1 Likasom allestädes hos ståndspersoner, firas Julen i Helsingfors sålunda, att man samlas hos någon af slägtingarne. Der har man, högtiden till prydnad, ifrån torget köpt en granrisruska och hängt den upp i taket eller ställt den på golfvet, fullsatt med ljus jemte konfekter och annat namnam, till icke ringa glädje för både stora och små. Äro många unga tillsammans, blir det stoj och glam och upptåg nog, ehuruväl den gamla goda tidens jullekar och julbockar för det mesta hafva kommit ur bruk. Men fröjden väckes egenteligen vid åtanken på de många julklapparna, dem enhvar med säkerhet påräknar och hvilka man ser i skumrasket ifrigt bäras på gatorna. Dessa julklappar, som kostat flickorna många sömnlösa nätter och kära far rätt artiga fyrkar, rycka nu småningom an och inhemtas eller inkastas thédrickningstiden. De bestå visserligen till stor del af leksaker, dukar, nipper, så kallad julliteratur m. m. af medelmåttigt penningevärde, naturligtvis med deviser, den ena sinnrikare och putslustigare än den andra; men det kan också hända, att julklapparnes sammanlagda värde för hela den församlade familjekretsen kan stiga till inemot 10 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel, till och med i silfver. Ju sednare sällskapet samlas och ju flere julklapparna äro, desto sednare ätes julgrisen och julgröten, och desto sednare kommer man till sängs; derföre sofver hela Helsingfors i djupaste ro om julmorgonen den tid man annorstädes firar ottesången. De följande dagarna exponerar en hvar på sitt bord allt det granna, som vankats till julklapp, och man roar sig derunder så godt man kan, om dagen med lektyr, om qvällen i sällskap och med dans efter pianots toner.
2 Sådan är julen i Helsingfors i allmänhet tagen, och vi tro visst att det gifves de, som knappt föreställa sig, att julen annorlunda kan firas fröjdefullare. Men hvilken olikhet mot allmogens jul! Den eljest så ruskiga bondstugan är till julafton renfejad, golfvet belagdt med halm och åsarna (ja stundom sjelfva väggarna) med pertor i vackra rutor; bordet belastadt med »allt hvad bonden har till jul» i höga pyramider på de renskurade kärlen, der det får stå öfver hela helgen, så att äfven hvarje ankommande gäst på det gästfriaste kan undfägnas. Efter julbadstun intager oldfadren som oftast högsätet bakom bordet, börjar en julpsalm och håller bön med familjen. Derefter gå alla tidigt till sängs – om man gifver sig tid dertill. Vanligen händer det nemligen, att sömnen, i synnerhet hos de unga, af idel fröjd förgätes. Och hvad är det som åstadkommer denna fröjd? Icke är det julklapparne, ty sådant bestås icke hos allmogen; icke heller är det julträden med sina granna rustningar, ty detta behöfves ej för den som har skogen invid stugan. Nej, om man också måste medgifva, att det öfverallt sedvanliga fejandet före julen försätter sinnena i spänning, så måste man likaså medgifva, att allmogens julfröjd består i det outsägliga, festliga och högtidliga, som för den innefattas i det enda ordet Joulu. Den som det försökt, kan intyga, att om man på landet till och med skulle stänga sig in på sin kammare till juldagarna, så erfar man likväl den innerligaste fröjd, blott derföre att den allmänna glädjen och lifligheten likasom smitta. Det är en fröjd som verkeligen njutes af hvar och en; julen*)Eller Fastlagstisdagen, allt huru man tager det. är nordens karnaval, ehuru med enklare och alvarsamare skaplynne. Tuppen väckes tidigare än vanligt, bästa slädarna hämtas fram och bästa hästarna spännas före, sedan de fått hafra och oftast brännvin med, och nu bär det af för alla, utom för kotolainen och spädaste barnen, till kyrkan så dags, att äfven aflägset boende ofta nog äro framme kl. 3 på julmorgonen. Såsom nämndes, sofver mången allsicke julnatten, antingen för all den fröjd som jublar i sinnet, eller tillika derföre att flere måste gå till fots, stundom flere mil, till kyrkan och icke vilja hinna sednare fram än andra. Hvar och en har tagit ett ljus med sig i kyrkan och ställer det i bänkhålet framför sig eller på läktarenas bågar. Under fram- och återfärden åkes i kapp på de blanka isarna, och detta fortsättes hela julhelgen, men i synnerhet Stephanidagen. Jullekarne och upptågen börja vanligen sistnämnde dag; högtidligare fridfullhet herrskar sjelfva juldagen.
3 Sådan är, i största korthet, julen i Helsingfors, sådan i den finska landsorten. Skilnaden är hufvudsakligen den, att ju större en stad är, desto mera förtaga bestyren och bråket af högtiden det högtidliga och gifva julen mera eller mindre anstrykning af hvardagsprosan.
