1 På hösten utkom i Stockholm en Svensk öfversättning af denna dikt, 256 sidor 8:vo, noter och ordtolkning inberäknade, pris 1: 32 bko. Öfversättaren har icke utsatt sitt namn. Hans arbete vittnar ofta om fyndighet, ofta om brådska, och metriska fel äro talrika. Men då öfversättningen utan tvifvel haft stora svårigheter, lärer den talrika publik, för hvilken originalet annars förblifvit obekant, hålla honom räkning för den skyndsamhet, hvarmed ett berömdt utländskt arbete, mot vanligheten, blifvit till svenskan öfverflyttadt. Boken är sannolikt ännu för flertalet af våra läsare okänd, och en kort redogörelse för dess innehåll skall derföre icke blifva ovälkommen.
2 Originalet utkom i början af detta år i Newyork och väckte genast uppseende, både för dess eget värde och för Longfellows namn, hvilket nu, både på denna och hinsidan oceanen, är ett af de mest omtyckta och mest lästa författarenamn. Förf. har veterligen icke i något förord redogjort för diktens egentliga uppkomst och grund, men yttrar härom i den efterföljande första noten: »Denna indianska edda – om jag så får benämna den – är grundad på en bland de nordamerikanske indianerne gängse sägen om en person af underbar härkomst, hvilken blef sänd bland dem för att rensa deras floder, skogar och fiskevatten samt lära dem fredliga idrotter. Han var bland flera stammar känd under de särskilda namnen Michabou, Chiabo, Manobozho, Tarenyawagon och Hiawatha. Hr Schoolcraft meddelar om honom flera upplysningar, och i 3:dje sången finnes den irokesiska formen af traditionen, härledd från en Onondaga-höfdings muntliga berättelser.»
3 »I denna gamla tradition, tillägger förf., har jag inväft andra besynnerliga indianska sagor, hämtade förnämligast från Mr Schoolcrafts skrifter. Den literära verlden står till honom i stor förbindelse för hans nit att rädda från glömskan de indianska sägnerna. – Scenen för poemet är bland Ojibwaystammen, på södra kusten af Östra Sjön, i regionen mellan Färgade Klipporna och Stora Sandheden.»
4 Ossians sånger, Kalevala m. fl. berömda diktverk äro till form och innehåll direkt antecknade i spridda fragmenter från folkets läppar samt derefter ordnade och sammanställda efter fragmenternas eget omisskänneliga sammanhang. En så hög betydelse af national-epos tyckes Longfellow, oaktadt den något höga benämningen: indianernes edda, ej vilja tillerkänna åt sina sånger. Han bekänner fritt sin egen stora andel äfven i kompositionen och besparar derigenom efterverlden allt onödigt bråk med frågan om dikternas äkthet. Deremot ställer han det hela på folktraditionens grund såsom allmänt underlag, sammanletar och kompletterar detaljerna från en mängd olika källor, der de flutit in i en mängd olika former. Äran af en stor folkdikt i andra hand kan rättvisligen icke frånkännas Hiawatha, förutsatt, såsom man bör förutsätta, att först behandlat traditionen med pietet och med varsam hand ifyllt de förekommande luckorna.
5 Ett eget intresse får Longfellows dikt genom dess redan af flera anmärkta påfallande likhet med Kalevala. Denna likhet visar sig genast i versformen, som alltigenom är den finska runometern, och ännu påtagligare i de likaså genomgående paralellismerna, ehuru deras i den finska dikten öfverflödande bredd här betydligt stäfjas. Förf. upplyser icke, om denna versform och dessa paralellismer äro egna för indianernes sånger, i hvilket fall man i stället att här se en yttre imitation af Kalevala, måste förvånas att återfinna samma uttrycksform hos folkstammar, hvilka stå mot hvarandra som antipoder på tvenne motsatta halfklot af jorden. Man får härvid ihågkomma, att Longfellows dikt är skrifven på engelska, icke på indianspråket, följaktligen äfven i sina ordagranna traditioner allenast en öfversättning; och detföre kan man ej heller bedöma, om alliterationen är bruklig i indianernas originaldikt. Det vill synas som skulle Longfellow, anslagen af Schiefners tyska öfversättning af Kalevala, sjelf ha valt dess runoform och runometer, medan paralellismerna sannolikt äro äfven hos indianerne i bruk, likasom de återfinnas hos många andra folk än finnarne.
6 Ännu märkeligare är den frändskap med Kalevala, som röjer sig i vissa delar af sångernas innehåll och i sjelfva inledningen, der sångerna sägas vara plockade från ängen, skogen, fågelboen och vid elfvens strand från sångaren Nawadahas läppar. Hela dik|102 3|ten är fördelad i 22 sånger, hvardera med skild rubrik, och deras innehåll är som följer:
7 I. Fredspipan. Gitche Manito, den store Anden, har nedstigit till »stenbrottets röda spetsar» och kallar folken tillhopa. Han formar af stenen ett piphufvud, stoppar det med bark af videbusken, tar ett vassrör till pipskaft, gnider trädens grenar mot hvarandra, får så eld och begynner röka fredspipan. Röken uppstiger i morgonluften såsom ett snöhvitt moln, folken se det och ila dit. De möta hvarandra med hat och afund, men den store Anden säger till dem: jag har gifvit eder jagtmarker och fiskevatten, jag är trött vid edra tvister och vill sända eder en profet, en folkens befriare; lyden I honom, går eder väl, hvarom icke, skolen Ioriginal: i dö. Derpå aftvå krigarne sina blodfläckar i floden, nedgräfva sina vapen, göra sig fredspipor och tåga förnöjda hem till deras boningar.
8 II. De fyra vindarne. Mudjekeewis har med sin klubba nedslagit den stora björnen i bergen och utnämnes af folket, för denna bragd, till vindarnes herre och fader. Sjelf behåller han vestanvinden och fördelar de öfriga åt sina barn. Östanvinden, den sköne Wabun, förälskar sig i morgonstjernan och pryder med henne sitt bröst. Nordanvinden, Kabibonokka, brottas dag och natt med den raske dykarn Shindebis och nödgas besegrad vika bort från hans varma hydda. Sunnanvinden, den late Shawondasee, vurmar af kärlek till ängens lejontand, tilldess hon vissnar för hans broder nordans andedrägt.
