(Om »Lina» i »Vintergrön».konsekvensändrat/normaliserat)
1 Bästa Gabriel! ... eller bör jag skrifva: Välädle Herr Kammarskrifvare! ... eller kanske: Älskvärde Unge Man I Verken! ... nej med min rättighet af kusin, med min rättighet af fyllda tjugu år skrifver jag till dig ock skrifver: bästa Gabriel! Nu är inledningen färdig.
2 Vår jul här på landet har varit som du väl vet. Julafton hemma, ljus i alla kronor, julträd midt på golfvet, stoj bland de små, vargar och yrväder ute, table d'hôte för ett dussin fattiga i drängstugan, klappar och lutfisk och gröt och grötrim och tortor. Klockan 10 godnatt, kl. 4 på fötter, brasor i alla rum, bjellror ute, tjugu graders köld, resa till kyrkan kl. 5, ilande fart, långt lin, hundrade slädar, strålande kyrkfönster, herrliga psalmer, ångande andedrägt, gråtande barn och drypande ljus; derefter sträckt galopp öfver blåa nyss frusna sjöar, rimmiga granar, kornkärfve åt sparfvarna, skinka till middagen, väfva vadmal på qvällen; sedan i helgen dans på Riihala, lekar på Kaunisto, musik på Hallis, literatur och vitterhet på prostgården, kälkbacke och skidor på Wartiais ... ja hvad mera? Små inklinationer, litet gnabb och mycket skratt, hemresta studenteroriginal: studendenter, snäfva uniformer, svälta räf, patience, vhist, politik ... nu kan det vara nog med julkrönikan.
3 Men, bästa Gabriel, du skickar mig till julklapp två nya poetiska kalendrar, och jag har på mitt samvete fyra ord om den ena och kanske fyra om den andra, men det kommer an på. Du säger till dig sjelf: när har Betty blifvit en recensent? Och jag svarar dig: det må tidningarna vara, som nuförtiden blifvit så långa och breda. Jag skrifver till dig hvad mitt hjerta känner och mitt förstånd underskrifver, och jag skrifver hvarken i den stora högtärade literaturens namn eller i mitt köns namn eller i någon annans namn, och jag ber dig för all del icke tro något. Ty det bör jag säga dig, att jag aldrig skrifvit eller ämnar skrifva något annat, än bref, dagböcker och julklappsverser.
4 Nu skall jag säga dig om »Vintergrön» att jag tycker mycket om M–m–m., bara han ej vore så mjuk. När jag läser hans visor, tänker jag mig en blond gosse med milda blåa ögon, och allt hvad han sjunger är vekt och sorgeligt, och en del är mycket vackert. Men »vacker vill jag vara sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat säger Aramintha May; en gosse får ej vara för vek, han skall gå ut i skogen och på sjön och brottas med lifvet. Då ha hans visor rätt att gråta ibland, som en man har rätt dertill, när hans smärta är manlig. Hvad tycker du om hans »Vintergata»?konsekvensändrat/normaliserat Jag finner den mycket täck.
5 Jag har icke läst estetik, men jag vill minnas att Ehrnsvärd säger på sitt vanliga kärfva och genialiska sätt: »hvad är det täcka? Svar: oredan».konsekvensändrat/normaliserat Nemligen det som här och der går på sidan om det regelbundet sköna i små nyckfulla utvikningar, hvilka hvar för sig äro små fel och likväl alla tillsamman bilda det obeskrifliga som man kallar behag. Och det är just om en synd mot det täcka, som jag nu ville skrifva till dig.
6 Ser du, jag föreställer mig så. Lagen och samvetet straffa endast synderna mot det rätta; men det sköna, det täcka och det ädla ha också en domare och ett samvete. I brist på bättre kallar jag den domaren takt; det är ett mångtydigt ord, men du vet att jag menar något mer än konvenans, som är bara ett yttre. Har jag t. ex. en skön staty af Thorvaldsen och det faller mig in att sota mustacher åt den, så säger domaren till mig: det är en synd mot det sköna. Ser jag en hop blommor spridda på ängen och det faller mig in att numrera dem eller plantera dem i rutor och rader, så säger mig domaren: det är en synd mot det täcka. Ser jag en ädel man göra en god gerning och tänker vid mig sjelf: det gör han för att få en orden eller beröm i tidningarna – strax säger domaren: det är en synd mot det ädla. Och visst är det så.
