1 Så skola då också de små barnen få sin tidning! Så skola då dessa flygande blad med sitt brokiga och nyhetslystna innehåll, dessa »avisor»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka våra farfäder knappast kände till namnet och våra fäder studerade engång i veckan vid högtidliga tillfällen för att läsa om Napoleons segrar – de skola då ej vara nöjda med att intränga i alla de vuxna menniskornas boningar och småningom gå nedåt från presters och köpmäns arbetsrum ända till den ringaste borgares verkstad och till sjelfva bondens hydda; de skola nu äfven söka sig en väg till barnkamrarna! De skola då indraga äfven de minsta och oskyldigaste i deras sqvaller, deras strider, deras allehanda brokiga frågor och framställningar; de skola då inviga våra barn i de vuxnas tvister; de skola då göra dem smågamla, snusförnuftiga, sjelfkloka, och den dag skall kanske komma, när pilten i småbarnsskolan resonnerar om skoltukten och den lilla flickan i pensionen håller ett föredrag om bränvinsfrågan!
2 Tålamod, käre läsare eller läsarinna, du som kanhända sjelf har ett litet älskadt barn att vårda och som tänker på det stora ansvaret att uppfostra det såsom sig bör för detta lif och för ett kommande! Var icke för snar i dina omdömen; var för det första öfvertygad derom, att denna »tidskrift för barn» är något helt annat än våra vanliga tidningar och att den skrifves af redlige män och qvinnor, som älska de små barnen och icke hafva något annat syfte med deras skrift, än att med fader, moder och lärare samverka till att bilda barnets förstånd och förädla dess hjerta.
3 Säkert har du märkt, att ungefär vid den tid när barnen hos oss börja läsa i bok, vid sex, sju eller åtta års ålder, uppstår hos dem ett behof af näring för känslan och fantasin, till motvigt emot förståndets börjande arbete, som utan denna motvigt skulle draga barnet in i en främmande verld af nya och för detsamma ännu oklara föreställningar. Och känsla får sin bästa näring af kärleken i hemmet; men fantasin vill gerna flyga långt utom grinden, som stänger dess gård. Detta förklarar huru en så talrik literatur af barnaböcker kunnat uppkomma; och innan barnaböckerna funnos, ersattes deras plats af sagorna, hvilka barnen i alla tider och alla lefnadsvilkor så gerna älska att höra vid brasan om vinterqvällarna.
4 Det är derföre icke ett tidsfördrif*)Framl. Erkebiskop Tengströms »Tidsfördrif för mina barn» är en af de yppersta barnböcker man har på svenska språket, men det hindrar ej att dess titel kunnat vara en lämpligare. – hvilket ord borde utrotas ur både språket och lifvet, emedan tiden dock är så kort och dyr, att den aldrig borde fördrifvas – utan det är ett verkligt behof, som framkallat sagor och barnaböcker. Men emedan sagorna berättas och barnaböckerna skrifvas af vuxna personer, händer alltför ofta, att i dem inkomma föreställningar som icke tillhöra barnets verld och icke utan fara för dess friskhet och oskuld införas deri. Många utaf folksagorna t. ex., ehuru friska och förträffliga de kunna vara för äldre folk, äro alldeles icke lämpliga för barn, och tyvärr måste detsamma sägas om en stor del barnaböcker, isynnerhet sedan dessa begynt drifvas fabriksmessigt som spekulation af förläggarne.
