1 Vid ett föregående tillfälle nämnde vi Kullervo såsom dagens största dramatiska nyhet. Vi äro skyldiga att rättfärdiga detta omdöme inför dem af våra läsare, hvilka ännu icke hunnit taga notis hvarken om nya Kalevala eller om Hr C. G. Borgs öfversättning af Kullervo-dikten.
2 Redan länge undrade man, hvad den Kullervo månde betyda, som omtalas i 19:de runan af gamla Kalevala. Han stod der så ensam och så vidunderlig, som hade han ditkastats af en nyck, under ett utbrott af den finska sångmöns elaka lynne. Han kallades en son af Kaleva, ett olycksbarn som redde ofärd öfverallt; man såg honom döda Ilmarinensmaka; man såg honom sedan trotsande försvinna utan spår. Detta ledde på den tanken att Kullervorunan i första Kalevala sannolikt endast var fragmentet af ett större helt, och man styrktes i denna förmodan af tvenne balladlika dikter, i Kanteletar »Tuiretuinens barn» och »Jungfrurofvet», i hvilka samme Kullervo påtagligen spelade hufvudrollen. De nya och oväntadt rika skördar, som gjorde en ny redaktion af Kalevala nödvändig, förde äfven nya delar af Kullervo-cykeln i dagen, och numera kan denna anses, om icke alldeles fullständig, likväl i sina väsendtliga partier afslutad. Gången af denna beundransvärda dikt kan i korthet angifvas som följer.
3 Finska stammen – »modren», säger runan på sitt enkla vis – fostrade »många dufvor»; en örn dref dem på flygt, en hök kringspridde dem, en till Ryssland, en till Karelen, en tredje »hemma». Finnen i Ryssland blef köpman (Bjarmerne); Karelaren var den frejdadeoriginal: fredjadeKalervo, och den hemmablifne var den ofärd bringande Untamoinen – Hämäläinen, Tavasten, som, efter karelska sångens åsigt, blef sin faders och sin moders plågoris. Skönt poetiskt målas de historiska striderna mellan dessa bröder af samma ätt; Untamoinen utlade sina nät i Kalervos fiskevatten, Kalervo vittjade näten, det kom till hugg och strid. Kalervo sådde sin hafra bakom Untamos boning, Untamos tacka förtärde hafran, Kalervos hund ihjälbet tackan ... det är gränsestriderna om åkern, betet och fisket. Då reste sig Untamo i vrede, öfverföll Kalervo, nedgjorde hela hans ätt, brände hans gård och lemnade blott en qvinna vid lif.
4 Men denna qvinna födde om någon tid en son, Kullervo var hans namn, och i honom uppvexte hämden. Tre dagar gammal, slet han sönder sin linda och bräckte sin vagga; knähög knappt, begynte han eftersinna huru han skulle hämna sin faders bane. Untamo hörde hans ord och darrade: »han mitt slägtes bane blifver, Kalervo af honom vexer». Gossen måste derföre dö; man kastade honom i en tunna i vattnet; förgäfves, hämden dör icke, om tre dagar fanns gossen metande på vattnet; han brändes på bål, han hängdes i ek, förgäfves, han återfanns oskadd, knäböjd i askan eller ristande bilder af män och klingor i ekens bark. Nu fostrades Kullervo som träl i Untamos gård. »Lefver du stilla och beskedligt, så får du bo qvar, din lön beror af ditt arbete: ett prydligt bälte eller ett slag vid örat». Halfvuxen sattes Kullervo att vårda det späda barnet; han bröt dess arm, han utref dess öga, han lät det dö af sjukdom, uppbrände vaggan och kastade lindan i strömmen. Då tyckte Untamo ej utan skäl, att gossen »icke dugde att sköta barn», och befallte honom svedja en hage. Kullervo gladdes att få en yxa; han högg det gröfsta timmer, han utödde hela skogen och förbannade jorden att ingen frukt måtte vexa derpå. Untamo fann ej utan grund att trälen icke dugde för sveden och ställde honom derföre att bygga gärden. Kullervo fällde de högsta furor och band dem samman utan led och portar. Untamo sade: »ej till detta värf han passar», och ställde honom att tröska. Kullervo tröskade allt till agnar. Då vredgades Untamo och sålde honom som träl åt Ilmarinen för ett nesligt pris: två brända kittlar, två halfva krokar, fem utslitna lior och sex till spillo gifna gräftor.