4 Ett eget slags diversion häruti gör julstjernan, en mest i alla städer bruklig lemning från katholska tiden, hvarmed man dramatiskt föreställer, huru de tre vise män från|1 6| Österlanden kommo att söka Kristusbarnet i Bethlehem. Detta upptåg kallas i SvergeStjernfesten eller De tre konungars högtid, eller också Trettondagsstjernan, derföre att man på somliga orter den tiden börjar dermed. Sannolikast tillgick festen under katholska tiden sålunda, att trenne prester, klädde såsom konungar och åtföljda af en tjenare med skänker, inträdde i kyrkan, ledde af en stjerna, den de föreställdes se och mot hvilken en af dem pekade med sin staf. De funno öfver altaret en med ljus upplyst stjerna, samt invid den två prester, hvilka frågade dem hvad de sökte. Uppå svaret, att de ville finna den nyfödde Jesus, undandrogs en förlåt, bakom hvilken syntes ett barn, för hvilket de nedföllo och offrade skänker. Med tiden började den lägre kyrkobetjeningen gå med stjernan omkring i husen och bära upp sportlar, och sluteligen har seden nedsjunkit i den lägsta folkklassens profana händer. Under tidernes lopp hafva sjelfva verserna och upptågets hela gång blifvit helt och hållet förändrade, mången gång ända till löjlighet. Men så egen är denna sällsama blandning af nytt och gammalt, af kristen och hednisk myth samt moderna tillägg, att det intresse, som allt ännu håller »stjernan» vid makt, rätt väl låter förklara sig.
5 Med läsarens tillåtelse vilja vi här framkasta en teckning öfver julstjernan, sådan den går i Helsingfors. Sångerna bestå här i en traditionelt inpräntad utanlexa, för hvars innehåll sångarene sjelfve ej kunna göra reda. Man kan i få ord säga, att man der rört ihop himmel och jord och att der finnes hvarken rim eller reson. Orden plats (palasch?) och sätt skola betyda spjut. De särskilda stjernesångernas antal är 11; melodierne ungefär 7 olika. En del af melodierna bära stark anstrykning af våra vanliga julpsalmer, och detta kan icke förundra oss. Svenska forskare hafva på sednaste tiden kommit allmänt öfverens derom, att folkvisan (eller rättare melodin) är psalmens moder, och »såsom vi inflytta det vackraste af fältets vilda blomster i våra örtagårdar, så hafva de herrliga andeliga visor, som förut sjöngos i det fria, blifvit inflyttade i våra psalm- och koral-böcker*)B. K. Säger i Frey, att han på grund af fleråriga forskningar vågar påstå, att de fleste ursprunglige svenska choraler ifrån början varit verldsliga sånger, och lofvar en egen afhandling om förhållandet mellan choralen och folkvisan..»
6 Helsingfors har till denna jul bestått sig icke mindre än fem stjernor, hvilka börja sina färder julaftonen och hålla på dermed ända till »tjugonde dag Knut». Sällskapet består af lärlingar, hvilka under loppet af de tre föregående veckorna hvarje dag haft repetitioner, för att väl komma in i rollerna.
7 En fullständig stjerna har åtta personer: Konung Herodes, Gudinnan (som också efter omständigheterna kallas Venus eller Jungfru), Svarta Konungen från Morieland,**)Skall betyda det samma som »Österriket, Österlandet (Morgenland).De tre vise männerne, Konung Herodes’ Trotjenare, samt Svarta Konungens Knekt, utom Stjerndragarene, hvilka äro par eller tre. Somliga stjernor måste likväl hjelpa sig med en mindre personal, då en flicka icke fås till gudinna. Stjernan, af par alnars diameter i många radier, är gjord af oljadt papper och vrides ständigt omkring, upplyst baktill af några ljusstumpar.
8 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1851:|2 2|
Om Julen och Julstjernan i Helsingfors.
(Forts och slut från föreg. N:r).
9 Först kommer sjelfve Konungen Herodes in, klädd i mörkblå militärisk jacka med glittergehäng, epåletter på axlarna samt krona på hufvudet, och frågar om stjernan får komma in. Om tillstånd beviljas, inträder hela sällskapet högtidligt och i militärisk ordning. Endast konungarne bära kronor och Svarta Konungen skall, för att göra skäl för namnet, hafva ansigtet svärtadt. Gudinnan är klädd i hvit klädning och har krans på hufvudet. Hela manliga personalen, utom stjerndragarene, bär samma militäriska drägt, blott med någon skilnad i hattarna, och alla äro beväpnade med sablar.
