1 Nej, Carl, jag kan ej dela din tanke, att konsten är en så afgjord kosmopolit, som du föreställer dig. Jag medger, att om dess väsende är skönhet och det sköna är hemma öfverallt, så måste konsten höra verlden till. Jag kan ej heller, som några göra, förkrympa min beundran till det blott inhemska, det blott fosterländska; jag tjusas ej mindre af Murillo för det hans madonnor föddes uti det sköna bigotta Spanien, eller af Claude Lorrain, för det han målade Frankrikes leende landskap, eller af Achenbach för det hans taflor genomfläktas af de tyska lindarnas sus, eller af Gude för det han låter oss höra bruset af Norges forsar. Men – och nu kommer mitt men – desse män hade icke blifvit berömde målare, deras taflor hade icke burit den inre sanningens stämpel, som drager betraktaren till sig, om de icke målat sitt land eller sitt lands lif och sålunda lagt en bit af sitt hjerta i färgerna. Derpå beror, icke det sköna, men konsten att återgifva det, konsten att inblåsa en lefvande ande deri – derpå att man gör det med kärlek och låter det gå fram ur sin egen ande tillika. Men fullkomligt hemma är man blott i det land, som sett en födas; fullkomligt sig sjelf är man blott i kretsen af de intryck, som vuxit inom en alltifrån barndomen och, så att säga, färglagt hela ens själ. Om konsten är kosmopolit, så kan konstnärn icke vara det; han kan icke nånsin fullkomligt lösgöra sig från sitt fädernesland, och om han kunde det, skulle han dervid förlora sig sjelf.
2 Jag är derföre af den mening, att våra finska målare och målarinnor, sedan de studerat, kopierat, älskat och beundrat det bästa de kunnat få se af utlandets mästerverk, likväl, och såsnart de sjelfva begynna att måla originaltaflor, vända sig framför allt till ämnen från eget land. De ställa sig der på en mark, med hvilken de äro förtrogna, och om de någonsin skola lyckas, måste de lyckas der. Målarekonsten intager här nära på samma ställning som literaturen: utan nationela tendenser kan den hvarken vara eller blifva något. Med sina bestämda gestalter är den mycket mera bunden vid ortsintryck, än den luftigt bortsväfvande musiken, och likväl har också musiken tagit färg och själ af natur- och folkegendomligheterna.
3 Vårt land har likväl det egna, att naturen likasom står framför folket och bortskymmer det. I andra, och särdeles i sydligare länder är menniskan mera fristående – hennes egenheter uppträda skarpare, brokigare, och gifva derföre mera bestämda figurer åt målarens taflor. Hos oss är folklifvet jemförelsevis fattigt och mera outveckladt, kanterna mindre skarpa, färgerna mindre lysande. Den gråa drägten, det lugna säfliga väsendet och enformigheten af folkets dagliga lif sticka ej nog af mot fonden af den mörka mon eller den blåa sjön, för att intaga på duken någon framstående plats. Jag vill ej dermed säga, att ämnen ur folklifvet borde förbises; – tvärtom, hvem mins icke den glada tillfredsställelse, med hvilken Ekmans scener ur rökiga finska stugor blifvit emottagna? Jag vill blott anmärka det, att genremålningen och i allmänhet figurmålningen, har ett jemförelsevis mindre utrymme i vårt land. Hvad särskildt angår historiemålningen, äro vi fattigare än de flesta nationer, åtminstone på lysande ämnen för penseln och dikten. Vi kunna ej hämta ur häfdernas förrådshus en enda kung, utan att låna honom från Sverige, och leta vi med lykta efter en hjelte, så finna vi honom oftast bortskymd bakom de hurtigt fladdrande svenska fanorna.
4 Jag föreställer mig således, att det är den finska naturen, som våra målare och målarinnor främst skola tillegna sig. Landskapet torde derigenom få ett visst öfvertag, men det vore illa om det för uteslutande toge penseln i anspråk, då allt hvad penseln derutöfver kan tillvinna oss måste anses för en ny eröfring åt konsten.
5 Äfven det finska landskapet är till största delen en ny bekantskap för paletten och konstsinnet. Bröderne v. Wright, W. Holmberg m. fl. ha med trogen pensel återgifvit det lugna sommarlandskapet – F. v. Wright äfven den soliga sidan af vinterlandskapet och Holmberg ännu dertill forsen, som äfven hr L. Forsten med förkärlek målat; – men allt det öfriga återstår. Tillåt mig att med några exempel, tagna ur naturens och lifvets oändliga skönhet, gifva en föreställning om de rika ämnen, som nästan trängas kring penseln äfven hos oss, och misstyck icke, du lärjunge af Raphaels konst, att en, som aldrig gjort några kinder af karmin eller någon sol af chromgult, fördristar sig att teckna på sitt sätt några flyktiga drag från hemlandets vyer.
6 Jag börjar med naturmålningen.
7 Första taflan: en vintermorgon. Solen går upp klockan 8 på morgonen under 30 graders köld på en klar frostig vinterhimmel. I förgrunden isen af en sjö, på hvilken en bonde går bredvid sitt lass: karl, häst och släde betäckta af rim och andedrägten stigande som en ånga i luften. Till venster snöiga granar; i fonden och till höger en by, eller ännu bättre en stad, der röken uppstiger lodrätt ur hundrade skorstenar och högre upp löser sig i lätta hvirflar, som antaga en stark rödaktig färg, medan fönsterna, än bländande, än rödglänsande skimra i morgonsolen. Hela färgtonen för öfrigt hållen i rödt och hvitt. – En sådan tafla kan endast norden bjuda, och jag föreställer mig att dess effekt borde bli lika praktfull, som osökt natursann. Hvem har ej ofta sett den i verkligheten, t. ex. från isen af norra hamnen vid Helsingfors?
8 Andra taflan: en vinterqväll. Hög skog af snötyngda granar, och fullmånen hängande, som runan säger, på granens grenar. I förgrunden vidgar sig den genom skogen gående landsvägen, hvarigenom belysningen, ehuru svag, blir tillräcklig att låta urskilja de närmare föremålen och en verststolpe på något afstånd vid vägen. Längre i fonden förlorar sig skogen i dunkel. En i sin pels insvept herreman åker på vägen med mössan djupt nedtryckt öfver ögonen, medan en liten skjutsgosse, inkrupen i sin fars långa vadmalsjacka, ifrigt bemödar sig att påskynda den lata hästen. – Denna utsigt bör tagas från skogarne i det inre af landet; alla resande ha erfarit det sublima intrycket af en sådan anblick.
9 Tredje taflan: ödemarken. En öde oöfverskådlig mo, glest bevuxen med jättehöga furor och mellan dem ljung och porsris. En del furor äro vid roten svedda af fordna skogseldar; somliga bräckta af stormen, somliga liggande halfförmultnade. Till venster ett vidsträckt kärr, med spår af igengrodda diken. För resten intet tecken till odling. Molnig himmel, det hela dystert och hållet i brun färgton. Vill man på denna tafla anbringa figurer, så måste det vara en vandrande familj af tattare, man, hustru och barn, hvilkas förvildade mörka drag harmoniera med det öfrigas ödsliga storhet.
10 Fjerde taflan: skogselden. I fonden en hög, skogbevuxen sandås, uppför hvars sluttning lågen slingrar sig i en bred kil, hvars ormlika spets har hunnit en hög gran öfverst vid branten. Situationen väljes i det ögonblick denna eldstunga uppnått grenarna och frasande slår upp mot den molniga himmelen, der solen glanslös framblickar mellan röken och skyarna. I dalen till höger i förgrunden står en ung björkskog i lågor, och elden slår ut genom taket på en der befintelig lada. Till venster arbeta män och qvinnor att uthugga en brandgata, af fruktan att elden kan uppnå gården, som framskymtar på något afstånd mellan träden. Största delen af taflan är insvept i rök, än tätare, än tunnare, och en mängd småfåglar flaxa kring sina förbrända bon. I verkligheten är, som man vet, denna tafla blott alltför allmän. Målaren kunde äfven välja antändningen af en sved eller en tjärdal, – båda egendomligt finska vyer, dervid de sotiga arbetarne, belysta af eldskenet, göra en god effekt.