5 Många af de barnaböcker, som nu öfversvämma boklådorna och köpas så begärligt till julen, fela i ett af de två: antingen tala de så kallt till barnets förstånd, med inströdda känslosama sentenser utan friskhet och lif, att de endast afskräcka och framstå för barnet som förtäckta skolböcker. Dertill höra ock de, som gifva sig utseende att vara par préference moraliska och som just derföre aldrig anslå, emedan barnet märker den uthängda skylten och ganska riktigt uppfattar den som förståndets och icke som hjertats sak. Eller ock vädja de till fantasin med sådana bilder, som endast anstå det vidunderliga och pikanta och derigenom föra den på afvägar, dels endast reta den toma nyfikenheten, såsom många historier om jättar, röfvare, skeppsbrott, olyckshändelser o. m. d.och mera dylikt
6 Utan tvifvel äro många af dessa olämpliga barnaböcker skrifna i god mening, hvarföre de ock alla åsyfta nytta eller nöje, vanligen båda på engång. Men deras författare ha saknat förmågan att sänka sig ned till barnets ståndpunkt, eller, hvad som är detsamma, höja sig till den resonnerade klara barnsliga åskådningen af verlden och lifvet. Ty barnets, likasom naturmenniskans, sätt att se är af en helt annan art, än den vuxna och bildade menniskans. När den vuxne fattar ett föremål, vare sig med känslan eller fantasin, blandar sig alltid förståndet deri, sönderdelar föremålet med reflexionen och afsöndrar deri hvad som är sken och hvad som är verklighet. Så står hos den vuxne alltid tanken på vakt, pröfvar, klyfver och sönderdelar; men barnets verld är hvad man kallar rent objektiv, det vill säga hel och klart åskådlig, utan något tvifvel uppå att ju allt verkligen är sådant som det synes och säges. Friskheten, glädjen, oskulden i denna barnaverld bero just derpå att der icke finnes hvad man i en sednare ålder kallar illusion och reflexion, d. ä.det är vissheten af ett bländverk, pröfningen genom en tanke. Ju längre åren lida, desto större luckor göra bildningen och lifvet i denna oskuldstro; ja deras uppgift är just att först förneka den, för att sedan återställa den i den högre uppfattningen af en förnuftig öfvertygelse, en kristlig verldsåsigt. Men i hög grad oförståndigt och illa är det att i förtid rycka barnet ur dess egna föreställningars verld, genom att undergräfva dess menlösa tro med tviflets och genom att rubba dess glada jemnvigt med det blott förståndiga tänkandet. Deri fela icke ensamt många barnaböcker, utan äfven många föräldrar och många läroböcker för den första undervisningen, och taga så från barnet dess bästa skatt, dess själs helsa och glädje, utan att förmå gifva det någon verklig ersättning. Ty de småkloka, de smågamla barnen, som bildas genom en sådan förtidig och ensidig förståndsmethod, äro hvarken ett eller annat: olyckliga ensama väsenden, på engång för små och för stora, och dock hvarken stora eller små. Lifvets långa skola kan visserligen sedan återställa jemnvigten hos månget af dessa förlorade barn; men alltför ofta utvecklar sig ur en barndom utan tro en ungdom utan Gud, en mannaålder utan öfvertygelse och ett helt lif|97 3| utan frid, utan kraft och utan mål, hvarken för detta eller det kommande.
7 Om detta ämne vore mycket att säga och mycket att lägga på föräldrars, lärares och skriftställares samveten, isynnerhet på deras, som skrifva för barn. För denna gång anmärka vi blott, huru svårt det ofta är för samvetsgranna föräldrar att välja för deras barn sådan läsning, som vore för barnen både tjenlig och anslående. Det fordras mera tid och uppmärksamhet, än som vanligen medhinnes, för att bland den stora massan af barnaböcker träffa på de få verkligt goda; derföre bestämmes så ofta valet af en vacker planche eller en klingande titel, och dervid ske helt naturligt många misstag, hvilka sedan för sent upptäckas.
8 Den nya tidskriften Eos har nu visserligen ej den pretention att uttränga barnaböckerna; tvärtom önskar den att de goda bland dem må hädanefter, som härtills, finnas i barnens hand och torde väl stundom sjelf gifva en vink om valet. Men de många onyttiga eller rent af dåliga barnaböckerna vill tidskriften, såvidt den förmår, söka att utestänga, genom att ständigt, två gånger i månaden, gifva de små både läsning och bilder, sådana som för dem kunna vara nyttiga att lyssna och se uppå. Och dervid skall Eos göra till ett hufvudsyfte både att välja sådana ämnen, som ligga inom barnets synkrets och att framställa dem på ett sätt, som gör dem för barnet klart åskådliga. Att såväl denna, som andra goda afsigter, synnerligen i början, icke alltid kunna utföras så konseqvent man det önskar, det lärer väl läsaren benäget ursäkta för ovanans skull, emedan Eos, hvarken här i landet eller i Sverige, har några mönster och föregångare att bilda sig efter. Hufvudsaken är att der finnes god vilja, riktigt omdöme och klart framställningssätt. Det öfriga får i någon mån läras af erfarenheten.
