. Hans son, sedermera Öfverstlöjtnanten B. J. Aminoff, förvarade dem äfven ända till sin död. Först många år efter densamma vågade enkan visa dessa olyckliga papper för några vänner. Desse rådde henne att sälja dem. Hvilket äfven skedde.
17 Förf:s hela framställning är inom ett ganska litet utrymme ganska sakrik, och vid stilens öfriga förtjenster öfverser man gerna en och annan grammatikalisk ouppmärksamhet. Förf. uppger afsigten med sitt arbete vara att undan förstöring rädda de många enskilda både mundtliga och skriftliga källor han begagnat och lofvar att framdeles, under titel af Anjala förbundets historia lemna en historisk utveckling af samma ämne; ett löfte, hvilket vi utbe oss att få anteckna till minnes och hvars uppfyllande, efter ett så lofvande förarbete, säkerligen med allmänt intresse emotses.
*)Vi skola nu efterhand söka att gå våra läsares fordringar i detta afseende till mötes.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Anjalaförbundet. Bidrag till dess historia af Maunu Malmanen. Stockholm 1848. VII och 127 sidd.
1 Att med tystnad förbigå ett arbete af så stort intresse för Finland, redan för sjelfva ämnets skull, kan icke hafva varit vår mening, om ock en anmälan deraf, likasom åtskilligt annat på literaturens område*)Vi skola nu efterhand söka att gå våra läsares fordringar i detta afseende till mötes. kommit att af oss fördröjas längre än vi det önskar. Anjalaförbundet är ett historiskt faktum, hvars tillvaro och resultater ligga klara i dagen, men hvars motiver, detaljer och ledande trådar ännu i dag äro insvepta i ett så mystiskt mörker, att det vore oförklarligt vid en händelse så nära vår tid, derest man icke erinrade sig, att Gustaf III:s tid var hemligheternas, mystifikationernas, kabalernas tid, och att ännu mycket dunkel hvilar öfver mången annan tilldragelse från samma period, ett dunkel, hvilket dock efterhand börjar skingras och redan till en stor del klarnat genom de af Geijer publicerade gustavianska papperen.
2 Dessa papper, som öfver den tidens intriger sprida en så pikant dager, lemna ingen upplysning om Anjalaförbundet, af det naturliga skäl, att de af konungen deponerats för efterverlden, strax före hans afresa till 1788 års krig, således på en tid då förbundet ännu icke existerade. Lika litet står ur samtida historiska arbeten någon detaljerad framställning att hämta om detta för sin inverkan både på kriget och på svenska statsförfattningen så högst märkvärdiga förbund. Skälet härtill är författarnes fullkomliga brist på andra källor för sin framställning, än officiela handlingar och den tiden kringlöpande mundtliga sägner. Men att dessa andra källor finnas, att de finnas i mängd och kunna fås allt rikhaltigare, ju mera tidens afstånd gör deras publicerande möjligt utan att såra familjeförbindelser, detta har förf. till ofvannämnde arbete ådagalagt med en framgång, som, i jemförelse med det förut kända, kan kallas verkligen öfverraskande. Förf. har nemligen icke blott rådfrågat härtills glömda, åtminstone obegagnade handlingar ur svenska riksarkivet och andra tillgängliga samlingar, utan hvad mera är, han har lyckats till sin disposition bekomma en stor mängd enskilda handskrifna memoirer och bref af personer, som antingen sjelfva varit i händelserna invecklade, eller stått dem nära nog, för att med någorlunda riktighet kunna dem bedöma. Dessa i månget afseende upplysande och högst intressanta dokumenter har förf. ordnat, sammanställt och begagnat med en redighet, en klarhet och en samvetsgrannhet, hvilka vi ej kunna annat än rättvist loforda; så mycket mer, som alla detaljer från denna af partier sönderslitna tid fordra ett lika varsamt som opartiskt öga, för att sofras och renas från partifärgen och låta händelserna osminkade framstå i deras sanna ljus.
