1 Theatern har på sednare tider varit ett ämne, som ofta och med förkärlek behandlats i tryck. Sednast ha Hr Cygnæus och Morgonbladet deråt egnat en förtjent uppmärksamhet. Hvad angår H:fors Tidningar, ha de länge med intresse följt samma ämne.
2 Onekligen är frågan af stor vigt; den kan för en tid undanträngas af vigtigare, men den skall ständigt komma tillbaka i nya skepnader. Den kan uppskjutas, men icke förgätas; den kan falla under en form, men den skall åter uppstå under en annan.
3 Ett sådant ämne kan efter godtfinnande behandlas med skämt eller allvar. Diskussionen är fri. Men vill man för saken något uträtta, får den icke göras till käpphäst för en okynnig polemik, än mindre till föremål för enskilda hugskott utan konseqvens och utan mål. Löjet är ett ganska uddhvast redskap att rifva ned det som är; men löjet har ännu aldrig byggt opp det som blir.
4 Hr Cygnæus har i detta afseende uppfattat ämnet så som det bör. Han har med fulla händer strött omkring sig det attiska salt, hvarpå hans penna är så rik; men han har derifrån ledt sig till allvarsama positiva resultater, hvilka, om de också ej kunna erkännas som fullt praktiska, i alla händelser vittna om ett klart medvetet mål ock konseqvens med det föregående.
5 När vi från honom vända oss till Morgonbladet, stadna vi uti villrådighet vid den klyfta, som breder sig mellan dess föregående och dess nuvarande tid. Vi vore nyfikna att veta om det nuvarande Morgonbladet har någon aning om, att icke säga bekantskap med dess föregående årgångar. Skulle dess minne sträcka sig längre än något år tillbaka, så skulle det måhända finna ett rikt ämne till munterhet vid jemförelsen mellan hvad det dåförtiden sagt ock hvad det nuförtiden säger. Men vi skola då strax komma det till hjelp med den anmärkning, att det på de sednaste fem åren haft fyra olika redaktioner. Vi minnas också något längre tillbaka, men det vore för mycket begärdt, att föra ett så framtidsdigert blad som Mbl. så långt tillbaka i forntiden.
6 Vi skola derföre icke taga ett längre steg tillbaka, än att ju Mbl. utan andtäppa kan följa oss dervid. Vi höra då Mbl. den 14 Nov. 1853 med en verkligt solklar logik utropa: »förskaffen er ordentliga theaterhus, och ni skolen engång få tillfälle att se trupper, som icke uppträda på vindar och i lador.» Ytterligare höra vi Mbl. för den 8 Dec. säga: »man må icke svara oss, att det är just bristen på ett dugligt theaterhus, som förorsakar att vi icke kunna vänta oss ett besök af ett dugligare theatersällskap. Detta argument är långt ifrån så slående» etc. Och sedan Mbl. hela föregående året gjort allt hvad det kunnat för att nedsabla det stackars gamla theaterhuset i Helsingfors, uppträder det ytterligare den 23 Januari 1854 med utförlig bevisning att samma gamla theaterhus »kan anses godt nog för de theatraliska njutningar, hvarmed vi på sednare tider fått nöja oss» och kallar det »snart sagdt en fix idé att Helsingfors behöfver ett nytt theaterhus».konsekvensändrat/normaliserat
7 »Fastän man således nästan dagligen haft tillfälle att beundra den makalösa elasticiteten och uttänjbarheten» – hos Mbl., så stiger denna beundran ännu högre, när man jemför dess planer för framtiden med dess nuvarande theaterkritik. Det vill en »verkligt inhemsk» theater, det förstås, men »en sådan skall aldrig kunna uppstå, utan att föregås af en stående inhemsk (?) bildad af svenska sujetter».konsekvensändrat/normaliserat Och för att förbereda, för att hitlocka dessa stående svenska sujetter, begagnar Mbl. det förträffliga medel, att ständigt föra på läpparna dessa härtills hitkomna svenska theatrars »vexlande dålighet»,konsekvensändrat/normaliserat – att med en icke alldeles kritisk vrede och icke alldeles olympiska löjen förfölja, vi vilja ej säga den stackars Hr Roos och nu sednast Hr Hessler, men äfven Hr Stjernströms theater, hvilken dock, om vi få säga vår uppriktiga tanke, var såbeskaffad, att vi tvifla det Finland på långa tider skall erhålla en bättre, vare sig stående eller icke stående svensk theater.
