Om theatern hos ett »ungt folk».konsekvensändrat/normaliserat
1 Det är således »hos ett ungt folk, som ännu saknar hvarje uppfostran i detta afseende, ja många af de grundvilkor, som för konstens blomning erfordras», – det är der som theatern icke duger. Så säger hr A. M. i Åbo Tidn. N:o 87. Och det ger oss anledning att åter upptaga ett ämne, som vi hellre skulle ha låtit hvila, öfvertygade som vi äro, att det icke är polemiken, utan en god theater sjelf på ort och ställe, som skall gifva utslaget i tvisten. Det är ock skälet, hvarföre vi icke förr bemött samme förf:s något underliga »konstfrågor» i Å. T. N:o 35. Hr A. M. är en motståndare, som vi i allo respektera; sjelfva hans misshugg förtjena aktning för den öfvertygelsens värma, med hvilken de uttalas. Vore det icke så, kunde man kanske tycka, att denna polemik om theatern blir något lång, efter den nu varat sina 700 år vidpass. Men får gå. Läsaren måste beväpna sig med tålamod, ty gäller det ord, så kan väl striden räcka 700 år till.
2 Hr A. M. vill ha »ett kraftens ord»; han vill icke »halfvera». Rätt så. Bekänn då engång rent ut, med vår granne i Borgå, att theatern är ett »djefvulens kapell.» Det är onekligen kraftigt. Men sålänge hr A. M. erkänner möjligheten och tillvaron af »en god theater, som är god för goda menniskor», skall hr A. M. förgäfves söka bevisa, vare sig att theatern är ett oting eller att vårt land är platt odugligt för allt hvad dertill hör. Vi påminna oss dervid en förf., som rättvisligen gisslade vissa statsekonomers oskyldiga tro, huruledes vårt land är ett så särdeles eget och besynnerligt land, att det som duger i allmänhet och för alla andra länder, det duger platt intet för oss. – Mycket bättre tyckes oss vara att anse sitt land godt nog för det bästa.
3 Hr A. M. »eftersträfvar icke fnöskets konseqvens».konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, vi skola se huru hans konseqvens håller streck.
4 »Konstens värde torde bestå deri, att den för oss framhåller hvad vi sakna i lifvet, idealet, sanningen, frigjord från alla de tillfälliga rubbningar, som göra att den i verkligheten aldrig framstår ren för våra ögon.» – En half spalt strax ofvanför vill hr A. M. bevisa en god theaters vanmakt dermed, att man ej skulle i verkligheten igenkänna dess afbildningar, – dermed att folket på scenen har en litet slätare jacka, än folket derute. Denna logik kalla vi fnöske.
5 »Att konsten skulle positivt förädla, rena menniskan, det våga vi knappast tro, men en blick i dessa ljusa verldar måste glädja och trösta den af lifvets motsägelser kränkte, måste peka på en höjd, der de tillfälliga striderna upplösas i en stor frid. Att sådant, för den som eljest i lifvet något lärt och kämpat, äfven kan blifva en bidragande kraft till framtida lärdom och seger, det må icke nekas.» – Hvem skulle efter dessa lika sanna som välsagda ord vänta sig att i nästa andedrag åter höra de skarpaste fördömelser öfver theatern. Fnöske!
6 Men hr A. M. leder sig dertill genom ett slags bevisning. »Konsten, säger han, är dock äfven ett menniskoverk; äfven den framstår icke fullkomlig» (nyss förut finner hr A. M. knappt nog skarpa ord att nedgöra den kritik, som icke vill för bristernas skull förkasta en ädel konst). »Endast om Gud omedelbarligen skulle dikta ett konstverk, då vore det mäktigt nog att anslå hvarje menniskosinne – utan alla föregående studier.»