10 Konung Herodes står först vid gudinnans sida; men sedan stjernan inkommit, intager han, vänd åt gudinnan, sin thron, som för tillfället får bestå af vanlig stol, den hans trotjenare genast vid inträdet ställt midt på golfvet, och nu börjar stjernsällskapet sjunga sin första sång:
11 1.
Goder afton här inne, både qvinnor och män,
:,: Husbönder och matmoder var lustig och glad :,:
Vi önskar herrskapet en fröjdefull jul,
:,: Ifrån alla de olyckor bevare oss Gud :,:
Vår Kristus är födder uti Bethlehems stad,
:,: De heliga tre Kungar var lustig och glad :,:
15 2. (i ett sammanhangoriginal: sanmanhang:)
Hanen han slog sina vingar ihop
Allt uppå Kristi födelsetimma.
Då Konung Herodes han satt uppå sin thron,
All sorgen månde honom försvinna.
17 Härpå säger Konung Herodes till sin trotjenare: »Min Knikt!»
18 Trotjenaren marscherar fram till honom och frågar: »Hvad befalls, Hans Majestät?»
19 K. H. »Kan någon af eder säga mig hvar Kristus är född?»
20 Trotj. »I Bethlehem, i Bethlehem i judiska landet.»
21 K. H. »Här sitter jag, en Herre och Konung, på min thron; min makt sträcker sig så vidt ut. Sadlen på min gångare grå! Till Bethlehem lyster mig resa. Här sitter jag, en Herre och en Konung på min thron; kan någon af eder säga mig hvad det är för tre främmande män, som kommit i mitt rike?»
22 »Trotj. Det är de tre vise män, hedningar af Österlanden, som kommit bort af Mediham*)Medieland. och kommit till Bethlehem att tillbedja den nyfödda Konungen. (Trotjenaren går nu att fäkta och säger: »På Konungens befallning bär jag svärdet i min hand och baljan vid min sida;|2 3| mot de tre vise männen vill jag strida.» Han växlar svärdshugg med Svarta Konungen och sticker äfven gudinnan, hvarefter han åter träder till Herodes och säger): »Nu är jag kommen tillbakas, stridt hafver jag mot de tre vise män och sönderslagit deras ben och stungit gudinnans hjerta.
Qvinnan fick se er vrede:
Månde hon sig fly;
Hjertat hafver jag stungit
Samt de bane funnit;
24 Till vitnesbörd bär jag märke på min bara plats-udd.»
25 K. H. »Tack, tack min trogen tjenare, dej ska’ jag väl belöna.»
26 Nu stiger svarta Konungen fram för Herodes och säger: »Goder afton, min Herre och Konung.»
27 K. H. »Ho äst du, som är så svart?»
28 S. K. »Ho äst, jag är svart, så är jag väl känd af en Herre och en Konung öfver Morieland.»
29 K. H. »Ho äst du, en Herre och en Konung af Morieland? Du skall falla på dina bara knän och tillbedja mig.»
30 S. K. »Min Knikt, fall i mitt ställe!»
31 K. H. »Det skall du sjelf göra, eller döden dej dör.»
32 S. K. »Inte få länge jag dolk eger.»
33 Hans knekt tar kronan af honom, han sjelf faller på knä, de tre vise männerne hålla svärdspetsarne mot honom, och Konung Herodes sätter sitt svärd honom midt för bröstet. Under det hyllningen så för sig går, sjunges:
34 3.
Ack se nu på den Judiske Kung,
Hur han Herodes tillbedja må;
36 och K. H. tilltalar Svarta Konungen så:
»Du har min nåd!»
38 Sv. K. intager sitt ställe invid gudinnan: följande sång vidtager oförtöfvadt):
39 4.
Skall Venus med sin makt för alla hjertan råda,
Då skulle mången man af kärlek stå i våda.
Skall Venus med sin makt för alla hjertan råda,
Då skulle mången man af kärlek snart förgås.
Exempel gifves här, det snarligen på stunden,
Då Konungen till gudinnan gick i lunden. (K. H. går till henne).
Hon sig åt sidan sprang, bland vilda djur och björn. Och hennes hvita fot blef stött af ris och törn.
Och jungfru akta sig, att hon sig icke stöter,
Ej hvar (ehvar) hon sig nu går, de vilda djur hon möter.
41 (Gudinnan sjunger solo:)
»O fader, om du vill en kung för floden vara.
Så hjelp din dotter nu ....
Härefter följ det nu, dess aldrig följit har;
Ack fader, skynda dig, tag mig i ditt förvar.»
Gudinnan hon hant ej dess påbegynta tal till ända,
Förän hon så på stund dess träd hon blef förvandlad.
Dess hvita fot blef ros, dess armar grön och grön,
Och hennes fagra hår blef blad och liljor skön.