8 Sålänge Mbl. således fick af hjertans lust rifva ned hvad som fanns, vare sig theater eller theaterhus, var det innerligen nöjdt med sig sjelf och äfven underbart konseqvent. Men sedan det fått den olyckliga insigten, att man i längden vantrifves på ruiner, och ansåg sig förpligtadt att theoretisera ihop en framtid för scenen, snafvar det vid hvarje steg, och hvad det lustigt säger i dag, tar det lika lustigt tillbaka i morgon.
9 Det är icke nog att visa värma för en sak; man måste äfven veta hvad man vill och huru man vill. Enkannerligen när man sätter sig på en så hög kritisk domstol, att man, lik Salomo, under sig skådar idel fåfänglighet och uselhet på jorden.
10 Då Mbl. med sistnämnde epithet haft godheten ihågkomma också Hfors Tidn:s theaterkritik, så vilja vi till en början erinra, att ingen egentlig kritik hvarken för theater eller andra konstgenrer ännu funnits i Finland. Åtminstone kan man ej med denna benämning hedra de korta omdömen eller summariska öfversigter, som stått att läsa i tidningarna, knapphändiga till sitt omfång och alltför otillräckligt motiverade, för att uppfylla de fordringar både konsten och konstnären af dem kunnat begära. Men tidningarna hafva ansett det för en skyldig aktning mot båda, att icke alldeles med tystnad förbigå ett ämne af sådan vigt och intresse, och deri ha tidningarna utan tvifvel gjort rätt.
11 Emellertid, för att ej tvista om ord, så låt oss antaga att här i landet funnits en kritik. Det är således den som varit så »usel»,konsekvensändrat/normaliserat innan Mbl. tog theatern under sitt höga hägn.
12 För dem, hvilka, likt Mbl., icke synnerligen besväras af antecedentia, vare sig år eller veckor tillbaka, och som derföre med bästa lynne i verlden ena dagen spisa svenska theatrar till frukost, middag och qväll, medan de andra dagen dekretera deras nödvändighet för den »verkligt inhemska» scenen – för dem äro visserligen sådana småsaker som konseqvens och principer alldeles öfverflödiga. Men för dem, hvilka veta hvad de vilja och som, långt innan det nuvarande Mbl:s kritiska kullerbyttor, velat medlen emedan de velat ändamålet, – för dem har det synts nödvändigt att följa vissa grundsatser och afse vissa mål vid deras omdömen om theatern i Finland.
13 Vi äro nog förmätna att räkna Hfors Tidningar till de sednares antal. Vid bedömandet af alla de sju eller åtta svenska, alla de fem eller sex tyska theatrar, som vexelvis och i flera sejourer efterträdt hvarandra i Helsingfors sedan början af 1842, ha Hfors Tidn. städse varit ledda af samma grundsats, och den är så enkel, att den kan sammanfattas i fyra ord: skonsamhet mot skådespelarne; skoningslös stränghet mot repertoiren.
14 Vi veta rätt väl, att man theoretiskt kan uppställa vida högre fordringar på skådespelaren*)Hvilka sednast antydas i vår N:o 4, 5., och vi erkänna likaså, att det finnes en gräns, der hans dålighet ej mera bör tolereras. Men emellan dessa motsatser af det högsta och det lägsta finnes en vid rymd, der goda sträfvanden finna sitt erkännande, svagare krafter sitt öfverseende och alla bemödanden deras uppskattning med hänsigt till de förhållanden, under hvilka de framträdt.
15 De, hvilka ständigt och theoretiskt uppställa höga fordringar på skådespelaren, gjorde bättre uti att sammanfatta dessa uti en bok och sålunda söka att utbilda allmänhetens omdöme. En tidning måste af flera skäl behandla frågan ur mera praktiska synpunkter och framför allt akta sig att icke utkasta barnet med tvättvattnet. Ty vill man verkligen theaterns framgång, vill man hos en talrik, blandad allmänhet utbreda kärlek och intresse för denna sköna konst, vill man höja och uppmuntra skådespelaren att vidare fortgå på sin ganska svåra bana, så är det väl det mest förvända sätt en välmening kan uppfinna, att söka uppnå detta mål genom att ständigt nedsätta skådespelaren, sådan han nu engång är, i egna och allmänhetens ögon.