3 I denna sin sakrika framställning har förf. kommit till följande resultater:
4 att Gustaf III verkligen var den angripande, icke den angripne, i 1788 års krig;
5 att det missnöje, innerligen bland adeln, som var en följd af 1772 års regementsförändring, bränvinsförbudet och flera andra regeringens åtgärder, till en början gaf ny näring och form åt ett s. k. sjelfständighetsparti, som önskade Finlands lösryckande från Sverige och dess förvandling till en aristokratisk (oligarkisk) republik under Rysslands beskydd, dervid adeln endast skulle äga makten och jordegendomen samt bönderne blifva lifegne;
6 att detta parti, som stödde sig på kejsarinnan Elisabeths manifest till Finlands invånare af den 18 Mars 1742, sedan den tiden oafbrutet, ehuru med föga framgång, varit i verksamhet och jemväl någon tid haft för afsigt att göra Storfursten Carl Petter Ulrik till konung af Finland;
7 att den s. k. Valhalla orden, som några år före kriget hade sin medelpunkt på Sveaborg och hvars högsta chef var Major Jägerhorn, i hemlighet arbetade för detta partis intressen, hvilkas mäktigaste befordrare för öfrigt var den i sin tids historia så märkvärdige Sprengtporten;
8 att Anjalaförbundet till en del hade sitt upphof och sina medlemmar från detta sjelfständighetsparti, men skilde sig från detsamma deruti, att förbundet icke ville Finlands sjelfständighet, utan blott återställandet af 1720 års författning, således konungamaktens inskränkning och adelns återinsättande i väldet;
9 att detta förbund i inskränktare mening omfattade endast dem af finska militärbefälet, som författat och undertecknat förbundsakten af den 12 Aug. 1788, eller underskrifvit »avertissementet» till svenska arméen af den|98 4| 25 Aug. eller ock slutligen i andra deklarationer visat sig hylla samma åsigter, men i vidsträcktare mening större delen af både finska och svenska adeln, som var med konungens regemente missnöjd;
10 att förbundet haft för afsigt att arrestera konungen;
11 att det sannolikt i hemlighet gynnats af hertigarne Carl och Fredrik Adolf, konungens bröder;
12 att det icke handlade af personlig egennytta, mycket mindre af feghet, utan af partiintresse; samt
13 att dess misslyckande hufvudsakligen bör tillskrifvas dess egen splittring i följd af sjelfständighetspartiet; dess ringa medhåll bland soldaterne och än ringare bland folket; dess brist på en duglig chef, dess obeslutsamhet och konungens energiska åtgärder.
14 Man finner att dessa af förf. på åberopade källor stödda uppgifter innehålla dels nya fakta, dels bekräftelse på förut anade. Ett af de intressantaste kapitel i detta afseende är förf:s framställning af sjelfständighetspartiet och Valhalla orden, dem man ofta förblandar med Anjala förbundet. Med eller utan afsigt förblandades dessa båda partier äfven af konungen, för att i Sverige väcka afsky för stämplingarna på Anjala. Emellertid synes af den dubbla roll Major Jägerhorn spelat vid sin beskickning till kejsarinnan (s. 60 ff.) äfvensom af Major Klicks på flera ställen citerade memoire till en högre rysk embetsman, att sjelfständighetspartiet velat begagna Anjala herrarne såsom blinda redskap för sina afsigter, en plan, som, när den blef bekant, ej kunde annat än splittra förbundet inbördes och bidraga till dess fall. – Hvad förf. berättar om Valhalla orden är, oss veterligen, för det mesta alldeles nytt och grundadt dels på mundtliga meddelanden af en nyligen afliden Gustavian, dels på efterlemnade handlingar af Presidenten Reuterholm. Orden hade indelat landet i vissa distrikter eller kommanderier, styrda hvart och ett af en s. k. vallfauder, som till ordens chef på Sveaborg inrapporterade allt hvad i landet föreföll.
15 Rätt många pikanta anekdoter gifva framställningen relief. Så t. ex. finneroriginal: finnee man (sid. 95 ff.) att konungen af de sammansvurne behandlades ungefär som en redan afsatt furste. En af förf:s sagomän berättar, att då han skulle gå in till borgmästaren i Helsingfors (som den tiden höll restauration), hördes derifrån ett starkt sorl af der sammankomne officerare, och på gården var en stor mängd papperslappar utströdd, alla med påskrift: »tillagt av utgivarenSoldater och underofficerare, akten er att börja kriget, ty då komma edra hufvuden att springa, och först och främst General Tolls.» Då en af dessa lappar visades åt Toll, sade han skrattande: »gör ingenting; sådana har jag till hundradetal i mitt schatull.» – Bland andra rykten, utspridda för att reta trupperna, var äfven det, att kejsarinnan klädt ut 30 000konsekvensändrat/normaliserat käringar, för att jaga dem på flykten; »och (säger Excellensen Armfelt i ett bref) soldaterna äro så fulla af den tron, att vid första affär vi få, lärer der blifva visitationer på valplatsen.»
16 Originalet till Anjala förbundsakten af d. 12 Aug., finnes nu i De la Gardie’ska arkivet på Löberö. Härom berättar förf. följande. Till Kapten B. Aminoff, boende i Lojo, inträdde oförmodadt en dag i Januari månad 1789, Major Klick, klädd i civil drägt. Han kastade en bundt papper på bordet framför Aminoff, sägande: »Man har skickat ut att arrestera oss; göm dessa papper; flera hundrades lif bero derpå. Jag reser nu till Ryssland; farväl, men göm papperen!» Detta gjorde äfven Aminoff troget. Hans son, sedermera Öfverstlöjtnanten B. J. Aminoff, förvarade dem äfven ända till sin död. Först många år efter densamma vågade enkan visa dessa olyckliga papper för några vänner. Desse rådde henne att sälja dem. Hvilket äfven skedde.
17 Förf:s hela framställning är inom ett ganska litet utrymme ganska sakrik, och vid stilens öfriga förtjenster öfverser man gerna en och annan grammatikalisk ouppmärksamhet. Förf. uppger afsigten med sitt arbete vara att undan förstöring rädda de många enskilda både mundtliga och skriftliga källor han begagnat och lofvar att framdeles, under titel af Anjala förbundets historia lemna en historisk utveckling af samma ämne; ett löfte, hvilket vi utbe oss att få anteckna till minnes och hvars uppfyllande, efter ett så lofvande förarbete, säkerligen med allmänt intresse emotses.