Konungen gick till träd och derpå händer lade,
Tog trädet i sin famn, han klappade och sade:
»Jag månde mig en kyss!» Han kysste trät, tog det i famn. Men trädet böjer sig tillbakas af och an.
43 (Gudinnan håller härunder en ungefär tre alnar lång duk framför sig, hvarpå ett lummigt träd är måladt, hvilket Konungen kysser).
»Och efter du nu ej min käresta vill vara,
Ett trä du vara skall i alla dina dagar.
Och utanför mitt slott skall du till prydnad stå.
Och mången tapper hjelte skall kransar af dig få.
45 (Herodes sätter sig åter på sin thron. Femte sången berör flykten till Egypten, der det säges vara kallt!)
46 5.
Af Österlandet en stjerna utgick.
Oändelig så månde hon sig lysa.
När Joseph tog barnet utur Marias famn
Och flydde så långt till det Gyftiska land
I fattigdomen, köld och elände.
48 6.
Hvar man bör nu vara glad
:,: Och prisa Gud för denna dag :,:
Då vi ser vår sol upprinna,
Då han hjelper oss att vinna,
Ifrån synd och satans list;
Vi bör tro på Jesum Krist.
Vi bör tro på honom visst.
50 7.
De herdar de vakade öfver sin hjord.
Der fingo de höra stor Engelens ord:
»Jag bådar er alla stor glädje och fröjd,
En jungfru har födit ett barn förnöjd
I Bethlehem i judiska landet.»
När Konung Herodes fick höra det tal
Att en Konung var födder till verlden,
Då fingo han stor ängslan inom sitt hjerta
Och sände det barnet till att mördas.
En, stjerna gick på himmelen fram
För Österriket under stam,
Då märkte de att Konungen
Var kommen ned af himmelen,
Ty kommo de till Bethlehem.
54 (Nu sätter gudinnan sig på Herodes’ thron, ser bedröfvad ut och täcker ansigtet med händerna. Herodes ställer sig att stå på hennes plats. Till en början sjunga alla såsom följer:
Sist när jag min herdinna såg
I lunden der hon sofvande låg.
:,: Jag gick strax närmare till och till :,:
Och klappade sakta på hennes kind,
Hon syntes mig var’ lika blind.
Till slut jag detta rådet fann,
Bland sätten*)Lansetten. stack – och ådran den rann.
56 (Herodes har nemligen nu stuckit henne i armen med udden af sitt svärd).
Hon qvicknade vid och sade nu:
(Gudinnan säger med matt röst:)
»O, hvem är jag, o, hvem är du?»
58 (Alla andra:)
Så svarade jag: »en herre så kär
Har kommit så förmodel’n här, –
Fant I död på detta sätt?»
60 (Gudinnan:)
Ack låt mig dö, ack låt, ack låt ...
62 (Andra:)
Men aldrig jag nånsin så kunde jag tro,
Att döden en sådan en kärlek skull bo. –
Gack bort, du död, och kom igen.»
64 Härpå säger stjerndragaren bakom sin stjerna:
»Kan herrskapet förmoda och förstå
Hvad detta här verket skiftar uppå:
Finns det finskt öl och franskt vin så mycke
Som jag och Moses skulle dricka?
Hvarom icke det finns, få skulle vi gå på krogen och pantsätta vår stjerna och fylla båd’ krus och kannsbuteljer fulla. – Sjung på, mina gossar!»
66 (Andra hörsamma uppmaningen på följande sätt:)
67 9.
Vår stjerna den orkar ej längre här stå,
Vi måste oss tillfoga till en annan granngål.
|2 4|
69 10.
Öl och vin dricker vi gerna,
Litet ljus i vår stjerna,
Litet pengar i var pung!
71 (Svarta Konungen kommer fram med sparbössan. Sedan sjunges:)
Tack för skänken den vi fick,
Den gick lustigt neder.
Den gick opp och den gick ner,
Den gick i alla leder.
Hafven tack, eder skänk skall vara
Hos Gudi i betänk till morros – godnatt:
73 R—m.
74 Anm. En samling af varianterna till denna bibliskt-mythiska komedi, som sjunges öfver hela Finland, vore i flera afseenden intressant. Med alla varianter, är styckets gång och uppränning öfverallt densamma, hvilket vitnar om dess höga ålder, troligen af 4 till 5 århundraden. Här ofvan citerade anteckning visar stycket i dess mest urartade former; på andra orter lefver det renare. Af melodierna äro somliga katholska, andra från 16, 17 t. o. m. 1800-taletkonsekvensändrat/normaliserat, flere mycket rådbråkade. Red:s not.
*)Eller Fastlagstisdagen, allt huru man tager det.
*)B. K. Säger i Frey, att han på grund af fleråriga forskningar vågar påstå, att de fleste ursprunglige svenska choraler ifrån början varit verldsliga sånger, och lofvar en egen afhandling om förhållandet mellan choralen och folkvisan.
