1 Våra läsare torde erinra sig, att Hfors Tidn. nyligen, i en påbörjad serie af »Konstfrågor»,konsekvensändrat/normaliserat uppställde följande hufvudsyften för en blifvande nationaltheater i Finland:
2 att rädda oss från de esthetiskt och moraliskt vådliga följderna af en främmande spekulation, som syftar främst på en god affär;
3 att icke kopiera svenskarne efter någon annan nation, utan söka utbilda oss egendomligt äfven åt detta håll;
4 att ställa finska historien, finska folket och finska språket, förädlade och förädlande, på scenen;
5 att låta svenska och finska språken, båda renade, omvexlande sämjas på scenen, intilldess att finskan vunnit krafter att upprätthålla en egen theater; samt
6 att i det längsta söka genomföra denna plan utan statsbidrag.
7 Denna första, ännu icke ens i detalj utvecklade plan möttes kort derpå af Suometar n:o 9 med ett utfall, hvars befogenhet, ton och tendens läsaren sjelf må bedöma af följande ordagranna öfversättning:
8 »Den nya, under byggnad varande theatern i denna stad ha Hfors Tidningar nu döpt till en nationaltheater; med hvad rätt, må de sjelfva förklara. Hitintills har man i andra länder, isynnerhet i sådana, der främmande tungomål förvirra landets nationalitet, kallat nationaltheatrar dem, i hvilka ej annat uppföres, än dramatiska arbeten på folkets eget språk. Så invigde konung Gustaf III sin nya theater Musis patriis (åt fäderneslandets sånggudinnor); så finnes i St Petersburg, jemte den franska och tyska theatern samt italienska operan, den nationela Alexandra-theatern, der man alltid spelar endast på ryska språket; sammalunda uppför nationalteatern i Pesth (skådespel) endast på ungerska, o. s. v. o. s. v. Men när man af H:fors Tdngr erfar, att de, som makten hafva i dessa ange|34 3|lägenheter, ej afsett mer, än att då och då släppa finska språket in i detta nya dramatiska himmelrike, och att bland andra hufvudorsaker till dess uppförande är ’svenska språkets rätta uttal’,konsekvensändrat/normaliserat så må äfven H. T. sjelfva behålla sitt nya namn; finska folket, hvars nationalitet i detta land mest kommer i fråga, tål ej sådant gäckeri. Af enfald hafva H. T. dock ingalunda gjort detta förbehåll; på intet sätt, H. T. äro mycket kloka och qvicka, och afsigten med denna nationela ifver i H. T. är ingen annan, än att få ’understöd’ af staten åt den nya theatern, i fall nemligen affärerna skulle börja gå dåligt. Hinc-illæ blanditiæ! Men så länge nya theaterns bolag*)»Nya theaterns bolag» har endast att skaffa med huset och kan således ingen försäkran gifva det ena eller andra språket. Om några af dess direktörer framdeles vilja taga befattning med det sceniska, är en skild sak. ej gifvit nationaliteten någon försäkran om och huru ofta årligenFinlands språk kommer att vara det sceniska språket i den nya theatern, så får denna vara utan sitt nationela namn och sitt nationela ’understöd’,konsekvensändrat/normaliserat och förblifva Helsingforsarnes enskilda förlustelseplats. Bristen på dramatiska arbeten är ingalunda ett hinder att årligen gifva flera representationer på finska språket, ty redan nu hafva vi på detta språk flera, och till en del bättre skådespel, än vi finna sådane bland här författade svenska. På skådespelare blefve väl till en början brist; men en verksam och patriotisk bestyrelse kan snart afhjelpa detta hinder, så mycket mer som den då med mera framgång kan hoppas på fosterländskt ’understöd’.konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt förlikna H. T. finska och svenska språken i denna sak med förhållandet mellan en dotter i huset och en guvernant; den förra är barnet, och medan det vexer upp till myndig menniska, bör den senare vara värdinna; frågan är blott: är denna husets dotter numera ett sådant barn, och månne den tjenstförrättande värdinnan med godo vill lemna nycklarna ifrån sig? Här falla oss i minnet apostelens ord, som säger (Gal. 4: 1, 2:) ’så länge arfvingen är barn, är ingen åtskilnad emellan honom och en tjenare, än dock han är herre öfver alla ägodelarne; utan är under förmyndare och föreståndare, intill den tiden, som af fadren förelagd är.’tillagt av utgivaren»