16 Tidningarnas läsare äro ursäktade, om de icke, vid läsningen af sådana omdömen, kunna uppfatta theaterns egendomliga ställning i vårt land och derföre tro en myndig och högljudd recensent på hans ord. Men tidningarna sjelfva, som måste veta hvad deras ord åsyfta ock begripa hvar de träffa, ha ingen ursäkt, om de glömma att låta hvarje sak gälla hvad den kan, hvarken mer eller mindre. De måste se tillbaka på de förhållanden, under hvilka skådespelarekonsten uppvuxit hos oss, den utbildning den kunnat vinna; de måste se omkring sig de svåra hinder, med hvilka den ännu har att kämpa; de måste framför allt skåda framåt på möjliga mål, på praktiskt utförbara resultater, emedan ännu inga theorier förmått skapa en framtid oberoende af den grund som förut i verkligheten förefinnes.
17 Vare nu detta sagdt om den svenska scenen.
18 Det skulle mycket intressera oss att erfara hvilka underbara föreställningar Mbl. gjort sig om den blifvande svenska theatern i Finland. Att döma af Mbl:s nuvarande anspråk, borde den blifva särdeles ypperlig. Men vi misstänka att Mbl. just icke gjort sig den mödan att härom hysa några föreställningar alls.
19 För vår del göra vi oss inga stora illusioner i detta afseende. Det är icke bekant att Sverige äger någon synnerlig rikedom på utmärkte skådespelare, och äfven om de funnes, tvifla vi mycket uppå att just de bäste skulle känna sig lockade af det visserligen för oss intressanta, men för dem något genanta företaget att göra sig sjelfva för framtiden umbärliga, genom att uppfostra åt oss en inhemsk theater. Vi tro derföre, att om en sådan svensk scen komme till stånd här i landet, finge Mbl. ett nytt fält för sin kritiska skarpsinnighet, och derest då icke Mbl., lustigt som alltid, sadlade om, finge det, en annan riddar Blåskägg, hänga äfven detta sin framtids ideal bland det öfriga sällskapet på knaggen i den stora skräpkammaren.
20 Orsaken, hvarföre repertoiren här i Finland bör mycket strängare nagelfaras än skådespelarne, är för det första den, att ingen undskyllan för den finnes. Går ej en theater original: ej i land med dramatikens högsta genrer, så må den välja bland de lägre, och det vissa är, att tillgångarne för ett godt val äro i alla genrer rika. Ett vigtigare skäl är dock, att det i främsta rummet är styckets halt, som inverkar på allmänhetens smak, både i esthetiskt och sedligt afseende. Goda stycken, äfven illa utförda, lemna dock vanligen något godt intryck efter sig, åtminstone kunna de icke skada. Men dåliga stycken, utförda aldrig så väl, lemna dock alltid en drägg i sinnena, och det ofta mera i samma mån de höjas af talenten.
21 Ifall det icke, som vi redan anmärkt, vore för mycket begärdt af det framåtblickande Mbl. att sända ett litet ögonkast tillbaka, så skulle det kanske finna, att Hfors Tidn:s kritik, hvilken det anser så usel, i en följd af år fört ett oblidkeligt krig mot allt det dåliga, som här i Helsingfors velat insmyga sig i scenens repertoir. Det skulle kanske finna, att den blodiga franska dramen, den lättfärdiga stockholmska farcen i oss funnit konseqvente och afgjorde motståndare, medan vi städse haft ett ord af erkännande för allt det ädla och sköna repertoiren haft att framvisa, med den ofta uttryckta önskan, att den danska och icke den svenska scenens smak måtte i Finland göra sig gällande.
22 Men, som sagdt, våra åsigter må gälla hvad de förmå, och har Mbl. eller någon annan bättre att framställa, så må de i sin tur vinna sitt erkännande. Vill man en god sak, så är det likgiltigt om den|10 4| ene eller den andre drifver saken igenom, och för vår del skola vi aldrig underkänna, alltid uppskatta bemödanden, gjorda i god afsigt för scenens vackra konst, vare sig af allmänheten, skådespelarne, författarne eller tidningarna.