7 Dessa sista ord skola nu inleda bevisningen mot theatern. En himmelsk musik t. ex. skulle enhvar förstå; jordiske mästares verk icke så. Dertill behöfves redan en högre bildning; utan den skulle man löpa fara att tjusas blott af det sinnliga, kanske låga, som inmängts deri. De kunna derföre (?) ej utgöra det första medlet. Poesin, måleriet, musiken och skulpturen fordra förstudier. »De kunna således (?) icke skada i samma mån som de glädja och upplysa, emedan den menniska, som skall njuta af deras skönhet, redan måste förutsättas äga den urskiljning och blidning, att hon förmår afsöndra det onda och för sig behålla det goda. Den öfriga hopen går förbi såväl det ena som det andra.»konsekvensändrat/normaliserat
8 Dessa rader innehålla nära på lika många misstag som ord. Hr A. M. vet då icke, att alla dessa konster innebära ett grundelement af skönhet, som anslår äfven den mest obildade. Sjelfva vilden tjusas af musiken; en sotig flicka från sveden sjöng för Collan »Tuoll’ on mun kultani»; det finns i alla nationers barndom någonting som man kallar folkpoesi, och om måleriet och skulpturen behöfva en mera utvecklad bildningsgrad för att uppstå, så kan icke destomindre skönheten, vi säga ej det konstnärliga, i deras skapelser förstås af torparen såväl som af konstkännaren. Hvad vill det då säga, att de icke skulle utgöra »första medlet», eller att de ej kunna skada, emedan åskådarns eller åhörarns bildning sofrar dem i sin uppfattning? Just derföre att det väsentliga i dem, nemligen skönheten, är allmänt mensklig och kan uppfattas af hvarje öppet sinne, vare sig bildadt eller obildadt, just derföre ha dessa konster, »som peka på höjden», i alla tider varit räknade bland de första bildningsmedlen. Hr A. M. tyckes, i sin ifver att monopolisera konsten för de redan bildade, vara färdig att bortjaga sånggudinnornas hela sällskap från detta land, som säges vara så ungt och så obildadt.
9 Detta hade åtminstone varit konseqvent. Men|89 3| nu är det theatern, som isynnerhet (och troligen, ensam) förmenas vara så högst opassande för det der unga folket utan uppfostran. Låtom oss se på hvilka skäl.
10 Theatern, säges det, måste ha en praktfull sinnlig omklädnad, som ensam är nog att locka och tillfredsställa dem, som af dess konstnärlighet ingenting vilja eller kunna uppfatta. Dess sanna alster äro få och svårfattliga; mängden vill ha sinnerus, icke konst; det behofvet stegras, och en reaktion till det bättre är möjlig endast hos bildade nationer. Dessutom är theatern ett galleri, hvars allraflesta taflor äro utan allt konstvärde och endast fräcka sinnliga framställningar. Bör man väl dit införa en så oskyldig yngling, som finska folket? – I N:o 35 vändes förhållandet om. Der heter det, att allmänheten, den oskyldiga ynglingen, först bör »reformeras», emedan theatern ej kan återvända från sina villovägar, sålänge allmänheten är flärdfull och oren.
11 Vi kunde ännu engång fråga hr A. M.: är den dramatiska konsten, är theatern en konst eller är den icke? Hans premisser medgifva det, men hans slutsatser tyckas förneka det. Och om dramat verkligen är, såsom man påstår, icke blott en konst, utan den högsta af alla konster, emedan det i sig innefattar alla de öfriga, hvad ha då alla dessa accidenser att skaffa med dess betydelse som sådan? Är det välbetänkt, är det ens rimligt att ställa dessa accidenser högre än konsten sjelf och för deras skull förneka dess införande hos ett folk, som man likväl icke djerfves förneka poesi, musik, måleri och skulptur? Och dessa samma accidenser, som skulle utestänga theatern från oss, var god och se åt, kanske befinnas de vidlåda äfven de öfriga menniskoverken, för hvilkas import hr A. M. ej vill inrätta några tullbomar i landet. Har hr A. M. hört talas om supvisor, nidvisor, liderliga visor; usla romaner med alla sinnlighetens retelser; dito musik af den mest slappande och förföriska tjusning; obscena målningar af alla slag, alltifrån dem, der