1 Hertig Johan af Finland, sedermera konung Johan III, var en skön, artig och lärd herre. Han var öfver tre alnar i längd, med långlagdt ansigte, ljusgult hår, hög panna och näsa samt stora blåa ögon, öfver hvilka sväfvade ett drag af dyster tankfullhet. Hans lynne var dystert och misstänksamt, han älskade böcker och ensamhet, men han förstod ock att utveckla en ridderlig prakt. Han talade, utom modersmålet, latin, polska, ryska, italienska, engelska och finska samt förstod franska och grekiska. Till karakteren var han svag och ombytlig, ostadig i sin tro, vankelmodig i sina beslut, opålitlig i sina löften. Hjertats godhet, hans mödernearf, blef ofta öfverröstad af fruktan och äregirighet. Redan från första ungdomen smög sig i hans hjerta bitterheten af en brödratvist, som sedan under lifvets öden mognade ända till brodermord. Men icke blott skalden ensam, äfven häfdatecknaren vet, att hertig Johans ungdomsdrömmar hade sina, blott alltför flyktiga, stunder af höga föresatser, djerfva planer, ädla, ridderliga tänkesätt.
2 Det är något i denna furstes personlighet, som gör att en Finne är böjd att förlåta honom mycket af hvad han felat, och det är hans varma, hans uppriktiga kärlek för Finland och finska folket. Man kunde säga att Finland var hans ungdomskärlek och, ehuru svag äfven deri, när det gällde att handla, följde honom denna kärlek från den hertigliga thronen ända upp på den konungsliga. Engång frågade honom ett främmande sändebud hvar hans bästa fästningar voro. Johan svarade: »i mitt folks armar».konsekvensändrat/normaliserat
3 Före sin förmälning hade hertig Johan en älskarinna, Katharina Hansdotter Natt och Dag. Frukten af denna förbindelse voro tre barn, hvilka sedan adlades med namnet Gyllenhjelm.
4 År 1562 den 4 Oktober förmäldes hertig Johan i Vilna, mot sin broder konung Eriks vilja, med prinsessan Katharina af Polen, vanligen efter sin ätt benämnd Jagellonica. Hon var en skön, ädel och högsint furstinna, sin gemål obrottsligt tillgifven i alla lyckans skiften. Hon följde honom i hans fängelse och svarade, när man ville förmå henne att lemna honom, med att visa sin vigselring, uti hvilken stodo graverade orden: nemo nisi mors, »ingen utom döden».konsekvensändrat/normaliserat Detta giftermål drog i sin början en storm öfver hertig Johans hufvud. Konung Erik fruktade med rätta den nära förbindelsen med det fientliga och katholska Polen; Czar Ivan i Moskva kunde aldrig förlåta, att hans frieri till Katharina blifvit med skymf afslaget.
5 Emellertid förde hertig Johan sin sköna brud till Åbo slott. Här omgaf sig hertigen med ett litet sjelfständigt hof och uttänkte planen att, med Polens bistånd, af Finland upprätta ett oberoende rike. Den finska adeln samlades kring sin hertig, men icke sällan föreföllo der tvister med de öfvermodige utländske äfventyrare, som stodo i Johans tjenst och som läto Finnarne känna sin förmenta öfverlägsenhet.
6 År 1563 utbrast missämjan med konung Erik i öppen fejd. Vid Hindersmessan i Åbo den 19 Januari höll hertigen till det församlade folket ett tal uppfylldt af häftiga beskyllningar emot konungen. Finnarne trodde hans ord och svuro sin hertig trohet. Åbo slott befästades, soldater och krigsförråd anskaffades. Men konung Erik sände på sommaren en flotta och en krigshär mot Åbo. I två månader försvarade sig hertig Johan tappert i slottet. Slutligen den 12 Augusti måste han gifva sig. Vid detta tillfälle sprang emot honom Anders Nilsson Sabelfana med blottad dolk, men Klas Boje stötte honom tillbaka. Hertig Johan räddades och fördes med sin gemål till fängelset i Gripsholms slott.