7 Nu, bästa Gabriel, låt ej skrämma dig. Jag ville blott säga, att framför titeln till »Vintergrön» finnes en mycket älskvärd vignett. Det är en ensam flicka, som, framlutad, med venstra foten på en pall, företar sig att kyssa sin egen bild i spegeln. Hvad skulle du tänka dervid? Der finnes på 16:de sidan i boken ett rimmadt stycke, som skall utgöra ett slags förklaring till planchen. Vill du höra huru man här dechiffrerar en flickas tankar?
8 »Lina ställer sig framför spegeln som en skytt mot målet»,konsekvensändrat/normaliserat säger brodren Claës, som jemte vännen Alfred tittar i nyckelhålet, hvilket (i parenthes) förtjenat en liten näpst. »Hon slänger sina svarta lockar, hon tycks så lycklig som en nygift fru» – ja hvad tycks, »så stolt som fordom Johan Huss på bålet».konsekvensändrat/normaliserat En heroisk liknelse! »Kom nu, din gås»,konsekvensändrat/normaliserat säger Claës o. s. v. Och Lina innanföre säger: »hvad sval och dålig kyss ändå, en vet jag bättre skulle smaka» ... och så inbillar hon sig kyssa Alfred i spegeln o. s. v.
9 Bästa Gabriel, påminn dig ännu engång att jag är din kusin och att jag fyllt tjugu år och att jag skrifver dig detta emedan jag harmas. Jag frågar dig, så karl du är, bästa Gabriel, äro icke dylika plattheter om den allranaivaste situation en synd mot det täcka, och bör icke den grumliga fantasi, som uttänkt dem, inför det vackras domstol, som är högsta instansen i sådana brottmål, få den dom att aldrig ... Var lugn, Gabriel, jag säger ingenting mer.
10 Ni karlar ären inbilska tokar. Allt det fina och skära ock naiva och oskyldiga i en flickas tankar – allt det som der blomstrar upp i ett ögonblick och icke vet af sig sjelf och ej anar att det kan misstydas – allt det grumlen ni bort och dragen det ned i dyn af edra egna otäcka föreställningar. För er ges då ingenting heligt i ungdomen, ingenting rent i behaget, ingenting älskvärdt ädelt i ögonblickets lekfulla öfverdåd. Derföre blifven ni också straffade dermed, att ni icke förstån det vackraste af det vackra, och det oskyldigt täcka flyr bort ifrån er, af fruktan att vissna när ni andens derpå.
11 »Bästa Betty, nu är du grym. För det man beskedligt skämtar öfver en liten kokett flicka framför spegeln» ....
12 Bästa Gabriel, man kan tåla en elakhet, när den är qvick, men det är omöjligt att stå ut med en beskedlighet när den är platt. Hvarföre? jag har sagt dig det: emedan den har sin egen lag.
13 Kokett! Alltid är det ordet så nära till hands, likasom ej en flicka måste behaga! Jag har sett riktigt koketta flickor gå öfver till raka motsatsen och söka en ära uti att vara så litet behagliga som möjligt. Och det har i sin tur varit ett koketteri med det stygga, som förvärrat och icke förbättrat ens hjerta. Ty önskan att behaga behöfver endast vara naturlig, för att vara en dygd; men är den konstig och tillgjord, då må ni, stränge herrar och konstdomare, bryta stafven deröfver, som ni visst icke heller underlåten att göra.
