1 Man har ofta sagt, att det finska lynnet är för episkt stämdt, för att trifvas rätt i andra former af diktens konst. Det är väl möjligt; och likväl, hvad skall man tro, när man läser den högst intressanta sångcykel ur nya Kalevala, hvilken Hr C. G. Borg nyligen publicerat i lyckad svensk öfversättning under rubriken Kullervo? Man finner här de sublima elementerna af en hög dramatik, ett öde som krossar och en kraft som strider. Kullervo är en tragisk personlighet af de största dimensioner, jemförlig med de gudatrotsande hjeltar hos Aeschylos; Kullervo, så gammal, är dock dagens största dramatiska nyhet; man betraktar honom med samma häpnad, som man vid den leende insjöns strand, der man endast väntat att finna blommor och krusad våg, plötsligt blir varse en ofantlig klippa med brantstupande vägg och mörka furor trotsande blixten.
2 Men Kullervos jätteskepnad står, lik de högsta bergstopparna, höljd i moln; det dramatiska elementet beslöjas af episk form. I den finska dikten står han ock ganska ensam, liksom vore han der ej riktigt hemma. Hvarföre? Emedan han är det finska lynnets negation, dess sjelfförnekelse, dess mörka frånsida, bestämd att höja dagrarne af den ljusa. Det episka elementet står qvar, orubbadt, öfvervägande, och det desto mer, ju mera det nationelt finska är förherskande. Deremot hvarhelst de svenska bildningselementerna inträngt och fattat rot, der röjer sig en egen märkvärdig dragning åt lyrik – en företeelse lätt förklarlig, när man erinrar sig svenska nationens afgjordt lyriska diktarlynne, den må sedan improvisera en liten folkvisa eller en stor eröfrande stat.
3 Det vore icke svårt att finna denna anmärkning besannad vid en blick på allt hvad härtills i Finland producerats i skön literatur, och man behöfver icke derföre fästa för mycken vigt vid diktens så ofta i hvarandra gående råskilnader. Således om vi säga, att Hr Berndtsons sångmö i allmänhet, och särskildt detta hans vackra skådespel »Ur lifvets strid», är af en afgjord lyrisk färg, är detta endast en ny bekräftelse på en allmän erfarenhet. Sedan en följd af år räkna vi Hr Berndtson som landsman, han tillhör vårt land med sin verksamhet och sin kärlek; det är oss derföre en glädje att kunna räkna äfven denna hans pjes som inhemsk, och den har dertill dubbel rätt, emedan den spelar inom kretsar och hågkomster, som ligga oss nära. Dock är der mycket svenskt och det måste så vara: der är handlingens djerfhet och rörlighet, ideernas fritt sträfvande storhet, känslans excentriska utbrott, språkets glänsande bildprakt, med ett ord, der finnes en lyrik, hvilken det ursprungliga finska lynnet väl kan älska och värdera, men icke otvunget lefva sig in uti och göra till sin. Hvad mer! Hr Berndtson för oss tillbaka till den tid, då allt var svenskt, allt utom äran att försaka och blöda; det är en tidsskildring sann i sina hågkomster, sann i sjelfva sitt förnekande af det nationela, som dock med kärlek vidhålles der det varit förf. möjligt, och desto mera intagande just derföre.
4 Hr Berndtsons pjes rör sig på engång inom tvenne kretsar, en enskild och en allmän. En närmare betraktelse skall utvisa, att detta utgör på engång styckets största svaghet och största förtjenst. Uppränningen är i korthet följande.
5 Gamle baron Pantzarsköld (Hr Stjernström) har, missnöjd med sin tid och dess styrelse, dragit sig tillbaka till sin egendom i Lappo, der hans enslighet förljufvas af en älskvärd dotter, Maria (Mad:lle Säfström). Kriget öfverraskar den gamle i hans fristad; en sårad kapten von Stöbern af Savolaks jägare (Hr Åhman) vårdas med ömhet i hans hus och förälskar sig i den sköna Maria. Men flickans hjerta är icke mera fritt, hon älskar den unge löjtnant Werner (Hr Pousette) vid Björneborgarne och är älskad af honom tillbaka. Fadrens aristokratiska stolthet åtskiljer de unga; Werner får, som ofrälse, korgen. Nu nalkas faran, man väntar ett fältslag; Werner skyndar att erbjuda sin älskade och hennes far en fristad uti en fattig qvinnas koja, och Stöbern, som upptäcker de ungas kärlek, beslutar att hämnas.