9 III. Hiawathas barndom. I aftondunklet af förflutna dagar gungade den sköna Nokomis på en vinqvistgunga i fullmånen, då en svartsjuk medtäflarinna sönderskar gungan och Nokomis förfärad nedföll på ängen. Här födde hon en dotter, Wenonah, som blef en däjelig mö. Henne såg den falske Mudjekeewis, älskade henne och bedrog henne. Då födde Wenonah underbarnet Hiawatha, men dog snart öfvergifven i sorg. Nokomis upptog klagande sin lille dotterson, bäddade honom i mossans vagga och lärde honom alla naturens hemligheter, som ganska täckt beskrifvas. Gossen vexte upp, blef en skön och vis yngling samt en väldig jägare.
10 IV. Hiawatha och Mudjekeewis. Hiawatha hade af sin mormor förnummit sin fars förräderi mot Wenonah och beslöt att hämnas sin mor. Så snabb var Hiawatha, att han sprang förbi sin egen afskjutna pil, och dessutom hade han trollskor, med hvilka han tog en mil i steget. Vandrade så genom många länder till Mudjekeewis rike och blef af den gamle väl emottagen. Vid det de talade, frågade Hiawatha liksom händelsevis, om ingenting funnes som kunde skada hans mäktige fader, och fick till svar, att det enda, som kunde göra det vore den svarta klippan Wawbeek. Mudjekeewis gjorde nu Hiawatha samma fråga och fick till svar, att den höga säfven ensam vore för honom farlig. Blef så tal om den förrådda Wenonah och slutligen envige mellan fader och son. Hiawatha, som hade trollhandskar, med hvilka han kunde sönderkrama klippor, slungade mot fadren bitarna af den vådliga Wawbeek. Mudjekeewis blåste bitarna tillbaka »med sin vredes storm» och anföll Hiawatha med säfven. Men den sluge Hiawatha hade endast diktat säfvens fara, besegrade efter tre dagars hård kamp sin fader och dref honom ända bort »till portarna för solens nedgång».konsekvensändrat/normaliserat Till sist blef försoning, ty »en odödlig kan ej dödas»;konsekvensändrat/normaliseratMudjekeewis välsignade sin hugstore son, utsände honom att blifva folkens välgörare och lofvade att efter döden insätta honom till herre öfver nordvestvinden.
11 V. Hiawathas fastande. I skogen fastar och ber Hiawatha, ej för seger och rykte, ej för lycka i jagt och fiske, utan för folkets väl. På fjerde dagen, när han kraftlös ser syner i qvällens dimmor, träder till honom Mondamin, en skön yngling i gröna och gula kläder, och förkunnar att de goda böner skola höras. Manar så Hiawatha till brottning, och de brottas fyra qvällar å rad i aftonrodnadens glans. Då stupar Mondamin leende och ber, att han måtte begrafvas i lös mull, der mask, ogräs och korpar ej störa hans hvila. Detta uppfyller Hiawatha, och se, då skjuter en liten grön fjäder upp ur Mondamins graf, och innan sommaren är förliden, står der ett majsfält i hela sin fägring – menskornas vän, Mondamin, den store Andens nya gåfva.
12 VI. Hiawathas vänner. Två pröfvade vänner hade Hiawatha: den milde sångaren Chibiabos, som med sin flöjt besegrade skogens fåglar och bäckens sus, samt den starke kämpen Kwasind, som nedbröt skogar, uppryckte klippor och förföljde bäfvern in uti stridaste strömhvirfveln. Bådas bragder beskrifvas.
13 VII. Hiawathas båtfärd. H. vill bygga en båt och begär för detta ändamål björkens näfver, cederns grenar, lärkträdets rötter, furans kåda och igelkottens taggar (detta har starkt tyckeoriginal: tyckt af Väinämöinens båtbyggeri). Byggde så kanoten; hans vilja var dess åror, hans tanke dess styre. Kwasind rensade floden, och så banade båda en väg för folket från bergen alltned till hafvet.
14 VIII. Hiawathas fiskafänge. H. metade på Högsjön, och fiskarna summo rundtkring hans båt. Blott den stora stören, fiskarnes konung, låg föraktligt på bottnen. Hiawatha manade honom att pröfva sin styrka. Stören sände först gäddan, sedan månfisken att »taga den plumpa karlens bete». Slutligen, beständigt retad, rusade stören upp och slukade Hiawatha. I störens mörka mage trefvade H. omkring, tills han »kände ett hjerta slå i mörkret»,konsekvensändrat/normaliserat hvarpå han begynte af alla krafter bulta på störens hjerta, tills stören kreperade och flöt död till stranden. Här åto roffåglarne hål uti störens sida, Hiawatha kröp ut och vände åter till sin moder Nokomis. Och af störens fett beredde Nokomis tran för deras lampor under den mörka vintern.
15 (Slutet följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 24/12 1856:|103 2|
Hiawatha.
(Slut från föreg. n:r.)
16 IX. Hiawatha och Perlefjädern. På Gitche Gumees strandbädd stod den gamla Nokomis, pekande långt åt vester, der solen nedgick i skyarnas brand, och uppmanade Hiawatha att tåga dit bort för att döda den store trollkarlen Megissogwon eller Perlefjädern, hvilken förgör folket med febrar ifrån morasen och äfven dödat Nokomis fader. Hiawatha rustade sig, tågade ut och bestod äfventyr, som lifligt påminna om LemminkäinensPohjalafärd. Han dödade med sina jaspisskodda pilar de stora eldormarna, kom lyckligt öfver den stinkande svarta becksjön, kämpade mot grodor och eldflugor, nådde Megissogwons stuga och utmanade honom med en afskjuten pil. Strax rusade trollkarlen ut, och sedan han förgäfves sökt skrämma Hiawatha, blef der en så väldig strid, att solen ej skådat en dylik förr. Trött och sårad, var H. nära att besegras, då hackspeten Mama rådde honom att sigta sina tre sista pilar mot tofsen på trollkarlens hjessa. Detta lyckades. Megissogwon stupade, folket var räddadt, och till minne af det goda rådet dröp H. blod på hackspetens fjädertofs, som än i dag är derutaf röd.
17 X. Hiawathas frieri.
Såsomkonsekvensändrat/normaliserat strängen är för bågen,
Så är qvinnan ock för mannen.
Honom böjer hon, men likväl
Honom lyder hon; och honom
Drar hon, men dock honom följer.
Begge de hvarann behöfva.