11 Femte taflan: ljusterflamman på sjön. En lugn och mulen qväll i September. Insjövik. På stranden till höger i förgrunden en upphängd not. Stenar och buskar. Icke långt derifrån en båt med tre personer: en femton års gosse vid årarna, en sextio års man vid stammen, der ljusterelden flammar med klart sken, och i den andra stammen en liten, paltigt ombonad flicka, som med nyfiken häpnad betraktar eldskenet i sjön. Den gamle mannen står med lyftadt ljusterjern och spänd uppmärksamhet, färdig att stöta i det halft genomskinliga vattnet. I bakgrunden synes den stora sjön, vid hvars motsatta|78 3| strand två dylika ljustereldar glimma på afstånd. De dunkla konturerna af en kyrka derborta och ljusskenet från fönsterna i en by fullända eldstycket.
12 Sjette taflan: storm på Uleå sjö. En Oktoberafton. Den stora sjöns mörka, lättrörda vatten går i vilda, fradgiga vågor. En båt med dubbelrefvade sprisegel, krängande starkt, styr kursen åt den öde stranden af Manamansalo ö, som framskymtar i bakgrunden. Belysningen i denna tafla är tvåfaldig – en röd strimma af aftonrodnaden i vester, och i norr den uppstigande bågen af ett starkt norrsken, hvarföre färgtonen skiftar mellan blekröd, blekblå och svart.
13 Sjunde taflan: åska i Bottniska viken. Ett spegellugnt haf, belyst af den nedgående solen kort före stormbyn. Rödaktiga klippor vid stranden af en skogbevuxen ö. Fiskare utlägga strömmingssköt: en äldre man ser med oro bakom sig. Himlahvalfvet till venster betäckes af ett uppstigande svart åskmoln, hvars franslika ränder guldfärgas af solen. Mot detta moln glimmar en snöhvit mås, som flyger åt land. Färgtonen svart och röd.
14 Åttonde taflan: midsommarnatt på Pungaharju. Landsvägen öfver åsen är nordvest och vid midnattstid. Nordöstra horizonten lätt rodnande och starkt glänsande. Till venster branten är Pihlajavesi i djup skugga, mest barrträd. Till höger den stora fjärden af Puruvesi, glimmande i klarhet mellan unga björkar, som kanta åsen åt denna sida. Detta löfverk hålles mycket ljusgrönt och nästan genomskinligt. En talltrast sjunger på grenen, ett par vandrande studenter hvila i gräset. Målaren behandlar endast med lätt hand den vida utsigten. Taflans skönhet lägges i den utomordentliga klarheten till höger – denna för norden så ytterst egendomliga sommarnattsdröm – hållen emot den nästan ogenomträngliga skuggan till venster. Färgtonen ljusröd, ljusgrön och svart.
15 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 6/10 1858:|79 2|
Nordiska Taflor.
(Se N:o 78.)
16 Se här ännu några drag från naturen
17 Nionde taflan: Imatra i månsken. Jag mins ej om det mäktiga fallet, så ofta tecknadt, är tecknadt i månsken. Tecknaren står på vestra stranden nedanför fallet och har månen till höger. De öfversta klipporna och paviljongen på motsatta stranden äro belysta, men nedanför dem äro vattenhvirflarna till större delen i skugga. Desto klarare faller belysningen på midten af strömhvirfveln och på hela vestra branten med dess klippmassor, dess paviljong och dess löfverk. Intrycket af Imatras storhet fördubblas genom det fria spelrum, som lemnas åt fantasin i de skuggade och halfklara partierna. Ljusglansen öfver de belysta, snabbt förbiilande vattenmassorna och dess brytning i dimman öfver fallet blir af magisk effekt. Det måste vara en storartad tafla; man bör uppå den likasom höra fallets dån. – För öfrigt, när Imatra målas vid dagsljus, bör man öfverst på endera branten måla ett lekande barn.
18 Tionde taflan: Helsingfors södra hamn en klar oktoberdag efter föregående regn. I hamnen en skog af master och alla segel utslagna för att torka. Till höger strandgatan med dess trafik, till venster salutorget. Utsigten är lifvande och bör tagas så nära som möjligt.
19 Elfte taflan: skogen i höstdrägt. Åter en klar oktoberdag. En tät löfskog i alla de schatteringar af grönt, gult och rödt, som vid denna årstid göra skogen så intagande. Marken betäckt af gula och röda löf. Till höger en gran, som i sin evigt unga grönska ser ned på förgängelsen. Till venster en torpstuga; utanför den en gammal gumma som mjölkar en ko och två eller tre barn som upptaga potäter.
20 Tolfte taflan: skogen i rimfrost. Alla träden betäckta med dessa sina nålar af mattglänsande rim, som utgöra deras täckaste vinterprydnad. Marken lätt snöbetäckt. Två rönnar med qvarlefvor af bärklasar och grenarna tyngda af talrika sidensvansar. En jägare hukar sig ned bakom träden; en gosse följer honom, bärande ett långt spö med snara att »kippa» fåglarna. I bakgrunden till venster en gård, en väg och en åkande bonde.
21 Dessa utkast äro, så att säga, tagna ur högen. Jag förbigår här blomster- och djurmålningen; den ena emedan vår nordiska flora är nog fattig på färgprakt, den andra emedan bröderne Wright redan ha gifvit, och törhända än vidare gifva oss utmärkta stycken i den sednare genren. Låt oss då öfvergå till figurmålningen, alltid med den finska naturen till fond och ram för dithörande teckningar.
22 Vi taga först några ämnen som tillhöra den egentliga genremålningen.
23 Trettonde taflan: en midsommarkokko. På kullen i sommarnatten brinner en eld, och rundt kring elden dansar en skara ungt lantfolk. Bland dem utmärker sig en kavaljer med mössan på sned, brokig vest, yfviga berlocker och två fickur, samt hans dam, en välfödd, om icke just välboren arftagerska till ett godt hemman, lysande i hela prakten af röda strumpor, randig yllekjol, en stor bröstnål och en brokig silkesduk. På en kullfallen trädstam sitter en myndig nämndeman, rökande en silfverbeslagen pipa, medan hans gumma, stående vid hans sida, mekaniskt fortfar att sticka sin strumpa under det hon betraktar dansen. Spelman, försupen som vanligt, gnider fiolen med tillslutna ögon. En sotig pojke makar bränsle på elden, två små flickor lyfta af alla krafter på en tung trädstam för samma ändamål. På något afstånd skymtar genom röken ett älskande par, som smugit sig undan dansen, och längst till venster glimmar en sjö med simmande änder.
24 Fjortonde taflan: ett vargskall. Öppen plats i skogen. Skallkedjan drager sig tillsamman under det värsta oljud den kan åstadkomma. En afskjuter sin bössa, en annan trummar på ett spjäll, den tredje svänger en kråkskramla, den fjerde blåser i ett vall|79 3|horn, den femte, sjette och sjunde gapa skrikande med full hals, och den åttonde svänger derunder sin mössa i luften. En skallfogde i blå jacka och blanka knappar marscherar med en fältherres uppsyn i spetsen för tåget. En fet herregårdsfogde har snafvat öfver en tufva. Två pojkar slåss om en ost; den tredje har klifvit i ett träd. Till höger ser man en deja jemra sig öfver sin ihjälrifna ko, medan missdådaren, vargen, på något afstånd till venster lunkar i godt mak sin väg till grannsocknen.
25 Femtonde taflan: en julmorgon. Det är ännu mörkt, och stjernorna glimma i skuggan till venster. Midti fonden synes landtkyrkan med dess klart upplysta fönster, från hvilka skenet belyser en hop folk, som anlända till kyrkan. En har spännt ur sin häst och lägger för honom en tapp hö. En annan kommer i fyrsprång, åkande långt lin. Kyrkoväktaren hjelper presten ur släden. Herregårdsfröken trippar helt sipp uppför kyrktrappan. En mor bär till kyrkan sin lilla dotter, i hvars min man kan läsa en häpen förundran. En flicka blåser i händerna; en annan slår hop armarna för att hålla sig varm. En gosse snyter sig utan näsduk. En ärevördig veteran från 1808 bestiger trappan med stapplande steg, och efter honom kommer en gumma i bindmössa med psalmboken inlindad i näsduken. På de sistnämnda två och på barnet faller ljusskenet starkast, hvarföre dessa tre figurer böra gifva taflan dess i grunden allvarligt fromma karakter, som motsvaras af den strålande kyrkan i morgonmörkret.