5 Ilmaris värdinna, fordom sångens älskling, Pohjaflickan finska diktens sköna Helena, målas här som hård och hånfull.|48 3| Slafveriets förbannelse återfaller på den skönaste och ädlaste af den herskande racen. Kullervo, den stolte gossen med det gula håret och den blåa strumpan, sättes nu att valla hjordarna. Han är en träl, derföre hånas han grymt; värdinnan bakar in i hans bröd en sten. Kullervo sjunger om trälens håda lott, han är mera sorgsen än bitter; men qvällens skuggor skymma, han skär sitt bröd, och knifvens egg viks dubbelt emot stenen. Då reser sig den vilda vreden i Kalervosonens bröst, han drifver hjorden att förgås i kärret, men till gården drifver han en hjord af björnar och vargar. Den derpå följande scenen andas idel hämd; förgäfves ber den sköna qvinnan om förskoning; Kullervo hetsar på henne vilddjuren; när båda nedkalla Ukkos kopparpilar, bönhör Ukko den förskjutne trälen, och Ilmarinens maka nedfaller död vid sin egen boning.
6 Medan Ilmarinen bittert begråter sin sköna maka, går Kullervo dyster i hågen på mörka heden och hvälfver i sitt sinne planer till hämd. Då möter honom sagornas »gamla qvinna», som alltid är till hands, och säger honom att hans fader och hans moder ännu lefva, fjerran flydda till Lapplands gräns*)Den motsägelse man härvid anmärkt är endast skenbar. Fasthåller man den historiska synpunkten, låter det lätt förklara sig att det förödda folket åter upplefver i sin gömda tillflyktsort. Fader och moder blifva då i diktens början allmänna uttryck för stamslägtskapen.. Han letar sig väg till dem och ger sig tillkänna; då klagar modren att sonen återkommer, men icke dottern; i bärskog hade hon gått, men blifvit för alltid borta.
7 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/6 1851:|49 2|
Kullervo.
(Slut fr. föreg. N:r).
8 Nu skall Kullervo hemma hos fader och moder uppfostras till »en beskedlig gosse», en duglig fiskare och åkerbrukare. Men den obändiga kraften, det vidtsträfvande hjeltelynnet, kalladt till andra värf, gäckar det stilla arbetet i fädernegården; roende förstör han båten, pulsande förstör han noten; ut i det fria måste han åter, och fadren sänder honom på resor att afbörda skatt. Här målar honom sången såsom en öfverdådig, håglös sälle (tuhma poika), hvilken, lik Joukahainen, färdas fram med gny och buller, gycklande med alla flickor han möter. Men dikten gömmer härunder sitt stora tragiska ändamål. Ute på hafvets isar möta honom, en efter annan, skidande flickor, af hvilka han med grannlåt och fagra ord lockar i sin släde den skönaste. När morgonen randas, frågar flickan hans härkomst. Kullervo säger sig vara »olycksson utaf Kalervo» och önskar derpå veta flickans slägt. Flickan säger sig vara »olycksdotter af Kalervo», »förvillad i skogen en dag som barn, när hon plockade bär». »Ack, klagar hon, om jag då hade dött, hade jag nu blomstrat som ett vackert lingon på marken utan sorg» – och störtar, utom sig af blygsel och ånger, i den nära strömmens hvirfvel. – Hela denna scen är utförd med en finhet och ett mästerskap, som i mer än ett afseende påminner om den olycksfulla upptäckten i Sophocles’ berömda »konung Oidipus».
9 Men Kullervo förbannar sitt lif; far hem och bekänner allt för sin moder, ty nu vill han dö. Modren säger: »Suomi är stort, res bort till Savos gränser och dölj ditt brott, tills tiden lindrar smärtan». »Nej, säger sonen, nu vill jag fylla mitt hämnarekall; ty än lefver Untamo». – »Men din fader är utan stöd». – »Så må han dö på tågets sopor». – »Din moder är utan stöd». – »Hon må qväfvas i ladugården». – »Din broder och din syster äro utan värn». – »Må de försmäkta och stupa». – Nu tager Kullervo afsked af de sina. »Skall du väl sörja mig, när jag dör, min fader?» – »Icke det ringaste; bättre son än du kan jag väl få». – »Nåväl, jag sörjer icke heller dig, nog får jag fader lika god, en sten till hufvud, en mun af ler, ögon af tranbär, skägg af gräs, fötter af sälgen, kropp af stubben». Lika är afskedet från bror och syster, men modershjertat förnekar sig icke, hon ensam lofvar att gråta floder af tårar öfver sin döde son.