9 Den som i denna på ett förvånande sätt oriktiga framställning kan läsa någon annan mening, än att Suometar vill hafva nationaltheatern radikalt finsk, såsom de anförda theatrarna i Stockholm, Petersburg och Pesth, den måste helt visst vara skarpsyntare, än vi bekänna oss vara. Vi gjorde i vår förra n:r S:tar den rättvisan att icke förutsätta hos bladet ett sådant nonsens, som att efter ett så häftigt utfall stadna vid precis samma resultat, som vi nyss förut i klara ord påyrkat, nemligen förbehållet att finska språket skulle få sin gifna plats på scenen**)S:tar tillägger: »huru ofta?» H. T. ha på förhand besvarat äfven denna fråga.. Emellertid vidhåller S:tar n:o 10 den sednare tolkningen och gör det med ett mått af anständighet, som åtminstone icke utvisar att S:tar är den, hvilken i landet skall grunda en högre bildningsanstalt. Dess ord lyda som följer:
10 »Hfors Tidningar ljuga i sin gårdagsnummer, då de återge våra ord om den nya theaterns nationalitet. De berätta nemligen att vi sagt, att finska språket aldrig kommer att förlikas i nya theatern med det svenska, och att nya theatern, ifall den ej genast i början blir ut och in finsk, ej får kallas nationel. Detta är en ren förvrängning. Våra ord lydde: ’så länge nya theaterns bolag ej gifvit nationaliteten någon försäkran om och huru ofta årligen finska språket kommer att vara det sceniska språket i den nya theatern, så får denna vara utan sitt nationela namn och sitt nationela ’understöd’ och förblifva Helingforsarnes enskilta förlustelseplats.’ – Detta är ett, H:fors Tidn:s lögnfulla referat ett annat. Man skulle tro att häruti inga öfverdrifna fordringar vore, men för H. Tdngrs sirapssöta tvåsidighet var äfven detta en alltför stor eftergift åt finskheten. Och det säga vi ännu engång: denna nya theater får ej kallas nationel, innan man lofvat att folkets språk åtminstone några gånger om året kommer att derstädes höras. Ejheller är denna nya theater i några andras ögon, än Hfors Tidn:s, någonting annat, än några enskildas enskilda penningeförvärfningsanstalt, på samma sätt som t. ex. Mariebadhus-inrättning. Om direktionen med allvar der börjar fördraga finska språket, då blir saken en annan. Och sannerligen finnes nu redan flere och bättre dramatiska arbeten på finska språket, än de par tre svenska sammanrafsningar, som här blifvit gjorda. Äfvenledes kan direktionen genom uppmuntringar framkalla nya theaterpjeser lika lätt på finska som på svenska språket. Sålunda förvärfvar sig direktionen finska folkets tacksamhet och får åt sin inrättning en nationaltheaters namn. Förr icke.»
11 Så långt Suometar. Hvad deri angår Hfors Tidn. anse vi öfverflödigt att besvara, emedan läsaren af ofvanstående fullkomligt kan bedöma dess halt. Likaså lemna vi den »enskilda penningeförvärfningsanstalten» och »Marie badhus» fullkomligt i det värde, som tänkande läsare kunna skänka sådana funderingar, understödda af sådana liknelser.
12 Men ur andra synpunkter, som stå vida öfver oss och dagens tvister, är detta Suometars uppträdande så bedröfligt löjligt, att vi ej kunna underlåte ett ord till dem, som möjligen hylla S:tars åsigter och efterfölja dess framställningssätt.