19 Hiawatha älskade Minnehaha, Muntra Vattnet benämnd, pilmakarens dotter i den fientliga stammen Dacotahs land. Nokomis varnar, men H. ilar på kärlekens vingar öfver de omätliga skogarna dit. Vackert beskrifves, huru flickan satt hos sin fader flätande mattor af säf och tänkande på den unge jägaren, som hon blott engång sett. Då träder H. in och förärar fadren en skjuten råbock. Ofulländad blef då Minnehahas matta. Utan mycket krus skedde frieriet; fadren lät sin dotter bestämma, och »icke villig, ej ovillig»,konsekvensändrat/normaliserat gaf hon snart sitt ja. Så beseglades vänskap och förbund mellan de stridande stammarna, och Hiawatha vandrade med sin unga brud hem till Nokomis.
20 XI. Hiawathas bröllopp. Vardt så ett gladt bröllopp. Videstafvar sändes som bjudning när och fjerran, och en stor måltid anrättades med skålar af lind och skedar af bisonhorn. Gästerne kommo i skinnkappor, wampum-bälten, grannt utmålade med perlband, tofsar och höga fjäderbuskar. Måltiden beskrifves: stör och gädda, torrt hjortkött, buffelmärg, bisonpuckel, hjortstek, råbock och gula majskakor till desert. Derefter röktes, och sedan dansades allehanda konstiga dansar. Derpå sjöng Chibiabos ljufliga kärleksvisor, och sedan uppmanades storskrytaren Jagoo att berätta sagor.
21 XII. Aftonstjernans son. Jagoo förtäljer: En jägare hade tio döttrar. Nio fingo sköne och stolte män, men den tionde, Owenee, valde till make den fule, men ädle Osseo, aftonstjernans son, och led derföre smälek af de andra. Men Osseo bad till sin moder, kröp in i en sprucken ekstam och kröp ut från dess andra ända såsom en skön yngling. I samma stund blef hans unga maka förvandlad till en skrynklig gumma. Då sörjde Osseo mer än han gladdes, men aftonstjernan kallade dem båda upp till sig och förvandlade de nio systrarna till fåglar. Bodde så der Osseo och Owenee, som fick sin ungdom åter, i många år och fingo en gosse. Denne sköt engång en fågel, och strax nedföll framför honom en ung qvinna med en pil uti barmen. Hennes blod dröp på aftonstjernan, förtrollningen löstes, Osseos wigwam (hydda) nedsjönk åter till jorden, och fågelsystrarna återfingo menniskohamn och blefvo stam-mödrar för ett folk af lillipytter. – Derefter sjöng Chibiabos ännu en kärlekssång, festen slöts, och ensam blef Hiawatha med natten och sin unga brud.
22 XIII. Sädesfältens välsignande. En natt om våren, när all majs var utsådd, lydde Minnehaha sin makas maning, lade ifrån sig sina kläder och gick, höljd af det täta mörkret, rundtkring sädesfälten, dragande så en trollning omkring dem, för att skydda dem emot insekter och fåglar. Nästa morgon samlade sig korparne att trotsa trollringen och uppäta sädeskornen, men Hiawatha hade utlagt snaror, och der blefvo alla dödade. Korpkungen ensam hölls lefvande fången som gisslan. Kom så skördetiden, och Nokomis och Minnehaha med qvinnor och unga gossar »brottades med Mondamin» och bergade fälten. Och den flicka, som fann ett blodrödt majskorn, gratulerades att snart få en vacker fästman, men fann någon ett torrt och krokigt ax, betydde det en gammal och skröplig gubbe.
23 XIV. Bildskrift. Hiawatha sade till folket: allt är förgängligt, fädernes bragder blekna bort i de gamles minne, sägnerna glömmas, åldrig visdom förgätes, ingen känner mera de mäns namn, som hvila i våra fäders grafvar, och när vi sände budskap till fjerran vänner, förråder oss budet. Låt oss derföre göra en bildskrift i färger och tecken! – Detta skedde. Allt blef prydligt måladt på näfver och hjortskinn; folket lärde sig bildskrift; och den store Anden målades som ett ägg med fyra spetsar; den onde anden målades som en orm; fädernes grafvar tecknades med hvar mans vapenmärke vändt bakfram, till tecken att mannen var död.
24 XV. Hiawathas klagan. Hände sig engång, att Chibiabos, sångaren, förföljde ett rådjur på den svaga isen af Högsjön; onda andar bräckte isen, och Chibiabos begrofs uti djupet. Då uppgaf Hiawatha på stranden ett så förfärligt ångestrop, att skogarnas bison stadnade, vargen tjöt och åskan i fjerran svarade: »Baimwawa!» Hela naturen sörjde Chibiabos. När Hiawatha i sju veckor bestrukit sitt ansigte med svart och med betäckt hufvud klagat i wigwam, kommo till honom en rad af trollmän, som byggde en helgad wigwam bredvid hans, svängde öfver hans hufvud sina bäfverskinnsväskor, sjöngo trollsånger och dansade läkaredansen. Deraf blef Hiawatha tröstad samt lärde folket örternas helande kraft och läkedomskraft. – Trollsångerna äro märkvärdiga för jemförelsen med de finska. Chibiabos ande blef dervid förlossad ur djupet och kom, efter fyra dagars färd på de dödas stig, till »den mörka floden»,konsekvensändrat/normaliserat som han öfverfor på en trädstam, och till »silfversjön»,konsekvensändrat/normaliserat som han öfverfor i en stenkanot, hvarefter han hamnade på de sällas öar uti Ponemahs rike.
25 XVI. Pau-Puk-Keewis. Denne var en sprätt med tillnamnet stormfågeln och hade på Hiawathas bröllopp dansat tiggardansen så vildt, att han hopdref den hvirflande sanden till stora åsar. Nu förtäljes, huru en skara dagdrifvare satt och lyssnade på Jagoos lögner, då Pau-Puk-Keewis inträdde och lärde dem »något roligare», nemligen indianernes favoritspel Pugasaing med 13 brickor, hvita på ena, röda på andra sidan, och hvilka kastades som tärningar. Sedan sprätten på spelet vunnit all kamraternes egendom och på köpet Jagoos brorson till slaf, begaf han sig, full af afund, till Hiawathas hydda, som han fann tom, strypte der den fångne korpkungen och vände upp och ned på allt bohag.