intet täckelse bredes för ögonens lustar, ända till dem, der den skira rosende slöjan blott ännu mera uppjagar fantasin; dito gipser och bilder af alla slag, der antikens lugna och oskuldsfulla föredömen blifvit en förevändning för samma begärelsens lystmäte; med ett ord, alla dessa fläckar, all denna förnedring, som tiders och lustars smuts har skänkt uppå konstens skapelser? Hvad har allt detta att skaffa med konsten, med väsendet? Äro väl dess ädla uttryck för det sköna mindre rena, mindre höga för det? Likna de icke fastmera den smutskastade svanen, som dyker i vägen och åter framgår derutur lika hvit? Och likväl äro de sanna konstverken icke blott i theatern, utan i alla konstgrenar, få. Och likväl begära de orena lustarna af dessa genrer, liksom af theatern, sin tillfredsställelse. Men fördomen brukar icke jemföra dem med »ett galleri af fräcka sinnliga framställningar»?konsekvensändrat/normaliserat Hvarför icke? För det att poesin, måleriet, musiken, skulpturen icke verka så offentligt, så uppenbart för alla, ej heller så mäktigt. Äro de väl derföre mindre syndiga? Är icke syndens botten, är icke lustans äflan i dem alla densamma? Gifves det då några grader i rättvisan? Nej, bort med dem alla! Bort med poesin, målarekonsten, musiken och skulpturen, bort med hela raden af hedniska sångmör, – hos hvilka, om man får tro vissa ifrares välmenta nit, Gud ej kan trifvas, för det att konsten nödvändigt tillika behöfver ett mål inom sig, – bort med dem alla, efter man vill bortjaga den högsta och mäktigaste ibland dem! De kunna icke åtskiljas, ty deras grund och väsen äro ett. Således måste de dela öde; – bort med hela sällskapet! Detta är det kraftens ord hr A. M. begär.
12 Vidhållande denna konseqvens, som är oundvikelig, anse vi det öfverflödigt att vidare tvista om theaterns immoralitet och öfriga lyten, anseende oss deri ha erkännt allt hvad rimligen kan fordras. Återstår summan af hr A. M:s bevisning: ett ungt folk, utan konstnärlig utbildning och i saknad af grundvilkoren för konstens blomning, bör icke hafva någon theater. Ett vanligt förstånd kunde i all enfald fråga, hvarifrån då den der utbildningen etc. skulle komma. Vi ha ännu aldrig hört, att folken lära sig sådant ur böcker. Men väl ha vi hört, att nutidens theater är ungefär lika gammal som nutidens folk och har uppvuxit med dem ifrån deras vagga. Det är bekant, att nyare tidens verdsliga skådespel haft sin första uppkomst i de andliga komedierna eller passionsmysterierna, således ur kristlig grund. Här i norden inkom theatern samtidigt med kristendomen, i det att den äldsta kyrkan ej sällan begagnade dramats åskådlighet och mäktiga inflytande för att framställa religionens hufvudläror för sina obildade åhörare. I katholska kyrkoceremonierna, t. ex. under påskhögtiden, ingå ännu dramatiska framställningar. Derefter fingo komedierna insteg vid universiteten (äfven vårt) och i skolorna, der de bibehållit sig ända till slutet af förra århundradet. Tendensen blef efterhand moralisk och framställningarne uppblandade med den antika mythen. I denna besynnerliga blandning se vi ännu en gengångare af den ursprungliga theatern qvarlefva hos stjerngossarne, som alla jular kringvandra i Finlands städer.
13 Hr A. M. kan af dessa kända fakta inse, huru öfverflödig hans farhåga är att införa theatern hos ett ungt folk utan uppfostran, emedan den långt för detta, och i den nuvarande bildningens barndom, allaredan der installerat sig sjelf. Bevisar detta ej annat, så bevisar det åtminstone hvilken betydelse våra fäder ansett tillkomma theatern som bildningsmedel för de råa massorna. Det låg i sakens natur, att detta medel sedan skulle ersättas af fullkomligare, äfvensom att det, i sin första otympliga och uppblandade form, till slut, när bildningen vuxit det öfver hufvudet, fick både kyrkan och skolan emot sig. Emellertid inser man halten af den bevisning hr A. M. (i N:o 35) hämtar från söderhafvets antropofager.
