1 Theatern är i våra dagar en makt, som, god eller ond, beherrskar ögonblicket och qvarlemnar djupa spår af sina intryck hos massorna. En sådan makt måste vårdas.
2 Theatern är de stora barnens bilderbok, i hvilken de läsa för ro skull om qvällarna. Bild och bildning ha i alla tider varit nära beslägtade.
3 Theatern kostar Europa mer än alla öfriga konstgenrer tillsammantagna; det är ett argument, som åtminstone alla förstå. Theatern kostar Helsingfors20 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver om året, hvilket gör en beskattning af vidpass en rubel på hvarje invånare, fattiga och rika, män, qvinnor och barn. Det är icke alltför länge sedan theatern räknades bland de brödlösa konsterna, och nu depenseras derpå nära dubbla beloppet af den visst icke obetydliga fattigbeskattningen. Det kan synas mycket, och det är mycket; men det är likväl ett god del mindre, än hvad de flesta större städer i Europa depensera på theatern i proportion till folkmängden.
4 En sådan inrättning kan väl förtjena några ord. Den må ses med hvilka ögon som helst, så lärer man nödgas medgifva att den är ett tidens behof. Frågan är icke om theatern bör finnas; utan hurudan den är, hurudan den bör vara. Här ett par ord om förra delen af frågan.
5 Hr Anderssons theater har nu sedan Oktober gifvit 61 representationer i Helsingfors, de flesta för fylld salong eller goda hus. Ett fullt hus i den nuvarande theatern ger, med afräkning af några friplatser, omkring 270 rubel brutto. Men dagkostnaderna äro oproportionerligt stora och beräknas till omkring 70 rubel för qvällen. I rund summa ger således ett fullt hus omkring 200 rubel netto. Tre fulla hus i veckan ge således 600 rubel, i våra förhållanden mycket nog. Men en theater är en dyr inrättning och har blifvit betydligt dyrare de sednare åren. Anderssonska sällskapet uppbär i aflöning omkring 300 rubel i veckan. För de återstående 300, om sejouren är god, skola pass, resor, kostymer, attributer m. m. och föreståndarens vivre bekostas; man kunde tillägga författarearfvoden, men derpå har ej theatern ruinerat sig. Hvad sedan återstår blir den verkliga netto behållningen. Denna ekonomiska sida förtjenar anmärkas, emedan publikens anspråk till ett viss grad rätta sig derefter. Man säger: theatern inbringar plumpa revenyer. Theatern inbringar i sjelfva verket ej mer, än att ett klent hus i veckan uppslukar behållningen. Hr Stjernström gjorde briljanta affärer i Finland för några år sedan, men hans aflöningar voro betydligt mindre än de, till hvilka hr Andersson förbundit sig.
6 Det må vara hr Anderssons ensak, om han möjligen kunnat uppgöra sina förbindelser klokare. Likväl får man ej glömma penningevärdets fallande i Sverige de sednare åren. Och så alldeles för nöjes skull resa icke svenska sujetter till Finland. Hvarje svensk theaterföreståndare måste för en sådan resa vidkännas högre aflöningar, än de som betalas för svenska landsorter. På samma gång ha publikens anspråk vuxit.
7 En annan omständighet är att Kungliga theatern och Mindre theatern i Stockholm draga till sig Sveriges bästa förmågor. Får man tro en upprepad klagan i svenska tidningarna, så ha de verkliga dramatiska talenterna minskats. De som stå qvar från en bättre tid föråldras, säger man, och få unga träda i stället. Vi ha anledning tro, att hr Anderssons theater för närvarande, i ensemblen af användbara sujetter, är den tredje i Sverige och öfverlägsen hvilken annan svensk landsortstheater som helst.
8 Om så är, kan Helsingfors publik ej anse sig missbytt. Man har förr sett eminentare svenska talenter här, men om Sverige skickat oss det bästa det för närvarande kan umbära, har det gjort hvad det kunnat. Längre kunna ej rimliga anspråk sträcka sig, såframt de ej begära en inhemsk theater. Dess tid skall komma, men den är ej kommen ännu.