9 Af den snart utkommande prospekten inhämtar läsaren tidskriftens blifvande plan och innehåll. Det sistnämnda är beräknadt för barn från 7 till 14 års ålder och måste derföre vara omvexlande både i ämnen och stil. Om namnet Eos må anmärkas det fel, att det icke utan förklaring fattas af den barnslige läsaren; men namnet är dock det minst vigtiga, och när man vant sig dervid, torde det vara så godt som något annat. Stora anspråk ligga ingalunda deri förborgade; sannolikt har förläggaren dervid tänkt på barndomens sköna morgonrodnad, af hvilken man så gerna väntar en varm och solklar dag. Må den lilla tidskriften i sin mån dertill bidraga, så vidt dess blad kunna spridas, och dess ringa innehåll vattna något slumrande frö i barnahjertat.
10 Ty visserligen är det ett det vigtigaste föremål för både hjerta och tanke, att uppfostra ett vexande slägte så, att man derföre kan ansvara icke blott för den enskilda rättvisans och kärlekens domstol, utan jemväl för Gud och fosterland. Kristlig skall uppfostran vara främst; ett barn utan Gud är ett frö förloradt för himlen. Fosterländsk skall den vara dernäst; ett barn utan fosterland är ett frö förloradt för jorden. Men den kristliga uppfostran har sina mäktiga förespråkare annorstädes; tidskriften kan endast lofva att sjelf vara genomträngd af kristendomens ande i dess sanning och ödmjukhet. Fosterlandet har ock en mäktig förespråkare i hemmet och alla dess barndomsminnen; men endast sällan höres dess röst i tydliga ord. Eos skall icke förgäta att tala med barnen derom efter deras sätt att förstå; de skola lära sig att älska vårt dyra Finland framför andra länder på jorden, och dessa tidigt anslagna känslor skola måhända i en mognad ålder bära sin frukt.
11 Och härmed helse vi unga Eos välkommen, önskande af hjertat att dess morgonrodnad måtte blifva vänlig och klar på barndomens himmel – denna gyllne himmel, till hvilken vi äldre, som vuxit opp under verldens strider, dock alltid se tillbaka med saknad och kärlek, – der våra väsen haft sin djupaste rot och hvars minnen skola glänsa ännu för vår syn, när alla andra förblekna.
*)Framl. Erkebiskop Tengströms »Tidsfördrif för mina barn» är en af de yppersta barnböcker man har på svenska språket, men det hindrar ej att dess titel kunnat vara en lämpligare.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Eos, Tidskrift för Barn.
1 Så skola då också de små barnen få sin tidning! Så skola då dessa flygande blad med sitt brokiga och nyhetslystna innehåll, dessa »avisor»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka våra farfäder knappast kände till namnet och våra fäder studerade engång i veckan vid högtidliga tillfällen för att läsa om Napoleons segrar – de skola då ej vara nöjda med att intränga i alla de vuxna menniskornas boningar och småningom gå nedåt från presters och köpmäns arbetsrum ända till den ringaste borgares verkstad och till sjelfva bondens hydda; de skola nu äfven söka sig en väg till barnkamrarna! De skola då indraga äfven de minsta och oskyldigaste i deras sqvaller, deras strider, deras allehanda brokiga frågor och framställningar; de skola då inviga våra barn i de vuxnas tvister; de skola då göra dem smågamla, snusförnuftiga, sjelfkloka, och den dag skall kanske komma, när pilten i småbarnsskolan resonnerar om skoltukten och den lilla flickan i pensionen håller ett föredrag om bränvinsfrågan!
2 Tålamod, käre läsare eller läsarinna, du som kanhända sjelf har ett litet älskadt barn att vårda och som tänker på det stora ansvaret att uppfostra det såsom sig bör för detta lif och för ett kommande! Var icke för snar i dina omdömen; var för det första öfvertygad derom, att denna »tidskrift för barn» är något helt annat än våra vanliga tidningar och att den skrifves af redlige män och qvinnor, som älska de små barnen och icke hafva något annat syfte med deras skrift, än att med fader, moder och lärare samverka till att bilda barnets förstånd och förädla dess hjerta.
3 Säkert har du märkt, att ungefär vid den tid när barnen hos oss börja läsa i bok, vid sex, sju eller åtta års ålder, uppstår hos dem ett behof af näring för känslan och fantasin, till motvigt emot förståndets börjande arbete, som utan denna motvigt skulle draga barnet in i en främmande verld af nya och för detsamma ännu oklara föreställningar. Och känsla får sin bästa näring af kärleken i hemmet; men fantasin vill gerna flyga långt utom grinden, som stänger dess gård. Detta förklarar huru en så talrik literatur af barnaböcker kunnat uppkomma; och innan barnaböckerna funnos, ersattes deras plats af sagorna, hvilka barnen i alla tider och alla lefnadsvilkor så gerna älska att höra vid brasan om vinterqvällarna.