6 Så långt första akten. Den andra förflyttar åskådaren till den fattiga Karins (Mad:lle Lindmans) koja. Hon har i sin ungdom blifvit förledd af baronen, och frukten af detta felsteg är en dotter, Anna (Mad:lle Sjöberg), nu nästan jemnårig med Maria. Äfven Anna älskar Werner med oskuldens hela hängifvenhet, hon vet icke af hans kärlek till Maria; men när denna, åtföljd af sin far och sin älskare, söker en tillflykt i modrens koja, då blir det Anna klart, att hon måste afstå sin kärlek åt sin högborna, sin gynnade rival; allt för snart besannades modrens varning om kärlekens smärtor, och Anna beslutar att uppoffra sig för den älskades lycka. Snart yppar sig ett tillfälle dertill. Den gamle baronen fortfar att neka Maria Werners hand; då kan Karin icke mera tiga, hon förutser kärlekens smärtor äfven för sin unga fröken och yppar nu att Maria är hennes dotter, Anna deremot den lagliga arftagerskan af baronens namn, ombytt i sin späda barndom af Karin vid en eldsvåda. En nemesis drabbar baronens hårdhet; Maria blir plötsligt bortröfvad i skogen, man gissar af hvem.
7 I tredje akten har man en vy af Lappo i fonden. Det är dagen efter slaget den 14 Juli 1808. Officerare och soldater af Björneborgs regemente samlas utanför en bondstuga för att tömma en bål med Öfverste von Döbeln (Hr Grönqvist). Man ser den berömde krigaren med sitt bekanta svarta band öfver pannan, man dricker hans skål, man håller tal; von Stöbern är närvarande; hans hämd har mognat; med tillhjelp af ett falskt bref anklagar han Werner för förräderi, och denne arresteras. Den unge soldaten Rapp (Hr Brandt), hvars lif blifvit räddadt af Werner, misstänker sakens sammanhang, låtsar låna sig åt v. Stöbern och stämmer möte med honom. Så lyckas det Rapp att i början af fjerde akten utspana Stöberns planer nattetid i skogen; dock undkommer Stöbern och söker i en derpå följande tablå|42 3| af samma akt att i sina intressen indraga den gamle baronen, medelst löfte att återföra honom i hans dotters armar. Den gamle afvisar tillbudet med förakt; Werner infinner sig för att arrestera Stöbern, men denne är beredd och kallar på sina anhängare. Werner är fången, men den raske Rapp undkommer genom fönstret, v. Stöbern flyr, hans medhjelpare tvingas till bekännelse.
8 Maria är emellertid förd af von Stöbern till ett enstaka skogstorp, der hon bevakas af bonden Hallonen (Hr Dahlgren). I sista akten ser man Anna ditkomma, förklädd till tiggargosse; hon har funnit den förlorades spår och lyckas genom list att få sig vakten anförtrodd, medan bonden går att hämta mat. Nu räddas Maria, men i detsamma kommer v. Stöbern, Anna fattar geväret, v. Stöbern pistolen, båda skotten afbrinna på samma gång, och båda de skjutande vackla dödligt sårade bort. Scenen förändras, man ser en lummig skog. Här utandas Anna sin trogna själ i Marias armar, och v. Stöbern släpar sig hit att dö under ånger, förbannande sitt brott, men försonad genom Marias böner. Döbeln, Werner, baronen och Karin hitskynda; baronen med krossad stolthet förenar Werner och Maria, som i Karin finner en mor, och v. Döbeln slutar stycket med orden:
Dukonsekvensändrat/normaliserat segergifvare, jag tackar dig!