9 Hr Anderssons personal har den förtjensten att vara temligen jemn, och derföre är samspelet merändels godt. Det erbjuder sällan ett lysande talent, men lika sällan något afgjordt misslyckadt. Det hvarken hänrycker eller besviker åskådaren, det lemnar honom stundom varm, stundom likgiltig, sällan utan någon valuta. Snillets inspiration, konstens fulländning, den blixtrande ingifvelsen af stora skådespelare, som skapa roler och återgifva med bländande sanning lifvets djupaste skuggor och högsta dagrar – det får man ej vänta på denna theater. Hvad man finner, det är en ensemble af aktningsvärda, flitiga, väl inöfvade och med omsorg arbetande sujetter, bland hvilka än en, än en annan i lyckliga ögonblick lyftar sig något öfver den allmänna nivån och som med en försvarlig skola förena tillräckliga anlag och äfven nog ärelystnad, för att merändels med framgång uppbära scenens fordringar efter deras nuvarande måttstock. De flesta bland svenska scenens notabiliteter: Torslov med fru, Pierre Deland med fru, Fredrik Deland, Sevelin, Stjernström, Almlöf, Dahlqvist, Emelie Högqvist, fru Erikson, fru Wilson, Anne Charlotte Lindmark m. fl. ha uppträdt på Helsingfors scen (Stjernström kanske undantagen) omgifne af mycket underlägsne medspelande. Hr Andersons personal har jemnat det artistiska fältet: höga berg och djupa dalar finnas der inga.
10 Hr Andersson sjelf uppträder sällan. Fru Andersson är en erfaren skådespelerska och känner den sceniska effekten. Hennes förtjenst är det, att knappt någon theater i Helsingfors kan jemföras med denna i omsorg om kostymerna. Fadette, Veronica, Catharina Medici, Pompadour ha sednast varit hennes förnämsta roler.
11 Skådespelare sådane som hr Wilhelm Åhman vexa icke på hvarje qvist. Han äger i hög grad studier, flit, arbetsförmåga, en klar och tänkande uppfattning, intresse för konsten och mångsidig erfarenhet. Han har gått raskt framåt; hvad honom brister, för att gå längre, det är förmågan att idealisera, det är inspiration. Vi ha sett hr Å. spela kraftfullt, förträffligt, ja stundom mästerligt, i olika genrer; vi känna ej på de sednare åren en enda rol, som han egentligen skulle förfelat. Men väl ha vi sett honom ta ett del genrer för lågt. Intet studium har der kunnat ersätta den poetiska uppfattningen. Det högsta vi sett hr Å. genomföra är femte akten af Hakon Jarl och Narcisse Rameau.
12 Mad:lle Hedvig Forsman är en ung f. d. elev vid Kungl. theatern i Stockholm. Knappt mer än ett halft år har hon tagit sina första sjelfständiga steg på scenen, och redan har hon blifvit Helsingfors publiks afgjorda gunstling. Vi frukta ej att hon låter förblinda sig af den uppmuntran, som egnats nybörjarinnan. Lifvets långa skola ligger framför henne; hon skall begagna den med flit och ödmjukhet, och hon skall blifva hvad hon lofvar att blifva, en sann skådespelerska. Hon saknar ännu mycket: plastik i hållning och rörelser, nyansering af rösten, studium af karaktererna. Hennes spel är ännu mera en aning, än en tanke. Men hon äger den fond som behöfs: hufvud och hjerta, finhet och kraft, förmåga att individualisera. Hon skall gå långt, om hon utvecklar dem och får tillfälle att resa utrikes. Hennes bästa roler härtills äro Syrsan, Janes mission och första akten af Jane Eyre.
13 När mad:lle Hilma Sjöberg ställes på sin rätta plats, är hon en af de täckaste och gladaste gestalter på scenen. Hon rår ej för att hon stundom får för svåra gåtor att lösa; hvarföre plantera ängsneglikan i ett slott och befalla henne att spela georgin? Men hvarje åskådare har ett gladt minne af lilla Cadiche och Polixena, liksom fordom Anna i Lifvets strid och Reginas Kätchen. Mad:lle S. behöfver endast påtaga en tröja eller långa lockar för att vara ett barn, liksom hade hon ännu icke »fyllt femton år».konsekvensändrat/normaliserat
14 Fru Léonore Planckh är en furstinna i landsflykt. »Stor och vacker som alltid», blir hon bemärkt hvad helst hon spela. Scenens största konst är likväl att glömma sig sjelf. Fru P. är den verkliga georginen, skapad för ögat, men icke för själen. Ställd i en stor scen af en opera, t. ex. Anna i första akten af Don Juan, der hennes ovanligt starka och omfångsrika stämma hade utrymme att göra sig hörd, skulle hon sannolikt höljas med blommor.
