2 Bland protokoller och resolutioner och räkenskaper och pappersluntor af alla slag finner jag lyckligtvis ännu på mitt bord ett helt, vackert och ojuridiskt postpappersark, och försättes derigenom i den agreabla möjligheten att hastigt bifoga några rader till min älskvärda kusin, medan Tobias dröjer ute på sitt sista ärende i staden. Främst af allt måste jag uttrycka min fägnad öfver att ändtligen kunna öfverstyra de länge dröjda utländska tidningarna till Farbror; deraf medföljer en respektabel bundt, snarlik en af våra mest krigiska höstackar ute på kampmalmen. Men, bästa Betty, Farbror begär af mig »krigsnyheter»!konsekvensändrat/normaliserat ock hvad skall jag skrifva och säga om »kriget»?konsekvensändrat/normaliserat I Helsingfors vet man derom lika litet och lika mycket som annorstädes, eller, man vet icke mer än hvad som står i tidningarna, ofta icke ens det. Jag hoppas min väldiga tidningsremiss skall tillfredsställa Farbrors vettgirighet och han för detta ändamål finna i dig den outtröttligaste lilla tolk, der gubbens fransyska ej mer räcker till. Skada blott, för mig, att jag är beröfvad all möjlighet att deltaga i de utan tvifvel intressanta debatterna.
3 Men huru man i Helsingfors, midt under de allvarligaste förhållanden, midt under en stigande oro, haft tillfälle och tid och håg att höra på god musik, det är en nyhet som jag anser alltför märkelig, för att med tystnad förbigås af din, som jag hoppas, hittills åtminstone alltid påpasslige korrespondent. Pacii konsert d. 23 Mars hade lockat ett antal af mer än 800 åhörare; den stora societetshussalen var öfverfylld, mindre salongen måste tagas till hjelp, och dock var brist på platser.
4 Helsingfors’ bästa musikaliska resurser medverkade, främst af alla Fröken M. In de Betou och M:lle H. Falkman, oberäknadt ett stort antal amatörer. Sångkören, sammanräknad med orkestern, uppgick till mer än 120 personer. En stor och vacker och festlig konsert, i hvarje afseende! Men derjemte en trängsel, bästa Betty, af den mest krigiska beskaffenhet, – en trängsel som, tillfölje af den hos oss dödliga varelser så olika fördelningen af längd och bredd och deraf naturligtvis härflytande missnöjdhet med sin ställning, mångenstädes antog en öppet off- ock defensiv karakter och betog mången nöjet att ostörd höra och se.
5 Gladt var att efter långa tider åter se Pacius i spetsen för ett musikaliskt företag i Helsingfors och intressant framför allt att, efter ännu längre tid, höra honom åter såsom kompositör, i stycken af den mest olika art. – »Zigenarkören»,konsekvensändrat/normaliserat för många år tillbaka här uppförd, är ett af de gladaste minnen man har från Pacii tidigaste verksamhet i Helsingfors; den genialiska kompositionen åhördes derföre nu af mången med dubbel fägnad. Det är en ungdomlig eld och ett lif i denna kör, en frisk fläkt af äfventyrlig raskhet, en glänsande bjert kolorit i instrumenteringen, hvilken gör den som genrestycke alldeles förträfflig. – Deklamatoriet »Tonernas välde» intager bland Pacii kompositioner ett lika utmärkt rum. Öfverallt poetiskt uppfattadt, fulländadt i helhet och detalj, eger det flera partier af hänförande musikalisk skönhet. I sanning, bästa Betty, jag tvekar aldrig ett ögonblick att ställa dessa Pacii tvenne stycken i jemnbredd med våra dagars bästa kompositioner, som ljudat öfver till oss från fremmande land. Skola aldrig dessa, och med dem så många andra barn af Pacii genialiska konst, engång gå ut i verlden, för att åt sin herre och mästare tillkämpa hela den rätt honom tillkommer bland våra dagars hyllade konstnärer? De äro födda på en aflägsen strand, de hafva blifvit uppammade med all den värma och kärlek som ett kulet land kan gifva, de utgöra dess stolthet, de skola hos oss förblifva oförvissneliga blommor i den krans, som minnet engång flätar kring Pacii namn. Men detta är dock en anspråkslös lott. Konstnärens verk böra tillhöra verlden. Och samtiden och en kommande tid skola en gång, jag är viss derpå, med glädje och tacksamhet emottaga och tillegna sig många af Pacii verk, som redan så länge förtjusat oss.
