Ännu engång om »Den Bergtagna».konsekvensändrat/normaliserat
1 Om ett theaterstycke af den ena tidningen bedömes som godt, af den andra som medelmåttigt, betyder sådant i sig sjelft föga. Men om dessa omdömen fällas med ständig hänsigt till en nybörjande inhemsk literatur för scenen, och om man dervid går ut från den satsen, att hvarje god pjes, vare sig utländsk eller inhemsk, inverkar på smakens och konstsinnets utbildande, men hvarje dålig deremot på deras förvillande; så skall man förstå, hvarföre vi denna gång fortsätta polemiken om »Den bergtagna».konsekvensändrat/normaliserat Vi skola likaså litet tillåta en god pjes att nedsättas, som en dålig att upphöjas; det är vår rättighet, det är vår skyldighet.
2 Morgonbladet liknar »Den bergtagna» vid ett ståtligt palats af träd. Man måste sjelf vara af träd, för att uppställa en sådan liknelse. Det är: man måste ha blott öga för theatereffekten, blott öra för musiken men intet hjerta för|19 2| ett skönt, ett poetiskt innehåll, för att fälla ett sådant omdöme. Och Mbl. har likväl vid andra tillfällen visat en vackrare uppfattning.
3 Hvari består då styckets innehåll?
4 Mbl. svarar: i en bestraffad*)Mbl. nyttjade första gången uttrycket »drakonisk rättskipning»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket vi ur minnet citerade som »hämd».konsekvensändrat/normaliserat Det kan komma på ett ut. girighet. Verkligen? Huru hvimlar icke verlden på af girigbukar!
5 Har Mbl. sett dessa nya fransyska pjeser, som till dussintal öfverflöda både på H:fors och andra theatrar, och hvilka framställa såsom det högsta mål för menniskans sträfvande t. ex. en million francs? Hvad sägs om den idé, som genomgår dem? Är det icke Mammons guldkalf, buren i triumf på konstens armar och tillbedd af den jublande mängden? Nåväl, om nu denna penningens afgud icke finnes blott på scenen; om han har sina tillbedjare öfverallt; om han icke tillbedes allenast i skepnad af guld utan ofta, ja ännu mycket oftare, antager gestalten af omtanke, flit, sträfsamhet, sparsamhet; om man nu förgäfves skulle neka, att denna snikna, blott på det jordiska goda riktade äflan i tusen gestalter uppdykar ur samtidens sjelfviskhet är det på rätt, är det på sannt, att affärda denna förfärligt materialistiska riktning med uttrycket »lumpen girighet»?konsekvensändrat/normaliserat Och hvad skall man säga om en kritik, som just för denna s. k. »lumpna girighet» helt förnämt expedierar som medelmåttig en pjes, hvilken, ensam bland många, i en vacker ur sagan lånad bild fördömer denna omättliga sjelfviskhet, som öfverallt och kanske på alltför nära håll gnager på samhällets rot? Vi vilja i det längsta tro, att Mbl. icke nogare gjort sig reda för saken; ty hade Mbl. det gjort, så skulle vi utan betänkande vända uttrycken »lumpen» och »ömklig» mot den kritik, som mätt ett så stort ämne med en så liten måttstock.