14 Theaterns värde som bildningsmedel beror, som hr A. M. riktigt anmärker, uppå att den är massorna öfverlägsen, icke förnedrar sig att smickra deras råhet eller deras passioner. Hr A. M:s kammarlogik är denna: en god theater har icke publik i Finland; den måste lefva på massornas gunst, alltså blifva dålig. Men nu är allsicke fråga om att införa theatern här i landet. Det besväret har den sjelf åtagit sig. Vi ha den allaredan på halsen, den skall alltmera utbreda sig, vår åtgärd förutan, och vi skola förgäfves spjerna mot tiden. Derföre borde väl förnuftigt folk af hvad mening som helst vara med om att göra den så god, som det står i ens makt. Proba majorem. Vår öfvertygelse, grundad på något längre och närmare bekantskap med Finlands hufvudstad, än hr A. M. kan hafva, är att en god theater åtminstone här har tillräcklig publik. Och då så är, måste vi än engång kalla det för en befängd välmening att, såsom hr A. M., göra det dåliga bofast, genom att motsätta sig hvarje försök till ett bättre. Just för det att vårt folk är ungt, behöfver det mer än andra det bästa bildningen kan bjuda, vare sig i vetande eller konst.
15 Hvarföre regeringarna understöda theatern? Dåliga regeringar för att sysselsätta massorna och för att sjelfve lysa. Goda regeringar för att göra theatern oberoende af massornas gunst.
16 Vi måste afbryta här. De citerade inkast, som besvaras i vår N:o 79, äro de man oftast får höra. Att theatern i Frankrike uppslukat hemmen, ha vi aldrig menat. Hemmets band ha lossats der af flera orsaker och mest af den olyckliga seden att uppfostra barnen ute i pensioner. Theatern har endast samlat de redan hemlöse till sig och dermed gått krogar och värdshus i förväg. Ingen önskar heller ifrigare än de theaterns ruin.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om theatern hos ett »ungt folk».konsekvensändrat/normaliserat
1 Det är således »hos ett ungt folk, som ännu saknar hvarje uppfostran i detta afseende, ja många af de grundvilkor, som för konstens blomning erfordras», – det är der som theatern icke duger. Så säger hr A. M. i Åbo Tidn. N:o 87. Och det ger oss anledning att åter upptaga ett ämne, som vi hellre skulle ha låtit hvila, öfvertygade som vi äro, att det icke är polemiken, utan en god theater sjelf på ort och ställe, som skall gifva utslaget i tvisten. Det är ock skälet, hvarföre vi icke förr bemött samme förf:s något underliga »konstfrågor» i Å. T. N:o 35. Hr A. M. är en motståndare, som vi i allo respektera; sjelfva hans misshugg förtjena aktning för den öfvertygelsens värma, med hvilken de uttalas. Vore det icke så, kunde man kanske tycka, att denna polemik om theatern blir något lång, efter den nu varat sina 700 år vidpass. Men får gå. Läsaren måste beväpna sig med tålamod, ty gäller det ord, så kan väl striden räcka 700 år till.
2 Hr A. M. vill ha »ett kraftens ord»; han vill icke »halfvera». Rätt så. Bekänn då engång rent ut, med vår granne i Borgå, att theatern är ett »djefvulens kapell.» Det är onekligen kraftigt. Men sålänge hr A. M. erkänner möjligheten och tillvaron af »en god theater, som är god för goda menniskor», skall hr A. M. förgäfves söka bevisa, vare sig att theatern är ett oting eller att vårt land är platt odugligt för allt hvad dertill hör. Vi påminna oss dervid en förf., som rättvisligen gisslade vissa statsekonomers oskyldiga tro, huruledes vårt land är ett så särdeles eget och besynnerligt land, att det som duger i allmänhet och för alla andra länder, det duger platt intet för oss. – Mycket bättre tyckes oss vara att anse sitt land godt nog för det bästa.