7 Sådant är det historiska underlaget för Hr Cygnæi nya skådespel »Hertig Johans Ungdomsdrömmar».konsekvensändrat/normaliserat Man finner att det är tacksamt och rikt. Utom här ofvan nämnda personligheter, uppträda deri äfven Klas Fleming, den sedan så ryktbare, jernfaste »SvidjeKlas»,konsekvensändrat/normaliserat då ännu ung; vidare Arvid Stålarm, den likaledes sedan så tappre och gladlynte härföraren, då ännu blott en page, samt Petrus Petrosa, likaledes ännu en yngling blott. Denne Petrosa eller Romanovitz (hans rätta namn var Peder Erikson) var född Österbottning, hade studerat i Collegium Raumense samt blef i sednare år jesuiternes verktyg i Sverige och bekant för sitt mordförsök mot Carl IX och sin ståndaktiga död. Samme riktbegåfvade man, som äfven spelar en framstående rol i Ridderstads skådespel Carl IX, är af förf. behandlad med mycken förkärlek.
8 Kritiken skall kanske säga om Hr Cygnæi skådespel, att dess grundton är lyrisk, likasom dess titel, likasom dess hjelte och likasom författarens hela diktarelynne. Men om stora ämnen, upphöjda idéer, starka konflikter mellan menskliga passioner och menskliga pligter berättiga till ett dramatiskt intresse, så finnes af dem en rik skörd uppå dessa blad. Det hela förekommer som taflan af en glänsande illusion, krossad af verkligheten, – som bilden af en mot forntiden vänd profet, hvilken
... bestuckenkonsekvensändrat/normaliserat kanske mer än andra,
Såg sina idealers verklighet
I djerfheten af Johans framtidsplaner.konsekvensändrat/normaliserat
10 Hr Cygnæus har behandlat sitt ämne med den frihet, hvartill dikten är berättigad. Johan den ärelystne, Johan den djerfve, Johan den svage, Johan den egoistiske, alla dessa olika karaktersdrag har Hr C. sökt sammansmälta och mildra i glansen af ungdomens hänförelse, i kärlekens och ärans tjusning, men framför allt i dagern af en finsk furstes finska tänkesätt.
Hvemkonsekvensändrat/normaliserat kan väl skilja Finlands öde åt
Ifrån dess hertigs? Sammanvuxna äro
De såsom kropp och själ ...
Mitt öga trängt igenom denna yta,
Som, rå och skroflig, döljer rensta guld.
De krafter, slumrande i folkets själ,
Som ej ens sjelfva känna sina nerver,
Dem vill jag frambesvärja till ett lif,
Som återspegla skall min egen ungdoms.
Sin tideräkning Finland skall datera
Från tiden för min kärlek till detsamma.konsekvensändrat/normaliserat
12 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/11 1854:|86 2|
Hertig Johans Ungdomsdrömmar.
(Slut från föreg. N:r.)
13 Början af femte akten är, just med afseende å dessa Johans sympathier, en af styckets glanspunkter. Dess föremål är det omnämnda talet till den församlade menigheten vid Hindersmessan i Åbo. Hertiginnan Katharina betraktar folkmassorna från en sal i Åbo slott. »Det är en sällsam riksdag, säger hon gäckande; hvad kan man föredraga, som begripes af en sådan församling – dessa krypfän, dessa trälar utan någon adlig hållning?» Petrosa svarar: »Ifall man ej talar latin, så finnes der ingen tanke nog hög, ingen känsla nog djup, som ej skulle der begripas och gripa lika klart och innerligt, som i den finaste bland hofvets cirklar.» – »Men, säger hertiginnan, det der folket har ju ingenting lärt.» – »Ja, säger Petrosa, af menskor föga, det är sannt tyvärr, men af sin Gud och af naturen dock det anlag fått, som väl förtjent med större omfång odlas.»
14 Nu beskrifves huru hertigen rider fram med blottadt hufvud och helsar åt alla sidor. Hertiginnan förvånas öfver folkets ljudlösa tystnad. Petrosa svarar: »det är så Finnens art; han tiger först liksom den dämda strömmen. Men låt ordet öppna och värma hans slutna känsla, och den skall svälla som den lösta floden.» – Hertigen talar, och Petrosa tolkar hans tal som följer:
Hankonsekvensändrat/normaliserat talar landets modersmål, på det
En främmande och isig fläkt ej tränga
Må mellan folkets hjerta och dess furstes.
Det omnämns huru högt i ära hållet
Det språket blifvit, då det brukats i
Skriftvexling med Europas största makter,
Och heligt lofvas, att det stora verk
Agricola begynte till dess odling
Af dum lättfärdighet ej får förtrampas.
Ifrån de dystra pannor vika töcknen,
Liksom från bergen, då det börjar dagas.
Alltmera lifvad, lofvar hertigen,
Att lag och rätt det väldet skola stäfja,
Som onäpst mot de svagare har rasat
I nejder, dit hans blick ej alltid trängt.