6 För tredje gången nyttjar Mbl. uttrycket »lumpen» äfven om den tragiska utvecklingen af detta stycke. Vi kunna ej bättre tillbakavisa detta vanmäktiga anfall, än med sjelfva företalet till det danska originalet, hvari säges bland annat: »Hvarje tänkande läsare skall genomskåda den idé, som ligger till grund för detta lilla äfventyr; här är icke fråga blott om girighet och penningebegär, utan om hvarje utvärtes och ensidigt sträfvande, under hvilket den andliga uppgift, menniskan har att lösa, förglömmes och försummas, och under hvilket menniskan, huru mycket hon än må verka i den yttre verlden, dock står stilla i sitt innersta, medan tiden oåterkalleligt svinner hän. Hvarje sådant sträfvande finner sin representant i dramens hufvudperson; och antingen man sitter i berget, eller vid skrifpulpeten, eller slumrar på en soffa i ett palats, så gör detta alldeles ingenting till saken, när den inre utvecklingen försummas. – Oaktadt det är visst, att man från en sådan slummer vaknar med förskräckelse, så är dock i denna den strängaste rättvisa den största mildhet innesluten. Ochså deraf har förf. här sökt att gifva en bild; ty hade Ulrika blifvit gift och fått lefva under vanliga prosaiska förhållanden, så hade hon sannolikt med sin snikenhet icke blott förbittrat sin mans och sina barns lif, utan hon hade väl ock näppeligen på denna sidan om grafven fått ögonen öppnade för sin förvillelse. Nu deremot, på allt hvad hon begär skänkes henne i rikaste mått, lärer hon sig inse sådana gåfvors värde, af hvilka menniskans själ ingen vinning har, och hvilkas öfverflöd snarare bidrager att förhärda och förstelna den. Sålunda framgår ur hennes djupa förfäran på grafvens rand utsigten till ett bättre lif, befriadt från stoftets orena bojor.»
7 Man jemföre detta med Mbl:s uppfattning af ämnet! Men på det man icke må tro att förf. sjelf öfverskattat sitt arbete, så läse man danska tidningen »Fædrelandet» för den 28 April 1849, hvarest midtunder krigets distraktioner nära fyra af nämnde blads stora spalter egnas åt en recension af denna lilla pjes. Omdömet utfaller i allo till styckets fördel, och bland annat yttras:
8 »Hvad här skildras, det är guldets makt öfver menniskosjälen, denna förunderliga, oemotståndliga kraft, hvilken släpar menniskan efter sig som en slaf och dräper i henne andens brodd. Huru nära ligger ej tanken, att i denna guldets nedanifrån stämmande makt skåda ett vapen, hvarmed underverlden söker att draga det högre ned till sig! Man ser guldets konung locka menniskan ned i djupet, men alla hans gåfvor väcka blott en osläckelig brännande törst» ... »Stycket gör ett allvarligt, ett gripande intryck; man märker att sagan är sanning och att mången af oss, som tror sig spinna lyckans tråd, till sist märker att han spunnit bort hela lifvet. Man må kalla stycket en dram eller rätt och slätt ett äfventyr (saga), det är i alla fall ett poetiskt blomster af stort värde, hvilket säkerligen kommer från en kunnig mästares hand.»
9 Ännu uttrycker Fædrel. sin »beundran» för Mad. Nielsen i Ulrikas roll, hvars spel skildras som utmärkt sannt och rörande; hvilket torde tagas ad notam af Mbl., som påstår, att ingen skådespelerska skall kunna lyckas i denna roll.
10 Köpenhamns publik är känd såsom en af de mest bildade i Europa, dess theater som en af de yppersta. Vi hemställa, derest vårt ringa vitsord skulle förbises, huru det är möjligt att en pjes, som haft den olyckan att af Mbl. stämplas som »trädpalats», »medelmåtta», »underlägset», med »lumpna passioner» o. s. v., under en så upprörd tid som våren 1849, kunnat ges med så mycken framgång och så bedömas i Köpenhamn. Hade det helst varit en »20 kopek silfver!» Men så är det; hvarföre har ej Köpenhamn skaffat sig ett Mbl.? Nu får den arma staden oupphörligt nöja sig med »trädpalats»; det är rätt åt den.
11 Mbl. citerar Shakespeare, Schiller, Göthe med deras gelikar som värdiga föremål för Hr Greves musik. Tänk! Hr Greve vore just klok, om han vågade sig på det fältet. Dertill har han troligen läst alltför många operatexter, och vi rekommendera åt Mbl. ett dylikt studium. Något tacksamare ämne än »Den bergtagna» har han icke kunnat välja. Passionernas strid, fjällens prakt, underverldens mysterier, andaktens hymner och denna sköna situation, der sångens barndomsminnen lösa guldets hemska förtrollning, – kan något ämne vackrare egna sig för en musikalisk behandling?
12 Var god och fråga Hr Greve sjelf.
*)Mbl. nyttjade första gången uttrycket »drakonisk rättskipning»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket vi ur minnet citerade som »hämd».konsekvensändrat/normaliserat Det kan komma på ett ut.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theater.
