Underdånig Supplik från Gamla Theaterhuset till Prins Hamlet [...]
Lästext
Notisen/artikeln ingår i HT 17/12 1859:|100 2|
Underdånig Supplik
från Gamla Theaterhuset till Hans Höghet m. m. Prins Hamlet, adress Valhalla.
1 Högborne Furste, Prins af Danmark etc. etc. etc.!
2 Den ynnest Eders Höghet flerfaldiga gånger tillförene bevisat mig att hålla mitt ringa hus tillgodo, ger mig mod att i nuvarande betryckta omständigheter inför Eders Höghets fötter nedlägga min underdåniga vördnad och mina bekymmersama klagomål, icke annat förmodande, än att Eders Höghet gunstigt befordrar desamma till Asarnes och Asynjornas visa bepröfning i Valhallas senat.
3 Eders Höghet lärer höggunstigt erinra sig, att jag föddes till verlden den 22 December 1825, då mina aktiebref undertecknades, och alltså, efter vanlig beräkning, ej borde för närvarande vara belastad med mer än 34 lefnadsår. Men på mig kan visserligen tillämpas hvad engång en utlefvad ung man svarade sin läkare, som invände att patienten var endast 30 år gammal: »ack, min herre, säg dubbelt, ty jag har lefvat natt och dag!» Min trogna tjenstgöring i »lifvets skola»,konsekvensändrat/normaliserat som man behagat kalla den dramatiska konsten, synes ock med fog berättiga mig att, såsom den fordna skolstaten, räkna dubbla tjensteår, hvaraf Eders Höghet torde höggunstigt finna att jag för närvarande uppnått den aktningsvärda åldern af 8 och 60 år.
4 Med mina framfarna öden och meriter för öfrigt vill jag icke länge taga Eders Höghets ynnest i anspråk. Jag har tid efter annan varit ett föremål för de mest brokiga äfventyr. I mig har Tamino gått genom eld och vatten; paschan af Janina har sprungit i luften mellan mina kulisser; Fra Diavolo och Robert Djefvulen ha begått hos mig sina ogerningar; friskytten har nedskjutit en örn från suffeterna i mitt tak; stamfrun, blodiga nunnan, Bautastenius och Eders Höghets egen höge herr fader ha uppstigit ur luckan ifrån min källarvåning; Faust, Mesistofeles och Asmodeus ha rest genom luften förbi min fondridå; Vesuvius har vid samma ridå i sitt eldgap begrafvat den sköna Fenella; Angelo, Hernani, Lucretia ha blandat sitt gift i min verldsbekanta röda pelarsal; Macbeth har mördat, Othello rasat, Romeo suckat vid min sufflörlucka; Olof den helige, Sixtus V, Gustaf Wasa, Christiern Tyrann, Erik XIV, Carl IX, Gustaf Adolf, Carl XI, Carl XII, Gustaf III, Ludvig XI, Ludvig XIV, Fredrik II, Richelieu, Mazarin, Tartuffe, Hakon Jarl, Rika morbror och Magister Bläckstadius, med ett ord, alla verldens store män ha lefvat och dött inom denna bräckliga hydda, ja Eders Höghet sjelf har aktat mig värdig att inom mina väggar utropa de berömda orden: »det är någonting ruttet i gamla theaterhuset!» Ack, Eders Höghet, kan det väl annat vara? Besinna med hvilken sönderslitande förtviflan Ofelia plockat sin halmkrans, Louise Miller och donna Sol tömt sina giftbägare, jungfrun af Orleans fäktat, jungfru Lena trätt och Syrsan förbannat sitt öde inom dessa samma väggar, och döm om de deraf kunnat annat än gissna och spricka! Ja om ock någon gång en gratie smålett här med Thisbé Högqvists eller Esmeralda Wilsons förtjusande läppar, eller en sylfid på Lydia Thompsons eller Alina Frasas bevingade tåspetsar flugit öfver detta sluttande golf, hvilket, som mina belackare påstå, skuras engång om året, derest hinder ej inträffar; ha väl dessa flyktiga solglimtar kunnat utplåna minnet af alla lindansare, taskspelare och hundtheatrar, hvilka under tidernas lopp utkorat mig till deras beklagansvärda offer? Eders Höghet, jag säger ingenting derom att man hållit konserter och maskrader hos mig, simpla plebejiska maskrader, vid hvilka borgmästare från Nådendal uppträdt på samma tiljor som hjeltar och konungar; men man har hållit bolagsstämmor ... och hvilka bolagsstämmor! ...