10 Och Kullervo drager i härnad med sång och spel, att trotsa sitt öde. Då hinna honom ilbud: »hemma dog din fader, skynda till hans graföl». – »Ringa rör det mig, nog finnes en vallack att föra honom i Kalmas sköte». – »Din broder och din syster äro döde; kom att begrafva dem». – »Ringa rör det mig, nog finnes en fåle eller ett sto att föra dem till Kalma». Jublande och sjungande fortsätter han sin väg, då kommer det fjerde ilbudet: »din moder har dött, skynda hem att se hur hon jordas». Och nu utbrister den hårde sonen i gråt och klagan: »ve mig, olycksbarn, jag såg henne icke mer! Må man vårda ömt den döda, linda henne i silkesdukar och föra henne med klagosånger till grafven». Det är den finska pieteten, för hvilken modersnamnet är det dyraste af allt!
11 Nu går Kullervo till sin hämd, Untamo och hela hans folk stupa för hans mäktiga svärd, deras gårdar bränner han. Derpå vänder han åter till fädernehemmet, der är stugan tom, härden kall, golfvet ostädadt, båten borta, de som der bott äro alla döde, men Kullervo begråter endast sin moder. Då talar modrens röst ur jorden och bjuder honom med Musti, den trogna hunden, söka ett hem i skogen. På den vilda vägen nalkas Kullervo det ställe, der han förfört sin egen syster.
13 och på det olycksfulla stället hade all vext förtorkat, all skönhet af sorg förtvinat. Då drager Kullervo, Kalervosonen, sitt skarpa svärd och frågar om det väl hade lust att dricka skuldbelastadt blod. »Hvarför icke? svarar svärdet, äfven skuldfritt blod förtär jag». Och Kullervo stöter fästet i lindan och störtar sig på dess udd; »det var hjeltesonens bittra bane».
14 En nyare tillsats är påtagligen diktens slutstrof, hvilken låter Wäinämöinen framhålla Kullervos exempel såsom en varning för fäder att icke fostra barnet vrångt och illa, emedan deraf blir en fåvitsk son. Man kunde gifva denna hvardagliga moral en högre betydelse genom att framställa Kullervo såsom en man, hvars öde indirekt visar huru kärlek i lifvet bringar hvarje ädelt frö till mognad, medan hatet deraf fostrar en giftig planta, förbannad från födelsen. Men att diktens mening är en annan och större, det framlyser klart af dess hela sammanhang.
15 Vi lemna härvid åsido den historiska botten, som temligen otvunget finnes i de bekanta blodiga gränsfejderna mellan finska folkets båda hufvudstammar. Det är i allmänhet fruktlös möda att söka historisk verklighet i diktens fria skapelser, och om vi yttrat några hypotheser åt detta håll, har det skett utan att på dem lägga synnerlig vigt. Det vigtiga här är dikten som sådan, och vi hafva uppfattat den som en tragedi i episk drägt, en hemsaga ur det finska folkets innersta lif, genomflätad af stora, allmänt menskliga motiver, som höja den vida öfver dessa enkla familjetaflor, vid hvilka den finska dikten eljest så gerna dröjer.
16 Den finska forntiden saknade tvenne väsentliga momenter: ett klart utveckladt begrepp om gudomen och ett politiskt samband som folk, således både religion och stat i fullständig betydelse. I stället kastade sig folkets genius med sina ädlaste krafter inåt; i religionens ställe satte den visheten såsom magi; i statens ställe familjen såsom kärlek. Detta inverkar nödvändigt på dikten. Om Kullervo icke blifvit en gudatrotsare såsom Prometheus och Ajas Gisselbäraren, så är orsaken den, att Ukko, »högst bland gudar», likväl icke var gud nog att vara menniskans like och ställa sig mot henne i kamp. Ukko var blixten, som lydde trollrunans maning, och sålunda blef han ett redskap blott för menniskovishet. Lika litet finner man hos Kullervo klart uttaladt det mäktiga öde, som, t. ex. i Oidipus, leder menniskan i hennes skenbara frihet med fjettrar af jern. Och slutligen, hvad angår fäderneslandets, statens idé, finner man denna hos Kullervo blott dunkelt uttryckt under formen af ett slägtkrig, en familjehämd, som bilda underlaget för det hela.