Ännu engång om »Den Bergtagna».konsekvensändrat/normaliserat
1 Om ett theaterstycke af den ena tidningen bedömes som godt, af den andra som medelmåttigt, betyder sådant i sig sjelft föga. Men om dessa omdömen fällas med ständig hänsigt till en nybörjande inhemsk literatur för scenen, och om man dervid går ut från den satsen, att hvarje god pjes, vare sig utländsk eller inhemsk, inverkar på smakens och konstsinnets utbildande, men hvarje dålig deremot på deras förvillande; så skall man förstå, hvarföre vi denna gång fortsätta polemiken om »Den bergtagna».konsekvensändrat/normaliserat Vi skola likaså litet tillåta en god pjes att nedsättas, som en dålig att upphöjas; det är vår rättighet, det är vår skyldighet.
2 Morgonbladet liknar »Den bergtagna» vid ett ståtligt palats af träd. Man måste sjelf vara af träd, för att uppställa en sådan liknelse. Det är: man måste ha blott öga för theatereffekten, blott öra för musiken men intet hjerta för|19 2| ett skönt, ett poetiskt innehåll, för att fälla ett sådant omdöme. Och Mbl. har likväl vid andra tillfällen visat en vackrare uppfattning.
3 Hvari består då styckets innehåll?
4 Mbl. svarar: i en bestraffad*)Mbl. nyttjade första gången uttrycket »drakonisk rättskipning»,konsekvensändrat/normaliserat hvilket vi ur minnet citerade som »hämd».konsekvensändrat/normaliserat Det kan komma på ett ut. girighet. Verkligen? Huru hvimlar icke verlden på af girigbukar!
5 Har Mbl. sett dessa nya fransyska pjeser, som till dussintal öfverflöda både på H:fors och andra theatrar, och hvilka framställa såsom det högsta mål för menniskans sträfvande t. ex. en million francs? Hvad sägs om den idé, som genomgår dem? Är det icke Mammons guldkalf, buren i triumf på konstens armar och tillbedd af den jublande mängden? Nåväl, om nu denna penningens afgud icke finnes blott på scenen; om han har sina tillbedjare öfverallt; om han icke tillbedes allenast i skepnad af guld utan ofta, ja ännu mycket oftare, antager gestalten af omtanke, flit, sträfsamhet, sparsamhet; om man nu förgäfves skulle neka, att denna snikna, blott på det jordiska goda riktade äflan i tusen gestalter uppdykar ur samtidens sjelfviskhet är det på rätt, är det på sannt, att affärda denna förfärligt materialistiska riktning med uttrycket »lumpen girighet»?konsekvensändrat/normaliserat Och hvad skall man säga om en kritik, som just för denna s. k. »lumpna girighet» helt förnämt expedierar som medelmåttig en pjes, hvilken, ensam bland många, i en vacker ur sagan lånad bild fördömer denna omättliga sjelfviskhet, som öfverallt och kanske på alltför nära håll gnager på samhällets rot? Vi vilja i det längsta tro, att Mbl. icke nogare gjort sig reda för saken; ty hade Mbl. det gjort, så skulle vi utan betänkande vända uttrycken »lumpen» och »ömklig» mot den kritik, som mätt ett så stort ämne med en så liten måttstock.