14 Jag vill säga dig hvarföre Cecile kysser sin bild i spegeln – ty jag ser på henne att hon är fransyska, och derföre kan hon ej heta Lina. Hon är sexton år, och hon är helt ensam. Åh, hon är så frisk, det är en sommarmorgon, och hon kommer nyss ifrån parken. Hon är så lycklig, så glad. Hvarföre? Det vet ingen. Man behöfver så litet för att vara lycklig vid sexton år. Hon kommer genom de höga praktfulla rummen helt tyst, ty hennes mor sofver ännu. Fönstren stå öppna, dofterna komma in från trädgården. Cecile passerar spegeln förbi; i dess glas skymtar bilden af en blomstrande flicka. Cecile har sett det; hvarföre? det vet ingen. Hon stadnar; hvarföre? ingen vet. I ett nu står hon framför spegeln, hon lutar sig framåt, hon kysser glaset ... hvarföre? det vet hon ej, det är ett ögonblicks nyck, ett öfverdåd, en lek ... och i samma ögonblick är hon åter lätt som en fågel sin kos.
15 Det är allt, och hvad vill du mer? Vid sexton år tänker man ej, man lyder sitt glada infall i blinken. Några år derefter kan man besvara detta hvarföre, som ingen visste besvara då. Då kan man säga: när hjertat är öfverfullt af helsa och lycka, då måste det finna ett uttryck – då måste man falla en vän om halsen – eller plocka sönder en blommas blad – eller sjunga en strof af sin älsklingsvisa – eller kyssa sin spegel i flygande hast – det är allt samma lekande uttryck för lifvets sprittande lust – ah mina herrar, hvem af er stiger då fram och säger: koketteri!
16 Men målaren, gömd bakom gardinen, har för alltid fängslat Cecile vid spegeln. Derföre blef ögonblicket en evighet; derföre står hon der qvar ännu, likasom vore hon försjunken i betraktande af sin egen skönhet. Och derföre djerfs man af ungdomens vackra luftiga fjäril i rimmade verser göra – en gås.
17 Farväl, bästa Gabriel, helsa tant och skrif någon gång till
18 din vän Betty.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Betty.
(Om »Lina» i »Vintergrön».konsekvensändrat/normaliserat)
1 Bästa Gabriel! ... eller bör jag skrifva: Välädle Herr Kammarskrifvare! ... eller kanske: Älskvärde Unge Man I Verken! ... nej med min rättighet af kusin, med min rättighet af fyllda tjugu år skrifver jag till dig ock skrifver: bästa Gabriel! Nu är inledningen färdig.
2 Vår jul här på landet har varit som du väl vet. Julafton hemma, ljus i alla kronor, julträd midt på golfvet, stoj bland de små, vargar och yrväder ute, table d'hôte för ett dussin fattiga i drängstugan, klappar och lutfisk och gröt och grötrim och tortor. Klockan 10 godnatt, kl. 4 på fötter, brasor i alla rum, bjellror ute, tjugu graders köld, resa till kyrkan kl. 5, ilande fart, långt lin, hundrade slädar, strålande kyrkfönster, herrliga psalmer, ångande andedrägt, gråtande barn och drypande ljus; derefter sträckt galopp öfver blåa nyss frusna sjöar, rimmiga granar, kornkärfve åt sparfvarna, skinka till middagen, väfva vadmal på qvällen; sedan i helgen dans på Riihala, lekar på Kaunisto, musik på Hallis, literatur och vitterhet på prostgården, kälkbacke och skidor på Wartiais ... ja hvad mera? Små inklinationer, litet gnabb och mycket skratt, hemresta studenteroriginal: studendenter, snäfva uniformer, svälta räf, patience, vhist, politik ... nu kan det vara nog med julkrönikan.
3 Men, bästa Gabriel, du skickar mig till julklapp två nya poetiska kalendrar, och jag har på mitt samvete fyra ord om den ena och kanske fyra om den andra, men det kommer an på. Du säger till dig sjelf: när har Betty blifvit en recensent? Och jag svarar dig: det må tidningarna vara, som nuförtiden blifvit så långa och breda. Jag skrifver till dig hvad mitt hjerta känner och mitt förstånd underskrifver, och jag skrifver hvarken i den stora högtärade literaturens namn eller i mitt köns namn eller i någon annans namn, och jag ber dig för all del icke tro något. Ty det bör jag säga dig, att jag aldrig skrifvit eller ämnar skrifva något annat, än bref, dagböcker och julklappsverser.