26 Sextonde taflan: folksagan vid spiseln. Interiör af en bondstuga, belyst af en flammande brasa i den stora, öppna spiseln. Hufvudfiguren är en klippsk gubbe, till rang och värdighet inhysing, som, sittande på spiselmuren och rökande sin korta pipsnugga, täljer på en träsked, medan han berättar satiriska sagor för sina lyssnande åhörare. Grupper, liknande Ekmans taflor, samlas omkring honom. Husbonden håller på att skära sina tobaksblad på det dertill bestämda brädet. Husmodren spinner, dottern rör uti grötgrytan, äldste sonen klyfver pertor, sonhustrun vyssjar ett barn i vaggan. Fyra eller fem barn och en nickande rotgumma fullända gruppen. Man ser på barnen att sagan i dem funnit sina tacksamaste åhörare. En gosse, som skalar en rofva, har skurit sig i fingret utan att märka det. En annan pojke trampar katten på foten. En liten flickunge tittar berättaren styft i ansigtet, medan en ännu mindre tappar sin smörgås, som hunden uppäter. Det hela hålles i en viss skämtsam flegma, men får tillika af eldskenet en mystisk anstrykning.
27 Sjuttonde taflan: ett bondbröllopp – i Österbotten, TavastlandSavolaks – likagodt hvar, blott det tecknas efter naturen. Man väljer antingen det ögonblick, när brudskaran, hemkommen från kyrkan, träder in uti brölloppssalen, eller ock när första menuetten börjar. Kostymerna, till en del äfven seden, äro olika i olika delar af landet, men målaren finner öfverallt en något trankil brudgum med skramlande berlocker och slätkammadt hår; en brud påhängd med svart siden och skrafvelmessing; brudparets föräldrar gravitetiskt i högsätet (om icke i dansen); presten i sin kaftan, länsman i sin uniform, herregårdsfrun i stor toilett; klockaren med beskyddaremin förmanande ett par pojkar att hålla sig stilla; spelmannen skrufvande sin fiol med den välbekanta grimasen och sidoblicken åt stopet; tärnorna rödblommiga och ovanligt högtidliga; kavaljererne välskrapade, i nya halsdukar och brokiga vestar samt något generade; små pojkar förundrade att engång vara inkrupne i byxor och vest samt små flickor spetade i snäfva kjortlar med lifvet under armarne. Få taflor ur folklifvet erbjuda så ypperliga karakterer.
28 Adertonde taflan: tinget. En sal uppfylld med menniskor. Vid det stora bordet med bibeln, skriftyget och rättegångshandlingarna sitter den unge domaren och den gamla nämnden. Man förhandlar ett brottmål, ett mord; mördaren står der häktad med skygga skelande blickar, men nekande till allt. Ett vittne afhöres, en ung flicka, i hvars vackra drag man läser på engång afsky öfver brottet och ett beslutsamt mod att uppdaga det. Rundtomkring vänta andra instämda vittnen, som med fruktan betrakta mördaren. En utmager tingsskrifvare och tvenne rödfnasiga bränvinsadvokater stå för tillfället sysslolösa och likgiltigt vräkande mot det låga fönstret och det stora brunmålade klockskåpet.
29 Nittonde taflan: ett läsförhör. Kan tecknas antingen i kyrkan eller klockarestugan. Presten, välmående och godlynt, förhör en liten flicka, som stående kapprak med hopknäppta händer och nedsänkta blickar ramlar upp sin katekeslexa, medan klockaren vid andra ändan af bordet förgrymmad skrupensar en lång, hvithårig pojke, på hvars högst förlägna och skrufvade ställning man ser att han önskar sig hundra mil derifrån. Barn med kyrkminer och böcker i handen, uppmuntrade af sina mödrar, vänta den fruktade pressen. Den förstnämnda lilla flickans mor betraktar henne med utomordentlig förtjusning och tyckes säga till grannen: »har ni nånsin sett maken till snällt barn? Hon läser i kapp med sjelfva presten!»
30 Tjugonde taflan: ett smörgåsbord. Det är en tafla från »de bildade klasserna», – förspelet till original: till en stor middag. Kring ett smalt bord trängas herrar och damer. Damerna maka sig undan med mycket bekymmer för sina trampade klädningar, medan en betjent förgäfves söker tränga sig fram med en högt lyftad såsskål och icke märker att han tömmer dess innehåll på en lysande sidenklädning. Ingenting kan förliknas vid herrarnes nit. Man ser ryggen af en oformligt fet man, som icke har lust att lemna sin eröfrade plats närmast läckerheterna. Bakom honom står en smal herre på tå, utsträckande en gaffel under Tantali qval. På andra sidan har en liten herre i uniform framsmugit sin gaffel under kolossens arm och eröfrat ett stycke pirog. Bakom stå flera herrar med toma talrikar och hungern målad i deras bedröfliga fysionomier. En af dem står förtviflad med ett stort tomt fat, som en bredvidstående spjufver bjudit honom och som han ej kan lägga ifrån sig. Det hela erbjuder en ytterst komisk bild af »det civiliserade barbariet».konsekvensändrat/normaliserat
31 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 9/10 1858:|80 2|
Nordiska Taflor.
(Se N:o 79.)
32 Ännu ett par genremålningar. Förrådet är rikare, än jag i början föreställt mig.
33 Tjuguförsta taflan: en tavastländsk hästmarknad. Öppen plats och stor folksamling. I bakgrunden till höger rusiga bönder, som rida i pinkarrier och under obarmhertigt piskande. I förgrunden till höger en ypperlig häst af ädlaste finsk race, ledd af sin ägare, en aristokratisk bonde, som med stolthet prisar hans egenskaper för en herreman. Denne finner priset för högt och tyckes anmärka några fel, men hans illa dolda förtjusning öfver den utmärkte trafvaren låter ana att det dock blir handel utaf. Till höger en af äkta sortens hästprånglare, som utbreder sig i stora loford öfver en eländig krake, visar hans tänder o. s. v., allt för att lura en hederlig, något enfaldig bonde att byta mot kraken sin välfödda arbetshäst. En krogskylt och ett slagsmål i bakgrunden till venster fullända skildringen.
34 Tjuguandra taflan: en smedja. Mörk natt utanför smedjan och eldsken derinne. Jernet glöder i ässjan; den långe, magre, sotige och muskelstarke smeden håller i tången. Äldste sonen sköter pusten, den yngre, en gosse om tio år, sitter på härden, petande i slaggen med klingan af ett gammalt förrostadt svärd. En stor lurfvig hund, liggande i ring vid dörren, bevakar ingången. Taflan får af de skarpa ljuseffekterna, de svarta slagskuggorna och de sotiga gestalterna en enslig, fantastisk karakter. Det är från smedjan och qvarnen, från sjön och från mon, i allmänhet från det ensliga umgänget med elementerna, som folksagan och vidskepelsen hämtat sina underbaraste äfventyr.
35 Men det är tid att öfvergå till historiemålningen. Jag bör anmärka, att i de ämnen som lånas från mythen erbjuder kostymen stora svårigheter och sjelfva den klara uppfattningen af bestämda gestalter ej ringa bryderi, härrörande deraf, att den finska diktens älsklingsgestalter likasom sväfva mellan himmel och jord, ej verkliga gudar, ej blotta menniskor, men förenande i sig de förras makt och de sednares svagheter. Isen är likväl numera bruten, dels genom Ekmans under arbete varande stora tafla Väinämöinen, dels genom Sjöstrands lyckade framställningar i skulptur af de finske heroerne, hvarföre man kan hoppas att penseln hädanefter kommer att med framgång och förkärlek tillegna sig diktens rika innehåll.
36 Jag börjar med Kalevalamythen och öfverlemnar åt målaren att detaljera dem efter runorna
37 Tjugutredje taflan: verldens skapelse (Kv. 1: 111–244). Kave Luonnotar, naturens dotter, sitter jättestor i den öde molniga rymden (hafvet). På hufvudet bär hon maktens krona; sin hand sträcker hon ut öfver rymden. Verldsägget, rullande ned från hennes knä, brister i stycken och utbreder sig öfver undre delen af taflan till en himmel med måne och stjernor samt derunder en ännu dunkel jord. Tänker man sig ljuset utgående från detta stora hedniska naturväsens hela gestalt, får denna fantastiska komposition en egen märklig belysning.
38 Tjugufjerde taflan: Väinämöinen och nordlandsflickan (Kv. 8: 1–50). Den strålande sköna flickan sitter på regnbågen, väfvande gyllene väf med silfverspole. Väinämöinen nalkas, mörk i hågen, på vägen från Pohja, blir genast betagen och gör sitt anbud, hvilket flickan spefullt besvarar med att förelägga honom de bekanta svåra pröfningarne. Taflan påminner något om Ekmans, men karakteren är här en annan och reflekterar mythens skämt med den gamle runofadren.