13 Den som har ringaste erfarenhet i konstfrågor vet, att ingen enda konstgenre fordrar ett så omfattande underlag af allmän bildning hos publik, artister och literatörer, som den högsta af alla konster, den dramatiska. Att i ett land som vårt vilja uppställa en nationaltheater, är äfven under den största endrägt och under de mest gynnande omständigheter ett vågadt försök. Men absolut omöjligt blir det, om de ringa krafter, som finnas, redan från början söndra sig med pockande anspråk för den ena eller den andra åsigten. Den svenska bildningen i landet, ehuru stödd på en rikare erfarenhet och i förbund med den svenska literaturen,*)Det skall icke fägna någon uppriktigare än oss, om dramerna på finska språket redan eller innan kort öfverflygla det ringa här blifvit skrifvet på svenska i denna genre; men ingen theater kan isolera sin repertoir från den öfriga verlden, och innan scenen äger på finska hvad den nu äger på svenska, skola många nya vårar blomstra öfver detta fattiga land. är dertill otillräcklig. Den genuint finska, ehuru stödd på massan af nationen, är ännu otillräckligare. Suometar, som så våldsamt uppträdt emot en inrättning, hvilken ännu knappt finnes på papperet, och en »direktion»,konsekvensändrat/normaliserat som ingen har den förmån att känna, skall sannolikt icke få något »Marie badhus»,konsekvensändrat/normaliserat men deremot lyckas i att göra hvarje egen theater omöjlig; och farväl dermed, du finska theater i vår tid, med alla dina förhoppningar och alla dina nya pjeser! Hvad Finlands döttrar en dag för dig må uträtta, icke blir tidningen Suometar den, som grundar dina bopålar här eller annorstädes.
14 Och det må vara. Men oss möter i denna fråga samma retliga söndring af beskyllningar utan grund och theorier utan praktisk halt, hvarigenom de vigtigaste kultursträfvanden splittras och förlamas. S:tar har funnit rätta ordet. Den »sirapssöta tvåsidigheten», att vilja en tid bortåt förlika finska och svenska språken på en egen scen, gör sig gällande i hvarje inrättning, der icke finska språket allaredan uteslutande herrskar. Sjelfva det finska universitetet är beklagligen en dylik sirapssöt tvåsidighet och »får» alltså icke heta nationelt. Nästan alla våra institutioner, vårt samhällslif, vår kultur, ja hela vårt land, som tyvärr inrymmer folk af båda tungomålen, äro dylika sirapssöta tvåsidigheter, och slutligen torde knappt nog nationen sjelf »få» den äran att anses för riktigt orthodoxt nationel. Suometar ensam och dess anhängare äro icke tvåsidiga; det vore synd att påbörda dem; de äro verkligen så ensidiga, som man gerna kan vara i ett förnuftigt samhälle.
15 Hfors Tidn:s läsare lägga vi, i denna underbara nationalitetshistoria, på hjertat, att saken icke må förblandas med det sätt, på hvilket den här ofvan förfäktas af S:tar. I vårt land och vår tid finnes icke något mera dyrbart, mera fosterländskt mål, än det, att lyfta folket till ett högre sjelfmedvetande och, genom häfstängerna af välstånd och bildning, inrymma det en värdig plats bland nationernas antal. Aktningsvärdt i sig sjelf, blir sträfvandet för finskt språk och finsk literatur dubbelt dyrbarare genom det inflytande det onekligen måste äga på denna folkets utveckling till framtid och sjelfkänsla.
16 Vill Suometar mottaga ett vänligt ord i utbyte mot ett ganska ovänligt, så bedja vi detta blad att, för den saks skull, som det förfäktar, hellre föra den lugna öfvertygelsens, än passionernas språk. Arghet förlöper sig lätt och skadar de dyrbaraste intressen, emedan mängden så lätt är böjd att bedöma saken efter sakföraren. När derföre S:tar härnäst för bildningens talan i finskt syfte, så gör det för all del så, att man ej, med förf. af en känd brochyr, får lust att »draga så långt vägen räcker» ifrån ett stadium af kultur, som börjas med sådana förebud.
*)»Nya theaterns bolag» har endast att skaffa med huset och kan således ingen försäkran gifva det ena eller andra språket. Om några af dess direktörer framdeles vilja taga befattning med det sceniska, är en skild sak.