6 De tvenne kompositioner jag omtalat härröra begge från en tidigare period af Pacii verksamhet som komponist. Man finner i dem ovilkorligt ett visst tycke af Spohr, i sjelfva andan, icke i enskildheter. Vare detta sagdt icke till förringande af kompositionen; Pacius har endast sannt uppfattat och fortgår i sin ädle mästares anda, utan att öfverväldigas af maneret, eller någonsin förfalla till slafvisk efterhärmning. I Pacii kompositioner från sednare år frambryter dock, det kan ej bestridas, en vida friare originalitet, en friskare fläkt genomgår hans musik. Blomman af denna hans nya musik är – Kung Carls Jagt. Jag skrifver detta, Betty, på årsdagen af operans uppförande 1852, och vore, jag tillstår det, frestad att undfägna dig med bredaste resonnementer om detta kapitel, men, var icke rädd, – – postpappersarket är redan nära slut, – tack vare min förträffliga protokollsstil!
7 Låt mig derföre säga dig blott att hofdamernas älskvärda duett ur Kung Carls Jagt tog sig mycket väl ut vid konserten. En ypperlig komposition, fin, täck, behaglig och liffull! Hvad som är visst, är ock att god färdighet behöfves för dess afsjungande; det är en halsbrytande duett, ehuru alls icke af det toma, intetsägande italienska slaget. Utförd af fröken In de Betou och M:lle Falkman, gjorde stycket en briljant effekt, begärdes och gafs dacapo. Du har »aldrig rätt tyckt om denna duett»,konsekvensändrat/normaliserat men jag är viss om att du lärt dig värdera den högt, om du hört den på Pacii konsert.
8 Konsertens öfriga stycken voro på bästa sätt valda, repertoiren pryddes af de störste mästares namn. Inledning till konserten bildade Mozarts beundransvärda ouverture till Trollflöjten, »fugornas drottning»,konsekvensändrat/normaliseratMozarts sista verldsliga arbete. Härefter ljöd i allvarlig och storartad enkelhet den effektrika trion ur första akten af »Fidelio»,konsekvensändrat/normaliserat afsjungen på ett i hög grad tillfredsställande sätt. I herrar Donizetti och Verdi, Auber, Adam och andra, som skrifvit flera operor än efterverlden orkar minnas, fastän samtiden firat dem alla! – böjen knä för denna trio ur Beethovens enda opera och erkännen i den ett hittills oupphunnet mönster af sannt dramatisk musik!
9 En vacker och liflig dryckeskör ur Rossinis opera Comte d'Ory utfördes af akademiska sångföreningen ovanligt raskt och bra. Utan ackompagnement exequerade den talrika kören af herrar och damer tvenne qvartetter: »Svanhvits Sång»,konsekvensändrat/normaliserat ur Lycksalighetens Ö, komponerad af Geijer, samt Pacii karakteristiska »Flyttfåglarna»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka bildade ett angenämt afbrott mellan de större musiknumrorna.
10 Du finner att konserten var rik, en af de rikaste som på länge blifvit gifna hos oss. Och dock var repertoiren ej härmed slut: ännu återstod en kör med duett för två sopraner, ur Mendelsohns »Lobgesang»,konsekvensändrat/normaliserat som på vackraste vis slutade konserten. Jag har alltid betraktat detta stycke såsom ett af Mendelsohns skönaste. Det är en ljuflig komposition, i ädel och ren religiös stil. Jag vet ej hvad som måste anses mera beundransvärdt deri: de vexlande melodiernas egen rörande enkelhet, eller den utarbetade och dock skenbart konstlösa behandlingen af de rika motiverna. Duetten för de begge sopranerna (sjungen af Fröken In de Betou och M:lle Falkman) med sin beledsagande kör, är en äkta perla, infattad i konstrikt arbetadt guld.