Nu säges, att sen hedenhös han varit
Den förste furste, som på Finlands strand
Med det i hågen vext: att derför han
Lärt mer än någon skatta Finlands värde,
Och att dess värdighet bör få ett uttryck,
Som bättre anstår landet, än en titel
Af simpelt hertigdöme.konsekvensändrat/normaliserat
16 Detta anslår den stolta hertiginnan. Petrosa skildrar vidare huru folkets ögon glänsa vid denna tanke. Men stora faror resa sig mot furstens planer, de ädlaste bland hans män ryckas till sträckbänken, der plågor och död bli den finska trohetens lön. Sabelfana, nyss marterad af Göran Persons bödlar, står som ett vittne derom. Dock vill hertigen genom mäktiga förbindelser vinna trygghet för land och folk; prinsessan Katharina, beslägtad med sjelfve kejsaren, har räckt honom sin hand, och nu vill man rycka denna ädla maka ur hans famn.
»Men Finlands furste vädjar till hvart hjerta,
Der kärlek har en fristad och der hemfrid
Än har ett tempel. Och sig sjelf, sin maka,
Sin ära och sin hela lefnadslycka
Han innesluter i den fasta borgen
Af finska folkets kärlek till sin furste.
Om något dödligt vederfares honom,
Så lemnas hans gemål förtröstansfullt
Uti det trogna Finlands hägn, näst Guds.
Det gör omätlig verkan. Allas ögon
Sig lyfta, liksom på ett gifvet tecken,
Åt detta håll» ...
18 (nemligen slottsfönstret, der hertiginnan visar sig,) och hänförd utbrister den ädla Katharina:
Detkonsekvensändrat/normaliserat är i sanning obeskrifligt skönt.
Som diamanter klara, glänsa tårar
I dessa allvarsama mannaögon;
Och armar, fasta såsom fjällets, lyftas
Till att bekräfta eden, hjertat svär.
Från själens inre gjutes en förklaring
Ut öfver denna menskomassa, lifvad
Af mensklighetens högsta, bästa känslor.
Jag ej det trodde möjligt, att ett folk
Så herrligt och så storsint kunde synas.
Min famn jag ville sträcka ut att trycka
Dem alla till mitt bröst, det sällhetsdrucknakonsekvensändrat/normaliserat ...
20 Och den stolta hertiginnan, hon, som i sitt fädernesland sett trälen krypa för ädlingens fot och som så nyss hade gäckat denna föga glänsande folkmassa, hon utbreder sina armar, tjusad, förstummad vid denna nya anblick af ett friboret manligt folk ... och när hertigen instörtar med budskapet att Sverges ständer dömt honom som riksförrädare, är det hon som uppmanar honom att visa sig värdigt detta folk,
förkonsekvensändrat/normaliserat och med hvilket det är ädelt, stort,
Att vedervåga alltkonsekvensändrat/normaliserat ...
22 Finska folket höll ord. Det blödde för Johan, och det blödde för hans son. Men af båda har det skördat ringa lön.
23 Samma Johans varma, men flyktiga kärlek till Finland genomstrålar och förädlar förhållandet till Karin Hansdotter. I första akten målas hertigens och flickans första möte på Kangasalas ås, der Johans blick
såkonsekvensändrat/normaliserat tjust, som tjusfull, flög kring dalens gröna
Och våra sjöars stora slätter blå.konsekvensändrat/normaliserat
25 Och när slutligen Karins svikna kärlek, i stället att hämnas, ger sitt lif för den älskade, utropar Johan:
Dukonsekvensändrat/normaliserat ädla dotter af det ädla land,
Som med ditt hjerta gaf hvad bäst det kunde
Beskära mig! I lifvet och i döden
Du var och är en trogen bild utaf
Det folk, som älskar storsint, då det älskar,
Och glömmer oförrätt och mins allenast
Den kärlek det har rönt och den det gifvit,
... Må hvad jag ville stort och djerft för dig
I ungdomsglans bland dina minnen lefva,
Fast mina drömmar – drömmar blott förblefvo.
... Din hertigs hopp att helsas såsom din
Storfurste, gäckadt blef af ödets lek;
Såsom din furste stor jag städs mig känner
I minnets fria verldkonsekvensändrat/normaliserat ...
27 Märkelig är den efterverldens dom, som förf. uttalar om Biskop Follingius, hvilken föraktade finska språket och »predikade med helig min
att Gud knappt tål sitt ord på det förkunnas,
Och att ej öfverheten bör tillåta
Det brukas i dess eget land, mer än
Som oumbärligt är, på det ej menskan
Skall sjunka alltför djupt inunder djuret,
Då djuret fritt får göra bruk af lätet,
Hvartill det föddes i sin vilda skog. –
Den helge bispen så vanhelgar allt
Hvad heligt är i himlen och på jorden,
Och blir en skamfläck för det landets bildning,
Hvars talan han fördristar sig att föra.