26 XVII. Jagten efter Pau-Puk-Keewis. Detta berättade luftens fåglar för Hiawatha, som blef ganska vred och svor att döda våldsverkaren, om det ock vore vid verldens ände. Pau-Puk-Keewis flydde, kom till bäfrarne, blef på enträgen begäran upptagen bland dem och förvandlad till den störste bäfvern bland alla. Men Hiawatha med jägarne uppsökte honom, krossade bäfrarnes hus, fångade illgerningsmannen, som för sin storlek ej slapp ut genom dörren, och mörbultade honom grundeligt. I sin nöd for då Pau-Puk-Keewis’ själ ur bäfverkroppen, antog gestalt af en stormfågel och derpå af en röd gås, men råkade af nyfikenhet se ned under flygten och föll med brutna vingar i Hiawathas våld. Derpå förvandlade han sig än till orm, än åter till menniska och fann en fristad hos bergsrået i Färgade klipporna. Hiawatha kom, nedkallade blixten, som splittrade sandstensbergen och dödade Pau-Puk-Keewis, men Hiawatha »tog fatt hans själ» och förvandlade honom för alltid till fåglarnes konung, den stora krigsörnen.
27 XVIII. Kwasinds död. Puk-wudjie, lillipytterne, stämplade af fruktan och afund mot den starke Kwasinds lif. De hade utrönt, att hjeltens hjessa var hans enda sårbara punkt och tallkottar det enda ting i naturen, som för honom medförde fara. Alltså|103 3| lade de sig i försåt, när Kwasind en het dag sofvande lät sin båt drifva med strömmen, och dödade honom med tallkottarne, så att han hufvudstupa nedföll i floden.
28 XIX. Spökena. Aldrig nedslår gamen ensam, aldrig ensam ofärd kommer. En vinterqväll sutto Nokomis och Minnehaha vid brasans sken, då två fula dödlika qvinnor helt tyst trädde in och satte sig tigande i den mörka vrån. Hiawatha kom hem från jagten, hans dödade hjort blef styckad och stekt, och qvinnorna grepo snålt de bästa bitarna, som alltid annars voro ämnade åt Minnehaha. Och så sutto de, och så åto de dag från dag, och ingen bannade dem med ord eller min, ty gästfrihetens pligt var helig. Men engång vid midnattstid hörde Hiawatha gråt i hyddan, och de fula qvinnorna sade till honom: »vi äro dödas andar, som hitkommit att varna och pröfva dig, och du har bestått profvet. Så vet då, att de lefvandes klagoskri ständigt plågar de aflidne på de sällas öar. Säg derföre till folket, att det må upphöra med sin klagan; att man ej må besvära de döda på resan med bördor af skinn, krukor och kittlar, utan endast gifva dem reskost för de fyra dagar de tillbringa på resan samt i fyra nätter upptända eld på deras grafvar, att de må hitta vägen.» Efter dessa ord hörde Hiawatha kläder frasa i mörkret, och nattens spöken försvunno.
29 XX. Hungersnöden. Kom så en lång och sorglig vinter med djup snö. Djur och menniskor sökte förgäfves sin föda.
Hungrigkonsekvensändrat/normaliserat, matt och sjuk var jorden,
Hungrig luften, hungrigt molnet;
Stjernorna på himlahvalfvet
Blickade på jorden hungrigt,
Glödande likt vargaögon.
31 Tvenne nya spöken, Hungern och Febern, inträdde i Hiawathas boning och sågo med sina eldsögon på Minnehaha. Den ljufva, älskade makan ryste vid deras anblick, lades på sjukbädden och dog med tankarna på sitt barndomshem och på Hiawatha. Denne, som jagat hela dagen förgäfves i skogen, hörde långt borta i mörkret sin makas sista suck, ilade hem och betogs af en smärta utan namn. Sju dagar och sju nätter satt han mållös, orörlig vid den dödas bädd. Derpå begrofs Minnehaha, klädd i sin bästa drägt af hermeliner, fjerran i skogen, och fyra nätter å rad brann elden på hennes graf.
32 XXI. Den hvite mannens fot. Nu förtäljes, huru gamle Vintern frusen satt vid sin klena brasa, och till honom kom den unga Våren med luktgräs i sitt hår, och Vintern flöt bort i tårar, och hela naturen begynte dofta vid Vårens andedrägt. Ut ur hyddan gick den sorgsne Hiawatha, stadnade och såg mot himmelen, jorden och vattnet. Då kom dit ock storskrytaren Jagoo, som varit på fjerran vandringar, och förtäljde huru han sett ett vatten bittersalt och större än Högsjön; der hade kommit en väldigt stor kanot med vidt utslagna vingar, den hade helsat Jagoo med åska och blixt, och hvitmålade skäggige män hade stigit derur. Detta allt ansåg folket för Jagoos vanliga skryt, men Hiawatha sannar hans ord. Hiawatha har sett i en syn de hvite männen komma från östanvindens rike, och der de framgå, utslår i deras spår en förr okänd blomma, som kallas »hvite mannens fot».konsekvensändrat/normaliserat Derföre manar Hiawatha att helsa främlingarne som bröder; ty obekanta stora folkslag skola utbreda sig öfver detta landet, deras yxor dåna i alla skogar, och deras städer röka i alla dalar; men landets egne skola, glömske af Hiawathas råd, söndrade och oense, tåga mot vester som höstens löf eller som drifmoln i storm.
33 XXII. Hiawathas bortfärd. En vacker sommarmorgon stod Hiawatha i väntan utanför sin wigwam vid Högsjöns strand. Rundtkring honom var himmelen så klar och jorden så grön och luften så frisk; hvarje spår af sorg hade försvunnit ifrån hans panna, och han stod der med hänryckt segerlöje i förbidan på de nya tider. Då nalkades öfver sjön en kanot, och i den satt med vägvisare och sällskap »svartrockshöfdingen», presten, som ock vardt kallad »profeten» och »bleka anletet».konsekvensändrat/normaliserat Och presten helsade med »Christi frid och Marias glädje», och Hiawatha välkomnade främlingarne uti sin wigwam på bisonhudar och hermelinskinn och lät Nokomis undfägna dem på det bästa. Presten förtäljde då, huru han kommit öfver hafvet med ett nytt budskap om den korsfäste frälsaren, och åhörarne lyssnade med andakt deruppå. Men när gästerne spisat och derpå insomnat under middagens hetta, bjöd Hiawatha farväl åt sin moder Nokomis och alla sina vänner, anbefallande främlingarne i deras gästvänskap, medan han sjelf ville företaga en lång resa till nordvestvindens rike. Skjöt derpå sin båt från stranden och for åt vester och for och for allt längre i aftonsolens glans, tilldess att hans båt tycktes lyftas och sjunka i hafvets skimmer, och folket på stranden och skogen och vågen och blåa hägern, alla ropade: »o farväl vår Hiawatha!»
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Hiawatha,
poem af Henry Wadsworth Longfellow.