4 Nu skall jag säga dig om »Vintergrön» att jag tycker mycket om M–m–m., bara han ej vore så mjuk. När jag läser hans visor, tänker jag mig en blond gosse med milda blåa ögon, och allt hvad han sjunger är vekt och sorgeligt, och en del är mycket vackert. Men »vacker vill jag vara sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat säger Aramintha May; en gosse får ej vara för vek, han skall gå ut i skogen och på sjön och brottas med lifvet. Då ha hans visor rätt att gråta ibland, som en man har rätt dertill, när hans smärta är manlig. Hvad tycker du om hans »Vintergata»?konsekvensändrat/normaliserat Jag finner den mycket täck.
5 Jag har icke läst estetik, men jag vill minnas att Ehrnsvärd säger på sitt vanliga kärfva och genialiska sätt: »hvad är det täcka? Svar: oredan».konsekvensändrat/normaliserat Nemligen det som här och der går på sidan om det regelbundet sköna i små nyckfulla utvikningar, hvilka hvar för sig äro små fel och likväl alla tillsamman bilda det obeskrifliga som man kallar behag. Och det är just om en synd mot det täcka, som jag nu ville skrifva till dig.
6 Ser du, jag föreställer mig så. Lagen och samvetet straffa endast synderna mot det rätta; men det sköna, det täcka och det ädla ha också en domare och ett samvete. I brist på bättre kallar jag den domaren takt; det är ett mångtydigt ord, men du vet att jag menar något mer än konvenans, som är bara ett yttre. Har jag t. ex. en skön staty af Thorvaldsen och det faller mig in att sota mustacher åt den, så säger domaren till mig: det är en synd mot det sköna. Ser jag en hop blommor spridda på ängen och det faller mig in att numrera dem eller plantera dem i rutor och rader, så säger mig domaren: det är en synd mot det täcka. Ser jag en ädel man göra en god gerning och tänker vid mig sjelf: det gör han för att få en orden eller beröm i tidningarna – strax säger domaren: det är en synd mot det ädla. Och visst är det så.
7 Nu, bästa Gabriel, låt ej skrämma dig. Jag ville blott säga, att framför titeln till »Vintergrön» finnes en mycket älskvärd vignett. Det är en ensam flicka, som, framlutad, med venstra foten på en pall, företar sig att kyssa sin egen bild i spegeln. Hvad skulle du tänka dervid? Der finnes på 16:de sidan i boken ett rimmadt stycke, som skall utgöra ett slags förklaring till planchen. Vill du höra huru man här dechiffrerar en flickas tankar?
8 »Lina ställer sig framför spegeln som en skytt mot målet»,konsekvensändrat/normaliserat säger brodren Claës, som jemte vännen Alfred tittar i nyckelhålet, hvilket (i parenthes) förtjenat en liten näpst. »Hon slänger sina svarta lockar, hon tycks så lycklig som en nygift fru» – ja hvad tycks, »så stolt som fordom Johan Huss på bålet».konsekvensändrat/normaliserat En heroisk liknelse! »Kom nu, din gås»,konsekvensändrat/normaliserat säger Claës o. s. v. Och Lina innanföre säger: »hvad sval och dålig kyss ändå, en vet jag bättre skulle smaka» ... och så inbillar hon sig kyssa Alfred i spegeln o. s. v.
9 Bästa Gabriel, påminn dig ännu engång att jag är din kusin och att jag fyllt tjugu år och att jag skrifver dig detta emedan jag harmas. Jag frågar dig, så karl du är, bästa Gabriel, äro icke dylika plattheter om den allranaivaste situation en synd mot det täcka, och bör icke den grumliga fantasi, som uttänkt dem, inför det vackras domstol, som är högsta instansen i sådana brottmål, få den dom att aldrig ... Var lugn, Gabriel, jag säger ingenting mer.