Sålänge finska tungor röras än,
Att tolka tankar på hvad språk som helst,
Med harm, förbannelse och hän hans namn
Skall af dem slungas hän åt efterverldens
Förakt evärdeligt.»
29 »Derföre, tillägger hertig Johan, är det min pligt som Finlands furste att så högt som möjligt protestera mot sådant vanvett, och det är derföre jag bevisar Finlands hemspråk den högsta ära det kan vederfaras» (nemligen att begagna det i bref till Frankrikes konung,) hvars språk
Måhända blir en dag ett modersmål
För högsta bildningen kring jordens rund.konsekvensändrat/normaliserat
31 I allmänhet har denna dram blott ett sekundärt, i förbigående lemnadt utrymme för privatintressen. Hvarje enskild känsla slår öfver i ett allmänt syfte och tyckes nästan blygas att stå eller falla för egen räkning. Karins kärlek är det vackra undantaget. Hon begär ej att synas stor, och det är hennes storhet. Sabelfana, som »af naturen synes ämnad till en klubba»,konsekvensändrat/normaliserat armbågar sig knuffande fram genom hopen med harm och bitterhet, rufvande än på sin försmådda kärlek, än på sitt besvikna land. Petrosa, den ännu ej utkläckte jesuiten, slingrar sig fram som en ål mellan kämpande intressen och lyckas vid deras sammanstötning att komma helskinnad undan, medan kamraten krossas. Läsaren har svårt att uppfatta förf:s mening med dessa två motsatser: båda äro bärare för stora idéer och höga tankar, man kunde anse dem för tragiska hjelteämnen, och i andra ögonblick framstå de likväl som diktens enfans perdus. Möjligen har äfven förf. ansett dem så, ehuru han stundom lånat dem för att uppbära situationens högre intryck.
32 Klas Fleming är en kort och djerf skizz. I den sträfve ynglingen anar man hjelten. Stålarm är ett godt barn. Det gör ett behagligt intryck att vid sidan af den myckna bitterheten se hans glada tro på lifvet och höra honom beskrifva sitt möte med Nalle på det vackra Lindö.
33 Bland kämparne finnes en baron Schenck von Trautenburg. Detta väderdrifna exemplar af tysk grundlighet har den lyckan att vara styckets driftkucku. Polacken Kinski och Skotten Bruce uppträda hvardera med sin nations stolthet, tapperhet och hetsiga öfvermod. Italienaren Arnaldo är ädelt och varmt hållen; förf. har i honom älskat och målat Italien; derföre läggas och i hans mun tvenne af styckets skönaste visor. Hr Pacius har skrifvit musik till den första. Den andra börjar med följande djerfva strof:
Dökonsekvensändrat/normaliserat, herr hertig! Om du spränger
Dig i luften med oss andra,
Präktigt då vårt slut skall bli;
Som en morgonsol på minnets
Fäste får du evigt lysa,
Och som stjernor lyse vi.konsekvensändrat/normaliserat
35 Öfverhufvud har satiren ett stort fält i detta stycke; genom hvarannan rad stinger en spjutspets eller sårar en nålsudd. Kanhända skall läsaren finna spetsarna för tätt anbragta och stundom för långt sökta. Men förgiftade äro de icke. De likna den kinesiske jonglörens lek med knifsuddar: åskådaren hisnar, men finner till slut att intet ondt är å färde. Meningen är här blott att anmäla, ej att kriticera »Hertig Johans ungdomsdrömmar».konsekvensändrat/normaliserat Förf. sjelf synes betrakta dem såsom ett slags studentäfventyr – ty hertigen var vid den tiden knappt 26 år och hans ungkarlslif på Åbo slott i kretsen af något brokige stallbröder ger någon anledning till en dylik jemförelse. Sannt är att det blef en annan hushållning, och äfven stoj af annan sort, när frun kom i huset. Derföre ser man stycket börja med ett gladt lag och litet gräl, men sluta med ett stormadt fäste och en fallande hertigkrona. Emellertid syfta dessa ungdomsdrömmar något högre, än de vanliga i lifvet – och vi ha nämnt, att fosterlandets stora genius går derigenom och ger deras luftbilder ett starkt gensvar i verkligheten.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Hertig Johans Ungdomsdrömmar.