15 Mad:lle Runnbom, ehuru ung, har nödgats öfvertaga äldre fruntimmersroler och gör dem vanligen mycket beskedliga. Fru Malmgren har med henne delat samma genre. Mad:lle Kraus har mycket litet uppträdt, men med lofvande anlag. Mad:lle Stålberger har dansat engång och sväfvat på molnen i en tablå.
16 Hr Österberg var som nybörjare här med Pierre Deland, om vi ej misstage oss. Sedan dess har han utvecklat en mindre vanlig förmåga i ur-kraftgenren och i den burleskt komiska. Sentimentala roler som Carl Moor, eller fint komiska som Coconnas ligga öfver hans genre. Men denna scen har ej anspråk på att se Hakon Jarls smed eller hin ondes kyrkovärd bättre utförda. Högst sällan har en komisk kuplett blifvit så väl sjungen här, som kyrkovärdens »hatten af!»
17 Vi hoppas att hr Petterson, hvilken med hr Brandt delar de merändels svåra älskarerolerna, ännu skall förmå aflägga felet hos en äldre skola, ett alltför pointeradt uttal, och dertill en viss qvinlighet i manéren. Hans flit, hans studier i öfrigt och hans omsorg om rolen förtjena all aktning. Syrsans Landrin är ett af hans goda partier. Hr Brandt har kanske gått något framåt sedan hans lofvande debut under Stjernströms tid, men ej såsom man hoppats. Värme finns nog; studierna brista. Asmodeus m. fl. ger han otadeligt.
18 Hrr Berglund och Björkman äro bepröfvade och användbara kämpar i ledet, blott icke nornorna tvingar dem att lysa som ministrar. Den förre har som duperad onkel, den sednare som rasande mexikanare skänkt åskådarne mycket nöje. Hr Alb. Åhman, ännu ung på scenen, har oftare uppträdt och ej utan framgång i vekare roler. Hr Malmgren är en äldre skådespelare, som sällan tar fel om sin anspråkslösa plats. Hr Bonnivier, tillika danslärare, har sin gifna genre som vestgöthe och Tirebouchon. — De öfriga sujetterne, mad:lle Holmgren samt hrr Landgren, Planckh och Ryberg, ha sällan uppträdt.
19 Vi nämnde ensemblen. Det var hr Stjernström, som först gaf denna publik en aning om birolernas vigt för det hela, och hr Anderssons theater har sökt göra godt samspel till en regel. Det har också lyckats förträffligt i några mindre stycken (»Rum att hyra»,konsekvensändrat/normaliserat »Inte en smula jaloux» m. fl.), men i de större har det oftast varit omöjligt. En stor förtjenst är att spelet går raskt undan, att entreakterna äro korta, rolerna väl inlästa och sällan eller aldrig en klick på tiden eller ett uppror af maskineriet att anmärka. Denna förtjenst tillkommer hr W. Åhman, som inöfvar rolerna och har regissörsbefattningen. Dekorationerna äro som de varit, och mycket nytt kan icke begäras af en utdömd storhet, hvilken om få månader ses öfver axeln af sin efterträdare.
20 Theatern har goda sångresurser, men skral orkester, af hvilken musikdirigenten hr Barck med bästa flit ej lyckats göra något synnerligt. »Gubben i Bergsbygden» och »Rataplan» ville ej rätt gå ihop; »Hin ondes besegrare» gick något bättre. Det är tid att få en theater, der orkestern ej leker kurra gömma i en grop och åskådarne ej klämmas i logerna eller frysa om fötterna.
21 Vi kunna vara korta om repertoiren, ehuru vi anse den som hufvudsak. Dess största förtjenst och dess största fel äro båda negativa.
