1 Flera anledningar återföra oss till en skrift, som utkom för mer än två månader sedan och om hvilken vi då nämnde föga mera än titeln. Den är emellertid tillräckligt märkvärdig, för att förtjena några ord äfven i ett blad, som numera gjort till en regel att icke inlåta sig i literär kritik. Vår afsigt är icke heller nu att recensera, icke ens att lemna en af dessa redogörelser, hvilka på ett par spalter sammandraga musten af en bok. Vår afsigt är blott, att framhålla en enskild literär företeelse i dess allmänna betydelse, en enstaka opinionsyttring rotad i en djup allmän grund.
2 Den skrift vi mena är »Revision af allmänna meningens dom öfver General Hans Gripenberg».konsekvensändrat/normaliserat Författaren är, som bekant, Hr Fredr. Cygnæus.
3 Denna skrift har visserligen närmast det mål, att aftvå en fläck, som alltför länge och alltför oförtjent vidlådit ett ädelt namn. Redan detta dess syfte berättigar Hr Cygnæi lilla bok till finska läsares aktning och uppmärksamhet. De många, till en del nya fakta den innehåller; den belysande dager som kastas öfver mörka förhållanden; den poetiska glans, som skimrar i många dess skildringar, allt detta ökar dess anspråk att åtminstone läsas. Men bokens betydelse går längre än så; den sträcker sig vida bortom den enskilde mannens öden och ära; den stadnar först vid tvenne de största mål, som någonsin kallat svärdet eller pennan till strid: vid historien och fäderneslandet.
4 Höga idéer, för hvilka mensklighetens ädlaste andar i alla tider offrat sin lefnad och sin kraft! Stora mål, för hvilka folken kämpa och blöda, för hvilka hjertat klappar och armen strider och tanken arbetar, och som i sig innebära så mycken försakelse och så mycken hugnad! Historien – det är efterverldens rättfärdiga dom öfver en förgången tid, det är det förgångna sjelf, som uppstår lutadt i eld och lefver igen med en renad glans och förgås icke mer. Fädernesland – det är lifvets strand, det är minnets heliga grund, på hvilken kärleken bygger sin hydda och hoppet sår sina frön; det är den blåa horizonten, som rundtomkring sluter inom sig vår vagga, vår graf, vår ära, vår lycka, vårt lif!
5 Och dessa stora makter kunna råka i strid.
6 Fäderneslandet kan hafva minnen som det älskar, män som det vördar, bragder, vid hvilka dess ära outplånligt är bunden. Och historien kan sätta sig upp på sin stränga domarestol och säga: dessa minnen ljuga, dessa män äro förrädare, dessa bragder ha aldrig funnits till, eller äro de skymfliga handlingar af feghet och trolöshet. Hvilken förfärlig dom!
7 Då kan det inträffa att fäderneslandet uppreser sig i sin nationalstolthet och trotsar historien och trampar henne till en tid under fötterna med traditioner och diktade hjältesagor. Men historiens makt är den starkare och besegrar traditionen, och allt som tiderna gå, förblekna sagorna i dess ljus och visas bort till diktens område. Och slutligen återstår af all denna ära, som historien förnekar, endast det toma skummet af ett skryt på den bedragna nationens läppar.
8 Hvilket skådespel af en signad glans!
9 Om historiens dom är äkta och rättfärdig, så skall den bestå och segra, så visst som sanningens makt i längden blir den enda bestående. Men det gifves villfarelser, hvilka för en tid taga sitt säte i historien under sanningens sken och döma i dess namn en orätt dom. Sådana varelser skola förgå; men det händer dock stundom, att de rota sig fast för lång tid och gälla i mansåldrar för rättvisa domslut. Då är det fäderneslandets pligt, att protestera deremot och leta det förgångnas vittnen och aftvå den skymf, som låder vid de dödas grafvar och dess egen ära. Och då skall det segra i sin tur med sanningens makt och skrifva en ny historie – och den segern är skön. Det är efterverlden, som betalar en hedersskuld till skuggorna af det förflutna.