17 Om man således måste medgifva, att Kullervo lika litet som fordom hans folk med klarhet uttalar dessa sorgespelets högsta motiver, så röjer han likväl inom sin krets en intensiv storhet, som berättigar honom att ställas i bredd med de gedignaste skapelser af dikten åt detta håll. Kullervo är ett förherrligande af det som för Finnen var det högsta och ädlaste i lifvet; han är kärleken och familjen, förnekade, men blott för att desto mäktigare åter uppstå ur förnekelsens undergång. Kullervo är en hednisk utläggning af 1 Corinthernes 13 kap. och tyckes säga till åhöraren: menniska, hvad är ditt lif och din lycka, om aldrig en faders milda ord, om aldrig en moders eller makas hulda famn har lärt ditt hjerta att älska! Utan kärlek går du förbannad på jordens stigar. Hvad båtar dig din kraft? Utan kärlek kan den endast förstöra. Hvad båta dig skönhet och rikedom? Utan kärlek kunna de endast skända det heligaste. Och slutligen hvad båtar det dig att äga en fädernehydda, om icke faders, broders och systers kärlek gästar i den!
18 Derföre börjar Kullervos sorgespel med ett broderkrig, ur hvilket hämden och förbannelsen uppvexa som hatets bittra frukt. Kullervo är en träl från den stund han födes,|49 3| men icke de faror, hvaraf han omgifves, icke det tunga arbetet, icke den magra kosten, icke träldomens nesa, icke ens frihetens förlust är det som så djupt förbittrar hans lif, det är den obeskrifliga ensamhet, under hvilken han sjunger öfver sin mot stenen brutna knif:
Knifvenkonsekvensändrat/normaliserat ensam var min broder
Och dess bett min enda kärlek.konsekvensändrat/normaliserat
20 Derföre, när han hämnats denna sin broder och sedan återfinner allt: friheten, öfverflödet, fädernehemmet, har han likväl ingen frid, ty kärlek finner han ej, och der han finner den, hos sin moder och sin äldsta sköna syster, der vänder hans medfödda olycksöde denna kärlek i förbannelse och sorg. Då reser sig det vilda trotset i den förkastades själ, jublande hånar han sin faders död, han har brutit med lif och mensklighet, han lefver nu blott för hatet och släcker detta hat på Untamos folk. Men dikten vill icke låta honom gå förlorad i hatet; den låter honom tvärtom, med en slutscen lika konstnärligt sann som menskligt skön, gå under i kärleken – i sorgen öfver hans moders död, på det ställe der gräset förtvinat af sorg öfver brodrens brott emot systern. Hans frivilliga död är således den försoning, ur hvilken styckets idé går segrande fram, icke mera som negation af sig sjelf, utan fullt positiv – det bittraste hån förbytt i det vemodiga leendet af en seger i döden.
21 När man så uppfattar Kullervos dikt – och vi våga tro att denna uppfattning otvungen framgår ur dikten sjelf – så fråga vi läsaren: huru mången folkdiktoriginal: folkidkt har att uppvisa ett sorgespel mer ädelt och stort än Kullervo? Han är en ny, en förvånande uppenbarelseoriginal: uppebarelse af den finska diktens outtömliga skönhet och rikedom, beundransvärd i sin enkelhet, sin innerlighet och sin menskliga sanning. Detaljerna bör läsaren inhämta ur dikten sjelf; de äga, jemte mycken täckhet, några brister, sannolikt härrörande af den ursprungliga sångens uppblandning under seklernas lopp. Ty Kullervodikten kan antagas räkna en ålder af minst 600 år. – I alla händelser är man Hr G. Borg tack skyldig för det han genom sin lyckliga öfversättning gjort Kullervo bekant för en större publik.
*)Den motsägelse man härvid anmärkt är endast skenbar. Fasthåller man den historiska synpunkten, låter det lätt förklara sig att det förödda folket åter upplefver i sin gömda tillflyktsort. Fader och moder blifva då i diktens början allmänna uttryck för stamslägtskapen.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Kullervo.