3 Hr A. M. »eftersträfvar icke fnöskets konseqvens».konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, vi skola se huru hans konseqvens håller streck.
4 »Konstens värde torde bestå deri, att den för oss framhåller hvad vi sakna i lifvet, idealet, sanningen, frigjord från alla de tillfälliga rubbningar, som göra att den i verkligheten aldrig framstår ren för våra ögon.» – En half spalt strax ofvanför vill hr A. M. bevisa en god theaters vanmakt dermed, att man ej skulle i verkligheten igenkänna dess afbildningar, – dermed att folket på scenen har en litet slätare jacka, än folket derute. Denna logik kalla vi fnöske.
5 »Att konsten skulle positivt förädla, rena menniskan, det våga vi knappast tro, men en blick i dessa ljusa verldar måste glädja och trösta den af lifvets motsägelser kränkte, måste peka på en höjd, der de tillfälliga striderna upplösas i en stor frid. Att sådant, för den som eljest i lifvet något lärt och kämpat, äfven kan blifva en bidragande kraft till framtida lärdom och seger, det må icke nekas.» – Hvem skulle efter dessa lika sanna som välsagda ord vänta sig att i nästa andedrag åter höra de skarpaste fördömelser öfver theatern. Fnöske!
6 Men hr A. M. leder sig dertill genom ett slags bevisning. »Konsten, säger han, är dock äfven ett menniskoverk; äfven den framstår icke fullkomlig» (nyss förut finner hr A. M. knappt nog skarpa ord att nedgöra den kritik, som icke vill för bristernas skull förkasta en ädel konst). »Endast om Gud omedelbarligen skulle dikta ett konstverk, då vore det mäktigt nog att anslå hvarje menniskosinne – utan alla föregående studier.»
7 Dessa sista ord skola nu inleda bevisningen mot theatern. En himmelsk musik t. ex. skulle enhvar förstå; jordiske mästares verk icke så. Dertill behöfves redan en högre bildning; utan den skulle man löpa fara att tjusas blott af det sinnliga, kanske låga, som inmängts deri. De kunna derföre (?) ej utgöra det första medlet. Poesin, måleriet, musiken och skulpturen fordra förstudier. »De kunna således (?) icke skada i samma mån som de glädja och upplysa, emedan den menniska, som skall njuta af deras skönhet, redan måste förutsättas äga den urskiljning och blidning, att hon förmår afsöndra det onda och för sig behålla det goda. Den öfriga hopen går förbi såväl det ena som det andra.»konsekvensändrat/normaliserat
8 Dessa rader innehålla nära på lika många misstag som ord. Hr A. M. vet då icke, att alla dessa konster innebära ett grundelement af skönhet, som anslår äfven den mest obildade. Sjelfva vilden tjusas af musiken; en sotig flicka från sveden sjöng för Collan »Tuoll’ on mun kultani»; det finns i alla nationers barndom någonting som man kallar folkpoesi, och om måleriet och skulpturen behöfva en mera utvecklad bildningsgrad för att uppstå, så kan icke destomindre skönheten, vi säga ej det konstnärliga, i deras skapelser förstås af torparen såväl som af konstkännaren. Hvad vill det då säga, att de icke skulle utgöra »första medlet», eller att de ej kunna skada, emedan åskådarns eller åhörarns bildning sofrar dem i sin uppfattning? Just derföre att det väsentliga i dem, nemligen skönheten, är allmänt mensklig och kan uppfattas af hvarje öppet sinne, vare sig bildadt eller obildadt, just derföre ha dessa konster, »som peka på höjden», i alla tider varit räknade bland de första bildningsmedlen. Hr A. M. tyckes, i sin ifver att monopolisera konsten för de redan bildade, vara färdig att bortjaga sånggudinnornas hela sällskap från detta land, som säges vara så ungt och så obildadt.
9 Detta hade åtminstone varit konseqvent. Men|89 3| nu är det theatern, som isynnerhet (och troligen, ensam) förmenas vara så högst opassande för det der unga folket utan uppfostran. Låtom oss se på hvilka skäl.