10 Vi stå föga mer än en mansålder aflägsna från de märkvärdiga åren 1808, 1809, och redan begynner deras efterverld att klarna i full dager. Sköna, odödliga hjältesånger, många och rika historiska arbeten sprida nu redan sin glans öfver denna vändpunkt i Finlands öden. Dikt och historie räcka hvarandra trofast handen, och båda samla en skatt af minnen, som utgöra kommande tiders arfvedel.
11 Men om taflan i sin helhet är obestridd, så återstå dock några dess punkter, på hvilka historien och fäderneslandet kommit i strid. Och det ligger stor makt uppå, att den striden, ju förr dess hellre, blir afgjord till sanningens fördel; ty Finland vill veta på hvilka grafvar det kan trampa med stolthet och på hvilka med förakt.
12 Svenska historieskrivare af andra och tredje ordningen ha visserligen med gammal vänskap och aktning yttrat sig om den finska tapperheten; men då denna i 1808 års krig var nästan den enda ljuspunkten och deremot så många mörka skuggor, förfelade åtgärder, vanmakt, slapphet och egoism tyvärr måste inregistreras på svenska historiens blad för denna tid, hafva några bland samma författare ansett Finnarnes ära med fog tåla vid någon afprutning på vissa håll. Vi nämnde icke längesedan ett exempel i Björnstjernas anteckningar – visst icke det enda – och till samma afprutningar höra de förklenande rykten om General Gripenberg, hvilka i form af historiska domslut ingått i sjelfva läroböckerna och från dem på det vetande slägtets läppar och i dess föreställningar. Må vi tillägga till dessa författares ursäkt, att de utan vidare undersökning eftersagt allmänna sägner.
13 Här har således inträdt ett af de två fall, hvilka vi nyss antydde, och lyckligtvis det sednare fallet, der fäderneslandet måste blifva det segrande. Heder och erkänsla åt de män, som protesterat i dess namn och häfdat dess rätt att välsigna dess söners minne. Hrr Kalling, Montgomery och af Forselles hafva med varm hand omskrifvit Björnstjernas anteckningar. Hr Cygnæus har likaledes*)Som oss synes, nog för en tillfredsställande öfvertygelse. Dock kommer ämnet att afslutas först i nästa häfte., och med uddigaste penna af stål, omskrifvit Bruzelii, Ekelunds m. fl:s historiska arbeten. Nylands dragoner kunna slumra i ro; intet feghetens brännmärke skall ristas på deras graf. Veteranen Gripenberg kan hvila i lugn; ingen skymf skall numera fläcka hans stoft. Historien är omskrifven, fäderneslandet har segrat; det har rätt att välsigna sina tappres minne.
14 Det var lätt att förutse, hvad äfven inträffat, att Hr Cygnæi bok skulle möta starkt motstånd på svenska sidan. Hans stil i samma bok – blixtrande, som alltid, men klarare än vanligt – är ock så hejdlöst utmanande, så utan all förskoning nedsablande, att den nödvändigt måste reta, äfven der den borde med historiens lugn mana till frid. Vi Finnar både förstå och förlåta detta ett varmt sinnes sjudande vrede öfver en oförrätt tillfogad en död. Men vi kunna ej begära, att alla våra grannar skola detsamma. Måtte bland dem de upplyste och rättänkande – de finnas ju många – om de icke gilla i tonen Hr Cygnæi bok, dock antaga dess hufvudämne såsom bevist och dymedelst, äfven de, betala sin skuld åt den historiska rättvisan.