1 Vid ett föregående tillfälle nämnde vi Kullervo såsom dagens största dramatiska nyhet. Vi äro skyldiga att rättfärdiga detta omdöme inför dem af våra läsare, hvilka ännu icke hunnit taga notis hvarken om nya Kalevala eller om Hr C. G. Borgs öfversättning af Kullervo-dikten.
2 Redan länge undrade man, hvad den Kullervo månde betyda, som omtalas i 19:de runan af gamla Kalevala. Han stod der så ensam och så vidunderlig, som hade han ditkastats af en nyck, under ett utbrott af den finska sångmöns elaka lynne. Han kallades en son af Kaleva, ett olycksbarn som redde ofärd öfverallt; man såg honom döda Ilmarinens maka; man såg honom sedan trotsande försvinna utan spår. Detta ledde på den tanken att Kullervorunan i första Kalevala sannolikt endast var fragmentet af ett större helt, och man styrktes i denna förmodan af tvenne balladlika dikter, i Kanteletar »Tuiretuinens barn» och »Jungfrurofvet», i hvilka samme Kullervo påtagligen spelade hufvudrollen. De nya och oväntadt rika skördar, som gjorde en ny redaktion af Kalevala nödvändig, förde äfven nya delar af Kullervo-cykeln i dagen, och numera kan denna anses, om icke alldeles fullständig, likväl i sina väsendtliga partier afslutad. Gången af denna beundransvärda dikt kan i korthet angifvas som följer.
3 Finska stammen – »modren», säger runan på sitt enkla vis – fostrade »många dufvor»; en örn dref dem på flygt, en hök kringspridde dem, en till Ryssland, en till Karelen, en tredje »hemma». Finnen i Ryssland blef köpman (Bjarmerne); Karelaren var den frejdadeoriginal: fredjade Kalervo, och den hemmablifne var den ofärd bringande Untamoinen – Hämäläinen, Tavasten, som, efter karelska sångens åsigt, blef sin faders och sin moders plågoris. Skönt poetiskt målas de historiska striderna mellan dessa bröder af samma ätt; Untamoinen utlade sina nät i Kalervos fiskevatten, Kalervo vittjade näten, det kom till hugg och strid. Kalervo sådde sin hafra bakom Untamos boning, Untamos tacka förtärde hafran, Kalervos hund ihjälbet tackan ... det är gränsestriderna om åkern, betet och fisket. Då reste sig Untamo i vrede, öfverföll Kalervo, nedgjorde hela hans ätt, brände hans gård och lemnade blott en qvinna vid lif.
4 Men denna qvinna födde om någon tid en son, Kullervo var hans namn, och i honom uppvexte hämden. Tre dagar gammal, slet han sönder sin linda och bräckte sin vagga; knähög knappt, begynte han eftersinna huru han skulle hämna sin faders bane. Untamo hörde hans ord och darrade: »han mitt slägtes bane blifver, Kalervo af honom vexer». Gossen måste derföre dö; man kastade honom i en tunna i vattnet; förgäfves, hämden dör icke, om tre dagar fanns gossen metande på vattnet; han brändes på bål, han hängdes i ek, förgäfves, han återfanns oskadd, knäböjd i askan eller ristande bilder af män och klingor i ekens bark. Nu fostrades Kullervo som träl i Untamos gård. »Lefver du stilla och beskedligt, så får du bo qvar, din lön beror af ditt arbete: ett prydligt bälte eller ett slag vid örat». Halfvuxen sattes Kullervo att vårda det späda barnet; han bröt dess arm, han utref dess öga, han lät det dö af sjukdom, uppbrände vaggan och kastade lindan i strömmen. Då tyckte Untamo ej utan skäl, att gossen »icke dugde att sköta barn», och befallte honom svedja en hage. Kullervo gladdes att få en yxa; han högg det gröfsta timmer, han utödde hela skogen och förbannade jorden att ingen frukt måtte vexa derpå. Untamo fann ej utan grund att trälen icke dugde för sveden och ställde honom derföre att bygga gärden. Kullervo fällde de högsta furor och band dem samman utan led och portar. Untamo sade: »ej till detta värf han passar», och ställde honom att tröska. Kullervo tröskade allt till agnar. Då vredgades Untamo och sålde honom som träl åt Ilmarinen för ett nesligt pris: två brända kittlar, två halfva krokar, fem utslitna lior och sex till spillo gifna gräftor.