11 Fröken In de Betou’s förträffliga rent musikaliska föredrag af de förnämsta sångpartierna gaf konserten ökadt värde. Men – bästa Betty, jag förglömmer mig, hvad skall du säga, du som helt visst läser våra tidningar lika noga som jag? Du har utan tvifvel tagit kännedom af de obegripliga dubier »en konstvän» i Å. U. hyser om fröken In de Bétou’s sång. Och icke nog dermed, du måste äfven ha sett red. för samma goda blad taga samma konstnär under sina vingars skugga och yttra sitt bifall till dubierna utan att dock ha hört sångerskan! Jag måste tiga, jag måste sluta, jag tror jag vågar aldrig skrifva en rad mer om musik. Men lefve Å. U. och dess »konstnär»,konsekvensändrat/normaliserat och herr agis dessutom, som helt nyss i Å. T. uppträdt i en gästrol »till förmån för Roosska truppens samtliga sujetter»,konsekvensändrat/normaliserat och dervid yttrat: »Åbo har nu bevisat att äfven å konstens vägnar behöfves blott en liten impuls, för att lemna den finska trögheten och varmt antaga sig konstens sak.»
12 Ja, bästa Betty, var öfvertygad om att hvad herr agis yttrat måste vara sannt »så i ett som i annat»,konsekvensändrat/normaliserat och derjemte att jag som förr är och förblifver Kammarskrifv– – nej, för all del! – är som förr Kammarskrifvare och Vice Häradshöfding och, om du så vill, Hofrätts Extra-Notarie derjemte, och städse förblifver din tropligtigaste tjenare och vän.
13 Gabr –
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Gabriel.
(Om Pacii Konsert.)
1 Bästa Betty!
2 Bland protokoller och resolutioner och räkenskaper och pappersluntor af alla slag finner jag lyckligtvis ännu på mitt bord ett helt, vackert och ojuridiskt postpappersark, och försättes derigenom i den agreabla möjligheten att hastigt bifoga några rader till min älskvärda kusin, medan Tobias dröjer ute på sitt sista ärende i staden. Främst af allt måste jag uttrycka min fägnad öfver att ändtligen kunna öfverstyra de länge dröjda utländska tidningarna till Farbror; deraf medföljer en respektabel bundt, snarlik en af våra mest krigiska höstackar ute på kampmalmen. Men, bästa Betty, Farbror begär af mig »krigsnyheter»!konsekvensändrat/normaliserat ock hvad skall jag skrifva och säga om »kriget»?konsekvensändrat/normaliserat I Helsingfors vet man derom lika litet och lika mycket som annorstädes, eller, man vet icke mer än hvad som står i tidningarna, ofta icke ens det. Jag hoppas min väldiga tidningsremiss skall tillfredsställa Farbrors vettgirighet och han för detta ändamål finna i dig den outtröttligaste lilla tolk, der gubbens fransyska ej mer räcker till. Skada blott, för mig, att jag är beröfvad all möjlighet att deltaga i de utan tvifvel intressanta debatterna.
3 Men huru man i Helsingfors, midt under de allvarligaste förhållanden, midt under en stigande oro, haft tillfälle och tid och håg att höra på god musik, det är en nyhet som jag anser alltför märkelig, för att med tystnad förbigås af din, som jag hoppas, hittills åtminstone alltid påpasslige korrespondent. Pacii konsert d. 23 Mars hade lockat ett antal af mer än 800 åhörare; den stora societetshussalen var öfverfylld, mindre salongen måste tagas till hjelp, och dock var brist på platser.