15 Vi sluta dessa rader med följande vackra skildring ur Hr Cygnæi bok (sid. 26).
16 »Man tänke sig en minnesfest, firad till längesedan hädangångne krigares åminnelse. Talare framträda till att upphöja de tappres bragder och till att förbanna dem, hvilka ej gjort sin pligt eller begått någonting ännu nesligare. Lofsånger uppstämmas till de ädles ära; hemska qväden kasta åt alla vindar de feges och förrädarenes biltoga stoft, liksom väderilen kringströr|6 3| den obegrafnes, den afrättades dystra lemningar. Beundran och harmens skri skalla om hvarandra i den häftigt upprörda församlingen, brytande i grunden dock ut ur samma källa, som i menniskobarnen aldrig utsinar: känslan för det ädla och stora på jorden. Men se! Midt under det stigande larmet böjer sig helt stilla en grånad hjessa. En af de längesedan tillslutna grafvarna har öppnats utan dån. Det är ur dess mörker, det bleka hufvudet lyfter sig upp mot ett ljus, som för dess skumma öga icke hade någon betydelse mer. Med sällsam rörelse förnimmer det deras lof och pris, hvilka gjort sig deraf förtjenta, medan de icke ännu voro främlingar ofvan jord. Det nickar med ett eget leende sitt bifall åt de nu lefvande, som erinra sig och berömma sina fäder: den återuppståndnes vänner, bekanta, vapenbröder, hvilka med honom delat ljuft och ledt, lust och nöd. Då han hör tadlet drabba rättvist, ilar en blixt af förbittring öfver de vissnade dragen och gifver dem för ett ögonblick en färg af lif ånyo. Men harmen byter sitt föremål, då han hörer äfven sådana män oqvädas, dem han fordom under hela sitt lif lärt högakta, och med tron på hvilkas redlighet han gått bort ifrån tadlets och berömmets evigt vetande hvirflar: ifrån lifvet. När han spörjer efterverldens ohemula domar öfver dessa, som redan ställt sig rättfärdigade inför Guds domarestol, då försöker han att ännu höja sin darrande stämma, för att anföra jäf emot menniskornas orättfärdiga utslag, och sjunker åter tillbaka i sin tysta boning, sedan han än en gång, den sista, trott sig hafva uppfyllt sin skyldighet mot det folk, han tillhörde fordom.»
*)Som oss synes, nog för en tillfredsställande öfvertygelse. Dock kommer ämnet att afslutas först i nästa häfte.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Historien och Fäderneslandet.
1 Flera anledningar återföra oss till en skrift, som utkom för mer än två månader sedan och om hvilken vi då nämnde föga mera än titeln. Den är emellertid tillräckligt märkvärdig, för att förtjena några ord äfven i ett blad, som numera gjort till en regel att icke inlåta sig i literär kritik. Vår afsigt är icke heller nu att recensera, icke ens att lemna en af dessa redogörelser, hvilka på ett par spalter sammandraga musten af en bok. Vår afsigt är blott, att framhålla en enskild literär företeelse i dess allmänna betydelse, en enstaka opinionsyttring rotad i en djup allmän grund.
2 Den skrift vi mena är »Revision af allmänna meningens dom öfver General Hans Gripenberg».konsekvensändrat/normaliserat Författaren är, som bekant, Hr Fredr. Cygnæus.
3 Denna skrift har visserligen närmast det mål, att aftvå en fläck, som alltför länge och alltför oförtjent vidlådit ett ädelt namn. Redan detta dess syfte berättigar Hr Cygnæi lilla bok till finska läsares aktning och uppmärksamhet. De många, till en del nya fakta den innehåller; den belysande dager som kastas öfver mörka förhållanden; den poetiska glans, som skimrar i många dess skildringar, allt detta ökar dess anspråk att åtminstone läsas. Men bokens betydelse går längre än så; den sträcker sig vida bortom den enskilde mannens öden och ära; den stadnar först vid tvenne de största mål, som någonsin kallat svärdet eller pennan till strid: vid historien och fäderneslandet.