1 På hösten utkom i Stockholm en Svensk öfversättning af denna dikt, 256 sidor 8:vo, noter och ordtolkning inberäknade, pris 1: 32 bko. Öfversättaren har icke utsatt sitt namn. Hans arbete vittnar ofta om fyndighet, ofta om brådska, och metriska fel äro talrika. Men då öfversättningen utan tvifvel haft stora svårigheter, lärer den talrika publik, för hvilken originalet annars förblifvit obekant, hålla honom räkning för den skyndsamhet, hvarmed ett berömdt utländskt arbete, mot vanligheten, blifvit till svenskan öfverflyttadt. Boken är sannolikt ännu för flertalet af våra läsare okänd, och en kort redogörelse för dess innehåll skall derföre icke blifva ovälkommen.
2 Originalet utkom i början af detta år i Newyork och väckte genast uppseende, både för dess eget värde och för Longfellows namn, hvilket nu, både på denna och hinsidan oceanen, är ett af de mest omtyckta och mest lästa författarenamn. Förf. har veterligen icke i något förord redogjort för diktens egentliga uppkomst och grund, men yttrar härom i den efterföljande första noten: »Denna indianska edda – om jag så får benämna den – är grundad på en bland de nordamerikanske indianerne gängse sägen om en person af underbar härkomst, hvilken blef sänd bland dem för att rensa deras floder, skogar och fiskevatten samt lära dem fredliga idrotter. Han var bland flera stammar känd under de särskilda namnen Michabou, Chiabo, Manobozho, Tarenyawagon och Hiawatha. Hr Schoolcraft meddelar om honom flera upplysningar, och i 3:dje sången finnes den irokesiska formen af traditionen, härledd från en Onondaga-höfdings muntliga berättelser.»
3 »I denna gamla tradition, tillägger förf., har jag inväft andra besynnerliga indianska sagor, hämtade förnämligast från Mr Schoolcrafts skrifter. Den literära verlden står till honom i stor förbindelse för hans nit att rädda från glömskan de indianska sägnerna. – Scenen för poemet är bland Ojibwaystammen, på södra kusten af Östra Sjön, i regionen mellan Färgade Klipporna och Stora Sandheden.»
4 Ossians sånger, Kalevala m. fl. berömda diktverk äro till form och innehåll direkt antecknade i spridda fragmenter från folkets läppar samt derefter ordnade och sammanställda efter fragmenternas eget omisskänneliga sammanhang. En så hög betydelse af national-epos tyckes Longfellow, oaktadt den något höga benämningen: indianernes edda, ej vilja tillerkänna åt sina sånger. Han bekänner fritt sin egen stora andel äfven i kompositionen och besparar derigenom efterverlden allt onödigt bråk med frågan om dikternas äkthet. Deremot ställer han det hela på folktraditionens grund såsom allmänt underlag, sammanletar och kompletterar detaljerna från en mängd olika källor, der de flutit in i en mängd olika former. Äran af en stor folkdikt i andra hand kan rättvisligen icke frånkännas Hiawatha, förutsatt, såsom man bör förutsätta, att först behandlat traditionen med pietet och med varsam hand ifyllt de förekommande luckorna.
5 Ett eget intresse får Longfellows dikt genom dess redan af flera anmärkta påfallande likhet med Kalevala. Denna likhet visar sig genast i versformen, som alltigenom är den finska runometern, och ännu påtagligare i de likaså genomgående paralellismerna, ehuru deras i den finska dikten öfverflödande bredd här betydligt stäfjas. Förf. upplyser icke, om denna versform och dessa paralellismer äro egna för indianernes sånger, i hvilket fall man i stället att här se en yttre imitation af Kalevala, måste förvånas att återfinna samma uttrycksform hos folkstammar, hvilka stå mot hvarandra som antipoder på tvenne motsatta halfklot af jorden. Man får härvid ihågkomma, att Longfellows dikt är skrifven på engelska, icke på indianspråket, följaktligen äfven i sina ordagranna traditioner allenast en öfversättning; och detföre kan man ej heller bedöma, om alliterationen är bruklig i indianernas originaldikt. Det vill synas som skulle Longfellow, anslagen af Schiefners tyska öfversättning af Kalevala, sjelf ha valt dess runoform och runometer, medan paralellismerna sannolikt äro äfven hos indianerne i bruk, likasom de återfinnas hos många andra folk än finnarne.
6 Ännu märkeligare är den frändskap med Kalevala, som röjer sig i vissa delar af sångernas innehåll och i sjelfva inledningen, der sångerna sägas vara plockade från ängen, skogen, fågelboen och vid elfvens strand från sångaren Nawadahas läppar. Hela dik|102 3|ten är fördelad i 22 sånger, hvardera med skild rubrik, och deras innehåll är som följer:
7 I. Fredspipan. Gitche Manito, den store Anden, har nedstigit till »stenbrottets röda spetsar» och kallar folken tillhopa. Han formar af stenen ett piphufvud, stoppar det med bark af videbusken, tar ett vassrör till pipskaft, gnider trädens grenar mot hvarandra, får så eld och begynner röka fredspipan. Röken uppstiger i morgonluften såsom ett snöhvitt moln, folken se det och ila dit. De möta hvarandra med hat och afund, men den store Anden säger till dem: jag har gifvit eder jagtmarker och fiskevatten, jag är trött vid edra tvister och vill sända eder en profet, en folkens befriare; lyden I honom, går eder väl, hvarom icke, skolen Ioriginal: i dö. Derpå aftvå krigarne sina blodfläckar i floden, nedgräfva sina vapen, göra sig fredspipor och tåga förnöjda hem till deras boningar.
8 II. De fyra vindarne. Mudjekeewis har med sin klubba nedslagit den stora björnen i bergen och utnämnes af folket, för denna bragd, till vindarnes herre och fader. Sjelf behåller han vestanvinden och fördelar de öfriga åt sina barn. Östanvinden, den sköne Wabun, förälskar sig i morgonstjernan och pryder med henne sitt bröst. Nordanvinden, Kabibonokka, brottas dag och natt med den raske dykarn Shindebis och nödgas besegrad vika bort från hans varma hydda. Sunnanvinden, den late Shawondasee, vurmar af kärlek till ängens lejontand, tilldess hon vissnar för hans broder nordans andedrägt.