22 Med undantag af de skeppsbrutne »grefvarne Klingsberg» har intet enda stycke under denna sejour varit af den lättfärdiga, den slippriga art, som engång för alla måste utdömas från denna scen. Äfven i andra afseenden minnas vi ej ett enda stycke, om icke den obetydliga »Stockholmsresan»,konsekvensändrat/normaliserat som förtjenat kallas dåligt. Det är redan något på 61 representationer, och vi hålla hr Andersson räkning derför.
23 Å andra sidan lider denna repertoir, liksom föregående sejourer, af brist på elevation, på lyftning, på snillrika, utmärkta stycken i olika genrer, som höja åskådaren. Undantagen här äro Hakon Jarl (5 grgånger), Röfvarbandet, Solen sjunker, Jane Eyre, Narcisse Rameau, Adele de Senanges, allesamman, utom Hakon, gifna förut. Till goda stycken räkna vi Syrsan (9 grgånger), Riquebourg, Konst och natur, Suzettes hemgift, Inte en smula jaloux, Rataplan m. fl. Till de medelmåttiga: Drottning Margot (5 grgånger), Hin ondes besegrare (7 grgånger), Handtverkaren, Landtpresten, Janes mission m. fl. Modestin i valet har sina skäl, men sannt är att repertoiren lemnar föga spår efter sig. Syrsan ensam har lemnat ett varaktigare minne, icke för det att hon i sig sjelf är något underbarn, men för det att hon gafs med en gnista af snille i titelrolen. Så mycket verkar en liten gnista.
24 Den inhemska dramatiken, ifall det finns någon sådan, tyckes vänta på bättre tider. Ett litet lustspel, »Två studenter på runosamling»,konsekvensändrat/normaliserat har blifvit inlemnadt, men icke upptagits. Vi ha likväl skäl att tro det, utan anspråk, ha kunnat försvara sin plats.
25 Summa, vår mening är, att hr Anderssons theater icke är någon lysande företeelse, men den bästa möjliga som svenska scenen för närvarande kunnat skicka oss. För jemförelsen med tyska föregångare i Wiborg har den sannolikt intet att frukta, och vi hoppas att den der, likasom här, skall med välvilja helsas af en bildad publik.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Revy af Theatern.
1 Theatern är i våra dagar en makt, som, god eller ond, beherrskar ögonblicket och qvarlemnar djupa spår af sina intryck hos massorna. En sådan makt måste vårdas.
2 Theatern är de stora barnens bilderbok, i hvilken de läsa för ro skull om qvällarna. Bild och bildning ha i alla tider varit nära beslägtade.
3 Theatern kostar Europa mer än alla öfriga konstgenrer tillsammantagna; det är ett argument, som åtminstone alla förstå. Theatern kostar Helsingfors 20 000konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver om året, hvilket gör en beskattning af vidpass en rubel på hvarje invånare, fattiga och rika, män, qvinnor och barn. Det är icke alltför länge sedan theatern räknades bland de brödlösa konsterna, och nu depenseras derpå nära dubbla beloppet af den visst icke obetydliga fattigbeskattningen. Det kan synas mycket, och det är mycket; men det är likväl ett god del mindre, än hvad de flesta större städer i Europa depensera på theatern i proportion till folkmängden.
4 En sådan inrättning kan väl förtjena några ord. Den må ses med hvilka ögon som helst, så lärer man nödgas medgifva att den är ett tidens behof. Frågan är icke om theatern bör finnas; utan hurudan den är, hurudan den bör vara. Här ett par ord om förra delen af frågan.
5 Hr Anderssons theater har nu sedan Oktober gifvit 61 representationer i Helsingfors, de flesta för fylld salong eller goda hus. Ett fullt hus i den nuvarande theatern ger, med afräkning af några friplatser, omkring 270 rubel brutto. Men dagkostnaderna äro oproportionerligt stora och beräknas till omkring 70 rubel för qvällen. I rund summa ger således ett fullt hus omkring 200 rubel netto. Tre fulla hus i veckan ge således 600 rubel, i våra förhållanden mycket nog. Men en theater är en dyr inrättning och har blifvit betydligt dyrare de sednare åren. Anderssonska sällskapet uppbär i aflöning omkring 300 rubel i veckan. För de återstående 300, om sejouren är god, skola pass, resor, kostymer, attributer m. m. och föreståndarens vivre bekostas; man kunde tillägga författarearfvoden, men derpå har ej theatern ruinerat sig. Hvad sedan återstår blir den verkliga netto behållningen. Denna ekonomiska sida förtjenar anmärkas, emedan publikens anspråk till ett viss grad rätta sig derefter. Man säger: theatern inbringar plumpa revenyer. Theatern inbringar i sjelfva verket ej mer, än att ett klent hus i veckan uppslukar behållningen. Hr Stjernström gjorde briljanta affärer i Finland för några år sedan, men hans aflöningar voro betydligt mindre än de, till hvilka hr Andersson förbundit sig.