4 Höga idéer, för hvilka mensklighetens ädlaste andar i alla tider offrat sin lefnad och sin kraft! Stora mål, för hvilka folken kämpa och blöda, för hvilka hjertat klappar och armen strider och tanken arbetar, och som i sig innebära så mycken försakelse och så mycken hugnad! Historien – det är efterverldens rättfärdiga dom öfver en förgången tid, det är det förgångna sjelf, som uppstår lutadt i eld och lefver igen med en renad glans och förgås icke mer. Fädernesland – det är lifvets strand, det är minnets heliga grund, på hvilken kärleken bygger sin hydda och hoppet sår sina frön; det är den blåa horizonten, som rundtomkring sluter inom sig vår vagga, vår graf, vår ära, vår lycka, vårt lif!
5 Och dessa stora makter kunna råka i strid.
6 Fäderneslandet kan hafva minnen som det älskar, män som det vördar, bragder, vid hvilka dess ära outplånligt är bunden. Och historien kan sätta sig upp på sin stränga domarestol och säga: dessa minnen ljuga, dessa män äro förrädare, dessa bragder ha aldrig funnits till, eller äro de skymfliga handlingar af feghet och trolöshet. Hvilken förfärlig dom!
7 Då kan det inträffa att fäderneslandet uppreser sig i sin nationalstolthet och trotsar historien och trampar henne till en tid under fötterna med traditioner och diktade hjältesagor. Men historiens makt är den starkare och besegrar traditionen, och allt som tiderna gå, förblekna sagorna i dess ljus och visas bort till diktens område. Och slutligen återstår af all denna ära, som historien förnekar, endast det toma skummet af ett skryt på den bedragna nationens läppar.
8 Hvilket skådespel af en signad glans!
9 Om historiens dom är äkta och rättfärdig, så skall den bestå och segra, så visst som sanningens makt i längden blir den enda bestående. Men det gifves villfarelser, hvilka för en tid taga sitt säte i historien under sanningens sken och döma i dess namn en orätt dom. Sådana varelser skola förgå; men det händer dock stundom, att de rota sig fast för lång tid och gälla i mansåldrar för rättvisa domslut. Då är det fäderneslandets pligt, att protestera deremot och leta det förgångnas vittnen och aftvå den skymf, som låder vid de dödas grafvar och dess egen ära. Och då skall det segra i sin tur med sanningens makt och skrifva en ny historie – och den segern är skön. Det är efterverlden, som betalar en hedersskuld till skuggorna af det förflutna.
10 Vi stå föga mer än en mansålder aflägsna från de märkvärdiga åren 1808, 1809, och redan begynner deras efterverld att klarna i full dager. Sköna, odödliga hjältesånger, många och rika historiska arbeten sprida nu redan sin glans öfver denna vändpunkt i Finlands öden. Dikt och historie räcka hvarandra trofast handen, och båda samla en skatt af minnen, som utgöra kommande tiders arfvedel.
11 Men om taflan i sin helhet är obestridd, så återstå dock några dess punkter, på hvilka historien och fäderneslandet kommit i strid. Och det ligger stor makt uppå, att den striden, ju förr dess hellre, blir afgjord till sanningens fördel; ty Finland vill veta på hvilka grafvar det kan trampa med stolthet och på hvilka med förakt.
12 Svenska historieskrivare af andra och tredje ordningen ha visserligen med gammal vänskap och aktning yttrat sig om den finska tapperheten; men då denna i 1808 års krig var nästan den enda ljuspunkten och deremot så många mörka skuggor, förfelade åtgärder, vanmakt, slapphet och egoism tyvärr måste inregistreras på svenska historiens blad för denna tid, hafva några bland samma författare ansett Finnarnes ära med fog tåla vid någon afprutning på vissa håll. Vi nämnde icke längesedan ett exempel i Björnstjernas anteckningar – visst icke det enda – och till samma afprutningar höra de förklenande rykten om General Gripenberg, hvilka i form af historiska domslut ingått i sjelfva läroböckerna och från dem på det vetande slägtets läppar och i dess föreställningar. Må vi tillägga till dessa författares ursäkt, att de utan vidare undersökning eftersagt allmänna sägner.