**)Skall betyda det samma som »Österriket, Österlandet (Morgenland).
Om Julen och Julstjernan i Helsingfors.
1 Likasom allestädes hos ståndspersoner, firas Julen i Helsingfors sålunda, att man samlas hos någon af slägtingarne. Der har man, högtiden till prydnad, ifrån torget köpt en granrisruska och hängt den upp i taket eller ställt den på golfvet, fullsatt med ljus jemte konfekter och annat namnam, till icke ringa glädje för både stora och små. Äro många unga tillsammans, blir det stoj och glam och upptåg nog, ehuruväl den gamla goda tidens jullekar och julbockar för det mesta hafva kommit ur bruk. Men fröjden väckes egenteligen vid åtanken på de många julklapparna, dem enhvar med säkerhet påräknar och hvilka man ser i skumrasket ifrigt bäras på gatorna. Dessa julklappar, som kostat flickorna många sömnlösa nätter och kära far rätt artiga fyrkar, rycka nu småningom an och inhemtas eller inkastas thédrickningstiden. De bestå visserligen till stor del af leksaker, dukar, nipper, så kallad julliteratur m. m. af medelmåttigt penningevärde, naturligtvis med deviser, den ena sinnrikare och putslustigare än den andra; men det kan också hända, att julklapparnes sammanlagda värde för hela den församlade familjekretsen kan stiga till inemot 10 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel, till och med i silfver. Ju sednare sällskapet samlas och ju flere julklapparna äro, desto sednare ätes julgrisen och julgröten, och desto sednare kommer man till sängs; derföre sofver hela Helsingfors i djupaste ro om julmorgonen den tid man annorstädes firar ottesången. De följande dagarna exponerar en hvar på sitt bord allt det granna, som vankats till julklapp, och man roar sig derunder så godt man kan, om dagen med lektyr, om qvällen i sällskap och med dans efter pianots toner.
2 Sådan är julen i Helsingfors i allmänhet tagen, och vi tro visst att det gifves de, som knappt föreställa sig, att julen annorlunda kan firas fröjdefullare. Men hvilken olikhet mot allmogens jul! Den eljest så ruskiga bondstugan är till julafton renfejad, golfvet belagdt med halm och åsarna (ja stundom sjelfva väggarna) med pertor i vackra rutor; bordet belastadt med »allt hvad bonden har till jul» i höga pyramider på de renskurade kärlen, der det får stå öfver hela helgen, så att äfven hvarje ankommande gäst på det gästfriaste kan undfägnas. Efter julbadstun intager oldfadren som oftast högsätet bakom bordet, börjar en julpsalm och håller bön med familjen. Derefter gå alla tidigt till sängs – om man gifver sig tid dertill. Vanligen händer det nemligen, att sömnen, i synnerhet hos de unga, af idel fröjd förgätes. Och hvad är det som åstadkommer denna fröjd? Icke är det julklapparne, ty sådant bestås icke hos allmogen; icke heller är det julträden med sina granna rustningar, ty detta behöfves ej för den som har skogen invid stugan. Nej, om man också måste medgifva, att det öfverallt sedvanliga fejandet före julen försätter sinnena i spänning, så måste man likaså medgifva, att allmogens julfröjd består i det outsägliga, festliga och högtidliga, som för den innefattas i det enda ordet Joulu. Den som det försökt, kan intyga, att om man på landet till och med skulle stänga sig in på sin kammare till juldagarna, så erfar man likväl den innerligaste fröjd, blott derföre att den allmänna glädjen och lifligheten likasom smitta. Det är en fröjd som verkeligen njutes af hvar och en; julen*)Eller Fastlagstisdagen, allt huru man tager det. är nordens karnaval, ehuru med enklare och alvarsamare skaplynne. Tuppen väckes tidigare än vanligt, bästa slädarna hämtas fram och bästa hästarna spännas före, sedan de fått hafra och oftast brännvin med, och nu bär det af för alla, utom för kotolainen och spädaste barnen, till kyrkan så dags, att äfven aflägset boende ofta nog äro framme kl. 3 på julmorgonen. Såsom nämndes, sofver mången allsicke julnatten, antingen för all den fröjd som jublar i sinnet, eller tillika derföre att flere måste gå till fots, stundom flere mil, till kyrkan och icke vilja hinna sednare fram än andra. Hvar och en har tagit ett ljus med sig i kyrkan och ställer det i bänkhålet framför sig eller på läktarenas bågar. Under fram- och återfärden åkes i kapp på de blanka isarna, och detta fortsättes hela julhelgen, men i synnerhet Stephanidagen. Jullekarne och upptågen börja vanligen sistnämnde dag; högtidligare fridfullhet herrskar sjelfva juldagen.