4 Det är derföre icke ett tidsfördrif*)Framl. Erkebiskop Tengströms »Tidsfördrif för mina barn» är en af de yppersta barnböcker man har på svenska språket, men det hindrar ej att dess titel kunnat vara en lämpligare. – hvilket ord borde utrotas ur både språket och lifvet, emedan tiden dock är så kort och dyr, att den aldrig borde fördrifvas – utan det är ett verkligt behof, som framkallat sagor och barnaböcker. Men emedan sagorna berättas och barnaböckerna skrifvas af vuxna personer, händer alltför ofta, att i dem inkomma föreställningar som icke tillhöra barnets verld och icke utan fara för dess friskhet och oskuld införas deri. Många utaf folksagorna t. ex., ehuru friska och förträffliga de kunna vara för äldre folk, äro alldeles icke lämpliga för barn, och tyvärr måste detsamma sägas om en stor del barnaböcker, isynnerhet sedan dessa begynt drifvas fabriksmessigt som spekulation af förläggarne.
5 Många af de barnaböcker, som nu öfversvämma boklådorna och köpas så begärligt till julen, fela i ett af de två: antingen tala de så kallt till barnets förstånd, med inströdda känslosama sentenser utan friskhet och lif, att de endast afskräcka och framstå för barnet som förtäckta skolböcker. Dertill höra ock de, som gifva sig utseende att vara par préference moraliska och som just derföre aldrig anslå, emedan barnet märker den uthängda skylten och ganska riktigt uppfattar den som förståndets och icke som hjertats sak. Eller ock vädja de till fantasin med sådana bilder, som endast anstå det vidunderliga och pikanta och derigenom föra den på afvägar, dels endast reta den toma nyfikenheten, såsom många historier om jättar, röfvare, skeppsbrott, olyckshändelser o. m. d.och mera dylikt
6 Utan tvifvel äro många af dessa olämpliga barnaböcker skrifna i god mening, hvarföre de ock alla åsyfta nytta eller nöje, vanligen båda på engång. Men deras författare ha saknat förmågan att sänka sig ned till barnets ståndpunkt, eller, hvad som är detsamma, höja sig till den resonnerade klara barnsliga åskådningen af verlden och lifvet. Ty barnets, likasom naturmenniskans, sätt att se är af en helt annan art, än den vuxna och bildade menniskans. När den vuxne fattar ett föremål, vare sig med känslan eller fantasin, blandar sig alltid förståndet deri, sönderdelar föremålet med reflexionen och afsöndrar deri hvad som är sken och hvad som är verklighet. Så står hos den vuxne alltid tanken på vakt, pröfvar, klyfver och sönderdelar; men barnets verld är hvad man kallar rent objektiv, det vill säga hel och klart åskådlig, utan något tvifvel uppå att ju allt verkligen är sådant som det synes och säges. Friskheten, glädjen, oskulden i denna barnaverld bero just derpå att der icke finnes hvad man i en sednare ålder kallar illusion och reflexion, d. ä.det är vissheten af ett bländverk, pröfningen genom en tanke. Ju längre åren lida, desto större luckor göra bildningen och lifvet i denna oskuldstro; ja deras uppgift är just att först förneka den, för att sedan återställa den i den högre uppfattningen af en förnuftig öfvertygelse, en kristlig verldsåsigt. Men i hög grad oförståndigt och illa är det att i förtid rycka barnet ur dess egna föreställningars verld, genom att undergräfva dess menlösa tro med tviflets och genom att rubba dess glada jemnvigt med det blott förståndiga tänkandet. Deri fela icke ensamt många barnaböcker, utan äfven många föräldrar och många läroböcker för den första undervisningen, och taga så från barnet dess bästa skatt, dess själs helsa och glädje, utan att förmå gifva det någon verklig ersättning. Ty de småkloka, de smågamla barnen, som bildas genom en sådan förtidig och ensidig förståndsmethod, äro hvarken ett eller annat: olyckliga ensama väsenden, på engång för små och för stora, och dock hvarken stora eller små. Lifvets långa skola kan visserligen sedan återställa jemnvigten hos månget af dessa förlorade barn; men alltför ofta utvecklar sig ur en barndom utan tro en ungdom utan Gud, en mannaålder utan öfvertygelse och ett helt lif|97 3| utan frid, utan kraft och utan mål, hvarken för detta eller det kommande.