13 Här har således inträdt ett af de två fall, hvilka vi nyss antydde, och lyckligtvis det sednare fallet, der fäderneslandet måste blifva det segrande. Heder och erkänsla åt de män, som protesterat i dess namn och häfdat dess rätt att välsigna dess söners minne. Hrr Kalling, Montgomery och af Forselles hafva med varm hand omskrifvit Björnstjernas anteckningar. Hr Cygnæus har likaledes*)Som oss synes, nog för en tillfredsställande öfvertygelse. Dock kommer ämnet att afslutas först i nästa häfte., och med uddigaste penna af stål, omskrifvit Bruzelii, Ekelunds m. fl:s historiska arbeten. Nylands dragoner kunna slumra i ro; intet feghetens brännmärke skall ristas på deras graf. Veteranen Gripenberg kan hvila i lugn; ingen skymf skall numera fläcka hans stoft. Historien är omskrifven, fäderneslandet har segrat; det har rätt att välsigna sina tappres minne.
14 Det var lätt att förutse, hvad äfven inträffat, att Hr Cygnæi bok skulle möta starkt motstånd på svenska sidan. Hans stil i samma bok – blixtrande, som alltid, men klarare än vanligt – är ock så hejdlöst utmanande, så utan all förskoning nedsablande, att den nödvändigt måste reta, äfven der den borde med historiens lugn mana till frid. Vi Finnar både förstå och förlåta detta ett varmt sinnes sjudande vrede öfver en oförrätt tillfogad en död. Men vi kunna ej begära, att alla våra grannar skola detsamma. Måtte bland dem de upplyste och rättänkande – de finnas ju många – om de icke gilla i tonen Hr Cygnæi bok, dock antaga dess hufvudämne såsom bevist och dymedelst, äfven de, betala sin skuld åt den historiska rättvisan.
15 Vi sluta dessa rader med följande vackra skildring ur Hr Cygnæi bok (sid. 26).
16 »Man tänke sig en minnesfest, firad till längesedan hädangångne krigares åminnelse. Talare framträda till att upphöja de tappres bragder och till att förbanna dem, hvilka ej gjort sin pligt eller begått någonting ännu nesligare. Lofsånger uppstämmas till de ädles ära; hemska qväden kasta åt alla vindar de feges och förrädarenes biltoga stoft, liksom väderilen kringströr|6 3| den obegrafnes, den afrättades dystra lemningar. Beundran och harmens skri skalla om hvarandra i den häftigt upprörda församlingen, brytande i grunden dock ut ur samma källa, som i menniskobarnen aldrig utsinar: känslan för det ädla och stora på jorden. Men se! Midt under det stigande larmet böjer sig helt stilla en grånad hjessa. En af de längesedan tillslutna grafvarna har öppnats utan dån. Det är ur dess mörker, det bleka hufvudet lyfter sig upp mot ett ljus, som för dess skumma öga icke hade någon betydelse mer. Med sällsam rörelse förnimmer det deras lof och pris, hvilka gjort sig deraf förtjenta, medan de icke ännu voro främlingar ofvan jord. Det nickar med ett eget leende sitt bifall åt de nu lefvande, som erinra sig och berömma sina fäder: den återuppståndnes vänner, bekanta, vapenbröder, hvilka med honom delat ljuft och ledt, lust och nöd. Då han hör tadlet drabba rättvist, ilar en blixt af förbittring öfver de vissnade dragen och gifver dem för ett ögonblick en färg af lif ånyo. Men harmen byter sitt föremål, då han hörer äfven sådana män oqvädas, dem han fordom under hela sitt lif lärt högakta, och med tron på hvilkas redlighet han gått bort ifrån tadlets och berömmets evigt vetande hvirflar: ifrån lifvet. När han spörjer efterverldens ohemula domar öfver dessa, som redan ställt sig rättfärdigade inför Guds domarestol, då försöker han att ännu höja sin darrande stämma, för att anföra jäf emot menniskornas orättfärdiga utslag, och sjunker åter tillbaka i sin tysta boning, sedan han än en gång, den sista, trott sig hafva uppfyllt sin skyldighet mot det folk, han tillhörde fordom.»