3 Sådan är, i största korthet, julen i Helsingfors, sådan i den finska landsorten. Skilnaden är hufvudsakligen den, att ju större en stad är, desto mera förtaga bestyren och bråket af högtiden det högtidliga och gifva julen mera eller mindre anstrykning af hvardagsprosan.
4 Ett eget slags diversion häruti gör julstjernan, en mest i alla städer bruklig lemning från katholska tiden, hvarmed man dramatiskt föreställer, huru de tre vise män från|1 6| Österlanden kommo att söka Kristusbarnet i Bethlehem. Detta upptåg kallas i Sverge Stjernfesten eller De tre konungars högtid, eller också Trettondagsstjernan, derföre att man på somliga orter den tiden börjar dermed. Sannolikast tillgick festen under katholska tiden sålunda, att trenne prester, klädde såsom konungar och åtföljda af en tjenare med skänker, inträdde i kyrkan, ledde af en stjerna, den de föreställdes se och mot hvilken en af dem pekade med sin staf. De funno öfver altaret en med ljus upplyst stjerna, samt invid den två prester, hvilka frågade dem hvad de sökte. Uppå svaret, att de ville finna den nyfödde Jesus, undandrogs en förlåt, bakom hvilken syntes ett barn, för hvilket de nedföllo och offrade skänker. Med tiden började den lägre kyrkobetjeningen gå med stjernan omkring i husen och bära upp sportlar, och sluteligen har seden nedsjunkit i den lägsta folkklassens profana händer. Under tidernes lopp hafva sjelfva verserna och upptågets hela gång blifvit helt och hållet förändrade, mången gång ända till löjlighet. Men så egen är denna sällsama blandning af nytt och gammalt, af kristen och hednisk myth samt moderna tillägg, att det intresse, som allt ännu håller »stjernan» vid makt, rätt väl låter förklara sig.
5 Med läsarens tillåtelse vilja vi här framkasta en teckning öfver julstjernan, sådan den går i Helsingfors. Sångerna bestå här i en traditionelt inpräntad utanlexa, för hvars innehåll sångarene sjelfve ej kunna göra reda. Man kan i få ord säga, att man der rört ihop himmel och jord och att der finnes hvarken rim eller reson. Orden plats (palasch?) och sätt skola betyda spjut. De särskilda stjernesångernas antal är 11; melodierne ungefär 7 olika. En del af melodierna bära stark anstrykning af våra vanliga julpsalmer, och detta kan icke förundra oss. Svenska forskare hafva på sednaste tiden kommit allmänt öfverens derom, att folkvisan (eller rättare melodin) är psalmens moder, och »såsom vi inflytta det vackraste af fältets vilda blomster i våra örtagårdar, så hafva de herrliga andeliga visor, som förut sjöngos i det fria, blifvit inflyttade i våra psalm- och koral-böcker*)B. K. Säger i Frey, att han på grund af fleråriga forskningar vågar påstå, att de fleste ursprunglige svenska choraler ifrån början varit verldsliga sånger, och lofvar en egen afhandling om förhållandet mellan choralen och folkvisan..»
6 Helsingfors har till denna jul bestått sig icke mindre än fem stjernor, hvilka börja sina färder julaftonen och hålla på dermed ända till »tjugonde dag Knut». Sällskapet består af lärlingar, hvilka under loppet af de tre föregående veckorna hvarje dag haft repetitioner, för att väl komma in i rollerna.
7 En fullständig stjerna har åtta personer: Konung Herodes, Gudinnan (som också efter omständigheterna kallas Venus eller Jungfru), Svarta Konungen från Morieland,**)Skall betyda det samma som »Österriket, Österlandet (Morgenland). De tre vise männerne, Konung Herodes’ Trotjenare, samt Svarta Konungens Knekt, utom Stjerndragarene, hvilka äro par eller tre. Somliga stjernor måste likväl hjelpa sig med en mindre personal, då en flicka icke fås till gudinna. Stjernan, af par alnars diameter i många radier, är gjord af oljadt papper och vrides ständigt omkring, upplyst baktill af några ljusstumpar.
8 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1851:|2 2|Om Julen och Julstjernan i Helsingfors.
(Forts och slut från föreg. N:r).
9 Först kommer sjelfve Konungen Herodes in, klädd i mörkblå militärisk jacka med glittergehäng, epåletter på axlarna samt krona på hufvudet, och frågar om stjernan får komma in. Om tillstånd beviljas, inträder hela sällskapet högtidligt och i militärisk ordning. Endast konungarne bära kronor och Svarta Konungen skall, för att göra skäl för namnet, hafva ansigtet svärtadt. Gudinnan är klädd i hvit klädning och har krans på hufvudet. Hela manliga personalen, utom stjerndragarene, bär samma militäriska drägt, blott med någon skilnad i hattarna, och alla äro beväpnade med sablar.