5 Det är en lång och bedröflig historia, Ers Höghet! I min ungdom ansågs jag för ett välskapadt theaterhus. Jag bar konstens tempel och en frodig behornad Febus på min ridå; mina loger voro prydda med svanor; jag figurerade ej utan heder bland vyer från Helsingfors. Då föll man på den olyckliga välmeningen att börja skarfva mig. Jag skulle också göra framsteg, och jag började med att göra ett baksteg. Jag utvidgade mig, fyra loger, om jag mins rätt, inredde min parterr, så att ingen kunde röra sig på sidorna, fick en ny foyer och begrof min orkester i en grop. Artisten herr Frasa målade guldstjernor på min ridå och en förfärligt långhalsad svan på mitt tablåförhänge. Jag fick ljusstakar på första raden, och mina klädloger möblerades med omålade trädpallar. All denna lyx kostade penningar, och dessa penningar skulle inbesparas på min sceniska toilett, som år från år föll alltmera i trasor. Konsten fick hjelpa sig bäst den gitte, allenast den betalade förhöjd hyra, och dagkostnaderna uppgingo till inemot fjerdedelen af fullt hus. Ack, Eders Höghet, det oaktadt begrep jag att Finlands första scen omöjligt kunde länge förblifva en gästgifvarstuga, der konst och publik fröso lika förtvifladt, oaktadt de moln af tobaksrök, som vanligen parfymerade både scen och salong. Den store Frasa hade målat min svanesång.
6 Likväl skulle jag ännu föreviga min skröpliga tillvaro med det länge tillämnade stora framsteget. Men i rätta stunden föll der ett ord från höjden; man utnämnde min efterträdare, och 61 aktier mot 60 beslöto att här skulle intet vidare framsteg blifva.
7 Jag kommer nu till den minnesvärda period i min lefnad, som föranledt denna min underdåniga supplik. Med handen på mitt hjerta – sufflörluckan – kan jag försäkra Eders Höghet, att om jag och min efterträdare vända hvarandra ryggen, sker det icke för afunds och oginhets skull. Såsom ett rättskaffens konstens herberge måste jag anse det för min största ära, att den tid kommit, och kommit genom mig, när jag sjelf blifvit den unga tiden för trång och en värdigare fristad för sånggudinnorna reser sig vid min sida. Man skall dock minnas en dag, att det är jag som uppfostrat dessa högre murar, hvilka engång, också de uti deras tur, skola blifva för låga och cedera platsen, såsom jag nu vill cedera den, åt en bättre efterträdare.
8 Hvad säger jag: cedera? Beror det väl af mig? Jag, som prunkar med diktens idealiska svan, anses, liksom hvarje annan stocksamling, för en affär, hvilken renderar så och så mycket netto årligen. I denna egenskap delar jag nu med telegrafstolparna den för mig oförväntade äran att representera »äganderätten»; jag vill ödmjukast förklara på hvilka grunder.
9 Det är sannt, att sedan jag 1825 grundlades med 160 aktier om 100 32 skillings rublar hvardera, gaf jag under de 17 första åren till och med 1842 inalles en dividend af 119 rubel banko assign.assignationer per aktie och derefter i 5 år tillochmed 1847 inalles 14 rub.rubel 25 kop. silfver. Men sedan hade jag i 8 år så mycket att beställa med egen förkofran, att jag t. o. m. 1855 icke gaf mina aktionärer så mycket ens som värdet af en afisch. Hvad jag derefter hade gifvit, derest icke den 61:sta aktien bortblåst mitt tillämnade stora framsteg, det veta endast sånggudinnorna och min hulda direktion; och att dividenderna för åren 1856, 57 och 58 utfallit med den vackra summan af inalles 21 rubel, derföre kunna mina aktieägare tacka det nya bolaget. Hade det icke hindrat tillbyggnaden, skulle jag nu stått vackert i pumpen med ett par eller tretusen nya rublar bortskarfvade på mitt i alla fall utdömda och tillspillogifna beläte.