1 Hertig Johan af Finland, sedermera konung Johan III, var en skön, artig och lärd herre. Han var öfver tre alnar i längd, med långlagdt ansigte, ljusgult hår, hög panna och näsa samt stora blåa ögon, öfver hvilka sväfvade ett drag af dyster tankfullhet. Hans lynne var dystert och misstänksamt, han älskade böcker och ensamhet, men han förstod ock att utveckla en ridderlig prakt. Han talade, utom modersmålet, latin, polska, ryska, italienska, engelska och finska samt förstod franska och grekiska. Till karakteren var han svag och ombytlig, ostadig i sin tro, vankelmodig i sina beslut, opålitlig i sina löften. Hjertats godhet, hans mödernearf, blef ofta öfverröstad af fruktan och äregirighet. Redan från första ungdomen smög sig i hans hjerta bitterheten af en brödratvist, som sedan under lifvets öden mognade ända till brodermord. Men icke blott skalden ensam, äfven häfdatecknaren vet, att hertig Johans ungdomsdrömmar hade sina, blott alltför flyktiga, stunder af höga föresatser, djerfva planer, ädla, ridderliga tänkesätt.
2 Det är något i denna furstes personlighet, som gör att en Finne är böjd att förlåta honom mycket af hvad han felat, och det är hans varma, hans uppriktiga kärlek för Finland och finska folket. Man kunde säga att Finland var hans ungdomskärlek och, ehuru svag äfven deri, när det gällde att handla, följde honom denna kärlek från den hertigliga thronen ända upp på den konungsliga. Engång frågade honom ett främmande sändebud hvar hans bästa fästningar voro. Johan svarade: »i mitt folks armar».konsekvensändrat/normaliserat
3 Före sin förmälning hade hertig Johan en älskarinna, Katharina Hansdotter Natt och Dag. Frukten af denna förbindelse voro tre barn, hvilka sedan adlades med namnet Gyllenhjelm.
4 År 1562 den 4 Oktober förmäldes hertig Johan i Vilna, mot sin broder konung Eriks vilja, med prinsessan Katharina af Polen, vanligen efter sin ätt benämnd Jagellonica. Hon var en skön, ädel och högsint furstinna, sin gemål obrottsligt tillgifven i alla lyckans skiften. Hon följde honom i hans fängelse och svarade, när man ville förmå henne att lemna honom, med att visa sin vigselring, uti hvilken stodo graverade orden: nemo nisi mors, »ingen utom döden».konsekvensändrat/normaliserat Detta giftermål drog i sin början en storm öfver hertig Johans hufvud. Konung Erik fruktade med rätta den nära förbindelsen med det fientliga och katholska Polen; Czar Ivan i Moskva kunde aldrig förlåta, att hans frieri till Katharina blifvit med skymf afslaget.
5 Emellertid förde hertig Johan sin sköna brud till Åbo slott. Här omgaf sig hertigen med ett litet sjelfständigt hof och uttänkte planen att, med Polens bistånd, af Finland upprätta ett oberoende rike. Den finska adeln samlades kring sin hertig, men icke sällan föreföllo der tvister med de öfvermodige utländske äfventyrare, som stodo i Johans tjenst och som läto Finnarne känna sin förmenta öfverlägsenhet.
6 År 1563 utbrast missämjan med konung Erik i öppen fejd. Vid Hindersmessan i Åbo den 19 Januari höll hertigen till det församlade folket ett tal uppfylldt af häftiga beskyllningar emot konungen. Finnarne trodde hans ord och svuro sin hertig trohet. Åbo slott befästades, soldater och krigsförråd anskaffades. Men konung Erik sände på sommaren en flotta och en krigshär mot Åbo. I två månader försvarade sig hertig Johan tappert i slottet. Slutligen den 12 Augusti måste han gifva sig. Vid detta tillfälle sprang emot honom Anders Nilsson Sabelfana med blottad dolk, men Klas Boje stötte honom tillbaka. Hertig Johan räddades och fördes med sin gemål till fängelset i Gripsholms slott.