9 III. Hiawathas barndom. I aftondunklet af förflutna dagar gungade den sköna Nokomis på en vinqvistgunga i fullmånen, då en svartsjuk medtäflarinna sönderskar gungan och Nokomis förfärad nedföll på ängen. Här födde hon en dotter, Wenonah, som blef en däjelig mö. Henne såg den falske Mudjekeewis, älskade henne och bedrog henne. Då födde Wenonah underbarnet Hiawatha, men dog snart öfvergifven i sorg. Nokomis upptog klagande sin lille dotterson, bäddade honom i mossans vagga och lärde honom alla naturens hemligheter, som ganska täckt beskrifvas. Gossen vexte upp, blef en skön och vis yngling samt en väldig jägare.
10 IV. Hiawatha och Mudjekeewis. Hiawatha hade af sin mormor förnummit sin fars förräderi mot Wenonah och beslöt att hämnas sin mor. Så snabb var Hiawatha, att han sprang förbi sin egen afskjutna pil, och dessutom hade han trollskor, med hvilka han tog en mil i steget. Vandrade så genom många länder till Mudjekeewis rike och blef af den gamle väl emottagen. Vid det de talade, frågade Hiawatha liksom händelsevis, om ingenting funnes som kunde skada hans mäktige fader, och fick till svar, att det enda, som kunde göra det vore den svarta klippan Wawbeek. Mudjekeewis gjorde nu Hiawatha samma fråga och fick till svar, att den höga säfven ensam vore för honom farlig. Blef så tal om den förrådda Wenonah och slutligen envige mellan fader och son. Hiawatha, som hade trollhandskar, med hvilka han kunde sönderkrama klippor, slungade mot fadren bitarna af den vådliga Wawbeek. Mudjekeewis blåste bitarna tillbaka »med sin vredes storm» och anföll Hiawatha med säfven. Men den sluge Hiawatha hade endast diktat säfvens fara, besegrade efter tre dagars hård kamp sin fader och dref honom ända bort »till portarna för solens nedgång».konsekvensändrat/normaliserat Till sist blef försoning, ty »en odödlig kan ej dödas»;konsekvensändrat/normaliserat Mudjekeewis välsignade sin hugstore son, utsände honom att blifva folkens välgörare och lofvade att efter döden insätta honom till herre öfver nordvestvinden.
11 V. Hiawathas fastande. I skogen fastar och ber Hiawatha, ej för seger och rykte, ej för lycka i jagt och fiske, utan för folkets väl. På fjerde dagen, när han kraftlös ser syner i qvällens dimmor, träder till honom Mondamin, en skön yngling i gröna och gula kläder, och förkunnar att de goda böner skola höras. Manar så Hiawatha till brottning, och de brottas fyra qvällar å rad i aftonrodnadens glans. Då stupar Mondamin leende och ber, att han måtte begrafvas i lös mull, der mask, ogräs och korpar ej störa hans hvila. Detta uppfyller Hiawatha, och se, då skjuter en liten grön fjäder upp ur Mondamins graf, och innan sommaren är förliden, står der ett majsfält i hela sin fägring – menskornas vän, Mondamin, den store Andens nya gåfva.
12 VI. Hiawathas vänner. Två pröfvade vänner hade Hiawatha: den milde sångaren Chibiabos, som med sin flöjt besegrade skogens fåglar och bäckens sus, samt den starke kämpen Kwasind, som nedbröt skogar, uppryckte klippor och förföljde bäfvern in uti stridaste strömhvirfveln. Bådas bragder beskrifvas.
13 VII. Hiawathas båtfärd. H. vill bygga en båt och begär för detta ändamål björkens näfver, cederns grenar, lärkträdets rötter, furans kåda och igelkottens taggar (detta har starkt tyckeoriginal: tyckt af Väinämöinens båtbyggeri). Byggde så kanoten; hans vilja var dess åror, hans tanke dess styre. Kwasind rensade floden, och så banade båda en väg för folket från bergen alltned till hafvet.
14 VIII. Hiawathas fiskafänge. H. metade på Högsjön, och fiskarna summo rundtkring hans båt. Blott den stora stören, fiskarnes konung, låg föraktligt på bottnen. Hiawatha manade honom att pröfva sin styrka. Stören sände först gäddan, sedan månfisken att »taga den plumpa karlens bete». Slutligen, beständigt retad, rusade stören upp och slukade Hiawatha. I störens mörka mage trefvade H. omkring, tills han »kände ett hjerta slå i mörkret»,konsekvensändrat/normaliserat hvarpå han begynte af alla krafter bulta på störens hjerta, tills stören kreperade och flöt död till stranden. Här åto roffåglarne hål uti störens sida, Hiawatha kröp ut och vände åter till sin moder Nokomis. Och af störens fett beredde Nokomis tran för deras lampor under den mörka vintern.
15 (Slutet följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 24/12 1856:|103 2|Hiawatha.
(Slut från föreg. n:r.)
16 IX. Hiawatha och Perlefjädern. På Gitche Gumees strandbädd stod den gamla Nokomis, pekande långt åt vester, der solen nedgick i skyarnas brand, och uppmanade Hiawatha att tåga dit bort för att döda den store trollkarlen Megissogwon eller Perlefjädern, hvilken förgör folket med febrar ifrån morasen och äfven dödat Nokomis fader. Hiawatha rustade sig, tågade ut och bestod äfventyr, som lifligt påminna om Lemminkäinens Pohjalafärd. Han dödade med sina jaspisskodda pilar de stora eldormarna, kom lyckligt öfver den stinkande svarta becksjön, kämpade mot grodor och eldflugor, nådde Megissogwons stuga och utmanade honom med en afskjuten pil. Strax rusade trollkarlen ut, och sedan han förgäfves sökt skrämma Hiawatha, blef der en så väldig strid, att solen ej skådat en dylik förr. Trött och sårad, var H. nära att besegras, då hackspeten Mama rådde honom att sigta sina tre sista pilar mot tofsen på trollkarlens hjessa. Detta lyckades. Megissogwon stupade, folket var räddadt, och till minne af det goda rådet dröp H. blod på hackspetens fjädertofs, som än i dag är derutaf röd.
17 X. Hiawathas frieri.
Såsomkonsekvensändrat/normaliserat strängen är för bågen,
Så är qvinnan ock för mannen.
Honom böjer hon, men likväl
Honom lyder hon; och honom
Drar hon, men dock honom följer.
Begge de hvarann behöfva.