39 Tjugufemte taflan: Lemminkäinen bortröfvar Kyllikki (Kv. 11: 187 och ff.). Öarnas tjusande flickor dansa en rosig qväll i den gröna lunden, och bland dem Kyllikki, den skönaste bland dem alla. Lemminkäinen, harmsen öfver att hon ensam hade trotsat hans anbud, spränger in bland de dansande med sin goda häst, svänger Kyllikki upp framför sig i sadeln och rider bort med henne, oaktadt klagan och motstånd. Situationen har både djerfhet och behag. Målaren får här taga sig någon frihet med dikten, som med sitt vanliga sjelfsvåld låter Lemminkäinen åka »på släde» i sommargrönskan.
40 Tjugusjette taflan: Lemminkäinen tyglar Hiisis häst (Kv. 14: 271–372). Vild och ödslig bergöken, glest bevuxen med höga furor, under en häftig snöyra, som Ukko sänder kämpen till bistånd. Den obändiga, eldfrustande hästen har låtit förleda sig att sticka sitt hufvud i hjeltens gyllene grimma, men knappt känner han sig fången, innan han stegrar sig för att rycka sig lös. Lemminkäinens väldiga arm håller honom kraftigt tillbaka, och situationen får af denna menniskans öfvermakt en karakter af både kraft och klokhet.
41 Tjugusjunde taflan: Väinämöinen i Tuonela. De närmare detaljerna härom läsas i sextonde runan. Manalas jungfru har rott hjelten öfver strömmen, och Tuonetar räcker honom en ölkruka, uppfyllt med grodor och maskar, att dricka, medan Tuonis son med jernfingrarna utlägger nätet öfver floden för att hindra Väinämöinens återfärd. Spinnerskan och nätbindaren synas i fonden, och taflan belyses af månsken.
42 Tjuguåttonde taflan: Kullervo vallar Ilmarinens hjordar. Skildringen läses i 33:dje runan. Man väljer det ögonblick, när han trotsig och hämdlysten återför till gården en hjord af björnar och vargar och Ilmarinens hustru, icke anande något ondt, går ut för att mjölka hjorden. – Man kan äfven välja något af Kullervos obändiga kraft-tag i 31:sta runan.
43 Tjugunionde taflan: Kullervos död (Kv. 36: 297–342). Den vilde ynglingen har kommit till den kulle, der det vissnade gräset och de sorgtyngda lunderna begråta hans olyckliga systers öde; utdrager der sitt svärd och hör dess klinga svara: »hvarföre skulle icke jag, som utgjutit de oskyldigas blod, också|80 3| engång dricka missdådarens hjerteblod?» Kullervo måste här stå som en tragisk person vid slutet af sin bana, förtonande med offret af sitt lif hvad hans i grunden hjeltestora ande brutit mot menskligheten.
44 Trettionde taflan: Väinämöinen och Christusbarnet (Kv. 50: 441–474). På den ljufligt gröna stranden af en finsk sjö sitter jungfru Maria (Mariatta) med Christusbarnet, den krönte konungen af Karjala, i sin famn, medan Väinämöinen i sin kopparbeslagna båt på sjön öfvergifver det kristnade Finland och uttalar sitt sköna afskedstal till fäderneslandet (490— 500). I förgrunden på stranden kommer en blind bard, ledd af en ung flicka, finner Väinämöinens kantele stödd mot den höga furans stam och lutar sig ned för att upptaga den. Taflan belyses mildt af en uppgående sol.
45 Dessa utkast – och man kan finna bättre än de – vittna tillräckligt om den stora rikedom på bilder och situationer, som våra målare och målarinnor skola finna i finska mythen, derest de gifva sig mödan att der blifva hemmastadda. Jag är öfvertygad, att Kalevala härigenom skall blifva lika betydelsefullt för konsten i vårt land, som det redan blifvit och än vidare skall blifva för literaturen och i allmänhet de nationela tendenserna. Ty här saknas hvarken skönhet, behag, kraft, hjeltestorhet och innerlig ljufhet, eller den färgprakt och de gripande situationer, som penseln med förkärlek tillegnar sig. Allt detta erbjuder Kalevala i rikt mått, och om målaren härtills ej varseblifvit de skatter, hvilka likasom ligga strödda framför hans fötter, så är det emedan hans konst ännu varit för ung här i landet, för att ställa sig på egen botten och igenkänna sig i sitt eget hem.
46 Runebergs arbeten, och särdeles Fänrik Stål, ha redan lemnat flera tacksama ämnen för penseln*)Hanna i väfstolen, Elgskyttarneoriginal: Egskyttarne, Molnets broder. Löjtnant Zidén m. fl.; men många återstå. Jag vill exempelvis endast nämna Döbeln vid Juthas – den sköna monologen efter slutad strid; Sandels vid Virta bro, i det moment, då han, ett mål för fiendens kulor, höll stilla på kullen med sin »hvita Bijou», och Sven Dufva med sitt dåliga hufvud, sitt ärliga hjerta och sin äkta finsk halstarrighet i det ögonblick han stupar vid bron. Deremot ha våra målare, liksom allaredan mången annan, förgätit Selmas sångare den ädle Franzén – »så enkel, oskuldsfull, och derför är han glömd.» Jag vill ur hans dikter endast välja ett ämne.
47 Trettioförsta taflan: Den gamle knekten. Målas bäst efter de första tre verserna i det berömda skaldestycket. Man har framför sig en enslig ö och Saimas vågor i storm. Ute på udden vexer en ensam tall, hvars krona gungar i stormen; derinvid en klippa, badad af böljorna, kringflugen af måsarna, och på den
»En man af gamla verlden,
Från klippan med sitt hvita hår
Långt synlig ut på fjärden.»
49 Denna »vålnad ifrån fordna dar» med tårarnas fåror på sin vissnade kind och denna spanande blick, som
»än sjönk i djupet ner,
Än log mot skyn som sorgen ler,»
51 han innehåller en hel historia. Han söker icke blott sin enskilda kärleks flydda älskling; han är den förgångna tiden, som, lutande mot sin graf, med en stor, klar blick skådar bort mot framtiden och förtäljer för den det förflutnas sagor. Finns ingen varm hand, som gerna vill måla »den siste karolinen?»
52 Till de ämnen Finlands häfder lånat frescomålningarne i Åbo domkyrka och taflan från Borgå landtdag, vill jag exempelvis endast tillägga tvenne.
53 Trettioandra taflan: Carl IX vid Klas Flemings graf. Den ryktbare härföraren dog i April 1597 och bisattes i kapellet i Åbo slott. När hertig Carl hösten derpå intog slottet, ville han förvissa sig att ryktet ljugit, som sade Flemingen vara flydd till Polen. Lät derföre öppna kistan, ryckte den döde i skägget och sade de bekanta orden: »Om du nu lefvat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert»; hvartill Flemings behjertade enka fru Ebba Stenbock svarade: »Om min salige herre lefvat, hade ers nåde aldrig kommit härin.» Af denna situation torde blifva en god tafla.
54 Trettiotredje taflan: Finnarne vid Breitenfeld. Pappenheim med sina Valloner rusar emot det finska rytteriet under Stålhandske. Stöten är så häftig, att hästar och ryttare tumla öfver hvarandra. Men Finnarne stå som murar, Vallonerne kastas tillbaka. Pappenheim rasar och återdrifver de flyende till nya anfall. Som bekant, skedde detta sju gånger, och alltid med samma utgång. Taflan visar till höger de axelbreda finska lederne med deras små, men ihärdiga hästar; till venster Vallonernes resliga, mörka och krigiska gestalter, på stora och starka hästar. Ett praktfullare bataljstycke har icke den finska historien att uppvisa. – Målaren kan, om han så behagar, teckna en scen från Lützens slagfält – den, när Stålhandske dödar den fruktade hjelten Pappenheim.
55 Som bilaga till Eos följde förliden vår en allegori af Ekmans hand, benämnd »Finland är stort».konsekvensändrat/normaliserat Denna idé, der Finland framställes som en moder, utsträckande händerna öfver sina barn af alla olika yrken, kunde förtjena att utföras fullständigare, än den anspråkslösa teckningen haft för afsigt att göra det.
56 Jag slutar här dessa utkast, hvilkas mening ej är någon annan, än mana den inhemska målarekonsten att ställa sig i valet af sina bilder på egen grund och att antyda hvilka rika ämnen naturen, folklifvet, dikten och häfderna erbjuda densamma. Tiden är kanske icke den rätta för en sådan maning nu, då höstdimmorna breda sitt flor öfver målarens dagrar;
»Men ingen vet, när fröet kastas ut
I himlens vindar, hvar det fruktbart hamnar
Och blir en ädel blomstergård till slut.»
*)Hanna i väfstolen, Elgskyttarneoriginal: Egskyttarne, Molnets broder. Löjtnant Zidén m. fl.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Nordiska Taflor.