7 Sådant är det historiska underlaget för Hr Cygnæi nya skådespel »Hertig Johans Ungdomsdrömmar».konsekvensändrat/normaliserat Man finner att det är tacksamt och rikt. Utom här ofvan nämnda personligheter, uppträda deri äfven Klas Fleming, den sedan så ryktbare, jernfaste »SvidjeKlas»,konsekvensändrat/normaliserat då ännu ung; vidare Arvid Stålarm, den likaledes sedan så tappre och gladlynte härföraren, då ännu blott en page, samt Petrus Petrosa, likaledes ännu en yngling blott. Denne Petrosa eller Romanovitz (hans rätta namn var Peder Erikson) var född Österbottning, hade studerat i Collegium Raumense samt blef i sednare år jesuiternes verktyg i Sverige och bekant för sitt mordförsök mot Carl IX och sin ståndaktiga död. Samme riktbegåfvade man, som äfven spelar en framstående rol i Ridderstads skådespel Carl IX, är af förf. behandlad med mycken förkärlek.
8 Kritiken skall kanske säga om Hr Cygnæi skådespel, att dess grundton är lyrisk, likasom dess titel, likasom dess hjelte och likasom författarens hela diktarelynne. Men om stora ämnen, upphöjda idéer, starka konflikter mellan menskliga passioner och menskliga pligter berättiga till ett dramatiskt intresse, så finnes af dem en rik skörd uppå dessa blad. Det hela förekommer som taflan af en glänsande illusion, krossad af verkligheten, – som bilden af en mot forntiden vänd profet, hvilken
... bestuckenkonsekvensändrat/normaliserat kanske mer än andra,
Såg sina idealers verklighet
I djerfheten af Johans framtidsplaner.konsekvensändrat/normaliserat
10 Hr Cygnæus har behandlat sitt ämne med den frihet, hvartill dikten är berättigad. Johan den ärelystne, Johan den djerfve, Johan den svage, Johan den egoistiske, alla dessa olika karaktersdrag har Hr C. sökt sammansmälta och mildra i glansen af ungdomens hänförelse, i kärlekens och ärans tjusning, men framför allt i dagern af en finsk furstes finska tänkesätt.
Hvemkonsekvensändrat/normaliserat kan väl skilja Finlands öde åt
Ifrån dess hertigs? Sammanvuxna äro
De såsom kropp och själ ...
Mitt öga trängt igenom denna yta,
Som, rå och skroflig, döljer rensta guld.
De krafter, slumrande i folkets själ,
Som ej ens sjelfva känna sina nerver,
Dem vill jag frambesvärja till ett lif,
Som återspegla skall min egen ungdoms.
Sin tideräkning Finland skall datera
Från tiden för min kärlek till detsamma.konsekvensändrat/normaliserat
12 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 4/11 1854:|86 2|Hertig Johans Ungdomsdrömmar.
(Slut från föreg. N:r.)
13 Början af femte akten är, just med afseende å dessa Johans sympathier, en af styckets glanspunkter. Dess föremål är det omnämnda talet till den församlade menigheten vid Hindersmessan i Åbo. Hertiginnan Katharina betraktar folkmassorna från en sal i Åbo slott. »Det är en sällsam riksdag, säger hon gäckande; hvad kan man föredraga, som begripes af en sådan församling – dessa krypfän, dessa trälar utan någon adlig hållning?» Petrosa svarar: »Ifall man ej talar latin, så finnes der ingen tanke nog hög, ingen känsla nog djup, som ej skulle der begripas och gripa lika klart och innerligt, som i den finaste bland hofvets cirklar.» – »Men, säger hertiginnan, det der folket har ju ingenting lärt.» – »Ja, säger Petrosa, af menskor föga, det är sannt tyvärr, men af sin Gud och af naturen dock det anlag fått, som väl förtjent med större omfång odlas.»
14 Nu beskrifves huru hertigen rider fram med blottadt hufvud och helsar åt alla sidor. Hertiginnan förvånas öfver folkets ljudlösa tystnad. Petrosa svarar: »det är så Finnens art; han tiger först liksom den dämda strömmen. Men låt ordet öppna och värma hans slutna känsla, och den skall svälla som den lösta floden.» – Hertigen talar, och Petrosa tolkar hans tal som följer:
Hankonsekvensändrat/normaliserat talar landets modersmål, på det
En främmande och isig fläkt ej tränga
Må mellan folkets hjerta och dess furstes.
Det omnämns huru högt i ära hållet
Det språket blifvit, då det brukats i
Skriftvexling med Europas största makter,
Och heligt lofvas, att det stora verk
Agricola begynte till dess odling
Af dum lättfärdighet ej får förtrampas.
Ifrån de dystra pannor vika töcknen,
Liksom från bergen, då det börjar dagas.
Alltmera lifvad, lofvar hertigen,
Att lag och rätt det väldet skola stäfja,
Som onäpst mot de svagare har rasat
I nejder, dit hans blick ej alltid trängt.