6 Det må vara hr Anderssons ensak, om han möjligen kunnat uppgöra sina förbindelser klokare. Likväl får man ej glömma penningevärdets fallande i Sverige de sednare åren. Och så alldeles för nöjes skull resa icke svenska sujetter till Finland. Hvarje svensk theaterföreståndare måste för en sådan resa vidkännas högre aflöningar, än de som betalas för svenska landsorter. På samma gång ha publikens anspråk vuxit.
7 En annan omständighet är att Kungliga theatern och Mindre theatern i Stockholm draga till sig Sveriges bästa förmågor. Får man tro en upprepad klagan i svenska tidningarna, så ha de verkliga dramatiska talenterna minskats. De som stå qvar från en bättre tid föråldras, säger man, och få unga träda i stället. Vi ha anledning tro, att hr Anderssons theater för närvarande, i ensemblen af användbara sujetter, är den tredje i Sverige och öfverlägsen hvilken annan svensk landsortstheater som helst.
8 Om så är, kan Helsingfors publik ej anse sig missbytt. Man har förr sett eminentare svenska talenter här, men om Sverige skickat oss det bästa det för närvarande kan umbära, har det gjort hvad det kunnat. Längre kunna ej rimliga anspråk sträcka sig, såframt de ej begära en inhemsk theater. Dess tid skall komma, men den är ej kommen ännu.
9 Hr Anderssons personal har den förtjensten att vara temligen jemn, och derföre är samspelet merändels godt. Det erbjuder sällan ett lysande talent, men lika sällan något afgjordt misslyckadt. Det hvarken hänrycker eller besviker åskådaren, det lemnar honom stundom varm, stundom likgiltig, sällan utan någon valuta. Snillets inspiration, konstens fulländning, den blixtrande ingifvelsen af stora skådespelare, som skapa roler och återgifva med bländande sanning lifvets djupaste skuggor och högsta dagrar – det får man ej vänta på denna theater. Hvad man finner, det är en ensemble af aktningsvärda, flitiga, väl inöfvade och med omsorg arbetande sujetter, bland hvilka än en, än en annan i lyckliga ögonblick lyftar sig något öfver den allmänna nivån och som med en försvarlig skola förena tillräckliga anlag och äfven nog ärelystnad, för att merändels med framgång uppbära scenens fordringar efter deras nuvarande måttstock. De flesta bland svenska scenens notabiliteter: Torslov med fru, Pierre Deland med fru, Fredrik Deland, Sevelin, Stjernström, Almlöf, Dahlqvist, Emelie Högqvist, fru Erikson, fru Wilson, Anne Charlotte Lindmark m. fl. ha uppträdt på Helsingfors scen (Stjernström kanske undantagen) omgifne af mycket underlägsne medspelande. Hr Andersons personal har jemnat det artistiska fältet: höga berg och djupa dalar finnas der inga.
10 Hr Andersson sjelf uppträder sällan. Fru Andersson är en erfaren skådespelerska och känner den sceniska effekten. Hennes förtjenst är det, att knappt någon theater i Helsingfors kan jemföras med denna i omsorg om kostymerna. Fadette, Veronica, Catharina Medici, Pompadour ha sednast varit hennes förnämsta roler.