5 Ilmaris värdinna, fordom sångens älskling, Pohjaflickan finska diktens sköna Helena, målas här som hård och hånfull.|48 3| Slafveriets förbannelse återfaller på den skönaste och ädlaste af den herskande racen. Kullervo, den stolte gossen med det gula håret och den blåa strumpan, sättes nu att valla hjordarna. Han är en träl, derföre hånas han grymt; värdinnan bakar in i hans bröd en sten. Kullervo sjunger om trälens håda lott, han är mera sorgsen än bitter; men qvällens skuggor skymma, han skär sitt bröd, och knifvens egg viks dubbelt emot stenen. Då reser sig den vilda vreden i Kalervosonens bröst, han drifver hjorden att förgås i kärret, men till gården drifver han en hjord af björnar och vargar. Den derpå följande scenen andas idel hämd; förgäfves ber den sköna qvinnan om förskoning; Kullervo hetsar på henne vilddjuren; när båda nedkalla Ukkos kopparpilar, bönhör Ukko den förskjutne trälen, och Ilmarinens maka nedfaller död vid sin egen boning.
6 Medan Ilmarinen bittert begråter sin sköna maka, går Kullervo dyster i hågen på mörka heden och hvälfver i sitt sinne planer till hämd. Då möter honom sagornas »gamla qvinna», som alltid är till hands, och säger honom att hans fader och hans moder ännu lefva, fjerran flydda till Lapplands gräns*)Den motsägelse man härvid anmärkt är endast skenbar. Fasthåller man den historiska synpunkten, låter det lätt förklara sig att det förödda folket åter upplefver i sin gömda tillflyktsort. Fader och moder blifva då i diktens början allmänna uttryck för stamslägtskapen.. Han letar sig väg till dem och ger sig tillkänna; då klagar modren att sonen återkommer, men icke dottern; i bärskog hade hon gått, men blifvit för alltid borta.
7 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/6 1851:|49 2|Kullervo.
(Slut fr. föreg. N:r).
8 Nu skall Kullervo hemma hos fader och moder uppfostras till »en beskedlig gosse», en duglig fiskare och åkerbrukare. Men den obändiga kraften, det vidtsträfvande hjeltelynnet, kalladt till andra värf, gäckar det stilla arbetet i fädernegården; roende förstör han båten, pulsande förstör han noten; ut i det fria måste han åter, och fadren sänder honom på resor att afbörda skatt. Här målar honom sången såsom en öfverdådig, håglös sälle (tuhma poika), hvilken, lik Joukahainen, färdas fram med gny och buller, gycklande med alla flickor han möter. Men dikten gömmer härunder sitt stora tragiska ändamål. Ute på hafvets isar möta honom, en efter annan, skidande flickor, af hvilka han med grannlåt och fagra ord lockar i sin släde den skönaste. När morgonen randas, frågar flickan hans härkomst. Kullervo säger sig vara »olycksson utaf Kalervo» och önskar derpå veta flickans slägt. Flickan säger sig vara »olycksdotter af Kalervo», »förvillad i skogen en dag som barn, när hon plockade bär». »Ack, klagar hon, om jag då hade dött, hade jag nu blomstrat som ett vackert lingon på marken utan sorg» – och störtar, utom sig af blygsel och ånger, i den nära strömmens hvirfvel. – Hela denna scen är utförd med en finhet och ett mästerskap, som i mer än ett afseende påminner om den olycksfulla upptäckten i Sophocles’ berömda »konung Oidipus».
9 Men Kullervo förbannar sitt lif; far hem och bekänner allt för sin moder, ty nu vill han dö. Modren säger: »Suomi är stort, res bort till Savos gränser och dölj ditt brott, tills tiden lindrar smärtan». »Nej, säger sonen, nu vill jag fylla mitt hämnarekall; ty än lefver Untamo». – »Men din fader är utan stöd». – »Så må han dö på tågets sopor». – »Din moder är utan stöd». – »Hon må qväfvas i ladugården». – »Din broder och din syster äro utan värn». – »Må de försmäkta och stupa». – Nu tager Kullervo afsked af de sina. »Skall du väl sörja mig, när jag dör, min fader?» – »Icke det ringaste; bättre son än du kan jag väl få». – »Nåväl, jag sörjer icke heller dig, nog får jag fader lika god, en sten till hufvud, en mun af ler, ögon af tranbär, skägg af gräs, fötter af sälgen, kropp af stubben». Lika är afskedet från bror och syster, men modershjertat förnekar sig icke, hon ensam lofvar att gråta floder af tårar öfver sin döde son.