10 Theatern, säges det, måste ha en praktfull sinnlig omklädnad, som ensam är nog att locka och tillfredsställa dem, som af dess konstnärlighet ingenting vilja eller kunna uppfatta. Dess sanna alster äro få och svårfattliga; mängden vill ha sinnerus, icke konst; det behofvet stegras, och en reaktion till det bättre är möjlig endast hos bildade nationer. Dessutom är theatern ett galleri, hvars allraflesta taflor äro utan allt konstvärde och endast fräcka sinnliga framställningar. Bör man väl dit införa en så oskyldig yngling, som finska folket? – I N:o 35 vändes förhållandet om. Der heter det, att allmänheten, den oskyldiga ynglingen, först bör »reformeras», emedan theatern ej kan återvända från sina villovägar, sålänge allmänheten är flärdfull och oren.
11 Vi kunde ännu engång fråga hr A. M.: är den dramatiska konsten, är theatern en konst eller är den icke? Hans premisser medgifva det, men hans slutsatser tyckas förneka det. Och om dramat verkligen är, såsom man påstår, icke blott en konst, utan den högsta af alla konster, emedan det i sig innefattar alla de öfriga, hvad ha då alla dessa accidenser att skaffa med dess betydelse som sådan? Är det välbetänkt, är det ens rimligt att ställa dessa accidenser högre än konsten sjelf och för deras skull förneka dess införande hos ett folk, som man likväl icke djerfves förneka poesi, musik, måleri och skulptur? Och dessa samma accidenser, som skulle utestänga theatern från oss, var god och se åt, kanske befinnas de vidlåda äfven de öfriga menniskoverken, för hvilkas import hr A. M. ej vill inrätta några tullbomar i landet. Har hr A. M. hört talas om supvisor, nidvisor, liderliga visor; usla romaner med alla sinnlighetens retelser; dito musik af den mest slappande och förföriska tjusning; obscena målningar af alla slag, alltifrån dem, der intet täckelse bredes för ögonens lustar, ända till dem, der den skira rosende slöjan blott ännu mera uppjagar fantasin; dito gipser och bilder af alla slag, der antikens lugna och oskuldsfulla föredömen blifvit en förevändning för samma begärelsens lystmäte; med ett ord, alla dessa fläckar, all denna förnedring, som tiders och lustars smuts har skänkt uppå konstens skapelser? Hvad har allt detta att skaffa med konsten, med väsendet? Äro väl dess ädla uttryck för det sköna mindre rena, mindre höga för det? Likna de icke fastmera den smutskastade svanen, som dyker i vägen och åter framgår derutur lika hvit? Och likväl äro de sanna konstverken icke blott i theatern, utan i alla konstgrenar, få. Och likväl begära de orena lustarna af dessa genrer, liksom af theatern, sin tillfredsställelse. Men fördomen brukar icke jemföra dem med »ett galleri af fräcka sinnliga framställningar»?konsekvensändrat/normaliserat Hvarför icke? För det att poesin, måleriet, musiken, skulpturen icke verka så offentligt, så uppenbart för alla, ej heller så mäktigt. Äro de väl derföre mindre syndiga? Är icke syndens botten, är icke lustans äflan i dem alla densamma? Gifves det då några grader i rättvisan? Nej, bort med dem alla! Bort med poesin, målarekonsten, musiken och skulpturen, bort med hela raden af hedniska sångmör, – hos hvilka, om man får tro vissa ifrares välmenta nit, Gud ej kan trifvas, för det att konsten nödvändigt tillika behöfver ett mål inom sig, – bort med dem alla, efter man vill bortjaga den högsta och mäktigaste ibland dem! De kunna icke åtskiljas, ty deras grund och väsen äro ett. Således måste de dela öde; – bort med hela sällskapet! Detta är det kraftens ord hr A. M. begär.