4 Helsingfors’ bästa musikaliska resurser medverkade, främst af alla Fröken M. In de Betou och M:lle H. Falkman, oberäknadt ett stort antal amatörer. Sångkören, sammanräknad med orkestern, uppgick till mer än 120 personer. En stor och vacker och festlig konsert, i hvarje afseende! Men derjemte en trängsel, bästa Betty, af den mest krigiska beskaffenhet, – en trängsel som, tillfölje af den hos oss dödliga varelser så olika fördelningen af längd och bredd och deraf naturligtvis härflytande missnöjdhet med sin ställning, mångenstädes antog en öppet off- ock defensiv karakter och betog mången nöjet att ostörd höra och se.
5 Gladt var att efter långa tider åter se Pacius i spetsen för ett musikaliskt företag i Helsingfors och intressant framför allt att, efter ännu längre tid, höra honom åter såsom kompositör, i stycken af den mest olika art. – »Zigenarkören»,konsekvensändrat/normaliserat för många år tillbaka här uppförd, är ett af de gladaste minnen man har från Pacii tidigaste verksamhet i Helsingfors; den genialiska kompositionen åhördes derföre nu af mången med dubbel fägnad. Det är en ungdomlig eld och ett lif i denna kör, en frisk fläkt af äfventyrlig raskhet, en glänsande bjert kolorit i instrumenteringen, hvilken gör den som genrestycke alldeles förträfflig. – Deklamatoriet »Tonernas välde» intager bland Pacii kompositioner ett lika utmärkt rum. Öfverallt poetiskt uppfattadt, fulländadt i helhet och detalj, eger det flera partier af hänförande musikalisk skönhet. I sanning, bästa Betty, jag tvekar aldrig ett ögonblick att ställa dessa Pacii tvenne stycken i jemnbredd med våra dagars bästa kompositioner, som ljudat öfver till oss från fremmande land. Skola aldrig dessa, och med dem så många andra barn af Pacii genialiska konst, engång gå ut i verlden, för att åt sin herre och mästare tillkämpa hela den rätt honom tillkommer bland våra dagars hyllade konstnärer? De äro födda på en aflägsen strand, de hafva blifvit uppammade med all den värma och kärlek som ett kulet land kan gifva, de utgöra dess stolthet, de skola hos oss förblifva oförvissneliga blommor i den krans, som minnet engång flätar kring Pacii namn. Men detta är dock en anspråkslös lott. Konstnärens verk böra tillhöra verlden. Och samtiden och en kommande tid skola en gång, jag är viss derpå, med glädje och tacksamhet emottaga och tillegna sig många af Pacii verk, som redan så länge förtjusat oss.
6 De tvenne kompositioner jag omtalat härröra begge från en tidigare period af Pacii verksamhet som komponist. Man finner i dem ovilkorligt ett visst tycke af Spohr, i sjelfva andan, icke i enskildheter. Vare detta sagdt icke till förringande af kompositionen; Pacius har endast sannt uppfattat och fortgår i sin ädle mästares anda, utan att öfverväldigas af maneret, eller någonsin förfalla till slafvisk efterhärmning. I Pacii kompositioner från sednare år frambryter dock, det kan ej bestridas, en vida friare originalitet, en friskare fläkt genomgår hans musik. Blomman af denna hans nya musik är – Kung Carls Jagt. Jag skrifver detta, Betty, på årsdagen af operans uppförande 1852, och vore, jag tillstår det, frestad att undfägna dig med bredaste resonnementer om detta kapitel, men, var icke rädd, – – postpappersarket är redan nära slut, – tack vare min förträffliga protokollsstil!
7 Låt mig derföre säga dig blott att hofdamernas älskvärda duett ur Kung Carls Jagt tog sig mycket väl ut vid konserten. En ypperlig komposition, fin, täck, behaglig och liffull! Hvad som är visst, är ock att god färdighet behöfves för dess afsjungande; det är en halsbrytande duett, ehuru alls icke af det toma, intetsägande italienska slaget. Utförd af fröken In de Betou och M:lle Falkman, gjorde stycket en briljant effekt, begärdes och gafs dacapo. Du har »aldrig rätt tyckt om denna duett»,konsekvensändrat/normaliserat men jag är viss om att du lärt dig värdera den högt, om du hört den på Pacii konsert.