Först nu är drabbningen vid Lappovunnen.konsekvensändrat/normaliserat
10 Sådant är innehållet. Man kan deremot anmärka den väsendtliga brist, att familjen Pantzarskölds öden, eller rättare utvecklingen af baronens och de båda flickornas karakterer, som utgöra kärnan af första, andra och femte akterna, följaktligen dramens hufvudsyfte, under den tredje och fjerde stå stilla, förlorade i krigets larm och glans, hvilka, i stället att som en ram omsluta familjescenerna, i dessa momenter blifva hufvudsak, följaktligen episoder, hopknutna med det öfriga blott genom den vid sidan löpande tråden af v. Stöberns hämd. Det hela blir derigenom icke en, utan två dramer; i medelpunkten af den ena står Anna, hvars utomordentligt sköna karakter förtjenat närmare utvecklas; i medelpunkten af den andra v. Stöbern med sina brottsliga planer riktade högt öfver allas hufvuden. Denna tveklufvenhet har förf. dock förstått att sammansmälta i sista aktens vackra och lyckligt funna antithes, der Anna och v. Stöbern, så att säga, båda falla i fosterlandets armar, i det att det enskilda intresset hängifvet och blödande går under uti det allmänna och således segrar i sjelfva sin undergång. När dertill kommer att det allmänna icke heller i de första två akterna saknar sina målsmän: baronen, Werner och i synnerhet Maria vid det vackra afskedet till sin älskare, fyller sig klyftan mellan handlingens båda hufvuddelar, och det hela sammanflyter till en enda skön hymn öfver fosterlandskärleken. Öfverhufvud äro alla partier åt detta håll utförda med en glans, som väl till en stor del ligger i det upphöjda ämnet, men hvari förf:s talentfulla framställning äger en icke ringa del. Det är endast två anmärkningar vi om denna del af stycket ej böra lemna onämnda: den ena att Hr Åhman bär Savolaks jägares uniform, då förf. hellre kunnat välja hvilken annan som helst; den andra att stycket, en dotter af Fänrik Stål, gjort väl uti att taga sin faders visa takt till föredöme.
11 Styckets lyriska lynne röjer sig äfven deruti, att handlingen är mera skizzerad, än genomförd. I nästan hvarje situation anslås något nytt, som hastigt undantränges af ett annat. Så t. ex. väntar åskådaren af flickornas förvexling i andra akten ett nytt uppslag af vigt för händelsens gång, men derom nämnes sedan knappt ett ord; man anar blott den vackra nemesis, som låter den högborna fröken dö för kojans dotter, som tagit hennes plats, och som dermed straffar baronens adelsstolthet. Deremot medför denna handlingens snabba vexling mycken raskhet; här och der en öfverlastad bild, här och der en sväfvande monolog, och likväl knappt en enda longör som förtjenar att nämnas. Ett uppslag hade vi önskat borta: det är Karins förhållande till baronen. Bland så mycket skönt och ädelt gör det ett störande intryck.
12 Lika lyriskt hållna äro styckets flesta karakterer. Främst i alla afseenden står Anna, hvars hela väsende är poesi och kärlek. v. Stöbern är af förf. behandlad med en viss förkärlek, måhända för behofvet af en stark skugga. Hans slut är, såvidt vi förstå, förfeladt genom en malplacerad försoning. För att vara en fullständig antithes till Anna och en lika fullständig negation af hufvudtendensen, bör han icke förneka sig sjelf i slutet, han måste falla utan frid, i samma trots som han lefvat. v. Döbeln är historiskt framställd; det var en lycklig tanke att i tredje akten återgifva en del af hans tal vid Umeå. Baronen är bra hållen alltigenom, Werner likaså. Maria, som i de första två akterna lofvar så mycket, försvinner som karakter totalt i de följande. Karin lider af sentimentalitet. Rapp och hans kuplett äro förträffliga, de öfriga birollerna med talent skizzerade.