10 Ni karlar ären inbilska tokar. Allt det fina och skära ock naiva och oskyldiga i en flickas tankar – allt det som der blomstrar upp i ett ögonblick och icke vet af sig sjelf och ej anar att det kan misstydas – allt det grumlen ni bort och dragen det ned i dyn af edra egna otäcka föreställningar. För er ges då ingenting heligt i ungdomen, ingenting rent i behaget, ingenting älskvärdt ädelt i ögonblickets lekfulla öfverdåd. Derföre blifven ni också straffade dermed, att ni icke förstån det vackraste af det vackra, och det oskyldigt täcka flyr bort ifrån er, af fruktan att vissna när ni andens derpå.
11 »Bästa Betty, nu är du grym. För det man beskedligt skämtar öfver en liten kokett flicka framför spegeln» ....
12 Bästa Gabriel, man kan tåla en elakhet, när den är qvick, men det är omöjligt att stå ut med en beskedlighet när den är platt. Hvarföre? jag har sagt dig det: emedan den har sin egen lag.
13 Kokett! Alltid är det ordet så nära till hands, likasom ej en flicka måste behaga! Jag har sett riktigt koketta flickor gå öfver till raka motsatsen och söka en ära uti att vara så litet behagliga som möjligt. Och det har i sin tur varit ett koketteri med det stygga, som förvärrat och icke förbättrat ens hjerta. Ty önskan att behaga behöfver endast vara naturlig, för att vara en dygd; men är den konstig och tillgjord, då må ni, stränge herrar och konstdomare, bryta stafven deröfver, som ni visst icke heller underlåten att göra.
14 Jag vill säga dig hvarföre Cecile kysser sin bild i spegeln – ty jag ser på henne att hon är fransyska, och derföre kan hon ej heta Lina. Hon är sexton år, och hon är helt ensam. Åh, hon är så frisk, det är en sommarmorgon, och hon kommer nyss ifrån parken. Hon är så lycklig, så glad. Hvarföre? Det vet ingen. Man behöfver så litet för att vara lycklig vid sexton år. Hon kommer genom de höga praktfulla rummen helt tyst, ty hennes mor sofver ännu. Fönstren stå öppna, dofterna komma in från trädgården. Cecile passerar spegeln förbi; i dess glas skymtar bilden af en blomstrande flicka. Cecile har sett det; hvarföre? det vet ingen. Hon stadnar; hvarföre? ingen vet. I ett nu står hon framför spegeln, hon lutar sig framåt, hon kysser glaset ... hvarföre? det vet hon ej, det är ett ögonblicks nyck, ett öfverdåd, en lek ... och i samma ögonblick är hon åter lätt som en fågel sin kos.
15 Det är allt, och hvad vill du mer? Vid sexton år tänker man ej, man lyder sitt glada infall i blinken. Några år derefter kan man besvara detta hvarföre, som ingen visste besvara då. Då kan man säga: när hjertat är öfverfullt af helsa och lycka, då måste det finna ett uttryck – då måste man falla en vän om halsen – eller plocka sönder en blommas blad – eller sjunga en strof af sin älsklingsvisa – eller kyssa sin spegel i flygande hast – det är allt samma lekande uttryck för lifvets sprittande lust – ah mina herrar, hvem af er stiger då fram och säger: koketteri!
16 Men målaren, gömd bakom gardinen, har för alltid fängslat Cecile vid spegeln. Derföre blef ögonblicket en evighet; derföre står hon der qvar ännu, likasom vore hon försjunken i betraktande af sin egen skönhet. Och derföre djerfs man af ungdomens vackra luftiga fjäril i rimmade verser göra – en gås.
17 Farväl, bästa Gabriel, helsa tant och skrif någon gång till
18 din vän Betty.