10 Eders Höghet torde häraf finna, att om jag gjort en tvetydig lycka som konstanstalt, har likväl min framgång som affär varit temligen obestridlig. De hundra 32 skillings pappersrublarna ha under 34 år uttröskat en skörd af 69 rub.rubel 25 kop.kopek silfver. Lägger man härtill 1859 års inkomst, så torde skörden möjligen uppgå till 80 rubel samma mynt, eller en silfverrubel i ränta för hvar verklig bankorubel. När derföre nya bolaget härtills inköpt 73 af mina aktier för 27, 30 till 35 rubel, utom årets dividend, förklara mina oförliknelige gynnare, herrar Polonius, Rosencrantz, Güldenstern m. fl., att de visst icke ämna afstå mig för ett sådant röfvarpris; hvilken åsigt icke kan dem förmenas, alldenstund enhvar har obestridlig rättighet att förskingra sin egendom, allenast han icke tillika förskingrar andras.
11 Eders Höghet kan utan svårighet inse mitt blifvande värde. 1858 var jag värd t. ex. 30 rub.rubel per aktie, emedan jag då hade två år qvar att lefva och skörda. 1859, när jag har endast ett år qvar, måste från detta värde afdragas ett års dividend. 1860 i Oktober är jag jemnt så mycket värd, som mina gamla stockar, mina förbrända tegel, mina trasiga dekorationer och min långhalsade svan kunna anses kosta. 1861, om jag lefver så länge, måste jag ytterligare vara jemnt så mycket mindre värd, som stockarna murknat och den förlorade räntan m. m. kostat Polonius. Det är ju ett förskräckligt ingrepp i äganderätten att önska mig hädan!
12 Men Eders Höghet anser måhända att jag kunde konkurrera med min granne och stå mig ändå. Härvid är att märka: 1) att min affär, så affär den är, lefver på ett ideelt intresse vid namn dramatisk konst, hvilket icke låter mångla med sig som annan stockhan|100 3|del; 2) att min affär beror af en publik, som inga lunda är nog narraktig att frysa på obeqväma platser i en gammal lada, när man strax invid bjuder den all möjlig komfort och elegans; 3) att min nya granne, utom andra fördelar, erbjuder den för Helsingfors nya anblicken af gaslysning, ett utmärkt machineri, dekorationer af Gropius och en vårdad orkester; 4) att en theaterföreståndare också beror af publiken och icke kan vara nog dåraktig att utbyta den nya scenen mot mitt gamla elände, dervid han ännu på köpet skulle hafva åtlöjet, blygseln och 800 aktiers intresse emot sig, samt 5) att om han skulle våga det och jag t. ex. skulle fälla mina priser, skulle min granne ändock kunna bättre bära konkurrensen än jag, emedan han, utom 15 000konsekvensändrat/normaliserat rubels bidrag af staten och 3 000konsekvensändrat/normaliseratrub.rubel årliga orkestermedel, i alla händelser kan påräkna inkomst af två restaurationslokaler och åtskilliga uthyrda boningsrum. Den inkommensurabla ziffran af en chikan för konsten och landets hufvudstad, om jag står qvar, lemnar jag dervid utom beräkningen.
13 Allt detta oaktadt, kunde Polonius intala Eders Höghet att pluraliteten i ett bolag icke har rätt att disponera om minoritetens egendom. Det vill med andra ord säga, att om ett bolag ger afgjord, oundviklig förlust och motser sin snara ruin, få icke nio delägare realisera bolagets egendom för det att den tionde sätter sig deremot, utan nödgas underkasta sig all risk och skada, på det att den tionde må hafva den fägnaden att ruinera hela sällskapet. Det är också ett sätt att respektera äganderätten.