Nu säges, att sen hedenhös han varit
Den förste furste, som på Finlands strand
Med det i hågen vext: att derför han
Lärt mer än någon skatta Finlands värde,
Och att dess värdighet bör få ett uttryck,
Som bättre anstår landet, än en titel
Af simpelt hertigdöme.konsekvensändrat/normaliserat
16 Detta anslår den stolta hertiginnan. Petrosa skildrar vidare huru folkets ögon glänsa vid denna tanke. Men stora faror resa sig mot furstens planer, de ädlaste bland hans män ryckas till sträckbänken, der plågor och död bli den finska trohetens lön. Sabelfana, nyss marterad af Göran Persons bödlar, står som ett vittne derom. Dock vill hertigen genom mäktiga förbindelser vinna trygghet för land och folk; prinsessan Katharina, beslägtad med sjelfve kejsaren, har räckt honom sin hand, och nu vill man rycka denna ädla maka ur hans famn.
»Men Finlands furste vädjar till hvart hjerta,
Der kärlek har en fristad och der hemfrid
Än har ett tempel. Och sig sjelf, sin maka,
Sin ära och sin hela lefnadslycka
Han innesluter i den fasta borgen
Af finska folkets kärlek till sin furste.
Om något dödligt vederfares honom,
Så lemnas hans gemål förtröstansfullt
Uti det trogna Finlands hägn, näst Guds.
Det gör omätlig verkan. Allas ögon
Sig lyfta, liksom på ett gifvet tecken,
Åt detta håll» ...
18 (nemligen slottsfönstret, der hertiginnan visar sig,) och hänförd utbrister den ädla Katharina:
Detkonsekvensändrat/normaliserat är i sanning obeskrifligt skönt.
Som diamanter klara, glänsa tårar
I dessa allvarsama mannaögon;
Och armar, fasta såsom fjällets, lyftas
Till att bekräfta eden, hjertat svär.
Från själens inre gjutes en förklaring
Ut öfver denna menskomassa, lifvad
Af mensklighetens högsta, bästa känslor.
Jag ej det trodde möjligt, att ett folk
Så herrligt och så storsint kunde synas.
Min famn jag ville sträcka ut att trycka
Dem alla till mitt bröst, det sällhetsdrucknakonsekvensändrat/normaliserat ...
20 Och den stolta hertiginnan, hon, som i sitt fädernesland sett trälen krypa för ädlingens fot och som så nyss hade gäckat denna föga glänsande folkmassa, hon utbreder sina armar, tjusad, förstummad vid denna nya anblick af ett friboret manligt folk ... och när hertigen instörtar med budskapet att Sverges ständer dömt honom som riksförrädare, är det hon som uppmanar honom att visa sig värdigt detta folk,
förkonsekvensändrat/normaliserat och med hvilket det är ädelt, stort,
Att vedervåga alltkonsekvensändrat/normaliserat ...
22 Finska folket höll ord. Det blödde för Johan, och det blödde för hans son. Men af båda har det skördat ringa lön.
23 Samma Johans varma, men flyktiga kärlek till Finland genomstrålar och förädlar förhållandet till Karin Hansdotter. I första akten målas hertigens och flickans första möte på Kangasalas ås, der Johans blick
såkonsekvensändrat/normaliserat tjust, som tjusfull, flög kring dalens gröna
Och våra sjöars stora slätter blå.konsekvensändrat/normaliserat
25 Och när slutligen Karins svikna kärlek, i stället att hämnas, ger sitt lif för den älskade, utropar Johan:
Dukonsekvensändrat/normaliserat ädla dotter af det ädla land,
Som med ditt hjerta gaf hvad bäst det kunde
Beskära mig! I lifvet och i döden
Du var och är en trogen bild utaf
Det folk, som älskar storsint, då det älskar,
Och glömmer oförrätt och mins allenast
Den kärlek det har rönt och den det gifvit,
... Må hvad jag ville stort och djerft för dig
I ungdomsglans bland dina minnen lefva,
Fast mina drömmar – drömmar blott förblefvo.
... Din hertigs hopp att helsas såsom din
Storfurste, gäckadt blef af ödets lek;
Såsom din furste stor jag städs mig känner
I minnets fria verldkonsekvensändrat/normaliserat ...