**)S:tar tillägger: »huru ofta?» H. T. ha på förhand besvarat äfven denna fråga.
*)Det skall icke fägna någon uppriktigare än oss, om dramerna på finska språket redan eller innan kort öfverflygla det ringa här blifvit skrifvet på svenska i denna genre; men ingen theater kan isolera sin repertoir från den öfriga verlden, och innan scenen äger på finska hvad den nu äger på svenska, skola många nya vårar blomstra öfver detta fattiga land.
Kommentar
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Suometar och theatern.
1 Våra läsare torde erinra sig, att Hfors Tidn. nyligen, i en påbörjad serie af »Konstfrågor»,konsekvensändrat/normaliserat uppställde följande hufvudsyften för en blifvande nationaltheater i Finland:
2 att rädda oss från de esthetiskt och moraliskt vådliga följderna af en främmande spekulation, som syftar främst på en god affär;
3 att icke kopiera svenskarne efter någon annan nation, utan söka utbilda oss egendomligt äfven åt detta håll;
4 att ställa finska historien, finska folket och finska språket, förädlade och förädlande, på scenen;
5 att låta svenska och finska språken, båda renade, omvexlande sämjas på scenen, intilldess att finskan vunnit krafter att upprätthålla en egen theater; samt
6 att i det längsta söka genomföra denna plan utan statsbidrag.
7 Denna första, ännu icke ens i detalj utvecklade plan möttes kort derpå af Suometar n:o 9 med ett utfall, hvars befogenhet, ton och tendens läsaren sjelf må bedöma af följande ordagranna öfversättning:
8 »Den nya, under byggnad varande theatern i denna stad ha Hfors Tidningar nu döpt till en nationaltheater; med hvad rätt, må de sjelfva förklara. Hitintills har man i andra länder, isynnerhet i sådana, der främmande tungomål förvirra landets nationalitet, kallat nationaltheatrar dem, i hvilka ej annat uppföres, än dramatiska arbeten på folkets eget språk. Så invigde konung Gustaf III sin nya theater Musis patriis (åt fäderneslandets sånggudinnor); så finnes i St Petersburg, jemte den franska och tyska theatern samt italienska operan, den nationela Alexandra-theatern, der man alltid spelar endast på ryska språket; sammalunda uppför nationalteatern i Pesth (skådespel) endast på ungerska, o. s. v. o. s. v. Men när man af H:fors Tdngr erfar, att de, som makten hafva i dessa ange|34 3|lägenheter, ej afsett mer, än att då och då släppa finska språket in i detta nya dramatiska himmelrike, och att bland andra hufvudorsaker till dess uppförande är ’svenska språkets rätta uttal’,konsekvensändrat/normaliserat så må äfven H. T. sjelfva behålla sitt nya namn; finska folket, hvars nationalitet i detta land mest kommer i fråga, tål ej sådant gäckeri. Af enfald hafva H. T. dock ingalunda gjort detta förbehåll; på intet sätt, H. T. äro mycket kloka och qvicka, och afsigten med denna nationela ifver i H. T. är ingen annan, än att få ’understöd’ af staten åt den nya theatern, i fall nemligen affärerna skulle börja gå dåligt. Hinc-illæ blanditiæ! Men så länge nya theaterns bolag*)»Nya theaterns bolag» har endast att skaffa med huset och kan således ingen försäkran gifva det ena eller andra språket. Om några af dess direktörer framdeles vilja taga befattning med det sceniska, är en skild sak. ej gifvit nationaliteten någon försäkran om och huru ofta årligen Finlands språk kommer att vara det sceniska språket i den nya theatern, så får denna vara utan sitt nationela namn och sitt nationela ’understöd’,konsekvensändrat/normaliserat och förblifva Helsingforsarnes enskilda förlustelseplats. Bristen på dramatiska arbeten är ingalunda ett hinder att årligen gifva flera representationer på finska språket, ty redan nu hafva vi på detta språk flera, och till en del bättre skådespel, än vi finna sådane bland här författade svenska. På skådespelare blefve väl till en början brist; men en verksam och patriotisk bestyrelse kan snart afhjelpa detta hinder, så mycket mer som den då med mera framgång kan hoppas