19 Hiawatha älskade Minnehaha, Muntra Vattnet benämnd, pilmakarens dotter i den fientliga stammen Dacotahs land. Nokomis varnar, men H. ilar på kärlekens vingar öfver de omätliga skogarna dit. Vackert beskrifves, huru flickan satt hos sin fader flätande mattor af säf och tänkande på den unge jägaren, som hon blott engång sett. Då träder H. in och förärar fadren en skjuten råbock. Ofulländad blef då Minnehahas matta. Utan mycket krus skedde frieriet; fadren lät sin dotter bestämma, och »icke villig, ej ovillig»,konsekvensändrat/normaliserat gaf hon snart sitt ja. Så beseglades vänskap och förbund mellan de stridande stammarna, och Hiawatha vandrade med sin unga brud hem till Nokomis.
20 XI. Hiawathas bröllopp. Vardt så ett gladt bröllopp. Videstafvar sändes som bjudning när och fjerran, och en stor måltid anrättades med skålar af lind och skedar af bisonhorn. Gästerne kommo i skinnkappor, wampum-bälten, grannt utmålade med perlband, tofsar och höga fjäderbuskar. Måltiden beskrifves: stör och gädda, torrt hjortkött, buffelmärg, bisonpuckel, hjortstek, råbock och gula majskakor till desert. Derefter röktes, och sedan dansades allehanda konstiga dansar. Derpå sjöng Chibiabos ljufliga kärleksvisor, och sedan uppmanades storskrytaren Jagoo att berätta sagor.
21 XII. Aftonstjernans son. Jagoo förtäljer: En jägare hade tio döttrar. Nio fingo sköne och stolte män, men den tionde, Owenee, valde till make den fule, men ädle Osseo, aftonstjernans son, och led derföre smälek af de andra. Men Osseo bad till sin moder, kröp in i en sprucken ekstam och kröp ut från dess andra ända såsom en skön yngling. I samma stund blef hans unga maka förvandlad till en skrynklig gumma. Då sörjde Osseo mer än han gladdes, men aftonstjernan kallade dem båda upp till sig och förvandlade de nio systrarna till fåglar. Bodde så der Osseo och Owenee, som fick sin ungdom åter, i många år och fingo en gosse. Denne sköt engång en fågel, och strax nedföll framför honom en ung qvinna med en pil uti barmen. Hennes blod dröp på aftonstjernan, förtrollningen löstes, Osseos wigwam (hydda) nedsjönk åter till jorden, och fågelsystrarna återfingo menniskohamn och blefvo stam-mödrar för ett folk af lillipytter. – Derefter sjöng Chibiabos ännu en kärlekssång, festen slöts, och ensam blef Hiawatha med natten och sin unga brud.
22 XIII. Sädesfältens välsignande. En natt om våren, när all majs var utsådd, lydde Minnehaha sin makas maning, lade ifrån sig sina kläder och gick, höljd af det täta mörkret, rundtkring sädesfälten, dragande så en trollning omkring dem, för att skydda dem emot insekter och fåglar. Nästa morgon samlade sig korparne att trotsa trollringen och uppäta sädeskornen, men Hiawatha hade utlagt snaror, och der blefvo alla dödade. Korpkungen ensam hölls lefvande fången som gisslan. Kom så skördetiden, och Nokomis och Minnehaha med qvinnor och unga gossar »brottades med Mondamin» och bergade fälten. Och den flicka, som fann ett blodrödt majskorn, gratulerades att snart få en vacker fästman, men fann någon ett torrt och krokigt ax, betydde det en gammal och skröplig gubbe.
23 XIV. Bildskrift. Hiawatha sade till folket: allt är förgängligt, fädernes bragder blekna bort i de gamles minne, sägnerna glömmas, åldrig visdom förgätes, ingen känner mera de mäns namn, som hvila i våra fäders grafvar, och när vi sände budskap till fjerran vänner, förråder oss budet. Låt oss derföre göra en bildskrift i färger och tecken! – Detta skedde. Allt blef prydligt måladt på näfver och hjortskinn; folket lärde sig bildskrift; och den store Anden målades som ett ägg med fyra spetsar; den onde anden målades som en orm; fädernes grafvar tecknades med hvar mans vapenmärke vändt bakfram, till tecken att mannen var död.
24 XV. Hiawathas klagan. Hände sig engång, att Chibiabos, sångaren, förföljde ett rådjur på den svaga isen af Högsjön; onda andar bräckte isen, och Chibiabos begrofs uti djupet. Då uppgaf Hiawatha på stranden ett så förfärligt ångestrop, att skogarnas bison stadnade, vargen tjöt och åskan i fjerran svarade: »Baimwawa!» Hela naturen sörjde Chibiabos. När Hiawatha i sju veckor bestrukit sitt ansigte med svart och med betäckt hufvud klagat i wigwam, kommo till honom en rad af trollmän, som byggde en helgad wigwam bredvid hans, svängde öfver hans hufvud sina bäfverskinnsväskor, sjöngo trollsånger och dansade läkaredansen. Deraf blef Hiawatha tröstad samt lärde folket örternas helande kraft och läkedomskraft. – Trollsångerna äro märkvärdiga för jemförelsen med de finska. Chibiabos ande blef dervid förlossad ur djupet och kom, efter fyra dagars färd på de dödas stig, till »den mörka floden»,konsekvensändrat/normaliserat som han öfverfor på en trädstam, och till »silfversjön»,konsekvensändrat/normaliserat som han öfverfor i en stenkanot, hvarefter han hamnade på de sällas öar uti Ponemahs rike.
25 XVI. Pau-Puk-Keewis. Denne var en sprätt med tillnamnet stormfågeln och hade på Hiawathas bröllopp dansat tiggardansen så vildt, att han hopdref den hvirflande sanden till stora åsar. Nu förtäljes, huru en skara dagdrifvare satt och lyssnade på Jagoos lögner, då Pau-Puk-Keewis inträdde och lärde dem »något roligare», nemligen indianernes favoritspel Pugasaing med 13 brickor, hvita på ena, röda på andra sidan, och hvilka kastades som tärningar. Sedan sprätten på spelet vunnit all kamraternes egendom och på köpet Jagoos brorson till slaf, begaf han sig, full af afund, till Hiawathas hydda, som han fann tom, strypte der den fångne korpkungen och vände upp och ned på allt bohag.