8 Konsertens öfriga stycken voro på bästa sätt valda, repertoiren pryddes af de störste mästares namn. Inledning till konserten bildade Mozarts beundransvärda ouverture till Trollflöjten, »fugornas drottning»,konsekvensändrat/normaliserat Mozarts sista verldsliga arbete. Härefter ljöd i allvarlig och storartad enkelhet den effektrika trion ur första akten af »Fidelio»,konsekvensändrat/normaliserat afsjungen på ett i hög grad tillfredsställande sätt. I herrar Donizetti och Verdi, Auber, Adam och andra, som skrifvit flera operor än efterverlden orkar minnas, fastän samtiden firat dem alla! – böjen knä för denna trio ur Beethovens enda opera och erkännen i den ett hittills oupphunnet mönster af sannt dramatisk musik!
9 En vacker och liflig dryckeskör ur Rossinis opera Comte d'Ory utfördes af akademiska sångföreningen ovanligt raskt och bra. Utan ackompagnement exequerade den talrika kören af herrar och damer tvenne qvartetter: »Svanhvits Sång»,konsekvensändrat/normaliserat ur Lycksalighetens Ö, komponerad af Geijer, samt Pacii karakteristiska »Flyttfåglarna»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka bildade ett angenämt afbrott mellan de större musiknumrorna.
10 Du finner att konserten var rik, en af de rikaste som på länge blifvit gifna hos oss. Och dock var repertoiren ej härmed slut: ännu återstod en kör med duett för två sopraner, ur Mendelsohns »Lobgesang»,konsekvensändrat/normaliserat som på vackraste vis slutade konserten. Jag har alltid betraktat detta stycke såsom ett af Mendelsohns skönaste. Det är en ljuflig komposition, i ädel och ren religiös stil. Jag vet ej hvad som måste anses mera beundransvärdt deri: de vexlande melodiernas egen rörande enkelhet, eller den utarbetade och dock skenbart konstlösa behandlingen af de rika motiverna. Duetten för de begge sopranerna (sjungen af Fröken In de Betou och M:lle Falkman) med sin beledsagande kör, är en äkta perla, infattad i konstrikt arbetadt guld.
11 Fröken In de Betou’s förträffliga rent musikaliska föredrag af de förnämsta sångpartierna gaf konserten ökadt värde. Men – bästa Betty, jag förglömmer mig, hvad skall du säga, du som helt visst läser våra tidningar lika noga som jag? Du har utan tvifvel tagit kännedom af de obegripliga dubier »en konstvän» i Å. U. hyser om fröken In de Bétou’s sång. Och icke nog dermed, du måste äfven ha sett red. för samma goda blad taga samma konstnär under sina vingars skugga och yttra sitt bifall till dubierna utan att dock ha hört sångerskan! Jag måste tiga, jag måste sluta, jag tror jag vågar aldrig skrifva en rad mer om musik. Men lefve Å. U. och dess »konstnär»,konsekvensändrat/normaliserat och herr agis dessutom, som helt nyss i Å. T. uppträdt i en gästrol »till förmån för Roosska truppens samtliga sujetter»,konsekvensändrat/normaliserat och dervid yttrat: »Åbo har nu bevisat att äfven å konstens vägnar behöfves blott en liten impuls, för att lemna den finska trögheten och varmt antaga sig konstens sak.»
12 Ja, bästa Betty, var öfvertygad om att hvad herr agis yttrat måste vara sannt »så i ett som i annat»,konsekvensändrat/normaliserat och derjemte att jag som förr är och förblifver Kammarskrifv– – nej, för all del! – är som förr Kammarskrifvare och Vice Häradshöfding och, om du så vill, Hofrätts Extra-Notarie derjemte, och städse förblifver din tropligtigaste tjenare och vän.
13 Gabr –