på fosterländskt ’understöd’.konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt förlikna H. T. finska och svenska språken i denna sak med förhållandet mellan en dotter i huset och en guvernant; den förra är barnet, och medan det vexer upp till myndig menniska, bör den senare vara värdinna; frågan är blott: är denna husets dotter numera ett sådant barn, och månne den tjenstförrättande värdinnan med godo vill lemna nycklarna ifrån sig? Här falla oss i minnet apostelens ord, som säger (Gal. 4: 1, 2:) ’så länge arfvingen är barn, är ingen åtskilnad emellan honom och en tjenare, än dock han är herre öfver alla ägodelarne; utan är under förmyndare och föreståndare, intill den tiden, som af fadren förelagd är.’tillagt av utgivaren»
9 Den som i denna på ett förvånande sätt oriktiga framställning kan läsa någon annan mening, än att Suometar vill hafva nationaltheatern radikalt finsk, såsom de anförda theatrarna i Stockholm, Petersburg och Pesth, den måste helt visst vara skarpsyntare, än vi bekänna oss vara. Vi gjorde i vår förra n:r S:tar den rättvisan att icke förutsätta hos bladet ett sådant nonsens, som att efter ett så häftigt utfall stadna vid precis samma resultat, som vi nyss förut i klara ord påyrkat, nemligen förbehållet att finska språket skulle få sin gifna plats på scenen**)S:tar tillägger: »huru ofta?» H. T. ha på förhand besvarat äfven denna fråga.. Emellertid vidhåller S:tar n:o 10 den sednare tolkningen och gör det med ett mått af anständighet, som åtminstone icke utvisar att S:tar är den, hvilken i landet skall grunda en högre bildningsanstalt. Dess ord lyda som följer:
10 »Hfors Tidningar ljuga i sin gårdagsnummer, då de återge våra ord om den nya theaterns nationalitet. De berätta nemligen att vi sagt, att finska språket aldrig kommer att förlikas i nya theatern med det svenska, och att nya theatern, ifall den ej genast i början blir ut och in finsk, ej får kallas nationel. Detta är en ren förvrängning. Våra ord lydde: ’så länge nya theaterns bolag ej gifvit nationaliteten någon försäkran om och huru ofta årligen finska språket kommer att vara det sceniska språket i den nya theatern, så får denna vara utan sitt nationela namn och sitt nationela ’understöd’ och förblifva Helingforsarnes enskilta förlustelseplats.’ – Detta är ett, H:fors Tidn:s lögnfulla referat ett annat. Man skulle tro att häruti inga öfverdrifna fordringar vore, men för H. Tdngrs sirapssöta tvåsidighet var äfven detta en alltför stor eftergift åt finskheten. Och det säga vi ännu engång: denna nya theater får ej kallas nationel, innan man lofvat att folkets språk åtminstone några gånger om året kommer att derstädes höras. Ejheller är denna nya theater i några andras ögon, än Hfors Tidn:s, någonting annat, än några enskildas enskilda penningeförvärfningsanstalt, på samma sätt som t. ex. Mariebadhus-inrättning. Om direktionen med allvar der börjar fördraga finska språket, då blir saken en annan. Och sannerligen finnes nu redan flere och bättre dramatiska arbeten på finska språket, än de par tre svenska sammanrafsningar, som här blifvit gjorda. Äfvenledes kan direktionen genom uppmuntringar framkalla nya theaterpjeser lika lätt på finska som på svenska språket. Sålunda förvärfvar sig direktionen finska folkets tacksamhet och får åt sin inrättning en nationaltheaters namn. Förr icke.»
11 Så långt Suometar. Hvad deri angår Hfors Tidn. anse vi öfverflödigt att besvara, emedan läsaren af ofvanstående fullkomligt kan bedöma dess halt. Likaså lemna vi den »enskilda penningeförvärfningsanstalten» och »Marie badhus» fullkomligt i det värde, som tänkande läsare kunna skänka sådana funderingar, understödda af sådana liknelser.
12 Men ur andra synpunkter, som stå vida öfver oss och dagens tvister, är detta Suometars uppträdande så bedröfligt löjligt, att vi ej kunna underlåte ett ord till dem, som möjligen hylla S:tars åsigter och efterfölja dess framställningssätt.