10 Konung Herodes står först vid gudinnans sida; men sedan stjernan inkommit, intager han, vänd åt gudinnan, sin thron, som för tillfället får bestå af vanlig stol, den hans trotjenare genast vid inträdet ställt midt på golfvet, och nu börjar stjernsällskapet sjunga sin första sång:
11 1.
Goder afton här inne, både qvinnor och män,
:,: Husbönder och matmoder var lustig och glad :,:
Vi önskar herrskapet en fröjdefull jul,
:,: Ifrån alla de olyckor bevare oss Gud :,:
Vår Kristus är födder uti Bethlehems stad,
:,: De heliga tre Kungar var lustig och glad :,:
15 2. (i ett sammanhangoriginal: sanmanhang:)
Hanen han slog sina vingar ihop
Allt uppå Kristi födelsetimma.
Då Konung Herodes han satt uppå sin thron,
All sorgen månde honom försvinna.
17 Härpå säger Konung Herodes till sin trotjenare: »Min Knikt!»
18 Trotjenaren marscherar fram till honom och frågar: »Hvad befalls, Hans Majestät?»
19 K. H. »Kan någon af eder säga mig hvar Kristus är född?»
20 Trotj. »I Bethlehem, i Bethlehem i judiska landet.»
21 K. H. »Här sitter jag, en Herre och Konung, på min thron; min makt sträcker sig så vidt ut. Sadlen på min gångare grå! Till Bethlehem lyster mig resa. Här sitter jag, en Herre och en Konung på min thron; kan någon af eder säga mig hvad det är för tre främmande män, som kommit i mitt rike?»
22 »Trotj. Det är de tre vise män, hedningar af Österlanden, som kommit bort af Mediham*)Medieland. och kommit till Bethlehem att tillbedja den nyfödda Konungen. (Trotjenaren går nu att fäkta och säger: »På Konungens befallning bär jag svärdet i min hand och baljan vid min sida;|2 3| mot de tre vise männen vill jag strida.» Han växlar svärdshugg med Svarta Konungen och sticker äfven gudinnan, hvarefter han åter träder till Herodes och säger): »Nu är jag kommen tillbakas, stridt hafver jag mot de tre vise män och sönderslagit deras ben och stungit gudinnans hjerta.
Qvinnan fick se er vrede:
Månde hon sig fly;
Hjertat hafver jag stungit
Samt de bane funnit;
24 Till vitnesbörd bär jag märke på min bara plats-udd.»
25 K. H. »Tack, tack min trogen tjenare, dej ska’ jag väl belöna.»
26 Nu stiger svarta Konungen fram för Herodes och säger: »Goder afton, min Herre och Konung.»
27 K. H. »Ho äst du, som är så svart?»
28 S. K. »Ho äst, jag är svart, så är jag väl känd af en Herre och en Konung öfver Morieland.»
29 K. H. »Ho äst du, en Herre och en Konung af Morieland? Du skall falla på dina bara knän och tillbedja mig.»
30 S. K. »Min Knikt, fall i mitt ställe!»
31 K. H. »Det skall du sjelf göra, eller döden dej dör.»
32 S. K. »Inte få länge jag dolk eger.»
33 Hans knekt tar kronan af honom, han sjelf faller på knä, de tre vise männerne hålla svärdspetsarne mot honom, och Konung Herodes sätter sitt svärd honom midt för bröstet. Under det hyllningen så för sig går, sjunges:
34 3.
Ack se nu på den Judiske Kung,
Hur han Herodes tillbedja må;
36 och K. H. tilltalar Svarta Konungen så:
»Du har min nåd!»
38 Sv. K. intager sitt ställe invid gudinnan: följande sång vidtager oförtöfvadt):
39 4.
Skall Venus med sin makt för alla hjertan råda,
Då skulle mången man af kärlek stå i våda.
Skall Venus med sin makt för alla hjertan råda,
Då skulle mången man af kärlek snart förgås.
Exempel gifves här, det snarligen på stunden,
Då Konungen till gudinnan gick i lunden. (K. H. går till henne).
Hon sig åt sidan sprang, bland vilda djur och björn. Och hennes hvita fot blef stött af ris och törn.
Och jungfru akta sig, att hon sig icke stöter,
Ej hvar (ehvar) hon sig nu går, de vilda djur hon möter.
41 (Gudinnan sjunger solo:)
»O fader, om du vill en kung för floden vara.
Så hjelp din dotter nu ....
Härefter följ det nu, dess aldrig följit har;
Ack fader, skynda dig, tag mig i ditt förvar.»
Gudinnan hon hant ej dess påbegynta tal till ända,
Förän hon så på stund dess träd hon blef förvandlad.