12 Vidhållande denna konseqvens, som är oundvikelig, anse vi det öfverflödigt att vidare tvista om theaterns immoralitet och öfriga lyten, anseende oss deri ha erkännt allt hvad rimligen kan fordras. Återstår summan af hr A. M:s bevisning: ett ungt folk, utan konstnärlig utbildning och i saknad af grundvilkoren för konstens blomning, bör icke hafva någon theater. Ett vanligt förstånd kunde i all enfald fråga, hvarifrån då den der utbildningen etc. skulle komma. Vi ha ännu aldrig hört, att folken lära sig sådant ur böcker. Men väl ha vi hört, att nutidens theater är ungefär lika gammal som nutidens folk och har uppvuxit med dem ifrån deras vagga. Det är bekant, att nyare tidens verdsliga skådespel haft sin första uppkomst i de andliga komedierna eller passionsmysterierna, således ur kristlig grund. Här i norden inkom theatern samtidigt med kristendomen, i det att den äldsta kyrkan ej sällan begagnade dramats åskådlighet och mäktiga inflytande för att framställa religionens hufvudläror för sina obildade åhörare. I katholska kyrkoceremonierna, t. ex. under påskhögtiden, ingå ännu dramatiska framställningar. Derefter fingo komedierna insteg vid universiteten (äfven vårt) och i skolorna, der de bibehållit sig ända till slutet af förra århundradet. Tendensen blef efterhand moralisk och framställningarne uppblandade med den antika mythen. I denna besynnerliga blandning se vi ännu en gengångare af den ursprungliga theatern qvarlefva hos stjerngossarne, som alla jular kringvandra i Finlands städer.
13 Hr A. M. kan af dessa kända fakta inse, huru öfverflödig hans farhåga är att införa theatern hos ett ungt folk utan uppfostran, emedan den långt för detta, och i den nuvarande bildningens barndom, allaredan der installerat sig sjelf. Bevisar detta ej annat, så bevisar det åtminstone hvilken betydelse våra fäder ansett tillkomma theatern som bildningsmedel för de råa massorna. Det låg i sakens natur, att detta medel sedan skulle ersättas af fullkomligare, äfvensom att det, i sin första otympliga och uppblandade form, till slut, när bildningen vuxit det öfver hufvudet, fick både kyrkan och skolan emot sig. Emellertid inser man halten af den bevisning hr A. M. (i N:o 35) hämtar från söderhafvets antropofager.
14 Theaterns värde som bildningsmedel beror, som hr A. M. riktigt anmärker, uppå att den är massorna öfverlägsen, icke förnedrar sig att smickra deras råhet eller deras passioner. Hr A. M:s kammarlogik är denna: en god theater har icke publik i Finland; den måste lefva på massornas gunst, alltså blifva dålig. Men nu är allsicke fråga om att införa theatern här i landet. Det besväret har den sjelf åtagit sig. Vi ha den allaredan på halsen, den skall alltmera utbreda sig, vår åtgärd förutan, och vi skola förgäfves spjerna mot tiden. Derföre borde väl förnuftigt folk af hvad mening som helst vara med om att göra den så god, som det står i ens makt. Proba majorem. Vår öfvertygelse, grundad på något längre och närmare bekantskap med Finlands hufvudstad, än hr A. M. kan hafva, är att en god theater åtminstone här har tillräcklig publik. Och då så är, måste vi än engång kalla det för en befängd välmening att, såsom hr A. M., göra det dåliga bofast, genom att motsätta sig hvarje försök till ett bättre. Just för det att vårt folk är ungt, behöfver det mer än andra det bästa bildningen kan bjuda, vare sig i vetande eller konst.
15 Hvarföre regeringarna understöda theatern? Dåliga regeringar för att sysselsätta massorna och för att sjelfve lysa. Goda regeringar för att göra theatern oberoende af massornas gunst.
16 Vi måste afbryta här. De citerade inkast, som besvaras i vår N:o 79, äro de man oftast får höra. Att theatern i Frankrike uppslukat hemmen, ha vi aldrig menat. Hemmets band ha lossats der af flera orsaker och mest af den olyckliga seden att uppfostra barnen ute i pensioner. Theatern har endast samlat de redan hemlöse till sig och dermed gått krogar och värdshus i förväg. Ingen önskar heller ifrigare än de theaterns ruin.