13 Lägg till allt detta ett blomstrande språk med så sköna tankar, som Marias liknelse i andra akten om rosett, hvilken icke är mera af adel för det att hennes törnen blodat frälsarens helga hufvud – eller Döbelns ord till den döende Anna: tag mina segrar, vackra flicka, och gif mig din död! – lägg dertill ännu den gamla, sa lifligt anslående »Björneborgs marschen», vidare fyra vackra, musiknumror af Hr Greve och slutligen ett utförande, som hedrar Hr Stjernström och hans theater – och man skall förstå, hvarföre denna pjes vunnit en framgång, större och mera förtjent än någon härtills i Finland skrifven. Vi ha uttalat hvad vi efter bästa öfvertygelse ansett böra af kritiken anmärkas; det är en föga tacksam pligt, men det ger oss också derföre någon rätt att med samma öfvertygelse anse skådespelet »Ur lifvets strid» såsom en prydnad för den finska scenen, såsom ett stycke bestämdt att öfverlefva dagen genom sin ädelhet, sin skönhet och sitt ämne. Är dramatikens fält inom dikten det svåraste, så är det också det högsta; och när man, såsom nu Hr Berndtson, i dikten nedlagt sin bästa erfarenhet, sin högsta åsigt af lifvet, det ädlaste af sin andes förmåga, då har man gjort sitt; det öfriga lemnar man åt – lifvets strid.
14 Vi anhålla att å mångas vägnar få tacka Hr Berndtson för det nöje man njutit af detta stycke och önska en snar fortsättning af samma värde.
15 I måndags gafs Hr Berndtsons pjes för femte gången, allt fortfarande för fullt hus. Då den sannolikt ännu kommer att gifvas en eller flera gånger, be vi att få tillägga några mindre anmärkningar vid det i allmänhet lyckade utförandet. Hr Grönqvist har användt mycken flit på v. Döbelns roll, men hans organ och hållning äro föga krigiska. Det är eget, att v. Döbelns samtid anmärkte detsamma hos Hr Grönqvists original, NB. i hvardagslag; i stridens högtidsstunder var v. Döbeln en annan man. – Hr Åhmans roll skulle vinna på mera moderation och mindre blod i sista akten. – Hr Sjöbergs dubblering af tre biroller skadar ensemblen. – Namnet Hallonen är ofinskt; bör heta Halonen. Österbottens allmoge säger icke heller Karin, utan Kajsa eller Kaj. – Mad:lle Sjöberg säger Jutari, men bör utsäga Liuhtari, så som det skrifves. – Lappo, tjärans hembygd, hade 1808 nästan idel barrskog, som alltid ger ödemarkerne ett vildt utseende.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theater.
Skådespelet »Ur lifvets strid».
1 Man har ofta sagt, att det finska lynnet är för episkt stämdt, för att trifvas rätt i andra former af diktens konst. Det är väl möjligt; och likväl, hvad skall man tro, när man läser den högst intressanta sångcykel ur nya Kalevala, hvilken Hr C. G. Borg nyligen publicerat i lyckad svensk öfversättning under rubriken Kullervo? Man finner här de sublima elementerna af en hög dramatik, ett öde som krossar och en kraft som strider. Kullervo är en tragisk personlighet af de största dimensioner, jemförlig med de gudatrotsande hjeltar hos Aeschylos; Kullervo, så gammal, är dock dagens största dramatiska nyhet; man betraktar honom med samma häpnad, som man vid den leende insjöns strand, der man endast väntat att finna blommor och krusad våg, plötsligt blir varse en ofantlig klippa med brantstupande vägg och mörka furor trotsande blixten.
2 Men Kullervos jätteskepnad står, lik de högsta bergstopparna, höljd i moln; det dramatiska elementet beslöjas af episk form. I den finska dikten står han ock ganska ensam, liksom vore han der ej riktigt hemma. Hvarföre? Emedan han är det finska lynnets negation, dess sjelfförnekelse, dess mörka frånsida, bestämd att höja dagrarne af den ljusa. Det episka elementet står qvar, orubbadt, öfvervägande, och det desto mer, ju mera det nationelt finska är förherskande. Deremot hvarhelst de svenska bildningselementerna inträngt och fattat rot, der röjer sig en egen märkvärdig dragning åt lyrik – en företeelse lätt förklarlig, när man erinrar sig svenska nationens afgjordt lyriska diktarlynne, den må sedan improvisera en liten folkvisa eller en stor eröfrande stat.