Dess hvita fot blef ros, dess armar grön och grön,
Och hennes fagra hår blef blad och liljor skön.
Konungen gick till träd och derpå händer lade,
Tog trädet i sin famn, han klappade och sade:
»Jag månde mig en kyss!» Han kysste trät, tog det i famn. Men trädet böjer sig tillbakas af och an.
43 (Gudinnan håller härunder en ungefär tre alnar lång duk framför sig, hvarpå ett lummigt träd är måladt, hvilket Konungen kysser).
»Och efter du nu ej min käresta vill vara,
Ett trä du vara skall i alla dina dagar.
Och utanför mitt slott skall du till prydnad stå.
Och mången tapper hjelte skall kransar af dig få.
45 (Herodes sätter sig åter på sin thron. Femte sången berör flykten till Egypten, der det säges vara kallt!)
46 5.
Af Österlandet en stjerna utgick.
Oändelig så månde hon sig lysa.
När Joseph tog barnet utur Marias famn
Och flydde så långt till det Gyftiska land
I fattigdomen, köld och elände.
48 6.
Hvar man bör nu vara glad
:,: Och prisa Gud för denna dag :,:
Då vi ser vår sol upprinna,
Då han hjelper oss att vinna,
Ifrån synd och satans list;
Vi bör tro på Jesum Krist.
Vi bör tro på honom visst.
50 7.
De herdar de vakade öfver sin hjord.
Der fingo de höra stor Engelens ord:
»Jag bådar er alla stor glädje och fröjd,
En jungfru har födit ett barn förnöjd
I Bethlehem i judiska landet.»
När Konung Herodes fick höra det tal
Att en Konung var födder till verlden,
Då fingo han stor ängslan inom sitt hjerta
Och sände det barnet till att mördas.
En, stjerna gick på himmelen fram
För Österriket under stam,
Då märkte de att Konungen
Var kommen ned af himmelen,
Ty kommo de till Bethlehem.
54 (Nu sätter gudinnan sig på Herodes’ thron, ser bedröfvad ut och täcker ansigtet med händerna. Herodes ställer sig att stå på hennes plats. Till en början sjunga alla såsom följer:
Sist när jag min herdinna såg
I lunden der hon sofvande låg.
:,: Jag gick strax närmare till och till :,:
Och klappade sakta på hennes kind,
Hon syntes mig var’ lika blind.
Till slut jag detta rådet fann,
Bland sätten*)Lansetten. stack – och ådran den rann.
56 (Herodes har nemligen nu stuckit henne i armen med udden af sitt svärd).
Hon qvicknade vid och sade nu:
(Gudinnan säger med matt röst:)
»O, hvem är jag, o, hvem är du?»
58 (Alla andra:)
Så svarade jag: »en herre så kär
Har kommit så förmodel’n här, –
Fant I död på detta sätt?»
60 (Gudinnan:)
Ack låt mig dö, ack låt, ack låt ...
62 (Andra:)
Men aldrig jag nånsin så kunde jag tro,
Att döden en sådan en kärlek skull bo. –
Gack bort, du död, och kom igen.»
64 Härpå säger stjerndragaren bakom sin stjerna:
»Kan herrskapet förmoda och förstå
Hvad detta här verket skiftar uppå:
Finns det finskt öl och franskt vin så mycke
Som jag och Moses skulle dricka?
Hvarom icke det finns, få skulle vi gå på krogen och pantsätta vår stjerna och fylla båd’ krus och kannsbuteljer fulla. – Sjung på, mina gossar!»
66 (Andra hörsamma uppmaningen på följande sätt:)
67 9.
Vår stjerna den orkar ej längre här stå,
Vi måste oss tillfoga till en annan granngål.
|2 4|69 10.
Öl och vin dricker vi gerna,
Litet ljus i vår stjerna,
Litet pengar i var pung!
71 (Svarta Konungen kommer fram med sparbössan. Sedan sjunges:)
Tack för skänken den vi fick,
Den gick lustigt neder.
Den gick opp och den gick ner,
Den gick i alla leder.
Hafven tack, eder skänk skall vara
Hos Gudi i betänk till morros – godnatt:
73 R—m.
74 Anm. En samling af varianterna till denna bibliskt-mythiska komedi, som sjunges öfver hela Finland, vore i flera afseenden intressant. Med alla varianter, är styckets gång och uppränning öfverallt densamma, hvilket vitnar om dess höga ålder, troligen af 4 till 5 århundraden. Här ofvan citerade anteckning visar stycket i dess mest urartade former; på andra orter lefver det renare. Af melodierna äro somliga katholska, andra från 16, 17 t. o. m. 1800-taletkonsekvensändrat/normaliserat, flere mycket rådbråkade. Red:s not.