10 Och Kullervo drager i härnad med sång och spel, att trotsa sitt öde. Då hinna honom ilbud: »hemma dog din fader, skynda till hans graföl». – »Ringa rör det mig, nog finnes en vallack att föra honom i Kalmas sköte». – »Din broder och din syster äro döde; kom att begrafva dem». – »Ringa rör det mig, nog finnes en fåle eller ett sto att föra dem till Kalma». Jublande och sjungande fortsätter han sin väg, då kommer det fjerde ilbudet: »din moder har dött, skynda hem att se hur hon jordas». Och nu utbrister den hårde sonen i gråt och klagan: »ve mig, olycksbarn, jag såg henne icke mer! Må man vårda ömt den döda, linda henne i silkesdukar och föra henne med klagosånger till grafven». Det är den finska pieteten, för hvilken modersnamnet är det dyraste af allt!
11 Nu går Kullervo till sin hämd, Untamo och hela hans folk stupa för hans mäktiga svärd, deras gårdar bränner han. Derpå vänder han åter till fädernehemmet, der är stugan tom, härden kall, golfvet ostädadt, båten borta, de som der bott äro alla döde, men Kullervo begråter endast sin moder. Då talar modrens röst ur jorden och bjuder honom med Musti, den trogna hunden, söka ett hem i skogen. På den vilda vägen nalkas Kullervo det ställe, der han förfört sin egen syster.
Derkonsekvensändrat/normaliserat gret gräsens gröna matta,
Jemrade sig ljufva lunden,
Örter små i vemod sörjde
Ljungens blommor bittert blöddekonsekvensändrat/normaliserat
13 och på det olycksfulla stället hade all vext förtorkat, all skönhet af sorg förtvinat. Då drager Kullervo, Kalervosonen, sitt skarpa svärd och frågar om det väl hade lust att dricka skuldbelastadt blod. »Hvarför icke? svarar svärdet, äfven skuldfritt blod förtär jag». Och Kullervo stöter fästet i lindan och störtar sig på dess udd; »det var hjeltesonens bittra bane».
14 En nyare tillsats är påtagligen diktens slutstrof, hvilken låter Wäinämöinen framhålla Kullervos exempel såsom en varning för fäder att icke fostra barnet vrångt och illa, emedan deraf blir en fåvitsk son. Man kunde gifva denna hvardagliga moral en högre betydelse genom att framställa Kullervo såsom en man, hvars öde indirekt visar huru kärlek i lifvet bringar hvarje ädelt frö till mognad, medan hatet deraf fostrar en giftig planta, förbannad från födelsen. Men att diktens mening är en annan och större, det framlyser klart af dess hela sammanhang.
15 Vi lemna härvid åsido den historiska botten, som temligen otvunget finnes i de bekanta blodiga gränsfejderna mellan finska folkets båda hufvudstammar. Det är i allmänhet fruktlös möda att söka historisk verklighet i diktens fria skapelser, och om vi yttrat några hypotheser åt detta håll, har det skett utan att på dem lägga synnerlig vigt. Det vigtiga här är dikten som sådan, och vi hafva uppfattat den som en tragedi i episk drägt, en hemsaga ur det finska folkets innersta lif, genomflätad af stora, allmänt menskliga motiver, som höja den vida öfver dessa enkla familjetaflor, vid hvilka den finska dikten eljest så gerna dröjer.