Theater och Theaterkritik.
1 Theatern har på sednare tider varit ett ämne, som ofta och med förkärlek behandlats i tryck. Sednast ha Hr Cygnæus och Morgonbladet deråt egnat en förtjent uppmärksamhet. Hvad angår H:fors Tidningar, ha de länge med intresse följt samma ämne.
2 Onekligen är frågan af stor vigt; den kan för en tid undanträngas af vigtigare, men den skall ständigt komma tillbaka i nya skepnader. Den kan uppskjutas, men icke förgätas; den kan falla under en form, men den skall åter uppstå under en annan.
3 Ett sådant ämne kan efter godtfinnande behandlas med skämt eller allvar. Diskussionen är fri. Men vill man för saken något uträtta, får den icke göras till käpphäst för en okynnig polemik, än mindre till föremål för enskilda hugskott utan konseqvens och utan mål. Löjet är ett ganska uddhvast redskap att rifva ned det som är; men löjet har ännu aldrig byggt opp det som blir.
4 Hr Cygnæus har i detta afseende uppfattat ämnet så som det bör. Han har med fulla händer strött omkring sig det attiska salt, hvarpå hans penna är så rik; men han har derifrån ledt sig till allvarsama positiva resultater, hvilka, om de också ej kunna erkännas som fullt praktiska, i alla händelser vittna om ett klart medvetet mål ock konseqvens med det föregående.
5 När vi från honom vända oss till Morgonbladet, stadna vi uti villrådighet vid den klyfta, som breder sig mellan dess föregående och dess nuvarande tid. Vi vore nyfikna att veta om det nuvarande Morgonbladet har någon aning om, att icke säga bekantskap med dess föregående årgångar. Skulle dess minne sträcka sig längre än något år tillbaka, så skulle det måhända finna ett rikt ämne till munterhet vid jemförelsen mellan hvad det dåförtiden sagt ock hvad det nuförtiden säger. Men vi skola då strax komma det till hjelp med den anmärkning, att det på de sednaste fem åren haft fyra olika redaktioner. Vi minnas också något längre tillbaka, men det vore för mycket begärdt, att föra ett så framtidsdigert blad som Mbl. så långt tillbaka i forntiden.
6 Vi skola derföre icke taga ett längre steg tillbaka, än att ju Mbl. utan andtäppa kan följa oss dervid. Vi höra då Mbl. den 14 Nov. 1853 med en verkligt solklar logik utropa: »förskaffen er ordentliga theaterhus, och ni skolen engång få tillfälle att se trupper, som icke uppträda på vindar och i lador.» Ytterligare höra vi Mbl. för den 8 Dec. säga: »man må icke svara oss, att det är just bristen på ett dugligt theaterhus, som förorsakar att vi icke kunna vänta oss ett besök af ett dugligare theatersällskap. Detta argument är långt ifrån så slående» etc. Och sedan Mbl. hela föregående året gjort allt hvad det kunnat för att nedsabla det stackars gamla theaterhuset i Helsingfors, uppträder det ytterligare den 23 Januari 1854 med utförlig bevisning att samma gamla theaterhus »kan anses godt nog för de theatraliska njutningar, hvarmed vi på sednare tider fått nöja oss» och kallar det »snart sagdt en fix idé att Helsingfors behöfver ett nytt theaterhus».konsekvensändrat/normaliserat
7 »Fastän man således nästan dagligen haft tillfälle att beundra den makalösa elasticiteten och uttänjbarheten» – hos Mbl., så stiger denna beundran ännu högre, när man jemför dess planer för framtiden med dess nuvarande theaterkritik. Det vill en »verkligt inhemsk» theater, det förstås, men »en sådan skall aldrig kunna uppstå, utan att föregås af en stående inhemsk (?) bildad af svenska sujetter».konsekvensändrat/normaliserat Och för att förbereda, för att hitlocka dessa stående svenska sujetter, begagnar Mbl. det förträffliga medel, att ständigt föra på läpparna dessa härtills hitkomna svenska theatrars »vexlande dålighet»,konsekvensändrat/normaliserat – att med en icke alldeles kritisk vrede och icke alldeles olympiska löjen förfölja, vi vilja ej säga den stackars Hr Roos och nu sednast Hr Hessler, men äfven Hr Stjernströms theater, hvilken dock, om vi få säga vår uppriktiga tanke, var såbeskaffad, att vi tvifla det Finland på långa tider skall erhålla en bättre, vare sig stående eller icke stående svensk theater.