3 Det vore icke svårt att finna denna anmärkning besannad vid en blick på allt hvad härtills i Finland producerats i skön literatur, och man behöfver icke derföre fästa för mycken vigt vid diktens så ofta i hvarandra gående råskilnader. Således om vi säga, att Hr Berndtsons sångmö i allmänhet, och särskildt detta hans vackra skådespel »Ur lifvets strid», är af en afgjord lyrisk färg, är detta endast en ny bekräftelse på en allmän erfarenhet. Sedan en följd af år räkna vi Hr Berndtson som landsman, han tillhör vårt land med sin verksamhet och sin kärlek; det är oss derföre en glädje att kunna räkna äfven denna hans pjes som inhemsk, och den har dertill dubbel rätt, emedan den spelar inom kretsar och hågkomster, som ligga oss nära. Dock är der mycket svenskt och det måste så vara: der är handlingens djerfhet och rörlighet, ideernas fritt sträfvande storhet, känslans excentriska utbrott, språkets glänsande bildprakt, med ett ord, der finnes en lyrik, hvilken det ursprungliga finska lynnet väl kan älska och värdera, men icke otvunget lefva sig in uti och göra till sin. Hvad mer! Hr Berndtson för oss tillbaka till den tid, då allt var svenskt, allt utom äran att försaka och blöda; det är en tidsskildring sann i sina hågkomster, sann i sjelfva sitt förnekande af det nationela, som dock med kärlek vidhålles der det varit förf. möjligt, och desto mera intagande just derföre.
4 Hr Berndtsons pjes rör sig på engång inom tvenne kretsar, en enskild och en allmän. En närmare betraktelse skall utvisa, att detta utgör på engång styckets största svaghet och största förtjenst. Uppränningen är i korthet följande.
5 Gamle baron Pantzarsköld (Hr Stjernström) har, missnöjd med sin tid och dess styrelse, dragit sig tillbaka till sin egendom i Lappo, der hans enslighet förljufvas af en älskvärd dotter, Maria (Mad:lle Säfström). Kriget öfverraskar den gamle i hans fristad; en sårad kapten von Stöbern af Savolaks jägare (Hr Åhman) vårdas med ömhet i hans hus och förälskar sig i den sköna Maria. Men flickans hjerta är icke mera fritt, hon älskar den unge löjtnant Werner (Hr Pousette) vid Björneborgarne och är älskad af honom tillbaka. Fadrens aristokratiska stolthet åtskiljer de unga; Werner får, som ofrälse, korgen. Nu nalkas faran, man väntar ett fältslag; Werner skyndar att erbjuda sin älskade och hennes far en fristad uti en fattig qvinnas koja, och Stöbern, som upptäcker de ungas kärlek, beslutar att hämnas.
6 Så långt första akten. Den andra förflyttar åskådaren till den fattiga Karins (Mad:lle Lindmans) koja. Hon har i sin ungdom blifvit förledd af baronen, och frukten af detta felsteg är en dotter, Anna (Mad:lle Sjöberg), nu nästan jemnårig med Maria. Äfven Anna älskar Werner med oskuldens hela hängifvenhet, hon vet icke af hans kärlek till Maria; men när denna, åtföljd af sin far och sin älskare, söker en tillflykt i modrens koja, då blir det Anna klart, att hon måste afstå sin kärlek åt sin högborna, sin gynnade rival; allt för snart besannades modrens varning om kärlekens smärtor, och Anna beslutar att uppoffra sig för den älskades lycka. Snart yppar sig ett tillfälle dertill. Den gamle baronen fortfar att neka Maria Werners hand; då kan Karin icke mera tiga, hon förutser kärlekens smärtor äfven för sin unga fröken och yppar nu att Maria är hennes dotter, Anna deremot den lagliga arftagerskan af baronens namn, ombytt i sin späda barndom af Karin vid en eldsvåda. En nemesis drabbar baronens hårdhet; Maria blir plötsligt bortröfvad i skogen, man gissar af hvem.