(Till en målare.)
1 Nej, Carl, jag kan ej dela din tanke, att konsten är en så afgjord kosmopolit, som du föreställer dig. Jag medger, att om dess väsende är skönhet och det sköna är hemma öfverallt, så måste konsten höra verlden till. Jag kan ej heller, som några göra, förkrympa min beundran till det blott inhemska, det blott fosterländska; jag tjusas ej mindre af Murillo för det hans madonnor föddes uti det sköna bigotta Spanien, eller af Claude Lorrain, för det han målade Frankrikes leende landskap, eller af Achenbach för det hans taflor genomfläktas af de tyska lindarnas sus, eller af Gude för det han låter oss höra bruset af Norges forsar. Men – och nu kommer mitt men – desse män hade icke blifvit berömde målare, deras taflor hade icke burit den inre sanningens stämpel, som drager betraktaren till sig, om de icke målat sitt land eller sitt lands lif och sålunda lagt en bit af sitt hjerta i färgerna. Derpå beror, icke det sköna, men konsten att återgifva det, konsten att inblåsa en lefvande ande deri – derpå att man gör det med kärlek och låter det gå fram ur sin egen ande tillika. Men fullkomligt hemma är man blott i det land, som sett en födas; fullkomligt sig sjelf är man blott i kretsen af de intryck, som vuxit inom en alltifrån barndomen och, så att säga, färglagt hela ens själ. Om konsten är kosmopolit, så kan konstnärn icke vara det; han kan icke nånsin fullkomligt lösgöra sig från sitt fädernesland, och om han kunde det, skulle han dervid förlora sig sjelf.
2 Jag är derföre af den mening, att våra finska målare och målarinnor, sedan de studerat, kopierat, älskat och beundrat det bästa de kunnat få se af utlandets mästerverk, likväl, och såsnart de sjelfva begynna att måla originaltaflor, vända sig framför allt till ämnen från eget land. De ställa sig der på en mark, med hvilken de äro förtrogna, och om de någonsin skola lyckas, måste de lyckas der. Målarekonsten intager här nära på samma ställning som literaturen: utan nationela tendenser kan den hvarken vara eller blifva något. Med sina bestämda gestalter är den mycket mera bunden vid ortsintryck, än den luftigt bortsväfvande musiken, och likväl har också musiken tagit färg och själ af natur- och folkegendomligheterna.
3 Vårt land har likväl det egna, att naturen likasom står framför folket och bortskymmer det. I andra, och särdeles i sydligare länder är menniskan mera fristående – hennes egenheter uppträda skarpare, brokigare, och gifva derföre mera bestämda figurer åt målarens taflor. Hos oss är folklifvet jemförelsevis fattigt och mera outveckladt, kanterna mindre skarpa, färgerna mindre lysande. Den gråa drägten, det lugna säfliga väsendet och enformigheten af folkets dagliga lif sticka ej nog af mot fonden af den mörka mon eller den blåa sjön, för att intaga på duken någon framstående plats. Jag vill ej dermed säga, att ämnen ur folklifvet borde förbises; – tvärtom, hvem mins icke den glada tillfredsställelse, med hvilken Ekmans scener ur rökiga finska stugor blifvit emottagna? Jag vill blott anmärka det, att genremålningen och i allmänhet figurmålningen, har ett jemförelsevis mindre utrymme i vårt land. Hvad särskildt angår historiemålningen, äro vi fattigare än de flesta nationer, åtminstone på lysande ämnen för penseln och dikten. Vi kunna ej hämta ur häfdernas förrådshus en enda kung, utan att låna honom från Sverige, och leta vi med lykta efter en hjelte, så finna vi honom oftast bortskymd bakom de hurtigt fladdrande svenska fanorna.
4 Jag föreställer mig således, att det är den finska naturen, som våra målare och målarinnor främst skola tillegna sig. Landskapet torde derigenom få ett visst öfvertag, men det vore illa om det för uteslutande toge penseln i anspråk, då allt hvad penseln derutöfver kan tillvinna oss måste anses för en ny eröfring åt konsten.
5 Äfven det finska landskapet är till största delen en ny bekantskap för paletten och konstsinnet. Bröderne v. Wright, W. Holmberg m. fl. ha med trogen pensel återgifvit det lugna sommarlandskapet – F. v. Wright äfven den soliga sidan af vinterlandskapet och Holmberg ännu dertill forsen, som äfven hr L. Forsten med förkärlek målat; – men allt det öfriga återstår. Tillåt mig att med några exempel, tagna ur naturens och lifvets oändliga skönhet, gifva en föreställning om de rika ämnen, som nästan trängas kring penseln äfven hos oss, och misstyck icke, du lärjunge af Raphaels konst, att en, som aldrig gjort några kinder af karmin eller någon sol af chromgult, fördristar sig att teckna på sitt sätt några flyktiga drag från hemlandets vyer.
6 Jag börjar med naturmålningen.
7 Första taflan: en vintermorgon. Solen går upp klockan 8 på morgonen under 30 graders köld på en klar frostig vinterhimmel. I förgrunden isen af en sjö, på hvilken en bonde går bredvid sitt lass: karl, häst och släde betäckta af rim och andedrägten stigande som en ånga i luften. Till venster snöiga granar; i fonden och till höger en by, eller ännu bättre en stad, der röken uppstiger lodrätt ur hundrade skorstenar och högre upp löser sig i lätta hvirflar, som antaga en stark rödaktig färg, medan fönsterna, än bländande, än rödglänsande skimra i morgonsolen. Hela färgtonen för öfrigt hållen i rödt och hvitt. – En sådan tafla kan endast norden bjuda, och jag föreställer mig att dess effekt borde bli lika praktfull, som osökt natursann. Hvem har ej ofta sett den i verkligheten, t. ex. från isen af norra hamnen vid Helsingfors?
8 Andra taflan: en vinterqväll. Hög skog af snötyngda granar, och fullmånen hängande, som runan säger, på granens grenar. I förgrunden vidgar sig den genom skogen gående landsvägen, hvarigenom belysningen, ehuru svag, blir tillräcklig att låta urskilja de närmare föremålen och en verststolpe på något afstånd vid vägen. Längre i fonden förlorar sig skogen i dunkel. En i sin pels insvept herreman åker på vägen med mössan djupt nedtryckt öfver ögonen, medan en liten skjutsgosse, inkrupen i sin fars långa vadmalsjacka, ifrigt bemödar sig att påskynda den lata hästen. – Denna utsigt bör tagas från skogarne i det inre af landet; alla resande ha erfarit det sublima intrycket af en sådan anblick.
9 Tredje taflan: ödemarken. En öde oöfverskådlig mo, glest bevuxen med jättehöga furor och mellan dem ljung och porsris. En del furor äro vid roten svedda af fordna skogseldar; somliga bräckta af stormen, somliga liggande halfförmultnade. Till venster ett vidsträckt kärr, med spår af igengrodda diken. För resten intet tecken till odling. Molnig himmel, det hela dystert och hållet i brun färgton. Vill man på denna tafla anbringa figurer, så måste det vara en vandrande familj af tattare, man, hustru och barn, hvilkas förvildade mörka drag harmoniera med det öfrigas ödsliga storhet.
10 Fjerde taflan: skogselden. I fonden en hög, skogbevuxen sandås, uppför hvars sluttning lågen slingrar sig i en bred kil, hvars ormlika spets har hunnit en hög gran öfverst vid branten. Situationen väljes i det ögonblick denna eldstunga uppnått grenarna och frasande slår upp mot den molniga himmelen, der solen glanslös framblickar mellan röken och skyarna. I dalen till höger i förgrunden står en ung björkskog i lågor, och elden slår ut genom taket på en der befintelig lada. Till venster arbeta män och qvinnor att uthugga en brandgata, af fruktan att elden kan uppnå gården, som framskymtar på något afstånd mellan träden. Största delen af taflan är insvept i rök, än tätare, än tunnare, och en mängd småfåglar flaxa kring sina förbrända bon. I verkligheten är, som man vet, denna tafla blott alltför allmän. Målaren kunde äfven välja antändningen af en sved eller en tjärdal, – båda egendomligt finska vyer, dervid de sotiga arbetarne, belysta af eldskenet, göra en god effekt.