14 Om min granne, den nya theatern, tagit affären klokt, så hade han icke uppköpt en enda af mina aktier, utan låtit mig, arma anka, handlöst falla, såsom jag måste falla ett år härefter. Men det synes på allt att min granne icke är någon affärskarl; han försmår sin lätta seger, emedan han icke vill utsätta oss båda för landets åtlöje. Han säger derföre till mig som röfvaren till Bautastenius år 1946: »tag dessa penningar, eller dö!»
15 Men alltför länge har jag redan låtit Eders Höghet skåda bakom våra kulisser, der kronorna falla, féerna bortlägga sitt trollspö, amorinerna sina vingar och mecenaterne förvandlas till trumpne aktieägare. Ja beklagligtvis, »In Geldsachen hört alle Gemüthlichkeit auf».konsekvensändrat/normaliserat Derföre, Eders Höghet, värdigas inlägga Edert mäktiga förord hos Polonius och konsorter, att jag, gamle trotjenare, ändteligen må befrias från mina mödor! Rista mig Geirsudd! Låt mig gå under klubban! Törhända skall då någon af de höge Asar eller Asynjororiginal: Ansynjor ropa in mig på auktion och använda mig till badstuga i Valhalla; det vore icke första gången gudarne blifvit basade inom mina väggar. Och när mina nuvarande oförliknelige gynnare under tidernas lopp förflyttas till de sällas boningar att tömma Brages bägare och spisa med Odin galten Sehrimners fläsk, må de då hvar dag hålla bolagsstämma med Einheriarne på slätten Wigrid och kämpa om skuggan af mina aktier, – denna strid skall upplifva minnet af deras jordiska bedrifter, och de skola der hafva den hugnaden att blifva permanenta intill Ragnarök, – men här på jorden hafva de och jag och Frasas konstverk sjungit vår svanesång.
16 Med vördnad framhärdar,
17 Högborne Furste etc. etc. etc.,
18 Eders Höghets
19 underdånige och bofällige tjenare
20 Gamla Theaterhuset.
21 Helsingfors i December 1859.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Underdånig Supplik
från Gamla Theaterhuset till Hans Höghet m. m. Prins Hamlet, adress Valhalla.
1 Högborne Furste, Prins af Danmark etc. etc. etc.!
2 Den ynnest Eders Höghet flerfaldiga gånger tillförene bevisat mig att hålla mitt ringa hus tillgodo, ger mig mod att i nuvarande betryckta omständigheter inför Eders Höghets fötter nedlägga min underdåniga vördnad och mina bekymmersama klagomål, icke annat förmodande, än att Eders Höghet gunstigt befordrar desamma till Asarnes och Asynjornas visa bepröfning i Valhallas senat.
3 Eders Höghet lärer höggunstigt erinra sig, att jag föddes till verlden den 22 December 1825, då mina aktiebref undertecknades, och alltså, efter vanlig beräkning, ej borde för närvarande vara belastad med mer än 34 lefnadsår. Men på mig kan visserligen tillämpas hvad engång en utlefvad ung man svarade sin läkare, som invände att patienten var endast 30 år gammal: »ack, min herre, säg dubbelt, ty jag har lefvat natt och dag!» Min trogna tjenstgöring i »lifvets skola»,konsekvensändrat/normaliserat som man behagat kalla den dramatiska konsten, synes ock med fog berättiga mig att, såsom den fordna skolstaten, räkna dubbla tjensteår, hvaraf Eders Höghet torde höggunstigt finna att jag för närvarande uppnått den aktningsvärda åldern af 8 och 60 år.