11 Skådespelare sådane som hr Wilhelm Åhman vexa icke på hvarje qvist. Han äger i hög grad studier, flit, arbetsförmåga, en klar och tänkande uppfattning, intresse för konsten och mångsidig erfarenhet. Han har gått raskt framåt; hvad honom brister, för att gå längre, det är förmågan att idealisera, det är inspiration. Vi ha sett hr Å. spela kraftfullt, förträffligt, ja stundom mästerligt, i olika genrer; vi känna ej på de sednare åren en enda rol, som han egentligen skulle förfelat. Men väl ha vi sett honom ta ett del genrer för lågt. Intet studium har der kunnat ersätta den poetiska uppfattningen. Det högsta vi sett hr Å. genomföra är femte akten af Hakon Jarl och Narcisse Rameau.
12 Mad:lle Hedvig Forsman är en ung f. d. elev vid Kungl. theatern i Stockholm. Knappt mer än ett halft år har hon tagit sina första sjelfständiga steg på scenen, och redan har hon blifvit Helsingfors publiks afgjorda gunstling. Vi frukta ej att hon låter förblinda sig af den uppmuntran, som egnats nybörjarinnan. Lifvets långa skola ligger framför henne; hon skall begagna den med flit och ödmjukhet, och hon skall blifva hvad hon lofvar att blifva, en sann skådespelerska. Hon saknar ännu mycket: plastik i hållning och rörelser, nyansering af rösten, studium af karaktererna. Hennes spel är ännu mera en aning, än en tanke. Men hon äger den fond som behöfs: hufvud och hjerta, finhet och kraft, förmåga att individualisera. Hon skall gå långt, om hon utvecklar dem och får tillfälle att resa utrikes. Hennes bästa roler härtills äro Syrsan, Janes mission och första akten af Jane Eyre.
13 När mad:lle Hilma Sjöberg ställes på sin rätta plats, är hon en af de täckaste och gladaste gestalter på scenen. Hon rår ej för att hon stundom får för svåra gåtor att lösa; hvarföre plantera ängsneglikan i ett slott och befalla henne att spela georgin? Men hvarje åskådare har ett gladt minne af lilla Cadiche och Polixena, liksom fordom Anna i Lifvets strid och Reginas Kätchen. Mad:lle S. behöfver endast påtaga en tröja eller långa lockar för att vara ett barn, liksom hade hon ännu icke »fyllt femton år».konsekvensändrat/normaliserat
14 Fru Léonore Planckh är en furstinna i landsflykt. »Stor och vacker som alltid», blir hon bemärkt hvad helst hon spela. Scenens största konst är likväl att glömma sig sjelf. Fru P. är den verkliga georginen, skapad för ögat, men icke för själen. Ställd i en stor scen af en opera, t. ex. Anna i första akten af Don Juan, der hennes ovanligt starka och omfångsrika stämma hade utrymme att göra sig hörd, skulle hon sannolikt höljas med blommor.
15 Mad:lle Runnbom, ehuru ung, har nödgats öfvertaga äldre fruntimmersroler och gör dem vanligen mycket beskedliga. Fru Malmgren har med henne delat samma genre. Mad:lle Kraus har mycket litet uppträdt, men med lofvande anlag. Mad:lle Stålberger har dansat engång och sväfvat på molnen i en tablå.
16 Hr Österberg var som nybörjare här med Pierre Deland, om vi ej misstage oss. Sedan dess har han utvecklat en mindre vanlig förmåga i ur-kraftgenren och i den burleskt komiska. Sentimentala roler som Carl Moor, eller fint komiska som Coconnas ligga öfver hans genre. Men denna scen har ej anspråk på att se Hakon Jarls smed eller hin ondes kyrkovärd bättre utförda. Högst sällan har en komisk kuplett blifvit så väl sjungen här, som kyrkovärdens »hatten af!»
17 Vi hoppas att hr Petterson, hvilken med hr Brandt delar de merändels svåra älskarerolerna, ännu skall förmå aflägga felet hos en äldre skola, ett alltför pointeradt uttal, och dertill en viss qvinlighet i manéren. Hans flit, hans studier i öfrigt och hans omsorg om rolen förtjena all aktning. Syrsans Landrin är ett af hans goda partier. Hr Brandt har kanske gått något framåt sedan hans lofvande debut under Stjernströms tid, men ej såsom man hoppats. Värme finns nog; studierna brista. Asmodeus m. fl. ger han otadeligt.