27 Märkelig är den efterverldens dom, som förf. uttalar om Biskop Follingius, hvilken föraktade finska språket och »predikade med helig min
att Gud knappt tål sitt ord på det förkunnas,
Och att ej öfverheten bör tillåta
Det brukas i dess eget land, mer än
Som oumbärligt är, på det ej menskan
Skall sjunka alltför djupt inunder djuret,
Då djuret fritt får göra bruk af lätet,
Hvartill det föddes i sin vilda skog. –
Den helge bispen så vanhelgar allt
Hvad heligt är i himlen och på jorden,
Och blir en skamfläck för det landets bildning,
Hvars talan han fördristar sig att föra.
Sålänge finska tungor röras än,
Att tolka tankar på hvad språk som helst,
Med harm, förbannelse och hän hans namn
Skall af dem slungas hän åt efterverldens
Förakt evärdeligt.»
29 »Derföre, tillägger hertig Johan, är det min pligt som Finlands furste att så högt som möjligt protestera mot sådant vanvett, och det är derföre jag bevisar Finlands hemspråk den högsta ära det kan vederfaras» (nemligen att begagna det i bref till Frankrikes konung,) hvars språk
Måhända blir en dag ett modersmål
För högsta bildningen kring jordens rund.konsekvensändrat/normaliserat
31 I allmänhet har denna dram blott ett sekundärt, i förbigående lemnadt utrymme för privatintressen. Hvarje enskild känsla slår öfver i ett allmänt syfte och tyckes nästan blygas att stå eller falla för egen räkning. Karins kärlek är det vackra undantaget. Hon begär ej att synas stor, och det är hennes storhet. Sabelfana, som »af naturen synes ämnad till en klubba»,konsekvensändrat/normaliserat armbågar sig knuffande fram genom hopen med harm och bitterhet, rufvande än på sin försmådda kärlek, än på sitt besvikna land. Petrosa, den ännu ej utkläckte jesuiten, slingrar sig fram som en ål mellan kämpande intressen och lyckas vid deras sammanstötning att komma helskinnad undan, medan kamraten krossas. Läsaren har svårt att uppfatta förf:s mening med dessa två motsatser: båda äro bärare för stora idéer och höga tankar, man kunde anse dem för tragiska hjelteämnen, och i andra ögonblick framstå de likväl som diktens enfans perdus. Möjligen har äfven förf. ansett dem så, ehuru han stundom lånat dem för att uppbära situationens högre intryck.
32 Klas Fleming är en kort och djerf skizz. I den sträfve ynglingen anar man hjelten. Stålarm är ett godt barn. Det gör ett behagligt intryck att vid sidan af den myckna bitterheten se hans glada tro på lifvet och höra honom beskrifva sitt möte med Nalle på det vackra Lindö.
33 Bland kämparne finnes en baron Schenck von Trautenburg. Detta väderdrifna exemplar af tysk grundlighet har den lyckan att vara styckets driftkucku. Polacken Kinski och Skotten Bruce uppträda hvardera med sin nations stolthet, tapperhet och hetsiga öfvermod. Italienaren Arnaldo är ädelt och varmt hållen; förf. har i honom älskat och målat Italien; derföre läggas och i hans mun tvenne af styckets skönaste visor. Hr Pacius har skrifvit musik till den första. Den andra börjar med följande djerfva strof:
Dökonsekvensändrat/normaliserat, herr hertig! Om du spränger
Dig i luften med oss andra,
Präktigt då vårt slut skall bli;
Som en morgonsol på minnets
Fäste får du evigt lysa,
Och som stjernor lyse vi.konsekvensändrat/normaliserat
35 Öfverhufvud har satiren ett stort fält i detta stycke; genom hvarannan rad stinger en spjutspets eller sårar en nålsudd. Kanhända skall läsaren finna spetsarna för tätt anbragta och stundom för långt sökta. Men förgiftade äro de icke. De likna den kinesiske jonglörens lek med knifsuddar: åskådaren hisnar, men finner till slut att intet ondt är å färde. Meningen är här blott att anmäla, ej att kriticera »Hertig Johans ungdomsdrömmar».konsekvensändrat/normaliserat Förf. sjelf synes betrakta dem såsom ett slags studentäfventyr – ty hertigen var vid den tiden knappt 26 år och hans ungkarlslif på Åbo slott i kretsen af något brokige stallbröder ger någon anledning till en dylik jemförelse. Sannt är att det blef en annan hushållning, och äfven stoj af annan sort, när frun kom i huset. Derföre ser man stycket börja med ett gladt lag och litet gräl, men sluta med ett stormadt fäste och en fallande hertigkrona. Emellertid syfta dessa ungdomsdrömmar något högre, än de vanliga i lifvet – och vi ha nämnt, att fosterlandets stora genius går derigenom och ger deras luftbilder ett starkt gensvar i verkligheten.