7 Om detta ämne vore mycket att säga och mycket att lägga på föräldrars, lärares och skriftställares samveten, isynnerhet på deras, som skrifva för barn. För denna gång anmärka vi blott, huru svårt det ofta är för samvetsgranna föräldrar att välja för deras barn sådan läsning, som vore för barnen både tjenlig och anslående. Det fordras mera tid och uppmärksamhet, än som vanligen medhinnes, för att bland den stora massan af barnaböcker träffa på de få verkligt goda; derföre bestämmes så ofta valet af en vacker planche eller en klingande titel, och dervid ske helt naturligt många misstag, hvilka sedan för sent upptäckas.
8 Den nya tidskriften Eos har nu visserligen ej den pretention att uttränga barnaböckerna; tvärtom önskar den att de goda bland dem må hädanefter, som härtills, finnas i barnens hand och torde väl stundom sjelf gifva en vink om valet. Men de många onyttiga eller rent af dåliga barnaböckerna vill tidskriften, såvidt den förmår, söka att utestänga, genom att ständigt, två gånger i månaden, gifva de små både läsning och bilder, sådana som för dem kunna vara nyttiga att lyssna och se uppå. Och dervid skall Eos göra till ett hufvudsyfte både att välja sådana ämnen, som ligga inom barnets synkrets och att framställa dem på ett sätt, som gör dem för barnet klart åskådliga. Att såväl denna, som andra goda afsigter, synnerligen i början, icke alltid kunna utföras så konseqvent man det önskar, det lärer väl läsaren benäget ursäkta för ovanans skull, emedan Eos, hvarken här i landet eller i Sverige, har några mönster och föregångare att bilda sig efter. Hufvudsaken är att der finnes god vilja, riktigt omdöme och klart framställningssätt. Det öfriga får i någon mån läras af erfarenheten.
9 Af den snart utkommande prospekten inhämtar läsaren tidskriftens blifvande plan och innehåll. Det sistnämnda är beräknadt för barn från 7 till 14 års ålder och måste derföre vara omvexlande både i ämnen och stil. Om namnet Eos må anmärkas det fel, att det icke utan förklaring fattas af den barnslige läsaren; men namnet är dock det minst vigtiga, och när man vant sig dervid, torde det vara så godt som något annat. Stora anspråk ligga ingalunda deri förborgade; sannolikt har förläggaren dervid tänkt på barndomens sköna morgonrodnad, af hvilken man så gerna väntar en varm och solklar dag. Må den lilla tidskriften i sin mån dertill bidraga, så vidt dess blad kunna spridas, och dess ringa innehåll vattna något slumrande frö i barnahjertat.
10 Ty visserligen är det ett det vigtigaste föremål för både hjerta och tanke, att uppfostra ett vexande slägte så, att man derföre kan ansvara icke blott för den enskilda rättvisans och kärlekens domstol, utan jemväl för Gud och fosterland. Kristlig skall uppfostran vara främst; ett barn utan Gud är ett frö förloradt för himlen. Fosterländsk skall den vara dernäst; ett barn utan fosterland är ett frö förloradt för jorden. Men den kristliga uppfostran har sina mäktiga förespråkare annorstädes; tidskriften kan endast lofva att sjelf vara genomträngd af kristendomens ande i dess sanning och ödmjukhet. Fosterlandet har ock en mäktig förespråkare i hemmet och alla dess barndomsminnen; men endast sällan höres dess röst i tydliga ord. Eos skall icke förgäta att tala med barnen derom efter deras sätt att förstå; de skola lära sig att älska vårt dyra Finland framför andra länder på jorden, och dessa tidigt anslagna känslor skola måhända i en mognad ålder bära sin frukt.
11 Och härmed helse vi unga Eos välkommen, önskande af hjertat att dess morgonrodnad måtte blifva vänlig och klar på barndomens himmel – denna gyllne himmel, till hvilken vi äldre, som vuxit opp under verldens strider, dock alltid se tillbaka med saknad och kärlek, – der våra väsen haft sin djupaste rot och hvars minnen skola glänsa ännu för vår syn, när alla andra förblekna.