18 Hrr Berglund och Björkman äro bepröfvade och användbara kämpar i ledet, blott icke nornorna tvingar dem att lysa som ministrar. Den förre har som duperad onkel, den sednare som rasande mexikanare skänkt åskådarne mycket nöje. Hr Alb. Åhman, ännu ung på scenen, har oftare uppträdt och ej utan framgång i vekare roler. Hr Malmgren är en äldre skådespelare, som sällan tar fel om sin anspråkslösa plats. Hr Bonnivier, tillika danslärare, har sin gifna genre som vestgöthe och Tirebouchon. — De öfriga sujetterne, mad:lle Holmgren samt hrr Landgren, Planckh och Ryberg, ha sällan uppträdt.
19 Vi nämnde ensemblen. Det var hr Stjernström, som först gaf denna publik en aning om birolernas vigt för det hela, och hr Anderssons theater har sökt göra godt samspel till en regel. Det har också lyckats förträffligt i några mindre stycken (»Rum att hyra»,konsekvensändrat/normaliserat »Inte en smula jaloux» m. fl.), men i de större har det oftast varit omöjligt. En stor förtjenst är att spelet går raskt undan, att entreakterna äro korta, rolerna väl inlästa och sällan eller aldrig en klick på tiden eller ett uppror af maskineriet att anmärka. Denna förtjenst tillkommer hr W. Åhman, som inöfvar rolerna och har regissörsbefattningen. Dekorationerna äro som de varit, och mycket nytt kan icke begäras af en utdömd storhet, hvilken om få månader ses öfver axeln af sin efterträdare.
20 Theatern har goda sångresurser, men skral orkester, af hvilken musikdirigenten hr Barck med bästa flit ej lyckats göra något synnerligt. »Gubben i Bergsbygden» och »Rataplan» ville ej rätt gå ihop; »Hin ondes besegrare» gick något bättre. Det är tid att få en theater, der orkestern ej leker kurra gömma i en grop och åskådarne ej klämmas i logerna eller frysa om fötterna.
21 Vi kunna vara korta om repertoiren, ehuru vi anse den som hufvudsak. Dess största förtjenst och dess största fel äro båda negativa.
22 Med undantag af de skeppsbrutne »grefvarne Klingsberg» har intet enda stycke under denna sejour varit af den lättfärdiga, den slippriga art, som engång för alla måste utdömas från denna scen. Äfven i andra afseenden minnas vi ej ett enda stycke, om icke den obetydliga »Stockholmsresan»,konsekvensändrat/normaliserat som förtjenat kallas dåligt. Det är redan något på 61 representationer, och vi hålla hr Andersson räkning derför.
23 Å andra sidan lider denna repertoir, liksom föregående sejourer, af brist på elevation, på lyftning, på snillrika, utmärkta stycken i olika genrer, som höja åskådaren. Undantagen här äro Hakon Jarl (5 grgånger), Röfvarbandet, Solen sjunker, Jane Eyre, Narcisse Rameau, Adele de Senanges, allesamman, utom Hakon, gifna förut. Till goda stycken räkna vi Syrsan (9 grgånger), Riquebourg, Konst och natur, Suzettes hemgift, Inte en smula jaloux, Rataplan m. fl. Till de medelmåttiga: Drottning Margot (5 grgånger), Hin ondes besegrare (7 grgånger), Handtverkaren, Landtpresten, Janes mission m. fl. Modestin i valet har sina skäl, men sannt är att repertoiren lemnar föga spår efter sig. Syrsan ensam har lemnat ett varaktigare minne, icke för det att hon i sig sjelf är något underbarn, men för det att hon gafs med en gnista af snille i titelrolen. Så mycket verkar en liten gnista.
24 Den inhemska dramatiken, ifall det finns någon sådan, tyckes vänta på bättre tider. Ett litet lustspel, »Två studenter på runosamling»,konsekvensändrat/normaliserat har blifvit inlemnadt, men icke upptagits. Vi ha likväl skäl att tro det, utan anspråk, ha kunnat försvara sin plats.
25 Summa, vår mening är, att hr Anderssons theater icke är någon lysande företeelse, men den bästa möjliga som svenska scenen för närvarande kunnat skicka oss. För jemförelsen med tyska föregångare i Wiborg har den sannolikt intet att frukta, och vi hoppas att den der, likasom här, skall med välvilja helsas af en bildad publik.