4 Med mina framfarna öden och meriter för öfrigt vill jag icke länge taga Eders Höghets ynnest i anspråk. Jag har tid efter annan varit ett föremål för de mest brokiga äfventyr. I mig har Tamino gått genom eld och vatten; paschan af Janina har sprungit i luften mellan mina kulisser; Fra Diavolo och Robert Djefvulen ha begått hos mig sina ogerningar; friskytten har nedskjutit en örn från suffeterna i mitt tak; stamfrun, blodiga nunnan, Bautastenius och Eders Höghets egen höge herr fader ha uppstigit ur luckan ifrån min källarvåning; Faust, Mesistofeles och Asmodeus ha rest genom luften förbi min fondridå; Vesuvius har vid samma ridå i sitt eldgap begrafvat den sköna Fenella; Angelo, Hernani, Lucretia ha blandat sitt gift i min verldsbekanta röda pelarsal; Macbeth har mördat, Othello rasat, Romeo suckat vid min sufflörlucka; Olof den helige, Sixtus V, Gustaf Wasa, Christiern Tyrann, Erik XIV, Carl IX, Gustaf Adolf, Carl XI, Carl XII, Gustaf III, Ludvig XI, Ludvig XIV, Fredrik II, Richelieu, Mazarin, Tartuffe, Hakon Jarl, Rika morbror och Magister Bläckstadius, med ett ord, alla verldens store män ha lefvat och dött inom denna bräckliga hydda, ja Eders Höghet sjelf har aktat mig värdig att inom mina väggar utropa de berömda orden: »det är någonting ruttet i gamla theaterhuset!» Ack, Eders Höghet, kan det väl annat vara? Besinna med hvilken sönderslitande förtviflan Ofelia plockat sin halmkrans, Louise Miller och donna Sol tömt sina giftbägare, jungfrun af Orleans fäktat, jungfru Lena trätt och Syrsan förbannat sitt öde inom dessa samma väggar, och döm om de deraf kunnat annat än gissna och spricka! Ja om ock någon gång en gratie smålett här med Thisbé Högqvists eller Esmeralda Wilsons förtjusande läppar, eller en sylfid på Lydia Thompsons eller Alina Frasas bevingade tåspetsar flugit öfver detta sluttande golf, hvilket, som mina belackare påstå, skuras engång om året, derest hinder ej inträffar; ha väl dessa flyktiga solglimtar kunnat utplåna minnet af alla lindansare, taskspelare och hundtheatrar, hvilka under tidernas lopp utkorat mig till deras beklagansvärda offer? Eders Höghet, jag säger ingenting derom att man hållit konserter och maskrader hos mig, simpla plebejiska maskrader, vid hvilka borgmästare från Nådendal uppträdt på samma tiljor som hjeltar och konungar; men man har hållit bolagsstämmor ... och hvilka bolagsstämmor! ...
5 Det är en lång och bedröflig historia, Ers Höghet! I min ungdom ansågs jag för ett välskapadt theaterhus. Jag bar konstens tempel och en frodig behornad Febus på min ridå; mina loger voro prydda med svanor; jag figurerade ej utan heder bland vyer från Helsingfors. Då föll man på den olyckliga välmeningen att börja skarfva mig. Jag skulle också göra framsteg, och jag började med att göra ett baksteg. Jag utvidgade mig, fyra loger, om jag mins rätt, inredde min parterr, så att ingen kunde röra sig på sidorna, fick en ny foyer och begrof min orkester i en grop. Artisten herr Frasa målade guldstjernor på min ridå och en förfärligt långhalsad svan på mitt tablåförhänge. Jag fick ljusstakar på första raden, och mina klädloger möblerades med omålade trädpallar. All denna lyx kostade penningar, och dessa penningar skulle inbesparas på min sceniska toilett, som år från år föll alltmera i trasor. Konsten fick hjelpa sig bäst den gitte, allenast den betalade förhöjd hyra, och dagkostnaderna uppgingo till inemot fjerdedelen af fullt hus. Ack, Eders Höghet, det oaktadt begrep jag att Finlands första scen omöjligt kunde länge förblifva en gästgifvarstuga, der konst och publik fröso lika förtvifladt, oaktadt de moln af tobaksrök, som vanligen parfymerade både scen och salong. Den store Frasa hade målat min svanesång.
6 Likväl skulle jag ännu föreviga min skröpliga tillvaro med det länge tillämnade stora framsteget. Men i rätta stunden föll der ett ord från höjden; man utnämnde min efterträdare, och 61 aktier mot 60 beslöto att här skulle intet vidare framsteg blifva.