8 Sålänge Mbl. således fick af hjertans lust rifva ned hvad som fanns, vare sig theater eller theaterhus, var det innerligen nöjdt med sig sjelf och äfven underbart konseqvent. Men sedan det fått den olyckliga insigten, att man i längden vantrifves på ruiner, och ansåg sig förpligtadt att theoretisera ihop en framtid för scenen, snafvar det vid hvarje steg, och hvad det lustigt säger i dag, tar det lika lustigt tillbaka i morgon.
9 Det är icke nog att visa värma för en sak; man måste äfven veta hvad man vill och huru man vill. Enkannerligen när man sätter sig på en så hög kritisk domstol, att man, lik Salomo, under sig skådar idel fåfänglighet och uselhet på jorden.
10 Då Mbl. med sistnämnde epithet haft godheten ihågkomma också Hfors Tidn:s theaterkritik, så vilja vi till en början erinra, att ingen egentlig kritik hvarken för theater eller andra konstgenrer ännu funnits i Finland. Åtminstone kan man ej med denna benämning hedra de korta omdömen eller summariska öfversigter, som stått att läsa i tidningarna, knapphändiga till sitt omfång och alltför otillräckligt motiverade, för att uppfylla de fordringar både konsten och konstnären af dem kunnat begära. Men tidningarna hafva ansett det för en skyldig aktning mot båda, att icke alldeles med tystnad förbigå ett ämne af sådan vigt och intresse, och deri ha tidningarna utan tvifvel gjort rätt.
11 Emellertid, för att ej tvista om ord, så låt oss antaga att här i landet funnits en kritik. Det är således den som varit så »usel»,konsekvensändrat/normaliserat innan Mbl. tog theatern under sitt höga hägn.
12 För dem, hvilka, likt Mbl., icke synnerligen besväras af antecedentia, vare sig år eller veckor tillbaka, och som derföre med bästa lynne i verlden ena dagen spisa svenska theatrar till frukost, middag och qväll, medan de andra dagen dekretera deras nödvändighet för den »verkligt inhemska» scenen – för dem äro visserligen sådana småsaker som konseqvens och principer alldeles öfverflödiga. Men för dem, hvilka veta hvad de vilja och som, långt innan det nuvarande Mbl:s kritiska kullerbyttor, velat medlen emedan de velat ändamålet, – för dem har det synts nödvändigt att följa vissa grundsatser och afse vissa mål vid deras omdömen om theatern i Finland.
13 Vi äro nog förmätna att räkna Hfors Tidningar till de sednares antal. Vid bedömandet af alla de sju eller åtta svenska, alla de fem eller sex tyska theatrar, som vexelvis och i flera sejourer efterträdt hvarandra i Helsingfors sedan början af 1842, ha Hfors Tidn. städse varit ledda af samma grundsats, och den är så enkel, att den kan sammanfattas i fyra ord: skonsamhet mot skådespelarne; skoningslös stränghet mot repertoiren.
14 Vi veta rätt väl, att man theoretiskt kan uppställa vida högre fordringar på skådespelaren*)Hvilka sednast antydas i vår N:o 4, 5., och vi erkänna likaså, att det finnes en gräns, der hans dålighet ej mera bör tolereras. Men emellan dessa motsatser af det högsta och det lägsta finnes en vid rymd, der goda sträfvanden finna sitt erkännande, svagare krafter sitt öfverseende och alla bemödanden deras uppskattning med hänsigt till de förhållanden, under hvilka de framträdt.
15 De, hvilka ständigt och theoretiskt uppställa höga fordringar på skådespelaren, gjorde bättre uti att sammanfatta dessa uti en bok och sålunda söka att utbilda allmänhetens omdöme. En tidning måste af flera skäl behandla frågan ur mera praktiska synpunkter och framför allt akta sig att icke utkasta barnet med tvättvattnet. Ty vill man verkligen theaterns framgång, vill man hos en talrik, blandad allmänhet utbreda kärlek och intresse för denna sköna konst, vill man höja och uppmuntra skådespelaren att vidare fortgå på sin ganska svåra bana, så är det väl det mest förvända sätt en välmening kan uppfinna, att söka uppnå detta mål genom att ständigt nedsätta skådespelaren, sådan han nu engång är, i egna och allmänhetens ögon.