6 För tredje gången nyttjar Mbl. uttrycket »lumpen» äfven om den tragiska utvecklingen af detta stycke. Vi kunna ej bättre tillbakavisa detta vanmäktiga anfall, än med sjelfva företalet till det danska originalet, hvari säges bland annat: »Hvarje tänkande läsare skall genomskåda den idé, som ligger till grund för detta lilla äfventyr; här är icke fråga blott om girighet och penningebegär, utan om hvarje utvärtes och ensidigt sträfvande, under hvilket den andliga uppgift, menniskan har att lösa, förglömmes och försummas, och under hvilket menniskan, huru mycket hon än må verka i den yttre verlden, dock står stilla i sitt innersta, medan tiden oåterkalleligt svinner hän. Hvarje sådant sträfvande finner sin representant i dramens hufvudperson; och antingen man sitter i berget, eller vid skrifpulpeten, eller slumrar på en soffa i ett palats, så gör detta alldeles ingenting till saken, när den inre utvecklingen försummas. – Oaktadt det är visst, att man från en sådan slummer vaknar med förskräckelse, så är dock i denna den strängaste rättvisa den största mildhet innesluten. Ochså deraf har förf. här sökt att gifva en bild; ty hade Ulrika blifvit gift och fått lefva under vanliga prosaiska förhållanden, så hade hon sannolikt med sin snikenhet icke blott förbittrat sin mans och sina barns lif, utan hon hade väl ock näppeligen på denna sidan om grafven fått ögonen öppnade för sin förvillelse. Nu deremot, på allt hvad hon begär skänkes henne i rikaste mått, lärer hon sig inse sådana gåfvors värde, af hvilka menniskans själ ingen vinning har, och hvilkas öfverflöd snarare bidrager att förhärda och förstelna den. Sålunda framgår ur hennes djupa förfäran på grafvens rand utsigten till ett bättre lif, befriadt från stoftets orena bojor.»
7 Man jemföre detta med Mbl:s uppfattning af ämnet! Men på det man icke må tro att förf. sjelf öfverskattat sitt arbete, så läse man danska tidningen »Fædrelandet» för den 28 April 1849, hvarest midtunder krigets distraktioner nära fyra af nämnde blads stora spalter egnas åt en recension af denna lilla pjes. Omdömet utfaller i allo till styckets fördel, och bland annat yttras:
8 »Hvad här skildras, det är guldets makt öfver menniskosjälen, denna förunderliga, oemotståndliga kraft, hvilken släpar menniskan efter sig som en slaf och dräper i henne andens brodd. Huru nära ligger ej tanken, att i denna guldets nedanifrån stämmande makt skåda ett vapen, hvarmed underverlden söker att draga det högre ned till sig! Man ser guldets konung locka menniskan ned i djupet, men alla hans gåfvor väcka blott en osläckelig brännande törst» ... »Stycket gör ett allvarligt, ett gripande intryck; man märker att sagan är sanning och att mången af oss, som tror sig spinna lyckans tråd, till sist märker att han spunnit bort hela lifvet. Man må kalla stycket en dram eller rätt och slätt ett äfventyr (saga), det är i alla fall ett poetiskt blomster af stort värde, hvilket säkerligen kommer från en kunnig mästares hand.»
9 Ännu uttrycker Fædrel. sin »beundran» för Mad. Nielsen i Ulrikas roll, hvars spel skildras som utmärkt sannt och rörande; hvilket torde tagas ad notam af Mbl., som påstår, att ingen skådespelerska skall kunna lyckas i denna roll.
10 Köpenhamns publik är känd såsom en af de mest bildade i Europa, dess theater som en af de yppersta. Vi hemställa, derest vårt ringa vitsord skulle förbises, huru det är möjligt att en pjes, som haft den olyckan att af Mbl. stämplas som »trädpalats», »medelmåtta», »underlägset», med »lumpna passioner» o. s. v., under en så upprörd tid som våren 1849, kunnat ges med så mycken framgång och så bedömas i Köpenhamn. Hade det helst varit en »20 kopek silfver!» Men så är det; hvarföre har ej Köpenhamn skaffat sig ett Mbl.? Nu får den arma staden oupphörligt nöja sig med »trädpalats»; det är rätt åt den.
11 Mbl. citerar Shakespeare, Schiller, Göthe med deras gelikar som värdiga föremål för Hr Greves musik. Tänk! Hr Greve vore just klok, om han vågade sig på det fältet. Dertill har han troligen läst alltför många operatexter, och vi rekommendera åt Mbl. ett dylikt studium. Något tacksamare ämne än »Den bergtagna» har han icke kunnat välja. Passionernas strid, fjällens prakt, underverldens mysterier, andaktens hymner och denna sköna situation, der sångens barndomsminnen lösa guldets hemska förtrollning, – kan något ämne vackrare egna sig för en musikalisk behandling?
12 Var god och fråga Hr Greve sjelf.