7 Jag kommer nu till den minnesvärda period i min lefnad, som föranledt denna min underdåniga supplik. Med handen på mitt hjerta – sufflörluckan – kan jag försäkra Eders Höghet, att om jag och min efterträdare vända hvarandra ryggen, sker det icke för afunds och oginhets skull. Såsom ett rättskaffens konstens herberge måste jag anse det för min största ära, att den tid kommit, och kommit genom mig, när jag sjelf blifvit den unga tiden för trång och en värdigare fristad för sånggudinnorna reser sig vid min sida. Man skall dock minnas en dag, att det är jag som uppfostrat dessa högre murar, hvilka engång, också de uti deras tur, skola blifva för låga och cedera platsen, såsom jag nu vill cedera den, åt en bättre efterträdare.
8 Hvad säger jag: cedera? Beror det väl af mig? Jag, som prunkar med diktens idealiska svan, anses, liksom hvarje annan stocksamling, för en affär, hvilken renderar så och så mycket netto årligen. I denna egenskap delar jag nu med telegrafstolparna den för mig oförväntade äran att representera »äganderätten»; jag vill ödmjukast förklara på hvilka grunder.
9 Det är sannt, att sedan jag 1825 grundlades med 160 aktier om 100 32 skillings rublar hvardera, gaf jag under de 17 första åren till och med 1842 inalles en dividend af 119 rubel banko assign.assignationer per aktie och derefter i 5 år tillochmed 1847 inalles 14 rub.rubel 25 kop. silfver. Men sedan hade jag i 8 år så mycket att beställa med egen förkofran, att jag t. o. m. 1855 icke gaf mina aktionärer så mycket ens som värdet af en afisch. Hvad jag derefter hade gifvit, derest icke den 61:sta aktien bortblåst mitt tillämnade stora framsteg, det veta endast sånggudinnorna och min hulda direktion; och att dividenderna för åren 1856, 57 och 58 utfallit med den vackra summan af inalles 21 rubel, derföre kunna mina aktieägare tacka det nya bolaget. Hade det icke hindrat tillbyggnaden, skulle jag nu stått vackert i pumpen med ett par eller tretusen nya rublar bortskarfvade på mitt i alla fall utdömda och tillspillogifna beläte.
10 Eders Höghet torde häraf finna, att om jag gjort en tvetydig lycka som konstanstalt, har likväl min framgång som affär varit temligen obestridlig. De hundra 32 skillings pappersrublarna ha under 34 år uttröskat en skörd af 69 rub.rubel 25 kop.kopek silfver. Lägger man härtill 1859 års inkomst, så torde skörden möjligen uppgå till 80 rubel samma mynt, eller en silfverrubel i ränta för hvar verklig bankorubel. När derföre nya bolaget härtills inköpt 73 af mina aktier för 27, 30 till 35 rubel, utom årets dividend, förklara mina oförliknelige gynnare, herrar Polonius, Rosencrantz, Güldenstern m. fl., att de visst icke ämna afstå mig för ett sådant röfvarpris; hvilken åsigt icke kan dem förmenas, alldenstund enhvar har obestridlig rättighet att förskingra sin egendom, allenast han icke tillika förskingrar andras.
11 Eders Höghet kan utan svårighet inse mitt blifvande värde. 1858 var jag värd t. ex. 30 rub.rubel per aktie, emedan jag då hade två år qvar att lefva och skörda. 1859, när jag har endast ett år qvar, måste från detta värde afdragas ett års dividend. 1860 i Oktober är jag jemnt så mycket värd, som mina gamla stockar, mina förbrända tegel, mina trasiga dekorationer och min långhalsade svan kunna anses kosta. 1861, om jag lefver så länge, måste jag ytterligare vara jemnt så mycket mindre värd, som stockarna murknat och den förlorade räntan m. m. kostat Polonius. Det är ju ett förskräckligt ingrepp i äganderätten att önska mig hädan!