13 Den som har ringaste erfarenhet i konstfrågor vet, att ingen enda konstgenre fordrar ett så omfattande underlag af allmän bildning hos publik, artister och literatörer, som den högsta af alla konster, den dramatiska. Att i ett land som vårt vilja uppställa en nationaltheater, är äfven under den största endrägt och under de mest gynnande omständigheter ett vågadt försök. Men absolut omöjligt blir det, om de ringa krafter, som finnas, redan från början söndra sig med pockande anspråk för den ena eller den andra åsigten. Den svenska bildningen i landet, ehuru stödd på en rikare erfarenhet och i förbund med den svenska literaturen,*)Det skall icke fägna någon uppriktigare än oss, om dramerna på finska språket redan eller innan kort öfverflygla det ringa här blifvit skrifvet på svenska i denna genre; men ingen theater kan isolera sin repertoir från den öfriga verlden, och innan scenen äger på finska hvad den nu äger på svenska, skola många nya vårar blomstra öfver detta fattiga land. är dertill otillräcklig. Den genuint finska, ehuru stödd på massan af nationen, är ännu otillräckligare. Suometar, som så våldsamt uppträdt emot en inrättning, hvilken ännu knappt finnes på papperet, och en »direktion»,konsekvensändrat/normaliserat som ingen har den förmån att känna, skall sannolikt icke få något »Marie badhus»,konsekvensändrat/normaliserat men deremot lyckas i att göra hvarje egen theater omöjlig; och farväl dermed, du finska theater i vår tid, med alla dina förhoppningar och alla dina nya pjeser! Hvad Finlands döttrar en dag för dig må uträtta, icke blir tidningen Suometar den, som grundar dina bopålar här eller annorstädes.
14 Och det må vara. Men oss möter i denna fråga samma retliga söndring af beskyllningar utan grund och theorier utan praktisk halt, hvarigenom de vigtigaste kultursträfvanden splittras och förlamas. S:tar har funnit rätta ordet. Den »sirapssöta tvåsidigheten», att vilja en tid bortåt förlika finska och svenska språken på en egen scen, gör sig gällande i hvarje inrättning, der icke finska språket allaredan uteslutande herrskar. Sjelfva det finska universitetet är beklagligen en dylik sirapssöt tvåsidighet och »får» alltså icke heta nationelt. Nästan alla våra institutioner, vårt samhällslif, vår kultur, ja hela vårt land, som tyvärr inrymmer folk af båda tungomålen, äro dylika sirapssöta tvåsidigheter, och slutligen torde knappt nog nationen sjelf »få» den äran att anses för riktigt orthodoxt nationel. Suometar ensam och dess anhängare äro icke tvåsidiga; det vore synd att påbörda dem; de äro verkligen så ensidiga, som man gerna kan vara i ett förnuftigt samhälle.
15 Hfors Tidn:s läsare lägga vi, i denna underbara nationalitetshistoria, på hjertat, att saken icke må förblandas med det sätt, på hvilket den här ofvan förfäktas af S:tar. I vårt land och vår tid finnes icke något mera dyrbart, mera fosterländskt mål, än det, att lyfta folket till ett högre sjelfmedvetande och, genom häfstängerna af välstånd och bildning, inrymma det en värdig plats bland nationernas antal. Aktningsvärdt i sig sjelf, blir sträfvandet för finskt språk och finsk literatur dubbelt dyrbarare genom det inflytande det onekligen måste äga på denna folkets utveckling till framtid och sjelfkänsla.
16 Vill Suometar mottaga ett vänligt ord i utbyte mot ett ganska ovänligt, så bedja vi detta blad att, för den saks skull, som det förfäktar, hellre föra den lugna öfvertygelsens, än passionernas språk. Arghet förlöper sig lätt och skadar de dyrbaraste intressen, emedan mängden så lätt är böjd att bedöma saken efter sakföraren. När derföre S:tar härnäst för bildningens talan i finskt syfte, så gör det för all del så, att man ej, med förf. af en känd brochyr, får lust att »draga så långt vägen räcker» ifrån ett stadium af kultur, som börjas med sådana förebud.