16 Den finska forntiden saknade tvenne väsentliga momenter: ett klart utveckladt begrepp om gudomen och ett politiskt samband som folk, således både religion och stat i fullständig betydelse. I stället kastade sig folkets genius med sina ädlaste krafter inåt; i religionens ställe satte den visheten såsom magi; i statens ställe familjen såsom kärlek. Detta inverkar nödvändigt på dikten. Om Kullervo icke blifvit en gudatrotsare såsom Prometheus och Ajas Gisselbäraren, så är orsaken den, att Ukko, »högst bland gudar», likväl icke var gud nog att vara menniskans like och ställa sig mot henne i kamp. Ukko var blixten, som lydde trollrunans maning, och sålunda blef han ett redskap blott för menniskovishet. Lika litet finner man hos Kullervo klart uttaladt det mäktiga öde, som, t. ex. i Oidipus, leder menniskan i hennes skenbara frihet med fjettrar af jern. Och slutligen, hvad angår fäderneslandets, statens idé, finner man denna hos Kullervo blott dunkelt uttryckt under formen af ett slägtkrig, en familjehämd, som bilda underlaget för det hela.
17 Om man således måste medgifva, att Kullervo lika litet som fordom hans folk med klarhet uttalar dessa sorgespelets högsta motiver, så röjer han likväl inom sin krets en intensiv storhet, som berättigar honom att ställas i bredd med de gedignaste skapelser af dikten åt detta håll. Kullervo är ett förherrligande af det som för Finnen var det högsta och ädlaste i lifvet; han är kärleken och familjen, förnekade, men blott för att desto mäktigare åter uppstå ur förnekelsens undergång. Kullervo är en hednisk utläggning af 1 Corinthernes 13 kap. och tyckes säga till åhöraren: menniska, hvad är ditt lif och din lycka, om aldrig en faders milda ord, om aldrig en moders eller makas hulda famn har lärt ditt hjerta att älska! Utan kärlek går du förbannad på jordens stigar. Hvad båtar dig din kraft? Utan kärlek kan den endast förstöra. Hvad båta dig skönhet och rikedom? Utan kärlek kunna de endast skända det heligaste. Och slutligen hvad båtar det dig att äga en fädernehydda, om icke faders, broders och systers kärlek gästar i den!
18 Derföre börjar Kullervos sorgespel med ett broderkrig, ur hvilket hämden och förbannelsen uppvexa som hatets bittra frukt. Kullervo är en träl från den stund han födes,|49 3| men icke de faror, hvaraf han omgifves, icke det tunga arbetet, icke den magra kosten, icke träldomens nesa, icke ens frihetens förlust är det som så djupt förbittrar hans lif, det är den obeskrifliga ensamhet, under hvilken han sjunger öfver sin mot stenen brutna knif:
Knifvenkonsekvensändrat/normaliserat ensam var min broder
Och dess bett min enda kärlek.konsekvensändrat/normaliserat
20 Derföre, när han hämnats denna sin broder och sedan återfinner allt: friheten, öfverflödet, fädernehemmet, har han likväl ingen frid, ty kärlek finner han ej, och der han finner den, hos sin moder och sin äldsta sköna syster, der vänder hans medfödda olycksöde denna kärlek i förbannelse och sorg. Då reser sig det vilda trotset i den förkastades själ, jublande hånar han sin faders död, han har brutit med lif och mensklighet, han lefver nu blott för hatet och släcker detta hat på Untamos folk. Men dikten vill icke låta honom gå förlorad i hatet; den låter honom tvärtom, med en slutscen lika konstnärligt sann som menskligt skön, gå under i kärleken – i sorgen öfver hans moders död, på det ställe der gräset förtvinat af sorg öfver brodrens brott emot systern. Hans frivilliga död är således den försoning, ur hvilken styckets idé går segrande fram, icke mera som negation af sig sjelf, utan fullt positiv – det bittraste hån förbytt i det vemodiga leendet af en seger i döden.
21 När man så uppfattar Kullervos dikt – och vi våga tro att denna uppfattning otvungen framgår ur dikten sjelf – så fråga vi läsaren: huru mången folkdiktoriginal: folkidkt har att uppvisa ett sorgespel mer ädelt och stort än Kullervo? Han är en ny, en förvånande uppenbarelseoriginal: uppebarelse af den finska diktens outtömliga skönhet och rikedom, beundransvärd i sin enkelhet, sin innerlighet och sin menskliga sanning. Detaljerna bör läsaren inhämta ur dikten sjelf; de äga, jemte mycken täckhet, några brister, sannolikt härrörande af den ursprungliga sångens uppblandning under seklernas lopp. Ty Kullervodikten kan antagas räkna en ålder af minst 600 år. – I alla händelser är man Hr G. Borg tack skyldig för det han genom sin lyckliga öfversättning gjort Kullervo bekant för en större publik.