12 Men Eders Höghet anser måhända att jag kunde konkurrera med min granne och stå mig ändå. Härvid är att märka: 1) att min affär, så affär den är, lefver på ett ideelt intresse vid namn dramatisk konst, hvilket icke låter mångla med sig som annan stockhan|100 3|del; 2) att min affär beror af en publik, som inga lunda är nog narraktig att frysa på obeqväma platser i en gammal lada, när man strax invid bjuder den all möjlig komfort och elegans; 3) att min nya granne, utom andra fördelar, erbjuder den för Helsingfors nya anblicken af gaslysning, ett utmärkt machineri, dekorationer af Gropius och en vårdad orkester; 4) att en theaterföreståndare också beror af publiken och icke kan vara nog dåraktig att utbyta den nya scenen mot mitt gamla elände, dervid han ännu på köpet skulle hafva åtlöjet, blygseln och 800 aktiers intresse emot sig, samt 5) att om han skulle våga det och jag t. ex. skulle fälla mina priser, skulle min granne ändock kunna bättre bära konkurrensen än jag, emedan han, utom 15 000konsekvensändrat/normaliserat rubels bidrag af staten och 3 000konsekvensändrat/normaliserat rub.rubel årliga orkestermedel, i alla händelser kan påräkna inkomst af två restaurationslokaler och åtskilliga uthyrda boningsrum. Den inkommensurabla ziffran af en chikan för konsten och landets hufvudstad, om jag står qvar, lemnar jag dervid utom beräkningen.
13 Allt detta oaktadt, kunde Polonius intala Eders Höghet att pluraliteten i ett bolag icke har rätt att disponera om minoritetens egendom. Det vill med andra ord säga, att om ett bolag ger afgjord, oundviklig förlust och motser sin snara ruin, få icke nio delägare realisera bolagets egendom för det att den tionde sätter sig deremot, utan nödgas underkasta sig all risk och skada, på det att den tionde må hafva den fägnaden att ruinera hela sällskapet. Det är också ett sätt att respektera äganderätten.
14 Om min granne, den nya theatern, tagit affären klokt, så hade han icke uppköpt en enda af mina aktier, utan låtit mig, arma anka, handlöst falla, såsom jag måste falla ett år härefter. Men det synes på allt att min granne icke är någon affärskarl; han försmår sin lätta seger, emedan han icke vill utsätta oss båda för landets åtlöje. Han säger derföre till mig som röfvaren till Bautastenius år 1946: »tag dessa penningar, eller dö!»
15 Men alltför länge har jag redan låtit Eders Höghet skåda bakom våra kulisser, der kronorna falla, féerna bortlägga sitt trollspö, amorinerna sina vingar och mecenaterne förvandlas till trumpne aktieägare. Ja beklagligtvis, »In Geldsachen hört alle Gemüthlichkeit auf».konsekvensändrat/normaliserat Derföre, Eders Höghet, värdigas inlägga Edert mäktiga förord hos Polonius och konsorter, att jag, gamle trotjenare, ändteligen må befrias från mina mödor! Rista mig Geirsudd! Låt mig gå under klubban! Törhända skall då någon af de höge Asar eller Asynjororiginal: Ansynjor ropa in mig på auktion och använda mig till badstuga i Valhalla; det vore icke första gången gudarne blifvit basade inom mina väggar. Och när mina nuvarande oförliknelige gynnare under tidernas lopp förflyttas till de sällas boningar att tömma Brages bägare och spisa med Odin galten Sehrimners fläsk, må de då hvar dag hålla bolagsstämma med Einheriarne på slätten Wigrid och kämpa om skuggan af mina aktier, – denna strid skall upplifva minnet af deras jordiska bedrifter, och de skola der hafva den hugnaden att blifva permanenta intill Ragnarök, – men här på jorden hafva de och jag och Frasas konstverk sjungit vår svanesång.
16 Med vördnad framhärdar,
17 Högborne Furste etc. etc. etc.,
18 Eders Höghets
19 underdånige och bofällige tjenare
20 Gamla Theaterhuset.
21 Helsingfors i December 1859.