16 Tidningarnas läsare äro ursäktade, om de icke, vid läsningen af sådana omdömen, kunna uppfatta theaterns egendomliga ställning i vårt land och derföre tro en myndig och högljudd recensent på hans ord. Men tidningarna sjelfva, som måste veta hvad deras ord åsyfta ock begripa hvar de träffa, ha ingen ursäkt, om de glömma att låta hvarje sak gälla hvad den kan, hvarken mer eller mindre. De måste se tillbaka på de förhållanden, under hvilka skådespelarekonsten uppvuxit hos oss, den utbildning den kunnat vinna; de måste se omkring sig de svåra hinder, med hvilka den ännu har att kämpa; de måste framför allt skåda framåt på möjliga mål, på praktiskt utförbara resultater, emedan ännu inga theorier förmått skapa en framtid oberoende af den grund som förut i verkligheten förefinnes.
17 Vare nu detta sagdt om den svenska scenen.
18 Det skulle mycket intressera oss att erfara hvilka underbara föreställningar Mbl. gjort sig om den blifvande svenska theatern i Finland. Att döma af Mbl:s nuvarande anspråk, borde den blifva särdeles ypperlig. Men vi misstänka att Mbl. just icke gjort sig den mödan att härom hysa några föreställningar alls.
19 För vår del göra vi oss inga stora illusioner i detta afseende. Det är icke bekant att Sverige äger någon synnerlig rikedom på utmärkte skådespelare, och äfven om de funnes, tvifla vi mycket uppå att just de bäste skulle känna sig lockade af det visserligen för oss intressanta, men för dem något genanta företaget att göra sig sjelfva för framtiden umbärliga, genom att uppfostra åt oss en inhemsk theater. Vi tro derföre, att om en sådan svensk scen komme till stånd här i landet, finge Mbl. ett nytt fält för sin kritiska skarpsinnighet, och derest då icke Mbl., lustigt som alltid, sadlade om, finge det, en annan riddar Blåskägg, hänga äfven detta sin framtids ideal bland det öfriga sällskapet på knaggen i den stora skräpkammaren.
20 Orsaken, hvarföre repertoiren här i Finland bör mycket strängare nagelfaras än skådespelarne, är för det första den, att ingen undskyllan för den finnes. Går ej en theater
original: ej i land med dramatikens högsta genrer, så må den välja bland de lägre, och det vissa är, att tillgångarne för ett godt val äro i alla genrer rika. Ett vigtigare skäl är dock, att det i främsta rummet är styckets halt, som inverkar på allmänhetens smak, både i esthetiskt och sedligt afseende. Goda stycken, äfven illa utförda, lemna dock vanligen något godt intryck efter sig, åtminstone kunna de icke skada. Men dåliga stycken, utförda aldrig så väl, lemna dock alltid en drägg i sinnena, och det ofta mera i samma mån de höjas af talenten.
21 Ifall det icke, som vi redan anmärkt, vore för mycket begärdt af det framåtblickande Mbl. att sända ett litet ögonkast tillbaka, så skulle det kanske finna, att Hfors Tidn:s kritik, hvilken det anser så usel, i en följd af år fört ett oblidkeligt krig mot allt det dåliga, som här i Helsingfors velat insmyga sig i scenens repertoir. Det skulle kanske finna, att den blodiga franska dramen, den lättfärdiga stockholmska farcen i oss funnit konseqvente och afgjorde motståndare, medan vi städse haft ett ord af erkännande för allt det ädla och sköna repertoiren haft att framvisa, med den ofta uttryckta önskan, att den danska och icke den svenska scenens smak måtte i Finland göra sig gällande.
22 Men, som sagdt, våra åsigter må gälla hvad de förmå, och har Mbl. eller någon annan bättre att framställa, så må de i sin tur vinna sitt erkännande. Vill man en god sak, så är det likgiltigt om den|10 4| ene eller den andre drifver saken igenom, och för vår del skola vi aldrig underkänna, alltid uppskatta bemödanden, gjorda i god afsigt för scenens vackra konst, vare sig af allmänheten, skådespelarne, författarne eller tidningarna.