26 XVII. Jagten efter Pau-Puk-Keewis. Detta berättade luftens fåglar för Hiawatha, som blef ganska vred och svor att döda våldsverkaren, om det ock vore vid verldens ände. Pau-Puk-Keewis flydde, kom till bäfrarne, blef på enträgen begäran upptagen bland dem och förvandlad till den störste bäfvern bland alla. Men Hiawatha med jägarne uppsökte honom, krossade bäfrarnes hus, fångade illgerningsmannen, som för sin storlek ej slapp ut genom dörren, och mörbultade honom grundeligt. I sin nöd for då Pau-Puk-Keewis’ själ ur bäfverkroppen, antog gestalt af en stormfågel och derpå af en röd gås, men råkade af nyfikenhet se ned under flygten och föll med brutna vingar i Hiawathas våld. Derpå förvandlade han sig än till orm, än åter till menniska och fann en fristad hos bergsrået i Färgade klipporna. Hiawatha kom, nedkallade blixten, som splittrade sandstensbergen och dödade Pau-Puk-Keewis, men Hiawatha »tog fatt hans själ» och förvandlade honom för alltid till fåglarnes konung, den stora krigsörnen.
27 XVIII. Kwasinds död. Puk-wudjie, lillipytterne, stämplade af fruktan och afund mot den starke Kwasinds lif. De hade utrönt, att hjeltens hjessa var hans enda sårbara punkt och tallkottar det enda ting i naturen, som för honom medförde fara. Alltså|103 3| lade de sig i försåt, när Kwasind en het dag sofvande lät sin båt drifva med strömmen, och dödade honom med tallkottarne, så att han hufvudstupa nedföll i floden.
28 XIX. Spökena. Aldrig nedslår gamen ensam, aldrig ensam ofärd kommer. En vinterqväll sutto Nokomis och Minnehaha vid brasans sken, då två fula dödlika qvinnor helt tyst trädde in och satte sig tigande i den mörka vrån. Hiawatha kom hem från jagten, hans dödade hjort blef styckad och stekt, och qvinnorna grepo snålt de bästa bitarna, som alltid annars voro ämnade åt Minnehaha. Och så sutto de, och så åto de dag från dag, och ingen bannade dem med ord eller min, ty gästfrihetens pligt var helig. Men engång vid midnattstid hörde Hiawatha gråt i hyddan, och de fula qvinnorna sade till honom: »vi äro dödas andar, som hitkommit att varna och pröfva dig, och du har bestått profvet. Så vet då, att de lefvandes klagoskri ständigt plågar de aflidne på de sällas öar. Säg derföre till folket, att det må upphöra med sin klagan; att man ej må besvära de döda på resan med bördor af skinn, krukor och kittlar, utan endast gifva dem reskost för de fyra dagar de tillbringa på resan samt i fyra nätter upptända eld på deras grafvar, att de må hitta vägen.» Efter dessa ord hörde Hiawatha kläder frasa i mörkret, och nattens spöken försvunno.
29 XX. Hungersnöden. Kom så en lång och sorglig vinter med djup snö. Djur och menniskor sökte förgäfves sin föda.
Hungrigkonsekvensändrat/normaliserat, matt och sjuk var jorden,
Hungrig luften, hungrigt molnet;
Stjernorna på himlahvalfvet
Blickade på jorden hungrigt,
Glödande likt vargaögon.
31 Tvenne nya spöken, Hungern och Febern, inträdde i Hiawathas boning och sågo med sina eldsögon på Minnehaha. Den ljufva, älskade makan ryste vid deras anblick, lades på sjukbädden och dog med tankarna på sitt barndomshem och på Hiawatha. Denne, som jagat hela dagen förgäfves i skogen, hörde långt borta i mörkret sin makas sista suck, ilade hem och betogs af en smärta utan namn. Sju dagar och sju nätter satt han mållös, orörlig vid den dödas bädd. Derpå begrofs Minnehaha, klädd i sin bästa drägt af hermeliner, fjerran i skogen, och fyra nätter å rad brann elden på hennes graf.
32 XXI. Den hvite mannens fot. Nu förtäljes, huru gamle Vintern frusen satt vid sin klena brasa, och till honom kom den unga Våren med luktgräs i sitt hår, och Vintern flöt bort i tårar, och hela naturen begynte dofta vid Vårens andedrägt. Ut ur hyddan gick den sorgsne Hiawatha, stadnade och såg mot himmelen, jorden och vattnet. Då kom dit ock storskrytaren Jagoo, som varit på fjerran vandringar, och förtäljde huru han sett ett vatten bittersalt och större än Högsjön; der hade kommit en väldigt stor kanot med vidt utslagna vingar, den hade helsat Jagoo med åska och blixt, och hvitmålade skäggige män hade stigit derur. Detta allt ansåg folket för Jagoos vanliga skryt, men Hiawatha sannar hans ord. Hiawatha har sett i en syn de hvite männen komma från östanvindens rike, och der de framgå, utslår i deras spår en förr okänd blomma, som kallas »hvite mannens fot».konsekvensändrat/normaliserat Derföre manar Hiawatha att helsa främlingarne som bröder; ty obekanta stora folkslag skola utbreda sig öfver detta landet, deras yxor dåna i alla skogar, och deras städer röka i alla dalar; men landets egne skola, glömske af Hiawathas råd, söndrade och oense, tåga mot vester som höstens löf eller som drifmoln i storm.
33 XXII. Hiawathas bortfärd. En vacker sommarmorgon stod Hiawatha i väntan utanför sin wigwam vid Högsjöns strand. Rundtkring honom var himmelen så klar och jorden så grön och luften så frisk; hvarje spår af sorg hade försvunnit ifrån hans panna, och han stod der med hänryckt segerlöje i förbidan på de nya tider. Då nalkades öfver sjön en kanot, och i den satt med vägvisare och sällskap »svartrockshöfdingen», presten, som ock vardt kallad »profeten» och »bleka anletet».konsekvensändrat/normaliserat Och presten helsade med »Christi frid och Marias glädje», och Hiawatha välkomnade främlingarne uti sin wigwam på bisonhudar och hermelinskinn och lät Nokomis undfägna dem på det bästa. Presten förtäljde då, huru han kommit öfver hafvet med ett nytt budskap om den korsfäste frälsaren, och åhörarne lyssnade med andakt deruppå. Men när gästerne spisat och derpå insomnat under middagens hetta, bjöd Hiawatha farväl åt sin moder Nokomis och alla sina vänner, anbefallande främlingarne i deras gästvänskap, medan han sjelf ville företaga en lång resa till nordvestvindens rike. Skjöt derpå sin båt från stranden och for åt vester och for och for allt längre i aftonsolens glans, tilldess att hans båt tycktes lyftas och sjunka i hafvets skimmer, och folket på stranden och skogen och vågen och blåa hägern, alla ropade: »o farväl vår Hiawatha!»