7 I tredje akten har man en vy af Lappo i fonden. Det är dagen efter slaget den 14 Juli 1808. Officerare och soldater af Björneborgs regemente samlas utanför en bondstuga för att tömma en bål med Öfverste von Döbeln (Hr Grönqvist). Man ser den berömde krigaren med sitt bekanta svarta band öfver pannan, man dricker hans skål, man håller tal; von Stöbern är närvarande; hans hämd har mognat; med tillhjelp af ett falskt bref anklagar han Werner för förräderi, och denne arresteras. Den unge soldaten Rapp (Hr Brandt), hvars lif blifvit räddadt af Werner, misstänker sakens sammanhang, låtsar låna sig åt v. Stöbern och stämmer möte med honom. Så lyckas det Rapp att i början af fjerde akten utspana Stöberns planer nattetid i skogen; dock undkommer Stöbern och söker i en derpå följande tablå|42 3| af samma akt att i sina intressen indraga den gamle baronen, medelst löfte att återföra honom i hans dotters armar. Den gamle afvisar tillbudet med förakt; Werner infinner sig för att arrestera Stöbern, men denne är beredd och kallar på sina anhängare. Werner är fången, men den raske Rapp undkommer genom fönstret, v. Stöbern flyr, hans medhjelpare tvingas till bekännelse.
8 Maria är emellertid förd af von Stöbern till ett enstaka skogstorp, der hon bevakas af bonden Hallonen (Hr Dahlgren). I sista akten ser man Anna ditkomma, förklädd till tiggargosse; hon har funnit den förlorades spår och lyckas genom list att få sig vakten anförtrodd, medan bonden går att hämta mat. Nu räddas Maria, men i detsamma kommer v. Stöbern, Anna fattar geväret, v. Stöbern pistolen, båda skotten afbrinna på samma gång, och båda de skjutande vackla dödligt sårade bort. Scenen förändras, man ser en lummig skog. Här utandas Anna sin trogna själ i Marias armar, och v. Stöbern släpar sig hit att dö under ånger, förbannande sitt brott, men försonad genom Marias böner. Döbeln, Werner, baronen och Karin hitskynda; baronen med krossad stolthet förenar Werner och Maria, som i Karin finner en mor, och v. Döbeln slutar stycket med orden:
Dukonsekvensändrat/normaliserat segergifvare, jag tackar dig!
Först nu är drabbningen vid Lappo vunnen.konsekvensändrat/normaliserat
10 Sådant är innehållet. Man kan deremot anmärka den väsendtliga brist, att familjen Pantzarskölds öden, eller rättare utvecklingen af baronens och de båda flickornas karakterer, som utgöra kärnan af första, andra och femte akterna, följaktligen dramens hufvudsyfte, under den tredje och fjerde stå stilla, förlorade i krigets larm och glans, hvilka, i stället att som en ram omsluta familjescenerna, i dessa momenter blifva hufvudsak, följaktligen episoder, hopknutna med det öfriga blott genom den vid sidan löpande tråden af v. Stöberns hämd. Det hela blir derigenom icke en, utan två dramer; i medelpunkten af den ena står Anna, hvars utomordentligt sköna karakter förtjenat närmare utvecklas; i medelpunkten af den andra v. Stöbern med sina brottsliga planer riktade högt öfver allas hufvuden. Denna tveklufvenhet har förf. dock förstått att sammansmälta i sista aktens vackra och lyckligt funna antithes, der Anna och v. Stöbern, så att säga, båda falla i fosterlandets armar, i det att det enskilda intresset hängifvet och blödande går under uti det allmänna och således segrar i sjelfva sin undergång. När dertill kommer att det allmänna icke heller i de första två akterna saknar sina målsmän: baronen, Werner och i synnerhet Maria vid det vackra afskedet till sin älskare, fyller sig klyftan mellan handlingens båda hufvuddelar, och det hela sammanflyter till en enda skön hymn öfver fosterlandskärleken. Öfverhufvud äro alla partier åt detta håll utförda med en glans, som väl till en stor del ligger i det upphöjda ämnet, men hvari förf:s talentfulla framställning äger en icke ringa del. Det är endast två anmärkningar vi om denna del af stycket ej böra lemna onämnda: den ena att Hr Åhman bär Savolaks jägares uniform, då förf. hellre kunnat välja hvilken annan som helst; den andra att stycket, en dotter af Fänrik Stål, gjort väl uti att taga sin faders visa takt till föredöme.