11 Femte taflan: ljusterflamman på sjön. En lugn och mulen qväll i September. Insjövik. På stranden till höger i förgrunden en upphängd not. Stenar och buskar. Icke långt derifrån en båt med tre personer: en femton års gosse vid årarna, en sextio års man vid stammen, der ljusterelden flammar med klart sken, och i den andra stammen en liten, paltigt ombonad flicka, som med nyfiken häpnad betraktar eldskenet i sjön. Den gamle mannen står med lyftadt ljusterjern och spänd uppmärksamhet, färdig att stöta i det halft genomskinliga vattnet. I bakgrunden synes den stora sjön, vid hvars motsatta|78 3| strand två dylika ljustereldar glimma på afstånd. De dunkla konturerna af en kyrka derborta och ljusskenet från fönsterna i en by fullända eldstycket.
12 Sjette taflan: storm på Uleå sjö. En Oktoberafton. Den stora sjöns mörka, lättrörda vatten går i vilda, fradgiga vågor. En båt med dubbelrefvade sprisegel, krängande starkt, styr kursen åt den öde stranden af Manamansalo ö, som framskymtar i bakgrunden. Belysningen i denna tafla är tvåfaldig – en röd strimma af aftonrodnaden i vester, och i norr den uppstigande bågen af ett starkt norrsken, hvarföre färgtonen skiftar mellan blekröd, blekblå och svart.
13 Sjunde taflan: åska i Bottniska viken. Ett spegellugnt haf, belyst af den nedgående solen kort före stormbyn. Rödaktiga klippor vid stranden af en skogbevuxen ö. Fiskare utlägga strömmingssköt: en äldre man ser med oro bakom sig. Himlahvalfvet till venster betäckes af ett uppstigande svart åskmoln, hvars franslika ränder guldfärgas af solen. Mot detta moln glimmar en snöhvit mås, som flyger åt land. Färgtonen svart och röd.
14 Åttonde taflan: midsommarnatt på Pungaharju. Landsvägen öfver åsen är nordvest och vid midnattstid. Nordöstra horizonten lätt rodnande och starkt glänsande. Till venster branten är Pihlajavesi i djup skugga, mest barrträd. Till höger den stora fjärden af Puruvesi, glimmande i klarhet mellan unga björkar, som kanta åsen åt denna sida. Detta löfverk hålles mycket ljusgrönt och nästan genomskinligt. En talltrast sjunger på grenen, ett par vandrande studenter hvila i gräset. Målaren behandlar endast med lätt hand den vida utsigten. Taflans skönhet lägges i den utomordentliga klarheten till höger – denna för norden så ytterst egendomliga sommarnattsdröm – hållen emot den nästan ogenomträngliga skuggan till venster. Färgtonen ljusröd, ljusgrön och svart.
15 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 6/10 1858:|79 2|Nordiska Taflor.
(Se N:o 78.)
16 Se här ännu några drag från naturen
17 Nionde taflan: Imatra i månsken. Jag mins ej om det mäktiga fallet, så ofta tecknadt, är tecknadt i månsken. Tecknaren står på vestra stranden nedanför fallet och har månen till höger. De öfversta klipporna och paviljongen på motsatta stranden äro belysta, men nedanför dem äro vattenhvirflarna till större delen i skugga. Desto klarare faller belysningen på midten af strömhvirfveln och på hela vestra branten med dess klippmassor, dess paviljong och dess löfverk. Intrycket af Imatras storhet fördubblas genom det fria spelrum, som lemnas åt fantasin i de skuggade och halfklara partierna. Ljusglansen öfver de belysta, snabbt förbiilande vattenmassorna och dess brytning i dimman öfver fallet blir af magisk effekt. Det måste vara en storartad tafla; man bör uppå den likasom höra fallets dån. – För öfrigt, när Imatra målas vid dagsljus, bör man öfverst på endera branten måla ett lekande barn.
18 Tionde taflan: Helsingfors södra hamn en klar oktoberdag efter föregående regn. I hamnen en skog af master och alla segel utslagna för att torka. Till höger strandgatan med dess trafik, till venster salutorget. Utsigten är lifvande och bör tagas så nära som möjligt.
19 Elfte taflan: skogen i höstdrägt. Åter en klar oktoberdag. En tät löfskog i alla de schatteringar af grönt, gult och rödt, som vid denna årstid göra skogen så intagande. Marken betäckt af gula och röda löf. Till höger en gran, som i sin evigt unga grönska ser ned på förgängelsen. Till venster en torpstuga; utanför den en gammal gumma som mjölkar en ko och två eller tre barn som upptaga potäter.
20 Tolfte taflan: skogen i rimfrost. Alla träden betäckta med dessa sina nålar af mattglänsande rim, som utgöra deras täckaste vinterprydnad. Marken lätt snöbetäckt. Två rönnar med qvarlefvor af bärklasar och grenarna tyngda af talrika sidensvansar. En jägare hukar sig ned bakom träden; en gosse följer honom, bärande ett långt spö med snara att »kippa» fåglarna. I bakgrunden till venster en gård, en väg och en åkande bonde.
21 Dessa utkast äro, så att säga, tagna ur högen. Jag förbigår här blomster- och djurmålningen; den ena emedan vår nordiska flora är nog fattig på färgprakt, den andra emedan bröderne Wright redan ha gifvit, och törhända än vidare gifva oss utmärkta stycken i den sednare genren. Låt oss då öfvergå till figurmålningen, alltid med den finska naturen till fond och ram för dithörande teckningar.
22 Vi taga först några ämnen som tillhöra den egentliga genremålningen.
23 Trettonde taflan: en midsommarkokko. På kullen i sommarnatten brinner en eld, och rundt kring elden dansar en skara ungt lantfolk. Bland dem utmärker sig en kavaljer med mössan på sned, brokig vest, yfviga berlocker och två fickur, samt hans dam, en välfödd, om icke just välboren arftagerska till ett godt hemman, lysande i hela prakten af röda strumpor, randig yllekjol, en stor bröstnål och en brokig silkesduk. På en kullfallen trädstam sitter en myndig nämndeman, rökande en silfverbeslagen pipa, medan hans gumma, stående vid hans sida, mekaniskt fortfar att sticka sin strumpa under det hon betraktar dansen. Spelman, försupen som vanligt, gnider fiolen med tillslutna ögon. En sotig pojke makar bränsle på elden, två små flickor lyfta af alla krafter på en tung trädstam för samma ändamål. På något afstånd skymtar genom röken ett älskande par, som smugit sig undan dansen, och längst till venster glimmar en sjö med simmande änder.
24 Fjortonde taflan: ett vargskall. Öppen plats i skogen. Skallkedjan drager sig tillsamman under det värsta oljud den kan åstadkomma. En afskjuter sin bössa, en annan trummar på ett spjäll, den tredje svänger en kråkskramla, den fjerde blåser i ett vall|79 3|horn, den femte, sjette och sjunde gapa skrikande med full hals, och den åttonde svänger derunder sin mössa i luften. En skallfogde i blå jacka och blanka knappar marscherar med en fältherres uppsyn i spetsen för tåget. En fet herregårdsfogde har snafvat öfver en tufva. Två pojkar slåss om en ost; den tredje har klifvit i ett träd. Till höger ser man en deja jemra sig öfver sin ihjälrifna ko, medan missdådaren, vargen, på något afstånd till venster lunkar i godt mak sin väg till grannsocknen.
25 Femtonde taflan: en julmorgon. Det är ännu mörkt, och stjernorna glimma i skuggan till venster. Midti fonden synes landtkyrkan med dess klart upplysta fönster, från hvilka skenet belyser en hop folk, som anlända till kyrkan. En har spännt ur sin häst och lägger för honom en tapp hö. En annan kommer i fyrsprång, åkande långt lin. Kyrkoväktaren hjelper presten ur släden. Herregårdsfröken trippar helt sipp uppför kyrktrappan. En mor bär till kyrkan sin lilla dotter, i hvars min man kan läsa en häpen förundran. En flicka blåser i händerna; en annan slår hop armarna för att hålla sig varm. En gosse snyter sig utan näsduk. En ärevördig veteran från 1808 bestiger trappan med stapplande steg, och efter honom kommer en gumma i bindmössa med psalmboken inlindad i näsduken. På de sistnämnda två och på barnet faller ljusskenet starkast, hvarföre dessa tre figurer böra gifva taflan dess i grunden allvarligt fromma karakter, som motsvaras af den strålande kyrkan i morgonmörkret.
26 Sextonde taflan: folksagan vid spiseln. Interiör af en bondstuga, belyst af en flammande brasa i den stora, öppna spiseln. Hufvudfiguren är en klippsk gubbe, till rang och värdighet inhysing, som, sittande på spiselmuren och rökande sin korta pipsnugga, täljer på en träsked, medan han berättar satiriska sagor för sina lyssnande åhörare. Grupper, liknande Ekmans taflor, samlas omkring honom. Husbonden håller på att skära sina tobaksblad på det dertill bestämda brädet. Husmodren spinner, dottern rör uti grötgrytan, äldste sonen klyfver pertor, sonhustrun vyssjar ett barn i vaggan. Fyra eller fem barn och en nickande rotgumma fullända gruppen. Man ser på barnen att sagan i dem funnit sina tacksamaste åhörare. En gosse, som skalar en rofva, har skurit sig i fingret utan att märka det. En annan pojke trampar katten på foten. En liten flickunge tittar berättaren styft i ansigtet, medan en ännu mindre tappar sin smörgås, som hunden uppäter. Det hela hålles i en viss skämtsam flegma, men får tillika af eldskenet en mystisk anstrykning.
27 Sjuttonde taflan: ett bondbröllopp – i Österbotten, Tavastland Savolaks – likagodt hvar, blott det tecknas efter naturen. Man väljer antingen det ögonblick, när brudskaran, hemkommen från kyrkan, träder in uti brölloppssalen, eller ock när första menuetten börjar. Kostymerna, till en del äfven seden, äro olika i olika delar af landet, men målaren finner öfverallt en något trankil brudgum med skramlande berlocker och slätkammadt hår; en brud påhängd med svart siden och skrafvelmessing; brudparets föräldrar gravitetiskt i högsätet (om icke i dansen); presten i sin kaftan, länsman i sin uniform, herregårdsfrun i stor toilett; klockaren med beskyddaremin förmanande ett par pojkar att hålla sig stilla; spelmannen skrufvande sin fiol med den välbekanta grimasen och sidoblicken åt stopet; tärnorna rödblommiga och ovanligt högtidliga; kavaljererne välskrapade, i nya halsdukar och brokiga vestar samt något generade; små pojkar förundrade att engång vara inkrupne i byxor och vest samt små flickor spetade i snäfva kjortlar med lifvet under armarne. Få taflor ur folklifvet erbjuda så ypperliga karakterer.
28 Adertonde taflan: tinget. En sal uppfylld med menniskor. Vid det stora bordet med bibeln, skriftyget och rättegångshandlingarna sitter den unge domaren och den gamla nämnden. Man förhandlar ett brottmål, ett mord; mördaren står der häktad med skygga skelande blickar, men nekande till allt. Ett vittne afhöres, en ung flicka, i hvars vackra drag man läser på engång afsky öfver brottet och ett beslutsamt mod att uppdaga det. Rundtomkring vänta andra instämda vittnen, som med fruktan betrakta mördaren. En utmager tingsskrifvare och tvenne rödfnasiga bränvinsadvokater stå för tillfället sysslolösa och likgiltigt vräkande mot det låga fönstret och det stora brunmålade klockskåpet.
29 Nittonde taflan: ett läsförhör. Kan tecknas antingen i kyrkan eller klockarestugan. Presten, välmående och godlynt, förhör en liten flicka, som stående kapprak med hopknäppta händer och nedsänkta blickar ramlar upp sin katekeslexa, medan klockaren vid andra ändan af bordet förgrymmad skrupensar en lång, hvithårig pojke, på hvars högst förlägna och skrufvade ställning man ser att han önskar sig hundra mil derifrån. Barn med kyrkminer och böcker i handen, uppmuntrade af sina mödrar, vänta den fruktade pressen. Den förstnämnda lilla flickans mor betraktar henne med utomordentlig förtjusning och tyckes säga till grannen: »har ni nånsin sett maken till snällt barn? Hon läser i kapp med sjelfva presten!»
30 Tjugonde taflan: ett smörgåsbord. Det är en tafla från »de bildade klasserna», – förspelet till
original: till en stor middag. Kring ett smalt bord trängas herrar och damer. Damerna maka sig undan med mycket bekymmer för sina trampade klädningar, medan en betjent förgäfves söker tränga sig fram med en högt lyftad såsskål och icke märker att han tömmer dess innehåll på en lysande sidenklädning. Ingenting kan förliknas vid herrarnes nit. Man ser ryggen af en oformligt fet man, som icke har lust att lemna sin eröfrade plats närmast läckerheterna. Bakom honom står en smal herre på tå, utsträckande en gaffel under Tantali qval. På andra sidan har en liten herre i uniform framsmugit sin gaffel under kolossens arm och eröfrat ett stycke pirog. Bakom stå flera herrar med toma talrikar och hungern målad i deras bedröfliga fysionomier. En af dem står förtviflad med ett stort tomt fat, som en bredvidstående spjufver bjudit honom och som han ej kan lägga ifrån sig. Det hela erbjuder en ytterst komisk bild af »det civiliserade barbariet».konsekvensändrat/normaliserat
31 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 9/10 1858:|80 2|Nordiska Taflor.
(Se N:o 79.)
32 Ännu ett par genremålningar. Förrådet är rikare, än jag i början föreställt mig.
33 Tjuguförsta taflan: en tavastländsk hästmarknad. Öppen plats och stor folksamling. I bakgrunden till höger rusiga bönder, som rida i pinkarrier och under obarmhertigt piskande. I förgrunden till höger en ypperlig häst af ädlaste finsk race, ledd af sin ägare, en aristokratisk bonde, som med stolthet prisar hans egenskaper för en herreman. Denne finner priset för högt och tyckes anmärka några fel, men hans illa dolda förtjusning öfver den utmärkte trafvaren låter ana att det dock blir handel utaf. Till höger en af äkta sortens hästprånglare, som utbreder sig i stora loford öfver en eländig krake, visar hans tänder o. s. v., allt för att lura en hederlig, något enfaldig bonde att byta mot kraken sin välfödda arbetshäst. En krogskylt och ett slagsmål i bakgrunden till venster fullända skildringen.
34 Tjuguandra taflan: en smedja. Mörk natt utanför smedjan och eldsken derinne. Jernet glöder i ässjan; den långe, magre, sotige och muskelstarke smeden håller i tången. Äldste sonen sköter pusten, den yngre, en gosse om tio år, sitter på härden, petande i slaggen med klingan af ett gammalt förrostadt svärd. En stor lurfvig hund, liggande i ring vid dörren, bevakar ingången. Taflan får af de skarpa ljuseffekterna, de svarta slagskuggorna och de sotiga gestalterna en enslig, fantastisk karakter. Det är från smedjan och qvarnen, från sjön och från mon, i allmänhet från det ensliga umgänget med elementerna, som folksagan och vidskepelsen hämtat sina underbaraste äfventyr.
35 Men det är tid att öfvergå till historiemålningen. Jag bör anmärka, att i de ämnen som lånas från mythen erbjuder kostymen stora svårigheter och sjelfva den klara uppfattningen af bestämda gestalter ej ringa bryderi, härrörande deraf, att den finska diktens älsklingsgestalter likasom sväfva mellan himmel och jord, ej verkliga gudar, ej blotta menniskor, men förenande i sig de förras makt och de sednares svagheter. Isen är likväl numera bruten, dels genom Ekmans under arbete varande stora tafla Väinämöinen, dels genom Sjöstrands lyckade framställningar i skulptur af de finske heroerne, hvarföre man kan hoppas att penseln hädanefter kommer att med framgång och förkärlek tillegna sig diktens rika innehåll.
36 Jag börjar med Kalevalamythen och öfverlemnar åt målaren att detaljera dem efter runorna
37 Tjugutredje taflan: verldens skapelse (Kv. 1: 111–244). Kave Luonnotar, naturens dotter, sitter jättestor i den öde molniga rymden (hafvet). På hufvudet bär hon maktens krona; sin hand sträcker hon ut öfver rymden. Verldsägget, rullande ned från hennes knä, brister i stycken och utbreder sig öfver undre delen af taflan till en himmel med måne och stjernor samt derunder en ännu dunkel jord. Tänker man sig ljuset utgående från detta stora hedniska naturväsens hela gestalt, får denna fantastiska komposition en egen märklig belysning.
38 Tjugufjerde taflan: Väinämöinen och nordlandsflickan (Kv. 8: 1–50). Den strålande sköna flickan sitter på regnbågen, väfvande gyllene väf med silfverspole. Väinämöinen nalkas, mörk i hågen, på vägen från Pohja, blir genast betagen och gör sitt anbud, hvilket flickan spefullt besvarar med att förelägga honom de bekanta svåra pröfningarne. Taflan påminner något om Ekmans, men karakteren är här en annan och reflekterar mythens skämt med den gamle runofadren.