11 Styckets lyriska lynne röjer sig äfven deruti, att handlingen är mera skizzerad, än genomförd. I nästan hvarje situation anslås något nytt, som hastigt undantränges af ett annat. Så t. ex. väntar åskådaren af flickornas förvexling i andra akten ett nytt uppslag af vigt för händelsens gång, men derom nämnes sedan knappt ett ord; man anar blott den vackra nemesis, som låter den högborna fröken dö för kojans dotter, som tagit hennes plats, och som dermed straffar baronens adelsstolthet. Deremot medför denna handlingens snabba vexling mycken raskhet; här och der en öfverlastad bild, här och der en sväfvande monolog, och likväl knappt en enda longör som förtjenar att nämnas. Ett uppslag hade vi önskat borta: det är Karins förhållande till baronen. Bland så mycket skönt och ädelt gör det ett störande intryck.
12 Lika lyriskt hållna äro styckets flesta karakterer. Främst i alla afseenden står Anna, hvars hela väsende är poesi och kärlek. v. Stöbern är af förf. behandlad med en viss förkärlek, måhända för behofvet af en stark skugga. Hans slut är, såvidt vi förstå, förfeladt genom en malplacerad försoning. För att vara en fullständig antithes till Anna och en lika fullständig negation af hufvudtendensen, bör han icke förneka sig sjelf i slutet, han måste falla utan frid, i samma trots som han lefvat. v. Döbeln är historiskt framställd; det var en lycklig tanke att i tredje akten återgifva en del af hans tal vid Umeå. Baronen är bra hållen alltigenom, Werner likaså. Maria, som i de första två akterna lofvar så mycket, försvinner som karakter totalt i de följande. Karin lider af sentimentalitet. Rapp och hans kuplett äro förträffliga, de öfriga birollerna med talent skizzerade.
13 Lägg till allt detta ett blomstrande språk med så sköna tankar, som Marias liknelse i andra akten om rosett, hvilken icke är mera af adel för det att hennes törnen blodat frälsarens helga hufvud – eller Döbelns ord till den döende Anna: tag mina segrar, vackra flicka, och gif mig din död! – lägg dertill ännu den gamla, sa lifligt anslående »Björneborgs marschen», vidare fyra vackra, musiknumror af Hr Greve och slutligen ett utförande, som hedrar Hr Stjernström och hans theater – och man skall förstå, hvarföre denna pjes vunnit en framgång, större och mera förtjent än någon härtills i Finland skrifven. Vi ha uttalat hvad vi efter bästa öfvertygelse ansett böra af kritiken anmärkas; det är en föga tacksam pligt, men det ger oss också derföre någon rätt att med samma öfvertygelse anse skådespelet »Ur lifvets strid» såsom en prydnad för den finska scenen, såsom ett stycke bestämdt att öfverlefva dagen genom sin ädelhet, sin skönhet och sitt ämne. Är dramatikens fält inom dikten det svåraste, så är det också det högsta; och när man, såsom nu Hr Berndtson, i dikten nedlagt sin bästa erfarenhet, sin högsta åsigt af lifvet, det ädlaste af sin andes förmåga, då har man gjort sitt; det öfriga lemnar man åt – lifvets strid.
14 Vi anhålla att å mångas vägnar få tacka Hr Berndtson för det nöje man njutit af detta stycke och önska en snar fortsättning af samma värde.
15 I måndags gafs Hr Berndtsons pjes för femte gången, allt fortfarande för fullt hus. Då den sannolikt ännu kommer att gifvas en eller flera gånger, be vi att få tillägga några mindre anmärkningar vid det i allmänhet lyckade utförandet. Hr Grönqvist har användt mycken flit på v. Döbelns roll, men hans organ och hållning äro föga krigiska. Det är eget, att v. Döbelns samtid anmärkte detsamma hos Hr Grönqvists original, NB. i hvardagslag; i stridens högtidsstunder var v. Döbeln en annan man. – Hr Åhmans roll skulle vinna på mera moderation och mindre blod i sista akten. – Hr Sjöbergs dubblering af tre biroller skadar ensemblen. – Namnet Hallonen är ofinskt; bör heta Halonen. Österbottens allmoge säger icke heller Karin, utan Kajsa eller Kaj. – Mad:lle Sjöberg säger Jutari, men bör utsäga Liuhtari, så som det skrifves. – Lappo, tjärans hembygd, hade 1808 nästan idel barrskog, som alltid ger ödemarkerne ett vildt utseende.