39 Tjugufemte taflan: Lemminkäinen bortröfvar Kyllikki (Kv. 11: 187 och ff.). Öarnas tjusande flickor dansa en rosig qväll i den gröna lunden, och bland dem Kyllikki, den skönaste bland dem alla. Lemminkäinen, harmsen öfver att hon ensam hade trotsat hans anbud, spränger in bland de dansande med sin goda häst, svänger Kyllikki upp framför sig i sadeln och rider bort med henne, oaktadt klagan och motstånd. Situationen har både djerfhet och behag. Målaren får här taga sig någon frihet med dikten, som med sitt vanliga sjelfsvåld låter Lemminkäinen åka »på släde» i sommargrönskan.
40 Tjugusjette taflan: Lemminkäinen tyglar Hiisis häst (Kv. 14: 271–372). Vild och ödslig bergöken, glest bevuxen med höga furor, under en häftig snöyra, som Ukko sänder kämpen till bistånd. Den obändiga, eldfrustande hästen har låtit förleda sig att sticka sitt hufvud i hjeltens gyllene grimma, men knappt känner han sig fången, innan han stegrar sig för att rycka sig lös. Lemminkäinens väldiga arm håller honom kraftigt tillbaka, och situationen får af denna menniskans öfvermakt en karakter af både kraft och klokhet.
41 Tjugusjunde taflan: Väinämöinen i Tuonela. De närmare detaljerna härom läsas i sextonde runan. Manalas jungfru har rott hjelten öfver strömmen, och Tuonetar räcker honom en ölkruka, uppfyllt med grodor och maskar, att dricka, medan Tuonis son med jernfingrarna utlägger nätet öfver floden för att hindra Väinämöinens återfärd. Spinnerskan och nätbindaren synas i fonden, och taflan belyses af månsken.
42 Tjuguåttonde taflan: Kullervo vallar Ilmarinens hjordar. Skildringen läses i 33:dje runan. Man väljer det ögonblick, när han trotsig och hämdlysten återför till gården en hjord af björnar och vargar och Ilmarinens hustru, icke anande något ondt, går ut för att mjölka hjorden. – Man kan äfven välja något af Kullervos obändiga kraft-tag i 31:sta runan.
43 Tjugunionde taflan: Kullervos död (Kv. 36: 297–342). Den vilde ynglingen har kommit till den kulle, der det vissnade gräset och de sorgtyngda lunderna begråta hans olyckliga systers öde; utdrager der sitt svärd och hör dess klinga svara: »hvarföre skulle icke jag, som utgjutit de oskyldigas blod, också|80 3| engång dricka missdådarens hjerteblod?» Kullervo måste här stå som en tragisk person vid slutet af sin bana, förtonande med offret af sitt lif hvad hans i grunden hjeltestora ande brutit mot menskligheten.
44 Trettionde taflan: Väinämöinen och Christusbarnet (Kv. 50: 441–474). På den ljufligt gröna stranden af en finsk sjö sitter jungfru Maria (Mariatta) med Christusbarnet, den krönte konungen af Karjala, i sin famn, medan Väinämöinen i sin kopparbeslagna båt på sjön öfvergifver det kristnade Finland och uttalar sitt sköna afskedstal till fäderneslandet (490— 500). I förgrunden på stranden kommer en blind bard, ledd af en ung flicka, finner Väinämöinens kantele stödd mot den höga furans stam och lutar sig ned för att upptaga den. Taflan belyses mildt af en uppgående sol.
45 Dessa utkast – och man kan finna bättre än de – vittna tillräckligt om den stora rikedom på bilder och situationer, som våra målare och målarinnor skola finna i finska mythen, derest de gifva sig mödan att der blifva hemmastadda. Jag är öfvertygad, att Kalevala härigenom skall blifva lika betydelsefullt för konsten i vårt land, som det redan blifvit och än vidare skall blifva för literaturen och i allmänhet de nationela tendenserna. Ty här saknas hvarken skönhet, behag, kraft, hjeltestorhet och innerlig ljufhet, eller den färgprakt och de gripande situationer, som penseln med förkärlek tillegnar sig. Allt detta erbjuder Kalevala i rikt mått, och om målaren härtills ej varseblifvit de skatter, hvilka likasom ligga strödda framför hans fötter, så är det emedan hans konst ännu varit för ung här i landet, för att ställa sig på egen botten och igenkänna sig i sitt eget hem.
46 Runebergs arbeten, och särdeles Fänrik Stål, ha redan lemnat flera tacksama ämnen för penseln*)Hanna i väfstolen, Elgskyttarneoriginal: Egskyttarne, Molnets broder. Löjtnant Zidén m. fl.; men många återstå. Jag vill exempelvis endast nämna Döbeln vid Juthas – den sköna monologen efter slutad strid; Sandels vid Virta bro, i det moment, då han, ett mål för fiendens kulor, höll stilla på kullen med sin »hvita Bijou», och Sven Dufva med sitt dåliga hufvud, sitt ärliga hjerta och sin äkta finsk halstarrighet i det ögonblick han stupar vid bron. Deremot ha våra målare, liksom allaredan mången annan, förgätit Selmas sångare den ädle Franzén – »så enkel, oskuldsfull, och derför är han glömd.» Jag vill ur hans dikter endast välja ett ämne.
47 Trettioförsta taflan: Den gamle knekten. Målas bäst efter de första tre verserna i det berömda skaldestycket. Man har framför sig en enslig ö och Saimas vågor i storm. Ute på udden vexer en ensam tall, hvars krona gungar i stormen; derinvid en klippa, badad af böljorna, kringflugen af måsarna, och på den
»En man af gamla verlden,
Från klippan med sitt hvita hår
Långt synlig ut på fjärden.»
49 Denna »vålnad ifrån fordna dar» med tårarnas fåror på sin vissnade kind och denna spanande blick, som
»än sjönk i djupet ner,
Än log mot skyn som sorgen ler,»
51 han innehåller en hel historia. Han söker icke blott sin enskilda kärleks flydda älskling; han är den förgångna tiden, som, lutande mot sin graf, med en stor, klar blick skådar bort mot framtiden och förtäljer för den det förflutnas sagor. Finns ingen varm hand, som gerna vill måla »den siste karolinen?»
52 Till de ämnen Finlands häfder lånat frescomålningarne i Åbo domkyrka och taflan från Borgå landtdag, vill jag exempelvis endast tillägga tvenne.
53 Trettioandra taflan: Carl IX vid Klas Flemings graf. Den ryktbare härföraren dog i April 1597 och bisattes i kapellet i Åbo slott. När hertig Carl hösten derpå intog slottet, ville han förvissa sig att ryktet ljugit, som sade Flemingen vara flydd till Polen. Lät derföre öppna kistan, ryckte den döde i skägget och sade de bekanta orden: »Om du nu lefvat, hade ditt hufvud icke suttit mycket säkert»; hvartill Flemings behjertade enka fru Ebba Stenbock svarade: »Om min salige herre lefvat, hade ers nåde aldrig kommit härin.» Af denna situation torde blifva en god tafla.
54 Trettiotredje taflan: Finnarne vid Breitenfeld. Pappenheim med sina Valloner rusar emot det finska rytteriet under Stålhandske. Stöten är så häftig, att hästar och ryttare tumla öfver hvarandra. Men Finnarne stå som murar, Vallonerne kastas tillbaka. Pappenheim rasar och återdrifver de flyende till nya anfall. Som bekant, skedde detta sju gånger, och alltid med samma utgång. Taflan visar till höger de axelbreda finska lederne med deras små, men ihärdiga hästar; till venster Vallonernes resliga, mörka och krigiska gestalter, på stora och starka hästar. Ett praktfullare bataljstycke har icke den finska historien att uppvisa. – Målaren kan, om han så behagar, teckna en scen från Lützens slagfält – den, när Stålhandske dödar den fruktade hjelten Pappenheim.
55 Som bilaga till Eos följde förliden vår en allegori af Ekmans hand, benämnd »Finland är stort».konsekvensändrat/normaliserat Denna idé, der Finland framställes som en moder, utsträckande händerna öfver sina barn af alla olika yrken, kunde förtjena att utföras fullständigare, än den anspråkslösa teckningen haft för afsigt att göra det.
56 Jag slutar här dessa utkast, hvilkas mening ej är någon annan, än mana den inhemska målarekonsten att ställa sig i valet af sina bilder på egen grund och att antyda hvilka rika ämnen naturen, folklifvet, dikten och häfderna erbjuda densamma. Tiden är kanske icke den rätta för en sådan maning nu, då höstdimmorna breda sitt flor öfver målarens dagrar;
»Men ingen vet, när fröet kastas ut
I himlens vindar, hvar det fruktbart hamnar
Och blir en ädel blomstergård till slut.»